Excentrikern Robert Owen förändrade världen

Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs Lolita. Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn.Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden.Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman ”Lolita” från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma – som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka – tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter – nymfetten, som han kallar henne – och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet.”Hade jag gjort samma sak med Dolly”, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, ”som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948?”Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter ”The Real Lolita”.Relationen mellan verklighet och fiktion i ”Lolita” är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen.Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet.Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman.Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle – som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig.Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas.När jag pratar om ”Lolita” med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett?Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män.Men i den frågan – frestade jag någon? – ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära.I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, ”Off to the races” lånar hon de berömda öppningsorden från ”Lolita”: ”light of my life, fire of my loins”. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i ”länder” blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv.Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse.Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen ”Darling River”, med undertiteln ”Doloresvariationer”, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: ”Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik.””Jag stod borta”; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten.En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad.Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man.Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till.Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser – och han som ser henne.Hanna Johansson, kritikerLitteraturSarah Weinman: The Real Lolita – The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.

15 Sep 10min

Äta svamp? Länge ansågs svamp vara flugföda i Sverige, numera är det en delikatess som odlas i garderober. Johan Landgren följer svamphatets historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Även om jag generellt sett har ett bedrövligt minne, finns det en sak jag aldrig glömmer: ett svampställe. Som svampentusiast är det frestande att förklara det evolutionärt, som ett bevis på svampens betydelse för människan som art. Mycket lite tyder dock på att så varit fallet. Under historien har svamp, i många kulturer, snarare betraktats med avsmak. Mykologen Merlin Sheldrake går i sin bok Ett sammanvävt liv så långt som att tala om en utbredd mykofobi, en närmast sjuklig rädsla för svampar, som gränsar till hat.Det gäller inte minst här i Sverige. ”Gräs och löv, sågspån och jord, snart sagt allt möjligt, kunde den gamle svenske bonden äta, blott icke svamp; förr svalt han ihjäl”, heter det i en etnologisk skrift från början av 1900-talet. Enligt folktron var dessa ”paddehattar” farliga bara att vidröra. Och för den som gick igenom en så kallad häxring väntade olycka och allvarlig sjukdom.Också inom vetenskapen höll man sig länge på avstånd. Till och med Carl von Linné, den store systematikern, gav upp sina försök att förstå sig på svamparnas plats och funktion i ekosystemet. Hämndlystet benämnde han dem ”Floras vandrande pack” och menade att de var ”mer tjänliga såsom näring åt flugor än åt människor”.Men varifrån kommer då detta svamphat? Sheldrake hänvisar till en teori från 1957, framförd av Gordon och Valentina Wasson, vilka delar upp kulturer i mykofila och mykofoba, svampälskande eller svamprädda. Den huvudsakliga vattendelaren menar de är huruvida respektive kultur haft tradition av att använda, eller sky, psykedeliska svampar.Sheldrake är visserligen inte helt övertygad om teorins allmängiltighet, men menar att den har en poäng. Inställningen till svamp har historiskt varit mer positiv i länder där schamanistiska kulturer, med en tradition av andliga svamptrippar, tidigare haft fäste, som i Ryssland och delar av Sydamerika. I andra kulturer har attityden däremot varit direkt fientlig, till den grad att all svampanvändning betraktats som något omoraliskt och djävulskt. Ett sådant exempel hittar vi i det viktorianska England, och här stöter vi på en annan av biologins stora pionjärer, Charles Darwin, i en biroll.Enligt historien var Darwins dotter, Henrietta Litchfield, orolig över vilken inverkan stinksvampen, med det talande latinska namnet Phallus impudicus, kunde tänkas ha på sina