Excentrikern Robert Owen förändrade världen

Livet vid strandkanten antar en egen karaktär, präglat av tidvattnets rörelser. Eva-Lotta Hultén fördjupar sig i en fascinerande tillvaro och en skrämmande utveckling. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En varm sommardag sitter jag med fötterna i vattnet och tänker på andning. Ett par gånger om dygnet drar sig vattnet undan för att sedan stiga igen. Ebb och flod. Den antike grekiske tänkaren Apollonios från Tyana menade att tidvattnet kom sig av att hav och land var delar av en levande varelse vars andetag orsakade variationerna. Idag vet vi förstås att den långsamma rytmiska rörelsen hänger samman med gravitation från solen och månen. Men bilden av en enorm varelses långsamma respiration är svår att släppa när man väl fått upp den för sin inre syn.Jag sitter där vid vattnet och läser Adam Nicholsons "Life between the tides" – en essäbok om havet, tidvattnet, djur och människor vid en karg kust, både lik och olik min egen. Han berättar bland annat om strandlopporna, som jag tidigare mest bara tyckt varit lite äckliga. De trivs i vallarna av uppspolat sjögräs och tång på stränder som ingen krattar. Puttar man undan en tovig ruska sprätter de åt alla håll. Nu läser jag intresserat att de spelar döda när de känner sig hotade och att de alltid rör sig i riktning mot vattnet även när man släpper dem en bra bit från vattenlinjen. Men korsar man en strandloppa från en strand som vetter mot sydväst med en från sydost så rör sig avkomman åt syd för att hitta havet, en perfekt kompromiss mellan föräldrarnas riktningar.Boken väcker egna minnen från strandbrynet. Min pappa som skriker till och lyfter foten över vattnet efter att ha klivit på en blåmussla som stängt sig om hans fot. Det nöp rejält i skinnet. I min barndom fanns det hela bäddar av musslor i grunda vatten. Vi fiskade krabbor med dem och ännu för några år sedan kunde jag plocka hur många jag ville och grilla eller laga till musselsoppa. Nu börjar de bli sällsynta. I odlingar en bit ut i vattnet växer de fortfarande, liksom under båtskrov där man helst inte vill ha dem, men vid stränderna blir de allt ovanligare. Forskarna har bara börjat förstå varför.Torskbestånden har minskat vilket fått antalet krabbor att öka och de äter musslor. De japanska jätteostronen som kommit med båtars barlastvatten tränger undan inhemska musslor. Klimatförändringarna har gett kraftigare regn vilket ger mer sötvatten längs stränderna, och med det mer näring som lätt lakas ur marken av nuvarande sätt att bruka jord och skog. Det har lett till mer alger där musslorna brukade trivas.Jag har blivit så nervös när det kommer till havet. Har inte marelden minskat också? Havstulpanerna? Och inte ett enda kokande sillstim har jag sett i år. I stället väldigt gott om amerikanska kammaneter. De är små och vackra, nästan genomskinliga men syns på sina längsgående ränder som glittrar i solskenet. Jag dyker utan att tveka rakt ner bland dem. De bränns inte och är inte stora och geleiga som de gamla vanliga blåmaneterna men kanske är det de som äter upp de plankton som ger mareld?Det händer mycket med mina stränder och mitt hav. Det går så fort, jag hänger inte med.Nicholson berättar att de små littorinasnäckor som jag alltid kallat kubbong, och som rör sig på stenar och klippor, inte alls är på väg åt fel håll när de kryper bort från vattnet. De kan mycket väl kan vara på flykt. Snäckorna uppfattar om en av deras egna faller offer för en aggressiv krabba och sätter sig i säkerhet. Jag skäms lite över hur jag som barn slängde ner dem i vattnet i tron att jag gjorde dem en tjänst. Men oförståndiga barn är snart deras minsta problem. Försurningen av havet gör