Trollen är ju också människor

Har jobbet enbart blivit ett medel till någonting annat? Eva-Lotta Hultén reflekterar över arbetets oväntade betydelse i ett liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mitt första arbete var som städerska på min pappas kontor sommaren när jag var sexton. Jag tömde papperskorgar, svabbade golv och försökte störa människorna vid skrivborden så lite som möjligt. De flesta var vänliga och flyttade på fötterna så jag skulle komma åt. Ett par gånger fick jag sliriga kommentarer av en man men jag sa inget om dem till min far. Varför gjorde jag inte det? Tänkte jag att det är sånt man får tåla som städerska? Var jag kanske på sätt och vis lika föraktfull som han som fällde de snaskiga kommentarerna?En ung tjej som just gått ut gymnasiet började i arbetslaget samtidigt som jag och jag utgick från att hon liksom jag bara skulle sommarjobba. En dag frågade jag vad hon skulle göra sedan. Hon såg oförstående på mig och sa att hon fått fast jobb. Min språngbräda till en skidresa var hennes alldeles vanliga golv och hon var glad över det och tyckte om att städa. Till skillnad från kontorsmannen hade jag vett på att skämmas över mina ogenomtänkta ord.Efter kontorsstädningen följde en lång rad extrajobb; inom hemtjänst, som hotellstäderska, servitris, vårdbiträde på demensboende, lärarvikarie och telemarketingoperatör. I hemtjänsten fick jag fick gå och handla med gamla damer, konversera åldringar som var övertygade om att Palmemordet skett utanför deras fönster och lämna mat till människor som aldrig gick utanför sina lägenheter. Jag lärde mig om misär, omsorg och åldrande kroppar; om värdighet och ensamhet och hur man tröstar någon som brutit lårbenshalsen och väntat på hjälp på sitt vardagsrumsgolv i ett helt dygn.Men under 90-talet kom neddragningarna. De gamla blev till tidsblock i tajta scheman. Det fanns inte längre utrymme för att baka eller gå och handla med någon. På demensboendet skulle allt mindre personal ta hand om allt mer skröpliga äldre. En natt fick en av mina kollegor ensam hantera att två av åtta åldringar dog.Det sägs ibland att det finns i ett ointresse för arbetarklassen i medie- och kultursfären, men inom litteraturen är ändå arbetartemat levande. Litteraturprofessorn Åsa Arping formulerar i boken ”Att göra klass” en intressant analys av några moderna romaner om tillfälliga jobb i typiska arbetaryrken. I Måns Wadensjös ”Monopolet” tar den högutbildade Alice i väntan på rätt erbjudande jobb på Systembolaget. Arping skriver att det finns något storögt över Alices möte med butiken och skriver: ”Hon noterar fascinerat hur kroppen förändras av arbetet och alltmer börjar likna en fantastisk maskin, en samling kroppsdelar som hon skulle kunna använda till nästan vad som helst.” Det är en alienation som jag kan känna igen från de jobb som jag tyckt varit tråkiga. Som städerska och telefonförsäljare blev jag en automat.I Jack Hildéns ”Vi, vi vaktmästare” vill Eskil spara ihop pengar till en långresa och i Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här”; får den unga Moa som vill bli skådespelare, arbete i hemtjänsten. Åsa Arping konstaterar att karaktärerna i de tre romanerna delar en inledande distans till arbetet men vårdbiträdet Moa går från att betrakta de äldre som lite motbjudande och kollegorna som losers, till att känna stolthet över sitt arbete. Det är detta jag tycker så mycket om med Beischers bok; Moa lär sig se sitt arbete som viktigt. Berättelser om den här typen av erfarenheter filtreras inte sällan genom människor som egentligen vill göra något annat – som att skriva romaner. Äcklet inför jobbet, eller föraktet för dem som leder eller utför det, skiner igenom.Men Åsa Arping hittar också en gemensam lärdom för de tre huvudkaraktärerna: att arbetet är betydligt mer än själva uppgifterna. Det kräver en emotionell investering och en vilja att skapa fungerande relationer: till kunder, omsorgsmottagare och arbetskamrater.Mina vårdjobb är, tillsammans med lärarvikariaten, de som allra starkast gett mig en känsla av mening; någon behövde hjälp och jag hade förmånen att få ge den.Men stämmer det, som Mats Ekdahl hävdar i boken ”Jobbet” att unga människor inte längre ser arbete som en möjlig väg till självförverkligande och lycka? Jag vet inte, men konsumtionsforskaren Katarina Graffman menar att det är fel att prata om dagens unga som en generation Greta; alltså en generation av klimatengagerade samhällsförbättrare, och att vi snarare har en generation Bianca; unga vars drömmar handlar om konsumtion och om att genom entreprenörskap snabbt bli rika. Alltså mål som inte alls handlar om arbetet självt utan om vad det kan ge i form av pengar och status.Sådana drömmar riskerar att leda till många sorters krascher: för miljön med överkonsumtion; för samhället med låg status för viktiga yrken och för individen när orealistiska mål inte kan nås. Att låtsas att alla kan bli vad de vill är att ställa för höga krav på unga människor, menar Mats Ekdahl. Han föreslår att de i stället ska uppmuntras att pröva sig fram och se var de hamnar. Med självinsikt kan de se till att deras begåvning kommer till sin rätt, vilket skänker både en känsla av kompetens och av att bidra till det större system som den mänskliga gemenskapen utgör.Mina extrajobb inom vård och skola fick mig att förstå vad samhället gick ut på och gav mig stolthet och känsla av sammanhang och mening. Till och med det arbete jag tyckte allra sämst om, som telemarketingoperatör med uppdrag att boka in besök av transportsäljare på olika företag, gav mig kunskaper och insikter jag haft glädje av. Till exempel förstod jag hur destruktivt det kan vara för en grupp att försätta människor i tävling mot varandra; och hur själsdödande det är att utföra arbetsuppgifter som man upplever helt saknar värde, både för en själv och ur ett samhällsperspektiv. I valet mellan höga inkomster och sysselsättning som känns viktig har jag efter det jobbet alltid valt det senare och jag önskar att alla hade den möjligheten.Jag gjorde mina jobb som ung och jag tjänade pengarna jag längtade efter men jobben gjorde också mig. Relationer förändrar vår syn på oss själva och på världen; de ger oss nya normer och värderingar. Det var vad som hände mig som ung. Då tänkte jag att det var resorna som jag gjorde för pengarna som skulle ge mig minnen för livet. Jobben var bara ett nödvändigt ont. Det är först i efterhand som det blivit tydligt hur oerhört mycket dessa arbeten format mig och mina senare val i olika sammanhang. Relationerna de erbjöd fick mig att förstå att detta att vara mänsklig är att ha omsorg om varandra. För det är jag ytterst tacksam. Utan dem hade jag delvis blivit en annan och troligen sämre version av mig själv.Eva-Lotta Hulténförfattare och journalist

