Det knapplösa knullet är knappt genomförbart

Med Rädd att flyga kom Erica Jong att bli en stilbildare inom den feministiska litteraturen. Katarina Wikars berättar om hur Jong går att vända sig till för livsvisdomar under ett helt liv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-03-24.

Författaren Erica Jong skrev nånstans att skilsmässan var hennes generations mognadsceremoni. Rituella sår i själen som får allt som sker efteråt att verka uthärdligt.

Jag har under årtionden låtit mig inspireras av hennes romaner. De är som handböcker om åldrandet, passionerna och avgiftningarna och ingen kan trots en viss pladdrighet få mig på så gott humör som hon.

Det kanske inte är självklart att kunna Erica Jongs litterära position på sina fem fingrar. 1973 kom monsterhiten som förändrade hennes liv ut, debutromanen "Rädd att flyga", eller "Fear of flying" som den heter i original, och där begreppet the zipless fuck etablerades. Fram till idag har den sålt sisådär 20 miljoner exemplar. Jag var för ung för att erfara detta men när jag hittade boken på en loppis för tjugo år sen blev jag ändå lite uppiggad retroaktivt.

I "Rädd att flyga" flyger Isadora Wing, en amerikansk poet på tjugonio år, till en psykoanalytikerkongress i Wien med sin man som också han är psykoanalytiker. Omgivna av 117 andra analytiker på planet inser Isadora att hon har gått hos i terapi hos sex av dem. Vad finns det då att vara rädd för? Att klara sig på egen hand utan man, hoten från terrorister och neonazisterna. Så dyker en älskare som fantastiskt nog heter Adrian Goodlove upp. Isadora drömmer om ”det knapplösa knullet” med en främling men de utspelar sig mest inne i hennes fantasier. Romanen har enligt Erica Jong alltid marknadsförts felaktigt, nej, det är ingen avförtrollad promiskuitet det handlar om. Knapplösa knull är knappt genomförbara annat än i fantasin, och sex är inget botemedel för rastlöshet, menade hon i efterhand. Konsekvenserna av denna omtalade roman blev hur som helst att hon kallades mammutvulva av manliga kritiker, sågades av vissa av sina feministkolleger som ensidigt hetereosexuell och blev läsarnas sexguru i generationer.

Men det är snarare böckerna om åldrandet som jag brukar citera fritt ur minnet, först var det "Rädd för femtio". Uttrycket klämd mellan generationerna, som jag oavbrutet använde när barnen var tonåringar och föräldrarna sjuka, stal jag från henne. Andra halvan av livet ska väl inte behöva vara en pendelrörelse mellan fasa och resignation! Och det är först när man vågar vara ensam som man kan vara tillsammans med en annan människa för då är man inte längre rädd för att bli lämnad, sa jag till väninnorna, citerande Erica Och när jag var utled på all meningslös dejting sa hon: Man måste tycka om män för att träffa män! Aha!

Som fyrtiotalist växte hon upp i ett Amerika och i en värld som hånade kvinnlig mognad men vid femtio, hävdade hon, bryter sig den galna kvinnan på vinden lös, klampar nerför trappan och sätter eld på huset. "När kärleken är klar med en har man massor av liv kvar. Varför ombeds vi alltid sätta strålkastaren på den smala sektor av våra liv som vi delar med män? Skriva om kärlek tills vi blir uttråkade själva?".

På en annan loppis hittade jag sen romanen "Rädd att dö" från 2016 som i original förstås heter "Fear of Dying". Den handlar om Vanessa, som är en skådespelare strax över 60 på Manhattan. Hon är hyfsat lyckligt gift för fjärde gången med en stenrik industrimagnat med hjärtproblem och hon har döende kulturföräldrar i en jättevåning. Omgiven av döden börjar hon söka lite handfast sex på sajten zipless dot com – naturligtvis uppkallad efter Jongs egen sjuttiotalsklassiker – men önskedrömmen om sex med okänd bortom ansvar funkade ju inte ens då. Och som andlig vägvisare i denna metaroman uppträder självaste Isabella Wing. Efter diverse tröstlösa dejter med skiträdda män i gummidräkter konstaterar Erica Jong som vanligt att fantasin är mer potent än verkligheten.