deras skal allt tunnare och de blir både deformerade och lättare byten.Allt hänger ihop. Ökar antalet krabbor så minskar antalet snäckor och eftersom snäckorna betar sjögräs så växer det till sig. Livet strax under och strax över ytan genomgår hela tiden förändringar och rubbade och nyetablerade balanser. Men nu är det vi människor som orsakar merparten av omvandlingarna och havet får allt svårare att hantera dem.Om man som jag bor på en ö och promenerar över en bro varje dag så ser man ett och annat. En morgon tittar en säl upp mellan bryggorna men oftast syns bara krabbor som springer över botten, plattfiskar som rör upp lite slam när de simmar iväg eller ejdrar som dyker efter mat. På sommar och höst lägger sig fintrådiga alger över hela botten och sveper in sjögräs, tång, stenar och badstegar. Det ser ut som om hela havet blivit luddigt. Undervattensfotografen Anette Seldén har tagit skrämmande bilder av ett landskap inbäddat i grönbrun sörja. Så såg det inte ut när hon började som fotograf på 1980-talet.Adam Nicholsons hemmahav finns på den skotska västkusten. Där har han roat sig med att bygga tre små klippbassänger av stenar och betong. När tidvattnet flyter in får bassängerna nytt, syrerikt vatten och i hans skapade friluftsakvarier har allehanda djur och växter flyttat in."Vad är de bra för?" frågar flera av hans vänner som inte kan förstå varför han lägger så mycket tid och kraft på dem. För inget alls, svarar han. Att vara där och göra dem är hela poängen. Jag förstår honom utmärkt väl. Kommer min familj till en sandstrand där en bäck rinner ut tar det inte ens en minut innan vi är i full färd med att stänga in vatten och skapa dammar, eller lägga ut stenar som både ramar in lite vatten och fungerar som trampstenar när man vill ta sig över flödet.Ibland när jag läser hur arkeologer utnämner stenrösen till gravar eller två stenar på varandra till offeraltare tänker jag: kan det inte bara vara några människor som lekt? På ön Månkholmen utanför Grebbestad finns en labyrint av stenar utplacerade på marken. För drygt tjugo år sedan satte Bohusläns museum upp en fornminnesskylt som berättade att platsen använts för riter för bättre fiskelycka. Den fick tas ner igen när två män trädde fram och berättade att de rullat dit stenarna som elvaåringar 1974.Tidvattnet är starkare vid Nicholsons strand än vid min, men finns hos mig också. Drar man upp båten för långt på en strand man åkt till ensam och vattnet sjunker kan det vara svårt att få ut båten igen, har jag fått lära mig den hårda vägen. Vindarna påverkar också vattenståndet. Men det pågår även en annan sorts, mer långsam havsnivåförändring runt mig. Ända sedan inlandsisen försvann har landet höjt sig ur havet i hela Skandinavien. I Bohuslän kan man hitta stora skalbankar långt uppe på land. Men snart kommer förändringen börja gå åt andra hållet. Havet kommer stiga år för år på grund av klimatförändringarna. Mina stränder kommer försvinna. Det landskap som jag älskar äts upp av mänsklig egoism och dumhet.Om vi inte bara badade, fräste fram i snabba båtar, grillade på klipporna och tyckte att sandloppor var äckliga; kunde vi få lättare att rädda havet då? Om vi såg det som myllrande liv och intrikata processer och relationer, snarare än som bara vatten och rekreationsyta. Om vi betraktade det med en nyfiknare blick, men också en mer poetisk. Nicholson formulerar det vackert i sin bok: Gå till klipporna, och det levande kommer att hälsa dig välkommen.Kanske kan vi rentav börja betrakta havet som en jättelik varelse vars lugna andetag blir till ebb och flod.Eva-Lotta Hultén, journalist och författareLitteraturAdam Nicolson: Life between the tides. Farrar, Straus and Giroux, 2022.

