Korståg – i hjärtat av det västerländska samhället

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år?” I Erik Beckmans ”Fågeln som pianist” ringer någon med ett erbjudande: ”Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det”. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: ”Du är ju författare, det står i telefonkatalogen.” Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag – oavsett hur texten är skriven – kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: ”jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv” svarar personen: ”Jag? Vad fan ska vi då ha författare till?” En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo ”Spådomen” och ”Doften av en man” är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar ”Spådomen” för en berättelse om flickan ”som en gång var hon.” Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i ”Doften av en man: ”Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det.” Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I ”Jag kommer ihåg” radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: ”Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt.” Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne – för att kunna kallas ”biografiskt” – innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: ”Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal” utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för ”läsarminnen”, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? ”Jag har, så att säga förlorat mig själv”, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten – eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i ”Spådomen” i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna – ett jags sökande efter kärlek – samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: ”Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. […] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits.” Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ”ingen annan haft det”, som det heter i ”Fågeln som pianist”. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt – själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

8 Maj 20189min

Intet, ingenstans, icke-varat. I djupet av vår existens finns denna frånvaro. Psykoanalytikern och filosofen Johan Eriksson ser det kan utgöra ett allvarligt hot mot våra jag. Men också en möjlighet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi kommer från Ingenstans. Från den tomma rymden. Vi känner det. I djupet av vår existens känner vi att vi egentligen inte hör hemma här – i livet, i världen, i varat. Vi lockades in i den här existensformen. Vi förfördes av dom som redan var förförda, dom troende. Dom som kallar sig våra föräldrar gav oss vårt namn och deras omsorger etablerade attraktionspunkter runt vilka de riktningslösa energierna, trycket från Ingenstans, började organiseras. En plats inmutades. Ett rum växte fram. Energierna banades och antog formen av det som dom troende kallar begär, drifter, affekter, viljor. En värld började etableras. Saker och ting började angå oss. Vi formades till människor som tycker, tänker, känner och värderar. Vi formades till människor som gillar träslöjd och skäms för sina trasiga täckjackor; människor som håller tummarna för att Djurgården ska vinna allsvenskan och som bråkar med försäkringsbolag, gör upp planer inför midsommar, oroar sig för klimatkrisen, detonerar hemmagjorda bomber på offentliga platser och svär över bredbandsuppkopplingen. Det mänskliga livets håll-i-gång blev vår verklighet, den verkliga verkligheten. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Men ibland, kanske när vi precis ska till att trycka in portkoden eller lägga keso på en skiva mörkt bröd (grannens väckarklocka hörs genom väggen), då känner vi det – att vi kommer från Ingenstans, att rottrådarna finns kvar. För ett ögonblick släpper förankringen i världen. Kontinuiteten i levandet avbryts tvärt. Vi famlar, faller. Fasan är namnlös. Förtvivlan är dödstyst. Vi känner: detta är en försmak av den katastrof som kallas för galenskap. Det är så här det är att ”tappa det”. I bästa fall hittar vi snabbt tillbaka. Telefonen ringer. Radionyheterna pockar på uppmärksamhet. Vi är hemma igen, i den verkliga verkligheten, i livets håll-i-gång. Men långt där nere bevaras minnet av det snabba återbesöket. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Vi har introducerats till vad det egentligen innebär att vara människa. Vi har introducerats till det skrämmande faktum att vår blinda förtrogenhet med oss själva och vårt liv vilar på att vi lyckas tränga bort minnet av vår egentliga härstamning. Som barn retades vi genom att fråga våra föräldrar var vi var någonstans innan vi föddes. På ytan är detta en oskyldig lek. Men alla bär vi på spåren av den prenatala tomhet varifrån vi kommer. För vissa är dessa spår så levande, bortträngningen är så skör, att de hela tiden måste anstränga sig, och då inte bara gällande olika typer av strävanden inom ramen för det mänskliga livet (där måste alla människor anstränga sig), utan anstränga sig för att överhuvudtaget ha ett liv och en värld inom vilken strävanden kan projekteras och realiseras. Dessa människor är dom ontologiskt otrygga, dom existentiellt hemlösa, dom som saknar en vilande bas för erfarenhetslivet. Dom lever sina liv jagade av en känsla av att livet och existensen i sig är en lögn. Dom lever på ett känslomässigt plan med en misstänksamhetens blick riktad mot den verklighet inom vilken den stora massans håll-i-gång utspelar sig. Världen blir en kuslig plats att befinna sig på. För dessa människor blir det ansträngande att överhuvudtaget vara människa. Dom upplever sig inte sällan som ”som-om-människor”. Levandet faller sig liksom inte naturligt. Dom har relationer som om dom hade relationer; dom skaffar barn och gör karriär som om dom skaffade barn och gjorde karriär; dom älskar och skrattar som om dom älskade och skrattade; dom gråter och är deprimerade som om dom grät och var deprimerade. Om du frågar dom ”vem är du egentligen?” så ser du paniken i deras ögon. Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna ställa ironiska frågor av karaktären ”finns det någon bland alla levande som verkligen lever?”, Dock kan man fråga sig om inte dessa människor bör betraktas som privilegierade vittnen till ett grundläggande existentiellt villkor som gäller oss alla. I grunden är vi alla som-om-människor, de flesta av oss vet bara inte om det – åtminstone inte förrän existerandet påminner oss. Att vara människa är att vara som-om-människa. Vi kommer från Ingenstans. Intet är den fond mot bakgrund av vilken vi träder fram. Det vi kallar för medvetande, psyke, det personliga varandet avtecknar sig mot bakgrund av Intets närvaro. Det är därför vi inte helt och fullt är förmögna att vara oss själva. Vi är inte identiska med oss själva i egenskap av, låt säga, arga, lyckliga, levande, välbeställda, medelklass, föräldrar, män, kvinnor, och så vidare. Intets närvaro är själva sprickan i vår existens som gör att vi på ett eller annat sätt alltid måste förhålla oss till oss själva: vi kan inte bara vara (arga, lyckliga, levande, välbeställda och så vidare), utan hur det är att vara (arga, lyckliga, levande, välbeställda) är alltid en aktuell fråga för oss – implicit eller explicit. Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna ställa ironiska frågor av karaktären ”finns det någon bland alla levande som verkligen lever?”, ”finns det verkligen någon riktig filosof bland alla filosofer?”, ”finns det någon riktig man bland alla män?”, ”finns det någon riktig människa bland alla människor?”. Logiskt tycks detta vara meningslösa frågor. Alla människor är väl riktiga människor? Ändå hör vi att det faktiskt frågas någonting här. Livets overklighet är alltid en risk för oss. Misstanken finns alltid där: är jag verkligen arg, levande, troende, svensk, man, kär, engagerad, och så vidare? I de stunder då vår egentliga härstamning gör sig påmind och vår självklara förankring i livets håll-i-gång för ett ögonblick släpper så konfronteras vi med det faktum att vi i egenskap av mänskliga personer på ett djupt plan är främmande inför alla världsliga identifikationer. Ändå kan vi alla, åtminstone i minimal mening, fortfarande säga ”jag”. Det är därför vi kan bli galna: jag kan förlora allt, inklusive mitt själv. Om det inte vore så – om det liksom inte ingick i den mänskliga personvaron att kunna bli främmande inför existensen som helhet, inklusive sin egen existens – så skulle vi inte kunna förundras över existensen, förhålla oss till den. Därmed skulle det saknas utrymme för frågor av typen ”varför?”, det vill säga frågor efter orsaker, skäl, grunder. Att vi kommer ifrån Ingenstans, att vi inte har någon naturlig plats i existensen, och att vi i djupet av vår existens känner av detta faktum, är alltså ett villkor, inte bara för att vi ska kunna bli galna, utan också för att vi ska kunna bedriva någonting sådant som vetenskap eller filosofi Johan Eriksson, psykoanalytiker, psykoterapeut, filosof

