Alla är ändå bara vanligt folk: Mia Odabas, Jerusalem

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

På gatan i Jerusalem, på restaurang i Tel Aviv, på sjukhuset i Haifa, i kyrkan i Betlehem, hos bosättarna och beduinerna på Västbanken – överallt finns den. Oförsonligheten.

Det är som om man överhuvud taget inte kan ta in varandras argument. Jag går mellan två väsensskilda världar flera gånger om dagen.

Bara två? Undrar min vän som jobbat här i flera år. Det här är en av de mest komplexa konflikterna i världen. Israel är ett djupt splittrat land, med en högljudd ultrahöger i regeringen som driver en aggressiv bosättarpolitik och pratar om fullständig seger samtidigt som många demonstrerar mot regeringen och kräver omedelbar vapenvila. Palestinierna har inte haft demokratiska val på nästan 20 år, och en man som driver konstgalleri i Jerusalem beskriver valet mellan Hamas och Fatah som ett val mellan pest och kolera. Överallt hör jag önskemål – krav – på nytt ledarskap, på båda sidor.

Nog är det ironiskt att tänka på de flertalet Nobelpris som delats ut för förtjänstfulla insatser i den här konflikten när parterna idag står till synes längre ifrån varandra än någonsin.

Jag möter en svensk-judisk kvinna som bott i över 40 år i Jerusalem. Hon berättar om den första intifadan i början på 90-talet, när hennes äldsta var alldeles nyfödd. Då varnades det för farlig gas, och kvinnan kommunicerade med sin dotter iförd gasmask i skyddsrummet. Nu, över 30 år senare, födde dottern sitt första barn i samband med Irans attack mot Israel i april. Då sprang kvinnan ner i skyddsrummet med sitt nyfödda barnbarn i famnen och tänkte: En hel generation senare – och konflikten är inte en millimeter närmare en lösning.

En palestinsk lärare jag träffar på en middag säger att Hamas attack förstås är vidrig, och inget som han försvarar – samtidigt så konstaterar han att terrorattacken har rört om i grytan och satt världens ögon på konflikten. Tänk att det behövdes så groteskt våld för att världen ska vakna, suckar han.

Så, har våldet vunnit? I alla fall för stunden. Det är avgjort de mer våldsamma fraktionerna som just nu har kommandot.

I ett kristet kloster nära Betlehem möter jag chefsnunnan. Hon välkomnar alla religioner till sitt kloster, där de driver skola och ekologiskt jordbruk. Det här landet är Guds land, säger hon, och kristna, judar och muslimer har alla samma gud. Alla är guds barn, och fred kommer inte från förhandlingar – parterna hatar ändå varandra. Fred finns bara i hjärtat, även om det är ett mycket svårt budskap att ge i dessa tider, säger nunnan.

I en by nära staden Haifa möter jag en grupp som ägnar sig åt ”peaceful islamic jihad” - fredligt heligt krig – finns något sånt? Jo, berättar en man i byn, jihad betyder på arabiska strävan eller kamp, och stora jihad (jihad akbar) handlar om en inre ansträngning för att leva som en god muslim, i fredlig anda, menar mannen. När jag för den mer våldsamma tolkningen av jihad på tal skakar han på huvudet och ger eko till den kristna nunnans ord: Min gud tycker att dom är idioter, säger han. Att kriga med vapen är bara ett sätt att skapa lidande för vanligt folk. Och i slutändan är vi alla bara vanligt folk, oavsett om vi är judar, muslimer eller kristna.

Mia Odabas för P1 morgon i Jerusalem