15 Dec 20229min

Jacob Taubes beskrivs som en demonisk och bedräglig figur, men också som en mäktig intellektuell inspiratör. Mattias Hagberg berättar om hur hans tolkning av Romarbrevet påverkade idéhistorien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Först flera år efteråt skulle betydelsen av de där fyra dagarna i februari 1987 stå klar för dem som deltagit. Då hade föreläsningarna sammanställts till en bok med en ovanligt kraftfull verkningshistoria. Men än så länge har ingenting av det där hänt. Än så länge är det bara februari 1987 i ett seminarierum på universitetet i Heidelberg, och en ensam röst, sprucken av sjukdom och ålderdom, som försöker sammanfatta ett helt liv i dialog med Paulus brev till romarna. Mannen, som är döende i cancer och som heter Jacob Taubes, är på samma gång en intellektuell gigant som en tämligen okänd religionsfilosof och rabbin. Han har knappt publicerat någonting under sina fyrtio år som akademiker, än mindre lagt fram någon banbrytande teori eller några nya rön. Trots det omges han av en ovanlig air, av en sorts aura som varit svår för eftervärlden att greppa och beskriva, men som på något sätt gjorde honom till ett intellektuellt kraftcentrum, en punkt mot vilken många av hans samtida, med eller mot sin vilja, graviterade. Han befann sig under femtio-, sextio- och sjuttiotalen hela tiden mitt i idédebatten. Listan över hans vänner och samtalspartners är en ovanligt omfattande provkarta över efterkrigstidens intellektuella värld. Alla verkar finnas med, från Carl Smith till Herbert Marcuse. I ett par av Susan Sontags mer fiktiva verk återfinns han som en diabolisk professor, en Mefistofeles som förlöser andra människors tankemässiga förmågor, men till ett mycket högt pris. Redan som mycket ung doktorand, innan han flyttade från Schweiz till USA och sedan vidare till Jerusalem och Berlin, hade han rykte om sig att vara något av ett demoniskt geni, en person som ofta kom i konflikt, som utnyttjade andra, som ljög och bedrog, ja, kanske till och med fuskade sig fram genom det akademiska livet, men som också hade en otrolig förmåga att tänka nytt och att hjälpa andra framåt i sina intellektuella processer.Men nu, i februari 1987 i Heidelberg, är allt detta historia. Av Jacob Taubes liv återstår nästan ingenting, han är sjuk och svag. Mellan den tredje och fjärde föreläsningsdagen vårdas han på intensivavdelningen på Heidelbergs lasarett. Några veckor senare är han död. Och ändå är det på sätt och vis först nu det börjar; Jacob Taubes talar, bandspelaren rullar, hans intellektuella testamente tar form i stunden.Han säger att han har kommit till Paulus brev, inte som professor i religionsfilosofi, utan som jude och som rabbin, och han understryker att den han mött i breven varken är ett katolskt helgon eller en protestantisk teolog, utan en radikal judisk mystiker. För honom var Paulus först som sist en apokalyptisk och gnostisk tänkare som ville krossa alla invanda föreställningar om världen. Jacob Taubes läste Paulus brev till romarna som ett politiskt traktat, ja, mer än så, för honom var Romarbrevet västerlandets revolutionära text par preference, en urkund omöjlig att förbise om man vill förstå den europeiska värld som växte fram ur judendom och kristendom. Allt som senare ska spelas ut i form av allt från messianism till revolutionär socialism finns redan inskrivet här; framför allt föreställningen om att den rådande ordningen går att överskrida och ersätta med något helt nytt, något som ännu inte går att föreställa sig.Drömmen om en annan värld, om ett annat liv, börjar enligt Jacob Taubes med Paulus brev till romarna.Det är denna vändning, från det rent teologiska till det politiska, som inom några år, när föreläsningarna samlats till en bok med titeln ”Die Politische Theologie des Paulus”, ska skicka en elektrisk stöt genom delar av den akademiska världen och delar av den europeiska vänstern, en stöt som väcker Paulus till liv för nya läsningar och nya tolkningar. Det är i Jacob Taubes efterföljd som Giorgio Agamben, Alain Badiou och