Kafkas hemlighet väser i hans djurberättelser

Hur kom Västeuropa en historisk bakgård till Asien och medelhavsländerna att bli en global och dominerande makt? Biologen Farshid Jalalvand har läst tre böcker som ger olika svar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kan Stålmannen gestaltas av en svart skådespelare? Det är en fråga jag brukar ställa, när samtal slirar in på samhällsnormer. Det är väl ett masochistiskt drag som gör att jag utsätter mig för sådana här diskussioner, men som jag ser det, finns det inget inneboende hos karaktären som gör att han tvunget måste gestaltas som vit. När man ber någon beskriva vad som gör Superman till, Superman – hans utomjordiska styrka, hans flygförmåga, hans dolda identitet – är det ingen som tar upp hans hudfärg som ett viktigt karaktärsdrag. Men ändå är det många som inledningsvis har svårt att försonas med tanken av en svart Stålmannen. Varför? Jo, för detta är ett typexempel på vad som kallas – och må Gud förbarma sig över mig för användningen detta inneord – vithetsnormen. Det vill säga, när Stålmannen gestaltas som det som anses vara det mest självklara – som vit – bereds utrymme för alla hans andra egenskaper. Hans hudfärg blir en icke-faktor. Men så fort han skulle gestaltas som svart – eller som asiat för den delen – blir hans pigmentering en faktor, en ställningstagande, en egenskap. Att klura ut de omedelbara anledningarna till vithetsnormen är inte särskilt svårt. Västeuropa dominerade resten av världen i 500 år ... Vithetsnormen är rätt påtaglig för alla icke-vita, tro det eller ej. Stålmannen är ett exempel. Man kan även använda andra: tomten, James Bond, Lilla sjöjungfrun, Jesus. Karaktären är ovidkommande, det är fenomenet som är fascinerande. Att klura ut de omedelbara anledningarna till vithetsnormen är inte särskilt svårt. Västeuropa dominerade resten av världen i 500 år innan stafettpinnen gavs till ättlingarna i USA. Under denna period utvecklades tryckkosten, kameran, det moderna medielandskapet. Västs världsherravälde resulterade i vithetsnormen. Vad var det Xenofanes sa om gudarnas avbildning nu igen? Om hästar hade händer och kunde rita hade de avbildat gudarna som hästar. Den mer intressanta frågan handlar då istället om hur Västeuropa, en historisk bakgård till imperierna runt Medelhavet och i Asien, överhuvudtaget kom att bli en global makt. Och det är en fråga som inte är lika enkel att besvara. På senare år har flera akademiker antagit den djärva utmaningen att sammanfatta mänsklighetens historia i envolymsverk. Jared Diamond var pionjären med sin Pulitzerprisvinnande bok ”Vete, Vapen & Virus”. Därefter följde bästsäljaren ”Sapiens” av historieprofessorn Yuval Noah Harari. Den senaste i raden av dessa böcker är ”Sidenvägarna – En ny världshistoria” av Oxfordhistorikern Peter Frankopan. I boken beskriver författaren hur handelsvaror som tyger och kryddor – tillsammans med makt och idéer – utbyttes längs de historiska handelsrutterna som kom att kallas sidenvägarna, och som knöt öst till väst, från Kinas Stilla havskust till Europas atlantiska stränder. Och med handeln som utgångspunkt reder Frankopan ut faktorerna som har format civilisationen från antiken till nutid. När andra fick tillbringa den största delen av sin tid med att jaga och samla in föda kunde Eurasiens folk smida vapen, bygga skepp och skapa administration. En inbyggd uppgift för de som försöker sammanfatta civilisationens historia är förklarandet av den rådande maktordningen. Så är också fallet för Diamond, Harari och Frankopan som alla försöker vetenskapligt tackla frågan om Västeuropas oväntade uppgång som världsmakt. Diamond delar upp frågan. Västs framgång var direkt bundet till Eurasiens historiska försprång jämfört med andra kontinenter. Alltså måste man först förstå varför folken i Eurasien kom att bli teknologisk överlägsna de i Amerika, Oceanien och Afrika-söder-om-Sahara. Diamond påstår, baserad på tvärvetenskapliga studier, att dessa framgångar berodde på något så trivialt som, geografin. Hans tes är att den rika förekomsten av domisticerbara växter och djur i denna region gav dess befolkning ett försprång till jordbrukssamhället. Jordbrukssamhället i sin tur skapade överskott av mat som tillät befolkningsexplosioner att ske och specialistyrken att uppkomma. När andra fick tillbringa den största delen av sin tid med att jaga och samla in föda kunde Eurasiens folk smida vapen, bygga skepp och skapa administration. Förekomsten av vete i den bördiga halvmånen, och inte någon annanstans, var steg 1 mot den vita Stålmannen. Steg två, enligt Diamond, var geografin, återigen. Medan enorma landområden i exempelvis Kina kunde samlas under en härskare, skapade Europas oregelbundna landskap av bergskedjor, halvöar och stora floder en röra av politiska enheter som aldrig kom att enas under någon längre tid. Detta medförde att många konkurrerande politiska enheter befann sig inom ett relativt litet område där informations- och teknikutbyte kunde ske, men fred, aldrig råda. Resultatet var ständiga krig som drev på utvecklingen av militärteknik. Teknik som sedan användes för att kolonisera Amerika, Oceanien och Afrika, och lägga grunden till Västs uppgång. Harari accepterar Diamonds analys i stort. Han har dock en enkel, men viktig, invändning. De persiska safaviderna, indiska mogulerna, ottomanerna och det kinesiska kejsardömet var samtida imperier som hade alla möjligheter att konkurrera med Väst om att kolonisera världen – men lät bli. Han avfärdar eventuella moraliska motiv bakom detta. Istället resonerar han att de asiatiska makterna, underbyggda av hundratals eller i vissa fall tusentals år av högkultur och rikedom, hade blivit förnöjda. Som en gammal boxningsmästare som fått smak för det goda livet och inte längre bemödade sig om att träna hårt. Västeuropa, utsvulten och i maktens periferi, kan i denna liknelse betraktas som den unga utmanaren som är redo att gå till extrema gränser för att vinna. Om det innebar att ta oerhörda risker och segla ut mot fullständigt okända destinationer, må så vara. Steg tre mot vithetsnormen var således hunger. Frankopan understryker också i sin bok den politiska instabilitetens och geografins roll, inte minst för Storbritanniens del, som på grund av havets skydd kunde konkurrera ut sina grannar och bli den absolut dominerande makten i världen. Men han för in en ytterligare faktor: möjligheterna som föddes ur kaos. När pesten decimerade Europas befolkning fick de överlevande arbetarna i norr plötsligt ett förbättrat förhandlingsläge gentemot feodalherrarna. Detta resulterade i en slags proto-rättigheter för undersåtarna som i längden utvecklades till ett meritokratiskt system. Runt Medelhavet och längre österut var samhällsstrukturerna däremot så ingrodda att arbetarna hölls på mattan trots att deras förhandlingsläge egentligen var detsamma som deras motsvarigheter i norr. I öst blev det fortsatt arv och familjetitlar som premierades över militär och politisk kompetens. Så det är dels tack vare pesten, som jultomten blev vit. Vithetsnormen är så genomsyrande att vissa inte ens kan föreställa sig viktiga svarta karaktärer i en fantasivärld som utspelar sig i en annan galax. Men tiden har som bekant sin gång. Västeuropa föll som världsmakt under det förra seklet och på grund av politisk aktivism ifrågasätts vithetsnormen av allt fler i dagens globaliserade värld. Men den är långt ifrån död. I sociala medier fördes nyligen en infekterad diskussion i efterdyningarna av en av de nya Star Wars-filmerna där vissa högprofilerade debattörer tyckte att filmen innehöll alldeles för många icke-vita och kvinnliga rollfigurer – något som föraktfullt benämndes ”Disneyfieringen” av Star Wars. Vithetsnormen är så genomsyrande att vissa inte ens kan föreställa sig viktiga svarta karaktärer i en fantasivärld som utspelar sig i en annan galax. I sådana tider är det bra att påminna sig om vetets, krigets, hungerns och pestens roll i historien. För när man verkligen tänker på det, kunde både Luke Skywalker och Stålmannen varit mongoler. Farshid Jalalvand, forskare i klinisk mikrobiologi Litteratur Peter Frankopan: Sidenvägarna – en ny världshistoria. Översättning Peter Handberg. Albert Bonniers förlag, 2017. Yuval Noah Harari: Sapiens – en kort historik över mänskligheten. Översättning Joachim Retzlaff. Natur & kultur, 2015. Jared Diamond: Vete, vapen och virus – en kort sammanfattning av mänsklighetens historia under de senaste 13000 åren. Översättning: Inger Johansson. Norstedts, 2006.

