Avgörandets historia berättar något avgörande om fotboll och samhället

Biblioteksboken är ett objekt vi fortfarande delar på och äger tillsammans. Magi enligt vissa, omodernt enligt andra, men oavsett så har biblioteket blivit en förebild, konstaterar Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den4 juni 2019. Det finns de som inte lånar på bibliotek eftersom de tycker att biblioteksböcker är äckliga. Och jo, även jag finner det mindre trevligt att hitta snorkråkor och matkladd mellan sidorna men jag har ändå oftast uppskattat spåren av andra i de böcker jag lånat: de gamla datumstämplarna, hundöronen, chokladfläckarna - eller var det kanske blod? Jag tycker om att föreställa mig vilka dessa andra läsare är, vad de har tänkt när de läst och vad som orsakat de där fläckarna, som kanske är blod, kanske choklad. Andra människors understrykningar och marginalanteckningar får mig att känna mig lite delaktig i deras liv, fast jag sitter ensam på mitt rum. Det formas små historier i mitt huvud: har någon använt boken som underlag för en uppsats? Vad studerar hen för något? Riktigt obegripliga markeringar triggar fantasin särskilt. I en bok hade någon strukit under enstaka ord här och var, som på måfå. Kanske var det ett hemligt budskap till någon, men jag lyckades inte dechiffrera det. Spår efter språkpoliser är också roliga: de som ilsket rättat stav- eller meningsbyggnadsfel med extra bokstäver eller pilar i radernas mellanrum. De gemensamma böckerna bär helt enkelt på fler historier än de som är skrivna med bokstäver. Alla vet också att böcker med sexskildringar faller upp av sig själva på de mustigaste sidorna. Även det en sorts meddelande mellan läsare. Mitt första bibliotek var en ganska oansenlig lokal med en barn-, en ungdoms- och en vuxenavdelning, lite sittplatser och några tidningsställ men för mig var det en skattkammare – alla dessa böcker som jag fick ta med mig hem! För att få lånekort var man tvungen att kunna skriva sitt namn. Som fyraåring lyftes jag upp på altaret, det vill säga lånedisken, för att plita mina spretiga bokstäver på ett ljusgult pappkort. Självklart gick jag inte till bibblan ensam i den åldern och behövde följaktligen inget eget kort - det var mer som en invigningsritual. Jag har fortfarande kortet kvar i en låda. Vi som värnar om biblioteken pratar gärna om dem som platser för magi, men också som viktiga institutioner för bildning och utbildning och som skapare av kompetenta medborgare. Som en plats där vi kan få hjälp att reda ut vad som är riktiga fakta och vad som är alternativa, ett ställe där människor från olika delar av samhället möts, där de med litet ekonomiskt kapital kan skaffa sig kulturellt kapital, och där man kan få kloka råd av bibliotekarier. Att gå till en psykolog kostar ofta runt en tusenlapp för en knapp timme, juridisk rådgivning betydligt mer men på biblioteket kan vi få intellektuell rådgivning helt fri från avgifter! Detta är präktiga lovsånger som sjungits många gånger förut men något som nog färre tänker på är att bibliotekets verksamhet tränat oss i gemensamt ägande och ansvarstagande också i tider då det gemensamma nedvärderats och marginaliserats. Det handlar inte bara om rummet, som med simhallar eller lekplatser, utan om en sak – boken - som vi kan bära med oss hem till vår privata sfär. Kanske är det därför som det känts så sorgligt de gånger då jag hittat lådor med utrensade böcker till salu på bibliotek. De var ju våra, och ingick i en stor familj, och nu får de inte vara med längre. Men det finns de som är beredda att kämpa för biblioteksböckerna. När nedläggningsbeskedet kom gömde lokalborna i Ramsberg i Lindesberg bibliotekets böcker undan förskingring och makulering och inledde sedan en envis kamp för att bevara både dem och själva biblioteket. I Ramsberg blev det gemensamma ägandet och det ansvar som följer påtagligt. Byborna har sitt bibliotek kvar – men nu får de förstås driva det själva under täckmantel av att vara en ”servicepunkt” med café och turistinformation, som berättigar till bidrag till lokalhyra. I Kungliga bibliotekets rapport ”Den femte statsmakten” kan man läsa om hur de fysiska biblioteken läggs ner i rask takt och att digitalisering håller på att förändra både vår läsning och vårt lånande. Vi lånar fortfarande inte så många e-böcker men förändringen går fort och med den följer också en uppluckring mellan traditionell litteratur och dataspel, när e-böcker öppnar för interaktivitet. Den vurm för den fysiska boken och av biblioteken som plats, som jag själv vuxit upp med – kommer den att överleva? Eller kommer vi snabbt acceptera att med bok menas ett ljudspår vi spelar upp i vår telefon och med bibliotek en sajt eller app vars utbud innefattar både traditionell text och hybrider med andra kulturella uttryck? Kommer unga läsare i så fall få vibbar av välbehag av att gå in på denna sajt, som jag fick av att öppna dörren till mitt första bibliotek, Vallhamra i Partille? Som numera för övrigt är ersatt av en ”biblioteksstation” på fritidsgården, med begränsat utbud och bemannat av bibliotekarie endast på torsdagseftermiddagarna. Om jag nu gillar gemenskap med andra läsare borde jag kanske tycka att det är spännande att digitaliseringen av böcker öppnar för så kallad social läsning där vi kan välja att lägga ut egna och att se andras marginalanteckningar, understrykningar och taggar men jag är kluven. Känslan av att faktiskt äga något tillsammans kommer inte hålla i sig när texten inte längre tillhandahålls i en fysisk bok hämtad på ett fysiskt bibliotek där det doftar gamla böcker. Jag föreställer mig också att något i själva marginalanteckningarna kommer förändras och bli mer opersonligt när de presenteras i prydliga typsnitt i stället för med halvt oläslig handskrift i blyerts. Det som tidigare handlat om avkodning av privata kråkfötter riskerar att bli ännu en arena att visa upp sig på. Det är visserligen spännande att biblioteken skulle kunna erbjuda låntagare att få veta vilka andra som läser samma bok samtidigt så de kan kontakta varandra och skapa tillfälliga läsecirklar - men samtidigt en klen tröst för förlusten av alla de verkliga, fysiska böckerna. Jag tycker om att tänka på de kommunala biblioteken som vår tids allmänningar där vi medborgare tillåts plocka med oss den frukt och det byggmaterial vi behöver. Bland biblioteksböckerna får vi släppa oss själva på bete för att äta upp oss intellektuellt och själsligt. Precis som för de traditionella allmänningarna finns det regler och begränsningar men de har inget med köpkraft att göra. Det är intressant att se hur betydelsen av ordet bibliotek nu håller på att förändras när andra saker än böcker börjar lånas ut på institutioner som kallar sig bibliotek. Jag tänker på de verktygs- och klädbibliotek som växer fram i ideell, och ibland kommunal regi. I vissa fall är det de traditionella biblioteken som också börjat låna ut leksaker, sällskapsspel eller symaskiner. Vissa prylar kan vi ju faktiskt inte ersätta med virtuella tjänster. Kanske ser vi där en början på hur nya allmänningar växer fram och att vi formar framtidens samhällen och vår relation till saker alltmer efter bibliotekens idé: äga tillsammans, låna vid behov och av lust. Det är en hoppfull tanke: samhället som ett huvudbibliotek med filialer för varje syfte. Men de ursprungliga bibliotekens magi klarar nog inte omvandlingen, förstås. Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

