Avgörandets historia berättar något avgörande om fotboll och samhället

Var Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) gubbsjuk eller progressiv, sexist eller feminist? Ulrika Knutson hör friheten brusa i hans mustiga kärlekslyrik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Har det funnits en värre tjejtjusare i svensk poesi än Erik Axel Karlfeldt? Skulle vara Tegnér, då. Men biskopen i Växjö var närmast stolt över sitt rykte som häradsbetäckare. Karlfeldt smusslade, ljög och spelade dubbelt, allt för att leva upp till rollen som oförvitlig Nationalskald. Men tjejtjusarna har ju en sida som inte skall föraktas, nämligen att de gillar kvinnor! Många män gör det inte. De tycker att kvällen är förstörd om de måste tala med kvinnor. Det hade Karlfeldt inget emot. Han berättade sagor för damerna, och drog vitsar. Även om han ville fly samtiden, och längtade till ett bondesverige som redan var hotat, av industrialism, folkrörelser och emigration, så är samtiden ofta starkt närvarande i hans dikt. Den trängde sig in. Och denna samtid längtar också bort, efter något exotiskt. Håkan på heden sitter i nordanstormen och knyter nät och drömmer om brudens långa färd hem till heden. Han drömmer om att frälsa "En piskad dotter till en träl I etiopisk bygd, med barm så gul och brun". När vinden slagit om från öster, längtar han i stället efter stäppens eldiga romska sångerska. I dikten Vild kärlek kommer flickan och pojken av resandesläkt loss i en hölada: ”De voro käcka och fagra, fast jäktade, svultna och magra. Som skogarnas skadedjur.” Metaforen skadedjur speglar den utdragna debatt om resandefrågan och resandeplågan, fattigdom och tiggeri. Men det unga paret hos Karlfeldt sprakar av liv och hopp på sin tjuvnadsstråt. De talar om hösten och marknadsfärden,Om strövtåg i vida världen –Tills, det förstås, man blir fast en dag. Paret hos Karlfeldt är fria bohemer, avundsvärda ur ett bonde- eller borgarperspektiv. Det handlar, mycket tidstroget, också om ungdom, primitivism och vitalism. I Sång med positiv träffar vi i stället En dam av ädel vandelSom står i tobakshandelHon sjunger mellan kaggarna i Ljunglöfs mörka bod. Det tidiga nittonhundratalets publik visste att Karlfeldt i denna lätta ton besjöng en bordell. Många av Stockholms cigarrbodar var nödtorftigt kamouflerade horhus. In kliver sjömannen och gör damen sin kur: Så mötas vi bland dosornasom blänka vid din knut,mot aftonen, då rosorna,och lyktorna slå ut. Alla har hämtat näring i Karlfeldts snusbod: Birger Sjöberg, Evert Taube, Dan Andersson och Nils Ferlin. I den mer finstämda För vägens vind finns också ett tidstypiskt porträtt av den fallna kvinnan. Rosenblad heter hon, ett namn som Cornelis Vreeswijk adopterade till sin visvärld på sextiotalet. Du arma, fallna rosenblad,Som virvlar bort i stormig värld. Dikten slutar: Jag minns från min ungdoms rus,En ann som vägens vind tog fatt---Jag minns ej rätt vems felet var,Men kanske, kanske var det mitt. Att tolka denna rad som personlig bikt av Karlfeldt tror jag leder fel, med kunskap om hans känslighet runt den personliga integriteten. Men det lilla tillägget skärper intresset för fröken Rosenblad, och ger en realistisk bild av den utbredda prostitutionen och manliga beteenden, i romantisk clairobskyr. Det är snyggt gjort. De exotiska kvinnorna, från fjärran länder eller i marginaliserade socialgrupper, förekom överallt: i poesin, i reklamen, på chokladkartonger, cigarraskar, sherrybuteljer och parfym. Genom Karlfeldt har flickorna fått visst liv. 1906 stod Karlfeldt på toppen. Hans Fridolindikter är älskade, sedan ett år är han medlem av Svenska Akademien. Hans diktsamling Flora och Pomona hälsas med jubel. Fridolin och dunderkarlarna rider ännu till häst, sjungande, ljungande, råmande, kråmande män, ingen slak eller matt. Men här finns också plats för andra, oroligare tongångar. De allra bästa dikterna, Häxorna och Nattyxne, vågade kritiken inte ta i ens med tång. Detta var inte så kärnfriskt och manligt, utan bar skydrag av hemligt och styggt. Men både kvinnor och män kunde tysta känna igen sig. En poetisk bragd. Få kritiker vågade diskutera stoffet eller psykologin i dikterna, men undantag fanns. Vera von Kraemer, Hjalmar Brantings styvdotter och själv författare, anmäler i Socialdemokraten: ”Häxorna tilltalar mig starkt, här är omutligheten klar och allvarsam, och formen äkta Karlfeldtsk.” Birger Bäckström i Göteborgs-Posten håller med: ”i Häxorna brusar en djupare, tragisk ton.” Här brusar sexualiteten, inifrån. Läsaren kommer inte undan, kan inte retirera till åskådarplats. Vad handlar dikterna om? Mindre om medeltida demoner, häxhammare och häxbål och mer om modern sexualitet. I en rolig essä i Karlfeldtbladet undrade Lars Gustafsson hur Karlfeldt tordes. Det handlade ju om en ”Äldre herre som med allsköns spännande löften tubbar en ung dam att följa med hem till hans avlägset belägna men imponerade boning.” Skymningsfurstens borg talas det om i dikten, med sitt irrande eldsken - det är väl elektriska ljuset som släcks någonstans på Östermalm.Tungt, tungt går vindarnas spelOch bruset ur flodernas töcken.Det är Isacharums arvedel,De ruvande drömmarnas öken. Karlfeldts kärleksscener undviker dagsljuset. Skickligt gör han läsaren till sin förtrogna och medbrottsling – kliv in i texten och förlusta dig, på egen risk. Vem vet vad som händer, hur du förändras. Trots att Karlfeldt är noga med rekvisitan handlar inte dikten om häxprocesserna, utan om processerna i vårt driftliv. Tvånget drabbar inte utifrån och in, utan lika mycket inifrån och ut. Som den unga Elin Wägner skriver i ett brev vid förra sekelskiftet: "Att hålla en förälskad man på armlängds avstånd är svårt, särskilt om kvinnan själv har en stark erotisk vilja". Här är hon influerad av Ellen Keys kärlekstankar, och Keys svar på Nietzsches retorik: "Medvetna ungmörs salighet är icke att mannen vill; de äro själva vilja." Det är Ellen Keys och Elin Wägners ungmör som dansar in i Karlfeldts dikters hemliga rum. Där det händer saker. Djävulen skryter i viskande ton: På skuldran under särken,du bär som en brännjärnsfläck,och det är mina märken,i dem är kvinnan mig täck. Faderns lag, den grå kaplanen, tystnar snart i dikten. Jaget bestiger lugnt det flammande bålet, knappast som straff. Och vem talar i dikten? Det är hon och han och detet i muntert samspråk: Luften är full av djur ikväll,Full av eld, herr Uriel.Mellan ugglevingarna brinnavintergatsormens blanka fjäll.Tag mig i famn och städ mig till din,Dansa mig yr i din lustgård in. Ulrika Knutson