27 Feb 201810min

Om människan ska ha någon framtid på jorden, måste vi värna om matjorden. Eva-Lotta Hultén reflekterar över hur vi kan förstå vikten av denna ödesfråga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Pasikazia Rweshereka böjer sig trots sin ålder smidigt över odlingsbädden och rensar bort lite ogräs. Jorden är rödbrun och fet och tomater, lök, aubergine, pumpa och bönor samsas om utrymmet. Inte bara utsikten från kullen där hon bor utan också själva odlingen är mycket vacker. Marken hon brukar ligger på de branta sluttningarna i Karagwe i nordvästra Tanzania. Allt växer mycket snabbt, en del av grödorna på hennes mark kan bara trivas i tropiskt klimat och doften av multnande växter och jord är mycket starkare, men bortsett från det påminner mycket i Pasikazia Rwesherekas odling om min egen trädgård. Vi undviker båda att lämna jorden bar. Kompost och gödsel från egna djur är en viktig del i förbättringen av jorden och träd, buskar och grönsaker samsas för ett bra mikroklimat. Där marken sluttar har vi terrasserat för att undvika att jorden rinner iväg med häftiga regn. Matjordens undergång är människans undergång. Pasikazia Rweshereka hade mycket problem med jordflykt förr. Det var innan hon började bruka enligt principen agroforestry, eller skogsjordbruk som det kallas på svenska, där växter av olika storlek samodlas och man försöker hålla jorden ständigt täckt. Jord. Jord som i jorden vår planet och jord som i den substans där växter kan slå rot. Det finns något både vackert och klokt i att det är samma ord vi använder för dessa två. Utan jord, eller mer exakt, utan matjord, kan jorden inte längre vara vårt hem. Matjorden är det tunna översta lagret där maskar, bakterier, svampar och andra nedbrytare får marken att leva. Namnet Adam, den första människan, är kopplat till hebreiskans ord för jord och ”homo” kan härledas till ”humus”, latin för levande jord. Av jord är vi komna. Matjordens undergång är människans undergång. När de första bilderna av jorden utifrån rymden kom bidrog de till att få många att förstå hur sårbar den är och därmed också hur skör vår tillvaro. Jag tänker att en vanlig genomskärningsbild av jordlagren egentligen borde kunna ha samma effekt om vi bara förstår dess innebörd. Vår överlevnad hänger på bara några decimeter! När jag började odla min trädgård för snart tjugo år sedan var jag inte intresserad av jord. Odlingsböcker jag läste framhöll vikten av att gödsla, kalka, strö ut aska, luckra och lägga ett täcke av gräs men jag petade bara ner fröerna, rensade bort ogräs och hoppades på det bästa. Råden att inte gå för mycket på jorden för att inte förstöra strukturen tog jag inte heller på allvar. Kan man köra med jättemaskiner på åkrarna så borde man väl kunna gå omkring lite mellan morotsraderna? De första åren var inte mina skördar något att hurra för. Så jag började fjäska. Täcka med gräsklipp och tång, hålla mig till gångarna, sprida kompost. Och jag slutade vända runt på mullen för att undvika att störa den underjordiska organisation som råder. I en enda tesked jord kan man hitta upp till en miljard levande organismer och svamparnas mycel breder ut sig överallt och hjälper växterna ta upp mineraler i jorden. Det är ett sinnrikt samarbete. I utbyte får de kolhydrater. Jag började respektera jorden och jag började ifrågasätta hur det är möjligt att behandla den som man gör i det industriella jordbruket. Sanningen är att priset för de stora skördarna är högt. I boken ”Den stora ätstörningen” beskriver författaren, bonden och jordbruksexperten Gunnar Rundgren hur konstgödsel förgiftar både naturen och oss och leder till förlust av biologisk mångfald. Men industrijordbrukets misshandel av jorden handlar också om hur den sköts rent mekaniskt. Plöjning skär sönder jorden och dess invånare, de dör av sol och torka eller blir till mat åt fåglar. Matjorden släpper ifrån sig koldioxid till luften och blir mindre näringsrik och sämre på att hålla vatten. Och matjordslagren på vår jord inte bara utarmas utan blåser bort på stora öppna fält där vinden får fri fart utan att lugnas av träd; det rinner ner i diken, åar och älvar och pressas samman och förstörs av gigantiska maskiner. Vi förskingrar och dödar. Det tar mellan 60 och 1500 år för en centimeter matjord att återskapas. En centimeter! I den goda jorden hämtar djupa rötter näring från mineraler och lämnar organiskt material i jorden. Maskar, svampar och bakterier får jorden att leva och växa. Har det översta lagret i stället skadats fortskrider förödelsen ofta tills jorden har försvunnit helt. Där virvlade torr jord bort med vind som drog fram över de stora fälten. För några år sedan började ”land grabbing” uppmärksammas. Stora jordbruksföretag köpte upp mark i tredje världen för effektiv odling och export till den rika världen. Men vi pratar häpnadsväckande lite om detta att matjordarna håller på att spridas för vinden och rinna bort med regnen. Kanske för att det när det handlar om land grabbing finns någon slags ond och girig part att skylla på. Erosion ser vi bara som en olycklig bieffekt av att vi alla behöver mat och den storyn passar den gängse mediedramaturgin mycket sämre. Pasikazia Rwesherekas mark är på knappt en hektar. Det är bara tre gånger så mycket som min trädgård. Under min resa i Tanzania ser jag jordbruksmaskiner endast en gång, på en före detta ministers mark. Där virvlade torr jord bort med vind som drog fram över de stora fälten. Det påminde mig om Västgötaslätten där jag också ofta sett vinden göra sorgliga föreställningar med uppvänd jord som dansare. Storleken på jordlotterna i Tanzania gör det svårt att effektivisera jordbruket och det riskerar att hålla kvar enskilda i fattigdom och hindra utveckling för landet som helhet – alltför många människor måste ägna sig åt matproduktion. Samtidigt finns fördelar med att odlandet aldrig anpassats efter stora maskiners behov av öppna ytor, där jorden försvinner. Med små lotter som alla praktiserar skogsjordbruk kan det skapas ett mosaikjordbruk där träd bidrar till att hålla jorden på plats och matar den. I Sverige är vi effektiva men stordriften gör det i stället svårt att få till hållbarhet, miljöhänsyn och omsorg om jorden, grunden för att något ska kunna växa. Det kortsiktigt rationella och effektiva ställs mot det långsiktigt hållbara; den skönhet och myllrande mångfald Pasikazia Rweshereka skapar på den lilla plätt hon anförtrotts att förvalta mot de storskaliga, industriella odlingsöknar vi med konstgjord andning upprätthåller på våra åkrar; ur jordens horisont: närande mot tärande. Kanske kan matjordens död bli nästa stora fråga, nu när vi redan medvetandegjorts om klimatförändringar, land grabbing, bidöd och vattenbrist? För det här är allvar. Erosion och jordförstöring har under årtusenden bidragit till flera tidigare civilisationers fall. Bördiga halvmånen i Mellanöstern, ett av de områden där jordbruket en gång uppstod, gör sig idag inte förtjänt av sitt namn eftersom stora delar gjorts ofruktsamma av erosion och försaltning. Idag är merparten av jordbruksmarken i världen stadd i olika grad av förfall. Att odla i näringslösningar är inte någon långsiktig lösning, hur gärna vi än vill tro det. Det är dyrt och energikrävande. Om vi vill att också framtida generationer ska ha något att äta måste vi helt enkelt sluta knapra på jordens tunna hud och i stället börja vårda den. De öppna fälten måste bort och träden återges sina platser i odlingslandskapen. Kanske kan vi – på samma sätt vi efterfrågar närodlade och kravmärkta varor – också kräva att de är jordvänliga? Eva-Lotta Hultén, journalist och författare Essän sändes för första gången 2017.

