Tolerans kan inte frälsa oss från fanatismen

Kampen mellan natur och människa speglas i såväl Sara Lidmans romaner som 1600-talets nederländska landskapsmåleri. Verk som kan få oss att se vår omgivning i ett nytt ljus, menar Erik Lindman Mata. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mitt barndomshtem är omringat av åkrar. När jag växte upp odlades det år efter år vete, råg, korn, raps och lin runt omkring mig; österut tog skogen vid.Landskapet var alltid självklart för mig. Jag tänkte aldrig på det. Det fanns skog och det fanns åker. Men för några år sedan hände nåt: en liten bit av den södra åkern styckades av och ett två meter högt stängsel restes. Innanför var det, förvirrande nog, bara samma åker som utanför. Först senare insåg jag att det var en liten granodling som hade anlagts där. I det läget hade jag redan vant mig vid det nya landskapet.På samma sätt vänjer vi oss hela tiden vid det som alldeles nyss omformats och som då verkade nytt och upprörande. I målningen Sädesfältet, av den nederländske landskapsmålaren Jacob van Ruisdael, finns ett tydligt exempel på denna sorts omvandling. Målningen föreställer en himmel med rörliga moln, en väderkvarn, en väg och några kullar med åkermark. Men det viktiga, om man utgår från den amerikanske litteraturvetaren Lytle Shaw, är placeringen av vägen. Genom att lägga den bördiga sädesåkern i direkt anslutning till den sandiga och eroderande vägen så visar Ruisdael övergången från sandig sankmark till odlingsbar jord. Detta är kärnan i Shaws bok New Grounds for Dutch Landscape från 2021. Genom 1600-talets nederländska landskapsmåleri skakar han i boken om vår tillvanda blick och påminner oss om vårt förhållande till omgivningen.Det som utmärkte det nya nederländska måleriet var framför allt motiven. I stället för porträtt och historiska händelser, valde konstnärerna landskapen. I efterhand har forskare tolkat det här som en vändning från det religiösa till det sekulära. Hand i hand med den teknologiska och samhälleliga utvecklingen, tänker man sig, övergick måleriet till allt noggrannare avbildningar av den verkliga världen. Ut med symboliken och religionen. In med den konkreta och handfasta jorden. Men kastade man av sig religionens masker, för att äntligen reproducera världen som den verkligen såg ut?Vid en första anblick kan det verka så. Tagna var för sig är landskapsmåleriets motiv inte uppseendeväckande. Det är skogar och diken och åkrar. Det är sjöar och dungar. Man ser framför sig hur konstnären helt enkelt har tagit sitt staffli under armen och gått ut, för att beskåda den natur som hela tiden har legat där och väntat.Men detta är knäckfrågan – den låg inte och väntade. Det Nederländerna som avbildades, menar Shaw, måste förstås som ett landskap i framväxt. Under 1600-talet pågick ett intensivt arbete med att dika ut och torrlägga stora delar av landet för att skapa odlingsbar mark.Detta omformande var, enligt Shaw, det väsentliga i målningarna. Själva landskapet skapades framför målarnas ögon. Besattheten av sanddyner, kärr och dammar handlade aldrig om någon romantisk eller naivt realistisk syn på hur naturen egentligen var. Det var människans förhandling och kamp med naturen som stod i fokus.För dammar brister ju, sanddyner smetas ut och det leriga, skiftande vattenlandskapet motsätter sig ständigt den mänskliga kontrollen. Kärnan i måleriet var, menar Shaw, det genuint märkliga i detta landskap som kontinuerligt tog sig nya skepnader. De nederländska konstnärerna fångade försöken att tämja naturen, och de svårigheter och motgångar detta innebar.Även i Sverige har utdikning genomförts i stor skala. Detta syns inte minst hos författaren Sara Lidman. I sitt jernbaneepos, den septologi som beskriver hur Västerbotten befolkades och exploaterades, skriver hon om konflikten mellan natur och människa, mellan myrar och odlingsmark och mellan landsbygd och centralmakt. I berättelsens mitt står Didrik Mårtensson med sin önskan om att låta dra järnväg genom hemsocknen Lillvattnet och öppna upp bygden för storskaligt skogsbruk.I den fjärde boken, Den underbare mannen, kan vi läsa om hur den ökända Hästätarflarken förvandlas, för att bana väg för Didriks järnvägsdrömmar. ”Men denna samma sumpmark”, skriver Lidman, ”torrlades nu genom utdikningar, hundratals famnar per sommare. Och överskottsdyan breddes ut på en mark, som skulle bli den fasta grunden för ett stationssamhälle, där handel och kulturell odling skulle blomstra.”Både hos de nederländska målarna och i Lidmans romaner är det fråga om konst som gestaltar rationalisering, industrialisering och kapitalism i mötet mellan natur och människa. Men medan 1600-talets målare var samtida med det föränderliga landskapet, utgör Lidmans romaner en tillbakablick. Det är i hur detta gestaltas som den mest givande jämförelsen finns.De läckande nederländska landskapen återspeglades i konstnärernas konkreta arbete med färgen. Man målade vått på vått, konstaterar Shaw, utan att låta färgen torka först. Likt leran som fanns längs med vägarna, lät målarna pigmenten blandas upp och smetas ut. Det var alltså inte bara i motiven fråga om en kamp mellan vatten och land, människa och omgivning, utan även i motivens utformning.Lidman skrev visserligen varken med sumpvatten eller snö, men böckerna är ändå sipprande och läckande skapelser. Det finns få svenska författare som så oförväget låtit språket flöda och krascha, kränga och dansa. Meningar lämnas oavslutade; skiljetecknen både avgränsar och öppnar upp; talspråk varvas med högtravande bibelcitat; till och med konsonanterna omformas, som när ”jernbana”, blir ”jernbarna”. Så tuggar sig texten glatt vidare in i inlandet, för att sedan vända tillbaka ut mot kusten, fullastad med stockar från den västerbottniska granskogen. Inget är givet och inget står still.Och detsamma gäller tolkningen av de här konstverken. De ska inte förstås enbart utifrån det sammanhang de skapades i eller den tid de avspeglar. Precis som landskapen förändras, utvecklas också de effekter konstverk har på oss. Även tolkningarna sipprar och droppar från de mest oväntade vrår.I dag präglas vårt förhållande till omgivningarna inte minst av våra tafatta försök att hantera utarmningen av jorden och massdöden av arter. Det går inte att läsa om Didriks utdikningar eller betrakta de nederländska träsken utan att tänka på klimatförändringarnas konsekvenser för dagens landskap. Samtidigt som vi lever i en tid som tycks förändras alltför snabbt håller vi paradoxalt nog krampartat fast vid våra tidigare sätt. Trots att städer, jordbruk och landskap har skapats av oss alldeles nyligen ser vi dem som oundgängliga och självklara.Det är i slutändan föränderligheten vi måste minnas. Det är vi som upprätthåller samhället och landskapet i dess nuvarande form. Kanske borde jag alltså egentligen bara vara glad över att åkern hos mina föräldrar blivit granodling. Det är en påminnelse. Vem vet vad jag kommer att se nästa gång jag är på besök. Kanske har det blivit åker av granskogen, igen. Eller kanske har grannen gjort våtmark av det hela.LitteraturLytle Shaw: New Grounds for Dutch LandscapeOEI Investigations X (2021)Sara Lidman: Den underbare mannen Bonniers (1983)

