James Baldwins sjunde insegel

När författaren James Baldwin träffade Ingmar Bergman fick han idé till en egen film. Aleksander Motturi reflekterar över vad som gör Baldwin så aktuell i vår tid och kanske i alla tider.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2018-01-23.

När den amerikanske författaren James Baldwin är på väg tillbaka från Filmstaden i Råsunda vintern 1959, där han precis har intervjuat Ingmar Bergman, roar han sig med att planera en film som han skulle kunna göra om han hade varit regissör.

Anledningen till denna tankelek är att han urskiljer vissa likheter mellan Bergmans filmer och sitt eget skrivande.

Inga nordiska sagor, men däremot den amerikanska söderns musik

Mer specifikt funderar han på hur en film i egen regi skulle utformas om den intog samma plats som ”Det sjunde inseglet” gör i Bergmans konstnärliga produktion.

I en sådan film finns, inser han, förvisso inga nordiska sagor, men däremot den amerikanska söderns musik med bilder av allt från afrikanska tomtomtrummor och Congo Square till de europeiska delarna av afrikanska städer.

Samma öde skulle pågå i generation efter generation.

Baldwins filmidé börjar med att några slavar stiger ombord på skeppet ”Jesus”. Det är ett vitt skepp med vita segel och vita herrar på ett mörkt hav lastat med svarta slavar. På skeppet skulle det finnas en omedgörlig och benhård figur vars eviga öde var att avrättas.

Den här mannen kunde ta skepnad av en häxdoktor, en prins eller en sångare. Oavsett vilket skulle han dö, svepas in i havets vågor, för att han hade försökt rädda en svart kvinna som bar på hans barn. Barnet skulle sedan leda ett uppror bland slavarna. Och hängas för det.

Samma öde skulle pågå i generation efter generation. Under rekonstruktionen efter amerikanska inbördeskriget skulle han mördas när han lämnade kongressen. När han återvände som soldat från första världskriget skulle han bli levande begravd. Under depressionen skulle han uppträda som jazzmusiker och tappa förståndet.

Det är många tankar och frågor som reser sig innan Baldwin kommer tillbaka till sitt hotellrum i skymningen, bland dessa frågor plågas han inte minst av den tragiske hjältens öde i samtiden.

Vems skepnad skulle han inta i nuet?

Vad som gör James Baldwin till en så omistlig intellektuell även i vår tid är inte bara att han, efter uppväxten i Harlem, blir en av Amerikas mest omvälvande författare, utan också den typ av vändningar som hans författarskap tar under exilen.

Det är, trots allt, i Europa som han (med två album av bluesstjärnan Bessie Smith på grammofonen) skriver debutromanen "Go Tell It on the Mountain", som följs av homoerotiska "Giovannis Room" vid sidan av essäer och pjäser som "The Amen Corner".

I essäerna finns ett annat anslag än det vi ser i romanerna. I fiktionen förvaltar han sin konstnärliga frihet på ett sätt som det inte ges utrymme för på de vardagliga slagfälten där de personliga förlusterna är oundvikliga.

Det är också denna frihet – som tar form av ett ansvar att vittna, aldrig bli delaktig i världens likgiltighet – som lockar honom till mötet med den unge svenske demonregissören.

”Vita amerikaner tror inte på döden”, skriver Baldwin, ”och det är därför mitt mörka skinn skrämmer dem så.”

Bergman är vänlig nog att bjuda Baldwin på te, men han vill inte prata om sina gamla filmer, allra minst ”Det sjunde inseglet”, vilken också förefaller Baldwin kylig, beräknande och mindre intressant än vissa av hans andra produktioner.

Det tycks vara den okuvliga lätthet med vilken universella frågor hanteras i Bergmans filmer som har fångat Baldwins intresse. I jämförelse med Europa, efter andra världskriget, framstår den amerikanska kulturen som infantil i det faktum att den inte vågar ställas mot döden, det tragiska.

I Baldwins legendariska essä ”The Fire Next Time” från 1963 är detta tema ännu tydligare:

”Vita amerikaner tror inte på döden”, skriver Baldwin, ”och det är därför mitt mörka skinn skrämmer dem så.”

Vad som intresserar Baldwin är att Bergman inser och accepterar sina begränsningar, både de personliga och sociala.

Den svarte mannen ligger som en skugga över hela nationen. Han är en serie skuggor, självskapade, överlappande, som alltid bekämpas. Man kan, påpekar han, säga att den svarte inte finns annat än i vårt inre mörker. Och så fortsätter han:

”Det förefaller mig att man borde glädjas åt dödens faktum – borde besluta sig för att förtjäna sin död genom att med hänförelse ta itu med livets gåta. Man har ansvar gentemot livet: det är det lilla fyrskenet i det skrämmande mörker från vilket vi kommer till vilket vi ska återvända. Man måste göra den färden så vacker som möjligt – för deras skull som kommer efter oss.”