10 Feb 20219min

Hur viktig var den underjordiska litteraturen för sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien? Både mindre viktig och viktigare än man kanske tror. Förläggaren Per Bergström berättar mer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 27/11 2019. Det sägs att Tigris inte flöt röd av blod utan svart av bläck efter att mongolerna erövrat Bagdad. Nära 800 år senare fortsätter det fria ordet och litteraturen att vara det första offret i varje totalitär regim. Runt om i världen sitter författare, förläggare och journalister fortfarande fängslade. Också svenska. Förbjudna böcker får dock lätt en air av mystik för dem som har möjlighet att läsa dem. Än idag kan vi förundras av vad det var i Ovidius texter som tvingade honom i exil, Marquis de Sade finner ständigt nya, ofta ganska besvikna, läsare och fatwan mot Salman Rushdie mångdubblade upplagan av Satansverserna. Det är inte utan att denna mystik riskerar att bli till ett romantiskt skimmer, som när kritikern George Theiner 1984 i brittisk teve beskrev den västerländska litteraturen som ”fullständigt värdelös och i avsaknad av kvalitet […] de stora skildringar av den mänskliga själen, mästerverken, kan enbart springa ur själar som krossas av regimer som den i Tjeckoslovakien”. Men kanske är det inte de stora skildringarna av den mänskliga själen som makten i själva verket behöver oroa sig för. Den amerikanske bokhistorikern Robert Darnton har studerat trycklistor med verk som smugglades in i Frankrike från Schweiz i stora upplagor under upplysningstiden. Han drar slutsatsen att det var smädesskrifter och satirer som eldade på föraktet mot monarkin och påverkade samhällsutvecklingen – inte Voltaires, Rousseus och de andra filosofernas verk. Men hur var det då i det Tjeckoslovakien där generalsekreterare Gústav Húsaks regim, efter de friare åren 1968–69, sannerligen gjorde sitt yttersta för att krossa de skapande själarna och förbjuda deras mästerverk. Efter Warszawapaktens invasion 1968 försattes landets kulturliv i en extrem situation. Av det tjeckoslovakiska författarförbundets 590 medlemmar uteslöts 473 och 130 svartlistades och försattes med publiceringsförbud. František Janouch noterar i sin dagbok 1973 om regimen att: ”Den vaktar sina gränser för litteratur och trycksaker strängare än för hasch och marijuana … Regimen är rädd för anekdoter, för cirkulerande manuskript och böcker från emigrantförlagen.” Sättet för dessa författare att sprida sin litteratur blev genom samizdat, samlingsnamnet för egentillverkade underjordiska böcker som spreds i östblocket. Produktionen av en samizdatbok gick oftast till så att texten skrevs av med så många tunna karbonpapper som fick plats runt skrivmaskinsvalsen. På så sätt kunde man få sju till femton kopior på en avskrivning. Exemplar som sedan spreds från hand till hand och fortsatte att lånas ut för att skrivas av och spridas vidare av läsaren. Redan 1990 upprättades i Prag samizdatbiblioteket Libri Prohibiti av dissidentförläggaren Jiří Gruntorad, men det skulle dröja ytterligare decennier innan forskningen förstod värdet av samlingen med över 30 000 samizdat- och exilböcker. När jag själv kring millenieskiftet började intressera mig för denna bokutgivning kunde jag när jag frågade efter samizdatböcker på antikvariat i Tjeckien mötas av oförståelse och motfrågan: Varför vill du ha det, de finns ju i nytryck? Men personer som hade varit en del av rörelsen tog gladeligen emot mig för att berätta, tacksamma för ett intresse de väntat på. Under Sammetstevolutionen var de intellektuella rösterna med Václav Havel i spetsen ledande. Under de kommande åren på 90-talet skulle de tidigare officiella författarskapen snart falla i glömska medan de förra dissidentförfattarna utgavs och lästes i massupplagor, från 1950-talets katolska präster till unga samtidsskildrare som skrev på talspråk och aldrig tidigare publicerats. Samizdattidskrifter började ges ut officiellt och en kulturtidskrift som Revolver Revue är än idag en av Tjeckiens viktigaste. Havel själv uttryckte det: ”Farväl samizdat […] välkommen tryckpress, välkommen nya läsare, välkommen frihet!” Samtidigt blev den nya situationen något av en paradox för nu stod författarna utan den särskilda funktion de tidigare haft. Författandet blev en privat angelägenhet vilket också märktes i litteraturen som kom att bli mer självcentrerad. De forskare som försökt undersöka hur stor läsekretsen av samizdatböckerna var har ställts inför en omöjlig uppgift: själva principen för spridandet var ”ställ inga frågor om du inte behöver ställa några frågor”. Att sitta inne på kunskap var det samma som att ha information som kunde vara av intresse för säkerhetspolisen StB och därmed en risk för både dig själv och den från vem du fått boken. Kanske är det talande att Václav Havel i samtalsboken ”Fjärrförhör” från 1986 säger att han inte särskilt väl känner till den tjeckiska exillitteraturen. Och att den kanadensiske Tjeckoslovakienforskaren H. Gordon Skilling bekriver samizdat med det grekiska ordet batrachomyomachia, ett slag mellan möss och grodor av intresse endast för de direkt inblandade. Mängden läsare är dock kanske inte av lika stor vikt som att se vilken roll de ändå spelade i samhällsförändringarna. Eller som författaren Ivan Klíma en gång uttryckte det för mig över ett glas lemonad på sitt arbetsrum: ”Du måste förstå, ingen brydde sig vad jag skrev för något, det var mycket viktigare om vi slog Sovjet i hockey än något jag någonsin skrev. Men samizdatböckerna fick oss som skrev och trodde på en förändring att känna att vi inte var ensamma, de var ett kitt som höll oss samman.” En paradox för Húsaks, med Havels ord, posttotalitära stat och hårdförhet mot det fria ordet var att personer som annars inte att hade något samröre kom samman. En katolsk präst hade kanske inget direkt gemensamt med avantgardistiska poeter, inte heller äldre filosofiprofessorer med progressiva rockmusiker, ändå så dök Jan Patočka upp på spelningar som Havel ordnade i sin sommarstuga med rockbandet The Plastic People of the Universe och när gruppen arresterades ledde det till att de tog initiativ och undertecknade Charta 77. Förtrycket förde samman en dissidentgrupp som var estetiskt och även politiskt diversifierad, vilket också kom att märkas och splittra den efter demokratiseringen. Stora delar av den tjeckiska intelligentia som varit involverad i skrivandet och distributionen av samizdat fick en direkt betydelse för sammetsrevolutionen. Inte bara de som konkret engagerade sig politiskt utan också många skribenter som blev reportrar, korrespondenter och krönikörer inom den nya pressen. Skribenter som stod bakom ett idéspridande som tidigare varit begränsat till samizdatläsekretsen men nu fick fri distribution till sitt förfogande. En roll som ”lärare i demokrati”, som det har uttryckts, där traditionen med spridandet av samizdat låg till grund för den demokratiprocess som följde. Böckerna omkullkastade inte regimen men som författaren Jáchym Topol har sagt: ”Över hela Österuopa förberedde dissidenterna folket på demokratin”. Och till det bidrog de förbjudna böckerna och tidningarna som hamrades fram på skrivmaskiner. Per Bergström, förläggare Litteratur Darnton, Robert, The Forbidden Best-Sellers of Prerevolutionary France, New York 1995. Glanc, Tomas, Samizdat Past & Present, Prag 2019. Havel, Václav, Fjärrförhör, Stockholm 1990. Havel, Václav, En dåre i Prag, Stockholm 1990. Janouch, František, Nej, jag klagar inte. Dagbok från "normaliseringen" i Tjeckoslovakien 1968–75, Stockholm 1981. Priban, Michal (red.), Ceske literarni samizdat 1949–1989, Prag 2018. Skilling, H. Gordon, Samizdat and an Independent Society in Central and Eastern Europe, Ohio 1989. Theiner, George (red.), They shoot writers, don't they?, London/Boston 1984. Ljud Filaments av Scott Buckley: www.scottbuckley.com.au samt skrivmaskinsknappande från Sveriges radios arkiv.