18 Apr 202310min

Eden leder inte till lustgården. Bedrägeriet lurar alltid på andra sidan löftet. Michael Azar funderar över den edsvurna kulturens hopp och förtvivlan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vem kan jag egentligen lita på? Hur kan jag någonsin vara säker på att mina medmänniskor inte bedrar mig?Skräcken för att bli lurad tycks ha plågat människan i alla tider. På ganska så goda grunder, måste man tyvärr säga. För det första så har vi som släkte visat att vi inte bara är förmögna att ljuga, utan också att vi ganska så ofta är benägna att göra det. För det andra så kan vi faktiskt aldrig helt säkert veta vad som pågår bakom vår nästas pannben.Det är med andra ord inte underligt, att vi genom historien utvecklat en lång rad raffinerade metoder för att kunna blicka in i varandras huvuden. Människans strävan efter kunskap visar sig här rymma en minst sagt otäck skuggsida. Att viljan att veta ofta går i hand med viljan till makt låter sig, om inte annat, illustreras av de väldiga framsteg som oupphörligen gjorts inom övervaknings- och avlyssningsteknikens vida fält.För att inte tala om tortyren, den minst subtila av alla de strategier vi utvecklat för att komma åt de tankar och känslor som vi misstänker att andra döljer för oss.Men det finns naturligtvis även mer humana metoder för att utvinna sanning och lojalitet ur våra grannar. Ett intressant exempel på en sådan metod finner vi i kravet på att våra medmänniskor, inte bara ska säga sanningen utan också lova, eller rentav svära, på att de gör det. Det är i sanning en rätt så besynnerlig ritual, detta talets tillägg till själva talet. Det är inte nog med att du säger mig någonting, du måste också svära vid allt som du håller dyrt och heligt på att det du säger faktiskt stämmer. Svär vid Gud vid ditt samvete vid dina barns liv. Jag vill ha ditt ord, ja, ditt hedersord på att det du säger är riktigt.När man betänker alla de högtidliga löften och eder som reglerar våra vardagliga relationer – ämbetseder, trohetseder, läkareder, vittneseder, äktenskapslöften och så vidare – så undrar man snart om det alls är möjligt att bygga en enda gemenskap, liten eller stor, utan att grunda den i något slags svuret löfte, i något slags helgad sanningsförsäkran.Redan de gamla grekerna var fascinerade av edens förmåga att rida spärr mot den ömsesidiga misstänksamhetens sönderfrätande krafter. Antikens filosofer, författare och jurister framhåller gång på gång eden som ett medel för att binda människan vid sina ord. Det är först, säger man, när en medborgare svurit vid den egna gemenskapens mest heliga och fruktade maktinstanser som man kan lita på att hon säger sanningen och ingenting annat än sanningen. Som man kan lita på hennes lojalitet gentemot den egna gemenskapen.Den atenske statsmannen Lykurgos – verksam på trehundratalet före kristen tideräkning – ska rentav ha förklarat att det är ”eden som håller ihop vår demokrati”.Enligt den samtida brittiske forskaren Alan Sommerstein består edens verkningskraft i att den utsätter den edsvurne inför ett slags ”villkorlig självförbannelse”, a conditional self-curse. Den som svär en ed placerar sig i samma prekära belägenhet som en gång kung Agamemnon i Illiadens 19:e sång: ”Om det jag nu svär är falskt”, säger han, ”så må gudarna ge mig de plågor varmed de slår envar som med mened förbrutit sig mot dem.”Att det kan gå väldigt illa för den som bryter mot en svuren ed illustreras i Euripides klassiska tragedi Medea. I detta makabra drama, uppfört i början av 430-talet före kristen tideräkning, framträder Jasons brutna kärlekslöfte till Medea som ett huvudmotiv för allt det blod som snart kommer att flyta. Gång efter annan åkallar Medea Jasons kränkning av den ingångna eden för att berättiga sin fruktansvärda hämnd. Genom edsförbrytelsen har han nämligen inte bara bedragit och förödmjukat henne. Han har också förbannat sig själv. En man som inte står fast vid sina ord är en man utan heder, en usling som förtjänar alla slags plågor.En annan viktig aspekt av eden möter vi i Aristofanes komedi Lysistrate, uppförd bara några decennier efter Medea. Här får vi en inblick i edens förmåga att svetsa samman en annars brokig skara människor till en effektiv politisk gemenskap. Vi befinner oss i det peloponnesiska krigets slutskede och den listiga Lysistrate har äntligen lyckats samla Hellas kvinnor bakom en plan för att få slut på det långa blodbadet. Lysistrate har nämligen insett att det bara finns en enda sak som de krigförande männen är beredda att tysta sina vapen för: den sexuella njutningen. Därför har hon bett kvinnorna att svära under ed att de aldrig mer ska vända sina fötter mot taket inför någon make eller älskare.Blott genom det obrottsliga celibatet kan männen tvingas till försoning.Men behöver inte gå ända tillbaka till antikens greker för att finna belägg för edens sociala och politiska bärkraft. Lika talande är till exempel det romerska imperiets kejsareder, de franska revolutionärernas berömda ed i bollhuset, eller varför inte de antikoloniala uppror där rebellerna sluter sig samman genom att, för att citera Frantz Fanon, ”svära sin ed i fiendens blod”.Den avgörande poängen med den kollektiva edgången är just att den ger de edsvurna ett gemensamt överordnat mål, en helig uppgift som de kan förklara sig beredda att både dö och döda för – och som de inte kan svika annat än genom att just förbanna sig själva till ett eländigt öde.Därmed är vi tillbaka till den nära förbindelsen mellan viljan att veta och viljan till makt. Det vill säga: till viljan att veta var vi har vår nästa, så att vi just därigenom kan kontrollera och dominera henne. Ett av de värsta exemplen på detta är den trohetsed som Naziregimen utkrävde från sina soldater från och med hösten 1934. Här handlade det inte om att fordra lojalitet gentemot någon bestämd konstitution, eller ens mot den tyska nationen, utan om absolut lydnad, ända in i döden, mot Adolf Hitler personligen. Med den svurna edens hjälp kunde det Tredje riket sända en till synes outsinlig rad av unga tyska män i döden som martyrer för Hitlers galenskaper.Ge mig inte bara ert ord, utan också ert blod, fordrade Hitler av sina soldater samtidigt som han för egen del aldrig såg sig bunden av sina löften och ingångna avtal. Det var – och är – han dessvärre inte ensam om, trots all den fromma förhoppning som vi vanliga dödliga gärna sätter till ordets bindande makt.På realpolitikens område gäller allt som oftast den gamle Machiavellis råd till världens furstar: eftersom människor i allmänhet är så lättrogna, behövs det inte mer än några fagra löften för att förvrida huvudet på dem.Michael Azar, idéhistoriker och författare