29 Jan 20259min

Ibland är samtiden så samtida att bara den äldsta litteraturen är god nog. Henrik Nilsson återser ett gammalt epos och fångas av fragmenten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det händer att jag känner en viss övermättnad på samtida litteratur och tänker på den portugisiske poeten Fernando Pessoas rader: ”Så många samtida dikter! Så många poeter alldeles av idag – alla intressanta, allt intressant … / Ah, men ändå bara nästan …” Om en ny teaterpjäs läser jag då att den är ”brännande aktuell”, och genast falnar min nyfikenhet. Konstverken som lägger sig alltför tätt inpå sin tid, romanerna som på ett alltför inställsamt sätt marscherar i takt med dagarna – det är inte bara det att de åldras så snabbt; de är gagnlösa redan nu, på grund av den snäva synen på vad detta nu egentligen rymmer.En sådan konstnärligt trång dag tar jag istället ut det allra äldsta ur bokhyllan, Gilgamesheposet. Det bygger på berättelser om Gilgamesh – kung i staden Uruk – som skrevs ner på kilskriftstavlor för ungefär fyratusen år sedan på det numera utdöda språket sumeriska. En del av dessa berättelser ledde efter hand fram till själva eposet på det fornsemitiska språket akkadiska, som talades under lång tid i Mesopotamien. Under denna nästan tusen år långa process ändrades delar av innehållet och inriktningen, och Gilgamesh utvecklades mot en mer komplex gestalt.När jag börjar läsa avslöjar ett hundöra i boken att det inte är första gången jag ger mig i kast med eposet. Varför övergav jag Gilgamesh och hans vän Enkidu redan under deras färd mot Cederskogen i tavla IV? Det är ju inte någon omfattande textmassa. För en nutida läsare kan vandringen ändå te sig mödosam, full av förvirrande sidospår och lösa stenar. Ibland kommer man till en plats som är mycket lik en man redan tror sig ha passerat. Andra gånger måste man hitta vägen utan stigmarkeringar, eftersom det här och var saknas rader eller hela stycken. Men det gäller att ta många raster och samtidigt acceptera att upprepningarna och de lösa stenarna är en del av vandringen. Dessutom gör det ingenting om man inte fullföljer läsningen vid första försöket. Gilgamesh är van vid att vänta på sina läsare. Han tros visserligen ha en verklig förlaga, som levde för ungefär 4700 år sedan. Men därefter tog de myter över som gör honom inte till en enhetligt fixerad personlighet, utan snarare till en skugga som med skiftande konturer rör sig genom seklerna. En avgörande händelse ägde rum år 1850 vid utgrävningarna av den assyriska kungen Assurbanipals bibliotek i dagens Irak, då arkeologer under ruinerna upptäckte de lertavlor med kilskrift som man ett par decennier senare lyckades tyda. Dessa ligger till grund för den standardversion av eposet som vår egen tids översättningar bygger på. En standardversion som förändras efterhand som forskare hittar nya fragment att foga till helheten.Till skillnad från vid första försöket kan jag den här gången inte sluta läsa om Gilgamesh. Snart tycker jag att doften av cederträ slår upp från boksidorna, och jag börjar leka med tanken på att inrätta tillvaron i dubbeltimmar – 12 istället för 24 – liksom babylonierna gjorde. Jag tror att alla läsare finner sina delar av eposet som talar just till dem. Är det kanske när ursprungsmänniskan Enkidu – skapad som Gilgamesh dubbelgångare för att avlasta invånarna i Uruk från kungens överskottsenergi – lämnar vilddjuren han levt med och blir människa? Eller när Gilgamesh efter att ha vandrat genom en lång beckmörk tunnel når fram till den skimrande juvelträdgården, i en passage som korresponderar med Edens lustgård i Bibeln, sagosamlingen Tusen och en natt och vissa buddhistiska texter?För mig når berättelsen sin smärtpunkt när Enkidu dör och Gilgamesh blir medveten om sin egen dödlighet. Då övergår äventyren i tvivel, och övermodet byts mot ett ifrågasättande av den egna existensen. Trots utmattande resor visar sig odödligheten vara omöjlig att uppnå, vilket leder till en sorts försoning hos Gilgamesh. När han mot slutet av eposet återvänder till sin hemstad säger han stolt till sin följeslagare: ”Gå upp på Uruks murar, vandra runt! Inspektera grunden, granska murverket!” Det är inte bara till Uruk Gilgamesh återvänder, utan också till sitt eget liv – det enda han har.Knut Tallqvists första svenska översättning av eposet publicerades 1945 och finns fortfarande tillgänglig. 2001 kom Lennart Warrings och Taina Kantolas betydligt mer omfattande översättning där forskningen fyllt igen en hel del luckor. Fortfarande saknas dock så många rader och avsnitt att det ibland känns som att lyssna till någon som talar högt och fragmentariskt i sömnen under en feberyra.Ett forskningsprojekt försöker nu med AI:s hjälp fylla de resterande luckorna utifrån den omfattande databasen Fragmentarium som översätter babyloniska fragment. Är vi alltså på väg mot den fullständiga versionen av Gilgamesheposet? Och varför längtar jag inte efter att arbetet ska slutföras? Jag minns något jag såg i en skranglig tågvagn mellan den grekiska hamnstaden Pireus och Aten för några år sedan. Snett mitt emot mig satt en kvinna i shorts. På sitt ena lår hade hon tatuerat en kort fras på engelska: ”Die with …” Det tredje och sista ordet i tatueringen gick inte att urskilja eftersom det täcktes av handväskan hon höll i. Jag brann av nyfikenhet att få veta fortsättningen, men förstod att jag knappast kunde be henne lyfta på handväskan. Min fråga var också Gilgameshs fråga: Hur ska vi dö? Och hur ska vi vara dödliga? I efterhand förstår jag att tatueringen fortfarande verkar i mig just eftersom jag aldrig fick veta fortsättningen på den. På ett liknande sätt är luckorna i eposet förvisso ett hinder. Men samtidigt är det genom ofullständigheten som verket lever vidare och går oss till mötes. Efter att gång på gång läst om Gilgamesheposet tror jag mig nu förstå varför jag inte fullföljde läsningen första gången, och varför jag så tidigt vek ett hundöra i boken. Efter att Gilgamesh och Enkidu drabbat samman och stångats som tjurar i Uruk, omfamnar de varandra och blir vänner. Men Enkidu har svårt att anpassa sig till människornas liv i staden och blir deprimerad. Gilgamesh föreslår då att de ska bege sig till Cederskogen och kämpa mot monstret Humbaba. Det är egentligen ett dumdristigt kamikazeuppdrag. Men vad går upp mot ett omöjligt äventyr för att väcka livsandarna? ”Tag min hand, min vän, låt oss gå tillsammans”, säger Gilgamesh. I det ögonblicket är det som om den uråldriga kilskriften också vänder sig rakt till sin avlägsna läsare och säger: ”Tag min hand, min läsare, låt oss gå tillsammans.” Där vill jag hejda de båda vännerna – under den farliga vandringen mot skogsbrynet med höga cederträd, då mod och rädsla väger lika och striden ännu inte börjat. Lämnar man Gilgamesh och Enkidu där, lämnar man dem aldrig. Henrik Nilssonförfattare och essäist LitteraturGilgamesh-eposet. Översättning Knut Tallqvist (Modernista, 2022).Gilgamesheposet. Översättning Lennart Warring och Taina Kantola (Natur & Kultur, 2001).