9 Feb 202110min

Fuskar jag om jag lyssnar på ljudbok i stället för läsa? Författaren och kritikern Elin Grelsson undersöker skillnaden mellan litteraturens olika spridningsformer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ursprungligen publicerad 26/11 2019.Det är sensommar när jag lyssnar på de över sjutton timmar som utgör Nina Wähäs roman Testamente. Berättelsen om familjen Toimi i finska Tornedalen följer mig i hörlurarna på skogspromenader, cykelturer till badstranden, kollektivtrafiksresor och i hemarbetet med disk och städning. Min värld och den litterära värld som utgör en stor del av min vakna tid blir allt svårare att skilja åt. När jag passerar en badsjö med cykeln är det samtidigt som ett par unga pojkar i romanen drunknar och vattnet jag befinner mig vid och deras lek vid älven går ihop. Och länge tänker jag på Siri, modern från Karelen, varje gång jag diskar eftersom delen om finska vinterkriget spelades i mina öron samtidigt som jag tog hand om en ovanligt stor disk. På samma sätt upplever jag någon månad senare Sally Rooneys Normala människor på en bussresa mellan Stockholm och Öland. Strax före rastplatsen i Ringarum berättar ena huvudpersonen Connell för sin kärlek Marianne att han kommer gå på skolans avslutningsbal med en annan tjej. I mörkret över Ölandsbron, då min ena fot börjat somna och jag äter ett äpple, har de båda börjat på Trinity College i Dublin. Slutet lyssnar jag på under en promenad då jag möter en hund precis när Connell börjat gå hos en psykolog och de två intrycken sammanflätas. En glad spanielhund och väntrummet hos studentpsykologen. Så går litteraturen in i min perception av världen, blir en del av min visuella och taktila vardag.Medan den tryckta boken under tjugohundratiotalet började dala på allvar ökade ljudboksstreamingtjänsterna stort. Under 2018 ökade antalet lyssnade eller lästa digitala böcker med 44,9 procent i abonnemangstjänsterna i Sverige. Samma utveckling återfanns i de andra nordiska länderna och även internationellt var det vid denna tid som ljudboken på allvar började bli det nya sättet att ta till sig litteratur. Utvecklingen har gett upphov till flera diskussioner. En rör de förändrade villkoren för författare och synen på det konstnärliga verket. En annan rör den kognitiva upplevelsen. Ljudböcker sägs kräva förenklingar, tydligare narrativ och rappare tempo för att lyssnaren – upptagen med annat samtidigt – ska kunna hänga med. Men vad skiljer egentligen läsandet och lyssnandet åt?Efter att i flera böcker ha utforskat den kognitiva process som är läsandet skrev forskaren Daniel T. Willingham, forskare inom kognitiv psykologi, under 2018 en längre artikel i The New York Times där han försökte besvara den fråga som allt oftare ställdes till honom: ”är det fusk om jag lyssnar på en bok i stället för att läsa den?”. Willingham lugnade med att det rent kognitivt i grunden inte skiljer sig särskilt mycket åt. Så fort du identifierat orden, oavsett om det sker genom läsande eller lyssnande, är det samma process för att förstå och bilda sammanhang. Skrivande och läsande är knappt 6000 år gammalt, men att lyssna på berättelser och göra dem begripliga för oss själva har människan ägnat sig betydligt längre åt än så.I september 2019 kom Svenska förläggareföreningen med en rapport om ljudboksmarknaden, som bland annat studerade konsumentbeteendet bland de som lyssnar på litteratur. I enkätstudien framkom en sällan uppmärksammad faktor i ljudbokslyssnandet: behovet av sällskap. På samma sätt som radion eller tv:n håller tystnaden och ensamheten på avstånd har nu ljudboken samma effekt. Andra fördelar med lyssnandet som brukar framhållas – som möjligheten att göra flera saker samtidigt eller att det är mindre ansträngande jämfört med läsandet – hade ingen statistisk signifikans alls. Ljudbokslyssnandet kan liknas vid att lyssna till högläsning, en aktivitet som många förknippar med trygghet och barndom, föräldrars röster vid godnattsagan eller spökhistorier vid elden på lägret. När amerikanska Audio Publishers Associations gjorde en liknande studie om motiv för ljudbokslyssnande rapporterade så många som 17 procent av respondenterna att de föredrog ljudböcker framför andra format just för att de tycker om att bli höglästa för.Själv upplever jag något liknande när jag senare tar fram de tryckta versionerna av både Testamente och Normala människor. Stumheten i pappret är påtagligt jämfört med rösterna som följer mig genom vardagen, jag känner mig fången i min egen röst och fjättrad till själva materian – att behöva sitta framför bokstäver och berätta för mig själv. Texterna känns på ett sätt mer platta och jag upplever mig utlämnad till att själv skapa mening. I andra läsningar är stumheten en lisa. Jag börjar lyssna på Sigbjörn Skådens roman Vaka över dem som sover, men när obehaget stegras i romanen går jag över till den tryckta text som jag enkelt kan lägga ifrån mig och inte kommer lika nära som rösten i mina öron.Samtidigt upptäcker jag när jag läser Normala människor att jag missat detaljer och saker jag missuppfattat i översättningen. Kanske var det när jag var upptagen med att titta på en karta för att se hur långt bussen kommit eller funderade på om min stolsgranne tagit orimligt mycket av vårt gemensamma utrymme till sitt förfogande? I Testamente kan jag plötsligt se hur texten är uppbyggd, gå tillbaka och långsamt läsa om vissa passager som jag behöver få mer grepp om. Och när jag vid ett senare tillfälle lyssnar på Tessa Hadleys roman Sent på dagen och vid tre upprepade tillfällen lyckas somna ifrån exakt samma nyckelscen ger jag upp försöken att spola tillbaka och bestämmer mig för att strunta i den scenen eftersom sammanhanget gett mig tillräckligt med information i alla fall. Lyssnandet ger ofrånkomligen en slarvigare läsning.Daniel T Willingham håller med om detta och stödjer sig bland annat på forskning där studenter fått ta till sig samma vetenskapliga text via tryckt källa och en 22 minuter lång podcast. När de två dagar senare tentade av kunskaperna de fått via texten fick läsarna 81 procent rätt och lyssnarna 59. Så även om det i grunden är samma kognitiva process verkar mer teoretiska och avancerade texter kräva ytterligare mentala strategier, där lyssnandet inte räcker till. Att i stället läsa ger ökat fokus och fokuset gör det möjligt för oss att läsa om, stryka under, stanna upp och betrakta orden. Likaså ger lyssnande inte samma utmaning i form av läsförståelse, eftersom den uppläsande rösten kommer avslöja hur texten ska tolkas. Som läsare behöver du själv räkna ut om dialogen är ironisk, om det finns en undertext, var betoningen i meningen ska ligga och hur den förändras beroende på kontext.Att lyssna på ljudbok är inte att fuska, konstaterar Willingham, men det är en annan typ av upplevelse än vad läsning är. Jag förstår vad han menar. Ljudboken ger dig mer närhet, sällskap, en sorts koppling mellan litteraturen och världen. Samtidigt går du miste om din egen texttolkning, aktiviteten att själv skapa röster och riskerar att missa en del komplex litteratur som fungerar bättre som läsning. Den trycka boken och ljudboken är helt enkelt olika sakeroch det är när vi börjar behandla dem som skilda, men jämlika medium, som vi verkligen kan börja använda oss av dess styrkor.Elin Grelsson, författare och kritikerKällorBokförsäljningsstatistiken. Helåret 2018. Erik Wikberg. Rapport från svenska bokhandlarföreningen och Svenska förläggarföreningen, 2018.Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden. Hedda Hanner, Alice O’Connor och Erik Wikberg. Svenska förläggareföreningen, 2019.Den läsande hjärnan. Daniel T. Willingham. Övers. Matilda Nagy och förord av Julia Uddén. Natur & Kultur, 2018.”Is Listening to a Book the Same Thing as Reading it?” Daniel T. Willingham. The New York Times, 8 december 2018.Omnämnda romaner:Sent på dagen. Tessa Hadley. Övers Amanda Svensson. Wahlström&Widstrand, 2019.Normala människor. Sally Rooney. Övers Klara Lindell. Albert Bonniers Förlag, 2019.Vaka över dem som sover. Sigbjörn Skåden. Övers David Vikgrenn. Teg Publishing, 2019.Testamente. Nina Wähä. Norstedts, 2019.