11 Apr 20239min

Nej, det är inte personen Lars Norén som står i dagböckernas fokus. Men vad är det då? Poeten Jörgen Lind försöker förstå vad som får honom att läsa dem om och om igen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jaha. Där ligger de, fem kompakta volymer med bibeltunna och opaginerade blad, skrivna mellan åren 2000 och 2020. 6040 sidor upplyser förlaget, sammanlagd vikt: 5253 gram. Det slår mig att de tre första volymerna sammantaget väger mer än mina tvillingdöttrar gjorde vid sin ljusa födsel. Fem labyrintiska böcker att gå bort sig i. Fem överväldigande hav att drunkna i. Nej. Det är inte som på Louvren. Men vad är det då i dessa texter som har gjort att jag med våldsam besatthet nästan dagligen de senaste två decennierna omättligt ätit av dem? Varför har jag ägnat så mycket tid åt omtagningen av varje bok, inte bara en gång, utan tre och fyra gånger? Kan det inte tyckas ha varit ett enormt slöseri med tid som kunde ha ägnats åt så mycket annan läsning, så mycket annat engagemang i världen? Jag ser högarna av olästa böcker staplade längs väggarna i lägenheten. Men nej, jag sörjer den inte, all denna tid som jag aldrig får tillbaka. Lars Noréns dagböcker fortsätter alltjämt att skaka om och förlösa mig.Den tyske författaren W G Sebald säger i en sen intervju att när han skriver vet han inte vart han är på väg, han följer tankarna och kopplingarna likt en hund på ett fält. Och kanske är det så jag läser dessa texter, som en skrift med själva avvikelsen som princip. Arbetet tycks för Norén till stor del handla om närvaro, att vara sann mot och lyhörd för ingivelsen med en uppmärksamhet som går att likställa vid den rena hängivelsens bön. För det förhåller ju sig så att när man som författare slutar orkestrera sitt tänkande gör man ofta de största upptäckterna.Och han skriver, om högt och lågt, inte sällan självsvåldigt som i sina detaljerade redogörelser för en hysterisk konsumtion. Här blandas vardagligt skvaller och rena personangrepp med sofistikerat filosoferande och ett våldsamt inspirerande kulturintag. Bill Violas änglar flimrar förbi i Sjostakovitjs stråkkvartetter och Gerhard Richters begravningsmåleri, Maria Miesenbergers dunkla förnimmelsefotografier ackompanjeras av John Coltrane och Art Pepper. Men främst tar kanske dagboksförfattaren sikte på avskapelsen, med ett begrepp hämtat från Simone Weil, i ett försök att skriva sig ut ur sig själv, från sina föreställningar om sig själv, för att ge plats för världen.Nej. Det är inte personen Lars Norén som står i dagböckernas fokus. Snarare handlar det nog om ”att slå sönder den plats där det nya skall komma”, som det står i diktboken Hjärta i hjärta. Kanske går anteckningarna att likna vid de resefotografier som tas som ett sätt för att slippa se, där minnet förvisas såsom till en krypta. Avsikten tycks vara ett skrivande som ett sätt att följa dagen och att skikta tiden, en skrift för att urskilja åtbörderna, för de dagliga sceneriernas ljus- och skuggspel. Ja, kanske skriver han för att undkomma sitt signum, för att i egentlig mening bli Ingenting, en text där namnet och ansiktet måste utelämnas för att överträffas av verket självt.”Dagboken är mitt hem, den enda plats där tiden kan frysas ned för att ge mer tid”, står det i oktober 2005. Skriften som en fördämning mot döden. Och så tar de långa tysta inomhustagningarna vid, laddade med samma sorg och ensamhet som i en Hammershøimålning. Skriftströmmarna tar form av Lethe, glömskans flod, dit någon går med sina intryck och minnen för att kunna förpassa dem. Omvärlden liknar en spegelsal där ansikten och kroppar tas emot med öppen famn för att sedan skjutas ut i små båtar på vattnet. ”Det är som att tända en eld i ett hus fyllt med människor som jag tycker om eller som jag har älskat”, som det står i en anteckning från augusti 2008. Nej. Mycket till hem är det inte.Men vad liknar dagböckerna om de inte liknar ”vårt allmänna avtryck av att finnas till”, för att citera Henri Michaux. Avsikten är att de inte ska föreställa någonting. De ska helst bara bestå av torra utsagor om det mest basala. ”Jag är ett egendomligt redskap, reducerad till funktion och lyssnande, som ett skelett av uppmärksamhet”, står det i november 2005. Men det underbara är att denna föresats hela tiden misslyckas. Skelettet får kött. Det motsägelsefulla blir alstrande: avskapelsens intention omvänds till en flödande skriftflod, rädslan för den poesi som en gång verkade klaustrofobisk och hotade att göra honom sjuk, leder 2016 till en sen och överraskande återkomst till dikten i och med samlingen Stoft. Flöde och fördämning alltså. Men också: ”att slå sönder den plats där det nya skall komma.” Det är som att han alltid rör sig mot slutet, mot språkets gränsposteringar, där språket stelnar och bryts ned och låter någonting nytt och outforskat ta vid.Kanske denna ständiga återkomst till dagböckerna för att jag när en rastlös längtan efter det språk som i verklig mening talar oss, som verkar i en stark förvissning om att världen i någon mån förloras om den framställs som en föregiven berättelse. Förlorad bland detaljerna kan jag sällan redogöra för handling, vare sig i romaner eller film. I stället följer jag de knappt märkbara förskjutningarnas vilt växande rhizom. Jag skiter egentligen i vad som händer i Lars Noréns liv, all lågmänsklig illvilja passerar revy och rinner av mig. Det är det antända språket bland alla vardagsobservationer som jag dras till. I detta grafomaniskt tillåtande prosalandskap finns poesin ständigt närvarande som en våldsam möjlighet, lusten att söka efter dikten förstärks av att den inte ligger färdigställd och uppenbarad. Utsikterna att förirra sig öppnar för en uppmärksam och vårdslös läsning som också bereder plats för att fortsätta skriften.Den som skriver, påpekar Roland Barthes, turnerar bara ett litet antal variabler: Jag åtrår, jag lider, jag älskar, jag vill vara älskad, jag är rädd för att dö. Och det är berättelsen. Men hos Norén handlar det inte om att försöka förstå sitt liv, sin person eller sin plats i världen. Det handlar i större omfattning om att nå fram till ett språk för det som är omöjligt att fånga och omfamna, få begrepp om vad som är värdefullt att tiga om i ett liv. Ja, kanske är det i bristningarna och i bristen som dagböckernas språk tar plats. Det vädjar till oss om sin sanning utanför alla sanningsanspråk. Denna skrift som en berättelse om försvinnande, om någon som betalar med sitt ord för att slippa vara människa. Stavelseansamlingen Lars Norén som vitt ljus, vit hetta, ett spöke på besök hos andra spöken. Och hans skugga färdas, rör sig över dagboksbladen. Eller som han själv skriver: ”När människor har varit här, en kort stund, undrar jag efteråt om de har varit det, om de var verkliga.” Jörgen Lind, poet"En dramatikers dagbok" publicerades i fem volymer på Albert Bonniers förlag mellan 2008 och 2022.