7 Maj 201810min

Karl Marx var medförfattare till"Det kommunistiska manifestet". Torbjörn Elensky har skrivit ett manifest för en borgerlig kultursyn. Men det hindrar inte att de är överens på några avgörande punkter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Han börjar bli till åren nu. Den mest beundrade och hatade av alla tänkare sedan Franska revolutionen. Han som av en del anses vara den brottslige ideologen bakom några av 1900-talets värsta diktaturer. Eller som vi enligt andra hela tiden måste återvända till, för att förstå vår egen tid. Alltså Karl Marx, som föddes i Preussen den 5 maj 1818 och dog i Storbritannien 1883, men vars spöke än idag fladdrar runt över kontinenterna och skräms. Det är mycket bråte man måste skaffa undan innan man kommer fram till honom själv. Kanske låter det sig inte ens göras längre. Hans historiefilosofi håller knappast för granskning. Vare sig tanken att hela historien handlar om kamp mellan klasser eller visionen av att den historiska processen skulle leda till ett klasslöst, kommunistiskt paradis om bara utvecklingen fick ha sin gång. Den där idén om grupper som står mot varandra i en historisk ödeskamp är lockande, helt enkelt för att den så tydligt åskådliggör de långa rörelserna över seklen. Det inger en känsla av trygghet att se historien som en typ av lagbunden process. Och hoppet om ett kommande paradis har vi västerlänningar inkodat i oss sedan ett par årtusenden, det finns i både judisk och kristen tradition, samt, sedan Marx dagar, i ett sekulärt kommunistiskt, även om den drömmen mest varit en mardröm, tyvärr. Men viktigare, och bestående, är Marx vilja att förstå de materiella förutsättningarna för sociala, politiska och kulturella förhållanden, liksom för historiens utveckling. Där finns, snarare än en ännu hållbar metod, en ännu hållbar inställning. Marx är genomgående realistisk, och utgår hela tiden från det väg- och mätbara. Han är heller i princip aldrig någon moralist, det är en av de goda följderna av hans syn på historien som något lagbundet: de enskilda aktörerna är vare sig hjältar eller skurkar, utan de fyller de roller historien ger dem. Borgerskapet, västerlänningarna, kolonialisterna eller alla de andra, agerade och agerar inte som de gör för att de är onda, utan för att de ekonomiska och historiska processerna får dem att agera i enlighet med sitt klassintresse. Och om bara de egendomslösa, proletärerna, inser sitt eget klassintresse kommer de att detronisera härskarna och ta makten över produktionsmedlen. det säger något om vilket extremt genomslag han fick, att man faktiskt kan kalla sig marxist, som om det var en tro man skrev under på, och inte ett av flera möjliga tankesystem, som kan hjälpa oss att förstå och förklara världen. Måste man helt hålla med eller helt vara emot Marx? Det är rätt märkligt att betrakta en tänkare på det sättet. Och det säger något om vilket extremt genomslag han fick, att man faktiskt kan kalla sig marxist, som om det var en tro man skrev under på, och inte ett av flera möjliga tankesystem, som kan hjälpa oss att förstå och förklara världen. Och för all del, vilket Marx själv ansåg vara viktigt, förändra den. I detta ligger nog en stor del av lockelsen hos Marx: viljan att förändra, att undersöka verkligheten för att påverka den. Lite motsägelsefullt är det kanske att hänvisa till historiska processer och samtidigt vilja ge filosoferna uppgiften att förändra världen. Men visst, om vi tänker oss att det faktiskt finns en dynamik mellan bas och överbyggnad, mellan de ekonomiska villkor vi lever under, som alltid går tillbaka på ägandet av produktionsmedlen, och kulturen vi lever i, så kan givetvis en riktig analys övertyga folk om att de ska förändra förhållandena så att de blir mera hållbara. Och det var kanske i viss mån vad socialdemokratin, från slutet av 1800-talet, satte sig i sinnet att göra? Och därmed omintetgjorde den också förutsättningarna för den revolution Marx förutspått, åtminstone i västra Europa. I Ryssland däremot bestämde de sig för att hoppa över några led, industrialiseringen inte minst, och göra revolution först och industrialisera landet i efterhand. Ska Marx få skulden för det? När han själv rentav tog avstånd från tanken på att en revolution skulle vara möjlig i Ryssland? Han tänkte sig den snarare i det Storbritannien där han själv levde i exil, och skrev sina viktigaste verk. Viljan att förändra världen är varje ny ungdomsgenerations dröm, sedan det tack vare Upplysningen under 1700-talet stod klart att det faktiskt går att göra revolution och störta det gamla i gruset. Sedan kan ju denna förändringsvilja ta sig mer eller mindre våldsamma uttryck, och de visioner som inspirerar nya generationer kan skilja sig lite från de tidigare. Men själva impulsen att vilja förändra, i tron att allt nytt alltid blir bättre, tycks numera vara konstant. Saken är bara den att en verklig förändring alltid måste bygga på en riktig analys. Och där har vi återigen Marx, som borde kunna fungera som förebild. Hans styrka, när han inte målar med den breda penseln, är alltså den distinkta analysen av konkreta förhållanden. Han är ingen utopist, utan kritiserar tvärtom vad han kallar ”de utopiska socialisterna”, alltså de som gör sig visioner av drömda framtider, utan hänsyn till materiella villkor eller ens naturlagarna. Den som inte blundar för hur det faktiskt ser ut, som sätter parentes, så att säga, runt sin egen lust att moralisera – en lust som tycks starkare än någonsin i vår tid av klick och likes, eftersom den moraliska indignationen väcker direkta känsloreaktioner och ger fler delningar än de kyliga analyserna – kan åstadkomma mer än den som försöker påverka känslovägen. Väldigt mycket av den samtida så kallade aktivismen, både på Facebook och annat håll, ägnar sig mer åt att väcka känslor än åt att analysera. Det är, som jag uppfattar saken, precis därför alla de rörelser som blossat upp sedan sekelskiftet har misslyckats. De satsar på snabba likes, symboliska utspel, spektakel, helt enkelt, hellre än att gå ner i djupare analys, av det slag som krävs för att man ska förstå förhållandena i världen på allvar, och därmed också hur man kan gå till väga för att påverka dem, i den mån det alls är möjligt. Om Marx skulle återvända skulle han knappast göra det som marxist, Jakten på en ”ny Marx” pågår i perioder, och den ena efter den andra utnämns faktiskt till det också – alltifrån Naomi Klein till Thomas Piketty. De har bägge ägnat sig rätt djupgående analyser av samtiden, men ingen har fått den sprängkraft som Marx fick. Men det ligger väl i sakens natur: Marx var också han en skapelse av sin tid, med dess bildningsideal, dess snabba utveckling av ekonomin, industrialismen och imperialismen. En utveckling som han i princip omfattade och hyllade, för att den bidrog till att riva ner det gamla ståndssamhället, där orättvisorna var inbäddade i religiösa och vidskepliga föreställningar. Borgerskapet förvandlade allt till varor, och avslöjade därmed hela det bedrägeri som den gamla världen vilat på samt beredde vägen för den kommande revolutionen. Om Marx skulle återvända skulle han knappast göra det som marxist, däremot skulle han säkert vara trogen det han skrev redan som 25-åring, fem år före revolutionsåret 1848 och ”Det kommunistiska manifestet”, i ett brev till en vän: Om inte konstruktionen av framtiden och den slutgiltiga utopin är vår sak, så är det så mycket säkrare vad vi för närvarande har att utföra. Jag avser den hänsynslösa kritiken av allt bestående, hänsynslös såväl däri att den inte gör halt för några slutsatser som att den inte viker undan i konflikter med de härskande makterna. Se där, ett intellektuellt föredöme som håller i alla tider. För vänstern såväl som för högern. Och för alla oss som vill ha friheten att röra oss över hela fältet, och som vet att maktmissbruket visar sitt fula tryne oaktat vilken ideologi som för närvarande råkar vara på modet. Torbjörn Elensky, författare