8 Feb 20219min

Under lång tid har vi funderat på vilka de tidiga människorna på savannen var. Sedan mitten på 1900-talet har bilden alltmer präglats av forskning. Erik Isberg ser hur den också präglas av sin tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I augusti 1947 stiger Julian Huxley ut ur Unescos nyinvigda högkvarter i Paris. Ett bländande solljus skiner över trappstegen, Huxleys kritstrecksrandiga kostym är oklanderligt struken. Han är på väg att börja sitt nya jobb som generalsekreterare för Unesco, FN:s underorganisation för utbildning, vetenskap och kultur, och, tänker han sig, bygget av en ny, mer kosmopolitisk värld. För biologen Huxley vilar detta bygge på evolutionsteoretisk grund: människan är till sin biologiska konstitution samarbetsvillig och demokratisk, något som kan spåras hela vägen tillbaka till våra förfäder. Det mänskliga ursprunget skrevs efter andra världskriget samman med drömmen om en annan världsordning. Om vi bara tittade närmare på mänsklighetens evolutionära bakgrund skulle vi förstå att vi egentligen var gjorda för att samarbeta. Detta var inte första gången mänsklighetens ursprung användes för att förstå den egna samtiden. Redan 60 år före Kristus spekulerade den romerske diktaren Lucretius om inte de första människorna var av starkare virke än den bortskämda civiliserade motsvarigheten och under 1700-talet gav filosofen Jean-Jacques Rousseau uttryck för en liknande tanke, där en idealiserad bild av ett harmoniskt naturtillstånd kontrasterades mot en korrupt samtid. Men efter andra världskriget fick teorierna om mänsklighetens ursprung en ny tyngd: de skulle beläggas vetenskapligt snarare än filosofiskt. Sedan dess har skildringar av savannen och de jägare-samlare som först befolkade den blivit en egen populärvetenskaplig genre. I dag är savannen ett återkommande motiv i bästsäljande böcker som Anders Hansens Skärmhjärnan och Anders Wallenstens Hälsogåtan. Där tas vi återigen med till mänsklighetens första stapplande steg, men nu verkar savannens invånare, som vi ska se, ha fått nya intressen. I sin bok Creatures of Cain: The Hunt for Human Nature in Cold War America, skriver idéhistorikern Erika Lorraine Milam ett slags savannens kulturhistoria från och med andra världskrigets slut. 1950-talets populärvetenskapliga berättelser om mänsklighetens ursprung betonade samarbete, allas gemensamma rötter och förmågan till kommunikation som ett essentiellt mänskligt karaktärsdrag. Ofta var de påhejade – intellektuellt och finansiellt – av Huxleys Unesco. Men i takt med att drömmen om en harmonisk värld började falna och kalla krigets terrorbalans ta vid förändrades också stämningen på savannen. Stanley Kubricks film 2001: Ett rymdäventyr från 1968 inleds med en scen där en människoapa slår sönder ett djurskelett med till synes meningslös våldsamhet. Den österrikiske zoologen Konrad Lorenz föreställer sig i sin bok om aggression från 1963 en utomjordings syn på mänskligheten, och landar i att denna utomjording sannolikt skulle tänka att människan varken var rationell eller moralisk, men däremot aggressiv. Kubrick och Lorenz var inte ensamma om att under 60-talet uppmärksamma människans inneboende aggressivitet. En ny generation populärvetenskapliga författare lyfte fram egenskaper som våldsamhet och dominans som definierande för de första människorna. Denna inneboende aggressivitet hade dikterat villkoren för tillvaron på savannen, där den som ville överleva var tvungen att etablera ett våldskapital. Och eftersom detta fungerat för våra förfäder, gick resonemanget, fanns det också moraliska incitament för att tillämpa samma logik på det politiska planet. Inte heller denna savann kom att bli särskilt långlivad. Milam placerar slutet för idén om The Killer Ape, den dominerande hannen som härskare på savannen, till 1980-talet. Vem var det som klev in och tog hans plats? Ingen, svarar hon. ”När våld och fördomar blev personliga” skriver Milam, ”kom biologiska teorier om aggression och den mänskliga naturen att framstå som otillräckliga”. Kollektiva förklaringsmodeller tappade status och när kalla krigets maktordning började luckras upp försvann även terrorbalansen hos våra förfäder. Tiden hade sprungit ifrån savannen, The Killer Ape ersatts av fria individer som lämnat stenyxorna i gräset och inte ville kännas vid någon gemensam förhistoria. Men savannens kulturhistoria tar ju trots allt inte slut här. På bokhandlarnas topplistor är den överallt, i SVT-produktioner och sommarprat utgör den en självklar fond. Snarare än att ha försvunnit verkar savannen bara ha bytt skepnad. Den förhistoria som framträder i hälsolitteraturen framstår som en fortsättning på de föreställningar som Milam beskriver i sin bok, men där det individuella är mer intressant än det gemensamma. Idag hänvisar vi inte till våra förfäder i frågor om våld och fördomsfullhet, utan de används istället för att besvara frågor om hur man ska leva ett bättre liv. På så sätt behåller savannen sina moraliska implikationer, men inte för samhället i stort, utan för den enskilda individen. Huxleys samhällsvision är ersatt av självoptimering. I Anders Hansens bästsäljare Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda, skiljer sig savannens invånare från sina föregångare på 1900-talet på flera sätt. De är varken särskilt samarbetsvilliga eller aggressiva, däremot är de ensamma i en instabil och otrygg värld. Hansen ger dem namn som Maria och Karin, de interagerar inte särskilt mycket, utan används som exempel på olika individers förmåga att överleva i en ombytlig tillvaro och deras individuella egenskaper speglar hur vi idag fattar beslut i vår samtid. På Anders Wallenstens savann är gemenskapen större och gruppens sammanhållning avgörande för dess fortsatta överlevnad. Men målet med gemenskapen är inte, som var fallet i 1950-talets utopiska beskrivningar, ett nytt samhälle, utan hur individer, genom gemenskapens stöd, ska skapa sig ett gott liv. Samarbete och gemenskap ter sig inte som mål i sig själva, utan som medel för att individen ska förverkliga sig själv. Och individens ansvar tycks närmast absolut. Sedan Julian Huxley stod på trappan i Paris har savannens invånare gång på gång bytt skepnad, och framtidens populärvetenskapliga författare kommer sannolikt att låta savannen befolkas av ytterligare nya invånare, där rekvisitan blir kvar men ensemblen byts ut. Kanske kommer de självoptimerande savannmänniskorna behöva göra uppoffringar för varandra när pandemier och klimatförändringar drabbar deras samtida motsvarigheter. Eller så händer något helt annat. Det mest intressanta är kanske inte vilka svar savannen kan ge oss, utan vilka frågor vi tror att den kan besvara. Erik Isberg, idéhistoriker Referenser Anders Hansen, Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda, Bonnier Fakta, 2019. Anders Wallensten, Hälsogåtan: Evolution, forskning och 48 konkreta råd, Bonnier Fakta, 2020. Erika Lorraine Milam, Creatures of Cain: The Hunt for Human Nature in Cold War America, Princeton University Press, 2019. Glenda Sluga, “Unesco and the (One) World of Julian Huxley”, Journal of World History, 21:3, 2010. Julian Huxley, Unesco: Its Purpose and its Philosophy, Preparatory Commission of the United Nations Educational, Scientific, and Cultural Organisation, 1946.