5 Apr 202310min

Erik Johan Stagnelius dog 29 år gammal och i kroppsligt förfall. Men i fantasin kunde han bryta de bojor materien fjättrat honom med. Anders Olsson reflekterar över hur det gick till. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns i den moderna litteraturen två beprövade sätt att omvandla begäret till skrift, antingen svälta ut det eller övertrumfa det. Antingen askesens eller övermåttets väg. För vår tids svältkonstnärer, en Kafka, en Simone Weil eller en Joyce Carol Oates är den förra vägen given. Fångenskapen i köttet omvandlas i skriftens frihet. Men om Stagnelius förblir kärlekens stora sångare i vår litteratur beror det mycket på att han fortfarande kan tänka sig en väg från det jordiska till det himmelska. Metafysiken är inte död. Tilltalet till hans musa Amanda överskrider gränsen.När Stagnelius vänder sig till högre makter får han genomgående också gensvar, som ger kraft att svinga sig upp från gruset till den åtrådda ”kärleksoceanen”. I den svenska poesins kanske mest magnifikt uppbyggda dikt ”Vän! i förödelsens stund” ligger motsatserna tätt, tätt intill varandra. Med en vänlig ängels hjälp övergår fallet i jubel, och poeten kan med ”det heliga Ordet” åter resa en störtad värld. Natten blir dagens mor, kaos blir granne med Gud. Friheten hos Stagnelius är alltså bestämd av sin motsats, gruset här nere ställs mot det saliga Pleroma där ovan. Ordet bär en laddning av mystikens tradition och den religiösa inriktning som kallas gnosticism och som präglade Stagnelius djupt. För gnostikerna var Pleroma den ljusvärld som vi en gång kom från och som vi till sist skall återvända till. Och jordelivet, omvänt, underkastat en ondskefull despot, vid namn Demiurgen.Bilden av människan som träl finns redan i den tidiga ”Ond och besvärlig är tiden” från 1815, där skalden beklagar sig över att inte kunna bli det han helst vill vara, frihetens lovsångare. Hans svaga hälsa gör att han anses olämplig som soldat, när det rustades för krig mot Norge. Därmed förlorar han i egna ögon sin legitimitet att hylla den politiska makten. Men detta nederlag skulle han omvandla till en poetisk seger, för det är först när han överger denna möjlighet som han gör dikten till frihetens verktyg i en helt annan och långt produktivare mening. Den tungsinta livskänslan kommer på ett förbluffande sätt att kontrastera mot den lätthet med vilken han skriver sina verser.Men eftersom fångenskapen är rotad i det mänskliga begäret kan den inte på något enkelt sätt besegras. Denna konstans gör varje dikt till en rörelse mot frihet. I den stora dikten ”Livets villkor” sluter sig rummet ödesmättat kring jaget: ”Vart skall jag fly? Mitt fångvalv är azuren / Det famnar mig, hur fjärran än jag går, / Och djupt i ödets koppartavlor skuren /Min dom evärdligt för mitt öga står”. Men dikten vilar aldrig i dessa förtvivlade lägen, den fortsätter och rör sig otåligt vidare. Och förvandlingen sker ofta plötsligt och med brutal kraft, som i ”Vän! i förödelsens stund”, där ordet blir ett magiskt spö som får fångdörren att öppna sig. Vad är det som håller oss fångna i Stagnelius värld? Ett svar ger den dikt som säger att det är kärleken till kvinnan som kastat honom i ”i kedjor”. Han skriver där: ”Jag älskar dem alla / Alla i féiska band snärja min fladdrande själ”. I epitetet ”fladdrande” känner vi igen själens fjärilsnatur. Det som tragiskt binder människan vid jordelivet är ett gränslöst begär som aldrig kan få nog. Så har Stagnelius också formulerat det i filosofiska fragment: begäret är större än njutningen, och ur den skillnaden föds längtan efter ett annat rike. Så alstras övermåttet. Här har det mänskliga förnuftet ingen styrande roll. Jaget är berett att kasta sig i den tillbeddas famn, medveten om riskerna. ”O! jag älskar så högt att bedras av den flyende villan / Och i min känslas rus endast Gudinnor jag ser”. Det är denna ambivalens som visar hur fäst Stagnelius är vid det som han vill befria sig från. Hur ska han kunna bli fri när det är just kärleken som föder hans frihetsdröm som binder honom? Eller finns det en annan kärlek än den som förslavar? Som många romantiker tänker sig Stagnelius att slaveriet vilar på en glömska om forntidens lycka som måste avtäckas för att frihet skall uppnås. Denna idé om återfödelse finner han i den esoteriska tradition som hans tid återupptäckte, allt från alkemi, astrologi till gnostisk spekulation. Där spelar förmedlaren en avgörande roll, någon som kan visa vägen genom fångvalvets port. Det kan hos Stagnelius vara änglar, mytiska väsen eller de naturens röster som genomtränger hela skapelsen med sitt frihetsbudskap.Men för gestaltningen av kärleken fäster jag mig särskilt vid fjärilen, en klassisk symbol för förvandling som vi mötte tidigare i diktarens ord om sin ”fladdrande själ”. I den grekiska kulturen personifierade Psyche den mänskliga själen och avbildades ofta i bildkonsten som en fjäril. Stagnelius måste ha känt till den romerske författaren Apuleius roman Den gyllene åsnan som berättar sagan om Amor och Psyche. Där skildras den sköna Psyche som utmanar gudavärlden, särskilt den avundsjuka kärleksgudinnan Venus, genom att bli föremål för människornas kult. Psyche har till råga på allt lockat till sig Venus son, den bevingade Amor, som förfört henne men samtidigt förbjudit henne att se sin älskade. Men en natt tänder Psyche oljelampan och får då se den underbart vackra guden sovande vid sin sida. Straffet för hennes nyfikenhet blir att hon inte får träffa Amor igen. Sagan berättar om hennes irrande prövningar, men också om hur hon räddas av den hemliga kärlek, som Amor fortfarande hyser för henne. Hos Stagnelius återkommer denna saga i renodlad form: där finns kärlekens allmakt, den uppslitande separationen mellan de älskande och den gudomliga återföreningen. Psyche är en bild för själen, men hos honom är hon också en av Demiurgens slavar och återföreningen kan först ske i Pleroma, gudariket ovan himlavalvet. När sagan återberättas i ”Icke av tid och rum de levande” löses fjättrarna: ”Psyche, ur bojorna löst, / Sökte och fann sitt hjärtas idol, den himmelska Amor”.Kärleken binder, kärleken befriar. Kanske kommer vi aldrig ur den motsägelsen. Men själva anropet är kvar i dikten som en smärtsam vädjan som vi inte kan värja oss mot: ”Skall Psyche då aldrig / Med Amor försonas?”, står det. Och till sist: ”Ack! brister ej världsäggets / Högblåa skal?”Kan vi komma längre i våra drömmar?Anders Olssonförfattare, litteraturvetare och ledamot av Svenska Akademien