tjänsteflickors moral. I smyg gav hon sig därför återkommande ut i skogen och plockade stinksvampar som hon sen brände upp i en av herrgårdens kaminer.I sin kamp mot omoralen missade hon dock en viktig detalj: genom att bära runt den vulgära svampen hjälpte hon till att sprida dess sporer. Som så ofta är fallet med svampar visar det sig att de ligger ett par steg före människan. Och inte konstigt är väl det, med tanke på att de tros ha existerat i åtminstone 2,4 miljarder år. Det vill säga runt tiotusen gånger längre än vi.Indelningen i svamprädda och svampälskande kulturer verkar ha visst fog för sig, men det finns också många undantag. I länder som Italien och Frankrike har svampplockning, utan koppling till schamanism, länge varit en självklar del av mathållningen. Det franska köket är därtill orsak till att åtminstone en svamp började ätas av allt fler svenskar redan under 1800-talet. När vi 1818 importerade en ny kung därifrån, Jean Bernadotte, vid kröningen omdöpt till Karl XIV Johan, fick vi nämligen hans svampfäbless på köpet. Särskilt stor var hans smak för stensoppen, vilken numera ofta går under hans namn: Karl Johan-svamp.Under det senaste århundradet har den svenske bondens motstånd mot svamp långsamt malts ned. I svenska mykofilers svampkorgar slinker numera inte bara kantareller och stensoppar ner, utan också kremlor, musslingar och skivlingar. Och i garderober, grottor och på stockar i trädgårdar odlas delikatesser från det asiatiska köket, som shiitake och shimeji.Samtidigt är vår relation till svamparna kluven. Vi äter och pysslar om dem, men kan samtidigt inte riktigt lita på dem på samma sätt som vi kan lita på en morot eller ett äppelträd. De skrämmer oss med sin nyckfullhet, potentiella giftighet och sina hallucinatoriska egenskaper. Ibland beter de sig också kontraintuitivt, som den svampart som frodas på en av jordens mest förorenade platser, Tjernobyl. Forskarna vet inte hur, men på något sätt tycks den kunna använda strålningen för att öka sin egen tillväxt.Kanske kan man säga att svampen till sin natur är bångstyrig? Den skyr våra kategoriseringar, vilket gör det förståeligt att många av oss håller den på ett visst avstånd. Men samtidigt är det mycket vi går miste om när vi gör det. Inte bara kulinariskt och näringsmässigt, utan också på ett vetenskapligt och filosofiskt plan.Det menar åtminstone Sheldrake, som i sin bok främst diskuterar svamp utifrån ett filosofiskt perspektiv. Han tar avstamp i en frågeställning filosofen Thomas Nagel 1974 väckte i sin vetenskapliga artikel: ”What Is It Like to Be a Bat?”. Hur känns det att vara en fladdermus? Vad Sheldrake frågar sig är: ”Hur känns det att vara en svamp?”.Under ett vetenskapligt experiment med intag av LSD, en hallucinogen drog ursprungligen utvunnen ur svampen mjöldryga, prövar han frågan, och kommer till samma slutsats som Nagel. Det går förstås att föreställa sig hur det är, men det är omöjligt att faktiskt veta. Bara fladdermusen kan uppleva hur det är att vara fladdermus, och svampen hur det är att vara svamp.Men kanske, funderar Sheldrake vidare, kan svamparna säga oss något om hur det är att vara människa? Han skriver: ”Min utforskning av svamparnas värld har fått mig att ompröva mycket av vad jag trodde mig veta. Evolution, ekosystem, individualitet, intelligens, liv – inget är riktigt vad jag trodde det var”.En tanke slår mig: Är inte minnen lite som svampar? Liksom mycelet i jorden kan minnestrådar ligga dolda i det undermedvetna under många år, för att när rätt omständigheter uppstår, dyka upp som från ingenstans. För svampar gäller det, bland annat, att temperaturen och fuktigheten ska vara den rätta. För minnen är det snarare en särskild plats, en lukt, eller ett oväntat möte som är av vikt.Det är kittlande att jämföra ett mycelnätverk med hjärnan och nervsystemet. Sheldrake gör det gärna, då de har många likheter. Men lika viktigt, påpekar han, är att inte fastna i liknelserna, utan att också se skillnaderna, som är minst lika många.När man försöker förstå en svamp, kommer man till slut nå en gräns som inte går att passera: upplevelsen av att vara människa. För den som är på jakt efter absoluta svar är det frustrerande. Det visar inte minst Linnés griniga inställning. Men för den som är mer intresserad av öppna frågor är den gränsen snarare en viktig startpunkt. Människor är, liksom svampar, komplexa organismer som växer på både djupet och höjden. Bångstyriga, svårkategoriserade, men också med potential att styra om riktningen för hela kulturer.Johan Landgren, litteraturvetare och poetProducent: Ann LingebrandtLitteratur:Thomas Nagel: What Is It Like to Be a Bat? The Philosophical Review, 83 (4), 1974, 435–450. https://doi.org/10.2307/2183914Jesper Nyström: Svamparnas planet: det uråldriga nätverket som bryter ner och bygger upp vår värld. Bonnier fakta, 2020.Merlin Sheldrake: Ett sammanvävt liv: hur svamparna förenar vår värld, förändrar våra sinnen och formar vår framtid. Översättning: Jim Jakobsson, Volante, 2021.