4 Feb 20219min

Det finns en föreställning den intelligenta skrivande kvinnan som ren tanke utan kropp. Maria Andersson Vogel vill se skrivandet som ett sätt att göra motstånd mot myterna och ätstörningsdemonerna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Strax innan jag fyller 40 gör jag det. Jag söker hjälp för något jag brottats med sedan jag var 15. Motståndet jag känner tar sig nästan fysisk form och i väntrummet får jag fokusera på min andning för att undvika en panikångestattack. I smyg ser jag ser mig omkring på de andra som väntar tillsammans med mig. Försöker räkna ut vilka som är där för egen del och vilka som är anhöriga. Konstaterar snabbt att männen i rummet alla är fäder till sjuka döttrar. Det kastar mig tillbaka till mina egna tonår, ett blixtminne av hur jag är på väg ut och kramar min pappa hejdå, hur tanken far genom huvudet på mig att ”såhär ser inte en dotter ut”. Mammahöfter. Mammakropp. Bredhöftad och stabil. Rejäl. Präktig. Ingen av döttrarna i väntrummet på Stockholms Centrum för Ätstörningar ser ut så. Och jag är numera en mamma. Jag borde med andra ord känna mig hemma i mammakroppen, ha funnit mig tillrätta. Men det gör jag inte, det har jag inte. Jag ska snart fylla 40 och jag söker hjälp för något jag brottats med sedan jag var 15. I hela mitt vuxna liv har jag jagat en illusion, byggt en förhoppning om en persona, ett intellekt vars näring är något annan än mat, en själ som står ovan kroppsliga behov av föda. Tack vare behandlingen hålls ätstörningsdemonerna oftast i schack, men ibland vaknar de till liv. Som när jag läser en intervju med Linda Boström Knausgård i The Guardian och journalisten beskriver den svenska författaren som ”slender, pale and serious” (”späd, blek och allvarlig”). Då märker jag hur de börjar röra sig i mig. På samma sätt reagerar de när jag läser en intervju med Joyce Carol Oates i Dagens Nyheter där hon återigen förklarar sin produktivitet med att hon arbetar ”varje morgon från sju till elva med ett glas vatten som bränsle”. Den kvinnliga konstnären, det kvinnliga geniet, har ingen kropp. Hon har inga behov, hon är ren tanke. Så här skrev idéhistorikern Karin Johannisson om de skrivande, kreativa kvinnorna: Överkänslighet, kroppslig abstraktion, ätstörningar och ritualiserat ätbeteende har [alltså] påfallande ofta knutits till den kreativa. Just därför är det möjligt att tolka det kvinnliga författarjagets (medvetna eller omedvetna) val av den anorektiska kroppen som en väg att erövra manligt kodad status. En tunn kropp är en tankekropp. För mig, som sedan tidiga tonår drömt om konsten, litteraturen, intellektet har denna dröm varit intimt sammanlänkad med en ständig kamp med och mot kroppen. Och i synnerhet mot den kvinnokropp jag befinner mig som i världen. Utan att ha haft andra ord för detta än ”så här ser inte en dotter ut” har jag stångats mot frågan om jag kan vara en kvinnokropp och ändå vara konstnärlig, intellektuell, klok och kulturell. Det är en kamp jag om och om igen har förlorat. Om och om igen har jag fallit till föga för dessa, i mina ögon högre värderade, definitioner av det kvinnliga konstnärskapet. Det som Joyce Carole Oates tycks personifiera. Hon är emellertid inte ensam, här finns fler. Karin Johannisson lägger också Virginia Woolf, Karen Blixen och Joan Didion till gruppen. Och hon beskriver hur dessa kvinnor iscensatte sig som sådana skrivande konstnärer vars själ och tanke krävde mer näring än kroppen. Den näring jag själv i många, många år sett som högre stående, finare, än den i naturen så tungt förankrade maten. Fascinationen för kvinnan som tar avstånd från naturen till förmån för intellektet vet inga gränser tycks det mig. Detta avståndstagande från kroppen innebär också, som Johannisson skriver, ett avståndstagande från sexualitet och reproduktivitet, från kvinnan som underställd naturlagarna. Det är destruktivt, men det behöver inte enbart handla om att förstöra utan kan också ses som ett försök att skapa. Nobelpristagaren Louise Glück beskriver uppkomsten av sin anorexia som att hon hade en stark vilja men inget själv. Genom att säga nej till mat kunde hon genom att motsätta sig andras vilja använda den för att skapa sin egen. Anorexians stora tragedi, skriver hon, är att dess avsikt inte är självdestruktiv, men dess konsekvenser blir det. Den amerikanska feministiska filosofen Susan Bordo menar i sin bok Unbearable Weight, att den kvinnliga anorektikerns förnekande av aptiten, av begäret, är att förstå som ett tecken på en dualistisk förståelse av världen i vilken hon har att välja på att antingen helt och hållet överskrida kroppen och därigenom bli vad Bordo kallar ”ren manlig vilja”, eller så måste hon kapitulera inför kvinnokroppen, denna förnedrande situation med dess vämjeliga hunger. Det finns inga gyllene medelvägar här, det är det manliga intellektet eller den kvinnliga kroppen. Mannen som kultur och kvinnan som natur. Denna berättelse, så enkel för patriarkatet att utnyttja, har alltså gått ut på att för att vara en skapande kreativ kvinna behöver jag förneka min femininitet, jag behöver bli “ren manlig vilja” manifesterad i en tunn tankekropp. Vilket alltså är vad jag försökt med i 25 år utan att lyckas. Och det är därför jag till slut sitter i ett av öppenpsykiatrins väntrum och andas i fyrkant för att inte drabbas av panikångest. För att lära om och tänka om, för att försöka kapa denna koppling mellan konstnärlighet och späkelse, intellekt och maskulinitet. Men som Louise Glück påpekar så innehåller sjukdomen ytterligare en paradox. Sättet som strävan efter oberoende och ren tanke manifesterar sig är kroppslig, det är kroppen och förmågan att inte följa dess signaler som står för bekräftelsen. Anorexian visar alltså inte själens överlägsenhet, utan dess beroende av köttet. Och varför kan inte detta kött vara en kvinnokropp. Det är det jag övar mig att tänka, att man kan vara en kvinnokropp och intellektuell, konstnärlig och skapande, vad än de dominerande föreställningarna fortsätter påstå. Vad jag successivt har börjat lära mig är att min hjärna, och därmed min kreativitet och mitt intellekt, nu faktiskt är mer min egen än den var innan, eftersom den inte längre i lika hög grad är kidnappad av tvångstankar om svält och försakelse. Och ätstörningsdemonerna som åter börjar rumla om när jag läser hur kvinnliga författare fortsätter porträtteras lugnar sig när jag kan sätta mig ned och skriva denna text. Ett tänkande och ett skrivande som kräver att mitt intellekt fokuserar på texten och inte svälten. Skapandet genom skrivandet blir på så sätt inte bara tillgängligt även för denna kvinnokropp, det är också vad som gör det möjligt att fortsätta befinna sig i denna situation. Här finns således inte längre den gräns som till exempel Virginia Woolf och Joyce Carol Oates tycks ha kämpat för att upprätthålla. Tvärtom är denna kropp själva min förutsättning för mitt skapande. Och mitt skapande i sin tur ett sätt att befinna sig i denna kropp. Maria Andersson Vogel, skribent och doktor i socialt arbete Litteratur Louise Glück: Proof & Theories. Essays on poetry. Ecco Press, 1995. Karin Johannisson: Får den kvinnliga kroppen närma sig makten? Artikel i Dagens Nyheter 27/9 2016.

