Kremls tystnad efter chocken i Kursk

2020 är Europas år, enligt Kina. Men hur ska EU-länderna förhålla sig till Kina? Tyskland och Tjeckien har valt helt olika vägar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Radiokorrespondenterna från Berlin handlar om den svåra balansakten för Europas länder när de ska förhålla sig till ett allt starkare Kina. Ett Kina som uppträder mer och mer självsäkert, vissa skulle säga stöddigt, på den globala scenen. 2020 har av Kina utnämnts till Europas år: under 2020 ska det hållas ett toppmöte mellan Kina och alla EU-länders stats- och regeringschefer i tyska Leipzig, och Kina och EU hoppas att under året förhandla färsigt och skriva under ett investeringsavtal. Caroline Salzinger tar med oss till två länder som har valt olika vägar i sina relationer till jätten i öst: Tjeckien och Tyskland. Gäst i programmet är Oscar Almén, Kinaanalytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut FOI. Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se

19 Jan 202029min

EU är pressat mellan Kina som dominerar den nya tekniken och USA som leder på IT-sidan. Nu vill ett Europa på efterkälken komma ikapp men hur? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hur ska Europa komma ikapp jättarna USA och Kina digitalt och teknologiskt? Är Kina ett säkerhetshot mot Europa och ska vi tillåta bolaget Huawei att bygga nästa generations 5G-nät som kommer påverka stora delar av våra liv? Frågan splittrar EU-länderna som också har olika syn på hur man ska möta konkurrensen från amerikanska IT-jättar. Ökad protektionism riskerar att slå tillbaka mot Europa. Hör politiker och experter på teknologisk utveckling och säkerhet om en av vår tids stora EU-frågor. Gäst: Hosuk Lee-Makiyama, chef på tankesmedjan Ecipe i Bryssel. Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

12 Jan 202029min

Vad styr människors lust eller olust till att äta djur? Hur inverkar kultur, politik och moral på våra matvanor? Och hur påverkas klimatet? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I veckans Radiokorrespondenterna följer ungkorrespondent Caroline Kernen med på japansk valjakt, och hon försöker beställa hamburgare av nötkött på McDonalds i Dehli. Och smakar hund, katt eller marsvin gott? Hör latinamerikakorrespondent Lotten Collin, asienkorrespondent Peder Gustavsson och kinakorrespondent Björn Djurberg om vad de helst inte äter om de blir bjudna på middag.

5 Jan 202028min

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, julafton. Redan vid fyratiden på julaftons morgon ropade mina föräldrar: – Kom nu ungar, nu åker vi. Det var de, för mig, magiska orden att nu var julen här. Färden gick först mot Arlanda flygplats och sedan vidare ut i världen. Under hela min uppväxt så tillbringade jag jularna utomlands. Det berodde helt enkelt på att mina föräldrar jobbade på krogen och den enda gemensamma semestern på året vi hade var vid jul- och nyårshelgerna. Resorna i min uppväxt gick till Kenya, Gambia, Indonesien, Singapore, Barbados och hit till Thailand, för att nämna några länder. Att resa så långt bort var ovanligt i början av 70-talet, så när jag kom hem efter resorna så fick jag alltid hålla föredrag om resmålen inför mina klasskompisar. Då såg jag det som ett straff att behöva berätta om huvudstäder, floder, olika kulturer och maten. Nu är jag tacksam över att jag tvingades till de där föredragen. På något sätt så har det gjort att jag har hamnat där jag är i dag. Jag tror inte att jag hade blivit varken journalist eller utrikeskorrespondent om det inte hade varit för resorna och föredragen. Det öppnade upp ett sug efter att få uppleva mer, träffa fler människor, se fler kulturer och smaka ännu mer lokal mat, ett sug som har följt med mig genom hela livet. Den vanligaste frågan jag fick när jag kom tillbaka till skolan efter jullovet var “vad fick du i julklapp?” Jag svarade “ingenting, men vi har varit utomlands, så det var min julklapp”. “Va trist”, svarade mina klasskompisar i Katrineholm. Själv var jag nöjd med alla upplevelser och ofta nya kompisar jag hade träffat. Det är klart att jag kände mig lite utanför när mina bästisar snackade om Kalles jul och Scooby-Doo som de hade sett på tv under julen. För många är julen starkt förknippad med maten, det är den för mig också. Det är bara det att jag fick smaka chili-krabba i Singapore, ugali i Kenya istället för julskinka och risgrynsgröt. Eller Thailändsk phad thai, långt innan det fanns att köpa i snart sagt varje gathörn i Sverige. Eftersom jag fick förmånen att resa just under julen så var resandet under lång tid alltid förknippat med julen för mig. Jag kunde känna samma förväntansfulla pirrande i kroppen många år senare när jag var på en flygplats som jag kände vid jul när jag var barn och kom då på mig själv att tänka tanken “är det redan jul?”, vilket det inte var. Senare i livet har jag fortsatt att resa och ofta är jag utomlands under julhelgen. Så för mig är julen starkt förknippad med värme och ett tropiskt klimat. Eftersom jag nu har privilegiet att bo och jobba i Asien med Thailand som bas så känns det som att det är jul hela tiden. Dessutom kan jag säga att cirkeln är sluten. För det var verkligen här mina första tankar på att bli journalist kom. Det var under julen 1972, då resan med mina föräldrar hade gått hit till Thailand. Vi bodde då i en fiskeby som numera är den kända turistorten Pattaya. Söder om Pattaya låg då en flygbas där USA:s flygvapen fanns under Vietnamkriget. En dag såg vi hur stora, tunga B-52:or lyfte med bomber som skulle släppas över Vietnam. Jag minns att jag med skräckblandad förtjusning såg de stora planen lyfta. Dagen därpå såg vi bilder från ett sönderbombat Hanoi på den thailändska tv:n. Jag minns att jag sa till min mamma att de måste vara de planen vi såg i går som gjort det där. – Ja, svarade hon kort. – Någon måste berätta det här för världen, för dem hemma, sa jag. – Då får du bli utrikeskorrespondent för att kunna göra det på ett bra sätt, sa min mamma. Där och då bestämde jag mig: en dag ska jag bli korrespondent. Och nu är jag det – så de där resorna och orden från min mamma är de bästa julklappar jag har fått. Nu önskar jag dig en riktigt varm och god jul från Bangkok. Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se