11 Sep 10min

Hur påverkas våra tankar av platsen de uppstår på? Madeleine Hessérus söker platsens ande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tid har förflutit på platsen där jag bor. Det blir tydligt när jag ser mig omkring. Den uråldriga brunnens ruttna träöverbyggnad utgör numera en fara för nattliga vandrare, vilka riskerar att vid ett felsteg hamna i samma förtvivlade situation som en protagonist i någon av Haruki Murakamis romaner. Tujorna, som när de planterades knappt var manshöga, har växt sig över taksprånget på ladan och ekarna, askarna, lönnarna – alla är nu nästan dubbelt så höga.Det förvånar mig, just detta att jag och min man bott här så länge, att vi gått omkring här så länge, i mer än tjugo år, men i förhållande till husets egen ålder är de två decennierna försumbara.När vi flyttade hit, till en övergiven gård på gränsen mellan Närkeslättens ödslighet och Bergslagens slutenhet, föll den ena grindstolpen ihop när flyttbilen körde in på gården. Ett tecken naturligtvis. På att här skulle krävas hårt arbete eller överseende eller humor – hur man än valde att se det, var man från och med nu i gårdens våld eller kanske, under dess beskydd.Den första natten i huset tillbringade jag ensam med min hund i det enda rum som gick att få varmt, det var sent i november, och hunden och jag vaknade samtidigt av ett krafsande ljud vid tröskeln ut mot hallen. När jag vände blicken mot dörren, såg jag hur en mus satt på bakbenen på tröskeln, som om den behövde sträcka på sig i hela sin längd för att kunna ta in synen av mig och hunden: Vad vill det här säga? Vilka är de här inkräktarna och vad gör de här i mitt hus?Den sönderfallande grindstolpen och musen på tröskeln är de starkaste ögonblicksbilderna från min allra första tid på den här platsen, alldagliga händelser, men deras reflekterande kvalitet – kontrasten mellan det objektiva skeendet och den subjektiva upplevelsen – säger kanske något om vad det innebär att försöka erövra en plats, och bli en del av den.Här i huset har jag skrivit böcker, berättelser, texter. Många av texterna och de tusentals orden och meningarna har jag vid det här laget glömt vad de handlat om, men jag minns när och var de kommit till. Den här platsen har blivit förknippad med själva berättandet, så att platsen inte längre bara är en särskild fysisk plats, utan numera också en berättelsens plats.Ibland använder man begreppet ”platsens ande”, genius loci på latin, när man vill beskriva en särskild plats starka påverkan på människans sinne eller känsloliv, och hur den påverkan i sin tur har sin grund i platsens metafysiska minne av sin historia. Kanske har platsen där jag bor, dess så att säga samlade hågkomster, i hög grad påverkat mig och i förlängningen också mitt skrivande. Men hur egentligen?När vi flyttade till den här gamla gården fanns inget dricksvatten i huset, ingen fungerande värme, tak läckte, mössen bodde i väggarna. Det var ett hus och en gård som människorna övergivit och lämnat åt sitt förfall. Men det var också en plats som bar spår av en annan tid.Skriver man om annat och på ett annorlunda sätt i ett lantligt gammalt hus än i ett modernt hus inne i en stad? Vad har platsen för betydelse? Det är förstås svårt att sätta fingret på. Men ibland när jag går genom rummen i huset, där så mycket är förankrat i historia, eller när jag utför sysslor i trädgården under de höga träden, kan jag tänka att alla de uttryck för liv som varit så fundamentalt annorlunda mitt egets, ofrånkomligt blandat sig in i det jag har skrivit; att de diffunderat in i berättelserna lite i taget, på samma sätt som molekylerna i luften vi andas rör sig och blandar sig med varandra.Jag tror att litteratur mår bra av perspektivförskjutningar. Att bo på en plats där de gamla knotiga träden fått stå kvar och där husets möbler och föremål bär spår av tidigare människors begrepp om tillvaron, kan kanske göra att man ser på samtiden och sig själv med annan blick än om man lever mitt bland nuets snabbt förbiilande ting och föreställningar, där det förgångna ofta är bortmotat.När jag sitter och skriver i mitt arbetsrum tittar jag ibland upp från datorskärmen och låter blicken glida över bokhyllan framför mig. Många av titlarna och namnen på böckernas ryggar vittnar om liv som levts före mitt och på helt andra platser, och många av dem enbart i författarnas föreställningsvärld. En plats kan otvivelaktigt påverka en människas sinne, och den kan ibland också bli till ord och placeras på tryckta boksidor, som Thomas Manns febriga Venedig, Mircea Cărtărescus magnetiserade Bukarest, Emily Brontës stormpiskade hedar, Franz Kafkas labyrintiska bo. Och platserna utgör inte bara bakgrund till levnadsöden utan skapar också ödena, plågsamt eller glädjefyllt, men alltid obevekligt – obevekligt eftersom litteraturen är tvingande i sig; Spöket Cathy kommer att för alltid hemsöka Wuthering Heights, Aschenbach sitta i sin vilstol på Lido mellan havet och badhytterna, Kafkas varelse kommer att för all framtid irra runt i sitt förvirrande bo, och platserna är avgörande för berättelsernas utveckling och berättelsernas karaktärer är så beroende av platserna att de beblandat sig med varandra.Jag ser mig också omkring på alla de oordnade ting förutom böckerna som omger mig i mitt arbetsrum – somliga pyttesmå och anspråkslösa som pennstumpar, andra större och mer betydelsebärande, en marionettdocka inköpt för länge sedan i en tobaksdoftande källare i Prag, en ask med fotografier på okända döda släktingar, ett golvur som slår varje heltimme med fel antal slag – en mängd föremål, där många av dem inte tjänar något bestämt syfte annat än som nötta artefakter som verkar upprätthålla en egensinnig distans till omvärlden, till det samtida eller enbart nyttoinriktade. Men det är detta förflutna, dess materiella tyngd, som ifrågasätter min varseblivning så att jag måste rynka pannan och tänka efter: Har jag verkligen rätt i det jag tror och tänker?Det är kanske så den här platsen påverkar mig och också smittar av sig på mitt skrivande: Jag får hjälp att betrakta världen ur en annan synvinkel och logik än min egen. När jag nu ser tillbaka på de böcker och berättelser jag skrivit medan jag bott här verkar de ha det gemensamt att de alla försökt gestalta just platsens betydelse, hur en plats påverkar människan, hur den formar och skapar henne, hur hon brottas med den och vad platsen tvingar henne till.Karen Blixen skrev om sitt Afrika i boken Den afrikanska farmen: ”Jag kan en sång om Afrika /.../ Kan Afrika också en sång om mig? /.../ Spejar örnarna på Ngong efter mig?”Blixens tanke går naturligtvis att se som uttryck för kolonial självöverskattning, men man kan också tolka den som uttryck för verklig beblandelse, en diffusion, där jaget och platsen är oskiljaktigt samverkande. För Blixen skedde denna beblandelse i Kenya (ett oblitt öde skulle ju senare föra henne tillbaka till Danmark, en plats hon befarade skulle ”tillintetgöra” henne, som hon skriver i ett brev). Ibland tänker jag: det ska bli skönt att resa härifrån. Vid sådana tillfällen reser jag till en mindre stad här i närheten eller till en större stad längre bort. Jag längtar efter något flyktigt, till nuet, till att lämna beständighet och historia. Men jag återvänder, som Kafkas varelse till sitt bo, av envishet eller helt enkelt för att jag erinrar mig den där musen på tröskeln för över tjugo år sedan, och den förvåning vi bägge två upplevde vid det plötsliga mötet. Vem vet, kanske bevarar den här platsens ande, dess genius loci, det ögonblicket och den förvåningen. Madeleine Hessérus, författareLitteratur:Thomas Mann, Döden i Venedig (på svenska på Bonniers, första utgåva 1952)Mircea Cărtărescu, Solenoid (på svenska på Albert Bonniers Förlag 2019)Emily Brontë, Wuthering Heights (1847), på svenska Svindlande höjder, senast utgiven på Modernista, 2014Franz Kafka, Boet (oavslutad novell publicerad första gången postumt 1931, på svenska på Polyfem 1995)Karen Blixen, Den afrikanska farmen, på svenska på Bonniers 1955Människor som oavsiktligt hamnar i en brunn eller i ett underjordiskt rum återkommer som idé i flera romaner av Haruki Murakami, t ex i Fågeln som vrider upp världen (Norstedts 2007) och Mordet på kommendören (Norstedts 2019)