Slavoj Zizek söker sig till Paulus för att förstå vår värld.Ja, efter de där dagarna i Heidelberg i februari 1987 går det inte att läsa Paulus på samma sätt längre.Själv hittade Jacob Taubes till Paulus redan på fyrtiotalet, i de sena tonåren när han börjat studera till rabbin i Zürich. Den amerikanske historikern Jerry Muller, som skrivit en stor biografi över Jacob Taubes, beskriver relationen till Paulus som en livslång identifikation. Kanske, spekulerar Jerry Muller, handlade det om ett personlighetsdrag; Jacob Taubes var en man som oavbrutet bröt mot sociala konventioner och tabun, en ohämmad regelbrytare. Men förmodligen handlade det lika mycket om tidsandan, om de historiska betingelserna. Jacob Taubes hade på nära håll sett hur den tyska protestantiska teologin blev ett redskap för nazismen, och hur den liberala teologin lagt sig platt för kapitalismen.För honom fanns det varken något protestantiskt eller liberalt över Paulus. Tvärtom. För Jacob Taubes var Paulus en revolutionär i ordets mest grundläggande betydelse. Paulus största önskan var att överskrida nuet och kliva in i framtidens rike. Ja, mer än så, Jacob Taubes menade att Paulus deklarerade krig mot Rom. Med en antikolonial gest av kosmiska proportioner vände han upp och ner på alla samtidens hierarkier: de första skulle bli de sista, de sista skulle bli de första – hur många tusen legionärer kejsaren än hade till sitt förfogande. Mot kejsaren och hans väldiga våldsmonopol satte Paulus ett nytt folk redo att utmana all form av innevarande ordning: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”Ja, kanske är det här, i bilden av Paulus som en judisk förkunnare som överskrider den antika idén om identitet och därmed konstituerar ett helt nytt historiskt subjekt, som Jacob Taubes är som mest intressant. Han pekar på hur Paulus går från att bara vara en judisk mystiker med messianska böjelser till att bli en politisk ledare med en helt ny värld i sikte.För den som vill är det lätt att dra paralleller till den tidiga arbetarrörelsen när begreppet klass kom att ersätta föreställningen om folket, och därmed skapa en motpart till kapitalet. Mellan Karl Marx och Paulus finns en stark affinitet. I båda fallen gällde det om att tänka historien och dess drivkrafter på nytt.Men kanske är det ännu lättare att dra en linje från Paulus till de antikoloniala rörelserna under nittonhundratalet. Även då handlade kampen till stor del om att skapa nya identiteter som kunde samla människor mot den imperialistiska övermakten och dess fokus på splittring. Varför inte kalla Paulus för en antik Mahatma Gandhi.Ja, med Jacob Taubes hjälp blir det tydligt att Paulus politiska teologi är ett revolutionärt och antikolonialt vrål genom historien, ett vrål som ekat genom århundradena: Det går att tänka mot strömmen. En annan värld är möjlig!Mattias Hagberg, författare LitteraturGiorgio Agamben, The Time Thar Remains – A Commontary on the Letter to the Romans (Stanford University Press 2005).Alain Badiou, Saint Paul – The Foundation of Universalism (Stanford University Press 2003).Jerry Z. Muller, Professor of Apocalypse – The Many Lives of Jacon Taubes (Princeton, 2022).Jacob Taubes, The Political Theology of Paul (Stanford University Press, 2004).Slavoj Zizek, The Puppet and the Dwarf – The Perverse Core of Christianity (MIT Press 2003)

14 Dec 202210min

Förlossningar kan medföra en smärta jämförbar med få andra upplevelser. Men hur vi ska se på denna smärta har förändrats genom historien. Helena Granström reflekterar över saken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var en smärta så intensiv att den lösgjorde sig från kroppen. Den hörde inte längre samman med det värkande köttet utan intog det som en vätska, flödade genom muskler och vävnader, trög och grym. Smärtan var en egen substans och allt jag kunde göra var att möta den som en sådan: Jag minns att jag föreställde mig att jag åt av den, sög den i mig med sugrör, tog tugga efter tugga av den med sked. Och jag minns också att jag i den stunden tyckte mig förstå hur tortyr