Vem vet vad grodkvinnan egentligen tänkte?

Historikern Peter K Andersson berättar om ett märkligt livsöde och funderar på vad det säger om vår tid.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2022.

Den 22 juli 1871 skriver den engelske kyrkoherden Francis Kilvert såhär i sin dagbok:

"Fru Nott berättade för mig att en bekant till henne hade rest till Presteigne för att hälsa på sin faster, fröken Sylvester, den mänskliga grodan. Denna fantastiska varelse är hälften kvinna och hälften groda. Hennes huvud och ansikte, ögon och mun är en grodas, och hon har grodben och grodfötter. Hon kan inte gå utan hoppar fram. Hon går aldrig ut förutom när hon ska till metodistkapellet och fru Nott sa att hon själv har sett henne hoppa till och från kapellet precis som en groda. Historien om denna olycksaliga varelse är följande. Strax innan hon föddes kom en kvinna till hennes mor med två eller tre barn för att tigga vid dörren. Modern blev arg och ropade 'Ge dig iväg med dina små grodor!' Och som ett straff och en förbannelse fick barnet hon sedan födde delvis formen av en groda."

Francis Kilverts dagbok är en rik källa till information om livet på landsbygden i det viktorianska England. Han var verksam vid gränstrakterna till Wales, och byn där grodkvinnan är bosatt, Presteigne, ligger på andra sidan gränsen. Fru Nott, som berättar för Kilvert om denna märkliga kvinna, dyker upp vid ett flertal tillfällen i dagboken och verkar vara benägen att fara med skvaller, men i det här fallet är det delvis hennes egen vittnesbörd och det är anmärkningsvärt att Kilvert återger den här historien utan att kommentera den eller uttrycka någon skepsis kring landsortsbefolkningens synsätt. På andra ställen i dagboken kan han ha en ganska nedlåtande syn på böndernas vidskeplighet och provinsialism, men inte här.

Det är nu mer än tio år sedan som jag först stötte på den här passagen. Jag köpte ett exemplar av Kilverts dagbok i ett litet antikvariat när jag själv befann mig på vandring genom den trakt där han verkat. Några dagar tidigare hade jag passerat den obeskrivligt vackra lilla byn Bredwardine, där han varit kyrkoherde de sista åren av sitt liv, och där han ligger begravd efter att ha dött vid bara 38 års ålder.

Det dyker upp otaliga karismatiska personer bland lokalbefolkningen i hans dagbok, men grodkvinnan har stannat kvar i minnet hos mig. Inte minst naturligtvis för att hon är så svår att få en tydlig bild av utifrån Kilverts beskrivning. Givetvis rör det sig om en kvinna med någon form av fysisk missbildning och vi kan utifrån det lilla vi får veta se dubbelheten i omgivningens syn på henne. Hennes kopplingar till den lokala väckelserörelsen visar på den omfattande välgörenhet riktad mot de fattiga och behövande som det viktorianska samhället har blivit känt för. Men samtidigt beskrivs hon, inte som en kvinna vars fysik får henne att likna en groda, utan som en mänsklig groda. Hennes ansikte och ben ser inte ut som en grodas, de är en grodas. Fröken Sylvester blir alltså en hybridvarelse, något som överskrider gränsen mellan människa och djur. Märk väl att Kilvert inte talar om henne som en människa utan som en varelse – klassificeringen är för tillfället oklar. Det liknar det sätt som man inom den tidens så ökända freakshows benämnde de missbildade människor som ställdes ut till allmän beskådan – mest känd är väl Joseph Merrick, som fick heta Elefantmannen. Historiker har visat hur denna bransch gärna använde sig av ett slags kvasi-darwinistiskt uttryckssätt, för att förläna sin verksamhet ett vetenskapligt sken.