9 Sep 9min

Sven Hugo Persson spårar en grönt stråk i Povel Ramels produktion. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Naturen går som en röd tråd genom Povel Ramels verk. Det har ofta sagts att hann undvek den politiska satiren som är så central hos andra svenska revyförfattare som Karl Gerhard eller Hasse och Tage. Men det är slående att när han ändå formulerar en form av satir och protest, då är det den hotade naturen det gäller. Som i sången Det skulle aldrig delfinerna göra från 1969 eller i Margareta Krooks monolog Moder Jord i revyn Tingel tangel 1989.Inte heller skämtar Ramel om präster eller kyrkan. Religionen är helt enkelt frånvarande. Ett av de största hoten mot Bibelns lära om världens skapelse på artonhundratalet var ju Darwins utvecklingslära. Och vad hittar vi hos Ramel om inte sången Digga Darwin,” denna man som sammanhanget fann”.Han satt där på sin kammare, drog sin polisong/och tänkte Adam Eva, oh there must be something wrong/Den sagan är ju vacker men ologisk och trång/jag föredrar att tro på ett naturligt hålligång” Visst formulerar Ramel ett credo här.I en sketch med Wenche Myhre från 1970 framträdde Povel Ramel som en knasig naturvetare som påstår sig kunna läsa naturen: Vänta ska jag ta på mig mina naturögon - sådär! Nu läser jag. Ojojoj så mycket nyheter. Jag trodde jag hade läst ut den här skogen för längesedan.En stark svensk tradition sen Carl von Linné är ju att se naturen som något som ska kartläggas, beskrivas, namnges. Ännu på femtiotalet skulle svenska läroverkselever samla och pressa växter och klassificera dem. Språkkonstnären Ramel hittar på nya artbenämningar, som låter som om de fanns. I sketchen om naturläsaren finns ampertall, insekter som kapuschongfly och bostonkrank, nessmarkrympling, blommor som sommarmyrten och ängsfrossa, brudväkta, nypel, snigelbytta, markask, nådiga Malte, klämtillmighårt och Mormorsbäcken. Språket skapar en helt ny natur.I svensk poesi från den botaniskt skolade Erik Axel Karlfeldt och framåt går ett stråk av blomdoft och exakt angivande av arter. Ta bara Evert Taubes gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. En vemodig, rentav ödesmättad naturlyrik finns i andra populära vistexter som Visa i midsommartid. Ni vet den där som börjar du lindar av olvon en midsommarkrans. Povel Ramel parodierade sorten i visan Turion Turion som ingår i allmogeparodin i femtiotalsfilmen I rök och dans. Han blandar friskt verkliga blomsorter med påhittade. Suggestiv lyrik till en mollstämd melodi i folkviseton: rodnande tistlar och svingröpelort, bugande hundkäx och ängskladd i knopp.I Svenska naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur fick jag i en artikel veta att naturen faktiskt också var ett stort och mycket konkret intresse hos privatmannen Povel Ramel, han hade ett stort fågelintresse, slukade naturprogram på radio och tv, läste böcker och tidskrifter. Och efter hans bortgång valde hans familj att till hans minne stödja Naturskyddsföreningen arbete för fågelarter som riskerar att dö ut för att deras livsmiljöer nu försvinner.Och associationerna går, trots allvaret, till en ramelvisa som jag ofta hörde i radion när jag var barn i början på femtiotalet: Småfoglarne, där hans ordfantasi skapar nya fågelarter. Eller vad sägs om mittbenan, uppskärran, oärlan, hålltruten?Tillbaka till naturen sa Jean Jaques Rousseau på 1700-talet och förde fram tanken på civilisationen som tvång och fängelse, något som skadade människan och inte förädlade henne. När Ramel skapade sin revyform i början på femtiotalet döptes den ju mycket riktigt till knäpp upp! Fram för det lekfulla, rentav barnsliga. Geniala barnboksförfattare som Astrid Lindgren och Lennart Hellsing är ju Ramels generationskamrater.Hur modern västerländsk civilisation i form av turism skadar en ursprunglig miljö, ja, det är ju temat i det kända ramelnummer som mycket riktigt heter – Naturbarn med den odödliga raden tycka turist trist.Och idén om tillbaka till naturen får sin fullbordan i sången från 1966 Ta av dig skorna, en vision av en annan värld, en mer sensuell tillvaro: ljuva barfotadagar leker mänskorna med varann, dricker, skrattar och dansar till en strumplös orkester… Darwin finns med även i denna sång apan inom dej har än en framgång rönt . Beppe Wolgers var medförfattare till texten som också är samtida med hippiekulturens naiva och vackra dröm om flower power och fred och fri kärlek. Sköna kvinnor tar av sig skorna i dunklet under ett bord/ tog soldaterna av sig skorna blev det inga mord. Här är det inte längre bara kul och crazy lek med ord utan här är Povel Ramels längtan till naturen en vision om en bättre värld.Sven Hugo Persson, kulturjournalist och dramaturg.