kan fungera, varför intensiv smärta har förmågan att bryta ned jaget: inför det som nu vällde över min kropp var jag redan från början kapitulerad, beredd att böja mig fullständigt: inför den kunde jag inget annat än dö.Det var min andra förlossning, precis som den första i hemmet och utan smärtlindring, och precis som den första snabb och okomplicerad, men smärtan jag upplevde var en helt annan – den var något jag aldrig varit i närheten av förut.”Med smärta ska du föda dina barn” lyder den hårda dom som utfärdas över kvinnan i Bibelns Första Mosebok, och straffet tycks tveklöst ha verkställts: Av alla däggdjur verkar människan vara den som föder sin avkomma med den största av plågor. Dock inte, som vetenskapsjournalisten Karin Bojs påminner om i boken Europas mödrar, i första hand som en konsekvens av att Eva en gång lät sig förledas av ormen att äta av kunskapens frukt, och dessutom tog med sig Adam i fördärvet – utan helt enkelt som resultatet av en evolutionär kompromiss. Det avancerade intellekt som till stora delar utgjort nyckeln till människans evolutionära framgångar har ett nära samband med det faktum att människoungen föds hjälplös, oförmögen att bidra till sitt eget inträde i världen. Och på samma sätt bidrar människans fördelaktiga tvåbenta, upprätta gång i kombination med människans väl tilltagna hjärna till förlossningar med mycket små marginaler, där barnet bara med nöd och näppe kan ta sig igenom förlossningskanalen, och då inte med mindre än att dess kropp genomgår en vridning i tre olika plan.Synen på smärtans förbannelse över de födande kvinnorna har – oavsett om vi förstår den som gudomligt eller evolutionärt given – emellertid genomgått stora förändringar genom historien, och i synnerhet under det senaste dryga seklets moderniseringsprocess. Journalisten Maja Larsson återger i boken Kläda blodig skjorta en debatt i tidskriften Husmodern omkring år 1920, en period då de traditionella hemförlossningarna i snabb takt höll på att ersättas av medicinskt övervakade förlossningar på sjukhus eller förlossningshem, där smärtlindring med hjälp av medel som kloroform och morfin var ett alternativ. En läsare kritiserar samtidens bortklemade kvinnor, som tycks ha glömt bort att den heliga skrift faktiskt uppmanar kvinnor att föda sina barn i smärta: Hennes egen mormor, framhåller denna debattör, ”behövde ingen av kvalmiga eterångors extas för att tro på Guds tillvaro”, utan kunde ”modigt och tåligt ta sin andel i mänsklighetens stora lidandebörda”. Ett femtontal år senare har såväl den allmänna opinionen som medlen för bedövning skiftat; en kvinna som fått tillgång till det nya bedövningsmedlet lustgas vittnar då i samma publikation om hur hon kommer in på sjukhuset med ”de vildaste plågor” och ännu ”timmar av kval” framför sig, när hon erbjuds en gummitratt att hålla över munnen; med dess hjälp övergår förlossningen från helvetiska plågor till ett regelrätt ”lekverk”. Kanske, spekulerar kvinnan, kommer denna nya medicinska upptäckt också att ge avtryck i födslotalen; det är inte osannolikt att många kvinnor avstått från att föda mer än ett barn just för att de efter sin första förlossning befunnit sig under ”en nästan omedveten skräckpsykos”. Ytterligare några decennier senare har tonläget i det offentliga samtalet förskjutits ytterligare, så att sjukvårdens oförmåga att på ett säkert och effektivt sätt lindra kvinnors förlossningssmärtor betraktas som uttryck för en patriarkal attityd: ”Föda utan smärta bör vara varje kvinnas självklara rättighet”, förkunnar en sjubarnsmor i tidningen Expressen .Hur ska man då bäst förstå den intensiva smärta som beledsagar de flesta förlossningar, åtminstone i de fall då den inte avhjälps på medicinsk väg? Är det helt enkelt frågan om att kvinnor ”pinas i onödan” som författaren Ann-Charlotte Leffler låter sin romanfigur resonera redan i boken En sommarsaga från 1886, och att det är rent ut sagt dumt ”att underkasta sig ett lidande som man inte behöver”? Eller är det möjligt att utvinna något meningsfullt ur detta lidande, utöver vagt