Metaforen – en flykt från livets kaos

Livet låter sig inte skrivas, i alla fall inte så enkelt som man tror. Poeten och kritikern Anna Hallberg funderar över metaforen som trygghet och flykt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2021-02-03.

Vad hjälper när ingenting gör det? När det är sönderslaget och förtvivlat och en människa inte kommer tillbaka. Någonsin.

Att gå hjälper, litegrann. Annika Norlin har skrivit en fin novell om det, som heter just ”Gå” och handlar om en kvinna som förlorat sitt barn. Hela novellen går hon, från Gällivare till Östersund, sen åker hon tåget hem. Då är novellen slut.

En annan variant är att låta munnen gå. Prata och prata och prata, tills man en dag hör vad man säger. Då kan man lämna terapirummet och gå ut.

”Vårt behov av att berätta blir särskilt tydligt när kontinuiteten i levandet på något sätt är bruten, som exempelvis vid allvarlig sjukdom eller förluster av olika slag.” Så skriver psykologiprofessorn Gudrun Olsson och fortsätter: ”Berättelsens funktion kan vara att överbrygga klyftan mellan det vanliga, vardagliga, vanan om man så vill, och det extraordinära, oväntade, oförutsägbara. Berättelsen och metaforen har något gemensamt. De är båda brobyggare.”

Gudrun Olsson har skrivit en bok som heter ”I metaforernas landskap” och hon berättar att hon skrev den just efter en kris, när hennes livspartner sedan trettio år avlidit. Då kom metaforerna till undsättning. Bilderna. Broarna. Berättelsen läkte ihop kontinuiteten som gått itu.

”Jag såg det med egna ögon”, är ett uttryck som är till för att befästa sanningshalten. Det som är sett väger alltid tyngre än det som är sagt, och när vi ska förklara vad vi menar illustrerar vi för att resonemanget ska bli tydligt. Bilden lugnar och stabiliserar, den erbjuder en platå att vila och mötas på. Och det är väl bra? Så varför tjurar så många poeter när det kommer till just metaforen?

Den rumänske efterkrigspoeten Paul Celan är en av dem som varit mest kritisk. Han menade att metaforen leder bort läsaren från diktens komplexitet. Allt i dikten spelar roll, och att bara lyfta ut och låta sig bäras av metaforen ger en instrumentell och schablonmässig läsning.

Den svenske poeten Gabriel Itkes-Sznap har skrivit om ”Celans ofta omtalade metaforkritik – en kritik som han i viss utsträckning delade med konkretister och konceptpoeter” och förklarar hur vi använder metaforen ”för att försvara oss mot dikten”.

Men Celans poesi är full av bilder, det är bara det att de inte fungerar så som metaforer brukar.

Jag ska ge er ett exempel så ni själva får höra hur det kan låta. Så här skriver han i diktsamlingen ”Ljustvång” i Anders Olssons översättning:

Väderkänsliga hand,

träskpölen visar den vägen.

Luminiscens.

Den som nu trampar på torvorgelns bälgar, en-

bent, han

vinner en starkstråle

förlust.

Det är alltså en träsktrampande men samtidigt känslig dikt där det kalla ljuset ”Luminiscens” skiner ensamt i mitten. Ljud och rytm är sammanlänkande i ett motstridigt kraftfält av vinst och förlust, svaghet och framåtrörelse, och bildernas associationer smittar av sig på varann. Det är helt enkelt en dikt där språnget från sakled till bildled inte är så självklart. ”Metaforens bro”, som Gudrun Olsson talade om, saknas.

Ordet metafor betyder ”bära över”, det är den överföringen Celan protesterar mot. Stanna vid dikten. Ta emot dess egenheter och särskilda nycker. Fly inte verklighetens kaos, se det skarpare och bättre. Föreställer jag mig att han skulle kunna säga.

Min egen favorit bland de metaforskeptiska poeterna är finlandssvenske Gunnar Björling, som inte är helt olik Paul Celan. Men där Celan väljer det hopknipna ”Ljustvång” som titel för sin diktbok, hittar Björling en annan ordöverlappning mellan ljus och känsla. ”Solgrönt” heter hans diktsamling från 1933. Jag blir glad bara av att läsa titeln.