8 Sep 10min

Kyskhet är något mycket mer än sexuell avhållsamhet. Wera von Essen lyfter en underskattad dygd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag återkommer ofta till en jesuitpaters ord om kyskhet. Han sa: ”kyskhet är att bevara den andres hemlighet”.Men vad innebär det egentligen? Talar vi om sexuell avhållsamhet, celibat, eller talar vi om hur man behandlar andra människor rent generellt?För man kan vara sexuellt avhållsam, men okysk, precis som man kan vara sexuellt aktiv, och kysk. Celibatet utgör ingen garant för kyskhet, man kan kränka en persons integritet på andra sätt, eller ännu värre: använda celibatet som en sorts täckmantel för att begå sexuella övergrepp, en förödelse vi tvingats bevittna i katolska kyrkan de senaste decennierna.Detta är en fråga som den norske katolske biskopen Erik Varden inte duckar för i sin bok Homo Castus (2025), en långessä om kyskhet. En teologisk och idéhistorisk genomgång som ibland innebär en ganska komplicerad och modig brottningsmatch med de tyngre aspekterna av denna dygd.Att träda in i en andlig gemenskap är att ganska snabbt upptäcka att den renhet man sökte kräver en daglig kamp och stort tålamod med sina egna och andras brister. Människan förblir nämligen mänsklig, och utan att ursäkta de brott som begåtts måste man någonstans förlika sig med att livet och tron är något olösligt, ja, ibland närmast förnuftsvidrigt.Redan de gamla Psaltarpsalmerna gestaltar verkliga brott, krig och våld, ändå, eller just därför, sjungs de i kyrkor runt om i hela världen, som en vacker påminnelse om vårt eget potentiella fall, och om nåden som räddar.Bibeln består främst av människor som förvandlas snarare än att vara fullkomliga.Centrala gestalter som den samariska kvinnan, Paulus, Maria Magdalena med flera, erfor verkliga omvändelser tack vare sina erfarenheter. Och den förlorade sonen, som varit minst sagt okysk, som levt i sus och dus, välkomnas med öppna armar av fadern när han återvänder hem. Den dygdige och återhållsamme brodern upplever detta som djupt orättvist, han blir, som så ofta är fallet i Bibeln, svartsjuk och avundsjuk.Detta för tankarna till den katolska läran om pro existens – livsbejakandet, som ju också kan inneha en erotisk dimension. Liv må vara något oförutsägbart, ibland kaotiskt i sin intensitet, och impulsen att kväsa det ligger därmed nära till hands. På så vis slipper man ju göra fel. ”Låt inte ditt liv bli sterilt”, hade en munk sagt till Varden när denne gick in i trappistkloster i Norge. För kyskheten är inte steril, tvärtom, den innebär snarare att begär och passion riktas och tas till vara.Och det är svårt att vara ödmjuk om man inte själv kämpat med sexualitetens krafter. Om man bara stryper dessa riskerar högmodet att ta över. ”Förtrogenhet med vår egen svaghet lär oss ha medlidande med andra”, skriver Erik Varden. Men han påminner också om att vissa destruktiva lidelser kan svältas ihjäl, det gäller att medvetandegöra dem och avvisa dem. Här menas inte bara lidelse av sexuell art, utan brister av alla de slag. Jag tror att det är viktigt att bekämpa sina brister, men bara med vetskapen om att man är älskad med dem. ”Var inte så hård mot dig själv”, skriver den brasilianska författaren Clarice Lispector till sin syster i ett brev. ”Man vet aldrig vilken brist som håller samman vår byggnad i sin helhet.”Den ungerske författaren Sandor Márai (1900-1989) beskriver i sina dagböcker, översatta av Ervin Rosenberg, vad han ser som en generell metafysisk skillnad mellan väst och öst – han observerar några buddhistiska munkar som han tycker vänder sig bort från världen och håller en solid distans till allt vad begär heter. Han jämför dem med Faust som inte kunde låta bli att sluta ett avtal med djävulen. Márai skriver: ”Han var åtminstone nyfiken”.Det är en smått provokativ och lekfull passage, men denna nyfikenhet har, kan man hävda, på många sätt och på gott och ont, format den judeo-kristna civilisationen. En så kallad upptäckarlust, ofta exploaterande, har varit närmast outtömlig och lika genial som rastlös.I den judiska mystiken, kabbalah, talar man mycket om förverkligandets natur genom de olika stadierna i Livets Träd. Människans begär och önskningar passerar från det inre till det yttre och blir till materia. Begäret ska inte alltså kväsas, utan förädlas. Detta genom självkännedom och genom att avlägsna de ytligare begären som står i vägen för de djupare. Att hänge sig åt kortlivad tillfredställelse hindrar oss både från att förstå vad vi egentligen begär, men blockerar också vägen för det djupare begärets materialisering.Ökenfäderna, kristendomens första eremiter som levde i den egyptiska öknen på 200-talet, trodde på det som stod i Bibeln på ett konkret sätt. De materialiserade tron genom sina egna liv. De hade inga så kallade andliga upplevelser eller någon spännande identitet kring dem. Den helige Antonius (f. 251) som beskrivs som den förste att bilda en liten klostergemenskap ute i öknen, uppfattade till exempel Kristi uppmaning att göra sig av med sina ägodelar och följa Honom på ett bokstavligt vis – han gjorde det helt enkelt bara. Det som senare kom att uppfattas som abstraktioner hade då en annan innebörd, det vill säga, distinktionen mellan metafor och materiell förankring var inte så stor som i det moderna samhället.Erik Varden nämner i Homo Castus agustinermunken Richard av Sankt Victor (f. 1110) vars devis Ubi amor, ibi oculus betyder: »Där kärlek är, där är ett öga som ser.« Liknande tankar om kärlek har de franska 1900-talsfilosoferna Simone Weil och Emanuel Lévinas, kärlek är odelad uppmärksamhet gentemot en annan människa, där dennas ansikte får framträda, istället för att låsas fast i definitioner.Att bevara någons hemlighet innebär att man tänker sig att varje människa har ett eget inre rum som bara är till för Gud. Det är bara Han som har hela bilden av den människans existens, vår kunskap om andra är ytterst begränsad.En kysk blick är således uppmärksam, men inte klåfingrig. En hållning som också går ut på att inte härleda saker och ting alltför mycket till individualitet, utan snarare odla dygder som grundats i den större Saken. Kvalitéer som trofasthet och respekt bygger enligt ett kyskt synsätt mer på löftet man gett till Gud, än på de temporära känslor man har gentemot andra människor. En sorts underkastelse om man så vill, där människan söker inlemmas i en tradition istället för att själv vara utgångspunkten och utgöra världens centrum. En hållning som kan appliceras på bildningstraditionen, eller på litteraturkritiken, där verkshöjden förblir viktigare än författaren som person.Ett symptom på klinisk depression är minskad initativförmåga, lust och glädje. I förlängningen betyder detta faktiskt minskat begär. Det mänskliga begäret är något friskt som gör oss kreativa. Det gäller bara att se till så att det blommar och bär frukt.Wera von Essen, författare och översättareLitteratur:Erik Varden Homo Castus, översättning Hillevi Norburg, Silentium skrifter 2025Clarice Lispector, Brev i urval, översättning Wera von Essen, Tranan 2020Sándor Márai, Dagbok 1984-1989, översättning Ervin Rosenberg, Tranan 2014