26 Feb 20189min

Aron Jonason brukar kallas Göteborgsvitsens fader. Författaren, psykoanalytikern och Göteborgsbon Ulf Karl Olov Nilsson tar hjälp av honom och Sigmund Freud för att försöka förstå alla goa skämt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Året var 1905 och unionskrisen mellan Sverige och Norge alltmer akut. Konung Oscar II:e var på sommarnöjet i Marstrand och muttrade indignerat för sin hovfotograf tillika Göteborgsvitsens fader Aron Jonason: ”Vad har egentligen det norska stortinget uträttat?” Varpå Jonason replikerade: ”Stort inget!” Ytterligare en annan sommar, som ofta i havsbandet med kryssaren Drott, frågar Konungen Jonason vad det är för fågel som flyger förbi och Jonason svarar: – Ers Majestät, det är den mest musikaliska fågeln som finns. – Vad menar Jonason? – Jo, det är en Mozart (mås-art) Varpå konungen säger: – Idag är Ni vitsig så att de blixtrar om et. Varpå Jonason svarar med sin mest famösa oneliner: – Ja, blixtrar den ene så åskar den andre! Vad kan vi säga om dessa klassiska ur-göteborgsvitsar? Är de överhuvudtaget roliga längre? Vilka är egentligen de speciella kännetecknen för Göteborgsvitsen? Ja, alltså förutom givna figurer som Kålle och Ada, lustiga dialektala utfyllnadsord som ”änna”, den förstärkande prefixet ”gôr”, vokativet ”dô”. Jo, vi bör nämna åtminstone några saker, dels att Göteborgsvitsen har en faiblesse för det ord- och ljudbaserade skämtet. Antingen klangvitsen, den som bara vrider lite på hur orden låter, den vi ibland med låneord kallar kalauer eller calembour och som i vitsteorin anses ha lägst status. Men också den mer avancerade ordvitsen, där ordens flertydighet används för att avslöja eller profitera på eller avdramatisera eller infiltrera en konflikt. Jonason måste ha varit ett under av självdisciplin och han bör ha tänkt ungefär så här: Nästa gång kungen använder ordet ”kommunist” drar jag till med anagrammet ”kumminost”; Vi lägger också märke till att den Göteborgska vitsen ska födas, eller åtminstone ska se ut att födas, i ögonblicket. Göteborgsskämtaren kan förefalla street smart, slängd i käften, kan tjôta alltså. Men vad gäller Aron Jonason, göteborgshumorns storwitzir, så var flertalet av hans kvickheter sannolikt inte improviserade i vanlig mening utan listigt förberedda och liksom lagda på is. I hans 111 efterlämnade anteckningsböcker finner man många av de ordvitsar han kom att använda under åren. Förmodligen skrev han upp dem och räknade kallsinnigt med att kunna leverera när rätt tillfälle gavs. Jonasons kvickheter var vare sig känslomässigt intuitiva eller kognitiva konstruktioner, utan bestod av ett till hälften inövat lager av skämt som kunde låta sig bli funna i det plötsliga infallet eller under den perfekta omständigheten. De vilade där i det förmedvetnas humorlaboratorium i väntan på att plockas fram, deviser, rim, anekdoter, ordlekar. Jonason måste ha varit ett under av självdisciplin och han bör ha tänkt ungefär så här: Nästa gång kungen använder ordet ”kommunist” drar jag till med anagrammet ”kumminost”; nästa gång Direktör Dickson nämner yrket ”barnmorska” så klurar jag ut något kul om ”morska barn”; nästa gång vem-som-helst nämner ordet ”brottsmål” så säger jag nåt vitsigt om ”målbrott”, osv, osv. Den ”vitt- och vitsbekante” Jonason arbetade ständigt. Han var landskaps- och porträtt- och hovfotograf och Oscar II:s sidekick på punchsverandorna på Marstrand, men mycket mer än så. Jonason skrev spex, dikter, visor, tablåer, vittra tal, kupletter och krönikor i Göteborgs Posten och veckotidningar och muntrationskalendrar såsom Kapten Puff, Tomtebissen, Söndags Nisse och femton andra. Han var också en utpräglad sällskapsmänniska och syntes överallt på Göteborgssocietetens banketter, invigningsfester, kongresser, utställningar, soaréer, välgörenhetstillställningar, silverbröllop, jubiléer, och så vidare – ”överallt skulle Aron vara med och illustrera fästligheten med en visa eller en mera högstämd dikt.” Jonason svarade: ”Ers majestät, som jude håller jag naturligtvis på det gamla testamentet.” Den mest ambitiösa bok om Göteborgsvitsen som finns, vågar jag hävda, är Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnussons ”Witz-bomber och foto-sken”, utgiven 2010. I 992 extremt tätt satta sidor och med utgångspunkt i Aron Jonasson som ett slags centrifugalpunkt tar sig Grönberg och Magnusson an – ja, vadå egentligen? Faktum är att detta lika teoretiskt avancerade som slapstickartade verk växer över alla bräddar. Boken är både för lång och tät för att läsa på något normalt vederhäftigt sätt och jag använder den för ett slags bläddrandets nedslag bland vitsteori och fotografihistoria, göteborgiana, Aron Jonasons egna tekniskt fulländade fotografier från sekelskiftet, närläsande extremt lärda essäer där inte ens den mest kuriösa minimala humorgenre blir bortglömd. Allt interfolierat med en oändlig mängd mer eller mindre begripliga göteborgska kvickheter, som de här: Någon frågade Aron en gång, varför heter det Sveriges rikes lag och inte lika gärna Sveriges fattiges lag. Varpå han blixtsnabbt svarade: – Därför att nöden inte har någon lag. En sommar diskuterades en testamentstvist livligt i pressen. Frågan gällde vilket av två testamenten som gällde, det äldre eller ett nyskrivet. Konungen vände sig som vanligt till sin rolighetsminister. ”Nå, vad säger du Aron?” Och Jonason svarade: ”Ers majestät, som jude håller jag naturligtvis på det gamla testamentet.” Generationen efter Jonason blev en annan man – liksom Jonason också han med judiskt påbrå – upptagen av vitsens funktion, men på ett mer arkivistiskt och teoretiskt sätt, nämligen Sigmund Freud. Freuds vitsvolym ”Vitsen och dess förhållande till det omedvetna” består av en gedigen samling framför allt judiska skämt, där han för övrigt framhåller att det endast är det judiska folket som kan vitsa fyndigt om sig självt; när någon annan gör det blir det bara råa skämt. Samma sak gäller givetvis för vilken annan utsatt grupp eller person som helst. Men till skillnad från drömmen, som ju är en ensam och narcissistisk verksamhet, är vitsen en högst social produkt Freud skrev sin vitsbok 1905, enligt honom själv mer som ett sidospår, rentav en lustfylld distraktion. Men en bok som kom att utgöra den avslutande delen i ett slags trilogi om det normala och allmänmänskliga livets psykologiska uttryck, där de andra volymerna var ”Drömtydning” och ”Vardagslivets psykopatologi” i vilken Freud diskuterar felhandlingen och glömskan. Vitsen använder sig av ljudlikheten, menar Freud, för att kringå den psykiska censuren; mitt i det tillåtna och självklara kan vi få syn på en hemlig text. Vitsen tar fasta på meningen i nonsens; den är regressiv och återfinner och återvinner barnets lustupplevelse i ord och ljud. Liksom drömmen, felhandlingen och det neurotiska symptomen är vitsen en kompromiss mellan impulsen och försvaret mot den. Vitsen medlar och styrs av en ekonomisk princip: ”Vitsen är en betungad skälm, som betjänar två herrar samtidigt, det medvetna och det omedvetna.” Men till skillnad från drömmen, som ju är en ensam och narcissistisk verksamhet, är vitsen en högst social produkt som enligt Freud behöver minst tre personer för att fullbordas, den vitsande, den som vitsen riktas till och iakttagaren. Skrattet fungerar som en social rikoschett och en bra ny vits sprider sig som en löpeld. Plötsligt är den på allas läppar. Varför vitsas det då så flitigt i Göteborg? Är det det ständigt sjugradiga regnet, ett behov av bekräftelse, ett speciellt förhållande till det sociala, en kulturellt förankrad vana sätt att leta efter dubbeltydigheter i ord eller alltihop på en gång? Ja, klart är att det vitsas en hel del i Göteborg fortfarande. Om än kanske inte riktigt lika mycket som Albert Engström beskriver det efter en utflykt till Marstrand år 1900 där han skriver så här om badgästerna: ”Somliga voro feta, andra magra eller normala. De simmade witzande omkring. Endast då de döko witzade de icke.” Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker Litteratur Jonas J Magnusson och Cecilia Grönberg: Witz-bomber och foto-sken, Glänta produktion, 2009.