3 Apr 202310min

Att bli anklagad för att lukta illa är ett angrepp som är svårt att försvara sig mot. Och det handlar om så mycket mer än doft. Anneli Jordahl sniffar upp exempel på luktförolämpningar mot makten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-12-22.De hade retat upp sig. När jag och min bästa vän klev in i omklädningsrummet till gympan märkte vi direkt en underlig stämning. Viskningar, flackande blickar. En av tjejerna sa: ”Det luktar.” Några höll för näsan: ”Usch, vad det stinker.”Vi blev mobbade i sjätte klass och det var djupt obehagligt, men vår lärare redde ut det hela. Det handlade inte om dålig lukt. Det kan jag intyga, åtminstone vad gäller min bästis. Snarare ville de få oss att förlora fotfästet. Minnet lever kvar och kanske var det den episoden som fått mig att ofta tänka på lukt och makt.Min kompis och jag tillhörde inte den lilla byskolans maktlösa. Vi var plugghästar och kom från trygga familjeförhållanden. Kompisens pappa hade till och med chefsposition. Kamraterna irriterade sig på vår duktighet, och de hårdmarkerade.Vanligtvis är det de som står över i hackordningen som - genom att markera en gräns och betona sitt överläge - tillskriver underordnade frånstötande lukt. Det är ett kraftfullt symboliskt vapen för att skapa och förstärka klassmässiga och etniska gränser.Exemplen är oändliga i verklighet och fiktion. I sitt banbrytande radioreportage Lort-Sverige från 1938 excellerade Ludvig Nordström i språklig uppfinningsrikedom vad gäller motbjudande dofter i de fattigas stugor på landsbygden. Elle-Marja i filmen Sameblod vill tvätta bort ”samelukten”. Hon tvingar lillasyster att bada bort det äckliga i iskallt smältvatten. ”Jag känner inget”, säger lillasystern och får svaret: ”Man känner den inte själv”.Smutsen finns i betraktarens öga, konstaterar socialantropologen Mary Douglas i sin klassiker Renhet och fara, från 1966. Kan smutsen finnas i den maktlöses öga? På sistone har jag, kanske med mobbningen i minne, noterat ett omvänt luktflöde. Hur den i socialt överläge tillskrivs en obehaglig lukt. Stank uppifrån och ner är sällsynt. Renlighet är ju historiskt sett kopplat till pengar och makt. När luktar makten? Känner du stanken från Enskilda banken. En slogan från 70-talets demonstrationer. Fast den handlade inte om människokroppar.Artisten Hans Caldaras memoartitel I betraktarens ögon låter som en hälsning till Mary Douglas. Han berättar om sin släkts historia och om uppväxten på 50-talet. Romer var förbjudna att stanna längre än tre veckor på varje plats. De levde i tältläger, som flyktingar i sitt eget land. På grund av svåra boendeförhållanden underkastade sig romerna rigorösa hygienvanor. De badade i sjöar och gick till badhus, i den mån de blev insläppta. Romerna ville hålla sjukdomar borta, men även i symbolisk mening ”skydda gruppen från moraliskt förfall och söndring”. Följden av det var att man såg icke-romer som orena. Med andra ord luktade svensken oangenämt.När jag läser Maya Angelous självbiografiska klassiker Jag vet varför burfågeln sjunger blir jag påmind om Caldaras. Romanen utspelar sig på trettiotalet och visar vilka roller svarta och vita hade i amerikanska södern efter slaveriets avskaffande. Angelo berättar ur barnets synvinkel om uppväxten hos mormor som drev en liten speceriaffär i ett fattigt område. De hade det ingalunda sämst, fast de flesta handlade på kredit. ”Du skall icke vara smutsig”, var mormoderns första budord. Gick barnen till sängs med smutsiga fötter fick de stryk. Det handlade om respektabilitet.I en central och betydelseladdad scen dyker det upp kringstrykande busungar i butiken. De är svårt märkta av fattigdom, men på grund av sin vita hudfärg tycker de sig ha rätt att förnedra den svarta affärsinnehavaren. En flicka ställer sig på händer och blottar sitt kön. Unga Marguerite är stum åskådare till hur den barska mormodern förvandlas till servil. Inombords kokar vreden och ur den maktlösa positionen fördömer hon inte det vidriga beteendet. Nej, övertrampet handlar om lort.”Smutsen på flickornas bomullsklänningar fortsatte på benen, fötterna armarna och i ansiktet, så att det såg ut som om de var gjutna i ett stycke. Det flottiga färglösa håret hängde ner ohjälpligt tovigt.” Marguerites skrik kom av sig ”de var ena smutsiga avskum till vita fattigdjävlar, men jag visste att jag var lika fången bakom scenen som skådespelarna därute var låsta i sina roller”.Luktforskaren Mats J Olsson, professor på Karolinska institutet, undersöker lukter kopplat till friskt och sjukt. Hur immunförsvarspåslag avger en doft som kan vara oangenäm. En läkare kan lukta sig till ifall någon är på väg att bli sjuk. Han kallar lukten en projektionsduk för känslor. ”Din älskade mormor doftar gott trots att hon röker.”Olsson beskriver hur kroppslukt, utöver en genetisk komponent, bestäms av kulturella faktorer. Det handlar om tvättmedel, parfymer, kryddor, alkohol och rökning. Och jag tänker på 70-talet och pratet om att hamna bredvid en vitlöksstinkande invandrare på en biograf. Nu äter alla vitlök så den nedsättande luktfiguren är borta. Jämfört med hörsel och visuell perception – är luktsinnet ett eftersatt område i forskningen. Det räknas till ”de lägre sinnena”.Varför är det särskilt förnedrande att förknippas med dålig lukt? Värre än att höra att man är elak och ful. Olssons svar är lakoniskt: ”Anklagelser om dålig lukt kan vara svåra att motbevisa”.Välbeställda kan i hög grad betala sig bort från vämjeliga odörer. Minns att jag fascinerat läste om en rik person som prenumererade på strumpor. Efter en användning kastades de. Jag påminns om strumporna när jag läser Valerie Kyeyune Backströms debutroman Ett nytt England, från 2020. I den dejtar en europeisk ung kvinna rika amerikaner. Hon ser framför sig en snabb ekonomisk karriär via giftermål. Författaren lägger ett doftspår genom romanen, som växlar mellan eggande och frånstötande.”Alla männen luktade tvål. Eller något renare, som om kroppsodörer inte fanns […] deras kroppar förblev obefläckade.”Ibland hjälper inte ens pengar. En självsäker man i skräddarsydd kostym stinker. Jagberättaren, vars enda kapital på köttmarknaden är ungdom och skönhet, fylls av förakt. ”Det spelade ingen roll att han duschade, tränade, dränkte sig i Tuscan Leather eller någon Roja Dove – gamlingdoften fanns där, smygande, som om den sipprade ur hans själva porer. Det var en söt doft, som en övermogen frukt, med en hjärtnot av förruttnelse i dess mitt.”Jag läser roat. Det är befriande när den i maktöverläge för en gångs skull tillskrivs dålig lukt. Och jag får erkänna att någon sorts skadeglädje infinner sig hos mig. De tysta och uttalade förolämpningarna förändrar inte maktbalansen. Strukturerna sitter inte i kroppslukten. Men luktförolämpningen kan kanske handla om en oro för att maktlösheten är på väg att förskjutas och öka. Förolämpningen blir en ventil. Och kanske var det just skadeglädje de kände, mina klasskamrater i sjätte klass. När de självgoda duktflickorna fick sig en symbolisk luktörfil.Anneli Jordahl, författare och skribent