1 Feb 20219min

Vad är rättvisa? Vilket samhälle vill vi bygga om vi inte har en aning om vilken plats vi kommer att få i det? Dan Jönsson återvänder till filosofen John Rawls idéer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När mina tvillingar var mindre hade de en metod för att dela rättvist på någonting, till exempel en bit tårta, så att båda blev nöjda. Det hela fungerade förvånansvärt smidigt och gick helt enkelt ut på att den ena sa: ”du delar, jag väljer”. De hade förstås inte kommit på det där själva – faktum är att det egentligen är ett skolexempel på vad som i rättsfilosofin kallas för ren procedurrättvisa – men jag kom att tänka på det när jag för ett tag sen läste om en ny och nästan lika enkel metod som några forskare har tagit fram för att lösa komplicerade vårdnadstvister. Man tänker sig här att rätten bjuder ut barnets vårdnad på en sorts auktion, där föräldrarna var för sig får ange hur många procent av tiden man skulle låta den andra föräldern umgås med barnet, om man själv fick vårdnaden. Den som så att säga bjuder högst vinner, på villkor förstås att den andra får precis så mycket umgängestid som den har blivit lovad. Det finurliga med den här metoden är att ingen vet på förhand vilken position de kommer att befinna sig i när processen är över. Man skulle kunna säga att de befinner sig bakom vad den amerikanske filosofen John Rawls skulle kalla en ”okunnighetens slöja”. Rawls myntade uttrycket i sin klassiska bok ”En teori om rättvisa” från 1971, där han gör ett heroiskt försök att härleda de allmängiltiga principerna för ett rättvist samhälle genom ett stringent, moralfilosofiskt resonemang. Rättvisan, förklarar Rawls, är för politiken vad sanningen är för vetenskapen: den yttersta grunden, som hela idébygget står och faller med. Precis som en vetenskaplig teori måste förkastas om den visar sig vara osann, så blir den politiska ordningen omöjlig att försvara i samma ögonblick den visar sig vara orättvis. Problemet är förstås hur man avgör en sådan sak. Vetenskapliga teorier kan falsifieras genom empiriska experiment, men hur fastslår man egentligen en orättvisa? Rawls lösning har sina rötter i upplysningstidens filosofi – i John Lockes idé om människan som ett ”oskrivet blad”, i Jean-Jacques Rousseaus tankar om ”samhällskontraktet”, och kanske framför allt i Immanuel Kants kategoriska imperativ, alltså principen att vi bör handla på ett sätt som går att upphöja till allmän lag. Rawls tänker sig i samma anda en ursprunglig kontraktssituation, där medlemmarna i det blivande samhället svävar i total ovisshet om vilka de är. När de ska enas om rättvisans principer vet de alltså inte om de är rika eller fattiga, om de är män eller kvinnor, gamla eller unga, eller vilken religion eller hudfärg eller nationalitet de har. Ingen sådan situation har förstås någonsin existerat i historien, men för Rawls blir den en nödvändig utgångspunkt för att hitta fram till en sorts minsta gemensamma nämnare för den politiska rättskänslan, bortom alla snäva egenintressen. Rawls antar att människorna bakom ”okunnighetens slöja” skulle kunna enas kring två grundprinciper för en rättvis ordning. För det första: att var och en har rätt till samma grad av medborgerliga friheter. Och för det andra: att en social eller ekonomisk ojämlikhet bara kan tolereras om den gör att de minst gynnade i samhället får det bättre. Principerna är vad Rawls kallar ”lexikaliskt” ordnade, det vill säga att den ena föregår den andra: med andra ord får en ojämlikhet aldrig rättas till på ett sätt som innebär ett ingrepp i någon annans frihet. Den naturliga ordning som växer fram ur de här premisserna visar sig vara en social liberalism, eller liberal socialism, beroende på hur man tolkar argumenten – som i ”En teori om rättvisa” först och främst riktar udden mot den klassiska liberala utilitarismen och dess idé om ”största möjliga lycka åt största möjliga antal”. En princip som dragen till sin spets kan rättfärdiga slaveri, enligt Rawls, och därför knappast skulle verka särskilt lockande bakom ”okunnighetens slöja”. Rawls enkla teori fick ett enormt genomslag, men att han ägnar bortåt sexhundra tättskrivna sidor åt sin argumentation visar kanske att han också själv insåg att enkelheten var förrädisk. Till exempel gör han vissa grundläggande antaganden om människorna bakom okunnighetens slöja – han nämner själv att de inte drivs av avundsjuka. Han förutsätter också, får man tillägga, att de var och en faktiskt kan lita på att de andra är ärliga och konsekventa i sina avsikter. Ni som kan er Astrid Lindgren minns kanske hur Karlsson på taket lyckas kollra bort den väluppfostrade Lillebror när de ska dela upp några kolor. Lillebror låter artigt Karlsson välja först, varpå Karlsson helt fräckt snor åt sig den största kolan och sedan inför Lillebrors upprörda besvikelse ställer den självklara motfrågan vilken han själv skulle ha valt om han fått välja först. Den minsta förstås, snyftar den skenhelige Lillebror. Jaha, säger Karlsson, nu fick du ju den minsta, vad tjurar du för? Så får det givetvis inte gå till. Men vad Karlsson gör i det här exemplet är ju att han utnyttjar en sorts grundläggande social flexibilitet, som knappast några mänskliga sammanslutningar kan fungera utan. Ska människorna bakom slöjan verkligen tänkas utan sådana instinkter – eller omvänt, går det alls att föreställa sig en personlig identitet och därmed några moraliska grundvärderingar hos människor helt utan egenskaper? Invändningarna mot Rawls resonemang har varit många, både filosofiska och politiska – till exempel ansåg den nyliberale tänkaren Robert Nozick att det med Rawls principer inte finns några rimliga motiv för att minska ojämlikhet, eftersom den sortens åtgärder alltid begränsar friheten för någon annan. Från andra sidan kan det påpekas att Rawls förbehåll, att ojämlikheter bara får uppstå om de leder till förbättringar för de sämst ställda, med facit i hand låter som ett förebud om just nyliberalismens ”nersippringsteori”. Den idé som Rawls baserar sitt resonemang på i ”En teori om rättvisa”, att ojämlikheter har en tendens att jämnas ut över tid, har kort sagt visat sig vara historiskt felaktig. Till sist är det väl med ”okunnighetens slöja” som med alla stora idéer: det är förmågan att provocera till motangrepp som gör den levande. Strax före sin död 2002 återvände Rawls till frågan i sin bok ”Justice as Fairness” – ”Rättvisa som skälighet” – där han bemötte kritiken men också kritiserade det moderna amerikanska samhället för att i väsentliga delar baseras på orättvisor, till exempel vad gäller pengarnas roll i det politiska systemet, och den ojämlika tillgången till hälso- och sjukvård. Och säga vad man vill, det fina med hypotesen om ”okunnighetens slöja” är ju att den kan användas just så, som ett lackmustest på rättvisan. Alla brister till trots låter den oss i sin nästan cartesianska radikalitet ta ett steg tillbaka, se på vår egen tid, vårt eget samhälle utifrån, ur ett utopiskt perspektiv, och ställa frågan vilka värderingar och principer vi egentligen, i den bästa av världar, anser borde vägleda oss. Vilken form av ojämlikhet skulle du, handen på hjärtat, vara beredd att finna i dig i om du själv utsattes för den? Fundera noga på saken. Det kan hända att du är en flykting, på väg över ett stormigt Medelhav i en överlastad, sjunkande båt. Dan Jönsson, författare och essäist