psykologiska resonemang om att smärtan hjälper modern att knyta an till sitt nyfödda barn som eftersom det är barnets ankomst som till sist markerar slutet på plågan?Kanske står svaret delvis att finna i den dubbelhet som präglar smärtans förhållande till identifikationen med den egna kroppen, för på samma gång som långvarig smärta kan leda till att man distanserar sig från de värkande kroppsdelarna – det där skraltiga knäet som plågar mig och hindrar mig i min vardag, men som inte är jag – har smärtan en förmåga att kedja den som har ont till hans eller hennes kroppslighet, genom i varje stund leverera en brutal påminnelse om att uppdelningen i kropp och själ, liksom föreställningen om oberoendet dem emellan, inte är något annat än en fåfäng, bräcklig illusion.”Det var inte jag som genomförde mina förlossningar”, skriver författaren Aase Berg i boken Spöket, ”det var min kropp. Allt jag kunde göra var att lita på den.” Att föda barn är i många avseenden konsten att acceptera sin egen maktlöshet, och därefter utnyttja dess styrka: Att inse att mot denna motståndare, kroppens egen vilja, kan jag aldrig segra – men om jag å andra sidan böjer mig för den kan den uträtta mer än jag någonsin själv skulle klara av. Och i någon mening kan smärtan kanske förstås som en länk mellan det jag som finner sig besegrat av krafter djupt inom sig, och den kropp som uttrycker dessa krafters ofattbara verkan i det att den utför det till synes omöjliga: krystar, vrider och pressar ett nytt liv ut genom en trång passage där inget fjunigt huvud, inga hjälplöst gripande händer eller riktningslöst sprattlande små lemmar borde kunna ta sig förbi.Min hembarnmorska hade en hund med sig vid förlossningen, en stor och gammal labrador. ”Varför börjar den skälla plötsligt?” undrade min mamma, där hon höll min dotter sällskap på nedervåningen i vårt hus. Det gjorde den inte – det var jag som gav ifrån mig ett märkvärdigt läte, uråldrigt och obegripligt, någonstans emellan morrande och vrål. Jag minns att jag hörde det, själv förskräckt, i samma ögonblick som min son slank ut ur min kropp och togs emot av väntande händer, och att jag tänkte att det jag fått höra var ljudet av allt det där som rymdes i mig men inte var jag. Aldrig har det stigit ur mig igen – det försvann, tillsammans med den outhärdligt intensiva smärtan, in i den mänskliga däggdjurshistoriens skuggor – men har jag någon gång hört en röst som klingar av mening, så är det den.Helena Granström, författareLitteraturMaja Larsson: Kläda blodig skjorta – svenskt barnafödande under 150 år. Natur och kultur, 2022.Karin Bojs:Europas mödrar – de senaste 43 000 åren. Albert Bonniers förlag, 2022.Aase Berg: Spöket – olyckligt kär i djur. Kaunitz-Olsson, 2022.

28 Nov 20229min

Med anledning av översättaren Ingvar Björkesons bortgång publicerar vi en krönika av OBS producent Olof Åkerlund. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. KRÖNIKA: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För att kunna föra samtal om vad det på djupet innebär att vara människa behövs tillgång till äldre litteratur. Den som de som kommit före oss tänkt, känt och skrivit med och emot. Klassiska verk spelar för kulturer en roll som kan liknas vid den föräldrar och andra släktingar spelar i en enskild människas liv. Och precis som i fallet med familjen så är det långt ifrån alltid den uppenbara och kända påverkan som är den viktigaste. Man kan växa upp utan pappa och utan att ha läst Platon, det betyder inte att det okända inte verkar i en. På större språk finns ofta konkurrerande översättningar av de största klassikerna, men i ett litet land fyller översättarna en funktion som närmast är att betrakta som existentiell. Det är inte ett småtrevligt pynt att vi har Homeros, Vergilius eller Dante att tillgå i modern svensk tolkning, det är helt nödvändigt för att få något slags fäste. Gemensamt för dessa tre är att de alla är översatta av Ingvar Björkeson, en av få människor som genuint gjort sig förtjänt av etiketten kulturbärare. Baudelaire, Petrarca, Hesiodos och John