4 Sep 9min

Varför ska jag avstå från njutningar som jag både åstundar och kan få? Henrik Sahl Johansson griper sig an ett av moralens grundproblem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När hans husse lämnar hemmet över dagen tvingas hunden Bruno möta de sinnliga begärens igenkännbara dilemma. Han har fullständig kunskap om vad han ska göra, eller rättare sagt vad han inte ska göra: han ska inte äta tårtan, inte jaga katten, absolut inte gräva bland krukväxterna. Men hur ska han förhålla sig till det faktum att han vill göra allt det här? Förnuft krockar med känsla. Ansvar trängs med lust.Tårtan, katten, krukan ... Åh nej, Bruno!Huvudgestalten i Chris Haughtons bilderbok uttrycker samma bedrägliga uppgivenhet som människor i alla tider använt för att försvara sina lustar: han borde inte, ändå gör han. Det är synd om honom, och det är i förlängningen synd om oss, läsarna. För trots att vi gärna intalar oss motsatsen finns det gott om tecken på att vi, om tillfället är det rätta och lockelsen tillräckligt stor, trycker ned våra ansikten i första bästa hyacint. Jag kan motstå allt utom frestelse, som Oscar Wilde sade vid något tillfälle – eller, som Leonard Cohen uttrycker det i låten "On the level": "I was fighting with temptation, but I didn't want to win / A man like me don't like to see temptation caving in". Om Bruno hade använt samma psykologiska försvar när husse Harry kommer hem hade det kunnat låta ungefär så här: Jag kämpade mot frestelsen att äta tårtan, men jag ville inte vinna. En hund som jag tycker inte om när det är begäret som måste kasta in handduken. Åh nej, Bruno! Åh nej, Leonard!Vilken filosofisk skola hunden Bruno ansluter sig till kan man givetvis bara spekulera i, men jag anar att han skulle känna sig hemma bland den kortlivade, och i dag relativt bortglömda, kretsen kring kyrenaikerna – företrädd av livsnjutaren Aristippos den äldre, hans mer grubblande sonson Aristippos den yngre samt dottern Arete av Kyrene (troligtvis den medlem som såg till att man bokade mötesträdgårdar och betalade sina fakturor).Kyrenaikernas radikala hedonism – övertygelsen om att njutning är tillvarons enda mål – härleds i grunden ur en djupt skeptisk kunskapssyn. Det enda vi med säkerhet kan känna till om vår omvärld, menade kyrenaikerna (den äldre Aristippos med entusiasm, den yngre med viss tvekan, Arete troligtvis med himlande ögon i riktning mot dem båda), är sådant som smak och doft: att något skulle existera utanför denna fenomenologiska upplevelsevärld är däremot osäkert. Får man syn på en flaska vin är det således bäst att dricka den omedelbart, eftersom den rent ontologiskt skulle kunna visa sig vara en illusion. Eller, för att tala med hunden Bruno: om det enda vi kan känna till om tårtans väsen är dess intagande sötma gör man bäst i att helt enkelt äta upp den.Den franske författaren Gustave Flaubert var ovanligt försjunken i frågor om begärets natur. Efter att han 1845, vid 24 års ålder, sett Bruegels målning av den helige Antonius frestelse ägnade han mer eller mindre ett helt författarliv åt att skriva på ett manus om eremitens öde. Flaubert hann färdigställa sina mest kända romaner, som ofta kretsar kring just spelet mellan kontroll och hängivelse, innan han 1874 slutligen publicerade romanen ”Den helige Antonius frestelse”.Premisserna i Flauberts skildring av Antonius ökentillvaro påminner på flera punkter om Haughtons "Åh nej, Bruno!". Antonius har lämnats ensam hemma (i öknen) efter att hans husse (Gud) gett sig av för dagen. Han har fullständig kunskap om vad han inte borde göra: inte kyssa drottningen av Saba, inte hemfalla åt drömmar om rikedom när en gyllene skatt uppenbarar sig, absolut inte äta av den färska och mycket lockande frukt som plötsligt visar sig i sanden. Men hur ska han förhålla sig till att han vill göra allt det här?Drottningen av Saba, rikedom, krispig vattenmelon ... Åh nej, helige Antonius!Det hör dock till berättelsen att den verkliga ökeneremiten aldrig föll till föga för sina lustar. I stället behöll han sina bildliga händer på det liturgiska täcket och ägnade sin tid åt att lägga grunden för det kloster som fortfarande står kvar i Egyptens östra öken. Men i Flauberts dramatiska framställning är fantasierna så levande att de i sig blir till överträdelser, och Antonius skam så stor att han lyfter ansiktet mot himlen i bön om att få bli bestraffad. Hans lärljunge Hilarion träder plötsligt fram och beskyller eremiten för att han fuskar sig genom sin askes: ”Du hycklare", säger han, "som begraver dig i ensamheten för att bättre kunna hänge dig åt övermåttet av dina begär! Du avstår från kött, vin, bad, slavar och hedersbevisningar. Men låter du inte i stället din fantasi bjuda dig på fester, parfymer, nakna kvinnor och mängdens applåder? Din kyskhet är bara en mera subtil form av vällust och ditt förakt för världen döljer bara vanmakten i ditt hat till den.”Hur kommer det sig att Antonius förebrår sig för sina fantasier, när hunden Bruno och vissångaren Cohen helt sonika förverkligar dem? Kanske för att Antonius har Guds närvaro kring sig som ett skydd; han lider sina kval för att han har en överordnad som inte kommer tolerera överträdelser, och för att en större belöning väntar om han klarar av att stå emot sin frestelse. I sig är det en fråga om en kamp mellan ögonblicket och framtiden.Om kyrenaikernas sinnliga njutning utspelar i ett ständigt nu, där varken framtida belöningar eller yttre existens äger betydelse, finns hos Flauberts Antonius bara förväntan: tanken om att asketism i det här livet kommer belöna sig i nästa. Livet som det ultimata marshmallows-testet: om du bara lyckas sublimera dina drifter genom att bygga kloster under några år kommer du småningom bokstavligen simma i lite svampiga sötsaker (eller, eftersom vi befinner oss i senantiken, simma genom pistagemandlar).Så vad händer när husse kommer hem? Om Antonius verkligen fallit för sina frestelser föreställer jag mig att Gud, i Flauberts milda gestalt, hade förhållit sig till honom med samma tålamod som Harry visar sitt husdjur när han i lugn och ro sopar upp skärvorna efter den krossade krukan: förstående, men inte överslätande.Det var förstås inte så bra att abboten från Herakleopolis lockades så av drottningen av Saba, men med tanke på ökenlandskapets nöjesutbud i övrigt var det kanske heller inte så underligt. Kom så går vi ut på promenad i stället! I lustgården är det ju fint och stillsamt och fullt av den beständiga njutning som hör till skapelsens verkliga skönhet. Och om det skulle råka dyka upp några lättklädda mytologiska gestalter i en insynsskyddad skogsdunge längs vägen vet ju den helige Antonius vid det här laget att sådana njutningar är flyktiga och därmed meningslösa. Henrik Sahl Johansson, litteraturkritiker.Litteratur:Chris Haughton: Åh nej, Bruno! Svensk översättning av Gunilla Halkjaer Olofsson. Lilla Piratförlaget.Gustave Flaubert: Den helige Antonius frestelse. Svensk översättning av Per Meurling. Bokförlaget H:ström.