Jongs moraliska credo på åldershösten skulle kunna vara: Ansträng dig lite mer med det du har. Tillit och långsamhet. Och samtidigt är ansiktslyftningarna för Vanessa en klen tröst när föräldrarna dör och barnen är på rehab. Hundarna älskar en men de dör också, trots alla svindyra veterinärförsäkringar.

Rundgången i romanerna gör inte Erica Jong mindre intellektuellt fascinerande. I intervjuer på Youtube är hon alltid bländande analytiskt politiskt spirituell som den gamla akademiker hon är och hon har en krass blick på det Amerika som omger henne. I "Rädd att dö" stryker jag under: "Halva moderskapet är att hålla käft". Och "det fjärde äktenskapet kommer att bli bättre ska du se".

Över fiktionen ligger bara en tunn hinna, det är alltid samma föräldrar och systrar och dotter, exmän och gamla gondoljärälskare i Venedig men i handboken om skrivandet "Förföra demonen" menar hon att man alltid ska skriva – just sanningen. "Man skriver bara det man bryr sig om. Likgiltighet behöver inte sättas på pränt". Och man behöver tro på nån demon för att kunna skriva. Det har hon lärt av nobelpristagaren Singer och sin gamla vän från sjuttiotalet, Henry Miller, och som hon sen skrev en biografi om. "Det är livbojen som dränker en", säger Henry till Erica i en fiktiv dialog efter döden. "Bara på botten kan man finna sin egenart."

En anekdot som blivit mindre rolig och mer uppfordrande med tiden handlar om den kvinnliga författarkollegan som redlös vaknade upp med Norman Mailer ovanpå sig och sa: Om en enda kvinna skulle berätta sanningen om sitt liv skulle hela världen brista.

Och kanske har den gjort det efter Metoo, men jag vet faktiskt inte vad Erica Jong skrivit sen "Rädd att dö" 2016, och medan jag letar hittar jag en av mellanböckerna, "Alla kvinnors Blues", en roman om att komma ur sprit- och sexmissbruk, och hantera dessa kroniskt flyende män, och insikten: Jag behöver inte få min självkänsla sönderslagen varje dag bara för att få uppleva hudlös sexualitet, och jag minns att den meningen fungerade utmärkt åtminstone i teorin för att försöka bryta destruktiva affärer förr.

Hon är som en äldre väninna som trasslat sig genom AA och försörjt fel män i årtionden, som kan klappa en på huvudet och säga: Hela den amerikanska ekonomin skulle kollapsa om vi alla tillfrisknade.

Ibland påminner hon också om en temporärt insiktsfull Ulf Lundell, lika flödande lättläst, vindlande iväg, tappande tråden där hon prövande utgår från de egna erfarenheterna, och kanske är det därför det så ofta bränner till: "Att kunna sitta stilla, vad är det? Ren nåd, skulle jag tro", säger Erica eller hennes alter ego. "Och det är det svåraste av allt". "Nu ska jag sitta ensam på landet och göra ett collage av mitt liv." Det är jättebra sagt!!

Vid 64 motade hon kritiken i grind, lovade att utvecklas som författare, för att hon kommit på att det finns enskilda liv som är mer intressanta än hennes. Det är nu inte helt säkert. Hon har fyllt åttio år och jag hoppas innerligt att det finns många uppgörelser kvar att sätta hårdlackerade naglar i, rädslor att rispa hål på. Fast hon verkar vara skitsur på förläggarna, säger i en teveintervju att "agents are whores".

Så jag försjunker en stund till i det redan utgivna. Och jag vet redan att när jaget börjar namedroppa berömdheter och kräkas på festerna kan man läsa diagonalt en stund för på nästa sida kommer något att åter messa väninnorna, som detta helt geniala ur "Rädd att dö": "Föräldrar blir ädlare efter sin död. De blir också roligare och mer älskvärda, de börjar sakta förtjäna ens desperata kärlek."

Katarina Wikars
medarbetare på Kulturredaktionen