30 Mars 202310min

Allt som rör dofter är en härva av status, trender och sociala distinktioner. Luktsinnet har länge nedvärderats till förmån för synen och hörseln. Malin Krutmeijer funderar på vad vi går miste om. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2016-02-16.I en Modesty Blaise-serie som jag just läst finns det med en man som spårar med hjälp av luktsinnet. Mannen jobbar för skurksidan i berättelsen och han tillhör Australiens ursprungsbefolkning, aboriginerna.En snabb nätsökning säger mig att det tydligen har funnits en föreställning om att aboriginernas luktsinne skulle vara extra bra. I Modesty Blaise-serien framställs mannen som spårar som imponerade, men också primitiv. Och han spårar ju som ett djur.De senaste två-tre hundra åren har luktsinnet systematiskt nedvärderats. Det har setts som ett primitivt sinne, medan synen seglade upp som civilisationens och förnuftets sinne nummer ett. Det har att göra med att synintryck har betraktats som objektiva, avgränsade och verifierbara medan lukter ofta är svårbestämbara och sprider sig gränslöst genom luften. En civiliserad människa förväntas sky alla lukter som verkar obehagliga eller konstiga - inte intressera sig för dem.Det här gäller åtminstone västvärlden, det vill säga bland annat det Europa som under samma tid hänsynslöst koloniserade andra delar av världen och klassificerade de människor som redan levde där som lägre stående. Till de folkgrupper som kategoriserades särskilt lågt i hierarkin hörde aboriginerna. De utsattes för en fruktansvärd brutalitet. En framställning av en aboriginsk man som en sorts spårande djur måste ses i ljuset av det.Nu är Modesty Blaise-serien jag läste skriven på 1970-talet. Den är kosmopolitiskt vinklad och ger en på sätt och vis välvillig, men extremt exotiserande, bild av aboriginerna. Idén om deras goda luktsinne blir dubbel: de har nära till det djuriska och primitiva men också till naturliga och ursprungliga förmågor i positiv mening.Hos Modesty Blaise finns inga tankar om att de dessutom skulle lukta på ett speciellt sätt själva, men i verkligheten smittar människors sociala status i hög grad uppfattningen om deras doft. Det kan man läsa om i "Aroma: the cultural history of smell" av Constance Classen, David Howes och Anthony Synnott. Boken har drygt tjugo år på nacken och bjuder på en odyssé genom luktsinnets och dofternas kulturhistoria.Det är ingen direkt överraskning att såväl den brittiska arbetarklassen som svarta amerikaner oavsett klasstillhörighet har tillskrivits dålig kroppslukt och påståtts gilla billiga parfymer. Författarna menar att en typisk mekanism är att samhället först underordnar och diskriminerar en grupp så svårt att de tvingas leva utan tillgång till vettiga hygieniska förhållanden. När det här sedan märks på att de till exempel inte kan tvätta sina kläder lika ofta som över- och medelklassen ser man det som ett bevis för deras låga moral.Lukt är makt - och makt luktar ingenting alls, om vi ska tro författarna. Mäktiga mäns doft har i den moderna tiden oftast beskrivits som neutral och ren. Kvinnor har gärna fått parfymera sig men inte för starkt och mycket. En kraftig parfym har signalerat en manipulativ sexualitet.Skillnaden mellan hur olika människors kroppar i sig luktar har förstås ingenting med hudfärg eller social tillhörighet att göra. Däremot finns det olika kulturella doftideal.Någon gång i 10-12-årsåldern läste jag en bok där huvudpersonerna var kirgiser på dåvarande ryska stäppen. De tyckte att européer från stan stank av härsket smör blandat med blomdoft från deras tvålar. Samtliga som var med i boken, kirgiser som européer, tyckte själva att deras egen lukt var helt neutral.Tanken att andra uppfattar ens lukt fast man inte gör det själv gjorde ett stort intryck på mig. Jag började känna efter på allvar, och insåg att det luktade olika hemma hos olika kompisar. Jag blev besatt av att få reda på hur det luktade hemma hos oss, för jag kunde ju inte känna det. Jag frågade, men ingen begrep vad jag menade. Till slut illustrerade jag med en levande beskrivning av doften hemma hos min bästis, där jag bland annat använde orden "liksom lite murket men inte på ett äckligt sätt". Bästisen blev djupt förolämpad och vi pratade aldrig mer om det där."Murket" lät väl inte så smickrande även om det inte var illa menat. Hur ens kropp och ens hem luktar är känsligt, för det är svårt att helt få kontroll över det. Och få saker är väl så påträngande och pinsamt som så kallad oönskad lukt.I garderoberna i mitt hem där jag bor nu finns till exempel en lukt som jag inte kan definiera. Den fanns där när vi flyttade in, och den kommer att vara kvar när vi flyttar ut fast vi har skrubbat och skrubbat. Konstigt nog känner jag ibland samma lukt strömma ut från trappuppgångar och källarfönster till andra hyreshus i närheten.Det viktiga är att lukten inte är min. Den är inte direkt obehaglig men den har inte bland mina kläder att göra. Här har vi en intressant gränsdragning för när lukter är godtagbara och inte. Doften från ens egen mustiga matlagning är god, men den ska ju helst inte prägla hela trappuppgången och sprida sig in i grannens hall. Än värre vore om grannens steklukt letade sig in i ens eget vardagsrum. Då är den plötsligt äcklig.Som så mycket i vårt symboliska och kulturella universum ska rätt sak vara på rätt plats, och vid rätt tillfälle. Men lukter är mer trolösa än föremål, och de påverkar oss på ett sätt vi inte alltid kan förstå och förklara.Det är antagligen en av anledningarna till att dofter har en så ambivalent status.I den förmoderna tiden trodde man att dofter reflekterade människors inre, och att man kunde frambesvärja saker med aromatiska oljor och parfym. Lite är det så fortfarande, om man tittar på hur dofter används i marknadsföring.Till exempel så doftsätter man produkter för att öka deras attraktionskraft och upplevda effekt. På 60-talet tillsatte ett företag en syntetisk citrondoft i ett diskmedel. Undersökningar visade att de som köpte det uppfattade det som mer effektivt än samma diskmedel utan citron. Liknande undersökningar har gjorts för hårschampoo: doftar det "rätt" uppfattas det som bättre.Vad som är "rätt", det vill säga säljer produkten, är förstås helt målgruppsstyrt. Man riktar sig till unga, gamla, män, kvinnor och så vidare med olika dofter.När vi sedan kommer till parfymer så är det en värld för sig. Under 1900-talen dominerade de stora modehusen marknaden. De skapade dofter som förstärkte varumärket och bilden av den kvinna deras kläder skulle frammana. Idag är det trendigt med så kallade nischparfymer, tillverkade av mindre parfymhus som gärna marknadsför sig med naturliga råvaror. Precis som andra modetrender är parfymtrender intressanta, för man kan läsa in indirekta samband med saker som händer på till exempel världsmarknaden.På 80- och 90-talet ökade statusen för japanska bilar och hemelektronik starkt. Deras exportvaror betraktades som högkvalitativa i Europa och USA. Tidigt 90-tal fanns naturligtvis en japansk parfym bland de riktiga storsäljarna. Idag har oud, som utvinns ur ett sydostasiatiskt träslag eller framställs syntetiskt, varit en stående ingrediens i många högstatusparfymer under några år. Man kan fundera på vad det betyder.Själv gillar jag verkligen parfymer, för att det är härligt att goda dofter förstås, men också för att de aktiverar luktsinnet rent allmänt. Att prata om parfymers sammansättning är också en rolig språklig utmaning. Svenska språket är inte så välutvecklat när det gäller den olfaktoriska världen, det vill säga lukternas värld, så man måste vara lite uppfinningsrik själv. En bra parfym kan lukta alltifrån nougat och liljor till lite kattpiss och svett.Allt som rör dofter och luktsinne är en härva av status, trender och sociala distinktioner. Att helt frigöra sig från symbolvärden, kultur och marknadsföringstrick är antagligen omöjligt. Men det går att utmana sig själv och känna efter på riktigt. Blunda, dra in dofter i nosen och fråga sig: vad luktar det här egentligen? Just här, där jag suttit och skrivit, luktar det damm, trä, såpa och hund. Och hunden, han luktar konstigt nog mariekex. Malin Krutmeijer, kulturjournalist