3 Sep 9min

Totalitärt tänkande, hur förhindrar man egentligen det? Eva-Lotta Hultén vill slå hål på några myter om lydnad och kunskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Ron Jones tonåriga elever uttryckte förvåning över vanliga tyskars medlöperi under andra världskriget beslutade han sig för att visa vad det innebär att leva i en totalitär stat. Jones införde strikta regler för hur man skulle sitta, stå, gå och tilltala varandra. Han skapade en särskild hälsning, en vågrörelse med armen, och lät eleverna skandera slagord som ”styrka genom disciplin” och ”styrka genom gemenskap”. Eleverna fann sig snabbt till rätta.Det som kom att hända har bildat underlag för böcker och filmer. Fler och fler elever från andra klasser anslöt. Regelboken svällde och ungdomarna började ange varandra och utesluta dem som gjorde fel eller var kritiska.I slutet av veckan berättade Ron Jones att deras rörelse var del av en världsvid organisation med ett viktigt uppdrag och på eftermiddagen bjöd han in eleverna till skolans aula. Där visade han bilder från Nazityskland och berättade att de i själva verket hade låtit sig manipuleras in i en totalitär rörelse.Ett totalitärt system bygger en stark gemenskap och en känsla av ett högre syfte men kanaliserar också rädsla och pekar därför ständigt ut nya fiender. Filosofer, sociologer, socialpsykologer och författare som Hannah Arendt, Solomon Asch, Sigmund Freud, Elias Canetti och Gustave Le Bon har skrivit om den destruktiva mänskliga benägenheten att ge upp sin individualitet för en gruppidentitet och gett det namn som masshysteri och masshypnos.I boken ”Totalitarismens psykologi” finner den belgiske psykologiprofessorn Mattias Desmet en grogrund för dessa totalitära tendenser i vår tids mekanistiska världsbild. Vi ser världen som helt igenom mätbar och varandra som maskiner – och förlorar den kännande kontakten med vår omgivning och med oss själva. Hannah Arendt konstaterade i sitt stora verk ”Totalitarismens ursprung” att det är en mycket fruktbar grogrund för ett totalitärt samhälle. Siffror och logik fångar långt ifrån allt. Det innebär inte på något vis en förminskning av förnuftets betydelse, påpekar Desmet. Det för däremot med sig att vi inte kan avgöra vad som är gott med hjälp av mätningar och siffror. I stället krävs inlevelse, moral och empati. ”Livet”, skriver Desmet ”kan bara försvaras med metaforer och poesi och dessa har vanligtvis en lägre volym än dånet från de mekanistiska argumenten.” Samtidigt visar Mattias Desmet, oavsiktligt, hur vanskligt ett begrepp för att tillskriva andra extrem gruppmentalitet kan vara. Det går ju alltid att hävda att när stora skaror människor bildat sig åsikter man inte själv uppskattar så beror det på masshysteri, eller massbildning, som Desmet väljer att kalla det. Dit tycks han räkna acceptans av de flesta restriktioner under pandemier och alla önskemål om att anpassa sin livsstil efter planetära gränser, och det väcker min skepsis till hans bok.Vilket borde göra Desmet nöjd med mig. Han uppmanar ju till att ifrågasätta forskare och hänvisar till studier som visar att en stor del av all publicerad forskning bygger på mätfel, oklara frågeställningar eller vantolkade resultat. Forskare är bara människor. I några studier där man förhört sig om det hänt att de avsiktligt förvrängt sitt underlag för att driva hem en tes svarade en mycket stor andel ja.Mattias Desmet är förstås medveten om det motsägelsefulla i att hänvisa till forskning för att ifrågasätta densammas ställning men vill vi undvika ett totalitärt samhälle behöver vi hela tiden öva på att se saker ur flera synvinklar och våga ifrågasätta auktoriteter och vedertagna sanningar. Och varför inte börja redan i grundskolan? De senaste decennierna har hört många rop på att göra skolan striktare och minska på elevdemokratin. Det påstås vara för elevernas eget bästa: de lär sig ju inte tillräckligt om de får lägga tid på att resonera och vara med och bestämma. Det är som om vi glömt poängen med att ge elever medbestämmande.I en artikel i tidningen Vi lärare kallar fyra forskare 1947 års svenska, parlamentariskt tillsatta skolkommission för ”de svenska skolformernas stora frihetsbrev”. Andra världskriget var nyss avslutat och politiker från höger till vänster enades om att fostran av kritiskt tänkande medborgare som kunde stå emot totalitära krafter var ett av skolans mest centrala mål. Nu överskuggar kunskapsuppdraget alla andra som skolan har.Faktakunskap är förvisso viktigt men denna nedmontering av övriga uppgifter för utbildningsväsendet sker samtidigt som demokratin går ner över hela världen och antidemokratiska krafter i Sverige rekryterar barn på både nätet och skolgården. Och det sker helt i onödan. Skolans metoder ska bygga på vetenskap och den visar ingalunda på något motsatsförhållande mellan lärande och elevinflytande. Ordning, arbetsro och trivsel förbättras till och med om eleverna fått vara med och ta fram reglerna.Som Ron Jones experiment mycket tydligt visade så räcker det inte att förklara skillnaden mellan fascism och demokrati för att skydda det öppna samhället. Inte heller fungerar det att instruera barn att vara ifrågasättande när det passar.När jag som ung lärarvikarie undervisade om andra världskriget sa jag åt mina elever att ifrågasätta vad människor säger och att det även gällde vad jag sa. En elev svarade med viss upproriskhet i rösten ”Det gör vi också”. Men i stället för att protestera mot saker jag sa höll de sig resten av lektionen lugna och tysta och lade sig alltså platt för min auktoritet. I stället för att försöka befalla dem till uppstudsighet borde jag vid något tillfälle då de faktiskt framförde kritiska synpunkter tagit dem på allvar och uppmuntrat dem. Jag kunde också ha skapat rollspel där de fått träna praktiskt på att resonera och fatta beslut tillsammans.Att upprepa Ron Jones övning är emellertid inget jag kan rekommendera. Vad hade hänt om han inte lyckats väcka sina elever igen? Skaparna av dramafilmen Die Welle, som bygger på Jones experiment, väljer att visa vad som mycket väl hade kunnat hända. En av eleverna – en före detta mobbad pojke med verklig förebild – som äntligen välkomnats in i gemenskapen, blir så besviken att han drar en pistol och skjuter en av de andra eleverna och sedan sig själv.Året för Ron Jones experiment var 1967 och platsen Palo Alto i Kalifornien, som idag är starkt förknippad med den techindustri som gett oss internet, och med det oändliga möjligheter att hitta kunskap och finna gemenskaper men också att manipulera, sprida propaganda och radikalisera på sätt som mycket effektivt kan välta allt vad demokrati heter över ända.Vi är inte maskiner utan levande, kännande varelser invävda i relationer, normer och kunskapsvärldar. Vill vi skydda vårt öppna samhälle kan vi inte behandla varandra som kuggar i ett maskineri eller bildning och vetande som lösryckta fakta, vare sig i skolan eller i livet i övrigt.Eva-Lotta Hulténförfattare och journalistLitteraturMattias Desmet: Totalitarismens psykologi. Översättare: Urban Lindström. Bokförlaget Augusti, 2024.