15 Dec 202110min

Vad händer när vi inte längre kan välja vilken roll vi spelar eftersom allt sker samtidigt i den digitala offentligheten? Det funderar Maria Andersson Vogel på i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När min dotter var i femtonårsåldern spelade vi ofta ett sällskapsspel som kallas för Orangino. Spelet går till så att jag drar ett kort som beskriver ett personlighetsdrag i form av ett påstående, till exempel kan det stå: ”Skeptisk. Jag intar en avvaktande hållning i många frågor.” Utifrån en skala från ett till fem ska jag sedan ta ställning till hur väl det stämmer in på min motspelare. Och vad som stämmer avgörs av vad denna själv anser. Så för att jag ska få poäng måste vi vara överens. Det är alltså en sak att jag har en tydlig bild av i vilken grad min dotter är skeptisk, men är min uppfattning i linje med hennes självbild?För oss blev spelandet mer ett sätt att umgås än att försöka vinna eller riskera att förlora. Våra spelsessioner blev till långa samtal om hur vi själva och världen fungerar och som förälder tar man med andakt emot varje tillfälle som ges att få höra tonåringens funderingar kring sig och sitt liv. Men vad som också blev tydligt när vi spelade var hur mycket svårare det var för min dotter. Det hände ofta att hon inte visste huruvida ett påstående stämde på mig eller ej, medan jag, med förälderns ständiga övertag, nästan alltid var rätt ute. Vid något tillfälle ledde detta till påtaglig frustration, varför delade jag inte med mig mer om vem jag egentligen var? Varför kände hon inte mig annat än i min roll som mamma?Hennes frustration påminde mig om hur jag själv tänkte som barn. Hur lång tid det tog för mig att inse att min mamma var en individ med personlighet, känslor och åsikter. Inte bara Mamma. Det finns ju en orsak till att det är så. Som förälder undanhåller man alltid en del av sina mer personliga grubblerier från sina barn. Ibland för att de är för små för att förstå, men också för att de helt enkelt inte ska behöva hantera sina föräldrars ångest och kriser. Relationen mellan barn och förälder är oundvikligen skev på det sättet. Men handlar det också om att föräldrarollen är så snäv att många av våra personlighetsdrag inte ryms i den?Samtalen med min dotter väckte frågor om hur vi människor hanterar den ibland relativt omfattande uppsättning av olika identiteter och roller vi har, och i vilken utsträckning de blandas samman eller hålls separerade. Inte minst i en samtid av ständig uppkoppling och sociala medier, där just identitet prånglas ut och bedöms på löpande band.Ett intressant perspektiv på frågor om identitet, roller och sociala medier utformades något överraskande redan i slutet av 1950-talet av den amerikanske sociologen Erving Goffman. Hans teori om totala institutioner åsyftade egentligen mycket slutna platser, som exempelvis fängelser eller kloster, där en egen världsordning på många sätt skapas och dit det omgivande samhället har svårt att tränga in. Ett av den totala institutionens kännetecken är att gränser mellan olika livssfärer som normalt är separerade, såsom sömn, arbete och fritid, suddas ut eftersom hela livet utspelar sig på en avgränsad plats i en oundvikligt kollektiv miljö.En aspekt av att leva i den totala institutionen är det som kallas för looping och som rör just hur vi blir lästa och bedömda av andra. Alla människor har en rad roller i olika sammanhang och den ena rollen har inte nödvändigtvis betydelse för hur den andra bedöms. Det vill säga, hur jag är som mamma spelar liten roll för hur mina kollegor uppfattar mig i min yrkesroll. Men när loopingen drar igång sätts sådana regler ur spel och allt du gör kommer påverka hur andra läser och bedömer dig oavsett relation eller sammanhang. Det är en skrämmande tanke, att mitt sätt att utöva mitt moderskap skulle få reella konsekvenser för hur mina kollegor anser att jag sköter mitt jobb. Eller kanske ännu värre, om min dotters syn på mig som mamma skulle påverkas av hur jag agerar på jobbet.Men tänk om det är så att looping inte längre är förbehållet de totala institutionerna utan gäller oss alla? För till skillnad från när Goffman utarbetade sina teorier är vi nu så oerhört och oavbrutet synliga för varandra. Vi lämnar digitala fotspår vare sig vi vill det eller inte, och vi lägger frivilligt upp bilder och funderingar på sociala medier där följarskaran för de flesta av oss är ett sammelsurium av släkt, familj, nära vänner, kollegor och ytligt bekanta. Denna sammanblandning av roller gäller i ännu högre utsträckning offentliga personer, vars synlighet knappt längre vet några gränser, och som allt oftare tycks bli föremål för det som går under benämningen cancel-kultur. Det är en process som innebär att när en offentlig person gör eller säger något som omvärlden uppfattar som moraliskt förkastligt tycks det allt oftare få konsekvensen att denna person bojkottas från alla arenor den är verksam på. Men är inte det en form av looping? Goffman talade om hur en persons agerande i en situation kan användas som bevis för dennes (bristande) karaktär i vilken annan situation som helst. Det låter förvillande likt hur cancel-kulturen fungerar.Precis som att gränserna mellan normalt separerade livsfärer suddas ut i den totala institutionen, tycks gränserna för vad som är privatliv, jobb och politik alltmer suddas ut i våra digitaliserade liv. För offentliga personer kan detta få konsekvenserna att de stängs ute från alla tidigare födkrokar och nätverk. I vissa fall är det kanske befogat, men oaktat hur man ställer sig till det är frågan vad gör det med oss som samhällsvarelser. Vad gör det med våra mellanmänskliga relationer om den totala institutionen flyttar ut från sin avgränsade yta och in i våra vardagsliv?Här finns risken för ett mer fängelselikt samhälle där vi inte längre lika lätt kan separera våra roller och anpassa oss till olika situationer och förväntningar, utan i varje stund står nakna på scenen, bedömda från alla håll samtidigt. Å andra sidan kan man tänka sig att samma synlighet också kan möjliggöra en större förståelse för det faktum att varje människa besitter många olika roller och identiteter samtidigt. För om vi alla samtidigt är obönhörligt synliga för varandra så gäller det även fängelsevakten, vars makt att bedöma våra bristande karaktärer i så fall upplöses.Kanske betyder det att nästa gång vi spelar vårt sällskapsspel kan min dotter läsa mig lika bra som jag läser henne, eftersom min roll som mamma inte längre är isolerad och avgränsad från alla mina andra identiteter. Förhoppningsvis innebär det att jag då kan framträda som den komplexa människa jag, likt alla andra, är – också inför mitt eget barn.Maria Andersson Vogel, kulturskribent och doktor i socialt arbete