Och det är som om darwinismen och andra tankegångar vid den här tiden skapade uppfattningen av att gränsen mellan djur och människa var potentiellt svag, och emellanåt kunde överskridas. Detta aktualiserades ju inte minst när man talade om vissa utomeuropeiska folkslag som européerna mötte på sina koloniseringsresor. Men nästan alla de sätt på vilka man talade om det främmande och utomeuropeiska kunde också appliceras på det närliggande.

Liksom det fanns ett mörkaste Afrika fanns det ett mörkaste England, det vill säga slummen i storstäderna, dit civilisationens ljus ännu inte nått. På liknande sätt verkar Kilvert ha uppfattningen att i vissa av de avlägsna byar som omger hans pastorat kan det finnas varelser som vetenskapen ännu inte har någon beskrivning av, och företeelser som är lika primitiva som en afrikansk infödingsstams. När han skildrar sina vandringar i bygden, och besök hemma hos gamla enstöringar och bondefamiljer, kan han ibland låta som en David Livingstone på expedition i det okända, samtidigt som han är fullkomligt hemmastadd i sina trakter och verkar behandla sina församlingsbor som jämlikar.

Men det som Kilvert rapporterar är ju egentligen inte hans egen skildring av fröken Sylvester, utan en i lokalbefolkningen som känner henne, eller åtminstone en släkting till henne. Sättet att tala om grodkvinnan är alltså inte den bildade kyrkoherdens, utan den direkta lantliga omgivningens. När man beaktar detta kan man få en känsla för den behandling och den attityd som en sån här person underkastades. Men även om grodliknelsen förefaller ganska vedertagen när det talas om henne finns inga tecken på grymhet eller mobbning. Kilvert tillägger till och med att fru Nott beskriver henne som ”en mycket god människa” och vissa ord i beskrivningen tyder på medkänsla snarare än utstötning.

Genom de lokala handlingarna får vi veta att hennes fullständiga namn var Ann Sylvester, född 1822 som dotter till en bonde. I folkräkningen för 1851 står hon listad som inneboende hos den lokala baptistpastorn i Presteigne och genom åren dyker hennes namn upp som inackorderad hos en rad olika personer, fram tills hennes död 1893. Således varken utstött eller försummad, även om hon, som Kilvert anmärker, sällan gick ut. Den enda grymhet vi eventuellt ser spår av är Kilverts egen, i det att han inte förmår kalla henne för en människa.

Människor som fröken Sylvester kommer nästan aldrig till tals i historien. De sätter spår i källorna tack vare att de sticker ut och att deras avvikelser har uppmärksammats eller exploaterats. Vid första anblicken verkar fröken Sylvesters öde vara detsamma som hundratals andra människor som blev till affischnamn på grund av sin fysiska avvikelse, men det finns egentligen inget i hennes historia som direkt tyder på isolering, förakt eller hån. Vi vet ju faktiskt inte ens om grodliknelsen hade sin upprinnelse i omgivningens föreställningar eller kom från henne själv som ett uttryck av självdistans. Vi är kanske ibland alltför benägna att se den här sortens människor som offer i stället för självständigt agerande subjekt. Och det som gör att vi överhuvudtaget känner till henne är ju ett tecken på att hon hade vänner och bekanta. Hennes rykte spreds ända till pastor Kilvert och hans dagbok, som dokumenterade många individer vars personligheter annars hade gått förlorade.

Vi betraktar gärna 1800-talets syn på den här sortens människor som förlegad och förkastlig, men även om man på Kilverts tid talade om avvikande människor på ett sätt som vi idag anser oacceptabelt levde man också mycket närmre inpå andra sorters människor än många gör idag. Den avskildhet i vardagen som de flesta av oss tar för given var endast möjlig för en mycket liten minoritet tills för bara några decennier sedan. Så medan 1800-talets språkbruk får oss att reagera med bestörtning kanske vi också bör fundera över vad det är vi slipper ge namn åt. Det är lätt att döma forna generationers beteende när man själv inte står inför deras dilemman.

Peter K Andersson, historiker