Milton är några namn som kan läggas till hans digra verkslista. Sent i november får jag höra att Björkeson avlidit redan i våras, 94 år gammal. Passande nog på Världsbokdagen den 23 april. Det skedde som ni förstår lite i skymundan vilket är på samma gång orimligt och följdriktigt. Likt stommen i ett hus, var denna bärande del i vår kultur så gott som osynlig i offentligheten. Lovorden och priserna har förvisso varit många. Vilket ju inte betyder att det saknas sådant som går att ifrågasätta. Hans Pindarostolkning fick en hård akademisk granskning, men jag kan sörja att vi inte i högre grad förmådde ge vår kanske viktigaste översättare den högsta äran: En genomgripande och nyfiken översättningskritik varje gång han överförde ett nytt mästerverk till svenska. Att översätta från antika språk är ju också att översätta en värld, som både är kusligt lik och oändligt främmande från vår egen. Det är i djup mening Björkeson/Homeros vi läser när vi läser Iliaden.Under senare år var han främst upptagen av att ge latinska klassiker ett nytt liv. Och han har för lång tid försett oss med läsbara och i delar mycket vackra tolkningar av verk som Ovidius “Metamorfoser” och Lucretius “Om tingens natur”. Den sistnämnda är på många sätt en metafor för allt som sagts här. Denna existentiella atomlära på vers från vår tideräknings början var länge bortglömd innan den hittades 1417 och på omvägar kom Lucretius att påverka den vetenskapliga revolutionen och upplysningen samt, kan man argumentera för, sätta spår i den amerikanska konstitutionen. Kort sagt: Sättet vi tänker och förstår världen på. Det är stora ord, men i Sverige skulle vi faktiskt kunna säga något liknande om Ingvar Björkesons gärning. Olof Åkerlund, producent för OBSTio klassiker översatta av Ingvar BjörkesonDante Alighieri: Den gudomliga komedinCharles Baudelaire: Det ondas blommorVergilius: AeneidenHomeros: OdysséenHomeros: IliadenTitus Lucretius Carus: Om tingens naturHesiodos: TheogoninApollonios Rhodios: ArgonautikaJohn Milton: Det förlorade paradisetOvidius: Metamorfoser

26 Nov 20224min

Översättaren Ingvar Björkeson (19272022) var känd för att leva tillbakadraget och att så gott som aldrig ge intervjuer. Detta är ett undantag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Björkeson översatte en mängd av litteraturhistoriens viktigaste verk till svenska. Från Homeros, Vergilius och Dante till Baudelaire och modern italiensk poesi. Han var också känd för att hålla sig långt från rampljuset och gav mycket få intervjuer. Ett undantag var i Sveriges radios Lyrikmagasinet, där han diskuterade Vergilius och Albino Pierro 1988.Här under finns länkar till essäer som kretsar kring verk som Björkeson tolkat.

26 Nov 202210min

Verkligheten tar allt större plats i litteraturen. Katarina Bjärvall funderar över vad sanningsanspråken kan tillföra till dikten. Och tycker det är hög tid att kalla sakpoesin vid dess rätta namn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Verkligheten överträffar dikten, heter det ju, men det händer också att verkligheten är dikten. Som i dokumentärdikter eller, med ett ord som tydligare placerar denna lyrik där den hör hemma, i sakpoesin.Litterära genrer är ett snårigt fält. Det har hänt att en prisjury som vill premiera en ovanligt stiligt författad fackbok kallar den för skönlitteratur. Liksom det har hänt att författare som skriver sant och samtidigt exceptionellt stilistiskt begåvat blir adlade till skönlitterära.På så vis dräneras facklitteraturen på kvalitet. Det är inte rättvist. Verkligheten måste kunna gestaltas med snits i en form som respekteras som facklitteratur. För till och med inom den finaste genren, poesin, finns det ett starkt verklighetsbaserat stråk. Det borde vi, analogt med det vedertagna begreppet sakprosa, kunna kalla sakpoesi.Som Göran Palms Vintersagan Sverige, ett verk först utgivet i fyra band under åren 1984–2005. Göran Palm själv menar att det är ett mellanting mellan journalistik och poesi, men enklare är att konstatera att det är sakpoesi. Det är skrivet på blankvers, ett