14 Dec 20218min

Nu inleds Musikhjälpen, som i år samlar pengar för att motverka barnarbete. Men varför ger vi, och vem ger - på vilka villkor? Maria Küchen reflekterar över givandets ideal och praktik i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det påstås felaktigt att det japanska uttrycket ”ki no doku”, ”denna förgiftade känsla”, är specifikt knutet till känslan inför en gåva man aldrig kan återgälda. Ki no doku skulle vara ett av många sätt att säga ”tack” – tacksamheten har liksom försurats av oförmågan att ge något lika stort tillbaka. Men ki no doku är inte specifikt förknippat med tacksamhetsskuld. Det är ett sätt att säga mer i allmänhet: ”Vad sorgligt, vad svårt.”.Feltolkningen av ki no doku kopplas till föreställningar om just japaner som extra benägna till skuldkänslor när en gåva inte kan återgäldas. Men människor överallt i världen känner igen det svåra med att få utan att kunna ge.Mottagarens underläge ger givaren en överordnad status, som givaren faktiskt ofta eftersträvar. Gåvor kommer ofta hand i hand med makt och skuld. Att köpa lojalitet genom gåvor, att ge rikligt för att kunna härska och behärska, är en uråldrig maktstrategi. Och människor som tar emot gåvor kan känna med djupt obehag att skuldsätter sig.Genom att ge överordnar vi oss.Gåvan, skrev författaren Lewis Hyde, måste alltid befinna sig i rörelse. I sin bok ”The gift: imagination and the erotic life of property", definierade Hyde på 1980-talet två typer av ekonomier. I en varuekonomi har du högre status ju mer du äger. I en gåvoekonomi har du högre status ju mer du ger. Den sunda gåvoekonomin innebär ett att alla både får och ger – var och en efter behov och förmåga, för att associera till marxismen. Att ge och ta emot behöver vara ett omlopp.Tanken det finns inget omlopp, återkommer gång på gång när jag läser studien ”En svindlande uppgift - Sverige och biståndet 1945-1975” av Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén. Det finns inget omlopp dunkar det i mig, genom hela deras sjuhundra sidor tjocka akademiska genomlysning av svenskt bistånd under tre decennier.De fattigas underläge är ett axiom, en statisk förutsättning. Genom att ge, överordnar vi oss. Glamourösa välgörenhetsgalor innebär att kändisar ger åt de stackars fattiga, men bara om de själva får glittra. Välgörenhetsgalor bekräftar och befäster rikedom som ett permanent tillstånd. Och det är de rika som ger åt de fattiga, aldrig tvärtom.Att den som inget har skulle kunna ge den rika något, lära henne något, ses som uteslutet.Men biståndet kommer ändå med en förväntan. Progressiv utveckling, demokrati, ett rättvist fördelat välstånd – det är vad utvecklingsländerna förväntats ge tillbaka. Därför, förmodar jag, blir besvikelsen desto större när förhoppningar inte infrias, när biståndsmedel rinner ut i sanden i ohållbara projekt eller hamnar i fel fickor. Det handlar inte bara om besvikelse över bortslösade pengar, utan också om moralisk och känslomässig besvikelse.Någonstans inom oss skimrar ändå kärlek.Den rena villkorslösa gåvan – finns den ens? Jag vill så gärna tro det. Därför reagerar jag mot ordet ”gåvoekonomi”. Det låter som en oxymoron, en självmotsägelse. Om jag ger eller tar emot en gåva, då borde det ju snarast vara motsatsen till ekonomiskt utbyte. Men så kanske människan inte riktigt fungerar. Kanske är vi mera homo economicus, en mer ekonomisk art, än jag vill förstå.När vi talar om den villkorslösa gåvan talar vi om hur det borde vara, inte om hur det är. Men ändå. Någonstans inom oss skimrar ändå kärlek. Det är den Paulus skriver om korintierbrevet i bibeln, om kärleken som en osjälvisk kraft: ”allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”. Att ge hänger inte bara ihop med makt och skuld, utan också med kärlek.Idén om en kärlek som inte söker sitt, är ofta en vacker tanke snarare än vacker praktik, men det är en idé som vi behöver. För att orientera oss i världen sådan den är, behöver vi berättelser om världen sådan den borde vara. Det ger oss riktmärken när vi tar ut kursen, politiskt och socialt och etiskt. Men det är svårt att ens på idéstadiet uppfatta västerländskt bistånd till tredje världen som en kärlekshandling.Det är så min gåva skulle behöva se ut. Slut på min överkonsumtion.Att älska innebär aldrig att försöka förändra och förbättra någon, och bistånd vill definitionsmässigt bådadera. Precis som kolonialismen, har också bistånd motiverats med föreställningen om ”den vite mannens börda” – att försöka få påstått underutvecklade människor långt borta att göra rätt, det vill säga, att göra som vi. Så blev kanske exempelvis det svenska biståndet under nittonhundratalet en förlängning av kolonialismen snarare än en brytning med den, eller ett gottgörande för den.Kolonialismens rovdrift behöver återgäldas – men den innebar inte att Afrika och Asien gav något till oss. Vi stal det. Det är något annat.Vi har gett pengar, fältarbete, expertis. I gengäld måste de som bistås acceptera våra normer som de rätta. Men det har inte alltid stannat där. Bistånd kan urarta till övergrepp. Indiens tvångssteriliseringar på 60- och 70-talet är ett smärtsamt exempel. Hälsoprojekt i internationell regi ”erbjöd kvinnor möjlighet att föda barn under tryggare omständigheter om de lät sterilisera sig” läser jag i boken ”En svindlande uppgift”. ”WHO hade finansierat medicinsk forskning på kvinnor i U-länder som gick ut på att sterilisera dem genom att … tillföra kemiska ämnen genom bukväggen.”Idén om en värld där gåvor är kravlösa och kärlek inte söker sitt, är en utopi. Paradoxalt nog är det en kärlekslös utopi, eftersom innebär att mänskligheten måste förändras och förbättras. Det går inte i praktiken, med mindre än att de påstått oförbätterliga tas bort.Historien ger många exempel på utrotningar i syfte att förbättra människan. Men ändå. Kanske kan gåvan sättas i rörelse oavsett våra brister. Kanske kan det exempelvis uppstå ett omlopp av gåvor mellan den rika och den fattiga delen av världen, men då skulle det krävas att den rika delen av världen ger upp privilegier, det vill säga – att även just jag gör det. Eftersom det är väl känt att den rika delen av världen överkonsumerar på de fattigas bekostnad. Det är så min gåva skulle behöva se ut. Slut på min överkonsumtion. Ki no doku. Vad svårt.Maria Küchen