3 Maj 20189min

De europeiska jihadisternas drivkraft är inte primärt religiös, hävdar den franska statsvetaren Olivier Roy. Hans analys får journalisten Anna Thulin att ställa övergripande frågor om samhället idag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Terrorism och jihadism är inga nya företeelser. Det som är nytt är hur terroristerna medvetet söker döden, menar den franska statsvetaren Olivier Roy. Jag tänker på hans ord när jag passerar två franska bistrobarer i närheten av Saint-Martin-kanalen i Paris. Jag ser fortfarande skotthålen i fönstren, trots att rutorna har bytts ut för längesen. Jag minns rosorna och doftljusen och blodfläckarna vid uteserveringarna, trots att asfalten har sköljts ren av otaliga regnskurar. Den som går på Drottninggatan i Stockholm kan känna igen känslan. Terrorn sätter osynliga spår i minnet och platsen förblir inte densamma efteråt. Allt insveps förstås också i jihadismens narrativ om döden som en belöning Det var i november 2015 som jag var i Paris för att rapportera om terrorattentaten, där självmordsbombare sprängde sig utanför fotbollsarenan Stade de France och beväpnade män öppnade eld i konserthuset Bataclan och vid restauranger runtom i staden. 130 människor dog och ytterligare hundratals skadades. Kort efteråt tog terrorgruppen Islamiska staten på sig dåden. Att försöka förstå varför kan tyckas absurt och meningslöst. Ett trauma går inte att placera in i den vanliga berättelsen om livet: den är till sin natur ett avbrott, en svart punkt. Men den franska statsvetaren Olivier Roy gör ett försök. I sin bok ”Jihad och döden”, som kom på franska 2016 och i svensk översättning av Johan Öberg 2017, för han fram en teori som blivit kontroversiell i vissa kretsar: nämligen att de europeiska jihadisternas drivkraft i första hand inte är religiös. Istället kan terroristerna ses som personer som på djupet saknar tro på någonting, nihilister som söker sin egen död. Man spränger sig själv, står kvar med vapen i hand när polisen kommer och har ingen allvarligt menad flyktväg. Man är inte rädd för att dö, eftersom döden är målet. Allt insveps förstås också i jihadismens narrativ om döden som en belöning: man blir martyr i en påstådd strid och får ett frikort till paradiset. Det finns förstås de som ångrar sig halvvägs, som Rakhmat Akilov i Stockholm. ”Han misslyckas med att dö”, skriver Göran Rosenberg i Expressen, ”eftersom bomben inte exploderar utan börjar brinna runt benen och det plötsligt gör för ont att dö och han flyr.” Men Akilovs mål var ändå att dö. Det var slående hur likgiltig han var efteråt, både inför sig själv och offren, som om motivet inte spelade någon större roll. Det viktigaste var att ha ett motiv – vilket som helst. Det stämmer med bilden som Olivier Roy målar upp av typiska jihadister: Ofta har de ett småkriminellt förflutet, de kommer från alla klasser och de har sällan varit troende särskilt länge. Snarare är de religiösa nybörjare och ganska okunniga om de andliga texterna. Akilov tycks knappt ha vetat något alls om den religion i vars namn han ville döda. En stor del av propagandan handlar om att måla upp kalifatet som ett välfungerande och harmoniskt samhälle. Soldränkta ängar, äppelodlingar och lekande barn. Män som rider vid havsbrynet under en blå himmel. Radikaliseringen föregår islamiseringen, skriver Olivier Roy vidare. Vad menar han med det? Jo, helt enkelt att de som ställer upp som terrorvolontärer först visar tecken på radikalitet, och därefter finner ett religiöst narrativ för att få utlopp för våldet. Terrorn som ett slags utökat självmord, alltså. Vilket går tvärt mot den islamiska traditionen, där någon som dör i strid visserligen kan upphöjas till martyr, men den som söker döden kränker guds vilja. Jihadismen har också karaktären av en ungdomsrörelse med starka drag till populärkultur, åtminstone i Europa. Iscensättningen av döden är inspirerad av filmer och dataspel. Innan terrordåden förbereder man sig med rekvisita och filmer på nätet, där man poserar med vapen och motiverar sin handling. I jihadisternas förvridna värld är de superhjältar som hämnas egna eller andras oförätter. På det viset påminner de om många skolskjutare och högerextrema terrorister. Att känna sig som en ung loser utan sammanhang gör en naturligtvis inte per automatik våldsam. De som söker sig till våldet, däremot, hittar ofta en berättelse där deras handling får mål och mening. Och där är IS propaganda synnerligen effektiv. En som har forskat om IS mediestrategi är Michael Krona på Malmö Högskola. I medier pratar man mest om de brutala tortyr- och avrättningsfilmer där offren bär Guantanamo-liknande fångdräkter. Men majoriteten av IS filmer är inte våldsamma, menar Krona. Tvärtom. En stor del av propagandan handlar om att måla upp kalifatet som ett välfungerande och harmoniskt samhälle. Soldränkta ängar, äppelodlingar och lekande barn. Män som rider vid havsbrynet under en blå himmel. En känsla av mytologiskt paradis och nationalromantik. Skillnaden är att ”nationen” här är gränslös, ett kalifat för hela världens rättrogna. Kvinnan har en betydelsefull roll i det nya samhällsbygget och att fostra framtida jihadister. Till och med i de våldsamma filmerna finns det en estetik för att locka rekryter. Det är Hollywoodliknande produktioner, med effektiva detaljer som får tittaren att känna igen sig. Man kanske använder samma typsnitt som i ”Game of Thrones”, eller sätter en kamera på geväret så att det påminner om ett dataspel. ”Det är inte våldet i sig som lockar, utan hur man förpackar och glorifierar våldet”, säger Michael Krona. På samma sätt undrar jag om det är döden i sig som Olivier Roy menar när han vill visa på jihadisternas drivkraft. Han argumenterar visserligen övertygande och ger många konkreta exempel. Men är det verkligen döden – döden – som är dragningskraften? I så fall som en övergång till paradiset, inte som att bli maskmat och uppgå i ingenting, väl? Nihilisterna ser ju världen som i grunden meningslös, med avsaknad av moral och en högre makt, medan de självutnämnda terrorkrigarna faktiskt tycks se en mening i sin gärning. Förvriden och avskyvärd, visst. Men likväl en mening. Kanske är det inte religionens återkomst i samhället vi borde oroa oss för. Utan för att vi, när kyrkan och tron allt mer förlorat sin roll som meningsskapare i tillvaron, inte blivit tillräckligt bra på att förklara att livet är vackert och meningsfullt.  Hur vi tolkar dåden och vilken kontext vi sätter in dem i beror på vilka berättelser vi själva, medvetet eller omedvetet, väljer att se. Samma helg som terrordåden i Paris skedde 2015, besökte jag en fransk barn- och ungdomstidning. Barnen hade bjudits in till ett redaktionsmöte för att planera ett temanummer om attentaten. Deras berättelse om våldet var en annan än de vuxnas. Varför tycker inte terrorister om fotboll? frågade de sig. Ogillar terrorister rockmusik? Att vi agerar och formar vår världsbild utifrån det vi redan känner till, utifrån de berättelser vi placerar in våra egna liv, tycks gälla både terrorns offer och dess förövare. ”IS styrka ligger i att spela på vår rädsla. Och denna rädsla är rädslan för islam”, skriver Olivier Roy. I min mening verkar vi ha svårare att kalla högerextrema dåd för terrorattacker. De kallas hatbrott i bästa fall, men ses inte som angrepp mot grundläggande institutioner och hot mot samhället i stort. Men är inte ideologiskt motiverade attacker i skolor och bränder på flyktingboenden just hot mot grundläggande institutioner, där målet är att injaga allvarlig fruktan hos befolkningen? Om man vill spetsa till det, så tycks IS sälja in sig och locka rekryter med hjälp av storytelling som vilket framgångsrikt företag som helst. I många fall är gärningsmännen ”do-it-yourself”-terrorister som endast har en lös koppling till rörelsen, men som anammat IS berättelse om global jihad och ett så kallat kalifat genom att surfa på nätet. Det får mig att fundera på vilka andra berättelser som finns för människor som saknar sammanhang. Kanske är det inte religionens återkomst i samhället vi borde oroa oss för. Utan för att vi, när kyrkan och tron allt mer förlorat sin roll som meningsskapare i tillvaron, inte blivit tillräckligt bra på att förklara att livet är vackert och meningsfullt. Om vi lyckas så kommer kanske den potentiella terroristen inte bara att kunna se mening med döden, utan även sitt – och framförallt sina offers – liv. Anna Thulin, journalist   Litteratur Olivier Roy: Jihad och döden, översättning: Johan Öberg. Daidalos, 2017.