28 Jan 20259min

Förintelsen i Litauen var ett skoningslöst mördande med stor medverkan från lokalbefolkningen. Karin Brygger ser hur försöken att skriva historien sätter frågan om minnets på sin spets. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I mitten av Demokraternas torg i Kaunas, Litauen, växer grågrönt gräs på en rektangulär upphöjning. Man ser knappt detta försök till levande växtlighet längre för resten av denna en gång så ödesdigra plats är idag inget annat än lerig parkering framför en enda ljuspunkt, livsmedelsbutiken. Under tre månader 2017 delades 9200 plastpåsar märkta med orden ”till vänster” ut i butikens kassa. 17 412 påsar märkta ”till höger” blev också de utdelade till butikens kunder.Vilken plastpåse man gick hem med var slumpmässigt. Höger eller vänster. Vänster eller höger.Förutom den spöklika undertonen i detta ”till vänster/till höger” var varje påse märkt med ett nummer. Elever i skolan bredvid hade skrivit dit dem under handledning av konstnären Jenny Kagan. Varför? Varför gör konstnärer så underliga saker?Kanske för att barnen med sina egna händer skulle ställa frågan hur minns vi egentligen? Nummer fördes trots allt under skrivandet in också i muskelminnet på dessa levande barn. Nummer som sedan skulle sorteras av den som packade upp sina varor och antingen ställde sig frågan: vad betyder detta? Är detta en människa –Eller som med vana händer knölade ihop skräpet utan att lägga märke till att någon som sedan länge inte finns just besökt dem, i form av en enkel tuschanteckning.Att skriva historia, hävdade Walter Benjamin, är inte bara är att återvända till det förgångna, vördnadsfullt och med syfte att beskriva det ”så som verkligen var”. Nej, när det gäller historiseringen av katastrofer måste det finnas en vision för minnet, en vision om att det på något vis ska kunna sättas i rörelse - eftersom en katastrof kan tränga fram när vi minst anar det. Vi är en smula bättre rustade om vi redan är hemsökta av tidigare katastrofer.Att läsa, skriva, berätta, minnas och att skriva historia är således en form av krisberedskap. Historien är förstås aldrig ett facit men den kan vara, som Benjamin menar, ett slags brandvarnare.Under andra världskriget ockuperades Litauen först av Sovjet. När tyskarna 1941 därpå invaderade började judeförföljelserna snabbt. 95 procent av landets judar kom att mördas, samtidigt som ett aktivt motstånd pågick i Vilnius ghetto och i skogarna omkring. Litauens befolkning bär en efterhängsen skuld: de lät sina judiska grannar marschera ut i skogarna och det var ofta litauer som genomförda massavrättningarna. Vandrar man in i en glänta under den trötta litauiska solen kan man alltså råka vandra rakt över en massgrav, över ett fasansfullt brott.Samtidigt pågår idag arbetet med att återuppbygga judiskt minne i det land vars huvudstad en gång kallades Lilla Jerusalem. Men några judar hittar man inte i första taget. Milda Jakulytē-Vasil vid Lost Shtetl-museum har kartlagt både massgravar och förlorade shtetl, de små, typiskt judisk dominerade samhällena. Hon har tecknat in dem på kartor som är förvillande lika: de symboler som märker ut antingen en shtetl - eller massmord överlappar. Det historiska landskapet är således pepprat med bevis för såväl judiskt liv som judisk död. Och nu?Idag finns inga shtetl kvar. Men byar som i bästa fall har en övervuxen judisk begravningsplats finns. Bredvid begravningsplatsen i Šeduva står nu nybyggda Lost Shtetl museum. Arkitekturen hänförande modern: som hade ett rymdskepp landat på landsbygden. Men ser man museet ovanifrån skapar byggnaden illusionen av en mycket liten shtetl, takås står vid takås.När jag går runt i novembergräset på begravningsplatsen får jag veta att museets team länge trodde att Šeduvas judar var ovanligt fattiga. Gravstenarna var ju så små! Det var tills de förstod att byborna plundrat begravningsplatsen. Det var ju fritt fram efter att byns alla judar mördats under blott två dagar i augusti 1941, och därmed inte längre kunde vårda sina hädangångna. Bara två personer har idag återlämnat stöldgodset, påkostade stenar som nu är placerade på en separat del av gravfältet. Övriga stulna stenar är svåra att finna, de judiska namnen är sedan länge bortslipade och stenarna står på den kristna kyrkogården för att hedra helt andra döda. Eller så har de blivit trappsteg och interiör i någons hem.Också Lost Shtetl Museum kan läsas som protest mot att brist är det judiska eftermälet i Šeduva. För plötsligt är begravningsplatsen omskött. Förvisso blir den judiska närvaron snarast minnet av sig självt, en illustration av sitt försvinnande men också ett insisterande på att den faktiskt funnits. Alla försök att hedra, minnas står trots allt inför samma risk: i bästa fall bli sanningens viktiga avgrund, i värsta fall lam kompensation. För vad är väl en minnesplakett vid vägrenen?Ett stumt tecken på irreparabel fasa. I skogen kommer jag att tänka på Clarice Lispector som en gång skrev att det som fortfarande skrämde henne var ”[…] att till och med den ostraffbara skräcken generöst skulle sugas tillbaka ner i den outsinliga tidens avgrund, uppslukas i de ändlösa höjdernas avgrund, i Guds djupa avgrund: försvinna i likgiltighetens famn.”Den dubbla känslan av tacksamhet för försöken och raseriet över deras givna misslyckanden infinner sig åter på Demokraternas torg, där jag igen står och begrundar de ovetande omgivande femvåningshusen. Den som går förbi här kommer inte att få veta att morgonen 28 oktober 1941 fördes alla judar i Kaunas ghetto hit, nästan 30 000 människor. Selektionen började klockan 9. Dagen därpå marscherades de 9200 barn, kvinnor och män som fått gå till vänster till Kaunas Nionde Fort, där de sköts till döds innan mörker föll. Det var det enskilt största massmordet under Förintelsen i Litauen. Vid Fortet finns museum och monument, installationer vars små klockor klagar i vinden. Men på Demokraternas torg finns bara regnet, himlens gråt. De tunga vattendropparna slår hål i de grumliga pölarna.Torget är ett lerigt, fattigt bevis på att de döda inte har en chans mot de levande. Och därmed också på att vi, som faktiskt lever, för alltid står inför den hopplösa övningen att trots det se dem. Ge dem en smula av berättelsen om en framtid som togs ifrån dem. Men hur? Hur ska minnet tränga in i samhällskroppen så att det vi kallar historia blir den sorts ”brandvarnare” Walter Benjamin önskade? Ett sätt är just att insistera på att återinstallera judisk närvaro i landskapet, som Jenny Kagans plastpåseintervention ”The Big Action”. Kagan förde det förflutna in i vår samtid via det vardagligaste: slumpen och en plastpåse utan instruktion - så att den djupa insiktens börda återigen hamnade där den hör hemma: hos individen. Kanske är det bara så kan traumats verkliga och osynliga efterverkningar kan avslöjas och synliggöras: de finns mitt ibland oss, på torget, i handen, i örat.Karin Bryggerförfattare och adjunkt i Medier, estetik och berättande

