I kupén kan du bli ditt andra jag

Är det verkligen konstnärerna som ska befria oss från det mätbaras maktfullkomlighet? Isabella Nilsson tar Fernando Pessoa till hjälp för att förstå författarnas roll i det pedantiska herraväldet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag vill inleda denna essä med något jag önskar att jag skrivit, men som är skrivet av någon annan.Den mänskliga själens hela tillvaro är en vandring i halvdunkel. Vi lever i en medvetandets skymning och är aldrig säkra på vad vi är eller vad vi tror oss vara. Även de främsta bland oss är fåfänga på något sätt, och det finns ett misstag vars vidd vi inte känner till. Vi är någonting som utspelas i pausen under en teaterföreställning. Ibland skymtar vi flyktigt genom vissa dörrar något som kanske bara är en kuliss. Hela världen är lika otydlig och vag som röster i natten.Dessa sidor, där jag för anteckningar som genomgående kännetecknas av klarhet, har jag just nu läst på nytt, och jag frågar mig: Vad är detta och vad tjänar det till? Vem är jag när jag känner? Vad dör i mig när jag lever?Det är alltså inte jag som skrivit detta; citatet är hämtat ur den portugisiska poeten Fernando Pessoas sällsamma anteckningar i ”Oron bok”. Och erkänn: Visst är det något av det mest eleganta och insiktsfulla du hört, men samtidigt något djupt oroande?På några få rader lyckas Pessoa ringa in inte bara vad det är att vara människa, utan också vad det innebär att vara en författare. Och författare är vi ju nästan allihop; nästan hela tiden är vi sysselsatta med att försöka sätta ord på våra tankar och känslor, och nästan hela tiden misslyckas vi. Det är i princip omöjligt, att transkribera sin inre värld till den yttre. Någonting går ohjälpligt förlorat i översättningen och även om vi någon gång ibland skulle lyckas uttrycka oss klart och redigt och överensstämmande, så är det ju ändå alltid bara detta vaga och otydliga snattrande inifrån själen som vi lyckats copypejsta in i verkligheten. Eftersom vi aldrig vågat oss så långt in att vi faktiskt hört vad som sagts.Vad dör i mig när jag lever? Att välja är att samtidigt välja bort. När jag ägnar all min uppmärksamhet och tid åt kommunikation utåt, åt interagerande med verkligheten och dess avarter, – då finns det kanske något inom mig som lider brist, som förblir osett och försummat. Vore det kanske klokare att ge upp de misslyckade försöken att förverkliga sig? Vore det kanske en bättre idé att ge fan i verkligheten, släppa taget och blundande falla baklänges in i sig själv, försvinna ur sikte...Pessoa, alla dagdrömmares skyddshelgon, verkar anbefalla detta. Om slaget är förlorat (och slaget är alltid förlorat, fråga Beckett, fråga Predikaren) – varför inte förlora sig i drömmar hellre än att förlora sig i realiteter?Frågan om hur vi bör leva våra liv accentueras ständigt av de livsfientliga sätt vi ordnar våra samhällen på. I sin bok ”Det omätbaras renässans” gör filosofen Jonna Bornemark upp med det “pedanternas världsherravälde” som brukar kallas new public management. En samtidssjuka som med ledorden effektivisering, evidensbasering och kvalitetssäkring kommit att karaktäriseras av pappersexercis och eskalerande krav på dokumentation och mätbarhet. En strävan efter rättvisa kanske, men också kontroll och översikt, där allt av vikt sparas i dokument. Men eftersom den rörliga erfarenhetsvärlden inte låter sig enkelt förklaras och kvantifieras leder det till att pappersvärlden, med dess löfte om transparens och ordning, får allt högre status.Som motvikt till denna förpappring av verkligheten slår Bornemark ett slag för konsten och filosofin.Men alltså, jag vet inte. Jag misstänker att hon sätter allt för stora förhoppningar till konstnärerna i rollen som det rörliga intellektets försvarare gentemot de rigida, ratiostyrda pedanterna. De allra mest kreativa, känsliga och framstående intellekten i mänsklighetens historia – låt oss kalla dem Poeterna – har nämligen inte sällan funnit verkligheten så grovt tillyxad och tämligen banal att de helt enkelt inte kunnat uppbåda något genuint intresse för den. Hellre än att ödsla tid på att försöka bända loss den fysiska yttre verkligheten från pedanternas grepp, har Poeterna, som Pessoa, i alla tider tagit sin tillflykt till den inre verkligheten och ett liv i fantasin. Ja, man kan rentav hävda att pedanternas fäbless för tydliga direktiv och förhållningsregler i den fysiska gemensamhetsverkligheten snarast har tjänat Poeterna väldigt väl: ju mer förenklat, rationaliserat och schablonartat levandet i den yttre verkligheten är, desto mer tid och energi får Poeterna över till att odla sina själslivs trolska trädgårdar.Vad Bornemark inte räknar med, när hon sätter sitt hopp till de konstnärliga praktikerna, är helt enkelt att dess mest frisinnade utövare är offer för – eller tillbedjare av – en mycket långtgående esteticism. Det vill säga: en instrumentell syn på verkligheten som är lika långtgående som new public management-pedanternas. För det är ju just filosofer och författare som genom tiderna har gjort sig kända för sina pedantiskt schemalagda, automatiserade och oflexibla vardags- och arbetsrutiner. Även om världen storsint har valt att med en romantisk omskrivning kalla detta för “excentricitet” snarare än pedanteri.Tjusningen i ett regelbrott är regelbundenhetens verk. Pessoa tillbringade dagarna som det som i dag ofta kallas kontorsslav. Men för honom var ledan på kontoret inte någon leda i egentlig mening – nej, löneslaveriets särskilda leda var för honom en nåd, eftersom han förstod att ledan är dagdrömmens förutsättning. Monotonin är ett tillstånd som synliggör tillvarons subtila skiftningar, och vardagstristessen genererar i riklig mängd den fasa inför oändligheten som utgör motorn i det undermedvetnas produktion av bitterljuva sällsamheter. Till skillnad från vad som är fallet i många andra mjältsjuka författarskap är det vegetativa hos Pessoa ingen tillfällig omständighet, ingen transportsträcka, inget “i väntan på den stora inspirationen”. Tvärtom, en plötslig inspiration vore för honom högst ovälkommen. Något sådant som en sprudlande kreativitet skulle öka risken för att saker skulle börja hända. Och ett händelserikt liv är just vad alla oförbätterliga dagdrömmare hoppas slippa distraheras av. Den långtråkiga dvalan på kontoret är i varje bemärkelse Pessoas drömtillvaro. Han skriver:Det enda jag har begärt av livet är att det skall glida förbi mig utan att jag märker det. Det enda jag har krävt av kärleken är att den aldrig skall upphöra att vara en avlägsen dröm.Eller ja, om man ska vara noga så ligger dessa ord i munnen på Bernardo Soares, den person som sägs att ha utarbetat anteckningarna i ”Orons bok”. Namnet är en heteronym som bara delvis överensstämmer med den folkbokförde författaren Pessoa, men som du förstått vid det här laget så har vi inga starka skäl att kalla den ene mer verklig eller fiktiv än den andre.Och om den återförtrollning av verkligheten som Bornemark efterlyser faktiskt skulle påbörjas, så är risken alltså överhängande att hon skulle få se oss Poeter göra aktivt eller passivt motstånd; att vi faktiskt skulle ge vårt tysta stöd till den rådande pedantiska ordningen. Vår nitiska präntarkärlek är verkligen inte väsensskild från new public management-kulturens dokumentationshysteri. Och även om det uppenbara släktskapet inte är smickrande för oss, bör det i rättvisans namn föras till protokollet, registreras och redovisas i en Powerpointpresentation.Isabella Nilsson, författare