30 Apr 20189min

Kristofer Folkhammar skildrar läsningens attraktionskraft och hur hans skrivande hänger tätt ihop med att komma ut som homosexuell. Det handlar om en cruisingens poetik och förmågan att duga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Älsklingar, jag har läst en massa nu igen. Jag brukar ju stå här, kväll efter kväll i kvällsron, när barnet har somnat och vi plockar fram rester ur kylen och tänder de små lamporna, då, mitt i allt det som är mitt brukar jag ju stå här med min hopplöst sladdriga tunga och beskriva min jakt genom böckerna. Beskriva drömmen om en exakt formulering som ska täcka upp för all ensamhet jag någonsin känt. Beskriva förhoppningen om ett precist uttryck för den kunskap som mina privilegier håller ifrån mig. Beskriva längtan efter en alldeles klar lydelse som kan spegla förnimmelsen av en manskropp under mig. Beskriva känslan av att slippa sig själv. När läsningen drar en ner i något där språket kommunicerar med rytm istället för spänstig insikt. En av er sa nyligen att jag förmodligen skulle vara mindre olycklig, om jag inte förväntade mig att saker ska gå att begripa fullt ut. Ni ler åt mig. Överseende drag över munnarna när ni bläddrar i de hundörade böcker och tidningar jag lagt fram för kvällen. Ler när jag skramlar fram för många muggar och assietter och ber om ursäkt för röran i lägenheten. Ni ler när min mun slafsar bland orden och försöker systematisera det oberäkneliga skum som är litteraturen. Vad det skummet består av ikväll och i vilka porer det kan tänkas tränga ner i denna afton. En av er sa nyligen att jag förmodligen skulle vara mindre olycklig, om jag inte förväntade mig att saker ska gå att begripa fullt ut. Han sa att jag verkar tro att bara jag anstränger mig tillräckligt mycket, så ska relationer, maktförhållanden, konflikter och upplevelser av konst kunna förstås och sorteras upp i prydliga boxar. Lyckas jag inte med det så kan jag för lite. Och har inte läst tillräckligt mycket tillräckligt noggrant. ”Kom igen, farsan, du vet ju att det inte funkar så”, sa han. ”Surfa lite på det du läser”. Han sträckte ut armarna och gungade höfterna som om han balanserade på en våg. Gav mig en puss och satte på kaffe. En annan av er tittade upp från en av böckerna jag lagt fram och sa att om jag kan ha ”tillräckligt bra” som ideal i mitt föräldraskap – ”The good enough parent” – så borde jag kunna förlita mig på att vara både en ”good enough boyfriend” och en ”good enough reader”. Redan de gamla grekerna. Redan medeltidens sodomiter och Karin Boye Läsningen började inte med någon slukande passion. Den började med duktighet. Så möjligt det verkade att foga in sig utan att använda kroppen. Så rimligt det verkade att gömma undan den alltför stora, alltför känslosamma klumpen av senor och bukfett, långt in bland stallgarderobens mest bortglömda halm. Eftermiddag efter eftermiddag i eftermiddagslunken. Det disiga biblioteksljuset över skrifterna och häpnaden från dem. Det lustiga i hur den undanskuffade kroppen väcktes till liv genom böckerna. Genom gryniga reflektioner. Redan de gamla grekerna. Redan medeltidens sodomiter och Karin Boye. Någon hade vänt bort sitt ansikte. Jag smög in i hennes sovrum. Andetagen var tunga i mörkret. Jag viskade: ”Lyssna, mamma, jag tror att jag tillhör en minoritet som är stabil över tid.” Hoppades att hon skulle drömma sig snäll.   Älsklingar, jag brukar ju stå här och proklamera hur det att skriva hänger tätt, tätt ihop med att komma ut som homosexuell, för mig. Båda dessa praktiker framstod som lika anstötligt excentriska att hänge sig åt. Att träda in i dem förutsatte samma typ av högfärdiga självhävdelse. Att föra pennan över pappret, och vilja visa, delta. Att föra handen över era nackar, och vilja blomma, synas. Att förvandla en nedbrytande oro till en skapande sensibilitet – det är den triumfatoriska aspekten av att skriva. Det är cruisingens poetik. En garderob är en fantastisk plats att träna upp sinnena i. Man är skyddad men instängd. Det går inte att se sin kropp, men det trånga utrymmet gör en mycket medveten om dess existens. Vem upptäcker mig? Vad får det för konsekvenser? I mörkret slår hjärtslagen djupt som hos ett urtidsdjur när man lyssnar efter vad som pågår utanför. Cruising, eller att cruisa, syftar på en planlös färd där det inte finns något tydligt mål för resan. Cruising är också gammal bögslang för att ragga. Förklätt till slumpmässiga blickar eller beröringar försöker bögen läsa av vem som skulle kunna vara en potentiell partner. I en lummig park eller i de privata cirklarnas mingliga snår. Samma cruisingteknik använder han då han riskbedömer ett fikarum, en vårdcentral, en gångtunnel. Att få ta detta cruisande, detta planlösa och högspända. Att omfamna det i all sin ängslan och njutning, och gå med allt det till ett tomt papper. Att förvandla en nedbrytande oro till en skapande sensibilitet – det är den triumfatoriska aspekten av att skriva. Det är cruisingens poetik.   Älsklingar, ni gillar när jag skriver om sex. Skildrar bögsex. Jag gör gärna det. Det är omöjligt, och kanske därför så hisnande att med språk försöka fånga in något så undflyende som sexuell upphetsning. Och i ett samhälle, som svämmar över av pornografiskt material, inte bara via nätets blinkande porrhubbar, utan kanske ännu mer via reklamens syntetkroppar, blir de erotiska skildringarna i konsten och litteraturen särskilt angelägna. Som ett komplicerande eller reagerande eller omhändertagande av de likriktade bilder av sex som vi översköljs av. Att skriva erotiskt handlar inte om att försöka chockera. Det kan handla om att framkalla upphetsning, men det erotiska skrivandet slutar inte vid väl återgivna ställningar. Sex i litteraturen är en lekfull ponny med flera tricks. När jag skriver handlar det många gånger om att iscensätta den bara delvis fiktiva idén om åtrån och den sexuella identiteten som den hårda princip som ordnar världen. Som den plats där den mänskliga existensen skiktas. Hur ensam kan åtrån göra oss? Hur hel kan en människa bli av att ligga? Sexskildringen är alltid mer. Spiller över i karaktärernas uppdiktade omständigheter, och dessa omständigheter rycker alltid verkligheten i svansen.  Detta hopplösa ”vi”, inkonsekvent som ett spädbarnshumör. Det är sent. Några av er vill gå hem, fastän jag inte hunnit visa er hälften av mina böcker. Det är så mycket jag vill att ni ska läsa, så mycket mer jag vill att vi ska prata om, för att kunna förstå saker. Sex är en ponny med många akilleshälar. Ta bara er som sitter här ikväll som exempel. Ta den av er som sa att han länge bara kunde föreställa sig att ha sex om han blev våldtagen. Ta den av er som sa att han älskar män, betydligt äldre än han själv, men grips av panik när hans spensliga kropp objektifieras som pojkaktig. Ta den av er som sa att hans HIV-diagnos stressar honom att ligga runt jättemycket, för att bevisa lycka och hälsa. Ta den av er som sa att vita män gillar att bli dominerade av honom för att lätta sin rasistiska skuld. Ta den av er som sa att han är totalt orädd som facklig representant, men inte pallar att vara öppen på jobbet. Ta den av er som sa att han kunde peka ut exakta samband mellan sin anorexi och det självhat som tonårens bögmobbing föste in honom i. Och dessa berättelser, om hur sexskildringen är större än sitt enskilda ligg, handlar ju bara om såna som oss. Såna som oss. Usch. Ni är så trötta på att jag lockar in er här i lägenheten, kväll efter kväll i kvällsron, och tvingar på er mina inklusiva ”vi” och ”oss”, i utbyte mot några kylskåpskalla ostpajer. Detta hopplösa ”vi”, inkonsekvent som ett spädbarnshumör. Jag ska sluta använda mig av det. Eller ska jag bara förlita mig på att min förmåga att berätta om er räcker. Att jag som författare är ”good enough”. Kristofer Folkhammar, författare och kritiker