24 Dec 20193min

En julhälsning från Sveriges Radios Östersjökorrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jag heter Erika Gabrielsson och är Östersjökorrespondent. Det innebär att jag bevakar Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen. Så här på julafton kanske jag borde poängtera att jultomtens hemvist, Korvatunturi, också hör till mitt bevakningsområde. Låt mig förklara! Finländarna är av den fasta övertygelsen att jultomten bor i Finland. På finlandssvenska kallas han förresten oftast för julgubben. Rovaniemi är jultomtens officiella hemstad som turister kan besöka. Men frågar man finländska barn var jultomten bor så är svaret Korvatunturi i Lappland. Var exakt i Korvatunturi med jultomtens leksaksverkstad ligger känner väl få till förutom jultomten och hans hjälpredor. Därför är det mer praktiskt att hugade julfantaster kan träffa jultomten i hans officiella by Rovaniemi dit det är betydligt lättare att ta sig än till Korvatunturi. För den som har levt i tron att jultomten bor på Nordpolen, Grönland eller liknande, kan jag varmt rekommendera Mauri Kunnas barnbok från 1982 som heter ”Hemma hos jultomten”. Boken behandlar allt som man bör känna till om jultomten i Korvatunturi. Jag hade inte läst boken på tiotals år men lånade ett tummat exemplar av mina föräldrar. I den snart 40 år gamla boken läste jag bland annat att tomtarnas fruar “tröttnat på att stå vid spisen. De vill också ut i verkstäder och arbeta, de tycker att tomtarna kan laga sin frukost själva.” En sak som tas upp i boken kan vara av särskilt intresse för Sveriges Radios lyssnare. Det är nämligen så att livet för tomtarna består av annat än arbete, och teater är en kär hobby. Enligt boken är tomten Petter ledare för tomtarnas teatergrupp. Han lär en gång i tiden ha arbetat på Dramaten i Stockholm men han slutade. Varför tänker du kanske? Jo, för att publiken inte längre trodde på tomtar, enligt boken ”Hemma hos jultomten”. Jultomten har en rätt officiell status i Finland. Varje år visar tv-nyheterna inför julhelgen hur jultomten startar sin resa söderut med sina renar för att dela ut julklappar åt snälla barn. Man kan skicka en önskelista till jultomten i Rovaniemi och han har till och med ett eget postkontor. Jag besökte jultomtens by i Rovaniemi i januari. Att det var en månad efter jul märktes inte alls där jag trängdes med en massa turister. Julmusik spelades och det fanns en massa butiker som sålde alla möjliga saker. Det var trängsel vid det ställe som markerade polcirkeln. Jag ville så klart träffa jultomten – jag hade ju kommit hela vägen från Helsingfors – men kön var så lång att jag var tvungen att ge upp. Det visade sig att samma eftermiddag som jag besökte hans kontor, så var en grupp kinesiska skolbarn också där. Jag beslöt mig för att komma tillbaka en annan gång för att få en liten pratstund med tomten. I dag är det de långväga turisternas tur att få träffa jultomten, resonerade jag. Och turisterna är många. Att Rovaniemi ligger vid polcirkeln bidrar säkert till att öka mystiken och staden har medvetet arbetat för att locka utländska turister. Och massvis av turister strömmar till Lappland. Det talas till och med om att det tidvis är brist på arbetskraft, en svårighet är att arbetet i Lappland är säsongsbetonat. Men på julafton klockan 12 riktar många finländare inte sina blickar mot Rovaniemi, utan Åbo. Där utlyses nämligen varje år julfreden, enligt Åbo stad är det en 700 år gammal tradition. För många finländare innebär den här högläsningen – som bland annat påminner om att den som bryter mot julfreden ska bestraffas hårt – att det är nu som julen inleds på allvar och att det är dags att sluta stressa. Själv brukar jag försöka hinna med min traditionsenliga julbastu före klockan 12 så jag inte missar julfreden och nationalsången uppförd av en kör i Åbo. Och så hoppas jag så klart att jultomten kommer med några julklappar till mig, jag var ju trots allt snäll och lät turisterna träffa honom trots att jag gärna själv hade träffat honom då jag var på besök i Rovaniemi. Jag önskar er en fridfull helg! Erika Gabrielsson, Helsingforserika.gabrielsson@sverigesradio.se