29 Mars 20239min

Snart är doften av cigg på våra svenska uteserveringar ett minne blott. David Nyman reflekterar över olika starka dofter som genom åren funnits så väl i det privata som i det offentliga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-20.Vid Munkbron i Stockholm låg för hundrafemtio år sedan en pråm full av skit. Till denna skithög, kallad Flugmötet, kördes innehållet i alla Gamla stans dasstunnor – där låg tusentals människors exkrementer, bara ett stenkast från slottet, och stank. När högen växt sig oregerlig kom någon fattig stackare och stakade ut pråmen i Saltsjön, varpå skiten stjälptes av och processen började om. Det var ett tungt arbete, men också en trygg anställning, eftersom skit är en av människans mest pålitliga följeslagare, och vår vilja att göra oss av med den evig.Var som helst i världen där människor flyttat tätt samman har odörer varit naturliga: maten vi ätit har luktat, dassen vi gått på, husen vi bott i och människorna vi älskat. Starka lukter har, fram till våra dagar, varit konstant närvarande i både det offentliga rummet och det privata. Innan elektricitet installerades i våra hus eldade vi med ved och koks. Före bilen använde vi djur som transportmedel. Industrierna spred nya stanker, som sulfat och sulfit, över städerna. Innan vi kunde förlita oss på desinficering, pastörisering och frysning hade odörerna en funktion. Luktade ett sår illa var det infekterat. Luktade maten ruttet var den inte ätbar. Vår näsa var, liksom den varit i tusentals år, ett vitalt instrument för att definiera fara – av den anledningen blev stanken en mänsklighetens bundsförvant. Ibland, som under industrialiseringen, har den till och med varit ett tecken på civilisation, på produktion, och i förlängningen framsteg och välfärd. Men luktens betydelse och inneboende värde har förändrats i takt med den moderna erans möjligheter att slippa den.I Sverige började vi att på allvar gömma vår samhälleliga stank först kring sekelskiftet 1900. Vattentillförseln hade byggts ner i marken några decennier tidigare. Det var en helt nödvändig del av lantbrukarnationens modernisering: det installerades gasljus i gathörnen, man byggde arbetarbostäder och började leda smuts och avfall genom rör och valv. Det handlade till stor del om att stävja sjukdomar. Koleran hade skördat många offer i olika epidemier, smittkopporna kom och gick i vågor. Men det fanns fler anledningar. Sverige befann sig, i skuggan av de europeiska krigen, under lång tid i en explosiv utvecklingsfas – vi blev rika och förseddes därmed med ett val. Att befatta sig med det kroppen och tillvaron ofrånkomligen producerade hade alltid varit en fråga om pengar, och i takt med att välfärden växte fick fler de ekonomiska medlen att välja bort lukt och smuts.I dag är odörerna nästan försvunna ur stadsrummet. Doftmiljön är homogeniserad och valbar, luktsinnets status på dekis. Vissa, som den franske arkeologen Paul Fauré, hävdar att våra luktsinnen i det moderna väst är så underutvecklade att vi, som han uttryckte det, inte kan uppskatta betydelsen av lukt mer än en blind kan beskriva en färgstark scen. I modern litteratur har luktsinnet ofta fått gestalta det djuriska och vilda i människan – i Süskinds roman ”Parfymen” sniffar mördaren exempelvis sitt byte – och det är ett styvmoderligt behandlat sinne inom många vetenskapliga fält.Långt före luktutrensningen, i den förmoderna västvärlden, värderades sinnena annorlunda. Man såg doft som den faktiska essensen – bärare av den inre sanningen om ett objekt. Det var med näsan man kom i kontakt med tingens interiörer, eftersom det utanpåliggande kunde ljuga. Kanske finns i så fall en förklaring till luktsinnets dalande position att söka där. Samtidens sensoriska modell är visuell, den lutar åt integritet, presentation och ytliga interaktioner. Vi kontrollerar och är medvetet kritiska till många av våra intryck: en störande syn går alltid att blunda sig igenom, smaker passerar nästan alltid händerna innan de når munnen. Men lukten registrerar vi omedvetet, ögonblickligen och nästan skyddslöst.Dofter kan dessutom exponera oss. En lukt vi inte har kontroll över riskerar att avslöja något som vi inte är beredda att delge. Den kan på ett ögonblick trigga en psykologisk reaktion: stanken från ett kadaver väcker flyktkänslor, lukten av nybakade bullar en instinktiv trygghet. Den smygande odören från plastmattan i ett omklädningsrum kan i detalj återskapa ångesten som ackumulerades under skoltidens gympalektioner.Vår ömhet, eller motvilja, inför specifika dofter påverkar till och med lagstiftningen. Det har bland annat resulterat i det historiker kallar en ”deodorisering” av det offentliga rummet – det vill säga en utrensning av allt som luktar illa. Den successivt ökande intoleransen för dålig lukt bland de breda massorna är ett välbelagt historiskt faktum, och började redan på 1700-talet. Men de senaste hundra åren har deodoriseringen nått nya nivåer.De första kvalitativa, antiperspiranta deodoranterna kom kring förra sekelskiftet, dass och exkrementhantering försvann med vattenklosetten några decennier senare, liksom arbetsdjuren gjorde med bilens inträde. Före millennieskiftet började rökning i dessa bilar att försvinna, och på krogen förbjöds cigaretter 2005. Numera skulle den som mot bättre vetande luktade svett bland folk eller rökte framför teven snart ha förbrukat sitt sociala kapital.2019 togs nästa steg i deodoriseringen, med ett rökförbud på många platser även utomhus. Det långsiktiga huvudsyftet med förändringen var att Sverige ska bli rökfritt senast 2025. Men är det verkligen folkhälsan som har styrt lagstiftningen?Cigarettrök i offentliga rum är en lukt utom vår kontroll. Plötsligt kan mannen på busshållplatsen plocka upp en cigarett, på uteserveringen trycks tändare igång som små försåtsminor. Vi har kanske ansträngt oss för att lukta gott, och förväntar oss att gå ut på gatan och inkorporeras i ett upplyst samhälle där väldoft är en stor dygd. I stället påminns vi om att människan bara är ett djur, oförmögen att skilja sig från de andra stinkande kreaturen.Enligt den franske historikern Alain Corbin var liklukt den första odören människan rensade ut ur det offentliga rummet. Det var egentligen inte stanken i sig folk hatade, det var snarare att den påminde om deras ändlighet. Man ville helt enkelt gömma, och i förlängningen förneka, det definitiva slutet. Vad ett rökförbud utomhus kommer att ha för effekt på folkhälsan går inte att säga än. Men kanske är det inte lungcancern i sig riksdagen vill åt, utan snarare att gatorna någon gång i framtiden ska lukta så gott att vi glömmer att sjukdomen ens existerar.David Nyman, Skribent och författareLitteratur: Alain Corbin - ”The Foul & The Fragrant”Constance Classen, David Howes, Anthony Synnott - ”Aroma - The cultural history of smell”Paul Fauré - ”Parfums et aromates de l'Antiquité”