19 Apr 201810min

Äta gott på lokal är ett ganska sent fenomen, och restaurangens uppkomst en sägen omgärdad av många myter. Och kan en vital restaurangkultur ha någon betydelse för det konstnärliga skapandet? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Under hösten och vintern 1832 flockades publiken till Théatre du Vaudeville i Paris för att skratta sig fördärvade åt Xavier och Duverts komedi Les Cabinets Particuliers, ”Privata rum”, en pjäs som ägnades den förvirring och de missförstånd som kunde uppstå vid ett besök på en Parisrestaurang. Pjäsen inleds med att restaurangägaren Morin och hans personal går igenom dagens meny och ställer i ordning matsalarna inför aftonen. Ett ungt par gör entré och smiter snabbt in i den privata salong de bokat. Strax dyker ett par herrar upp, där den ene, Monsieur Gavet berättar att han skuggat paret eftersom kvinnan är hans fru, och nu vill han veta i vilken salong de håller till. Ägaren Morin svarar att hans restaurang är så stor att han inte kan hålla reda på alla gäster, och ”dessutom måste en restauratör vara diskret”. De avbryts av att Madame Gavet kommer ut från sin salong, klandrar sin man för hans sjukliga och helt ogrundade svartsjuka, och föreslår att de båda går in i en annan salong för att prata ostörda. Då reser sig en man på första balkong i publiken, presenterar sig som Jacquard, tändsticksfabrikant och gift med skådespelerskan som spelar Madame Gavet, och han tänker minsann inte låta sin fru gå in i något privat rum med den stilige unge man som spelar Monsieur Gavet. Likaså var de första restaurangerna ställen dit man inte gick för att smörja kråset, nej dit gick man för att äta så lite som möjligt, och inte sällan i ensamhet. Och så är pjäsen igång, i en serie förväxlingar av ombytta och inbillade roller, där aktörerna ibland kräver att få spela varandra, den stilige Gavet visar sig spelas av en kvinna och plötsligt framför servitörerna ett sång- och dansnummer om hur färska grönsakerna och fisken är ute i köket – även om ingen av gästerna lyckas beställa eller äta något. Trots pjäsens succé ansåg sig ingen recensent kunna redogöra för handlingen, i denna sängkammarfars, skulle vi väl säga idag, med allt sitt springande i dörrar, men att den utspelar sig på en restaurang var helt i linje med den bild av Paris som omhuldades både av parisarna själva, och av de allt fler turister som befolkade stan 1832. Och att kunna erbjuda privata rum var en av Parisrestaurangens självklara attribut. Det var alltså lika självklart att gå ut och äta för att synas, som att inte synas alls, många ville helt enkelt få äta ifred. Likaså var de första restaurangerna ställen dit man inte gick för att smörja kråset, nej dit gick man för att äta så lite som möjligt, och inte sällan i ensamhet. Om detta kan man exempelvis läsa i den amerikanska historikern Rebecca Spangs bok "The Invention of the Restaurant", en bok som kom ut i början av det här seklet, med avsikt att slå hål på en del ihärdiga myter kring den franska gastronomins historia, till exempel det som jag och många med mig lika frimodigt fört vidare, att den franska restaurangkulturen skapades av alla de kockar som efter revolutionen 1789 blev utan jobb när deras adliga arbetsgivare avrättats eller tvingats i exil, och som därför öppnade egna etablissemang. Riktigt så var det inte, så låt oss börja med ordet restaurang. Restaurant betyder på franska något restaurerande, alltså en hälsobringande föda som kunde återställa människor med bräcklig konstitution. Inte sällan var det matsmältningen som spökade, antingen för att magen var klen, men man kunde också ha varit alltför glupsk och ätit sig till en dålig hälsa. När ordet restaurant började användas på 1400-talet handlade det oftast om en hårt reducerad höns- kalv- eller oxbuljong vars läkande egenskaper förstärktes av några guldringar och ädelstenar som fick koka med för sina goda egenskaper. Andra restaurerande produkter kunde vara ris, kikärtor, choklad och konjak, ingredienser som ingick i de sönderkokta röror som på 1760-talet började serveras i Paris på de första restaurangerna, eller Salle de restaurateur som de först kallades. Att ordet restaurant kom att förknippas med en lokal i stället för en dryck kan tillskrivas den något obskyre publicisten Mathurin Roze de Chantoiseau, som gav ut "Almanach Géneral d’adresses", ett första register som listade stadens alla företag och serviceinrättningar, och hur man kom i kontakt med dem, något som faktiskt fick livet i den hastigt växande storstaden att flyta smidigare – och inte minst, eftersom Mathurin Roze de Chantoiseau själv drev en Salle de restaurateur vid sidan av, och i sin Almanach såg till att flitigt smyga in reklam för sin lokal, därvid kallad Restaurant. Det var