24 Dec 20194min

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I Danmark är det sällan man kan tala om en vit jul, och Danmark är kanske inget land vi svenskar förknippar så mycket med julen. Men chansen att du har något danskt i ditt hem under jul är ganska hög. För här är en av högtidens viktigaste inslag nämligen big business. – I början var det trögt, men nu går försäljningen bra, berättar Steven Altenburg som står och säljer julgranar, eller juletræer som man säger här i Danmark, på Kultorvet mitt i Köpenhamn. Granarna är givetvis danska – för Danmark är en av världens ledande producenter och exportörer av just julgranar. Den gran som är vanligast är nordmannsgranen, det som vi i Sverige kallar Kungsgran. Nordmannsgranen är uppkallad, inte efter en norrman, utan den finske botanikern Alexander von Nordmann som upptäckte den under en expedition i Kaukasus 1836. Runt om i Danmark finns cirka 2500 odlare som varje år säljer ungefär 10 miljoner granar. Ungefär 95 procent går på export. Nästan hälften körs till Tyskland, medan vi i Sverige är den tredje största exportmarknaden för danska granar. Totalt exporteras det för cirka en miljard danska kronor och granarna från Danmark bidrar till julstämning runtom i världen bland annat i länder som Marocko, Singapore och Förenade Arabemiraten. Men julgransbranchen har några tuffa år bakom sig. Efter bra år med höga vinster 2011 och 2102 var det många som utökade odlingarna, både här i Danmark och i andra länder i Europa och fler granar på marknaden har lett till att producenterna nu får sämre betalt. Prisfallet har lett till att vissa odlare fått det tufft och en del har fått lägga ner verksamheten. Och kunderna är ganska kräsna, berättar granförsäljaren Steven Altenburg. – Köpenhamnarna vill ha symmetriska, smala träd, runt två meter höga, säger han. Och man vill heller inte betala för mycket. – Tvåhundra kronor är ungefär det man är beredd att ge för en gran, säger Steven Altenburg. Med det vill jag passa på att önska er alla glædelig jul og godt nytår. David Rasmusson, Köpenhamndavid.rasmusson@sverigesradio.se