13 Dec 20219min

Kan en författare samtidigt vara en bra kompis? Författaren Lyra Koli funderar på vilka krav vi kan ställa på en skrivande vän och på litteraturen som vännen skriver. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Föreställ dig att din kompis har donerat sin njure. Hon har gjort det av fullständigt osjälviska skäl: på Facebook skriver hon att hennes svåra barndom har fått henne att fatta hur viktigt det är med empati med främlingar. Därefter har hon lyckats träffa den för henne dittills anonyma mottagaren: en ortodox judisk man, och tagit glada bilder ihop med honom och hans familj. Hon blir ett ansikte utåt för organdonationer. På sociala medier hopas hjärtan och kommentarer om hennes storslagna medkänsla.Du stör dig på statusuppdateringarna, bilderna och reaktionerna. Du tycker inte att hennes organdonation verkar särskilt osjälvisk, men du vågar bara gnälla över det i privata chattrådar. Hur skulle du framstå om du öppet anklagade henne för att vara självgod, du som själv aldrig skulle komma på tanken att ge ett av dina organ till en främling? Och vad exakt är det du stör dig på?Tankarna börjar snurra, och med dem inspirationen. Snart har du knåpat ihop en novell om en organdonation, där en av din kompis facebookstatusar förekommer nästan ordagrant. Novellen heter ”Den snällaste” och handlar om en narcissistisk organdonator, en vit riddare som bygger sitt rykte på att gett en bit av sin kropp till ett stackars rasifierat offer. Du försöker dölja novellen för din kompis in i det sista, men snart blir den din genombrottsberättelse som en bokfestival ska trycka i 30 000 exemplar och dela ut gratis i hela Boston. Din kompis blir förkrossad och rasande. Hon stämmer dig och festivalen för plagiat.Ungefär såhär går historien om organdonatorn Dawn Dorland och författaren Sonya Larsen, som väckte stor uppmärksamhet i amerikanska litteraturkretsar när New York Times publicerade en lång essä om dem av Robert Kolker med rubriken ”Bad Art Friend”, i oktober 2021. Larsen och Dorland kände varandra från skrivande kretsar i Boston, och båda kände sig svikna av varandra. Dorland tyckte inte att Larsen hade rätt att ta hennes historia, ännu mindre hennes ord. Larsen ansåg att Dorland försökte inskränka hennes konstnärliga frihet och sabba hennes karriär. Vem var egentligen den dåliga konstkompisen här?Frågan om vad en författare har ”rätt” att göra och inte har ofta svårt att hitta fotfäste, eftersom den skär sig med idén om konstens grundläggande frihet. Det brukar också vara lite otydligt vilken sorts rätt man talar om: juridisk, etisk, social eller estetisk? Ska överträdelsen ställas mot det konstnärliga värdet, som när vissa i debatten om Larsens novell försökte hävda att den var för dålig för att rättfärdigas? Hur bra måste ditt verk i så fall vara för att du ska få såra någon, eller till och med förstöra någons liv? Vad ska hända när du går utanför ”rätten”: ska du censureras, göras ned offentligt eller kanske till och med beläggas med yrkesförbud?Som författare har jag alltid känt mig som en tvivelaktig person. Oavsett hur mycket jag arbetar med fantasier så hämtar jag näring till skrivandet ur verkliga erfarenheter. Allt jag är med om och alla jag träffar riskerar alltså att användas som material för mina fiktioner. Jag är beredd att ta mig nästan vilka friheter som helst, både vad gäller att återge och förvanska verkligheten, även om det knappast skulle vara moraliskt försvarbart.Men litteraturens frihet brukar beskrivas som något rakt igenom gott. ”Skamlös” och ”ohämmad” har blivit positiva värdeord i recensioner, ofta sammankopplade med ”kraftfull”, ”drabbande” och ”modig”. Om det inte handlar om en själv tenderar man gärna att bortse från det stötande med biografiskt inspirerad fiktion, eftersom utlämnande texter kan skapa frigörande läsning. Få skulle kanske vara beredda att gifta sig med en Karl-Ove Knausgård, men många vill ta del av privata detaljer om hans äktenskap.Men litteraturens överträdelser kan inte bara mätas i relation till den information som lämnas ut. Det är snarare något annat som gör författaren obehaglig: en blick som vägrar låta sig slätas över eller relativiseras. Som gärna sväller upp sitt eget godtyckliga omdöme på bekostnad av alla andras, som inte heller avhåller sig från att notera och tänka och känna sådant som man socialt sett borde förtränga. Författaren intresserar sig för det faktum att hon kan känna avsmak för sitt eget barn, begär till sin bästa väns partner eller förakt för sina närmsta vänner. För hennes verk spelar det ingen roll om de här uppfattningarna är rättvisa, rimliga eller direkt skadliga, vare sig för henne själv eller hennes omgivning.Platon ville bannlysa poeterna från sin filosofistat, eftersom han ansåg det förkastligt att uppmuntra människor till att släppa sitt goda omdöme och bara ge sig hän åt alla möjliga känslor. Svartsjuka, lögnaktighet, depressivitet och skadeglädje närs av att man får se inte bara andra som en själv, utan hjältar och gudar, handla utifrån dem. Kanske hade Platon ändå en poäng. Konstens förmåga att gjuta ett ärofyllt ljus över låga känslor kan göra den verkligt farlig. Goethes roman Den unge Werthers lidanden romantiserade ju självmord så övertygande att den gav upphov till en suicidvåg.Det finns alltså ingen garanti för att den kraftfulla litteraturen ska göra mer nytta än skada. Idag finns en något naiv syn på att böcker ska bidra till ”det demokratiska samtalet”, bryta normer och tillhandahålla vittnesmål. Men vad romankonsten ofta synliggör är just de delar av oss själva som vi annars, på gott och ont, helst låter bli att dela med oss av. Konstens frihet överstiger den vi kan ge varandra i en fungerande social samvaro. Freud förundrade sig över diktarens förmåga att få sådant som vi annars inte vill veta av, varken i oss själva eller varandra, att låta vackert. Litteraturen kan sudda ut skammen som bevakar det undanträngda, och frånta författaren sitt sociala ansvar.När Birgitta Stenbergs styvfar dör i Apelsinmannen ser hon både honom och hans sörjande systrar i ett löjeväckande ljus. Birgitta smiter iväg med sitt anteckningsblock, och skriver: ”Det kändes som ett förräderi att förvandla de gamla damernas gråt och jämmer till en berättelse, inlåst i formuleringar och ord. Samtidigt var det en befrielse, skulden jag kände fick en logisk mening som också upplöste den i intet. Den blev litteratur, en dag skulle den bli allmän egendom.”Det är inte bara de gamla damernas gråt, utan framförallt Birgittas något hånfulla blick på dem som blir till allmän egendom. Att litteraturen ibland delger privat information kan göra den suspekt, men det är genom att gestalta de perspektiv och omdömen som vi vanligtvis förstår att hålla för oss själva som den blir verkligt obehaglig. Organdonatorn Dawn Dorland kände inte bara att hennes juridiska rättigheter hade kränkts för att Sonya Larsen hade plagierat hennes facebookstatus. Hon hade blivit framställd som en patetisk narcissist inför hela sin litterära gemenskap. Det är inget man ska göra i en vänskapsrelation, men personligen är jag inte särskilt förvånad över att en författare visar sig vara en usel kompis.Lyra Koli, författare