21 Feb 201811min

Det talas mycket om basinkomst eller medborgarlön i dessa dagar. Och kanske måste hela begreppet "arbete" omdefinieras? Tänk bort lön och produktionskrav, föreslår Elin Grelsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På 1930-talet förutspådde ekonomen John Maynard Keynes att automatisering skulle leda till att vi vid seklets slut bara skulle behöva arbeta 15 timmar i veckan. I stället arbetar vi mer än någonsin. Arbete, arbetslöshet och vikten av att lönearbeta har dominerat politik och samhälle i flera decennier. I en artikel i The Guardian från början av 2018 konstaterar journalisten och historikern Andy Beckett att arbetet dominerar dagens värld. För de flesta människor är det omöjligt att föreställa sig ett samhälle utan arbete och jobben genomsyrar vår vardag och våra liv.vad kommer arbete att vara i en värld där hälften av dagens sysslor blivit obsoleta?Många författare och skribenter har de senaste decennierna diskuterat arbetets roll i det moderna samhället. I Storbritannien kom journalisten Joanna Biggs 2016 ut med boken ”All Day Long: A Portrait of Britain at Work”. Här intervjuas ett stort antal människor om deras arbeten, från förskolelärare till politiker. Biggs konstaterar att ”arbete är det som ger våra liv mening när religion, partipolitik och samhälle faller bort”. I Sverige har sociologen Roland Paulsen i böckerna ”Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin” och ”Vi bara lyder” nagelfarit och kritiskt diskuterat ett samhälle där arbetet blivit ett självändamål och inte ens arbetsförmedlarna tror på vad de gör längre. Många teoretiker har skrivit om arbetets dominerande roll i dagens samhälle, men också hur det ofrånkomligen kommer att förändras.För inom 20 år kommer hälften av de svenska jobben vara automatiserade, konstaterade Stiftelsen för strategisk forskning i en rapport 2014. Automatiseringen berör alla branscher, såväl vård- som byggsektorn. I januari 2017 visade konsultbolaget McKinsey på liknande siffror globalt. Tekniken finns redan och har redan alltmer introducerats inom olika sektorer. Det väcker frågor om hur vi ska organisera ett samhälle som idag är helt ekonomiskt och materiellt kopplat till lönearbetet. Basinkomst, även kallad medborgarlön, det vill säga en låg men regelbundet utbetalad summa från staten till samtliga medborgare utan krav på motprestation är ett vanligt förslag. Det har lyfts fram av en progressiv vänster, såväl som ledande ekonomer och forskare vid Chalmers. Pilotprojekt förekommer i bland annat Finland, där 2000 personer får basinkomst under en period för att studera hur det påverkar sysselsättning.Lönearbete i den moderna industrin innebär, för Weil, att 'varje människa lever i ständig hets, pådriven av främmande viljor och samtidigt fryser själen, våndas i sin övergivenhet'.Men bortsett från det ekonomiska och materiella; vad kommer arbete att vara i en värld där hälften av dagens sysslor blivit obsoleta? Hur ska vi ställa om från en kultur där arbete genomsyrar våra liv och också våra identiteter, där arbete – som Andy Beckett uttrycker det – dominerar våra samhällen? Hur skulle den omställningen kunna se ut? Kanske är svaret att återupptäcka och återerövra definitionen av arbetet som frikopplad från lön och produktion. I poeten David Väyrynens debutbok ”Marken” från 2017 återfinns något så omodernt och samtidigt idag radikalt som arbete för människans och det gemensammas skull.Som i dikten Samfälligheten: ”Jag arbetar, emedan jag genom arbetet förstår att jag utför någonting meningsfullt och samtidigt erkänner att människan är ett samarbetande djur… I arbetet blir vi upptagna i den gemenskap som syftar till att vara till nytta för alla.”Eller i dikten Den gamla byfinska bondepraktikan där det konstateras att:Det ska man inte glömma, att det är ju också jobboch alltid får man nåt, kanske bättre än lön,bara sitta hos nån gamling och språka över kaffe.Det är det som är frihet, det är så man får tänka. Filosofen och mystikern Simone Weil formulerade någonting liknande när hon, efter att under en period ha arbetat i fabrik, konstaterade att fabriksarbete ligger nära ”gräslighetens yttersta gräns”. Lönearbete i den moderna industrin innebär, för Weil, att ”varje människa lever i ständig hets, pådriven av främmande viljor och samtidigt fryser själen, våndas i sin övergivenhet”. Mot detta ställer hon det arbete som är sprunget ur människans vilja att arbeta och genom arbetet bli medveten om sig själv, världen och naturen. Hon gör heller ingen hierarkisk uppdelning mellan det intellektuella arbetet och kroppsarbetet. Precis som konsten och vetenskapen är kroppsarbete en viss art av kontakt med verkligheten, sanningen, skönheten och den eviga visdomen, slår Weil fast. En positiv syn på arbetet, som går att spåra tillbaka till bland andra Martin Luther, som menade att det är i arbetet som människan förverkligar sig själv och sina djupaste funktioner som människa; att vara till hjälp för andra och till skapelsen. Dagens lönearbeten ligger ofta långt bort ifrån den definitionen.Men kanske är det inte arbetsbegreppet som ska försvinna ur våra relationer utan löner och produktionskrav som ska sluta vara en självklar del av arbetet?Redan idag finns det däremot en uppsjö av arbeten, som ändå inte riktigt räknas som arbete eftersom de varken bidrar till landets BNP eller det egna ekonomiska välståndet. Ideellt arbete och föreningsliv, hemarbete och inte minst den omsorg och vård av närstående, det vill säga det emotionella arbete som många feminister lyft fram som kvinnligt kodade oavlönade sysslor. Att projektleda familjens vardag, lyssna på hur någon mår och vårda sina vänskapsrelationer. Om vi i definitionen av arbete i stället för lön och produktivitet fokuserade på det vi gör som är till gagn för andra människor, samhället och naturen skulle ett helt nytt arbetsliv öppna sig.Idag finns en ibland uttryckt skepsis mot begrepp som ”arbeta på relationen”, eftersom det konnoterar lönearbetet och dess ofta tydligt uppsatta mål. Men kanske är det inte arbetsbegreppet som ska försvinna ur våra relationer utan löner och produktionskrav som ska sluta vara en självklar del av arbetet? Även det tankearbete och den fria konstutövning som idag indelas i skarpa linjer mellan hobbyverksamhet och arbete som ger ekonomisk avkastning skulle luckras upp. Att skriva, måla, läsa och tänka är att arbeta, oavsett om det resulterar i en konstutställning, romansvit, OBS-essä eller inte.Kritiker till basinkomst menar att lönen krävs som incitament för att människor inte ska bli lata eller välja bort kollektiv samvaro. Men om mycket av det som idag pressas in i våra få timmar av fritid; hushållsarbete, föreningsverksamhet, omsorg om familj och vänner, ideella åtaganden och liknande, räknades in i definitionen av arbete trots bristen på ekonomiska incitament skulle väldigt få uppfattas som lata eller asociala. De allra flesta skulle i stället ha tid och möjlighet att fördjupa det arbete som det innebär att, som Väyrynens dikt uttrycker det, språka med en gamling eller för den delen städa och bygga om i sitt eget hem. Vi bör ta Simone Weil på orden och se att det i det arbete som vi själva valt och definierat finns meningsfullhet, utveckling, värme och gemenskap.Elin Grelsson, författare och skribent Källor:Andy Beckett: Post work – the radical ideal of a world without jobs. The Guardian, 2018-01-19Joanna Biggs: All Day Long. Britain at work. Serpent’s Tail, 2015.Peter Fleming: The Death of Homo Economicus: Work, Debt and the Myth of Endless Accumulation. Pluto Press, 2017David Graeber: On the Phenomenon of Bullshit Jobs: A Work Rant. Strike Magazine, nr 3 2013Roland Paulsen: Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin. Gleerups, 2010.Roland Paulsen: Vi bara lyder: en berättelse om Arbetsförmedlingen. Atlas förlag, 2015.Guy Standing: En färdplan för prekariatet. Daidalos, 2014.David Väyrynen: Marken. Teg Publishing, 2017.Simone Weil: Personen och det heliga. Artos, 1994.Vartannat jobb automatiseras inom 20 år – utmaningar för Sverige. Stiftelsen för strategisk forskning, 2014A future that works: automation, emplyment and productivity. McKinsey Global Institute, 2017