Lyssna: Solgrönt. Är inte det ett otroligt lyckoframbringande ord?

Precis som Celan arbetar Björling visuellt och rytmiskt, men undviker den genomförda metaforiska förflyttningen. Här är en kort dikt ur ”Solgrönt”:

Att tro att mänska mun och läppar

att tro att

att bröst mot bröst och hela världen!

som sorl och kullerbytta,

och gick dag

bort.

Till tjugo procent består dikten av ”att”. Det vill säga, dikten som totalt består av tjugofem ord innehåller fem stycken ”att”. Det är ett igångsättande tröskelord som skapar rörelse i kroppen och liksom snubblar fram över alla motsättningar och invändningar. Att, att, att… ”bröst mot bröst och hela världen!” Att sorl och kullerbytta är allt just nu. Att det händer här, när jag läser, i stunden. Och tiden försvinner, medan dagen går bort.

Jag tror att den sörjande kvinnan i Annika Norlins novell skulle bli förbannad om man försökte sig på att gestalta hennes döda barn med en metafor. En bild kan vara betydelsemättad, effektiv och lätt att kommunicera, men den är alltid en förenklad syntes. Att inte ge sig på den överföringen kan vara ett uttryck för respekt.

Här tror jag en förklaring ligger, till varför så många poeter värjer sig mot metaforens lockelse. Livet låter sig inte skrivas, i alla fall inte så enkelt som vi tror. Vi vet hur bristfälligt och slirigt språket kan vara. Om vi verkligen vill göra tillvaron rättvisa måste vi vara noggranna, uppmärksamma och använda hela diktens potential. Vilket kan resultera i fantastiska, men ibland ganska krångliga dikter.

För det går ju att vända på resonemanget, och yrka på att poeten ska stå upp för sin parasiterande verksamhet. Alla som skriver överför sak till bild, det vill säga liv till språk, och att lyfta upp metaforen och jobba med den kan vara en nog så ansvarstagande hållning.

Metaforens stabilitet kan skänka ett lugn till dikten som är tryggt för läsaren att vara i. Jag tycker att inledningen till Pamela Jaskoviaks dikt ”Juli I” visar något av den tryggheten, som just genom sin stadighet tillåter en oformulerad sorg att singla runt i dikten:

Juli gråter

barnen sover

Natten dricker mig

och sjön som lyser mellan trädens fingrar

med sin tunna hy

som kaffe

Sommarmånaden gråter. Barnen sover. Trädens fingrar spretar så att sjön kan lysa igenom. Det är bara jaget i dikten som inte gör någonting. Förutom att låta sig drickas av natten.

Att lämna saken och landa i bilden, är nästan alltid en befrielse. Verkligheten virvlar väl på ändå, som saker gör, oavsett om vi hänger med eller inte. Jag tror bara att det där språnget får störst verkan när vi en stund senare dimper ner i vardagen igen. Då en tid har gått. Något har ändrats. Om så bara det lilla, att vi nu kan se ur en annan vinkel.

Kanske är det inte överföringen från sak till bild som är metaforens poäng, utan den fortsatta rörelsen – från bildled till saken igen? Som då går att se och möta på ett annat sätt.

Det fysiska traskandet är förmodligen överlägset, men att läsa är i viss mån också en förflyttning. Det är skönt med något som tar hand om tankarna och drar runt dem i oförutsägbara banor. Låter dem gå, för att använda en metafor.

Anna Hallberg, poet och kritiker

Litteratur

Gunnar Björling, Solgrönt (1933).

Paul Celan, Det sena verket (2020), redaktör Gabriel Itkes-Sznap, översättning Anders Olsson, ur diktsamlingen Ljustvång, på tyska Lichtzwang (1970).

Pamela Jaskoviak, Regnet och gräset (2011).

Annika Norlin, Jag ser allt du gör (2020).

Gudrun Olsson, I metaforernas landskap (2020).