9 Dec 202110min

Med sina teorier om den eviga återkomsten föregrep Louis Auguste Blanqui (1805-1881) både Nietzsche och senare idéer om parallella universa. Lars Hermansson prövar upprepningens lockelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Cellen på fängelseön Fort du Taureau var trång och cirkelformad men fönstret med utsikt över engelska kanalen kunde möjligen ha utgjort en lisa, om inte vakterna haft order att skjuta så fort fången närmade sig fönstergluggen. Under sådana omständigheter skrev Louis­ Auguste Blanqui den märkliga texten "L'éternité par les astres" (Evigheten genom stjärnorna) våren och sommaren 1871, alltså samtidigt som händelserna kring Pariskommunen rasade, och där Blanqui enligt många var den ledargestalt som saknades.I stället satt han alltså i sin cell och skrev den genremässigt svårbestämda text (poesi, traktat, vision) vars bärande tanke är att ett visserligen stort men dock begränsat utbud av möjliga händelser i ett universum som är oändligt i tid och rum, leder till en oändlig upprepning av dessa möjliga händelser.Man behöver inte vara utbildad astronom för att uppleva Blanquis text som aningen skakig vad gäller det vetenskapliga. Han utgår från den franske matematikern Pierre Simon de Laplaces vidareutveckling av Newtons mekanik, men underkänner samtidigt Laplace eftersom dennes teorier inte var empiriskt grundade, en egendomlig invändning med tanke på att Blanquis egna spekulationer om dubbelgångarklot och alternativa världshistorier inte direkt bygger på konkreta observationer.Till det skakiga intrycket bidrar också Blanquis nedvärdering av all vetenskap som inte förändrar samhället. Även här faller hans ideal tillbaka på honom själv. Det ska en mycket välvillig läsare till för att se hur hans astronomiska hypoteser skulle kunna bidra till den revolution han så hett åstundade.Men det är inte som vetenskap eller politisk pamflett L'éternité par les astres är läsvärd, utan som poetisk vision och gripande sublimering av en människas stäckta förhoppningar. Och kanske är tanken på den eviga återkomsten idag inte lika främmande som innan klimatkris och pandemi, när vi fortfarande levde i en värld präglad av tanken på den eviga utvecklingen. Alltså i en modernitet som ännu inte var fallet när Blanqui och Nietzsche utvecklade sina tankar om ett ”universum som står och stampar på stället” som Blanqui skriver. Eller som Nietzsche uttrycker det i Den glada vetenskapen: ”Existensens eviga timglas ska vändas och vändas igen – och du själv på samma gång, du lilla stoftkorn i stoftet.”Men exakt vad är det som återkommer i den eviga återkomsten? Här skiljer sig Nietzsche och Blanqui åt. ”Världen lever av sig själv, dess exkrementer är dess näring”, skriver Nietzsche i Viljan till makt. Och så långt är väl vilken kretsloppsinförstådd människa som helst med på noterna.Annat är svårare att hacka i sig. Som det där att historien skulle upprepa sig, inte bara i stora drag – alltså att det förekommer strukturella likheter mellan olika historiska händelser – utan i minsta detalj. Franska revolutionen och första gången du drack kaffe, den andra också för den delen, kommer att inträffa igen, inte bara en utan ett oändligt antal gånger. Nietzsche skriver att världen kommer att genomgå ”ett kalkylerbart antal kombinationer i sin tillvaros tärningsspel. Under en tid som är oändlig kommer varje möjlig kombination någon gång att ha utfallit, och inte bara det: den kommer att utfalla ett oändligt antal gånger.”Nietzsches eviga återkomst handlar mer om tid och energi än om kroppar, och har ofta tolkats symboliskt som varje människas (eller endast den utvaldes, därom tvista de lärde) möjlighet att bli en övermänniska, som är så fulländad att hen inget hellre vill än att se varje ögonblick av sitt liv upprepat i oändlighet. Blanqui var som god marxist mer materiellt orienterad och tänker sig oändligheten mest som en rumslig företeelse; han förlägger upprepningen ut i världsrymden med dess, som han tänker sig, oändlighet av identiska och nästan identiska syskon- och tvillingklot.Jag sitter i fåtöljen i arbetsrummet och skriver det jag säger nu. Jag har suttit där många gånger förr. Jag upprepar mig. Jag ser samma dörr, samma fönster, samma bokhylla. Men det jag skriver och nu säger har jag aldrig skrivit förut. Jag kan förstås upprepa mig. Jag kan förstås upprepa mig. Men jag vill inte. Jag vill skriva nytt. Tänka vidare. Samtidigt lockar mig tanken på att återvända till mig själv. Till själva varat. Att alltid få sitta i arbetsrummet och skriva. Arbetsrummet, läsfåtöljen, läslampan. Detta ögonblick. Jag vill inte åka till Grand Damned Canyon eller pyramiderna i Giza. Jag vill inte prova alla maträtter som finns i världen. Det räcker med bläckfiskgryta. Inte varje dag kanske, men ganska ofta, med återkommande mellanrum. Om jag måste välja mellan evig återkomst och evig förnyelse valde jag det förra. Förutsatt att återkomsten gällde den skrivande morgonstunden i läsfåtöljen med kaffekoppen på det lilla bordet vi köpte i Indien och dottern som gör sig i ordning för skolan på övervåningen.Jag vet inte hur Blanqui såg på sitt liv där han satt i sin cell på fängelseön Fort du Taureau, men det är inte svårt att uppfatta hans text som kompensatorisk med sitt insisterande på ett oändligt antal olycksbröder ute i rymden sittande i fängelseceller identiska med hans, skrivande på samma text som han. Fast inte heller på tvillingkloten finns någon utveckling från sämre till bättre, bara en oändlighet av samma. Det finns visserligen några få stjärnor där vi lever de liv vi förvägrades på den här planeten. Men Blanqui uppehåller sig i texten inte särskilt länge vid denna möjlighet.På 1930-talet sysselsätter sig den argentinske författaren Jorge Luis Borges med liknande tankar. Idén om den eviga återkomsten genomsyrar flera av hans noveller och dikter, och den kända prosadikten En dröm ur samlingen La Cifra från 1981 är svår att tänka sig utan Blanquis levnadsöde och märkliga bok: Så här lyder den i Lasse Söderberg översättning: ”I en öde trakt av Iran finns ett inte särskilt högt torn av sten, utan dörrar eller fönster. I dess enda rum (vars golv är av jord och har formen av en cirkel) står ett bord av trä och en bänk. I denna cirkelrunda cell skriver en man som liknar mig, med bokstäver som jag inte förstår, en lång dikt om en man som i en annan cirkelrund cell skriver en dikt om en man i annan cirkelrund cell… Processen är ändlös och ingen kommer att kunna läsa vad fångarna skriver.”Tiden på fängelseön Fort du Taureau var inte den första Blanqui tillbringade i fängsligt förvar. Han hade redan dömts till döden två gånger, livstids fängelse två gånger, samt till ett antal tidsbestämda straff, inklusive en landsförvisning. Rättsystemet i 1800-talets Frankrike var som i alla diktaturer aningen godtycklig Blanqui var bland sina samtida meningsfränder en närmast mytisk gestalt, och kallades ofta på grund av sitt olycksaliga öde och sin ståndaktighet kort och gott för ”Fången”.Lars Hermansson