27 Jan 20259min

Den ene kallas 1900-talets största poet, den andre för samma sekels största filosof. Den ena var överlevare, den andra nazist. Mikel van Reis skildrar mötet mellan Paul Celan och Martin Heidegger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2017-11-02.Det är augusti 1948 i Paris och den 27-årige, rumänskfödde poeten som just tagit sig det nya namnet Paul Celan skriver till en anhörig i Israel. Han är just kommen till staden och ser nu en oerhörd uppgift framför sig.Han skriver i brevet: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.” Europa ligger i ruiner och de förföljda som överlevt Förintelsen irrar hemlöst mot en marginal av fortsatt liv. Förintelsen i Rumänien var skoningslös. 400 000 människor mördades.Vad kan poesin säga om detta tillstånd i tiden? Eller mer precist – hur skall Celan som överlevande poet kunna ge den bråddjupa tidserfarenheten språkets maximalt förtätade rymd av dröm och vaka? Det är vad han gör de kommande åren fram till sin död 1970. Han är rumänsk jude, han skriver på tyska men lever sitt författande liv i Paris. I åtta diktsamlingar ger han – som ingen annan - poesin en svindlande komplexitet med djupa filosofiska förgreningar.Två decennier senare. Det är en mulen sommardag 1967 i södra Tyskland, närmare bestämt i universitetsstaden Freiburg. Tidens störste tänkare skall då möta tidens störste poet. Filosofen heter Martin Heidegger och poeten var alltså Paul Celan.Den förste en urtysk med nazistiskt bagage och den andre en överlevande jude från den tyskspråkiga periferin. Heidegger hade varit nazistisk universitetsrektor 1933 och sedan partimedlem under tolv år.De två är varandras motsatser och ändå fanns här ömsesidiga band vad gäller tänkandet kring filosofi och poesi. Grundades filosofin i poesins heliga uttryck eller var denna grund nu i själva verket en avgrund? Det senare blev Celans insikt. Det poetiska ordet uppenbarade inte Varats väsen utan människans bräcklighet och ändlighet. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna.Det hela började 1951 – samma år som Heidegger tagits i nåder i Freiburg som ”avnazifierad”. Celan möter då den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann som just disputerat på en avhandling om Heidegger. En förälskelse tar fart men som skall bli en olycklig kärlekssaga.Med den förälskelsen börjar Celan att läsa Heideggers verk, bok efter bok. Under femtiotalet får han själv sin poesi utgiven i Tyskland och han prisas högt av det litterära etablissemanget.Poeten och filosofen börjar växla brev och böcker, men efter hand blir Celans relation till Heidegger alltmer inflammerad. Han beundrar filosofens verk, men fylls av agg mot hans obekymrade medlöperi. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna. Nu var han knäpptyst om sin nazism.Skall de träffas? Så sker alltså 1967. Den 24 juli läser Celan sin poesi för auditoriet på Freiburgs universitet. Det är mer än tusen personer i publiken och Heidegger sitter på främsta raden. Det är i samma sal där Heidegger hade hållit sitt beryktade rektorstal 1933.Situationen är mycket spänd. Celan meddelar bryskt att han inte vill fotograferas med den hövlige Heidegger. Poeten hade i flera år härjats av paranoia och skarpa humörsvängningar efter en förtalskampanj i tysk press. Celan såg övervintrande nazister i alla riktningar.Till saken hör även att Celan var tillfälligtvis utskriven från en psykiatrisk klinik i Paris. I januari samma år hade han försökt beröva sig livet med en kniv i bröstet.Efter läsningen i Freiburg inviterar Heidegger Celan till sin skidstuga i Todtnauberg i närliggande Schwarzwald. Där kunde de ju promenera tillsammans - och samtala. Celan tackar överraskande nog ja och dagen efter – den 25 juli – far de i väg i bil. Vädret är regntungt.Vad som nu händer är mycket diskuterat. De flesta beskriver mötet som en stor besvikelse för Celan.Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen?De når den lilla skidstugan med brunnen med den berömda åttkantiga stjärntärningen. De dricker brunn och går in. Celan skriver i gästboken följande rader: ”In i gästboken med blicken på brunnsstjärnan, med förhoppning om ett kommande ord i hjärtat. Den 25 juli 1967. Paul Celan.”Han väntade sig en förklaring av Heidegger för det nazistiska medlöperiet, men de orden kom aldrig över läpparna. Hade filosofen slutit sig inne i självtillräcklighet? Var han en stor filosof men en liten människa? En jättelik dvärg, som Edgar Morin kallade honom.De tar en promenad. De två skall bege sig till en högmosse. De går på kavelstigar över våtmarker. Den botaniskt bildade Celan noterar växtligheten noga, men regnet får dem att stanna och till slut återvända. De når inte fram.Celan är djupt missräknad, men i bilen tillbaka till Freiburg talar han klarspråk med den så tystlåtne filosofen. Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen? Det frågar han lite senare i ett brev till hustrun Gisèle. Celan reser hem från Freiburg till Paris och psykiatrin där. Han skriver en ordknapp dikt med titeln Todtnauberg. Var den ett uttryck för hans djupa besvikelse? Mötet som icke-möte?Kanske är det inte hela bilden. Somliga vittnar om Celans muntra lättnad efter mötet. Som att en spänning löstes upp. Jag tror själv att den dikten uttrycker den djupa klyvnaden mellan beundran och aversion.ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Celan kan inte ge upp Heidegger, han måste replikera på filosofen, men också uttrycka en förhoppning. I dikten läser vi orden från gästboken om brunnen med stjärntärningen och förhoppningen om ”en tänkandes kommande ord i hjärtat”.I hans dikt är orden som gruvgångar. Vi anar att den vandrande poeten befinner sig mellan bergets underjord och himlens regn. Poeten kan floran – ”Arnika, Augentrost”. Arnika och ögontröst var läkeörter. För den sårade Celan? Den första har en gul fläck i kalken, som en judefläck. Den senare vidrör ett ungdomsminne från arbetslägren i Rumänien 1942. Jag noterar att ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Dikten slutar med regn, mycket regn och en känsla av underjord och dolda döda. Namnet på blomman orchis liknar Orkus, romarnas namn för underjorden. Todtnauberg blir här också Dödsberget. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus.Det är dock inte sista mötet. Celan återvänder faktiskt till Freiburg och Heidegger följande år – sommaren 1968. De två gör om sin bergsvandring till högmossen. Men vad som då passerar vet vi ingenting om.När poeten och filosofen möts ytterligare två år senare vid ett Hölderlinjubileum är Celans själsliga tillstånd akut. Poeten brusar upp i vrede över filosofen. Och filosofen säger sedan: ”Han är sjuk – hjälplöst”. En månad senare dränker sig Celan i Seine i Paris. Troligen den 20 april 1970.Man kan då åter betänka den uppgift som han förelade sig i augusti 1948 i ett brev till en anhörig i Israel. Den oerhörda uppgiften som nu ändade djupt tragiskt: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.”Hur kan den djupa skillnaden mellan filosofen och poeten då läsas? Det kan handla om ljuset. Ett nyckelbegrepp hos Heidegger är ”Lichtung” som betyder glänta, en solljus plats i skogen där Varat uppenbaras för den vandrande.Celan vänder på begreppet i sin boktitel "Lichtzwang", ljustvång. Postumt utgiven 1970 med bland annat dikten Todtnauberg. Ljustvånget som motsatsen till solljuset. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus. Lägerljuset.Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