alltså som en sorts urbana spa-anläggningar som restaurangerna etablerade sig, redan 20 år före franska revolutionen. Mitt i alla sociala spänningar finner vi, precis som idag faktiskt, en rekordartat stor utgivning av kokböcker, där inte minst relationen mellan mat och hälsa ges stort utrymme, med utläggningar av epokens mest lärda inom medicin, fysiologi och kemi. Och på dessa restauranger, i sina bås, satt alltså en kategori män – och kvinnor, som av olika anledningar oroade sig för sin hälsa eller helt enkelt inte mådde bra, och som i sitt intagande av dessa minimala men närande portioner av olika dekokter kunde välja att ha enbart en spegel som sällskap. Men vi har som sagt med näringsidkare att göra, och redan efter ett par år började restauratörerna vrida och vända på begreppen. Skulle man inte kunna erbjuda något mer än denna strikta kost? Det intressanta i sammanhanget är att den franska värdshusmat som på 1700-talet erbjöds resenärer och besökare hade ett solitt dåligt rykte, i såväl storstäder som landsbygd. Och inte var man särskilt välkommen heller, när man trängde sig ner vid långborden bland de lokala hantverkare och arbetare som utgjorde ställets stamkunder, och som misstänksamt iakttog ens beteende. Alla åt den enda rätt som ställets traktör erbjöd, och det gällde att ta för sig snabbt om man ville bli mätt, vilket man som sagt kanske inte ville efter att ha tagit första tuggan. Ville man som resenär i Frankrike äta gott, enligt samstämmiga reseskildringar, måste man vara utrustad med inbjudningar eller rekommendationsbrev till privatpalatsens middagsbord - eller helt enkelt ta med en egen köksbrigad på resan. Behovet av borgerliga mötesplatser hade gjort caféerna i Paris till omhuldade fenomen. Det första, Le Procope, hade öppnats av sicilianaren Procopio 1686 på rue de l’Ancienne Comédie, och där ligger det än idag. Caféerna hade en social funktion, och efterhand en allt starkare politisk potential, och periodvis sägs kundkretsen bestått av fler polisspioner än politiska aktivister. Restaurangerna kom att betraktas som betydligt ofarligare, ja rentav apolitiska etablissemang, som enbart ägnades kroppsliga funktioner - och så småningom njutning och nöjen, vilket skulle förenkla utvecklingen. I det nya, mer egalitära Frankrike gjorde inte restaurangerna så stor skillnad på folk och folk – det viktiga var att gästerna kunde betala notan. På 1780-talet, några år före revolutionen, öppnade epokens stora kockstjärna Antoine Beauvilliers sitt etablissemang La Grande Taverne de Londres på rue Richelieu intill Palais-Royal. Beauvilliers specialitet var stora, bräserade stekar och fåglar med tillbehör, exempelvis spenatkroketter, gratinerade färserade tomater eller smörsauterade svartrötter. La Grande Taverne räknas som den första lyxrestaurangen, ämnad för fint folk som den var, med mängder av rätter på den fyrspaltiga menyn, mahognybord, kristallkronor, vita linnedukar, elegant klädd servis och välfylld vinkällare. Beauvilliers som tjänstgjort hos högadeln hamnade i blåsväder under revolutionen och tvingades stänga, något som också drabbade flera av de kökschefer som haft högättade arbetsgivare, ja några blev till och med avrättade. Men när omvälvningarna ebbat ut och samhällsordningen stadgat sig något, kom Paris restauranger att få en symbolisk betydelse. I det nya, mer egalitära Frankrike gjorde inte restaurangerna så stor skillnad på folk och folk – det viktiga var att gästerna kunde betala notan. Väl inne i lokalen kunde man, precis som i komedin Les Cabinets Particuliers, välja mellan den stora salen – om man ville synas, vilket alla turister gjorde, förvånade över den stora mängden kvinnor som befolkade borden, något man sällan såg i hemlandets värdshus och tavernor – eller så valde man som sagt att inte synas i något av privatrummen som kunde utnyttjas av par i olika stadier av förälskelse, men även av de allt populärare sällskapen av sjungande och fraterniserande dryckesbröder, en rörelse som också betraktades som relativt harmlös av de senare 1800-talsregimernas polischefer. Men det viktiga för besökarna var menyn med alla de rätter som radades upp i dom fyra spalterna. Under en välsignad stund kunde man välja bland och fantisera kring det som sedan skulle bäras ut på faten, genom svängdörrarna från det väl avskärmade köket, när man gjort sitt val. Och 1832, ja, i princip hela första halvan av 1800-talet var restauranger något som bara fanns i Paris, ett fenomen som därför drog till sig mängder av turister, journalister och reseskildrare, som med sitt traderande spred denna slagkraftiga sinnebild över världen, som en sägen om det goda livet, för den som åtminstone just då, och där, var stadd vid kassa. Karsten Thurfjell karsten.thurfjell@sverigesradio.se