8 Dec 202110min

Berättelser om hur historien hade kunnat gå har ofta en betryggande sensmoral: det är bäst som blev. Dan Jönsson finner ändå hopp i de kontrafaktiska historiernas parellella universa. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Columbus år 1492 stiger i land på ön Hispaniola i det vi numera kallar Västindien tas han emot av nyfikna men misstänksamma öbor. Folket på Quisqueya, som de själva kallar ön, inser snabbt var faran ligger: de här främlingarna är visserligen utrustade med okända, livsfarliga vapen, men ganska få till antalet – skulle de däremot lyckas återvända till sitt eget land och hämta förstärkningar vore katastrofen ett faktum. Så Columbus och hans besättning tillfångatas och får aldrig återse Spanien; istället tvingas de avslöja allt de vet om den europeiska civilisation som folket på Quisqueya inser i flera avseenden har kommit längre än de själva. Med sina nya kunskaper kan de snabbt lägga de stora aztek- och inkarikena under sig och skapa en mäktig, fredlig spansk-amerikansk civilisation som utvecklas och stärks under några sekler. Tills de, någon gång på artonhundratalet, finner tiden mogen att sjösätta en första expedition till Europa.Ja, så kunde det kanske ha gått till. Det var i en bokhandel i La Paz för några år sedan jag ramlade över den för mig okände bolivianske författaren Juan Manuel Montes roman ”Historia del continente Colombiano” – Den kolombianska kontinentens historia. Boken är vad som brukar kallas en ”ukroni”, alltså en skildring av ett historiskt förlopp som aldrig fick tillfälle att bli verklighet, men som kanske kunde blivit det om tillfälligheterna hade velat lite annorlunda. I det här fallet rör det sig om en alternativ historisk krönika, illustrerad med fingerade dokument och kartor som påstås visa framväxten av det kolombianska imperiet; här rapporteras om fältslag och upptäcktsresor, successionsstrider och kulturkonflikter, men också om en politisk-filosofisk utveckling som i delar av imperiet leder till förändringar i demokratisk riktning redan på 1600-talet.Fascinerande att tänka sig, bara det. Men det som framför allt slår mig när jag läser Montes roman är hur den kontrafaktiska historien, som den också brukar kallas, tycks få helt olika politisk funktion beroende på varifrån den skrivs. Om den historiska vetenskapen lite förenklat kan sägas handla om att till lika delar besvara frågorna om vad som faktiskt hände, och varför det gjorde det – så är den kontrafaktiska historieskrivningens ärende att göra detta varför osäkert, motsäga bilden av historien som oundviklig. Men själva syftet med detta osäkrande kan alltså skilja radikalt. I vår del av världen har jag intrycket att de kontrafaktiska ukronierna för det allra mesta har en dystopisk tendens – i nio fall av tio spekulerar de i sådant som ”om Hitler hade vunnit kriget” eller ”om Sverige hade blivit en sovjetrepublik”. Genren är med andra ord rätt förutsägbar; vad den vill visa är hur illa det kunde ha gått om inte omständigheterna hade varit, och följaktligen hur lyckliga vi kan skatta oss över att den bestående ordningen blev just bestående.Mot dessa konservativa impulser framträder en författare som Montes som en ideologisk motsats. I det postkoloniala Latinamerika är historien på ett helt annat sätt politiserad, den spanska erövringen fortfarande ett infekterat sår. När femhundraårsminnet av Columbus landstigning skulle firas 1992 väckte det protester över hela kontinenten, och historikernas bild av hur den europeiska koloniseringen blev möjlig har på senare tid stått under ständig debatt. Den traditionella förklaringen, att spanjorerna helt enkelt var militärt, administrativt och teknologiskt överlägsna, är långtifrån självklar numera. Som Inger Enkvist och Vicente Ribes-Iborra konstaterat i sin bok ”Erövringen av Amerika”, var européerna visserligen tekniskt överlägsna, men så få till antalet att de utan vidare kunde ha tillintetgjorts av en stor här som den aztekiska. Något som faktiskt också var ytterst nära att ske för Cortés del vid Tenochtitlán i juli 1520.Men vad spanjorerna var bra på var att så split och bygga allianser – och dessutom fick de hjälp av en desto större, osynlig armé, mikrobernas. Från den gamla världen hade de med sig smittkoppsbaciller, malariamyggor och mässlingsvirus som de själva delvis var immuna mot men som snabbt spred sig över kontinenten med förödande resultat. Det finns beräkningar som uppskattar att mellan 80 och 90 procent av inkarikets befolkning kan ha strukit med i någon av dessa farsoter. Just sjukdomarnas betydelse är också något som den engelske historikern J C Sharman har lyft fram i sin uppmärksammade bok ”Empires of the Weak” – De svagas imperier. Sharman tar perspektivet till en global nivå: vad man lätt glömmer, skriver han, på tal om den europeiska erövringen av Amerika, är att Europa vid samma tid stod under hård press från starka asiatiska imperier, särskilt det ottomanska som så sent som 1683 var nära att få Wien på fall. Samtidigt stod mogulerna i Indien och det kinesiska imperiet på höjden av sin makt. Vad som med tiden gjorde att européerna kunde lägga världen för sina fötter var alltså inte överlägsen militär styrka, utan precis som i Amerika en förmåga att bygga lokala allianser mot en i grunden starkare motståndare, som på vis kunde utmanövreras av de relativt små grupper av frilansande äventyrare och handelsmän som blev den statliga koloniseringens förtrupper – i väst conquistadorerna, i öst de ostasiatiska kompanierna.Så visst kunde historien ha tagit en annan vändning. Och är kanske redan på väg att göra det – i Sharmans ögon är det västerländska världsherraväldet en historisk parentes, som av allt att döma raskt är på väg mot sitt slut. En insikt som av allt att döma börjar få fäste även i Europa: säkert är det ingen slump att en av de skarpaste koloniala ukronierna på senare år faktiskt har skrivits av en europeisk författare. Fransmannen Laurent Binets roman ”Civilisationer” skildrar en värld där den europeiska koloniseringen av Amerika får ett rakt motsatt förlopp. En dotter till Vinlandsfararen Leif Eriksson har på 1000-talet lett en expedition ner i Mellanamerika och gjort hästen och järnsmidet känt bland befolkningen, som därmed är beredda när Columbus kommer. Precis som i Montes roman övermannas spanjorerna snabbt, men istället för att så fröet till en ny, inhemsk civilisation inspirerar händelserna inkan Atahualpa till ett erövringståg mot Europa, som han på kort tid lägger under sig tack vare sitt diplomatiska geni.Historien urartar tyvärr: efter de fredliga inkas följer de brutala aztekerna, som utbreder sitt blodtörstiga välde över Europa och reser en pyramid för människooffer mitt i Paris. Vilket väl är ungefär precis vad belgarna gjorde i Kongo och tyskarna i Namibia, i och för sig, men ändå – lite snopet står man där till slut med en historia som återigen kokar ner till frågan om vinnare och förlorare. Som om vi inte kunde annat. I början av Juan Manuel Montes roman står dedikationen: ”till det europeiska folket” – och ju mer jag funderar på den, desto mer undrar jag om den inte ska tolkas som en politisk förhoppning. Historien kunde inte bara ha varit annorlunda. Den måste kanske också bli det.Dan Jönsson