23 Jan 202511min

Att fantisera om Förintelsen, göra skönlitteratur av massmorden, har för många varit otänkbart. Kulturskribenten Sara Abdollahi berättar om två poeter som närmade sig det fasansfulla från andra håll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 8 maj 2019.Vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Frågan kan tyckas egendomlig om inte direkt stötande. Och så gäller den också en text av en poet som ofta beskrivs som spexig. Själv betraktade han etiketten ”rolig” som en synonym till ”sann” och ”konstnärligt fullödig”. Skrattet och döden är i maskopi. Just döden, finns alltid närvarande i hans dikter. Han var en både rolig och orolig poet, Erik Beckman.Långdikten ”Två dikter” från 1987 är uppdelad i tio avsnitt i ett flöde tillsynes utan samband. Här finns en historia om Albert Engström, en betraktelse över borgmästare Ditzen, en presentation av byråkraten Göran Holmberg, och andra figurer. Det börjar i gryningen på Hallands väderö. Därifrån följer en lång resa till ett ännu icke omnämnt mål, stationen Oswiecim – det polska namnet på Auschwitz.Så, vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? ”Det finns gränser” (överallt) är ett återkommande svar – en fras som först tycks vag och harmlös men som omvandlas till levande materia då en tysk nationalistisk ande bryter in på spåret mot Auschwitz.I ett stycke uttrycker Beckman sin avsky mot böcker som fantiserar om fasansfulla händelser. ”Jag skulle skämmas djupt om Auschwitz för mig blev ett ställe att fantisera kring. Ett påhitt!” skriver han, för att på nästa sida understryka att: ”vi måste återuppta arbetet i Auschwitz. Men utan att ljuga.”en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken."Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt” hävdade den tyske filosofen Theodor W Adorno år 1951. Jag tolkar det som att Adorno, som hade judiska rötter, syftade på den moraliska omöjligheten att efter Förintelsens fasa göra anspråk på att formulera poetisk skönhet. Språket betraktades som fallet. Om det skulle kunna resa sig igen, behövde sprickan i språket hittas, sönderfallet registreras. Enligt Adorno var poesin det frias uttrycksform. Och Auschwitz, förnekande av mänsklig frihet.Poeterna Paul Celan och Charles Reznikoff är två diktare som var på sitt sätt besjunger Förintelsens fortgående trauma i efterkrigstiden. Celan tillfångatogs och sattes i arbetsläger under andra världskriget. Hans föräldrar mördades och han skulle känna sig jagad under resten av sitt liv – ett tillstånd som utmärker hans poesi. Med ett brutet språk försökte han säga det osägbara. Reznikoffs föräldrar flydde pogromernas Ryssland i slutet på 1800-talet. Han kom att bli ett av de ledande namnen inom den objektivistiska poesin. En närmast anti-lyrisk lyrik som ställde diktaren och strävan efter ett personligt språk åt sidan. Poeten bar och framförde istället andras erfarenheter och vittnesmål.Ett år före sin död publicerade Reznikoff diktsamlingen ”Förintelsen”. På drygt 100 sidor redovisas material som bygger på protokollen från Nürnbergrättegångarna och processen mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Allt som skrivs fram är dokumentärt. Alla röster är namnlösa och anonyma. Reznikoff la inte till några beskrivningar, ingen extra litterär känsla, utan komprimerade det enorma materialet till en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. Så här låter det i Ulf Karl Olovs Nilssons översättning:Kropparna kastades ut hastigteftersom nya transporter anlände:kropparna var blå, våta av svett och urin, benen täckta av avföring,och överallt fanns barn- och spädbarnkroppar.Två dussin arbetare var upptagnamed att öppna de dödas munnar med bräckjärnoch ta ut tänder med jacketkronor av guld med mejslar;på andra platser skar andra arbetare upp de dödaför att leta efter pengar eller juveler som kanske hade svalts ned.Vill man tolka Adornos påstående bokstavligt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, tycks också Reznikoff otillräcklig. Det räcker inte, hur många horribla vittnesmål som än redovisas. Konstnärlig gestaltning som förmår inkludera ondskans omfång är omöjlig. Men Reznikoffs låter inte läsaren väja undan blicken från det katastrofala.Och Beckman låter oss inte frysa fast Förintelsen i ett förflutet, han låter oss inte blint sugas in i någons stora berättelse; genom att avbryta resonemangen ser han till att inget sammanhang skapas. Han tar tillbaka ett påstående. Redovisar motstridiga budskap. Dikten uppmuntrar läsaren att vara uppmärksam, att inte svälja författarens sanning om världen:Centralperspektivetär viktigt; det är det som försvinneroch världen ställs uppbit för bit i bredd med sig själv.Så är den här dikten gjord.Den ställer saker så att de blir lika storaoch sedda som med egna ögon någonstans ifrånBeckman förmår upplösa den klassiska västerländska estetiken, till förmån för den sorts konst som jobbar med förskjutning av perspektiv.Vägen till Katastrofen är lång och krokig. Ingen avgrund har ännu öppnat sig, färgerna är skarpa och alla är upptagna med sitt. Men snart, medan resan och livet går vidare bleknar färgerna:Det är färg i grönskan. Det är färg i by-Europasgulgrå slitet grågulröda medelstort klassade station: Oswiecim. Och nu är Auschwitz nämnt.Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen.När vi till sist får läsa om Slutstation Auschwitz förvandlas dikten till en berättelse om sig själv:Dikten börjar om från början, sakligt och utan övertoner: man måste återgå till det enda hederligaskrivandet, det arbetsamma. Alltså: det ljusnande. Fågelljudet föll in i tåget som om det var oss alltsammans gällde. Vi hade rest obekvämt en hel natt men nu skulle vi övertygas om något. Vad visste vi ännu inte.Men den stora skönhetsupplevelsen vill och skall inte infinna sig.Theodor Adorno ämnade bli kompositör ända fram tills tjugoårsåldern. Erik Beckman tog en filosofie magister i musik. Ingen av dem arbetade senare med musik i konventionell bemärkelse. Men det finns en musik i deras texter. En språkmelodi som slingrar sig bortom det sköna och mot en komplex ton. Och de möts i tanken på Auschwitz som en avgrund som öppnar sig i tron på att det finns ett objektivt sant språk och en storslagen berättelse. Närsomhelst kan tecknen glida isär och den starkes berättelse börja härska. För ord är inte bara ord. Språk lever och fortsätter envist att utöva sin magi. Det är möjligt att dikta efter Auschwitz. Men att berätta om en plats, om en människa, är att invadera den, med sina ord. Det kräver en särskild varsamhet, om orden.Den Beckmanska tågresan är katastrofal. Gränserna finns överallt, i synnerhet på tågrälsen. Sakta upplöses centrum. Europas fåglar sjunger inte längre, utan skriker. Alla kompositörer har blivit döva, men fortsätter ändå att komponera (kan du höra den stumma musiken?). Världens klara färger har flagnat och grånar. Det går inte att värja sig (vad är det som har hänt?). Barnet har förvandlats till Europa som har förvandlats till lägervakt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. Mänskligheten riskerar nu att utebli.Att inte skriva om det katastrofala vore barbariskt.Sara Abdollahi, kulturskribent och kritikerLitteraturTheodor. W Adorno: Cultural Criticism and Society, 1951.Erik Beckman: Samlade dikter. Norstedts, 2007.Christer Ekholm: Nervositeten kommer utifrån: om Erik Beckmans tidiga författarskap. Brutus Östlings bok Symposion, 2004.Horace Engdahl: Stilen och lyckan: essäer om litteratur, essä om Erik Beckman, Bonnier 1992.Mikael Van Reis: 'Jag heter Jordbeckman’, (red.), Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Sverker Göransson: Den svenska litteraturen 3. Från modernismen till massmedial marknad, 1999.Charles Reznikoff: Förintelsen. ÖVersättning: Ulf Karl Olov Nilsson. Rámus Förlag, 2013.Inger Ring: Ordet som tecken: poetisk teknik i Erik Beckmans Två Dikter. Litteraturvetenskapliga institutionen, 1990.