26 Jan 202211min

Heinrich Schliemann var affärsman, språkgeni, arkeologisk äventyrare och något av en mytoman. Jan Henrik Swahn går genom Aten i Schliemanns och den moderna flyktingkrisens fotspår. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Jag har alltid försökt närma mig storstäder genom att gå in i dem. Det blir som ett slags arkeologisk utgrävning. Jag söker mig via ytterområdena skikt efter skikt in mot kärnan. Reseguiderna har sina förslag på upptrampade stigar, som alla passerar det största turistmålet. I Aten är denna plats Akropolis.Aten är ingen obekant stad för mig, men vägen jag går är främmande. Jag ska lämna över ett brev och lite pengar till ett syskonpar som bor på gatan i ett tält nära Exarchia, ett område mitt i Aten där poliserna är civilklädda för att de då får färre stenar kastade på sig. Tältet ska finnas på en sidogata till Patissiongatan, eller fotgängarnas gata, som förvandlats till en bullrande boulevard. Kanske fanns här skuggiga alléträd och en hästdragen spårvagn en gång. För att inte missa den lilla sidogatan som saknas på kartan tar jag mig till Patissions början. Den visar sig vara en av stadens längsta gator med över femhundra husnummer. Det är en varm dag.Efter att ha grävt mig igenom de afrikanska och vietnamesiska kvarteren når jag svettig fram till ett palats. Folk sitter på bänkar i lockande skugga bakom pelarna på det arkeologiska museet. Jag går in för att svalka mig. Bland Heinrich Schliemanns fynd från utgrävningar i Mykene 1876 är en dödsmask i guld höjdpunkten. "Jag har skådat Agamemnon", skriver den omstridde tyske entreprenören och arkeologipionjären i ett telegram till grekiske kungen efter fyndet. Schliemann har tidigare skådat även Odysseus och Penelopes aska och hittat staden Troja tre gånger. För honom är hjältarna vid liv och kriget pågår. Att masken är många hundra år äldre och måste ha tillhört någon annan ser han som en petitess. Den kallas än i dag för Agamemnons dödsmask.Jag går vidare längs fotgängarnas gata; sidogatan jag letat efter räddar mig undan trafiken. Och där ser jag tältet. Ur öppningen räcker en hand ut en kittel. Rubina häller upp te, pratar. Till slut måste jag lämna över brevet och på svaga ben vandra vidare mot Omoniatorget. Här dyker det upp en gatstump uppkallad efter den fyrfaldige brittiske premiärministern och Homerosälskaren Gladstone. Han representerar en epok då politiker runt om i Europa inte bara läser Homeros, de skriver böcker om honom också. Och tanken börjar ta form – kanske går Iliadens och Odysséns värld att gräva fram?Efter arkeologiska museet och Gladstones gata når jag fram till Schliemanns hus. Det verkar som att denna vandring är tänkt att ske i hans fotspår. Jag slinker in på kaféet i trädgården bakom huset, som idag är ett numismatiskt museum, och unnar mig och mina öron en stunds vila.Schliemanns hus kunde uppfattas som ett museum redan när han bodde i det, med sina mäktiga rum, marmorfriser och marmorgolv, väggarna fulltecknade med antika citat. Det känns på något sätt självklart att han döper sina barn till Agamemnon och Andromache.Jag häller vattnet jag fått till kaffet nerför ryggen och går ut på gatan. Benen styr mig mot Schliemanns mausoleum men tankarna är hos Rubina och tältet, hennes kamp för upprättelse, svårigheterna att få tag i vatten, till te, tvätt och personlig hygien.Efter att ha korsat Syntagma viker jag av i riktning mot kyrkogården. Där högst upp ligger mausoleet. En fris berättar om Schliemanns liv, så som han själv ville att det skulle återges. Här är hans älskade Sophia med på varje utgrävning, en självklar sekundant vid kniviga frågor. I själva verket stannade hon mest hemma och var förmodligen ganska ointresserad av arkeologi.Schliemann skaffar sig många fiender, inte för att han är elak men för att han saknar etikett och vägrar låta någon stå i vägen för sig. Frank Calvert, den vänlige och lågmälde, lätt aristokratiske och svårt skuldsatte man som äger marken där han tror att Troja ligger gömt, saknar resurser att genomföra utgrävningar. Calvert erbjuder Schliemann att ta över. Det har varit hans pojkdröm att hitta Troja. Schliemann snor drömmen från honom, gör den till sin, och så är Calvert ute ur leken.Ingen kan ta ifrån Schliemann att han varvar elva språk i sina dagböcker och gör sig förstådd på ytterligare ett dussin. Han blir förmögen flera gånger om, bland annat i guldruschens Kalifornien, han överlever ett skeppsbrott. Han umgås med kungar och presidenter och blir omskriven i all världens tidningar. Att det bakom mausoleets helgonlegend döljer sig en rejäl bunt rövarhistorier är lätt att glömma bort där jag står och ser ut över Atens kullar.Engelska, franska, italienska, holländska, spanska och portugisiska är språk Schliemann lär sig genom att rabbla ord och meningar, som en papegoja. Grammatiken hoppar han över. Det gäller även den arkeologiska grammatiken. Noggrannhet vad gäller arkeologiska strata ligger inte för honom. Att i stekande sol pensla bort sandkorn för sandkorn är honom främmande. Han använder spade och vid behov – dynamit.Det egentliga året för hans pensionering infaller 1864. Då är han 42 år. Behovet av resor och ny kunskap är omättligt. Barnen och hustrun har han inte tid med men, det hade ju inte Odysseus heller. 1868 gör han sina första utgrävningar i Grekland, besöker Ithaka och det heliga Athosberget. Homeros läser han som den bokstavstrogne läser bibeln. Allt i Iliaden ser han som sant, låt vara att gudarnas inblandning i kriget vittnar om viss spekulation – Homeros var ju poet. Men i Schliemanns ögon är Homeros framför allt en historiker. Ja, närmast en krigsreporter som vesslesnabbt slinker ut och in genom stadsportarna för att få höra det senaste. Schliemann stakar ut riktningen med hjälp av Homeros och Pausanias, antikens och förmodligen världens förste författare av guideböcker, numera ersatta av GPS, som hjälper dagens turister till målet, om än till priset att de missar vägen dit.Det finns ingen nu levande arkeolog eller historiker som inte ifrågasätter Schliemanns metoder och ovetenskapliga, alltför snabbt dragna slutsatser, hans tendens att anpassa fynden efter teorin och inte teorin efter fynden, hans girighet och brutala utgrävningar. Knappast någon ifrågasätter dock hans betydelse för arkeologin i stort. Han har gjort den till ett äventyr. Låt vara att han i de allra flesta biografier framstår som en mytoman och en skrävlare, men visst är det väl ändå lite fint att att även skrävlare kan visa upp goda sidor och faktiskt, som i Schliemanns fall, förändra världen, om så bara genom att upptäcka den.I historiens och poesins ljus blir dessa platser magiska. Men eposen berättar också om krig och lidande, om flyktingar på nya kontinenter och om vad det innebär att längta hem.Jag tänker återigen på Rubina. Varje vandring som gör anspråk på att visa Aten och spegla vår samtid i historiens ljus borde inte enbart passera Akropolis höjd utan även hennes knappt meterhöga tält.Jan Henrik Swahn, författare