19 Feb 20189min

Svenskarna går mest på museum i EU. Och det låter väl bra? Fast kanske inte för den enskilde besökaren. Eller i alla fall inte för Mattias Berg, som söker en speciell kontakt med tingen från förr. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag kan inte låta bli att tänka tanken. Att det finns en grundläggande motsättning mellan museibesöket och besökarna. Att jag därför känner mig lite kluven till det faktum att Sverige är bäst i hela EU-klassen på att gå på museum. För det är ju inte bara så att besöket kan förstöras av att få stå och köa i timmar, som på de stora internationella museerna eller någon enstaka gång även här hemma. Av att en hord i taget slussas fram till Mona Lisa eller Rosettastenen. Hela denna gradvisa verfremdung. ... skynda förbi människodockor med döda ögon, höra det dröjande knarret av trägolvet långt efter att jag själv rört mig vidare. Nej, riktigt stora museiupplevelser, åtminstone för mig, uppstår ofta i avskildhet. I enskild dialog med föremålet. En särskild sorts kontakt som visserligen kan få resten av världen att sjunka undan, men också lätt försvinner vid alltför mycket liv och rörelse runt omkring. Min egen lilla sköra museibubbla. Jo, jag hör hur det låter - världsfrånvänt, kanske elitistiskt. Svenskarnas topposition i EU-statistiken sägs också snarast bero på motsatsen. På våra pedagogiska och demokratiska traditioner: att vi bokstavligen skolas in i att gå på museum, under lektionstid. En kulturinstitution utan tillräckligt många besökare löper förstås också risken att förtvina, både ekonomiskt och innehållsligt. Ändå vidhåller jag att museibesökets innersta kärna är den individuella upplevelsen. För egen del ofta en sällsam blandning av svindel, vördnad och skräck. Att stå där och stirra in i de teatralt upplysta montrarna och se tingen liksom stirra tillbaka ur historien. Vandra genom ödsliga avdelningar där inte enbart belysningen utan på något sätt även föremålen själva tänds och släcks utom vår kontroll, skynda förbi människodockor med döda ögon, höra det dröjande knarret av trägolvet långt efter att jag själv rört mig vidare. Föremålens egen magi. Montrarnas små mirakel, bortom kunskapsförmedling och pedagogiska satsningar. I antologin "Philosophy and Museums" från 2016 skriver den skotska filosofen Beth Lord om den här känslan, som på engelska kan kallas Sense of Wonder och på svenska kanske "Förundran". Den är också besläktad med begreppet Det sublima: någonting som överskrider vad vi människor kan sätta ord på. Beth Lord beskriver i sin essä hur det under 1800-talet skedde en uppdelning mellan konstmuseer och andra museer - där vi på de förra antogs beundra föremålen, de stora mästarnas verk, medan vi på de senare mest skulle lära oss om dem. "Därför kan konstverk förbli helt ogenomträngliga medan naturhistoriska föremål, som vi egentligen har en självklar relation till, är överlastade av information och pedagogik. På museet tvingas naturen inte enbart lära oss evolution, genetik och biologi - utan också moral. Särskilt om hur illa vi människor behandlar naturen", skriver Lord. han hånade de förmögna män som skaffade sig egna samlingar enbart för att uppnå den där kuriösa känslan, deras "idiotiska nyfikenhet inför gamla maskätna tofflor". Men på senare tid även natur- och kulturhistoriska museer försökt framkalla den här sublima känslan, med hjälp av diverse sceniska grepp. Grunden till allt detta finns ju också i upplysningstidens wunderkammer, kuriosakabinettet, där saker och ting blandades lite hur som helst och det enskilda föremålets egen lyster var det centrala. Tanken var att därigenom frammana själva kunskapsinhämtandet, få igång både förnuft och känsla med en blixtliknande gnista. I sin essä menar dock Beth Lord att detta wunder eller wonder ofta används alltför okritiskt på dagens museer. Hon beskriver hur 1600-talsfilosofen Descartes visserligen menade att den här känslan kunde stimulera intellektet och locka till mer kunskap om ett visst föremål - men att den i övermått snarare riskerade att inte bara förlama intellektet utan hela kroppen. I värsta fall få oss att helt förstelna, som statyer, framför montern. Spinoza gick under samma sekel ännu längre i sin kritik. Enligt honom var känslan av förundran ofta rakt motsatt verkligt kunskapsinhämtande. Framför allt ryckte det föremålet ut ur sitt sammanhang, gjorde det singulärt och meningslöst, som ett slumpmässigt mirakel. Den samtida franske filosofen Nicolas Malebranche ifrågasatte till och med hela kuriosakabinettet som idé. Beth Lord citerar med viss förtjusning hur han hånade de förmögna män som skaffade sig egna samlingar enbart för att uppnå den där kuriösa känslan, deras "idiotiska nyfikenhet inför gamla maskätna tofflor". Kanske känner jag mig lite träffad. Hur som helst går jag till Vasamuseet för att än en gång försätta mig i det där tillståndet - men inte med hjälp av några maskätna gamla tofflor, utan ett praktfullt regalskepp från innan både Malebranche och Spinoza ens var födda. Där själva anledningen till att det är så välhållet just att det inte blev maskätet i Östersjöns alltför kalla och osalta vatten. det gråbrunmurkna skeppet tycks sjuda av liv. Om jag blundar kan jag nästan höra det väsa svagt. Det här är också Sveriges mest besökta museum, juvelen i kronan i den svenska EU-statistiken, ett gigantiskt kuriosakabinett med ett enda objekt: själva skeppet. Och det absolut tydligaste svenska exemplet på museologins Sense of wonder. Anblicken är lika bedövande som alltid. Vasa liknar efter sina drygt 300 år under ytan mer en jättelik val än ett örlogsfartyg, det gråbrunmurkna skeppet tycks sjuda av liv. Om jag blundar kan jag nästan höra det väsa svagt. Och visst finns det massor av extramaterial runt omkring. En tidstrogen modell av fartyget i färg, som det såg ut när det begav sig, vissa av föremålen i närbild, miniutställningar om livet ombord och om kvinnornas förbisedda roll även i den här historien. Dessutom guider och visningar på mängder av olika språk. Men hade inte fartyget självt talat så universellt till oss, utan omskrivningar eller kunskapskrav, oavsett språklig och geografisk hemvist, hade nog varken jag eller de flesta andra av besökarna stått här så trollbundna. Liksom frusna i våra rörelser, kanske förstelnade - just som Descartes varnade oss. På förmiddagen en vanlig tisdag i januari är vi inte heller särskilt många härinne. Jag ställer mig omväxlande så nära att synen slirar mot skrovet och så långt bort att blicken nästan kan omfatta skeppet. Börja se hela den där scenen för mitt inre: rösterna, människorna, förväntningarna. Det osänkbara fartygets jungfrufärd. 1600-talets Titanic. När skolklasserna kommer, smiter jag in på lunchrestaurangen. Beställer dagens rätt och känner mig om inte förvandlad så åtminstone förundrad. Kanske lite världsfrånvänd, möjligen en smula elitistisk - men framför allt upplyft, ovanför ytan. Precis som hela skeppet Vasa. Ja, det är ett riktigt museologiskt mirakel. Till och med Spinoza hade nog ryckts med. Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionen

15 Feb 201810min

Katarina Wikars faller genom ett maskhål i tiden och hittar tunnlar i skogen som leder till 1986, och lär av litteraturen att de döda bara blir synliga under speciella ljusförhållanden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En gång i ungdomen stal jag en bok på biblioteket. Den var tunn och gul och handlade om linjär tid och cyklisk tid och om tiden som punkt. Så jag försökte flytta livet till andra tidsuppfattningar. Om jag är alldeles stilla kommer allting förr eller senare förbi mig då i alla fall? Finns det onda avsnitt i tiden som jorden ibland passerar genom? Den tyska Netflix-serien "Dark" utspelar sig 2019 i ett mindre samhälle i kärnkraftverkets skugga. Alla familjer verkar ha bott här i generationer, vilket är centralt för handlingen för när barn går in i tunneln i skogen har de en tendens att försvinna – för att komma upp1986 på samma ställe. De går tillbaka till sin skola där alla har axelvaddar och pastellfärgade kläder. Det är ju egentligen deras ännu inte födda barn. Det tar ett tag att klura ut att de via några maskhål i tidsväven har fallit igenom några decennier - och kan så möta sina egna föräldrar som unga. Det finns några blinda fläckar i "Dark" för undrar inte människorna 1953 eller 1986 varför det springer omkring förvirrade människor med konstiga bärbara telefoner på åkrarna som heter nästan samma sak som de själva? Det är ju egentligen deras ännu inte födda barn. Det är en sorts tysk "Twin Peaks", som åtminstone anstränger sig för att bringa rätsida på tidsresorna. Det är som om det vore själva meningen med byn, om man faller genom maskhålet och kommer 33 år eller 66 år tillbaka kan man alltid träffa mamma eller mormor som ung i samma hus. Jag har en så klar bild från sjuttiotalet av den gamle välklädde mannen vid åkerkanten. I filmatiseringen av Vilhelms Mobergs roman "Din stund på jorden" återvänder den gamle Amerika-emigranten till sin barndoms karga bygd i Småland, där hans yngre jag fortfarande är kvar och brottas i leran med sin bror som ännu inte vet att han snart ska dö. Den gamle mannen träder in på barndomens arena, blir den tyste iakttagaren i kanten. I Jean Rhys novell "Jag bodde här en gång" används samma grepp. En väldigt gammal kvinna närmar sig några barn på en veranda någonstans i Karibien. Jag bodde här en gång, säger hon men de ser bara rakt genom henne. Bryr sig inte. För de kan inte se henne. Och det är då hon förstår. Som att inte vilja sova i ett rum där någon har legat och dött för att detta döende allt jämt fortsätter att utspela sig därinne. Hur kan ett berättande som utgår från en plats få de olika tidsskikten att samverka, vävas ihop, vända sig ut och in, rusa igenom varandra? En fransk markis och en filmare rör sig genom Vinterpalatset i Sankt Petersburg och samtidigt genom 300 år av rysk historia. Kameran sveper förbi Katarina den stora och nutida museiintendenter genom hundratals salar för att stanna upp på tsarfamiljens sista bal. Det är strax innan första världskriget och den kommande revolutionen ska sätta punkt för den epoken. Filmen "Den ryska arken" av Aleksandr Sokurov rör sig alltså mellan olika tider i samma byggnad, i Vinterpalatset, som om de genom skjutdörrar i vårt medvetande faktiskt existerar sida vid sida, pågår samtidigt i olika rum. "Denna plötsliga rusning av tid". Filmen är kanske mest känd för att den är gjord i en enda tagning, och så för den enastående slutscenen där balens 3000 gäster makligt rör sig som en flodvåg mot utgången. Och som åskådare har vi också facit på hand, vet att den här balen är den allra sista, att dessa människor skrider mot sitt ovillkorliga slut. När uppstår då de här tidsförskjutningarna på en plats eller inne i en människa, existerar de hela tiden parallellt? "Denna plötsliga rusning av tid". Marguerite Duras ser sitt unga ansikte i spegeln i början av romanen "Älskaren". Hur hon redan vid arton, vid femton fick det ansikte som förebådade det som alkoholen och begäret senare i livet skulle ge henne: "När jag var femton fanns lusten i mitt ansikte och jag kände ännu inte till lusten". Man kan som läsare se hur tiden liksom rusar fram över ansiktet, gör något med det vars konsekvenser först framtiden rymmer. Och vem har inte bakom sitt eget ansikte skymtat sin mors, sett hur det ligger där, lurar, väntar på att komma fram, ta över. Den danska författaren Josephine Klougart skriver i sin debutroman "En av oss sover" om att se sin mormors ansikte i sin mors, och i sin mors detta tredje: "man känner igen det, men tycker ändå att det är ett okänt ansikte. Ett otäckt ansikte är det, det är det, detta tredje. // Som alltså bara kan vara mitt eget, det måste vara så, mitt." De man länge tror är de onda andarna istället är de levande I romanen "Austerlitz" av W. G. Sebald finns en mening som en gång för alla förändrade min blick: "att de döda blir synliga under vissa ljusförhållanden". Att vi delar utrymme med alla de som tidigare har levt på platsen. Men att det bara under vissa benådade ögonblick, under vissa ljusförhållanden blir möjligt att se: De andra. De döda. Som bara fortsätter med sitt strax intill. Och kanske också det motsatta. En mor och hennes två barn lever i ett hus som hemsöks av spöken. Först mot slutet av skräckfilmen "The others" av Alejandro Amenábar visar det sig att de i själva verket är de döda, och att de man länge tror är de onda andarna istället är de levande: ett medium och husets nya ägare som försöker driva ut de gamla spökena. Dvs. mamman och barnen. Perspektivet vänds ut och in, och man inser att de döda också bara blir medvetna om de levande ”under speciella ljusförhållanden”. Istället för att berättelsen rör sig i rummet som en roadmovie, ut på vägarna igen, rör den sig i tiden men står samtidigt stilla och försöker se genom lagren av konventioner. Det kan lätt anta spiritistiska övertoner det här tänkandet men när de här tidsförskjutningarna fungerar kan en dörr öppnas i medvetandet mot något större, mer svårförståeligt men samtidigt hissnande som utgår från platsen och låter dig falla ner i maskhålen i tiden genom omärkliga parallella glidningar. I romanen "Hemman" av Magnus Dahlström kan man mot slutet läsa när hela trakten liksom försvinner i ett slukhål, imploderar följande: ”En särskilt mättad tid som räknade alla händelser samtidigt och med lika värde, utan kronologisk ordning. Bakåt och framåt, på en och samma gång. Allt verkade inkapslat.” Det mesta sker i utkanten av synfältet men när? Det är ett isolerat samhälle på 50-talet där gårdar gått i arv i generationer Dahlström skriver fram, även om det mesta nu börjar växa igen. Varje gren av släkten allt klenare. Några utsocknes rör sig i åkerkanten, sätter igång skeendet. Från en okänd plats inne i människorna stiger nedärvda, obrukade delar fram, tar över. Något kan ha hänt för hundra år sedan, dränkta barn, kvävda. Tiden har liksom hakat upp sig. Det är alltid två minuter till färjans avgång. Någon har slarvat och inte fullföljt processen, nu blir det vårt ansvar, säger orakelkvinnan som ärvt övernaturliga gåvor. Det tar många omläsningar att bena upp Hemmans hela persongalleris förehavanden eller underlåtelser. Det mesta sker i utkanten av synfältet men när? Det är de frågorna som det nog inte finns svar på: Vem det är som talar från en annan plats i rummet, nej, jag menar tiden. Hur gör man för att höra de gamla ljuden från det rum där man befinner sig? Det finns en brant trappa, där plötsligt några barn från en annan tid fortfarande ibland tumlar ner. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen

14 Feb 201810min

Översten Axel Gyllenkrok svor så han hamnade i krigsrätt. Men det egentliga syftet med svordomar tycks vara att föra folk samman. Fredrik Sjöberg dyker ner i invektivens förlovade land. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För en tid sedan dömdes den amerikanska tennisstjärnan CoCo Vandeweghe att betala 10 000 dollar i böter för en svordom under en match i Australian Open. Hon retade sig så till den milda grad på sin motståndare att hon plötsligt skrek ”Fuck you, you fucking bitch!”, vilket förstås var lite fantasilöst men ändå märgfullt. Ingen marginal för missuppfattningar. I alla händelser blev det dyrt, och domen väcker liv i den gamla debatten om svordomarnas roll i offentligheten. Och vad är de egentligen bra för? Mycket har hänt sedan C-H Hermansson på Vänsterpartiet Kommunisternas kongress 1969 formulerade högt vad säkerligen alla partiledare tänker i tysthet. ”Någon jävla ordning ska det vara i ett parti”, sa han. Ett häpnadsväckande ordval på den tiden, som dock snart normaliserades, först inom sporten och senare förnedringstelevisionen, för att slutligen åter väcka anstöt i vår av nypuritanism präglade samtid. Flertalet rekryter och underbefäl befanns vara idioter, skitpuppor, torgmadammer och annat i den vägen, Invektiven har förvandlats från sällsynta kraftord till något av en luftförorening; antagligen är svordomar nu vanligt förekommande också hos dem som talar i sömnen. Och som exemplet från Australien visar, befolkar i dag även kvinnor denna av tradition maskulina bastion. Men fortfarande kan de alltså uppröra – om de är alltför grova, uttalas vid fel tillfälle eller förenas mera med arrogans än ilska, som när ordföranden i Svenskt Näringsliv, Leif Östling, ställde sin retoriska fråga: ”Vad fan får jag för pengarna?” Ännu under Ingmar Bergmans glansdagar var svärandet en markör för manlighet. Han svor så fort han öppnade munnen, vilket möjligen bidrog till hans framgångar, både som regissör och häradsbetäckare, och visst finns ännu sådana som han, men själva toleransen tycks vara avtagande. Flera orsaker kan urskiljas. En viss prydhet kan spåras både till amerikaniseringen av Sverige och till religionernas ökade betydelse i samhället, men man bör nog heller inte underskatta militärtjänstens avskaffande. Tanken slog mig under läsningen av Göran Nilzéns utmärkta bok om översten Axel Gyllenkrok, en kolerisk man vars militära bana sammanföll med de båda världskrigen. Få kunde som han konsten att utbilda håglösa lallare och slashasar till dugliga mördarmaskiner, varför han anförtroddes en hel rad befattningar, både inom armén och flygvapnet. Problemet var bara att Gyllenkrok av naturen var oförskämd och undervisade beväringarna på ett språk som var så svavelosande att han slutligen ställdes inför krigsrätt. Hans utbrott var legendariska. Flertalet rekryter och underbefäl befanns vara idioter, skitpuppor, torgmadammer och annat i den vägen, och när så Militieombudsmannen efter upprepade klagomål anmodade honom att sluta med alla dessa verbala påhopp, blev han inte oväntat ännu argare och bad i en formell skrivelse också honom att fara åt helvete. Demokrati ansåg Gyllenkrok vara en tvivelaktig uppfinning och kvinnor titulerades genomgående kärringar; däremot uppskattade han Mussolini, Hitler och Stalin för deras krigskonst, och för egen del sorterade han människor i dem han tyckte om, dem han hatade och dem han gav fan i, samt ytterligare några som borde skjutas på första mobiliseringsdagen. Fotbollshuliganer, till exempel, svär oftare åt sina egna spelare än åt motståndarlaget. Ja, hans typ är omisskännlig. Ett råskinn som ansåg att arkebusering var en lämplig uppfostringsmetod. Han såg till och med ut som en militär; en blond man med hög panna, isblå blick och ett kraftigt käkparti värdigt en Hollywoodnazist. Bråken om svordomarna tyckte han var enbart löjliga. Hur i helvete skulle dessa idioter, undrade han, uthärda fientlig beskjutning och de blev kränkta och fick nervproblem bara för att man kallade dem just idioter. Troligen hade han på militärers vis en intuitiv känsla för var sentida språkforskning har visat, nämligen att svordomar befrämjar sammanhållningen i gruppen. Fotbollshuliganer, till exempel, svär oftare åt sina egna spelare än åt motståndarlaget. Kanske var det därför liberalernas partiledare Jan Björklund, som också han var en framstående officer, gärna använde underbetyget ludermässig om sina soldater. Det blev ganska mycket bråk i tidningarna när Gyllenkrok drogs inför rätta, och tonläget var ungefär av samma slag som i dag, när Alexander Bard reflekterar över manlighetens förfall genom att kalla sina meningsmotståndare allt möjligt mellan missfosterhjärnor och borderlinehäxor. Lustigt nog var den fridsamme antinazisten Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning en av Gyllenkroks främsta försvarare. Den åtalade, menade han, var en riktig karl, dessutom överste och ingen gammal tant. Om inte han fick svära, vem skulle då få göra det? Också Aftonbladet höll på den styvnackade stridspitten och menade att krigsmakten visserligen i någon mån kan tillämpa demokrati, men inte gärna feminiseras. Det vore en katastrof. Av Nilzéns biografi, vars titel är ”Den besvärlige Gyllenkrok”, framgår således att inget är nytt under solen. Än i denna dag drivs många debatter av en ofta outtalad och diskutabel doktrin som i all enkelhet lyder: Tjejer är inga riktiga grabbar. Som sagt, den kan diskuteras, vilket olyckligtvis faller något utanför ramen här och nu. Vi får nöja oss med svärorden. Också den vars ordförråd uteslutande är hämtat från fuck-shit-bitch-komplexet kan ju behöva säga ifrån på skarpen ibland. Professorn i engelska vid Södertörns högskola, Kristy Beers Fägersten, som är en av landets främsta kännare av svordomar, noterade tidigt i sin forskning att särskilt amerikanska invektiv har blivit mycket vanliga i svenska språket. Redan i slutet av 1900-talet var det så, anmärker hon, och påminner om den då mycket unga skådespelaren Alexandra Dahlströms karaktäristik av den trots allt ganska trevliga staden Fucking-jävla-kuk-Åmål. Just glosor av typen fuck, shit och bitch är särskilt populära. Ungdomar i en viss ålderskategori kan kombinera dessa tre ord och kanske några till i all oändlighet och därmed uttrycka samtliga känslor, vilket gör orden aningen urvattnade. Detta för dock det goda med sig att kraften bevaras i gamla hederliga svenska svordomar. Också den vars ordförråd uteslutande är hämtat från fuck-shit-bitch-komplexet kan ju behöva säga ifrån på skarpen ibland. Min pappa kan här tjäna som ett föredöme. Han var född 1920 och växte upp i Jönköping, där man alltid har varit snål med invektiven. Därför använde han mycket sällan svordomar till vardags, men eftersom han låg inkallad vid norska gränsen i Värmland ett par år under andra världskriget kunde han ändå i skarpt läge utbrista ”jävla apdregel” och annat liknande, vilket alltid var mycket effektfullt. Om pappa någonsin råkade ut för Axel Gyllenkrok vet jag inte, men jag är säker på att de båda hade funnit nöje i att läsa boken ”Swear Like a Trooper”, ett lexikon som samlar och förklarar den ordskatt som genom århundraden har hamrats fram i det militära. En på många sätt användbar bok. Det var också där jag i samband med debaclet i Australian Open fastnade för uppslagsordet Fuck-You Lizard. En sydostasiatisk ödla. Såhär var det. Många av de amerikanska soldater som sändes till skogarna i Vietnam, på 1960-talet, välkomnades efter mörkrets inbrott av ett enerverande, tvåstavigt läte som visade sig komma från en stor, nattaktiv geckoödla. Ja, och eftersom soldater är soldater fick denna ödla strax det onomatopoetiska trivialnamnet Fuck-You Lizard. Ingen kunde som den säga rakt ut vad alla vietnameser tänkte. Fredrik Sjöberg, biolog och författare Litteratur Göran Nilzén: Den besvärlige Gyllenkrok (Carlssons, 2017) William L. Priest: Swear like a trooper (Rockbridge Publishing, 2000)