22 Jan 202510min

Den nära vänskapen mellan Gunvor Hofmo och Ruth Maier var intensiv men kortvarig. 22 år gammal mördades Ruth i Auschwitz. Eva Ström reflekterar över den starka dikt som Hofmo skrev för att minnas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2019-05-06.Det är barbariskt att skriva en dikt efter Auschwitz, så lyder ett berömt citat av den tyska filosofen Theodor Adorno. Ändå är det just de poeter som skrev om Förintelsen som har förnyat diktkonsten. Jag tänker förstås inte minst på den Paul Celan, som med sin förtätade poesi gestaltade sitt eget och seklets trauma. Men också Nelly Sachs har Förintelsen som sitt stora tema. Till dessa sällar sig även en norsk poet, Gunvor Hofmo, som levde 1921–1995.Hofmo var inte själv judinna, men fick ändå sin vardag söndersliten av nazisternas mördarmaskineri. Flera i hennes släkt var politiskt aktiva och internerades av den norska naziregimen, ett par av dem dog i tyska koncentrationsläger. Men det var en annan händelse som främst skulle komma att prägla hennes liv och diktning.1940 träffade hon den ett år äldre Ruth Maier. På ytan var de olika. Hofmo föddes utanför Oslo och växte upp i arbetarmiljö. Maier var en judisk flykting från en bildad överklassfamilj i Wien. Men de visade sig vara syskonsjälar och blev oskiljaktiga. Ruth var Gunvors universitet, de läste Rilke och Zweig och norska diktare som Olaf Bull efter att Ruth snabbt lärt sig norska.Vi känner Ruths uppväxt, tankar och möten med Norge väl genom hennes efterlämnade dagbok. Där lär man känna en sekulärt uppfostrad begåvad ung flicka, med skådespelar- och konstnärsdrömmar. Hon förälskar sig i både pojkar och flickor, men har också depressiva sidor. Hon finner sig inte tillrätta i sin norska värdfamilj och tiden i Norge är pressande. Resten av hennes familj, mor, syster och mormor, lyckades fly till England och det blir Ruths dröm att få återförenas med dem. Under vårvintern 1941 tas hon in på en psykiatrisk klinik.I jämförelse med Ruth ter sig Gunvor mer sluten. Även hon skriver dagböcker och dikter, men det är inte lika lätt att lära känna hennes mer tystlåtna personlighet som den livliga flickan från Wien. Det är genom skildringarna i Ruths dagbok vi får en konkret bild av henne. Inte minst imponerar Gunvors politiska mod – hon protesterar när vännen diskrimineras på grund av sin judiska börd.Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka.Hur ska man beskriva deras omvälvande och ibland stormiga vänskap? Mycket talar för att det var en förälskelse. Den 9 januari 1941 skriver Ruth om Gunvor i sin dagbok ”Dagarna blir ljusare när man älskar någon”. Men den tvååriga relationen fick ett abrupt slut i november 1942, när Ruth arresterades av norsk polis i en så kallad juderazzia. Hon fördes med skeppet Donau till Stettin, för vidare befordran till Auschwitz, där hon omedelbart mördades i gaskamrarna i december, 22 år gammal.De sista ord som Ruth yttrade till Gunvor kom i ett brev: Varför skulle inte vi lida, när det finns så mycket lidande i världen? Och så det märkliga tillägget: bekymra dig inte om mig, jag vet inte ens om jag skulle vilja byta med dig.Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka. Så här låter det i den första dikten i urvalsvolymen ”Jag glömmer ingen”, i Eva Runefelts och Staffan Söderbloms lyhörda översättning från 2019. Gud, om du ännu ser: det finns ingen vardag mer. Det finns bara stumma skrik, det finns bara svarta lik som hänger i röda träd! Hör hur tyst det är. Vi vänder oss om och går hem, men ständigt möter vi dem. Allt vi förnimmer i dag är de dödas andetag! Om vi i glömskan står: är det i deras aska vi går. Gud, om du ännu ser: det finns ingen vardag mer. När Ruth fördes bort tog Gunvor som sin livsuppgift att bära henne inom sig i en sorgens symbios.Men att försöka härbärgera Ruth och samtidigt ge uttryck för sin sorg blev till sist för mycket för henne. Förgäves försökte hon ge ut Ruth dagbok, vilket bidrog till att hon insjuknade i en svår psykos.I likhet med Paul Celan och Nelly Sachs kom alltså Gunvor Hofmo att tillbringa långa tider på mentalsjukhus. Länge skrev hon inte. Men under den sista sjukhusvistelsen fick hon en skrivvrå och när hon slutligen kunde lämna institutionen så fortsatte hon att ge ut diktsamlingar, men levde isolerat.Känsloläget är konstant och konsekvent i hennes lyrik, men för att förstå den förtvivlade kraften i finns det anledning att återvända till Adorno. För vad menade han egentligen när han sa att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz? Det har diskuterats och givna svar finns inte. Jag har tänkt att han menat att det var omoraliskt att forma sitt språk till något slag av estetisk njutning, när en så grundläggande ödeläggande förintande ondska ägt rum. Att det vore barbariskt att förtiga det i poesi som då blir till balsam, eskapism eller kosmetika, men att det även vore barbariskt att göra det till ämne för sin dikt. Det märkliga är dock som sagt att den poesi som under 1900-talet blivit nyskapande och bestående , som Paul Celans, har Förintelsen som sitt tema. Det förändrade hans dikt, och det förändrade även diktkonsten. Gunvor Hofmos poesi är mindre avskalad än den sene Celans, men dikterna ljuder likaledes av insikten om avgrunden, och om nödvändigheten i att fortsätta dikta.Gunvor är en överlevande i förhållande till Ruth, och känner den överlevandes irrationella skuld. Här finns en rasande brottning med den Gud, hon aldrig kunde släppa. Här finns en förtärande ensamhet, och en ödslig övergivenhet.I de fall man kan ana ljuset i hennes längtan, tycks det stråla från minnet av Ruth. På en fest hade en kamrat till dem vägra att sjunga Härlig är jorden, på grund av det sönderslitande krig som pågick. Då steg Ruth upp och pläderade flammande för att man skulle sjunga sången, för att skönheten och glädjen ändå måste få finnas. Kanske är det denna händelse som ekar i dikten Jag vill hem. Jag vill se stjärnorna över nattblank sjösom sjunger, sjunger:Härlig är natten,härlig är dagen,Ingen av dem ska dö! Jag vill hem till människorna –som en blindgenomstrålas i mörkretav sorgens stjärnljus.Den skrivandets största uppgift blir för Hofmo att aldrig glömma. Då hålls också smärtan vid liv. Denna smärta och nakenhet kan vara skrämmande och svår att ta till sig när man läser hennes dikt. Hon var själv medveten om det. Och kunde skämmas över det:Man tycker inte om sina dikter. De är alltför pinsamma vittnen. Man skäms över dem som när man ser sitt ansikte alltför plötsligt och naket i spegeln efter en vaknatt. Och man vänder sig bort från de där orden, de mörka vittnena. […] Så blir då din bästa dikt den du skäms mest över, den du allra helst skulle ha förnekat, eftersom den blottade för mycket av det innersta i dig. Så blir din bästa dikt, den du inte skulle ha skrivit, för den kostade dig för mycket. Med denna konsekventa inställning till sin diktning är det förståeligt att Gunvor Hofmo aldrig uppträdde offentligt eller gav några intervjuer. Det finns få fotografier av henne, endast i sin dikt uttryckte hon sig. I två ord kan den sammanfattas: Efteråt och Ensamhet. Gunvor Hofmo skrev sin dikt efter Auschwitz, och också efter Ruth, den blev både en generationsdikt, och hennes eget ödes personliga bikt.Eva Ström, författare LitteraturGunvor Hofmo: Jag glömmer ingen. Valda dikter i översättning av Eva Runefelt och Staffan Söderblom. Norstedts, 2019.Ruth Maiers dagbok – ett judiskt kvinnoöde. Översättare:Staffan Söderblom. Norstedt, 2019.