I en intervju från 1961 får han frågan om mötet med Bergman som hade ägt rum ett drygt år tidigare.

Återigen kommer friheten på tal. Vad som intresserar Baldwin är att Bergman inser och accepterar sina begränsningar, både de personliga och sociala. Det är just detta som utmärker hans frihet. Baldwin menar inte att Bergman underkastade sig dessa begränsningar, inte heller att han var ”passiv i mötet med dem”.

Poängen är att Ingmar Bergman ”insåg att han var Ingmar Bergman, att han kunde göra vissa saker och inte andra, och att han inte skulle leva för evigt”.

I Baldwins perspektiv förstod Bergman någonting som människor i USA har ”mycket svårt att förstå: att livet är mycket svårt, mycket svårt för var och en av oss, för alla som är födda.”

I ”I am Not Your Negro” – Raoul Pecks uppmärksammade essäfilm om Baldwin – finns ett stillsamt ögonblick där kameran fokuserar en harmonisk flod omgiven av prunkande grönska, klätterväxter som speglas i vattenytan.

”I Amerika var jag fri endast i strid, aldrig för att vila"

Inga spektakulära bilder av polisbrutalitet, våld, förtryck kommer nu i dager. Inte heller framträder visualiseringar av motståndets skiftningar, varken från sextiotalets alla massprotester eller de som äger rum idag under parollen ”black lives matter”.

Över de fridfulla flodbilderna hör man istället Baldwins text:

”I Amerika var jag fri endast i strid, aldrig för att vila. Och den som inte finner någonstans att vila kommer inte att överleva striden länge.”

Kanske fångar denna passage den filosofiska kärnan i hans positionering i de svartas frigörelsekamp?

För Baldwin är frågan om ”verkligheten” avgörande. De oskuldsfulla vita människorna som begår brottet befinner sig inte där, i verkligheten, de inser inte att tragedin är inneboende i människans liv.

”Liv är”, skriver han, ”tragiskt helt enkelt därför att jorden vrider sig runt och solen obönhörligen stiger och sjunker, och för var och en av oss kommer det en dag då solen går ner för allra sista gången.”

Roten till de mänskliga svårigheterna är, enligt Baldwin, att vi är villiga att offra all skönhet i vårt liv och spärra in oss i symboler, tabuföreställningar, kors, blodsoffer, kyrkspiror, moskéer, raser, arméer, flaggor, nationer, för att förneka det enda faktum vi har: döden.

Vi vet att Baldwin aldrig lät realisera sin filmidé. Han dömer på sätt och vis ut den redan i tankeprocessen. Han inser att han aldrig någonsin skulle kunna få ut lika mycket av sin historia som Ingmar Bergman fått ut av sitt förflutna.

På vissa sätt är det, framhåller Baldwin, enklare för Bergman att handskas med det förflutna än vad det skulle vara för honom själv. Dels är det för Bergman både mer avlägset och närvarande, dels lider han inte av kampen med en tungrodd och oacceptabel bitterhet. Den tragiske hjälten i Baldwins föreställda film, hans sjunde insegel, skulle i samtiden ta gestalt av en narkoman.

Men det är kanske inte hans oundvikliga öde, utan en tanke som följer av den tungrodda uppgivenheten?

Detta mycket tänkbara scenario, att hjälten i vår tid dör i missbruk, visar, enligt Baldwin, förvisso på ett sätt den sträcka som Amerikas svarta generationer tillryggalagt.

Men bara på ett sätt. Inte ovillkorligen blir han en narkoman.

När det väl kommer till kritan handlar konsten om att uppbåda mod att gestalta den tragiske hjälten som sig själv, hur smärtsamt det än är.

För all konst är ett slags bekännelse, mer eller mindre indirekt. Vi måste till sist berätta hela historien, inte bara den tänkbara, för att överleva.

Aleksander Motturi, författare

Litteratur:
"Go tell it on the Mountain". James Baldwin. Knopf. (1953).
"Giovannis rum"- James Baldwin. Översättning: Martin Rogberg. (1957).
"The fire next time" /"Nästa gång elden". James Baldwin. Översättning av Olof Starkenberg. Wahlström & Widstrand (1964).
"The Amen Corner". James Baldwin. Dial Press. (1954).

Film:
I am not your Negro" Regi: Raoul Peck. (2016).
"Det sjunde inseglet" Regi: Ingmar Bergman. (1957).