26 Jan 202210min

Få känslor är lika stigmatiserade som skam. Men skammen erbjuder också möjligheter, och är kanske nödvändig för ett anständigt samhälle. Det menar författaren och lektorn i pedagogik, Marie Hållander. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Han sa till mig: "Man säger inte hongri, man säger hungrig. Du låter bonnig. Säger du Amerikat också kanske?".Jag gick på högstadiet och han som sa det till mig var en klasskamrat. Orden yttrades inte till fler där i klassrummet, det var bara jag som hörde, men likväl rodnade jag. Skämdes. Det stämde också att mina föräldrar var bönder. Hans föräldrar var lärare, visste jag. Vältalig, bra betyg. Från ett grannsamhälle och från en annan social klass än jag själv. Jag kände mig underlägsen. Skamkänslan kom plötsligt och följdes av tystnad. Det är inte ett ovanligt sätt att möta skammen.Men skammen kan också byggas upp över tid. Édouard Louis fångar det väl i klasskildringen Göra sig kvitt Eddy Belleguele, när han skriver om hur allt från namnet, sättet att tala, kläderna, tv:n, i princip allt, gav upphov till skam. Han skriver om hur medelklasseleverna i skolan "log åt min jacka. Tre dagar senare trycker jag ner den i en papperskorg på stan, full av skam". Hans mamma, som knappt hade haft råd att köpa jackan, gråter när Eddy berättar, eller snarare ljuger, om att han tappade bort den.Skammen kuvar oss. Samtidigt finns det något i skammen som får oss att rannsaka oss själva och för oss framåt, som lär oss något om oss själva och om vår omgivning. I Göra sig kvitt Eddy Belleguele ägnar sig Louis lika mycket åt att skriva fram skammen, som att röra sig bort från den. Skammen är på det sättet central i hans analys av samhället. I Louis senare bok Vem dödade min far? yttrar sig denna rörelse också som en anklagelse. Det samhälle och den stat som fick honom och hans familj att skämmas står sedan i skottlinjen, anklagad för att döda. Borgerligheten i staden får klä skott för sin falskhet.Kanske är det dags att uppvärdera skammen, dess skamfilade historia till trots. Det finns, menar jag, tillfällen där skam kan betyda något viktigt och kan förstås och användas pedagogiskt.Det finns en välkänd bild av hur skammen används i skolan: skamvrån. Men skamvrån är sedan länge en metod som är urfasad från undervisningen. I de klassrum som jag befann mig i under min uppväxt fanns inte en sådan företeelse. Jag är född 1981. Min mamma upplevde heller aldrig skamvrån, men bilden av vrån, ja kanske med den skamfyllda struten på huvudet, existerar som en föreställning kring hur lärandet skulle ske. Sitt där och skäms så kommer du inte att göra om styggelsen, var tanken.För några år sedan fanns det de som argumenterade för en snarlik uppfostringsmetod: "Time out". Den innebar att tvinga barnet att sitta bredvid, i trappan, eller på pallen och begrunda vad det hade gjort. Vissa menade att det var ett sätt att skambelägga barnet. Andra menade att det helt enkelt var en lugn stund, en återhämtningspaus. Men visst hade metoden något av en skamvrå över sig. Metoden ifrågasattes också utifrån svensk lag eftersom den kan tolkas som ett exempel på det som lagen kallar "annan kränkande behandling", eftersom barnet fråntas både sin kroppsliga, själsliga och rumsliga frihet.Men vad är skam egentligen? Skam är besläktad med skuld. Men det går att känna skam utan att vara skyldig. Den som erkänner sin skuld, erkänner att hen har gjort ett specifikt fel. Den som känner skam känner att hela hens existens är under attack.Filosofen Emmanuel Levinas utvecklar detta. Enligt honom handlar skam inte om att man blir medveten om sin egen ofullkomlighet eller sina egna brister, utan om att jaget i sin egen nakenhet och intimitet inte kan gömma sig. Vi kan inte fly från oss själva. Skammen gör att jaget upptäcker sig själv. När jag som barn fick höra att jag var bonnig rodnade jag därför inte bara över mitt sätt att tala och uttrycka mig, det var hela mitt jag som jag skämdes över.Enligt Levinas är skam inte en känsla som vilken annan. Den innehåller obehag, avvisande, misslyckande och osäkerhet, men den skapar också normer och hindrar oss från att begå oförrätter. Därmed kan skammen också skapa förutsättningar för något positivt. Att kunna hantera skammen är också att kunna hantera det osäkra, det vi inte kan, vår egen svaghet. Det är förmågor som är omistliga i ett samhälle som vill vara anständigt. Motsatsen är förskräcklig.Kanske blir skammens olika egenskaper som allra tydligast när vi jämför den med stoltheten. Båda begreppen behövs för att förstå hur en politisk kamp kan se ut. Kärnan i arbetarrörelsens metoder; dess fanor, plakat och bildningsarbete strävar efter att föda en stolthet inför arbete och liv. Och just därför är det viktigt att HBTQ-rörelsens Pride heter just pride. Borta är skammen. Kvar finns stoltheten.Men precis som skammen är inte heller stoltheten en entydig känsla. Det menar utbildningsfilosofen Michalinos Zembylas. Också stoltheten har sina problem. Stoltheten kan stå i vägen för självkritik och kan i sin yttersta form hindra människor från att mötas. Jag tänker närmast på den stolthet som yttrar sig som nationalism eller patriotism – där självkritik saknas och även uppenbara felaktigheter försvaras.Enligt Zembylas behöver vi därför erkänna skammen som en möjlighet till självkritik, till en etisk, politisk och pedagogisk deliberation. Han skriver hur skammen kan vara produktiv i en utbildning som vill rätta oförrätter, exempelvis samhällens historia av våld mot minoriteter, ursprungsfolk, arbetarklassen eller HBTQ-personer. Han menar att förnekandet av skammen kan leda till aggression, ressentiment och konflikter. Och stolthet kan i sin tur innebära ett förnekande av de oförrätter som har begåtts. På så vis kan skammen också, under vissa omständigheter, erbjuda en möjlig väg till solidaritet, som en inbjudan där den som skammat och den som blivit skammad, kan mötas.Genom att frigöra oss från bilden av skammen som en stigmatisering, förknippad med dumstrutar och skamvrår, skulle det gå att använda skammen som en konstruktiv känsla både i undervisning i skolan och i ett större, politiskt sammanhang. Denna frigörelse kräver mycket ödmjukhet, solidaritet, takt och känsla, men skulle kunna innebära ett lärande och att se, möta och komma till rätta med de oförrätter som begåtts. Därmed skulle vi också kunna upptäcka oss själva.Marie Hållander, författare och lektor i pedagogik