21 Jan 202510min

Rudolf Höss memoarer är makaber läsning. Han ansvarar för mängder av människors brutala död i Auschwitz och försöker få ihop familjelivet. Boken får Dan Jönsson att fundera över litteraturens godhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2012 i en längre version. I sina memoarer beskriver Rudolf Höss, Auschwitz kommendant, sina bekymmer med att få ihop livspusslet när barnen är små. Hur han slits mellan den lugna idyllen där hemma, och karriären i förintelseindustrin; hur han, som så många andra föräldrar, önskar sig mer tid med barnen och familjen men hur han – tyvärr – är alldeles för upptagen av det viktiga arbetet i gaskamrarna. läsningen utmynnar ändå i en upplevelse av något meningsfullt. I sitt förord till Rudolf Höss memoarer brännmärker författaren och förre Auschwitzfången Primo Levi texten som ”fylld av ondska”, och utan alla litterära kvaliteter. Höss nostalgiska beskrivning av barnens oskyldiga nöjen mitt i det nazistiska utrotningsmaskineriet känns verkligen svindlande absurd – är familjelivet ett undantag från gaskamrarnas verklighet, eller är det tvärtom? I vår kultur fungerar konsten och litteraturen ungefär på samma sätt som familjeidyllen gör i Höss självbiografi – som en ö av sanning och integritet i ett hav av lögn och gemenhet, ett moraliskt reservat dit världens ondska aldrig når. Inte så att litteraturen inte skulle kunna föreställa sig, och gestalta det onda – för det kan den förstås: men texten, litteraturen själv, förblir ändå alltid obesudlad. Om jag läser en roman om folkmord uppfattar jag folkmordet i sig som en meningslös ondska – men läsningen utmynnar ändå i en upplevelse av något meningsfullt. På samma sätt kan jag gå runt som turist i Auschwitz, rysa inför kvarlevorna av nazismens omänskliga utrotningsmaskineri – men när jag läser Rudolf Höss berättelse om sitt liv blir han lik förbannat plötsligt mänsklig. Därför gör mig Primo Levis kommentar förvirrad. En text fylld av ondska, är det möjligt?I sin essä ”Litteraturen och det etiska” skriver den norske författaren Stig Sæterbakken om det här – att litteraturen aldrig kan vara annat än god. När litteraturen gestaltar det onda, skriver Sæterbakken, är det ändå alltid med det goda för ögonen, i en strävan till försoning och förståelse. Ja, skriver han: redan i gestaltningen som sådan, i försöket att ge språklig form åt ondskan finns denna uppbyggliga strävan till försoning, till att ge det onda en mening. En ond litteratur kan därför bara vara möjlig att tänka sig som fullständigt formlös, som ett språkligt kaos, skriver Sæterbakken. Och en sådan ”vild” litteratur vore, helt enkelt, ingen litteratur.I en tid präglad av realismens ideal är det lätt att avfärda doch et litterära undantaget som idealistiskt, det vill säga falskt. Vi ser också en stark tendens just nu att försöka bryta kulturens moraliska isolering, ta sig ut ur reservatet och i skarven mellan det fiktiva och det verkliga finns en energi som verkar kortsluta den litterära etiken. Och därmed, tror jag, också estetiken. När Primo Levi brännmärker Rudolf Höss självbiografi som ”fylld av ondska” säger han i samma andetag att den saknar litterära kvaliteter. Som om det hängde ihop. Levi har rätt – Höss är ingen god författare, hans självbiografi är alltså inte, som vi brukar säga, god litteratur. Men blir texten därför ond? Kan det kanske snarare vara så att Höss tillkortakommanden som författare, hans oförmåga att göra en trovärdig helhet av sitt livs historia, på något vis öppnar en spricka i det litterära undantaget, gör texten mer verklig? Att litteraturen inte är ett etiskt reservat. Att allt, från och med nu, är verkligt. Rudolf Höss skrev sina memoarer 1947, när han satt i fängelse i Krakow och väntade på sin dödsdom. Memoarerna är ett försök av en besegrad människa att förklara, och kanske också själv förstå hur det kunde bli som det blev – hur han, som under hela sitt liv bara försökt att göra sin plikt, kunde sluta som en industriell massmördare. Han övervakar hur kropparna förs bort och bränns, hur tänderna dras ut, håret klipps, ”hela den gräsliga, oupphörliga hanteringen”, som han uttrycker det. Aristoteles talade i sin Poetik om konstens förmåga till ”katharsis”, rening – och kanske är det något sådant Höss försöker sig på. Han vet att allt är förlorat, han vet att han ska dö och att eftervärldens dom blir skoningslös. Men han försöker ändå. Om hans text idag ställer en fråga till oss handlar den framför allt om hur långt vi är beredda att gå honom till mötes på försoningens väg. Och om vi avvisar honom: varför? Med vilken rätt?Rudolf Höss är, som han själv också skriver, ingen författare. Men är hans memoarer litteratur? Finns det en etisk gräns där litteraturens domäner slutar? Filosofen Theodor Adorno skrev sina berömda ord om det ”barbariska” i att skriva poesi efter Auschwitz. Hur de ska tolkas är fortfarande omstritt – men ett sätt att förstå dem är kanske just att skillnaden mellan poesi och verklighet inte längre går att upprätthålla. Att litteraturen inte är ett etiskt reservat. Att allt, från och med nu, är verkligt. Jag tror det är en viktig slutsats. Verkligheten är inte en text – det är istället texten som är verklighet. I Bertolt Brechts lilla enaktare ”Regeln och undantaget” berättas en allegorisk historia om en köpman som jagar fram genom en öde öken för att komma först till en oljefyndighet. Med sig har han en kuli, en bärare, som han brutalt driver på med hugg och slag. Köpmannen vet mycket väl att han behandlar kulin illa, och när bäraren på natten kommer för att ge honom vatten att dricka, blir köpmannen livrädd och skjuter ner honom.I rättegången efteråt frias köpmannen från mordanklagelserna. Domstolens resonemang går ut på att eftersom köpmannen själv visste hur illa han behandlade sin bärare, så hade han också alla skäl att vara rädd för att bäraren faktiskt ville ta livet av honom. Som köpmannen själv säger: ”Karln hade ingen orsak att ge mig vatten. Jag var inte hans vän.”Så länge ondskan styr, så är den goda handlingen omöjlig. Ja, ännu värre faktiskt: den onda regeln gör det goda undantaget till en förbrytelse. Rudolf Höss skulle ha nickat skenheligt. Men Brecht stannar ju inte där – istället tar han steget ut ur pjäsen och uppmanar publiken att göra detsamma, fråga sig om det i själva verket inte borde vara tvärtom. Och jag tänker mig att om det finns en etisk dimension i litteraturen – efter Auschwitz – å handlar den väl fortfarande just om det: om att fungera som en förändrande kraft, en plats där vi kan ställa oss och se på världen utifrån, från sidan. Göra regeln till ett undantag. Och kanske undantaget till en regel. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Rudolf Höss: Commandant of Auschwitz". Översättare: Constantine FitzGibbon. Phoenix Press, 2000.