12 Apr 201810min

Hoppet sägs vara det sista som överger oss. Men ofta tycks det vara viktigare att peka på allt som är fel, än att lyfta fram goda exempel. Men hur ska världen då bli bättre? undrar Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Några journalistkollegor och jag satt på en pub och pratade lite skit om en tidning flera av oss skrev för. Samtalet kom in på vad en chef för tidningen nyligen proklamerat: att de skulle satsa mer på positiva nyheter. De andra fnös. Så fånigt och oseriöst, när det finns så mycket problem som behöver belysas. Jag satt tyst, för feg för att höja min röst och säga att jag tyckte att tidningen gjorde rätt. Det här är många år sedan men minnet etsade sig fast och har fortsatt göra sig påmint. Det störde mig verkligen på djupet att människor med en position att beskriva, förklara och analysera världen för andra var så djupt ointresserade av att skildra också det som går bra. Det är ju det som ger oss kunskaper och vägledning för hur vi kan förbättra vår omgivning; som visar att det är möjligt att förändra och därmed ger oss ork att engagera oss. Somliga stärker sin identitet genom att ständigt peka ut fiender och allt som går snett. På så vis visar de upp den egna dygden I sin essäbok ”Hopp” återkommer författaren Rebecca Solnit flera gånger till just detta problem: att så många vill uppehålla sig uteslutande vid problemen, och snabbt placera framgångar i glömskans arkiv. Hon skriver ur ett perspektiv som aktivist på vänsterkanten och hon kritiserar särskilt några mentaliteter hon ser i de egna kretsarna. Somliga stärker sin identitet genom att ständigt peka ut fiender och allt som går snett. På så vis visar de upp den egna dygden och uppoffrandet - vilket blir viktigare än att verkligen åstadkomma något. Andra har bara svårt att hålla flera berättelser samtidigt i sina huvuden: eftersom de tror att precis allt måste vara på väg åt samma håll, och allt uppenbarligen inte är bra, så måste allt vara dåligt. Ytterligare andra tror att enda sättet att visa solidaritet med utsatta är att känna misströstan – ingen ska få uppleva glädje förrän alla gör det – men det är inte mycket till gåva, konstaterar Solnit. Och jag kommer att tänka på Tage Danielssons fina versrader: … du sorgset kvidande. Se här din svåra roll: att inse världens lidande med glädjen i behåll.” I sin bok ”Omställningen” skriver vetenskapsjournalisten Jens Ergon om det akuta hot mot mänskligheten som klimatförändringarna utgör. Första delen, som handlar om problemen, gör mig rädd och uppgiven, trots att jag kände till det mesta redan. I den andra delen berättar han i stället om all utveckling i positiv riktning som faktiskt också sker, både var gäller teknik, politik och attityder. Ergon är tydlig med att hoten fortfarande är mycket stora och akuta, men visar på strimmor av hopp. Jag kom att tänka på hans bok när jag i tidningen ETC läste om det möte i Mölndal som nätverket Klimatsans ordnade i februari 2018. Klimatsans låter som en bra sak, något vi alla skulle behöva, men föreningen menar inte att vi ska sänka våra klimatutsläpp utan att vi ska sluta tro på FN:s klimatpanel IPCC. Nätverkets grundare påstår i tidningen att IPCC är en politisk organisation som inte vet vad vetenskap är, trots att många hundratals forskare från hela världen bidar till panelens rapporter. En annan företrädare menar att polarisarna inte ens kan smälta och en tredje att den ökade koldioxidhalten i luften är naturlig och inget vi kan göra något åt men att havsnivåerna i vilket fall inte kommer stiga. Jag är inte expert på klimatet, långt därifrån, men jag väljer att lita på vad den absoluta majoriteten forskare med relevanta kunskaper i ämnet vid det här laget anser sig ha ovedersägliga belägg för – att människan påverkar uppvärmningen av jorden och att följderna kommer bli katastrofala för mänskligheten om vi inte gör något åt saken. Så varför tror inte Klimatsans medlemmar på det? Själva skulle de gissningsvis hävda att det beror på sunt förnuft och kunskaper som alla andra missat, men jag finner det troligare att det har att göra med en brist på hopp. När vi människor inte tror oss om att kunna göra något åt svåra problem har vi nämligen en tendens att stävja rädslan genom förnekelse, bortförklaringar eller konspirationsteorier. Brist på hopp om lösningar kan helt enkelt leda till att vi väljer att blunda för, eller förvanska det som väcker vår oro. Jens Ergons bok skulle alltså kunna göra stor skillnad för hur klimatskeptiker tar till sig problematiken och hur de väljer att arbeta med den. Om de förstår att det går att göra något skulle de kanske acceptera forskningsresultaten. Rebecca Solnits bok är full av berättelser som inger hopp. Det finns en föreställning om att katastrofer driver fram det värsta i människan och leder till grymhet och plundringar men i själva verket är det ofta precis tvärtom, visar Solnit. Vi blir hjälpsamma och solidariska, och hon exemplifierar bland annat med när orkanen Katrina förstörde New Orleans. Från stora avstånd kom människor körande till New Orleans med sina båtar på en trailer bakom bilen, för att undsätta medmänniskor i nöd. Vi drabbas sällan av panik, oftare av handlingskraft när kriser kommer. Se bara på alla de människor som i Stockholm öppnade sina hem för, eller gav skjuts åt okända när Stockholms kollektivtrafik slutade fungera efter terrordådet på Kungsgatan 2017. Vi vill varandra väl. Solnit skriver: ”Tillsammans är vi oerhört starka, och vi har en sällan berättad, sällan ihågkommen historia av segrar och omvälvningar som kan ge oss förtröstan på att ja, vi kan förändra världen, för vi har gjort det många gånger förut. Man tittar bakåt när man ror framåt, och att berätta den här historien är ett led i att hjälpa människor att sätta kurs mot framtiden.” Slut citat. Personligen betraktar jag det till exempel som naivt att hoppas på en kraftig flygskatt om inte många av oss först gjort tydligt att det är något vi kommer stödja. Den som tror att saker kommer lösa sig skylls ofta för att vara naiv. Och ja, att hoppas kan vara naivt. Ibland finns ingen grund för att känna hopp och att ändå göra det kan bli ett hinder från att se verkligheten som den faktiskt är och anpassa sig till den. Att hoppas kan också vara att vända sig bort och tro att allt kommer lösa sig utan mig. Ny teknik kommer fixa klimatet, jag behöver inte göra något. Någon annan, eller kanske en gudomlig makt, ordnar det. Ett sådant hopp kan lätt slå över i bittra anklagelser mot staten, mot politikerna, mot makten: varför gör de ingenting! Men politiskt valda makthavare har inte större svängrum än vad opinionen tillåter dem, om de vill sitta kvar efter nästa val. Därför måste vi alla visa vad det är vi hoppas på, och det gör vi kanske allra bäst genom våra egna livsval och handlingar. Personligen betraktar jag det till exempel som naivt att hoppas på en kraftig flygskatt om inte många av oss först gjort tydligt att det är något vi kommer stödja. Att välja att sluta flyga, att minska sin konsumtion, manifestera mot krig eller lägga fritid på att hjälpa nyanlända är att uttrycka en sorts hopp, som också blir en politisk vilja, om vi vågar prata om våra val och varför vi gör dem. Hoppet blir då personligt, inte abstrakt. Det vill säga: jag hoppas att mina val och mina handlingar kommer påverka andra, och att vi tillsammans blir många. Jag hoppas att vi kan göra världen bättre. Eva-Lotta Hultén, journalist och författare Litteratur Rebecca Solnit: Hopp. Översättning Helena Hansson. Ordfront, 2017. Jens Ergon: Omställningen – tio år som kommer att förändra världen. Leopard förlag, 2016.