28 Jan 202110min

"Andante", "Vintermusik" och "Stoft". Så heter pjäserna i Noréns 10-talstrilogi. Mikael Timm ser hur dramatikern som faktiskt älskade julen flyttar scenen längre ut i tystnaden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 13 november 2019. En Norén-middag, en Norén-sommar, en Norén-jul. När en författares namn blir ett begrepp så behöver man inte fundera på om författaren är viktig. Den speciella form av erkännande som det innebär att få något uppkallat efter sig kan tyckas egendomlig när det gäller en författare som aldrig varit del av populärkulturen och inte sitter i diskussionspaneler eller skriver på kultursidorna, men Lars Noréns texter är så starka att hans namn blivit ett begrepp också för dem som inte läst en rad av honom. En julhelg när allting går åt helvete. När inte bara julskinkan bränns vid, utan även relationerna mellan rabiata släktingar fulla av lika delar hat och snaps. Ett begrepp som, trots att inte en enda scen i en Norénpjäs utspelas explicit under en julhelg och trots att Lars Norén själv enligt säkra källor älskar julen, har etablerats i folkmun som ett uttryck för en julafton där tomtens lösskägg är den minsta livslögnen. Ja, så definierar Riksteaterns nätlexikon begreppet ”Norénjul”. Julscener eller ej. Noréns pjäser handlar om familjens sammanbrott, ett tema teatern utforskat sedan 1800-talet. Urbilden för det borgerliga familjedramat är Ibsens Ett dockhem, välkonstruerat, effektivt, som med god fart och skarpa repliker tar oss till slutscenen. Formmässigt är Noréns dramatik Ibsens motsats: ordmassor, nästan utan början och slut. Men så är det också ett annat samhälle som ger näring åt Noréns texter. Han skriver på gränsen till det postindustriella Europa – det där alltfler människor hamnar utanför normaliteten – ett tema som blir allt tydligare i Noréns sena verk. Ett skapande på gränsen alltså. Lars Norén är både modernist, i bemärkelsen formförnyare, och traditionalist i val av teman. Det brukar sägas att Norén debuterade som poet, vilket stämmer om räknar till utgivna verk. Året var 1963 men vid den tiden lär han också ha skrivit sin första pjäs även om den inte nådde publiken. Jag säger ”lär ha skrivit” för trots att Norén i flera decennier varit en av Europas mest spelade dramatiker är han som privatperson osynlig och har inte givit många nycklar till sitt författarskap. Noréns första pjäser kom på 70-talet, själv minns jag Dramatens uppsättning av Fursteslickaren. Då hade jag sett tv-dramat Amala Kamala ett par år innan. Absurd och expressionistisk handlar den om två indiska barn som växt upp i djungeln, uppfostrade av vargar – alltså samma tema som i Truffauts Vilden och Werner Herzogs Kaspar Hauser. I det politiskt rätlinjiga 70-talet var Noréns text särpräglad. När andra författare skulle ha granskat fakta (förmodligen är fallet med de två flickorna mer myt än verklighet) är hans text ett språng in i det inre mörkret. Fursteslickaren gick längre. Pjäsen berättar om en kompositör, en påhittad elev till den verklige Carlo Gesualdo, madrigalernas mästare. Eleven ska skriva en opera som hyllar fursten som begått ett massmord. Mitt subjektiva minne är att jag var rätt ensam om att gilla uppsättningen. Aftonbladets Allan Fagerström skrev att uppsättningen borde läggas ned, P O Enquist kallade den för ”årets sämsta pjäs”. Helt uppenbart gick Norén inte i takt med sin samtid. Jag uppehåller mig kanske för mycket vid mitt eget minne, men impulsen är svår stå emot efter att ha tagit del av Noréns trilogi från 2010-talet som kretsar kring minnenas upplösning, alltså döden. För om man inte minns vem man är – finns man då? "Andante", "Vintermusik" och "Stoft" handlar alla om en grupp åldringar vars liv snart är slut. Trilogins första del utspelas på ett äldreboende med personal och besök av barn. I mellandelen, Vintermusik, är gruppen på någon form av gemensam resa i varmare land, förvirrade, uttråkade. Deras situation är fortfarande igenkännbar. I den sista delen, Stoft, är de åter vid en strand, kanske i Mellanöstern. De sitter bland cementblock, i fragment av en förgången värld som upphört i något krig. Personalen är försvunnen, utanför finns flyktingar – eller är de änglar som skall föra åldringarna över till dödsriket? Två av dessa pjäser har regisserats av Norén själv, han har med tiden blivit en driven yrkesman. Regipraktiken i olika teaterhus har också påverkat hans språk. Den absurda humorn finns kvar. Replikerna sägs rakt ut, utan att skådespelaren bäddar för skämtet. Det bygger på att vi i publiken förstår smärtan under humorn. Det liknar Buster Keatons stumma komik och Becketts ordknappa humor. Både i de tidiga och sena pjäserna talar personerna förbi varandra ut i rymden där vi i publiken förstås finns. Men språket är numera direktare, det finns ingen listig dramaturgi, inget slut med svar. Men det är nog säkrast att inte dra för tydliga linjer mellan den sene och tidige Noréns verk. Norén har själv sagt att de 23 pjäser som finns utgivna i volymen Terminal har samma personer och händelser. Vissa skiljelinjer kan dock urskiljas. Först kommer de experimentella pjäserna som Fursteslickaren, sedan följer de borgerliga dramerna med hög igenkänningsfaktor som fick publiken att skratta åt sina egna tillkortakommanden. Och så kommer de sena pjäser, ibland kallade Terminalpjäserna, som 3:31:93 i vilka Norén återvänder till de marginaliserade existenser som finns i hans tidiga lyrik. NU finns alltså en fjärde akt präglad av drömmens klarhet. Hur nådde Norén dit? När Norén slog igenom med Modet att döda och Underjordens leende överlämnade han pjäser som inte var färdiga – regissörer och dramaturger fick vaska fram manus ur ordmassorna. Norén var raka motsatsen till Eugene O’Neill och andra amerikanska dramatiker som han beundrade. Idag är det tvärtom. Han skriver och regisserar med stor precision. De sena pjäserna är täta ordvävar där replikerna går i och ur varandra tills det nästan inte har någon betydelse vem som säger vad till vem. Det är monologer med flera stämmor, ett körverk. Klangen, associationsväven är än viktigare när handlingen är borta. I dessa pjäser har gestalterna inga namn. De delar identitet med varandra, eller rättare sagt: de glider utför tiden, in i tystnaden. Det är en slags “Slutspel” för att associera till Becket – men mångtydiga. Norén har talat om sitt intresse för Swedenborg, framförallt dennes tanke att man kan ändra sig efter döden och flera av hans sena pjäser utspelas i ett personligt no mans land, mellan kropp och själ. Utplåningen är ett tema Norén varit inne på tidigare, ibland kopplat till ett livslångt intresse för Simone Weil och Primo Levis författarskap om koncentrationslägren. Det nya i denna trilogi är musikaliteten, i synnerhet i den avslutande delen ”Stoft”. Rytmen understryks av Noréns regi – som regissör är han tydlig, påfallande mån om att texten ska nå fram. Det är i hög grad dramatik post postmodernismen, där sammanhangen återstår att konstruera bland fake news, fakta, fiktion och filosofisk återanvändning. Vi åhörare får binda ihop tankarna, fylla i det som ätits upp av tiden. Och blir därmed delar av föreställningen. Norén har arbetat sig från marginalen – de utstötta i den tidiga poesin till – kärnfamiljen – och så ut i periferin igen. Den som följt med på resan är kanske inte muntrare, men lite klokare, lite mer förlåtande. Mikael Timm, kulturredaktionen