20 Jan 20259min

Synen på depression har förändrats dramatiskt genom århundradena, men upplevelsen av sjukdomen tycks konstant. Mona Masri funderar på det ljus som trots allt finns i det kompakta mörkret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången i december 2017.Svårt att fatta beslut, och att koncentrera sigSömnsvårigheter, minskad eller ökad aptit.Brist på energi, lätt att få skuldkänslorIngenting är kul längre. Självmordstankar.Det är symptomen för depression, och ändå är det svårt att beskriva hur det känns. Jag tänker att depression, precis som en orgasm, är omöjlig att föreställa sig om man aldrig haft en.En depression förvränger verkligheten. Den kan få småprat att låta som ett förfärligt larm, ett ljust rum att kännas som att stirra rakt in i solen.Tiden går fort och långsamt på samma gång; en dag blir ett ögonblick och ett liv en outhärdlig evighet. Lidandet blir således tidlöst, och det är denna irrationella logik som får självmordet att framstå som en tröst. För att bli av med den sjuka delen, offras hela jaget.Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demonIdag anses depression bero på ärftlighet och psykologisk sårbarhet, kemisk obalans i hjärnan och hur livet ser ut i övrigt; arbetslöshet, skilsmässa och ensamhet är riskfaktorer. Men synen på depression har växlat över tid.Aristoteles trodde att det var genierna som drabbades av melankoli; den svarta gallan som det kallades för då. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon efter att ha syndat, medan det under renässansen sågs som ett uttryck för känslomässigt djup. Inom teatern fick svårmodiga karaktärer ofta rollen som insiktsfulla; den kändaste är kanske Shakespeares Hamlet. Folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter.I takt med teknologiska framsteg talade man alltmer om människan i mekaniska termer och djup nedstämdhet sågs som en defekt i den mänskliga maskinen. Men när romantiken blommade vid slutet av 1700-talet vände det, nu värderades känslorna högt igen och folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. De läste sorglig poesi och romaner som ”Den unge Werthers lidande”.Men läkare konstaterade snart det som är vedertaget än idag: att en depression hindrar en person från att blomstra.Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion.Men fungerar depression alltid på samma sätt överallt? Den brittisk- indiske läkaren och antropologen Sushrut Jadhav skriver att vi har en västerländsk syn på depression, som i Europa präglas av kyrkan. Tanken att sjukdomen går i arv från förälder till barn kan till exempel ses som metafor för den kristna arvssynden.Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Läkare pressar in sina indiska patienters symptombeskrivningar i färdiga mallar formade efter engelskan, och bortser då från indiska uttryck som söt smärta, värme i huvudet och så vidare. Resultatet blir vad han kallar för en kulturell rensning av patienters narrativ. Han hävdar alltså inte att sjukdomen inte finns på den indiska landsbygden, men att den kan ta sig olika uttryck.Den som någon gång erfarit den vet att depressionen kommer smygande men arbetar snabbt.Men om vi håller oss till denna västerländska bild så har alltså synen på den förändrats genom historien. Men det som slår mig, när jag läser skildringar från deprimerade själva; vare sig det är en munk på 1300-talet eller anonyma internetskribenter idag, är att de beskriver samma upplevelse.1300-talsmunken skulle säkert kunna läsa Sylvia Plaths roman ”Glaskupan”, om en ung kvinnas mentala förfall, och känna igen sig. I boken skildrar Plath depressionen inifrån; hur verkligheten långsamt förvrängs tills huvudpersonen lägger sig i ett hål i väggen efter en överdos sömntabletter. När hon vaknar upp på sjukhus döljer hon sina ben för att sköterskorna ska slippa se hur motbjudande de är. Borta är den bildningstörstande unga kvinna som längtat efter framtid och frihet, kvar är en person som föraktar både sig själv och andra och som är helt behovslös. Inga begär och heller inga drömmar. Allt på bara ett par månader. För, som den som någon gång erfarit den vet; depressionen kommer smygande men den arbetar snabbt.I ”Harry Potter” gestaltar JK Rowling depressionen som det våldsamma monstret ”Dementor”; ett ord hon skapat genom att sätta ihop de engelska orden för depression och plågoande,”tormentor”. Dementorn suger ut offrets alla lyckliga minnen och ersätter dem med hopplöshet. Första gången Harry Potter möter en dementor förlorar han medvetandet och hör sin mördade mammas röst.När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter.”Det kändes som om jag aldrig skulle kunna bli glad igen” säger Harry Potters vän efter att dementorn attackerat.På tal om demoner. Såhär skriver den tyske filosofen Nietzsche 1882:”Hur skulle du reagera om en vacker dag eller natt en demon nästlade sig in till dig i din ensammaste ensamhet och sade till dig:’Detta liv, sådant du nu lever och har levt det, kommer du att få leva en gång till och otaliga gånger till; och ingenting nytt kommer att fogas till det, utan varje smärta och varje lustkänsla och varje tanke och minsta suck och allt det outsägligt lilla och stora i din tillvaro måste du uppleva på nytt (…)Skulle du inte kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Eller har du en gång upplevt det oerhörda ögonblick då ditt svar skulle bli detta: ”Du är en gud och aldrig hörde jag gudomligare tal!”Den allmänna tolkningen av Nietzsches tanke om den eviga återkomsten är ungefär att man ska leva var dag på ett sätt som man gärna skulle återuppleva.Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig?Men för mig är det också en beskrivning av den deprimerade hjärnans eviga ältande, som i sin ensammaste ensamhet återupplever all smärta, liten som stor om och om igen.När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. Skulle inte du kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig?Kvinnor som just fött barn uttrycker ibland förundran efter en förlossning: tänk att min kropp kan föda fram en annan människa. Efter en depression kan man tänka: Tänk att min hjärna kan få mig att vilja förinta mig själv.Det kan vara en upplevelse av att förlora förankring i världen. Golv lutar, väggar buktar inåt och taket hänger tungt. Utan att man märker det börjar ögonen gråta, kroppen läcker. Den du var är du inte längre.Det är kanske inte så som Aristoteles sa att mörkret drabbar de med djupare inre, men däremot tror jag att den som sjunkit ner, kommer rikare tillbaka.I ”Brev till en ung poet” skriver poeten Rilke insiktsfullt att sorgsenheten kommer in i och blir en del av oss, men den passerar alltid och när den lämnar står vi redo för en ny framtid. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig?För dig som är deprimerad kan det kännas som att du är ensam om din upplevelse, i så fall är du ensam tillsammans med 300 miljoner människor som också lider av depression just nu. Det kan vara svårt att tro, men det går verkligen över.För som Rilke skriver: bli inte bestört när ett vemod djupare än något annat du upplevt tar över dig. Du måste tänka att någonting är på väg att hända i dig, att livet inte har glömt bort dig, att livet håller dig i sina händer och kommer inte låta dig falla.Mona Masrimanusförfattare och tidigare medarbetare på kulturredaktionen i P1. Om du har tankar på att ta ditt liv är det viktigt att söka hjälp. Du kan till exempel ringa till Hjälplinjen på telefon 90390. Om du mår mycket dåligt och känner att du inte orkar mer ska du söka hjälp hos vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning, eller ringa 112. Litteratur:Johann Wolfgang von Goethe “Den unge Werthers lidande” (2011) Norstedts förlag. Översättare: Ralf ParlandFriedrich Nietzsche ”Den glada vetenskapen” (1882) Bokförlaget Korpen, översättning av Carl-Henning WijkmarkRainer Maria Rilke ”Brev till en ung poet” (2015) Wolf Theory. Översättare: Leo HallerstamSushrut Jadhav ”The Cultural Origins of Western Depression” (1996) http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/002076409604200403?journalCode=ispaSylvia Plath "Glaskupan"(1974). Trevi. Översättare: Christina LiljencrantzJ.K Rowling ”Harry Potter och fången från Azkaban” (2010) Rabén & Sjögren. Översättare: Lena Fries-Gedin.

16 Jan 202510min