11 Apr 20189min

Martin Andersen Nexøs försvar av Sovjet fick många att ta avstånd från honom. Kanske kostade det honom rentav ett Nobelpris. Men hans romaner är fullödiga och gripande storverk, säger Dan Jönsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I en rolig anekdot berättar Martin Andersen Nexø om ett möte med sin äldre, svenske kollega August Strindberg. Det ska ha ägt rum i maj 1911; Nexø hade just avslutat sitt första storverk ”Pelle erövraren” och var egentligen i Stockholm för att träffa Hjalmar Branting, som skulle ordna med en översättning av romanen. Nexø gick upp till Strindberg på vinst och förlust, och när han ringde på var det först alldeles tyst. Så hördes tassande steg innanför dörren, plötsligt öppnades brevinkastet och ett svart, misstänksamt öga kikade ut genom springan. Nexø fick ett infall och citerade den danske sagokungen Rolf Krakes ord i Snorres Edda, när han fick sveakungen Adlis på fall: ”Nu svinböjde jag den mäktigaste av svenskar.” ”Ni citerar Rolf Krake”, svarade Strindberg häpet och öppnade dörren på glänt. Där stod de sedan på tröskeln, Strindberg med handen i ett fast grepp om Nexøs arm, och pratades vid i en halvtimme. ”In släppte han mig inte”, mindes Nexø, ”men han ville heller inte låta mig gå.” Om historien är sann eller ej är mest en akademisk fråga. Vad den visar är hur litteraturen hela tiden ympas på sig själv: Nexøs proletärroman var ett skott lite längre ut på samma gren som Strindbergs realism, och båda hade de rötter i de nordiska sagorna. Ta bara den storslagna inledningen till Nexøs andra mäktiga epos, ”Ditte människobarn”, där han på några få, branta sidor och med mytens skarpa stilisering målar upp förhistorien om ett släkte format av de kärvaste naturförhållanden, igenkännligt på sina utmärkande drag: ”två ögon, och en näsa mitt i ansiktet, en mun som både kunde kyssa och bita, och ett par nävar som satt gott på skaft”. Det är rader som kunde varit hämtade ur Heimskringla, och i Nexøs stora romaner återkommer hela tiden denna mytiska örnblick som en kontrast till realismens individuella psykologi och detaljskärpa. det är svårt att undgå intrycket att priset till Jensen också var ett sätt att en gång för alla sätta punkt för spekulationerna kring Nexø Tyvärr är det nog inte många som läser Nexø idag. Ändå har han skrivit några av den nordiska litteraturens mest inflytelserika, i mina ögon också mest fullödiga och gripande romanverk. Särskilt ”Pelle”, men även ”Ditte”, som skrevs ett årtionde senare, blev hörnstenar i det som med tiden kommit att kallas Skandinaviens enda bestående bidrag till den moderna världslitteraturen: proletärromanen. Nobelpriset fick han aldrig, även om han nominerades flera gånger och hade starka förespråkare både i Sverige och exempelvis Tyskland, där Alfred Döblin förde fram hans namn. Men med sin orubbliga kommunistiska övertygelse var Nexø en politiskt kontroversiell figur, inte minst under andra världskriget när han tycks ha sett det som sin uppgift i offentligheten att försvara Stalin och Sovjet mot all kritik. Litteraturvetaren Per-Olof Mattson har i sin stora bok om Nexøs svenska förbindelser (Martin Andersen Nexø – Den nordiska arbetarlitteraturens pionjär) gett en intressant bild av hur akademien flera gånger och på lösa grunder avfärdade Nexøs kandidatur, utan att helt lyckas skaka den av sig. När sedan priset väl gick till Danmark 1944 blev det istället till Johannes V Jensen – i och för sig en stor författare, men utan internationell betydelse, och det är svårt att undgå intrycket att priset till Jensen också var ett sätt att en gång för alla sätta punkt för spekulationerna kring Nexø. Mattssons bok ger en fängslande inblick i det litterära beredskaps-Sverige där de ideologiska och geopolitiska konflikterna ställdes på sin spets, och en konturskarp gestalt som Nexø blev en vattendelare. Alla var överens om storheten i hans författarskap, men särskilt i krigets inledning, under den tysk-sovjetiska pakten och det finska vinterkriget, blev hans envisa lojalitet med den sovjetiska politiken något som antingen upprörde, förbryllade eller entusiasmerade – beroende på politisk inställning. Likgiltig kunde ingen vara, och särskilt Eyvind Johnson, vars ”Romanen om Olof” har ”Pelle erövraren” att tacka för så mycket, ägnade enligt Mattsson stor energi åt sina brottningar med Nexø. Utvägen blev till slut att framhäva det nordiska i författarskapet framför ideologin – men det var och förblev en nödlösning som aldrig riktigt kom till rätta med det helt grundläggande problemet vad det betyder när en författare av Nexøs resning så okritiskt kunde svälja också den sovjetiska propagandans mest uppenbara lögner. Nexøs romaner [utmanar] än idag utmanar djupt rotade idéer om vad som är litterär kvalitet – handlar det om formen eller uttrycket, om stilen, eller om tendensen? Och den frågan kvarstår fortfarande. Går det att läsa ett författarskap helt bortkopplat från författarens politiska villfarelser, och om inte: hur hanterar man ett genant faktum som att Nexø rentav närvarade vid en av de beryktade Moskvaprocesserna 1937 – och som vittne gick i god för rättvisan? Saken blir än mer komplicerad av att just Nexø är en så utpräglat ideologisk författare; alla hans mogna romaner är egentligen skrivna på en gång som realistiska berättelser och politiska stridsskrifter. I ”Pelle erövraren” mynnar historien ut i en sorts kooperativ utopism; i de senare romanerna är den kommunistiska klasskampsretoriken tydligare – som i ”Ditte människobarn” där det tragiska slutet framstår som en oundviklig följd av samhällets orättvisor. Nexø som författare och Nexø som förkunnare är helt enkelt inte möjliga att skilja åt. För honom innebar revolutionen 1917 att ett uråldrigt löfte till världens förtryckta hade infriats, som han uttryckte det: ”fattigper har løftet menneskehedens opgave”. Hela hans livshistoria, hela hans gärning utvecklades i ljuset av den uppgiften, det löftet. Att avvisa det stod inte i hans makt. Mattsson citerar en passage ur Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman ”Tröskeln”, där han skriver om ”ett slags storslagen oskuld” hos Nexø: ”Det påstods att han var enögd av sin kommunism. Jag var säker på att det var hans rätta karaktär.” Så förblir Andersen Nexø en författare att brottas med. Det är lätt idag att säga att han tog fel i många av sina enskilda ställningstaganden – om mot bättre vetande eller bara av ”storslagen oskuld” är omöjligt att säga. Men betyder det också att han tog fel i det stora? Om det där med ”mänsklighetens uppgift”; om betydelsen av att också i svåra tider stå fast vid det man tror på? När man läser hans romaner är det svårt att påstå det. Jag vet inte, men kanske är det därför nästan ingen läser dem längre. Vad jag menar är att Nexøs romaner än idag utmanar djupt rotade idéer om vad som är litterär kvalitet – handlar det om formen eller uttrycket, om stilen, eller om tendensen? Nexø själv avskydde det han kallade ”københavneriet”: den mondäna esteticism vars kotterier av asfaltsälskare kunde ”gripas av sådana vårkänslor att de måste till Paris och se boulevarderna slå ut”, som han skrev. Hans eget uppdrag, som han såg det, var ett annat. I den lilla staden på Bornholm, som han tog sitt namn efter, kan man fortfarande få se hans barndomshem, ett litet gult gatuhus någon kilometer söder om centrum. Rummen är ljusa, men trånga; det är svårt att förstå att här bodde en familj med elva barn. Men för att förstå Nexø måste man förstå just det; att den som vågade sig upp till Strindberg och knackade på inte bara var den unge danske författaren; det var ”fattigper”, och bakom honom stod hans tio syskon, levande och döda. Det var för dem han skrev, för dem han erövrade den litterära världen. Och något Nobelpris fick ju faktiskt inte Strindberg heller. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Per-Olof Mattsson: Martin Andersen Nexø – den nordiska arbetarlitteraturens pionjär”. Ellerströms förlag, 2017.

10 Apr 201810min