24 Jan 20228min

Har vi förlorat förmågan att uppleva de där storslagna sinnesrörelserna som det talas om i romantikens diktning? Och vad söker vi efter istället? Det funderar Dan Jönsson på i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ni som var med 2010 minns kanske Youtube-fenomenet ”Double Rainbow”, en kort filmsnutt där en ung amerikan fullkomligt bryter samman inför anblicken av en… ja en dubbel regnbåge helt enkelt. Paul Vasquez som han heter, filmar den i drygt tre minuter, först med andlös bävan, men rätt snart under alltmer oregerliga utbrott av estetisk hysteri. Han kvider, skriker, snyftar, gapskrattar, allt på en gång medan kameran sakligt panorerar fram och tillbaka över regnbågen där den reser sig över en oansenlig bergknalle. Filmen fick på kort tid mer än tjugo miljoner visningar och är fortfarande ett av de mest populära internetklippen genom tiderna.Man får tänka sig att det som Vasquez ville förmedla i sin lilla film var ett möte med det som romantikerna på artonhundratalet kallade ”det sublima” – alltså en skönhetsupplevelse så genomgripande att den framstår som överjordisk, ominös, till och med skrämmande. ”Vad betyder det här?” – ”What does this mean?” – var mycket riktigt också det enda begripliga han lyckades få ur sig under sina tre minuters världsberömmelse. Men istället för den stilla andakt som man traditionellt väntar sig av den här sortens upplevelser framstod Vasquez reaktion mest som löjeväckande. Kanske var det något i kontrasten mellan hans överspända utbrott och det småtrista panorerandet över den på skärmen rätt prosaiska regnbågen som gjorde det; kanske var det också något i själva tekniken, det digitala mediet som sådant, som fick hans säkert uppriktiga hänförelse att verka både tvivelaktig och skrattretande.Vad betyder det, i så fall? Skulle vi kanske avfärda den klassiska konstens sublima effekter med samma ironiska distans, om de dök upp idag? Ta till exempel den berömda, potentiellt löjliga scenen i Goethes ”Werther”, ett av den romantiska litteraturens portalverk, där Lotte faller i vanmakt inför anblicken av ett åskväder. Har vi numera tappat förmågan att se den sortens högspända skönhetsrus som trovärdiga? Ja; enligt den amerikanska kulturteoretikern Sianne Ngai har den moderna, och särskilt postmoderna kapitalismen utvecklat en kultur så genompyrd av en kommersiell estetik att de där absoluta idealen har trängts undan. Gårdagens stora, moraliskt uppfordrande estetiska kategorier har fått ersättas av mindre. Alltså: där våra romantiska förfäder strävade mot det sköna, det rätta och det sanna – som Tegnér skaldade i ”Det eviga” – får deras senkapitalistiska ätteläggar nöja sig med att söka det gulliga, det knasiga och det intressanta.I sin bok ”Our Aesthetic Categories” från 2012 gör Ngai en grundlig genomlysning av detta relativt nya, estetiska begreppskomplex. Den historiska bakgrunden ser hon i den gradvisa utfasning av det sakrala, eller heliga, som pågått de senaste par hundra åren i den västerländska kulturen. När estetiken som disciplin uppstod i slutet av 1700-talet var det som ett svar på upplysningens brott med de religiösa dogmerna. Estetiken – och särskilt en kategori som just ”det sublima” – blev helt enkelt den kulturella behållare där sakrala föreställningar kunde leva vidare. Under 1800-talet rullade så den moderna kapitalismen ut sin varuestetik över världen, och sakta men säkert har den trängt in i snart sagt varje skrymsle av vår vardag. Estetik och design genomsyrar numera allt från jeans till gener – ”from jeans to genes”, som konsthistorikern Hal Foster har formulerat det. I denna hyperdesignade, estetiserade värld trängs det sakrala oundvikligen ut i marginalen, förklarar Ngai.Och med det upphör också ett absolut begrepp som skönhet att verka meningsfullt. Den kapitalistiska varuformens mindre anspråksfulla, mer hanterliga motsvarighet blir istället gulligheten. Ngai spårar den mer än hundra år tillbaka, i sådant som jugendkonstens ornamentglädje men framför allt i den modernistiska poesins nyväckta intresse för intima detaljer och vardagsföreteelser. I gulligheten blir konsumtionsvaran mänsklig, men också ömkansvärd; den väcker så att säga inte bara vårt habegär utan vår beskyddarinstinkt, vädjar till oss som ett värnlöst barn om att bli omhändertagen. Samtidigt, skriver Ngai: just i svaghet ryms också en vilande aggressivitet som i förlängningen föder fantasier om ett möjligt, hotande uppror från gullighetens sida. Något som kommer till uttryck i populärkulturens alla myter om besatta, ondskefulla barn och djur.I en sorts motsats till det gulliga står det knasiga, som gör missanpassningen och normbrottet till konst. Till skillnad från gulligheten skapar knasigheten inte närhet utan distans till sitt objekt. Där gulligheten handlar om konsumtion handlar knasigheten, enligt Ngai, istället om arbete – närmare bestämt om de förändringar i yrkesidentiteten som har satt sin prägel på västvärlden under efterkrigstiden. I allt från knäppa sitcoms till performancekonst ventilerar samtidskulturen de lätt ångestladdade kraven på den moderne löntagaren att när som helst vara beredd att iföra sig vilken roll som helst – och då i värsta fall avslöjas som en inkompetent amatör. I knasigheten får vår tids osäkra, flytande identiteter ett uttryck som svarar precis mot vårt behov att känna lite avstånd till de prekära kraven, då och då lätta på det sociala trycket i ett befriat skratt.Som en tredje, balanserande och sammanbindande pol i detta estetiska kraftfält hittar vi alltså det intressanta. Det intressanta uppmärksammades visserligen som kategori redan under romantiken, men det var först med moderniteten den fick verklig betydelse, skriver Ngai, eftersom den handlar om att se och värdera skillnader, en basfärdighet i det moderna konsumtionssamhället. Idén om det intressanta färgar hela vår kultur men drivs till sin spets i den postmoderna konceptkonsten, som med förebild i Marcel Duchamps berömda pissoar är en genre som helt går ut på att välja ur verklighetens flöden av föremål och företeelser. Konstnären blir här, som konst- och medieteoretikern Boris Groys har kallat det, en sorts ”modellkonsument” som med sina installationer både idealiserar och lägger en svalkande distans till konsumtionskretsloppets eviga cirkulation av varor och mediefenomen.Låter det här som en väl futtig bild av vår samtida kultur? Kanske det – själv undrar jag till sist om inte Sianne Ngais estetiska triad borde utökas med ännu en kategori: det äkta. Ju mer jag fördjupar mig i hennes utan tvivel fascinerande analys, desto mer får jag känslan att den någonstans kretsar kring ett existentiellt tomrum – som jag tror får sitt starkaste uttryck i vår tids kulturella verklighetskomplex. Konsten är numera, tycks det mig, inte sig själv nog; dess gestaltningar inte riktigt trovärdiga om de inte i någon mening, som det heter, baseras på en sann historia. Ur allt från reality-tv till gangsterrap, från dramadokumentärer till autofiktiva romaner strålar detta löfte om autenticitet, ett möjligen illusoriskt hopp om någon sorts fast mark under fötterna som väl, om den nu finns, i sina anspråk inte skiljer sig så mycket från de där absoluta värdena Tegnér skaldade om i ”Det eviga”.Dan Jönsson, författare och essäist