28 Mars 20238min

Tiden har uppfattats olika genom olika epoker och kanske står vi just inför en ny sådan förändring i tidsuppfattning. Dan Jönsson reflekterar över vad det gör med oss. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det sägs att när den irakiska armén 2017 återtog staden Mosul, som då i tre år hade varit ett av de starkaste fästena för den Islamiska Statens kalifat, så hittade man i en av IS övergivna skolor bland annat en lärobok i engelska där ordet ”time”, tid, illustrerades med bilden av en klocka apterad på en bomb. Historien låter lite för bra för att vara sann – men även myter handlar ju ofta om att beskriva verkligheten. I detta fall den existentiella avgrunden mellan den västliga civilisationens prosaiska klocktid och den tid som omger de utvalda i en apokalyptisk sekt; de moderna klockornas regim som alltså måste sprängas i luften för att ge plats åt kalifatets oföränderliga nu. Evighet mot tid – men också ett nu mot ett annat: sekundernas ändlösa flöde av ögonblick mot gudsstatens för alltid beständiga ordning. Nu, eller nu; vad är skillnaden? Kanske mindre än vi tror?Själv fick jag mitt första armbandsur när jag fyllde sju – och ända sedan dess känns det som om jag har levt i den yttersta av tider. Jag växte upp med kärnvapenhotet och med reaktorhaverierna i Harrisburg och Tjernobyl, jag blev vuxen under aidsepidemin, med det växande ozonhålet som en svetslåga i nacken och står nu, tillsammans med alla er andra, inför hoten från den sjätte massutrotningen, från antibiotikaresistenta mördarbakterier och från klimatförändringar som inom ett par decennier sägs kunna bli slutet för vår civilisation. Inte för att jag inte tar det på allvar, men jag märker att jag börjar tänka att jag har hört det förr. ”Historiens slut”, som Francis Fukuyama som bekant proklamerade i vad som måste ha varit den moderna kapitalismens mest apokalyptiska ögonblick, har blivit om inte verklighet så ändå någon sorts bakgrundsmuller man börjat vänja sig vid medan man dag för dag öppnar sin tidning, räknar sina timmar och minuter tills det är dags att sätta väckaruret. Jag läser att den så kallade domedagsklockan aldrig någonsin förr har varit så mycket som nu. Nittio sekunder i tolv.Den här slitningen mellan vardagens och undergångens tidshorisonter är i själva verket något som satt sin prägel på vår västerländska civilisation ända sedan Kristi födelse, skriver den franske historikern Francois Hartog. Hartog gjorde sig känd i början av tjugohundratalet med sin tes om ”historicitetens regimer”, från en bok med just den titeln där han beskriver hur synen på historien förändrats med politiska och kulturella konjunkturer. Händelser som länge ses som helt definierande för tidsandan – som digerdöden, jordbävningen i Lissabon, Napoleons fall eller ryska revolutionen – sjunker sakta men säkert in i det förflutnas skugga, blir en del av den historiska bakgrunden. Men också synen på själva tiden förändras: epoker som står under starkt inflytande av ett levande förflutet kan avlösas av perioder, som den moderna, när tvärtom allt som sker tycks peka in i framtiden. Hartogs tes är att västvärlden vid millennieskiftet sedan en tid lever under en ny historicitetsregim som han kallar ”presentism” – där vi i skuggan av de olycksbådande tecknen från Auschwitz och Hiroshima inte längre ser något högre värde varken i att förvalta det förflutna eller förbereda framtiden. Vid ”historiens slut” låter vi oss istället uppslukas av det hektiska, föränderliga nuflödet: varken historia eller framtid har någon innebörd utöver den att lysa upp och ge mening åt vår egen samtid.Men nu står vi återigen inför en avgörande vändning. Apokalypsen är tillbaka. I sin bok ”Chronos” från 2020 följer Francois Hartog trådarna tillbaka i idéhistorien, med början i det antika Grekland som skilde mellan två sorters tid, ”chronos” och ”kairos”. Chronos var det vi idag skulle kalla klocktiden, den mätbara normaltidens flöde, medan kairos stod för de avgörande, minnesvärda ögonblick som bryter in i det där flödet, ger det mening och kanske ändrar dess lopp. Med kristendomen, säger Hartog, växer dessa båda begrepp till en sammanhängande världsförklaring. Jesu födelse och död, det som med ett kristet begrepp kallas inkarnationen, är just den avgörande händelse, det kairos som ingriper i och fyller chronos med mening. Detta eftersom den pekar fram mot den yttersta dag, när Jesus återkommer för att uppväcka de döda och evigheten tar sin början. Hartog betecknar denna räkenskapens dag med ordet ”krisis”, skiljande. Här vid tidens slut skiljs en gång för alla getterna från fåren, rättfärdiga från orättfärdiga, ont från gott.Hela mänsklighetens historia skrivs sedan in i detta schema. Allt som skett i det förflutna pekar fram mot inkarnationen, på samma sätt som allt i nuet pekar framåt mot apokalypsens dag. Också den enskildes liv måste se ut på samma sätt: den kristne, skriver Hartog, lever i ljuset av den utlovade framtiden, fånge i den världsliga chronos men hela tiden medveten om sin plats i det sannare, utsträckta kairos, ständigt beredd att möta apokalypsens krisis. Hur livet och historien gestaltas, hur kairos skyddas mot den omutligt framvällande chronos, blir för kyrkofäderna och deras efterföljare en allt mer komplicerad fråga i takt med att tidsklyftan vidgas mellan inkarnationen och den yttersta dagen. Till slut går det inte längre, med naturvetenskapen och industrialismen brister fördämningarna och chronos väller in över världen med sin oändlighet av tid. För att sedan alltså på nytt sjunka tillbaka när tvivlen på modernitetens framstegstanke får horisonterna att krympa till ett febrigt nu.Men chronos och kairos fortsätter sitt arbete i det tysta. Det vi nu upplever, med de apokalyptiska stämningar som breder ut sig inför massutrotning och klimatkris, är hur vi överväldigas, som Hartog skriver, av ett övermått av framtid. En framtid som är på en gång akut och alldeles oöverskådlig, en framtid som sträcker sig tusentals, rentav miljoner år framåt och samtidigt kräver att vi handlar nu – eller allra helst igår. En förlamande framtid, som liksom medeltidens pestepidemier får oss att reagera med allt från förnekelse till botgöring, och där barn försöker tvinga världen till omvändelse under inflytande av vetenskapens uppenbarade sanning. Det var kanske inte en framtid vi såg komma – ändå har vi som sagt haft den med oss som ett oroande bakgrundsbrus rätt länge, och när den nu bryter in över oss, ”lik en väldig våg som sköljer över däcket på ett skepp i storm”, som Hartog lyriskt formulerar det, börjar vi kanske inse att mot chronos kämpar även gudarna förgäves. Så ja, kanske Historien verkligen är slut – Historien i metafysisk mening, den halvt gudomliga Historien vi fortfarande tänker oss en dag ska döma eller frikänna. Som om det faktiskt fanns en räkenskapens dag, ett sensmoraliskt slut på alltihop. Jag tror det är den illusionen vi behöver vakna upp ur.Dan Jönsson, författare och essäistLitteraturFrançois Hartog: Chronos – The West Confronts Time. Översättning: S. R. Gilbert. Columbia University Press, 2022.

27 Mars 20239min