2 Sep 9min

Boktryckarkonst, radio, tv och internet nya medier förändrar världen. Joel Halldorf funderar över hur de både banar vägen för frihet och förtryck. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På 1100-talet skedde en av historiens lite bortglömda medierevolutioner. Det började med att kinesiskt papper nådde Europa via den muslimska världen. Det tillverkades av lump och tyg, vilket gjorde det betydligt billigare än det pergament man dittills använt. När priset på papper sjönk, sköt bokproduktionen i höjden.Samtidigt förändrades bokens form. Innehållsförteckningar och register infördes, och det blev lättare att hitta i böckerna. Det här efterfrågades av de framväxande universiteten, där man organiserade kunskapen i växande bibliotek.Men den nya tekniken användes inte bara av forskare, utan också av en annan institution: Inkvisitionen – de kyrkliga domstolar som vakade över trons renhet. Tack vare billigt papper och förbättrad layout kunde inkvisitionens män föra protokoll och bygga upp arkiv. Det drabbade bonden Guillaume Bonet, som inkvisitionen hämtade in för förhör i juli 1246. Han fick frågan om han haft kontakt med katharerna, en förbjuden grupp i trakten, och svarade att han stött på dem, men aldrig deltagit i deras samlingar.Oturligt nog kunde förhörsledaren då visa upp ett trettio år gammalt protokoll, där Bonet medgav att han hört till katharerna. Konfronterad med sina egna ord tvingades han bekänna.Detta låter självklart för oss, men att makten kunde samla in och arkivera material om enskilda medborgare var en senmedeltida nymodighet.Vi tänker oftast att utveckling är något positivt, inte minst för att större frihet följer i dess spår. Men historien är mer mångtydig. Visst underlättar informationstekniska språng kommunikation – men de stärker också maktens möjlighet att kontrollera oss. Det här är ett historiskt mönster.Med hjälp av informationsteknologi kan centralmakten göra två saker: samla in information om sina medborgare, och sända ut budskap för att påverka oss. Tryckpressen gav 1500-talets furstar möjlighet att sprida propaganda och massproducera lagar. Tack vare en effektivare byråkrati kunde staten ta ut mer skatt och skriva ut fler soldater.Nästa stora mediatekniska revolution var radion, som blev ett massmedium på 1920-talet. BBC började sända 1922, och tre år senare var det Sveriges Radios tur: den 1 januari 1925 annonserade Sven Jerring högmässan från Sankt Jacobs kyrka i Stockholm till 40 000 potentiella lyssnare.I dag förknippas radion knappast med kontroll, men annat var det vid 1900-talets början. En regim som effektivt använde sig av den här tekniken var nazisterna. Radion var, menade Joseph Goebbels, för 1900-talet vad tidningarna varit för 1800-talet. Därför tog han fram en Folkmottagare (Volksempfänger) – en radio så billig att de flesta hade råd med den. År 1941 fanns den i två tredjedelar av de tyska hushållen.Det gav Hitler en direktkanal till folket. Han var närmare sina medborgare än vad någon härskare dittills kunnat drömma om. Mediet passade nazisterna väl, eftersom radion förmedlade stämningarna från deras massmöten – retoriken, entusiasmen och de rytmiska slagorden – rakt in i tyska vardagsrum. Det var nästan omöjligt att värja sig.Det senaste stora tekniksprånget lever vi mitt uppe i: digitaliseringen. När internet slog upp sina portar förkunnade teknikapostlarna att denna teknologi skulle förena mänskligheten. Demokratin skulle stärkas och friheten växa.Men i stället har vi sett ett hur ett bekant mönster upprepas: tekniken har ökat maktens förmåga att sända ut och samla in information.Förmågan att sända blev tydlig 2016, när påverkanskampanjer via sociala medier användes under flera demokratiska val. Konsultfirman Cambridge Analytica köpte information om Facebooks användare, skapade psykologiska profiler av dem och kalibrerade kampanjerna därefter.Även informationsinsamlingen har effektiviserats, inte minst genom AI. 1900-talets auktoritära stater kunde avlyssna individer, men för att övervaka alla medborgare hade de behövt ha en spion för varje hushåll. Det var naturligtvis inte möjligt – men i dag kan det skötas av AI-botar som samlar in, sorterar och analyserar vår digitala kommunikation.Denna digital auktoritarism praktiseras redan. Under den arabiska våren 2009 hoppades många att Twitter skulle skapa en folklig resning i Iran. Men regimen svarade med teknik och slog snart ner upproret.Vad entusiasterna missade är att informationsteknologi är ett tveeggat svärd, som också kan svingas av repressiva regimer.Men inte bara av dem. Påverkan kan också ske mer subtilt i öppna demokratier. Nätjättarna har skördat vår data och kan förutse våra preferenser. Därför skräddarsyr de påverkanskampanjer och skickar budskap till oss när vi är som mest mottagliga. Reklam för nya kläder dyker upp i våra flöden precis när vi ska gå och lägga oss, eftersom företagen vet att vi lätt lockas till impulsköp när vi är trötta.Tanken var att tekniken skulle befria oss – men vad betyder frihet när alla kan utsättas för personligt utformad propaganda? Som individer är det svårt, för att inte säga omöjligt, att stå emot ett tryck som kanaliseras via algoritmer rakt in i våra privata skärmar.I väst har vi betraktat frihet som rätten att få följa sin egen vilja och längtan utan några hinder. Men om det finns krafter som, nästan utan att jag märker det, formar min längtan – vad är då en sådan frihet värd?Enligt en mer klassisk syn är frihet något mer än att kunna göra vad som faller en in. Frihet, menade de gamla filosoferna, är att veta vad som är gott och ha förmågan att göra det. En alkoholist med pengar på fickan framför ett öppet systembolag är inte fri, utan fångad av sitt beroende. Det räcker alltså inte att vara fri från yttre begränsningar, om vi inte har förmågan använda den friheten till att göra val som berikar våra liv.Vi har satt vår tillit till tekniken som befriare, men kanske handlar frihet mer om kultur än teknik? Individer kan inte göra motstånd mot system, utan det kräver kulturer – och sådana bygger vi tillsammans. Isolerade är vi chanslösa, men tillsammans med andra kan vi hålla distans till det digitala bruset och hjälpa varandra att se klarare. Det enda som kan motverka manipulativa algoritmer är en stark frihetskulturFrihet vinner vi alltså inte genom oberoende, utan i gemenskap. Vi tänker i ibland på friheten som en ensamseglats, där vi styr skutan dit vi själva vill. Men i dagens digitala värld fångas ensamseglare snart av vindar som de inte kan kontrollera.Oberoende leder inte till frihet, utan till att vi styrs av osynliga krafter. I stället är det bättre att tänka på friheten som att uppföra en symfoni eller spela en fotbollsmatch. Inte frihet från gemenskap, utan frihet genom gemenskap. Goda gemenskaper ger oss stöd, skydd och riktning – men också utrymme för personlig kreativitet.Tillsammans med andra blir vi då fria att skapa ett liv som är större och vackrare än något vi skulle kunna åstadkomma på egen hand.Joel Halldorfkyrkohistoriker, författare och skribent

1 Sep 10min