7 Dec 20219min

Den är en öppning mot äventyr och fantasi, men också något som stänger ute. Maja Andreasson reflekterar över dörren som symbol och verklighet i liv och litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.En gång fick jag ett refuseringsbrev från ett större förlag. Det var vänligt formulerat, sa inte blankt nej till mitt manus, utan uttryckte snarare en slags tvekan inför texten. Kanske någon annan gång. Inte nu. Men kanske sen, framöver. På brevpappret syntes dörren in till förlaget. En stor träport med två dörrklappar. Givetvis var den stängd. En öppen dörr hade ju signalerat något annat än budskapet i själva brevet, nämligen att det var fritt fram, att jag var välkommen, inbjuden. Men det var jag inte. Eller var jag det nästan? För en dörr i all sin dörrighet går ju förstås att öppna. Om inte med nyckel så med lite våld, eller ren tur. Tänk om den plötsligt skulle glida upp framför ögonen på mig. Tänk om jag snabbt som attan kunde kila in min lilla fot och kliva in. Det hade varit som i en saga i sådana fall. För i sagans värld är ju dörren den instans som möjliggör det omöjliga. Utanför dörren råder den trista verkligheten, men innanför dörren kan vad som helst inträffa. Tänk bara på Narnia. Berättelsen om syskonen Pevensie som en dag går in ett klädskåp och ut i ett fantasilandskap. Med undantag för Mufasas död i Lejonkungen, är nog BBC:s filmatisering av C.S Lewis epos min största filmupplevelse som barn. Och det var särskilt skåpet som gjorde intryck. Minstingen Lucy som famlar med sina händer bland alla rockar och pälsar för att inse att väggen inte finns där. Istället för en hård yta av trä, breder vit pudersnö ut sig, och lite längre bort kikar en faun fram bakom en lyktstolpe.Vad jag inte förstod som barn men som jag förstår nu, är att Narnia inte bara är ett fantasiland, utan också en tillflyktsort. Syskonen Pevensie har evakuerats från London för att undkomma tyskarnas eventuella flygbombningar, och Narnia blir därför den fristad som barnen behöver. På liknande sätt fungerar pysslingtillvaron för Bertil, som i Astrid Lindgrens saga trycker på en spik för att i miniatyrform kunna ta sig in genom råtthålet och den pyttelilla dörren till Nils Karlssons-Pysslings värld. I den är han inte längre ensam. Där är man alltid två, och till och med den otäcka råttan går att uthärda om man hjälps åt med hyran. Bertil hjälper sin vän att skaffa mat, möbler, elda i spisen och bada. Han ger Nils den omsorg han själv skulle behöva, och pysslingen blir därför både ett sällskap och ett sätt att ta hand om sin egen litenhet i världen. Precis som Freud poängterade för dryga hundra år sedan, kan dagdrömmen, eller fantasin, betraktas som en plats där våra önskningar går i uppfyllelse. I detta vakna, kreativa tillstånd tillfredsställs både ens erotiska begär och ens äregirighet och maktlystnad. För syskonskaran i Narnia kan detta bäst illustreras genom det truliga mellanbarnet Edmund, som finner en lockelse i Häxans löfte om en plats på tronen. Den uppmärksamhet han annars tvingas att slåss om med sina präktiga syskon, blir hos häxan odelad, och som den auktoritära ledare hon är vet hon att mänsklig svaghet går att utnyttja med hjälp av gåvor och fördelar. Dörren in till Narnia blir, enligt detta sätt att se på saken, också en ingång till de egna begären, som kanske inte alltid är så smickrande att möta.Även i vuxenlitteraturen händer det att dörren står som en symbol för våra drömmar och drifter. I en av novellerna i Olga Tokarczuks Spel på många små trummor är det skåpet i sig som är föremålet för åtrån. Berättarjaget känner samma dragning till skåpet som “till en man”, och den glatta lilla knoppen får henne att ligga vaken om nätterna. En natt drar hon upp sin make ur sängen, och de ställer sig båda framför det mäktiga skåpet. Istället för att så att säga “komma ut ur garderoben” går de in i den, och blir sedan kvar där, medan resten av lägenheten står och samlar damm. Vad som faktiskt händer där inne bland alla klänningar och kostymer, får vi inte reda på, och likt många andra noveller som riktar sig till vuxna arbetar Tokarczuk med det tvetydiga och outsagda, snarare än att avrunda berättelsen med en tydlig knorr. I Narnia har berättelsen bara börjat när syskonen kliver in i det väldiga skåpet, men här tar den slut. Dörren stängs om paret, och läsaren får inte tillgång till det slutna utrymme de skapat omkring sig. Isoleringen är egendomlig, på gränsen till obehaglig, men eftersom den är självvald är den enklare att uthärda än det fångenskap som gestaltas hos exempelvis Franz Kafka. I novellen Förvandlingen vaknar den handelsresande och alltigenom rediga Gregor Samsa en morgon upp som en insekt. Även om han själv försöker att se tillvaron från den ljusa sidan, känner hans familj både skam och äckel över den metamorfos han genomgått. Hans mor skriker när hon för första gången får syn på honom och fadern driver tillbaka honom in i rummet med en käpp. Det är bara systern som förbarmar sig över sin bror och när ingen annan ser på smyger hon till honom gammal ost. Om dörren i barnlitteraturen syftar till att öppna andra världar, är dörren hos både Tokarczuk och Kafka en dörr som stänger det fantastiska inne. Den overkliga, absurda skapelse som Gregor Samsa har blivit tillåts inte komma ut, utan motas gång på gång bort av sin egen borgerliga familj. Insektsblivandet i Förvandlingen visar att dörrar är olika lätta att öppna beroende på vilka kroppar vi råkar vara, och Gregor med sin små sprattlande ben och otympliga hydda har mycket svårt att ens nå upp till låset. Han skadar sig själv när han försöker vrida om nyckeln med hjälp av käkarna. En brun vätska tränger ut från munnen och droppar ner på golvet.Att en dörr kan förvandla människor vet alla som någon gång fått en dörr öppnad för sig. Plötsligt får man kliva ut i den vita snön, andas en annan luft, träffa andra varelser än dem man är van vid. Men även om vi nog är många som vemodigt kan berätta om när den där symboliska dörren gick upp, är kanske ändå den stängda dörren ett vanligare fenomen. Alla rum som en inte har tillträde till, som kräver särskilda portkoder, eller misstänksamt stirrar mot en med sina vackert snidade ornament. Samtidigt finns det förstås de som kommer in lite varstans. Som har en nyckel till alla vrår och med självklarhet slår sig ner i den skönaste fåtöljen. Men för majoriteten, vill jag ändå påstå, finns det dörrar och dörrar. Vissa orkar man bara inte öppna. Vissa vill man öppna men vågar inte. Och om man ändå vågar, är det inte säkert att man gillar det man ser. Kanske är insidan sval och skrämmande. Kanske får man en känsla av att dörren var där av en anledning: som en markör, en mekanism för att stänga människor ute. Och då har jag inte ens nämnt alla de dörrvakter som har som jobb att avgöra vilka som får komma in och vilka som får bli kvar. Dörren är därför inte bara en metafor, utan också en realitet. En möjlighet eller en omöjlighet, beroende på vilka vi råkar vara.Att gång på gång mötas av stängda dörrar kan göra en nedslagen. Men att någon gång då och då, tvingas stanna upp utanför en port och undra vad som finns där bakom är nog inte så dumt. Åtminstone inte för ens fantasi. När allt kommer omkring är ju julkalendern som allra mest mystisk och spännande, innan man öppnat själva luckorna.Maja Andreasson, skribent och litteraturvetare