24 Dec 20193min

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Doften av rostade kastanjer på gatan är jul för mig. Mest av allt är det dofterna och kryddorna och godsakerna som jag förknippar med julen. I år har jag saknat mammas fikonkaka, en sån som är indränkt i konjak och som smakar bäst några dagar efter att den har bakats. Av nån anledning har just den fastnat i smakminnet. Inte för att det saknas substitut. I min närmaste matbutik kan jag köpa tysk stollen, en bastant mjuk fruktkaka med mandel. Jag har även lärt mig tycka om den italienska panettonen som är mycket lättare men också fylld med fruktbitar eller kanske med nån choklad eller nötkräm. Men om jag får välja bland godsakerna till jul, så föredrar jag italiensk nougat, torrone, vit nougat som är hård eller mjuk och är fylld av nötter. Ja i Spanien köper jag gärna touron som man kan köpa året om. Närmsta svenska motsvarighet är väl knäck. När jag nyligen lämnade Algeriet så såldes dadlarna i klasar på flygplatsen och den arabiska nougaten halva såldes i burk. Muslimer firar ju inte jul, men det är ju nu som dadlarna, mandlarna och fikonen är mogna. Det är därför de också förgyller våra julbord. Det är fascinerande hur mat- och godsakstraditioner liknar och och påverkar varandra. Allra bäst är det om jag har anledning att åka till Italien före jul – då kan jag också få den bästa panforten – det är en lite hårdare kryddig kaka med nötter, torkad frukt och kanel, ingefära och kardemumma i. Inte helt olikt pepparkaka alltså. Som jag trodde jag hade hittat på julmarknaden i Strasbourg – men den bara såg ut som en pepparkaka – den smakade inget. Men det finns en bruna kex i min mataffär som smakar sirap och kanel – de får duga som pepparkakssubstitut. Den franska jultraditionen inbegriper en bûche de noël – en julstubbe. Originalet görs på en rulltårta med smörkräm i och chokladkräm utanpå, och smörkrämen kan smaksättas med till exempel kaffe eller rom och så ska den helst dekoreras så att den ser ut som en stubbe. När det gäller juldryckerna så kan man gärna hoppa över fransk vin chaud – det sura vinet blir visserligen betydligt bättre med rejält med socker i – men julkryddorna i brittisk mulled wine eller tysk glühwein – är godare och mindre söt än svensk glögg, tycker jag. Jag ser fram emot nästa besök från England. Gästerna har lovat att ta med sig mince pies. Det går att få tag i även här i Paris, men den särskilda konjaksgrädden som ska vara till – den kan man bara köpa under juldagarna här – jag för min del kan gärna äta mince pies till april. Även mince pies innehåller frukt, nötter, nejlika, muskot och kanel och smakar jul. Här i Frankrike kommer den bästa godsaken fram till trettonhelgen. Då äter man galette de roi. Kungens mandeltårta innehåller en liten leksak som överraskning och den som får den biten, blir kung. Ungefär som mandeln i gröten alltså. Allt hänger ihop, och är ungefär lika men ändå lite annorlunda. God jul från Margareta Svensson i Paris

24 Dec 20193min

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. God jul från Istanbul, en stad som aldrig sover, eller ens vilar. Här är vi långt fler än 15 miljoner människor som bor. Med turister, tillfälliga besökare och flyktingar är vi snarare 18 miljoner. Hyfsat stort. I några fönster lyser ljusstakar, i några hem står granar ståtliga. Men Istanbul är ingen huvudsaklig kristen stad. Visst det finns kyrkor och vid flera av dom har mäktiga julkrubbor byggts upp. Skalenliga figurer vakar över det lilla Jesusbarnet, ackompanjerat av julbelysning och glitter. Här raskar inga rävar över isen. De finns ju varken rävar eller is. Det glänser visserligen över både sjö och strand men ytterst få tomtegubbar slår i glasen och även om midnatt råder, så är det knappast tyst i husen, tyst i husen. De kristna och de som firar jul är en minoritet här. Så som de kristna är runt om i hela Mellanöstern – varifrån kristendomen har sitt ursprung, men där kristna nu är det mest förföljda och utsatta folket. Vare sig de kallas assyrier, syrianer, kaldéer, protestanter eller något annat. I Israel, det heliga landet, bor i dag bara omkring 160 000 kristna. I Irak och Turkiet, kristendomens vagga, har kristna förföljts och jagats på flykt och bara en bråkdel finns kvar. I Libanon och Syrien är kristendomen fortfarande stark men kristna är minoriteter som kämpar i motvind. För dessa hårt kämpande grupper är julfirandet, åtminstone här i Istanbul, något som förenar och något som oftast accepteras även av deras icke-kristna grannar. Men ibland är detta julfirande också till förtret – särskilt för vissa konservativa. Det har sagts att julfirande är en styggelse och att nyårsfirande bryter mot de turkiska moralvärderingarna. De konservativa försöker få ungdomen på andra tankar än att fira jul och nyår. Förra året hade de den lysande idén att de skulle få bort ungdomarna från jul- och nyårseländet genom att utlysa en tävling. En läs- och skrivtävling. Det skulle läsas verser ur koranen och skrivas uppsatser om densamma, men tävlingen blev ingen succé – så lätt gick det inte att locka bort ungdomen från jul- och nyårsträsket. För julen tycks vara här för att stanna. Det är visserligen en vanlig dag i dag. Skolor, banker och förskolor har öppet men samtidigt – åtminstone för oss julälskare – sänker sig ett lugn och en stämning. För hårt prövade kristna är julen här en tid att andas ut, en tid för gemenskap och förhoppningsvis trygghet. Och jag måste erkänna, visst saknas den gnistrande snön, men när solen glittrar i Bosporens vatten, fiskmåsar sjunger, delfiner hoppar och julsånger samtidigt spelas – ja, då blir det en annan slags julmagi. Och jag kan lova, här finns både sockerbagare, musikanter – även om de inte är från Skaraborg – och en strålande jul. För nu är det jul igen och även här i Istanbul tändas tusen juleljus. God jul önskar jag er alla, med värme och kärlek, ni lyssnare i hela landet, eller om ni till och med är utomlands. Johan Mathias Sommarström, Istanbuljohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

24 Dec 20193min