20 Jan 202210min

Många av oss tillbringar mycket tid på sociala medier. Ibland får vi lust att göra motstånd. Men hur ska det gå till egentligen? Författaren David Jonstad funderar över några motståndsstrategier. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I ljudinspelningsteknikens barndom gjordes ett test. Folk fick ställa sig vid ett skynke och lyssna till ett stycke operasång från två olika ljudkällor. De visste att det bakom skynket fanns dels en rullbandspelare, dels en riktig operasångare. För de flesta var det svårt att urskilja när sången kom från bandspelaren och när den kom från operasångaren, trots att ljudkvaliteten på bandspelaren var rätt usel. Men tekniken var ny och häpnadsväckande, och i försökspersonernas hjärnor upplevdes därför maskinkopian som lika verklig som verkligheten.På liknande sätt har det gått till när annan ny teknologi har introducerats. Men efter en tid har vi vant oss och upplevelsen blir då en helt annan. Tekniken får då snarare verkligheten att framstå som mer verklig. I fallet med bandspelaren fick den oss att uppskatta den unika upplevelsen av livemusik.Det digitala teknikskifte vi nu befinner oss i är ännu så pass nytt att det fortfarande har förmågan att hänföra oss. Så pass att den handfull storföretag som dominerar tekniken har kunnat slå klorna i större delen av mänskligheten och det är först nu som de mörka sidorna av denna revolution börjar framträda.Vi häpnar över hur mycket som kan rymmas i en manick inte större än en handflata. Att vi i våra fickor kan bära runt en portal in i ett eget universum av relationer, kunskap, ljud och bild. Men medan vi tillbringar allt större del av våra liv i denna värld exploateras vi utan att märka det. Författaren och Harvard-professorn Shoshana Zuboff kallar det för ”övervakningskapitalismen” i sin bok med samma titel. Hon jämför Google, Facebook och de andra techjättarnas explosionsartade uppgång med den industriella revolutionen. Då var det naturen och dess resurser som förvandlades till varor på en global marknad. I dag är det vi själva – och i synnerhet våra beteenden – som är råvaran som får kapitalismen att frodas.Industrikapitalismen hotar att kosta oss jorden, skriver Zuboff, övervakningskapitalismen hotar att kosta oss vår mänsklighet.Det är en dystopisk verklighet hon målar upp. Med maktfullkomliga organisationer som vet mer om oss än vad vi själva gör och hur dessa blir allt skickligare på att förutse och styra våra beteenden. Ofta i syfte att hålla kvar vår uppmärksamhet på skärmen och allt vad denna erbjuder – på bekostnad av livet i övrigt.Mot detta bör vi göra motstånd, om vi håller livet kärt. Frågan är bara hur. Zuboff hoppas att vi med hjälp av lagstiftning ska upprätta ett nytt kontrakt för en digital kapitalism där medborgarna är med och bestämmer vem som äger makten över informationen. Vi ska göra den digitala framtiden till vårt hem, skriver hon.I viss mån görs försök att reglera övervakningskapitalismen, men de kommer sent och det lär inte bli enkelt att rå på dessa giganter som använder sin enorma makt till att motsätta sig alla försök till regleringar. De fem största bolagen är nu dessutom så stora att de utgör en tiondel av USA:s totala börsvärde – vilken politiker vågar vingklippa dem och riskera en börskrasch?Medan Zuboff alltså tar sikte på hur vi med samhällets etablerade institutioner ska kunna återföra makten över internet till dess användare tar sig den amerikanska konstnären och skribenten Jenny Odell an frågan om motstånd från ett helt annat håll. I den hyllade boken ”How to do nothing. Resisting the Attention Economy” utforskar hon mer och mindre genomtänkta strategier för att krångla oss ur techbolagens klor. En av dessa är att betrakta skärmen som ett gift och att åka på retreat för digital detox. Budgetlösningar finns i allehanda appar som syftar till att begränsa användningen av framför allt sociala medier. Det lite ironiska med denna strategi, konstaterar Odell, är att den ofta säljs in med argumentet att den ökar användarens möjlighet att vara mer produktiv på sitt arbete (inom kapitalismen).Mer drastiskt är att fly fältet – en metod med tusenåriga rötter. Med start hos filosofen Epikuros i det antika Grekland berättas om historiens många försök att exempelvis bygga upp lantliga kollektiv där deltagarna kan undkomma den rådande kulturens urartning för en sundare tillvaro med fokus på det goda livet. Erfarenheterna från 1960-talets Back to the land-rörelse avskräcker dock Odell som menar att de flesta ändå inte har möjlighet att dra sig undan på det sättet. Inte heller ger hon så mycket för strategin att bojkotta Facebook eller andra plattformar eftersom det sällan är någon bestående lösning. Och vi vet ju hur det brukar bli. De som lämnar gör det med dunder och brak, men det dröjer inte länge innan de kommer smygande tillbaka till den moderna lägerelden.Istället föreslår Odell något enklare: Bryt trollbindningen till skärmen! Hennes uppmaning om att ”göra inget” ska förstås som att göra det du verkligen vill göra, snarare än det som andra vill att du ska göra. Den produktivitet eller nytta som vi tycker oss uppnå genom skärmen sker alltid på bekostnad av sådant vi hade kunnat göra någon annanstans. Hon skriver: ”Den första delen av att ’göra inget’ är att frigöra sig från uppmärksamhetsekonomin; den andra delen är att återengagera sig i något annat”.Det saknas alltså inte förslag och idéer om hur en motståndskamp skulle kunna se ut. Håller rullbandsspelarens knastrande ljud alltså återigen på att bli avslöjat? Möjligen har vi nu kommit så långt i det digitala teknikskiftet att vår upplevelse av tekniken är på väg att förbytas. Från nyhetens behag och hänförelse – till mognad och krasshet. Visst har digitaliseringen många nyttor, men det innebär inte att vi vill gå helt upp i den.Ironiskt nog får detta draghjälp av techindustrin själv. När Facebooks moderbolag hösten 2021 bytte namn till Meta och presenterade sin vision för framtidens fördjupade social medier-imperium, The Metaverse, framkallade det mer kalla kårar än entusiasm. Med hjälp av VR-glasögon och augmented reality-teknik ska vi konsumenter smälta samman med den digitala världen så att vi till slut inte vet var den ena världen slutar och den andra börjar. The Metaverse presenterar en utopi som låter oss fly den kaotiska och skitiga analoga världen – in i rena underbara miljöer som vi själva bestämmer, liksom vi bestämmer hur vi själva ska se ut och uppfattas av andra. Som många har påpekat framstår detta inte som en utopi utan som en dystopi – i linje med den som Zuboff varnar för – där ännu större delar av våra liv blir kontrollerade av en handfull bolag som kommer spela på våra känslor och begär som ett piano.Kanske är det försent att återta makten. Men att döma av kommentarerna som följde på lanseringen lever fortfarande hoppet om något annat. Om det digitala universum som Facebook vill skapa framstår som en mardröm snarare än en dröm är det inget vi vill fly till, men ifrån. Ut i en analog verklighet, med all sin skitighet och sitt naturliga kaos.David Jonstad, författareLitteraturShoshana Zuboff: Övervakningskapitalismen – vid maktens nya frontlinjer. Översättare: Ola Nilsson. Ordfront förlag, 2021.Jenny Odell: How to do nothing – resisting the attention economy. Melville House Publishing, 2020.