6 Dec 20219min

Det är med hästar som med människor vi är känslodrivna, nyckfulla och inkonsekventa. Varför ägnar vi så mycket kraft åt att förneka det? undrar Aase Berg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 31 augusti 2020.För några år sen gav jag mig in på ett vansinnesprojekt. Jag skaffade hästar. Det var två ston av en tålig, vildhästliknande ras, och de kom från olika flockar.Taiga var en ljusblack skönhet – alltså, hon var gräddfärgad med vilttecken och vita slingor i sin långa, svarta man. Hon släpptes ihop med den eldröda, nästan lila Nikita, och tog omedelbart kommandot med hot om fysiskt våld, eftersom hon var kraftigare och buffligare. Men egentligen hade Nikita varit ett bättre ledarsto, hon hade haft fler föl än Taiga och var ranghög i sin ursprungsflock. Nikita var klok, subtil och raffinerat kommunikativ.I början var hästarna i stallet på nätterna. Så småningom skulle de gå dygnet runt i den stora hagen, som innehöll både skog och äng, men då behövdes det en ligghall så att de själva kunde välja var de ville ta skydd under nätter och stekheta dagar.När ligghallen äntligen kom på plats iakttog jag de båda stonas kartläggning av läget.Taiga liknade en general som breder ut den strategiska truppkartan framför sig. Hon var en intelligent häst; hon visste till exempel exakt hur man öppnar komplicerade boxhakar för att ta sig ut i stallgången och vräka i sig havre ur förrådet.Den nya byggnaden var luxuös – ljus och rymlig med en djup spånbädd, doftande halm och eluppvärmd vattentunna. Taiga stack in sin sammetsgrå mule genom den breda öppningen, synfältet öppet för vidvinkelscanning, näsborrarna vibrerade och läpparna drogs upp i en grimas – det var en besiktning med alla sinnen. Däremot avstod hon från att kliva in, hon backade istället, och med lätt bakåtstrukna öron och ett diskret blicktryck mot Nikitas bak föste hon in sin underlydande. Det var alltså Nikitas uppdrag att utföra den fysiska undersökningen av den nya, potentiellt farliga arkitekturen. Först efter genomgången kontroll, när Nikita redan låg och vältrade sig i spånet, klev Taiga in. Då betedde hon sig som om hon ägde stället.Det är normalt att fega ur ibland. Ibland kallas smitarbeteendet rentav för att delegera. Alla som utövar ansvar är rädda för att avslöjas som bluffande amatörer. En dominant hund kan inta en avslappnad hållning innan den plötsligt går till attack, medan en osäker hund ofta anser att anfall är bästa försvar. Skenet bedrar, och självsäkerheten är granne med rädslan.När man pratar om ledarskap brukar man låtsas att rädslan inte finns. Det brukar särskilt gälla när människor ska umgås med hästar. På ridskolor och stall förväntas man kliva in i boxen hos helt okända varelser och parera eventuella revirmarkeringar genom att utstråla auktoritet.Varför måste vi människor dölja rädslan som finns i makten?Hästar däremot, de döljer ingenting. De är kraftfulla, men också lättskrämda. De blir rädda för presenningar, jackor, bildäck som ligger på fel ställe. Vi vet att deras rädsla är farlig för oss, vi kan skada oss illa när de skenar eller flippar ur. Det är egentligen ett under att människor kan hantera de här livsfarliga monstren.Den tyska litteraturvetaren Ulrich Raulffs mastodontverk om hästens kulturhistoria, "Farewell to the Horse" som den heter i engelsk översättning, handlar om vår makt över hästen. Hästen blev människans första redskap för att förflytta sig på en helt ny hastighetsnivå – ridkonsten kom tidigare än både hjulet och segelbåten – och det gav möjlighet till snabbare överföring av information och erövring av avlägsna territorier. Globaliseringen påbörjades på hästrygg.Raulff kallar hästen för bondgårdens aristokrat. Och ryttaren till häst, oftast en kung, är den politiska historiens oöverträffade maktsymbol.Man brukar utgå från att det var människan som tämjde och tog makten över hästen, men troligen är det inte så enkelt. Vetenskapsjournalisten Stephen Budiansky, som har skrivit boken the Nature of the Horse om hästarnas evolution och kognition, menar att det var hästen som lät sig domesticeras och på sitt sätt tog makten över människan. Förändrade födonischer drev hästarna ut i marginalen, närmare människornas boplatser, och hästen använde sin nedärvda förmåga till underkastelse för att få fördelar. Att se hästen som förtryckt slav är en alltså förenkling. För vem leder egentligen vem? Ibland förväxlas ledarskap med demonstrativ styrka. Men är den mest trovärdiga flockledaren verkligen den som verkar stark i alla lägen?Det man ofta glömmer i hästhantering är att ledarskap måste utövas olika med varje individ. Det är rimligt att vara avvaktande till en början, istället för att bara stövla in och domdera.Det gäller även mellan människor. Finkalibrerade verktyg behövs för att tolka varandras signaler och lita på varandra. Även när någon aktivt vill inta en högre maktposition måste denna känna motparten på pulsen innan hen vet om positioneringen är rimlig och hur den i så fall ska gå till.Man ska i och för sig inte lita helhjärtat på ett djur – mänskligt eller annat – ens om man tror sig känna det väl. Förberedelsen för att drabbas av svek eller våld bör ligga som en joker i bakfickan, men den ska inte finnas med i förväntningarna. Alltså: jag måste närma mig en ny häst som om jag litar på den med hela min själ, trots att jag vet att vi, utom vid enstaka ögonblick av nåd, är främlingar inför varandra.Det är mycket svårare att leda eller uppfostra individer som man samtidigt i viss mån är rädd för eller känner sig maktlös inför. Men i naturen är rangordning sällan statisk. Idén om att djurägaren måste ta kommandot och vara konsekvent, eftersom djuret annars ”tar över”, den är gravt förenklad.Själv har jag varit sanslöst inkonsekvent med mina hästar, hundar och barn, det vill säga jag har varit mig själv. Och förresten vill jag hellre kalla min bristande konsekvens för flexibel uppriktighet.Tänk om jag får en komplex hund för att jag är en komplex människa, ett komplicerat barn för att jag själv, på gott och ont, är mångfacetterad? Att barn härmar vuxna, det vet vi. Och mycket tyder på att även hundar kan konsten att härma människor.En konsekvent människa är en endimensionell människa, där vägval och beslut alltid är tydliga. Men känslovarelser är böjliga och flytande. Livserfarenheten anpassar sig på nya sätt i varje situation.Jag ville egentligen inte uppfostra mina barn alls. Det är inte samma sak som oengagerad, ”fri” uppfostran. Visst ville jag lära dem saker, men jag ville lära dem avslappnat och levande, ville att de skulle smittas av min kunskap. Jag vill också smittas av deras. Detsamma gäller mitt förhållande till djur.Att umgås med barn och djur är att be om problem, men kontakten med främlingen är också en övning i komplicerad kärlek. Ingen äkta kärlek kan uppstå utan inslag av rädsla, oro, ensamhet och missförstånd. Ingen trygghet heller.Att som förälder få nyckfulla vredesutbrott eller dra in veckopengen ena gången och andra inte, det är inget problem så länge kärleken bär över det irrationella beteendet. Den som vill uppfostra livsdugliga realister och samarbetsvilliga partners i en osäker värld – och det gäller både människor och djur – gör bäst i att gestalta det ofullkomliga snarare än till det tillrättalagt perfekta. Det kallas anpassningsförmåga. Med andra ord: Survival of the fittest.Många ridhästar vet allt om anpassning, så oändligt förlåtande, tålmodiga med barn och nervösa nybörjare. Det stämmer inte att hästar omedelbart tar kommandot och börjar mopsa om människan visar minsta spår av osäkerhet. Så rigida är inte hästar. Tvärtom vet de något som vi också borde lära oss: Pragmatiker överlever längre. Och i förvirringen och bristen har tilliten sitt hem.Aase Berg, författare

2 Dec 202110min