13 Feb 201811min

Den offentliga bluffen handlar ofta om övertag. Om att utpeka andra som avvikande och udda. Mattias Hagberg utforskar fejknyheternas långa, mörka historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Filmen från nyårsfirandet i Rinkeby är kaotisk. Klippet, på en minut och tio sekunder, ger associationer till krig. Raketer och smällare far i alla riktningar. Människor ser ut att springa i panik. På nyårsdagen fick detta korta klipp snabbt spridning i sociala medier. Människor över hela Sverige såg, förfasades och delade. Enligt tidningen Metros Viralgranskaren visades filmen inte mindre 400 000 gånger det första dygnet på det nya året. Det fanns bara ett problem. Klippet var inte från Rinkeby – det var inte ens från Sverige. Förmodligen var det inspelat i Algeriet ett par år tidigare. Den virala lögnen känns kanske som något nytt. Men det är fel. Fenomenet har en historia, till och med en lärorik sådan. Alltihop var alltså en bluff – en lögn. Någon eller några hade kopplat ihop filmen med nyårsfirandet i Rinkeby enbart för att sprida falska föreställningar om förortens invånare. På flera andra platser i Europa delades filmklippet med liknande syfte. Bland annat användes det för att sprida rykten om invandrare i tyska Dortmund. Under de senaste åren har vi vant oss vid ett nytt medielandskap. I sociala nätverk på internet sprids falska nyheter med ljusets hastighet. Bluffen har blivit en naturlig del av den digitala vardagen. Det räcker med att slå upp en gammaldags papperstidning för att förstå att någonting hänt. Numera ägnar sig en del journalister åt att granska och dementera rykten och falska nyheter; att vara journalist handlar inte längre enbart om att beskriva vad som hänt, nej, nu går jobbet även ut på att berätta vad som inte hänt. Den virala lögnen känns kanske som något nytt. Men det är fel. Fenomenet har en historia, till och med en lärorik sådan. Den som tvekar kan med fördel läsa den amerikanske poeten Kevin Youngs monumentala och udda studie av bluffens historia: ”Bunk”, med undertiteln ”The Rise of Hoaxes, Humbug, Plagiarists, Phonies, Post-Facts, and Fake News”. Det är en vindlande och bitvis rörig essä, men också banbrytande. Ingen har tidigare tagit sig an ämnet på samma sätt som Kevin Young. Uppenbarligen önskade tusentals människor i vårt land att filmen skulle vara sann. Framför allt är det två insikter som gör boken intressant. Den första är banal, men viktig. För att en bluff ska fungera krävs efterfrågan. En lögn kan aldrig verka i ett vakuum. Människor blir ofta lurade för att de vill bli lurade. Eller med Kevin Youngs egna ord: ”Bluffen är en spegel som avslöjar vad betraktaren önskar vore sant.” Det fejkade klippet från nyårsfirandet i Rinkeby är en tydlig illustration av detta förhållande. Lögnen var inte alltför svår att avslöja. Det räckte att titta närmare på filmsekvensen för att se att den inte var inspelad i Sverige; byggnader som flimrade förbi talade sitt tydliga språk. Trots detta delades filmen flitigt. Uppenbarligen önskade tusentals människor i vårt land att filmen skulle vara sann. Den andra insikten är av ett annat slag. Den handlar mer om idéhistoria än om socialpsykologi. Kevin Young avtäcker ett samband. Han belägger den offentliga bluffen, den vi hittar i böcker, tidningar och rapporter, förvånansvärt ofta är kopplad till rasism och främlingsfientlighet. Ja, själva rasbiologin är ju faktiskt ett av världshistoriens största vetenskapliga bedrägerier – om inte det allra största. Under sjutton- och artonhundratalen och nittonhundratalets första hälft byggde vetenskapsmän över hela Europa och USA upp en väldig mytologi runt mänsklig fysionomi. De mätte och räknade, enbart för att bevisa sådant de redan beslutat sig för på förhand, som att vita var mer intelligenta än människor med andra hudfärger. Fejkade bevis för att svarta stod närmare aporna än andra människor spreds blixtsnabbt på teatrar och i tidningar. Nu fokuserar Kevin Young inte så mycket på själva vetenskapen utan snarare på hur den här typen av idéer spreds bland vanligt folk. Han berättar till exempel om amerikanska freakshows som år efter år använde sig av rasistiska myter för att locka publik, myter som presenterades som sanningar. Ofta handlade det om att visa upp fejkade vetenskapliga bevis för att andra kulturer var efterblivna i förhållande till den amerikanska eller europeiska. Som mest intressant är Kevin Young när han berättar om hur Charles Darwins banbrytande idéer om människans härkomst paketerades om för att passa den rasistiska agendan. Fejkade bevis för att svarta stod närmare aporna än andra människor spreds blixtsnabbt på teatrar och i tidningar. På sätt och vis är hans bok en berättelse om hierarkier, om en stark önskan att behålla privilegier till vilket pris som helst. Kevin Young visar att den offentliga bluffen många gånger handlar om att känna övertag, om att utpeka andra som avvikande och udda för att stärka sin egen självkänsla. Kevin Young skriver framför allt om USA, men det är inga större problem att översätta hans berättelse till svenska förhållanden. Även här fann den vetenskapliga rasismen sin folkliga motsvarighet på varietéteatrar och inom den tidiga journalistiken. I en tid av snabba sociala och tekniska förändringar var det lätt att sälja berättelser som förvandlade svenskar i allmänhet till överlägsna varelser. Framför allt var det den samiska befolkningen och människor med olika typer av funktionsvariationer som användes för att teckna bilden av det avvikande. Ett av de mest talande svenska exemplen är Kristina Larsdotters öde. Hon föddes 1819 i en samisk familj i Malå socken. Hon led förmodligen av någon form av hormon- eller ämnesomsättningssjukdom och slutade aldrig att växa. När hon dog 1854 var hon över två meter lång. Hon visades upp på teatrar och krogar under namnet ”Den lappländska jättinnan”, innan landets rasforskare fick upp ögonen för henne. För dem blev hon den ultimata avvikaren i berättelsen om svenskhet och normalitet. Hon var allt det som svenskar inte var: mörk, vanskapt och kulturellt efterbliven. Hon framställdes som ett monster, en främling. Hon kläddes av och visades upp. Hon blev en pusselbit i den stora berättelsen om den svenska normen. Hon brukades för ett enda syfte, för att människor skulle kunna säga: Se på dem, så outvecklade och monstruösa de är. De hör inte hit. De avviker. Och därmed också kunna säga: Så bra vi är, som inte är som dem. Rasisterna gör därför vad de alltid har gjort – bluffar. Att sjutton-, arton- och nittonhundratalets rasvetenskap och dess folkliga varianter var en skrämmande bluff är det nästan ingen som betvivlar idag. Trots det lever många av rasismens avarter vidare. Det finns uppenbarligen en stark vilja att dela in människor i grupper och hierarkier – till vilket pris som helst. Rasisterna gör därför vad de alltid har gjort – bluffar. De klipper och klistrar, de förvränger och hittar på. De har inget annat val om de ska sprida sina felaktiga föreställningar. Och vissa sväljer mer än gärna deras falska beten. Tänk bara på Donald Trump som i november gladeligen delade tre filmer från det högerextrema partiet Britain First på Twitter. Tre filmer som pekade ut muslimer som våldsverkare och som uppenbart var fejkade. Eller tänk på alla företrädare för Sverigedemokraterna som blivit påkomna med att sprida falska nyheter. Bluffen är den spegel som avslöjar deras fördomsfulla önskningar. Mattias Hagberg, författare och kulturskribent Litteratur Kevin Young: Bunk – The Rise of Hoaxes, Humbug, Plagiarists, Phonies, Post-Facts, and Fake News. Graywolf Press, 2017.

12 Feb 20189min