19 Jan 20229min

Nu står vi ännu en gång inför en storslagen teknologisk utveckling. Men vem är det som skymtar där med löften om en ny och bättre värld? Statsvetaren Markus Furendal följer bedragarna i spåren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Olle Adolphsons visa ”Konstnasaren” möter vi en kringresande försäljare av förfalskade tavlor. I sin nerisade Volvo reser han runt i Skåne och lurar folk att köpa konstverken han har i sitt släp.Trots att visan skrevs för mer än 50 år sedan berättar den någonting viktigt också om vår tid: för konstnasarens bedrägerier möjliggörs inte av tavlorna – utan av bilen. Det är tack vare den gamla Volvon som konstnasaren klarar av att förflytta sig snabbare än ryktet om bedrägerierna – vilket är helt nödvändigt för att hans bluff ska fortsätta fungera. Därmed blir visan en berättelse om hur ny teknik alltid riskerar att användas och utnyttjas av charlataner.När radion blev stor i USA i början av 1900-talet började kvacksalvare sända ut reklam för mirakelkurer. Hundra år senare innebar Internet att spam kunde skickas gratis och budskapen nådde ännu längre. Men nya teknologier utnyttjas inte bara för att lura av folk pengar. Också själva löftet om teknikens möjligheter kan användas för att bli rik. Kulten kring så kallade ”enhörningar” – det vill säga bolag som värderas till mer än en miljard dollar vid sin börsintroduktion – är stark och vår tid är mättad med berättelser om entreprenörer som under enkla förhållanden utvecklar idéer som omkullkastar sättet vi organiserat samhället och bygger upp det på nytt. Förespråkarna för så kallad blockkedjeteknik – tekniken som används för kryptovalutor som bitcoin – förutspår till exempel en värld utan centralbanker där människor kontrollerar pengar tillsammans. Samma teknik kan också garantera ett slags äkthetsbevis som ska göra det möjligt att ensamt äga en viss digital fil – en så kallad non-fungible token – trots att det finns otaliga kopior av den.Men det mest omvälvande teknikskifte mänskligheten står inför är, om vi ska tro experterna, ankomsten av allt mer komplicerad artificiell intelligens. AI beskrivs ofta som ett nästan magiskt sätt att automatisera en rad sysslor som tidigare har krävt mänskliga händer eller hjärnor för att utföra. Såväl yrkesförare som radiologer riskerar därmed att bli överflödiga på framtidens arbetsmarknad. Medan pessimister menar att AI till slut kommer att förpassa människor till en andra klassens angelägenheter lyfter optimisterna fram den närmast ofattbara kraft som kan frigöras när AI får genomslag i produktionen. Den inflytelserika Sam Altman på AI-labbet OpenAI tror till exempel att vi i en nära framtid kommer att slippa betala löner till mänskliga arbetare och därmed se priserna på allt vi kan tänkas vilja köpa sjunka drastiskt. Altman förkunnar att Moores lag – det vill säga observationen att antalet transistorer som ryms på ett datorchip fördubblas vartannat år – kommer börja gälla för allting. När produktionen växer exponentiellt och priserna sjunker kan alla få det ofantligt mycket bättre, säger AI-missionärerna. Även om yrkesförarna blir arbetslösa kommer produktivitetsökningen att vara så enorm att även de får det bättre i slutändan.Problemet är emellertid att vi idag omöjligen kan avgöra vilka av AI-utvecklarnas profetior som har en chans att slå in och vilka som är rena fantasier, eller medvetna försök att föra oss bakom ljuset. Många AI-företag sysslar till exempel inte alls med AI-teknik utan anammar bara ett trendigt begrepp. Dessutom är mänskliga insatser idag helt avgörande för att AI överhuvudtaget ska fungera. Den träningsdata som behövs för att AI ska bli intelligent sorteras och kategoriseras t.ex. alltjämt av människor – så kallade mikroarbetare som får betalt per utförd uppgift. Likt daglönare i hamnen samlas de på digitala plattformar som Amazons Mechanical Turk – döpt efter en 1700-talsrobot som tycktes kunna spela schack men i själva verket styrdes av en människa. Ibland ersätter de AI-systemens arbete fullt ut: när Uberförare fotograferar sin legitimation i början av sitt skift händer det ofta att ansiktsigenkänningen inte alls sker med hjälp av en algoritm, utan utförs av en människa vid en datorskärm på andra sidan jorden som får några cent för besväret. Precis som andra delar av gigekonomin lyfts den här typen av arbete ibland fram som något positivt, som främjar arbetares autonomi. Men i boken ”Work without the worker” följer författaren Phil Jones ett antal mikroarbetare och skildrar deras kamp för att tjäna tillräckligt med pengar, och hur plattformarna aktivt hindrar dem från att organisera sig.Precis som tidigare i historien kommer ny teknik alltså säkert användas av personer med långt ifrån ädla syften. Men denna gång verkar det ännu allvarligare, eftersom det inte längre bara är våra pengar entreprenörerna vill åt – utan allt som rör våra personer och kroppar. AI-optimisten Sam Altman har till exempel lanserat en kryptovaluta kallad Worldcoin och erbjudit alla i hela världen att gratis få en viss summa i valutan. Men, för att säkerställa att allt går rätt till är mottagarna tvungna att identifiera sig genom ögonskanning. Det får en att undra om Altman är mest intresserad av att ge främlingar pengar, eller att skapa världens största register över människors iris.Vad är det då som gör att vi faller för bluffmakarnas löften gång på gång? En del av svaret är nog att människor ständigt vill tro att de lever i en speciell tid, där nya rön löser gamla tiders problem. Olle Adolphsons konstnasare reser inte längre runt i sin Volvo, men han tycks ständigt återfödas i nya skepnader. Och precis som de stackars kunder som ställdes inför chansen att investera i en heläkta oljemålning på duk är vi oförmögna att bedöma värdet i den nya tekniken. Digitala konstverk säljs t.ex. nu som non-fungible tokens för mångmiljonbelopp. Optimisterna menar att blockkedjetekniken skapar ett slags digital proveniens, medan skeptikerna menar att det fortfarande är vanliga elektroniska filer som vem som helst kan skaffa sig en gratis kopia av. Vem som har rätt vet vi först i framtiden. Men vid det laget kommer konstnasaren förmodligen ha rest vidare till en annan by, som ännu inte nåtts av hans rykte.Markus Furendal, statsvetare