27 Jan 202110min

I Sommar i P1 2004 så frågade Ingmar Bergman lyssnarna varifrån musiken kommer. Läkaren och evolutionsbiologen Matz Larsson har söker efter svaret i hav och på land. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Denna essä börjar i livmodern. Hjärnan formas av tidiga sinnesintryck. Nyfödda minns till exempel doften av sitt fostervatten. Det mamman ätit påverkar spädbarnets smakpreferenser. Mammans röst avlyssnas och gör liknande avtryck.När Ingmar Bergman ställt sin fråga strömmade svaren från lyssnarna in. Några lästes också upp i radio. Barnläkaren Stellan Håkansson gav uttryck för det som många tror, att ”det är ljuden från urmoderns hjärtslag och andetag som är musikens ursprung”.Moderns hjärtslag hörs ungefär 27 miljoner gånger under en graviditet, så det är en tilltalande hypotes, men den har brister. Vår närmaste släkting schimpansen är totalt omusikalisk trots ett hjärta som låter precis som vårt. Något som däremot skiljer oss från aporna är vår tvåbenta gångstil. Schimpansen kan gå på två ben men gör det väldigt sällan. De rör sig på andra vis. Deras knog-gång och trädklättring skapar svagare, ojämna rytmer.Hjärtljud stimulerar ett enda sinne – hörseln. Men när mamman går stimuleras inte bara fostrets hörsel utan även balans, känsel och ledsinne – det som läser av ledens läge. Böj och sträck, böj och sträck, gung, gung, allt synkroniserat med mammans steg!Med andra ord: När vi låg i magen fick vi alla en rejäl grundkurs i dans. Rytmen var kring 120 slag per minut, människans normala gångtakt. Samma takt är vanlig i pop, jazz, folkmusik, klassisk, ja all musik. Hjärtat slår cirka 70 gånger per minut – långsammare än nästan all musik.Frågan om musikens uppkomst gäckade även Darwin, som hade svårt att se dess evolutionära nytta. Han syftade förstås bara på den allra, allra första musiken. Franz Liszt förförde kvinnor, Beethoven fick floriner, Stickan Andersson och ABBA blev ordentligt rika. Men hur uppstod musik, innan det fanns instrument, noter, konsertlokaler? Den allra första musiken.Visst, musik stimulerar dopaminutsöndring, gör oss nöjda, men ren och skär njutning skapar inte evolutionära fördelar. Vi behöver en hypotes för hur rytmkänsla tog plats och kunde bevaras i vårt DNA. Låt oss blicka ner i havet. (Det var där grunden till vår hjärna anlades.)Vi härstammar från fiskar och i fiskstim synkar individerna, deltar liksom i en ändlös dans. Simma fel och du blir uppäten. Lurar dansen rovfiskens öga? Förmodligen, men rovfisken har ett ännu viktigare sinnesorgan – sidolinjen! En ensam mört skapar vattenrörelser, akustiska signaler när den simmar. Den hamnar som mitt i en darttavla - för gäddan. Gäddan känner mörtens rörelser med sin sidolinje – hugger. En klokare mört simmar in i ett stim – synkade rörelser, många individers signaler överlappar. Komplicerat för gäddan. Mörten gömmer sig i kollektivet. Fiskar som synkade överlevde, de klumpiga blev hajmat. I vattnet lönade det sig att vara synkroniserad.Några ryggradsdjur, tog sig upp på land. Synk-förmåga fanns kvar i DNA men mattades av, eller försvann hos arter där synkroni inte gav ökad överlevnad. På samma vis som ögonfärg, kroppslängd lagras i DNA, kan ett beteende som rytmkänsla, förmågan att synka, lagras i generna.Vår grupp, primaterna etablerade sig i trädkronorna. Prasslande löv, knakande grenar gjorde det svårt och onödigt att synka med grannens rörelser. Rytmkänsla fyllde ingen större funktion, tynade bort, men kunde kanske väckas till liv?Genom evolutionen utvecklades olika primater. Vår närmaste släkting schimpansen gick på fyra ben, eller bland prasslande löv, oregelbundna grenar. Sånt skapar inga förutsägbara ljud. Men våra föregångare blev tvåbenta. Vår tvåbenta gång ger rytmiska förutsägbara rörelseljud. Forskning visar att på plan mark brukar människan gå i förutsägbar, jämn takt, nästan likt en metronom. Ett promenerande par av samma längd har en stor tendens att hamna i takt, att synka stegen. En gängse förklaring är att beteendet skapar samhörighetskänsla. Mindre omtalat är att synkade steg faktiskt ger akustiska fördelar. I farlig terräng kan det vara nog så viktigt.Människor samordnar sina steg omedvetet – på något vis känns det bra. Dopaminutsöndring i hjärnans belöningssystem kan vara nyckeln. Men ren och skär njutning räcker inte. Ökad överlevnad måste till. Och synkroniserade steg skapar ju korta intervall av tystnad – mellan stegen. Bara bråkdelar av en sekund men det kan räcka för att upptäcka en fiende eller en sabeltandad tiger. Dessutom, om fotstegen är likartade lyckas vår hjärna gruppera ihop dem, särskilja dem från andra ljud. Ett par som går i takt lyssnar bättre. Uthålligt lyssnande och rytmisk gång kunde öka chansen att överleva.Under årmiljoner kan evolutionen på detta sätt ha selekterat fram rytmiska individer - sådana egenskaper som synkroniserade rörelser, nyfikna öron och rytmkänsla har fått en allt starkare ställning i vårt DNA. Om synkade rörelseljud (fotsteg) kan skapa dopaminfrisättning blir en tänkbar effekt: synkade rörelseljud kan alstra välbehag även i säker omgivning. I så fall var vår hjärna som klippt och skuren för musik när tidig sådan - så kallad protomusik – första gången kittlade våra sinnen.Hur gick det till? Låt mig gissa! Jag anar en grupp runt en lägereld, hör fötter som stampar, händer som klappar, taktfasta tjut, någon dunkar på en trädstam. Det sker i takt och dopaminet flödar. Steget till dans och musik var kanske kort? Säger bara gånglåt, marsch, allegro, foxtrot och step.Musiken gav sammanhållning, lust och glädje, blev en omistlig del av vår kultur.End of story?Nej, en essä om fötter och musik kräver nog en fot-not eller två.Fotnot 1: Vem var den främsta musikern? Bach, Mozart, Beethoven? Listan kan diskuteras men inte blir det många nutida musiker. Varför?Förr fanns varken tåg, spårvagn, bil, buss eller cykel. Nästan alla, även gravida fick ta apostlahästarna. Johan Sebastian, Amadeus och Ludvig fick därmed en rejäl grundkurs.Fotnot 2: Rullar Bergman runt i sin grav på Fårö om han hör detta? Beethovens femma från fiskstim och fotsteg! Eller kan eko av förfäders fötter ge musiken nya dimensioner?Matz Larsson, läkare och evolutionsbiologReferenserPopulärvetenskapliga artiklar med anknytning till essän https://www.thenakedscientists.com/articles/science-features/music-my-ears-how-language-evolved https://www.thenakedscientists.com/articles/science-features/why-do-birds-flock-and-fish-shoalVetenskapliga artiklarLarsson M, Richter J, Ravignani A. Bipedal Steps in the Development of Rhythmic Behavior in Humans. Music & Science. January 2019. doi:10.1177/2059204319892617Larsson, M. (2014). Self-generated sounds of locomotion and ventilation and the evolution of human rhythmic abilities. Animal Cognition, 17, 1–14. doi:10.1007/s10071-013-0678-zLarsson, M. (2009). Possible functions of the octavolateralis system in fish schooling. Fish and Fisheries, 10, 344–355.Larsson, M. (2012b). Why do fish school? Current Zoology, 58, 116–128.Larsson, M. (2012a). Incidental sounds of locomotion in animal cognition. Animal Cognition, 15, 1–13. doi:10.1007/s10071- 011-0433-2Larsson, M., & Abbott, B. W. (2018). Is the capacity for vocal learning in vertebrates rooted in fish schooling behavior? Evolutionary Biology, 45, 359–373. doi:10.1007/s11692-018-9457-8Larsson, M., Ekstrom, S. R., & Ranjbar, P. (2015). Effects of sounds of locomotion on speech perception. Noise Health, 17, 227–232. doi:10.4103/1463-1741.160711Meehan A., Abbot B, Larsson M, Movement is the Song of the Body: Reflections on the Evolution of Rhythm and Music and its Possible Significance for the Treatment of Parkinson’s Disease, Evolutionary Studies in Imaginative Culture DOI: 10.26613/esic/1.2.49

26 Jan 20219min