18 Jan 20229min

Litteraturvetaren Eva Stenskär hör hur en svensk nationalskald tycks ha varit före sin tid med att skriva klimatvänlig litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna."Sjösala vals", "Fritiof och Carmencita", och "Så länge skutan kan gå" – många av oss har väl någon gång skrålat med i någon Taube-låt! De dyker upp alltsomoftast, särskilt om somrarna, och har en förmåga att göra oss lite så där lagom rosigt patriotiska. För nog klappar våra hjärtan snabbare när vi hör rader som "Se hur hela Uppland står i lågor" och "Så skimrande var aldrig havet." Men faktum är, att Taubes versrader är mer än somriga och skärgårdsromantiska nostalgiknippen, det går nämligen att förstå Taubes sånger som radikalt miljömedvetna texter. Det är en tolkning som kanske först i spåren av en klimatdiskussion går att förstå och uppskatta till fullo. Taubes alter ego Rönnerdahl tycks stå för ett nytt sätt att förhålla sig till naturen – ett förhållningssätt som ter sig allt viktigare när skogsbränder, översvämningar och artutrotningen blivit till stående inslag i nyhetsrapporteringen.En av de viktigaste teoretikerna inom det som kommit att kallas ekokritik är Lawrence Buell. I sin bok The Environmental Imagination: Thoreau, Nature Writing, and the Formation of American Culture, ifrågasätter han vad som krävs för att en text ska kunna kallas "environmental", det vill säga med fokus på miljön. Han svarar själv genom att göra upp en lista på eventuella inslag. För att en text ska kallas "environmental", menar Buell, så måste miljön utgöra mer än en ram, det mänskliga intresset ska vara införstått men inte vara det enda intresset i texten, mänskligt ansvar för miljön ska vara en del av textens etiska oriententering och slutligen bör miljön porträtteras som något pågående till skillnad från något statiskt. Vid närmare titt på två av Taubes mest folkkära sånger, "Änglamark" och "Sjösala vals", blir det tydligt att båda texterna faktiskt kan ses som miljömässiga, även ur ett akademiskt perspektiv. "Änglamark" skrev Evert Taube 1971 som en uppmaning till att rädda Vindelälven från vattenkraftsutbyggnad , och textens tema är just miljöförstöringen. Djur och miljö utgör verkligen något mer än en kuliss för "handlingen", de skulle till och med kunna kallas för huvudpersoner i texten. "Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!" utropar Taube, och ber oss att tänka om. "Låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!" Naturen framstår här som en resurs att använda med försiktighet, med ett barns känsla av lekfullhet – inte för att tillgodose krassa vinstintressen.Också "Sjösala vals" tycks stämma väl in på Buells kriterier. Djur och natur står i och för sig inte i samma självklara fokus som i "Änglamark", för här dansar människan in, personifierad av Rönnerdahl. Ändå verkar gränserna mellan Rönnerdahl och naturen som omger honom flyta samman. Rönnerdahl, sjunger Taube, skuttar ur sin säng och valsar över Sjösala äng. Här omges han av tärnan, ekorren, finken, göken och – ja, du minns nog – alla de där blommorna som redan slagit ut på ängen: gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. Det intressanta är att det verkar finnas ett samförstånd mellan Rönnerdahl och naturen omkring honom. Rönnerdahl kallar på djuren, som svarar honom med förståelse. Rönnerdahl är en gammal man, fortsätter Taube, men han dansar minsann ändå. Han har sorger och ont om sekiner och ingen kan riktigt förstå hur han får det att gå ihop. Ingen då, alltså, utom tärnan, ekorren, finken och vårens första gök. Vilket tyder på att det finns ett slags simpatico, det vill säga en vänlig inställning, mellan människa och djur. Naturen i "Sjösala vals" gestaltas som en pågående process, fåglar dyker, ekorrar gungar och blommor blommar – tecken på aktiva ekosystem. "Ekocentrism predikar goda egenskaper som vördnad, ödmjukhet, ansvar och omsorg," skriver den brittiske geografen och miljöaktivisten Timothy O'Riordan i sin bok Environmentalism. Och visst handlar "Änglamark" om att behandla vår jord som ett arv, som måste förvaltas på rätt sätt, med vördnad, ödmjukhet, ansvar och omsorg: blommorna ska leva, fåglarna flyga och sjunga, älven ska brusa.När Rönnerdahl viftar över ängen lycklig som en lärka i bara nattsärk och blomsterkrans verkar han bli ett med naturen, och därmed också gestalta en livsstil som många tycks längta till. Det är ett tillstånd som fungerar som en förlängning av oss själva. Det är trots allt en så välkänd bild. För nog är det så att Rönnerdahl blir ett med naturen när han dansar fram där, är det inte så vi ser honom? Och är det inte det livet vi längtar till i dessa dagar? Att kunna leva med naturen som en förlängning av oss själva? I inledningen till Future Primitive: The New Ecotopias, skriver science fiction författaren Kim Stanley Robinson att världen, den är minsann inte en maskin vi kan använda och byta ut hursomhelst, den är mer än så, den är en förlängning av vår egen kropp. Försöker vi hugga av den, dör vi.Taubes texter gestaltar alltså ett tillstånd som många av oss vill uppnå. Han ger också svar på hur det ska gå till. Trots att "Sjösala vals" nämner pengabekymmer, så uttrycks ingen egentlig materialistisk avsaknad. På det viset är Taubes sång mer än en pastoral blick tillbaka i tiden, den är också en uppmaning till att tänka enkelt. Den brittiska filosofen Kate Soper talar i boken The Politics and Pleasures of Consuming Differently, om "alternativ hedonism", med detta menar hon att vi bör öppna våra sinnen för njutningen i ett hållbarare leverne. Soper hävdar att ett mer hållbart användande av resurser inte nödvändigtvis behöver innebära nyutveckling, det kan lika gärna betyda ett återgående till enklare tider. Vi måste, skriver hon, välkomna "nya sätt att tänka på vad som utgör nöjen." Istället för att betrakta den nuvarande situationen som en kris, så menar Soper att vi istället kan se på den som en möjlighet, en möjlighet till ett bättre liv. Inte ens självförverkligandet behöver komma på efterkälken, säger Soper. Nya sätt att tänka på vad som utgör nöjen – kanske är det detta som Professor Lawrence Buell syftar på när han talar om begreppet "voluntary simplicity" – "frivillig enkelhet" – ett begrepp han menar har bl.a. Buddha och Gandhi som föregångsgestalter. Frivillig enkelhet förespråkar ett mer hållbart leverne, ett liv där vi konsumerar mindre, och väljer bort en materialistisk livsstil. Buddha, Gandhi och… Rönnerdahl. Taube har gett oss mer än en trevlig visa att nynna på, en fingervisning om njutningen i det lilla. Kanske bör vi helt enkelt följa med Rönnerdahl i dansen ut i naturen bland djuren på väg mot en hållbar, bättre, och – förhoppningsvis – mer njutbar framtid!Eva Stenskär, litteraturvetare

13 Jan 202211min

Går det att ta emot en gåva utan att försättas i skuld? Konstnären Samira Tohidi undersöker i den här essän gåvans natur, med hjälp av den amerikanske filosofen Ralph Waldo Emerson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Finns den gåva som kan befria oss eller våra samveten från världens orättvisor? Det är snart jul, och jag är på studiebesök i den framlidne konstnären Guttorm Guttormsgaards arkiv och gamla hem i Blaker, Norge. I ett dokumentskåp ligger ett femtiotal tennaskar. Jag öppnar en efter en. Askarna är tomma. Men på deras fram- och baksida finns amatörmässigt men omsorgsfullt utförda inristningar: CCCP, hammaren och skäran, Norge 1945, ekivoka avbildningar av nakna kvinnor, sexuella akter, namn, blommor och båtar. De enkla men uttrycksfulla inristningarna för mina tankar till Matisse. Särskilt en av graveringarna uppehåller mig. Den föreställer två händer som möts på mitten av askens baksida, i ett slags evigt handslag. Tennaskarna är cigarettaskar, tillverkade av sovjetiska krigsfångar under andra världskriget. Handgjorda gåvor till de norrmän som hjälpte soldaterna överleva fånglägren.I Store Norske Leksikon går att läsa om hur runt hundratusen ryska soldater kördes till nazisternas arbetsläger i Norge. Närmre fjortontusen av dem dog på norsk mark. I lexikonet går även att läsa vittnesmål från norrmän som hjälpt de svältande fångarna, trots att hjälpen varit strängt förbjuden. Jag fastnar vid ett av minnena, från en kvinna vid namn Eli Holtsmark, som berättar om hur hon som tolvåring gått till ett av arbetslägrens staket med matpaket: ”En gång då jag överlämnade mat under stängslet, kom en stor hand fram och greppade min i ett handslag”.Tennaskarna hade de ryska krigsfångarna tillverkat av sina egna tallrikar. Troligtvis ett slags tack och minnessak till de som hjälpt dem överleva. Eller fungerade askarna som ett substitut för pengar– ett försök att förklä hjälpen som transaktion. Jag tänker på ordet tacksamhetsskuld. Tacksamhet och skuld. Kan tacksamhet betala en skuld, och vari uppstår skulden när något getts som gåva? Maten hade norrmännen självmant gett de uppenbart svältande soldaterna, och cigarettaskarna hade trots sitt symboliska värde, inte något betydande materiellt värde. I grund och botten bör vi kanske fråga oss ifall man över huvud taget kan ta emot något, vare sig man bett om det eller inte, utan att försätta sig i skuld.I essän The Gift skriver filosofen Ralph Waldo Emerson:”Det sägs att världen står på randen till konkurs, att världen är skyldig sig själv mer än den kan betala tillbaka, och därför rentav borde beslagtas och säljas. Men jag tror inte att denna allmänna utmätning, som mer eller mindre involverar hela befolkningen, är skälet till den olustiga känsla som infinner sig vid varje jul och nyår, och även andra tillfällen, då man förväntas skänka gåvor – eftersom det alltid är lika angenämt att vara generös, men i lika hög grad, besvärande att sättas i skuld.”Resonemanget låter modernt och till synes anti-kapitalistiskt, men skrevs av Emerson, kallad den amerikanska transcendentalismens fader, i mitten av artonhundratalet. I essän beskriver han gåvans komplexa natur och symbolik. Han urskiljer speciellt en typ av gåva – den nödvändiga gåvan, i form av till exempel mat eller kläder. Enligt Emerson är den nödvändiga gåvan enklare att både ta emot och att ge. Däremot riskerar den att göra parternas ojämlikhet smärtsamt påtaglig. Att givaren då dessutom förväntar sig tacksamhet, menar Emerson är grymt. Enligt honom önskar människor, och särskilt män, att vara självförsörjande. De förändrar hellre hela världen för att besitta det som de menar är rättmätigt deras, än ber om hjälp. Vi förlåter inte helt en främjare, skriver Emerson.Kanske är vi beroende av en varufiering av oss själva och våra skapelser för att undgå att kränkas eller råka förolämpa varandra. Enligt marxistisk teori osynliggör ett objekts eller en tjänsts inträde på marknaden dess nödvändighet för individen. Därmed kan vi maskera våra individuella behov bakom rollerna av köpare och säljare. Jag tänker att vi kanske också har blivit känslomässigt betingade att föredra varufieringen, och gömma oss bakom masker, framför att acceptera den smärtsamma sanningen – att världen är orättvis och att vi alla är beroende av varandra.Emerson presenterar i sin essä en för mig oväntat cynisk tanke – insikten om att människors vänlighet och grymhet ofta är så godtycklig, att det inte ger mening att lägga någon större vikt vid dess betydelse. Våra och andras intentioner är inte så uttänkta som vi kan tro. Jag känner själv igen den skam som kommit över mig, de gånger jag till exempel gett ett par slantar till en tiggare. Hur mycket jag ger, varför just idag och till just den här människan, vet jag är ytterst tillfälligt. Efter att ha räckt över slantarna har jag mest mått illa över mig själv. Som en följd av insikten om människors oberäknelighet, menar Emerson att ingen bör förvänta sig varken vänlighet eller givmildhet, och att vi istället borde överlåta godheten till vårt öde. Här riskerar han att överge sin pragmatiska hållning och istället övergå i ett religiöst tankesystem. Men kanske uppmanar han oss att omfamna det tillfälliga och klumpiga i vänligheten, istället för att skämmas över den eller förvänta oss något i gengäld.Jag är tillbaka på arkivet, och tittar på askens lock: CCCP, Norge 1945. Sovjet, symbolen för en dröm om jämlikhet, men med en verklig terror som följd. Jag har svårt att greppa motsägelserna och tragiken askarna speglar. Huvudsakligen fungerar de som behållare till cigaretter, en av konsumtionssamhällets mest absurda uppfinningar. Men paradoxalt nog är de tillverkade av sovjetiska krigsfångars tallrikar, och till råga på allt, som tack för mat som räddat deras liv. Allt som allt, är cigarettaskarna ett hopplöst försök av den maktlöse soldaten att betala en tacksamhetsskuld ingen människa någonsin borde behöva bära. En produkt av en smärta så stor, att det känns lönlöst för mig att försöka förstå den. Men den tomma asken i min hand väcker ändå frågan om hur ett framtida, mer jämlikt samhälle skulle kunna se ut. Jag tittar på den. Öppnar och stänger locket, som i hopp om att den skulle kunna rymma något svar. Jag vänder bort sidan med hammaren och skäran, och ser det inristade, förevigade handslaget på baksidan. Emerson menade att vi aldrig borde känna tacksamhet, eftersom vi alla, i grunden, har samma rätt till världen vi råkat hamna i. Men han avslutar sin essä The Gift med att hävda att det faktiskt finns ett skäl att ge gåvor: För att visa kärlek. Inom kärlekens irrationella sfär kan vi både ge och förvänta oss presenter från våra nära och kära, utan att sättas i skuld. Emerson skriver: “Då jag försökt förena mig med andra via tjänster, har det visat sig vara ett intellektuellt trick – intet mer. De andra kan äta dina tjänster, såsom äpplen, och lämna dig utanför. Men älska dem, och de kommer att känna dig, och glädjas av dig obegränsat”. Samira Tohidi, konstnär

11 Jan 20229min