orimmat rytmiskt versmått, och det är samtidigt ett vindlande reportage om Sverige, byggt på intervjuer och annan research och på Göran Palms egna intryck, tankar och analyser. Registret säger mycket: 17 sidor namn på verkliga platser och personer, från ABBA, Abisko och Abraham i Hornsjö till Överum, Övre Soppero och Öxabäck.Ett senare exempel på sakpoesi är dansk-palestinske Yahya Hassans lyrik, full av referenser till samhällsaktuella ämnen. Eller Ida Börjels dikter byggda på ryska soldaters autentiska meddelanden hem. Eller Osebol av Marit Kapla, poesi som fick Augustpriset i den skönlitterära klassen men som är helt byggd på citat ur intervjuer:"Jag hade ingen mamma om jag säger.Hon var borta.Så det är Karin och Lilly, fastarna minaoch farmorsom jag har vuxit upp medoch pappa.Men jag tror inte att jag haft det...jag hade det då brasom jag hade det.Hon bodde i Malung.Hon var skinnsömmerska där."Dokumentärdikt kallas det alltså ibland. Begreppet sakpoesi finns knappt på svenska, men jag tycker om det, eftersom det samspelar så fint med sakprosa och tydligt placerar genren inom facklitteraturen. Och faktum är att beteckningen används både på norska och danska: sagpoesi.Den danske litteraturhistoriken Erik Skyum-Nielsen har till och med definierat det. För att särskilja den poetiska facklitteraturen från den opoetiska slår han fast att sakpoetiska texter ska ha ojämn högerkant och använda poetiska stilmedel, till exempel anaforer, allitteration, rytm, versbindning, bildspråk och strofkomposition. En rätt traditionell definition, men tydlig.För att sedan skilja sakpoesin från all annan lyrik slår han fast att den sakpoetiska ska ha ett sanningsanspråk och förmedla konkreta erfarenheter och/eller fakta. För att öka dess trovärdighet bör poeten enligt Erik Skyum-Nielsen vara frikostig med egennamn och siffror.Det är precis som i journalistiken: Specifik information om namn på personer och platser, antal, årtal, växt- och djurarter och tekniska detaljer gör texten mer verifierbar och trovärdig.Och det är ju för övrigt mest bara journalister som talar om sanning numera. Inom andra områden finns knappt några sanningar, åtminstone inga absoluta. Man talar hellre om bästa tillgängliga kunskap.Så vi kanske ska säga så: Sakpoesin ska förmedla bästa tillgängliga kunskap. Eller så säger vi helt enkelt: Det ska ha hänt.En dansk sakpoet som Erik Skyum-Nielsen fäster min uppmärksamhet på heter Knud Sørensen (1928–2022). Denne diktare har även haft ett annat och mer jordnära yrke: lantmätare vid Kungliga veterinär- och lantbrukshögskolan. Han arbetade under flera decennier på ön Mors i Limfjorden vid Danmarks västkust. Ett jobb som placerade honom mitt i jordbrukets smärtsamma strukturomvandling och som fick honom att formulera erfarenheterna i en form som var tänkt som minnesanteckningar men som växte till poesi. Som här, i inledningen till en dikt som har fått titeln "När Hans Nielsens gård blev genomskuren av landsvägen" och som handlar om när byråkratins ockupanter kommer för att expropriera mark:"/.../ Byggnaderna ligger vidlandsvägen i det nordvästra hörnet (Bostads-huset moderniserat -58. Ny svinstia -64).Vid beräkningen -69 blev egendomen värderad enligt följande: Egendomsvärde 126 000, grundvärde 49 000. Familjen består av man och hustru och enhemmaboende dotter (kontorselev).Det börjar med lösa rykten. Så kommer ett meddelande om uppmätning. Så kommer utmärkningen. Så kommer det rekommenderade brevet med underrättelse om inspektion. Så kommer dagen."Dikten motsvarar många av de krav som Erik Skyum-Nielsen ställer på sakpoesin: där finns anaforer, alltså upprepningar i inledningen av satser, där finns versbindning, alltså att raderna bryts på annat ställe än där en prosaist skulle ha satt punkt eller komma, där finns rytm och strofer och egennamn och siffror.I Erik Skyum-Nielsens definition ingår också att dikten bör förmedla vissa ställningstaganden och försöka påverka läsaren i en bestämd riktning. Det ställer jag mig först frågande till. För det mesta tror jag nog att det räcker med att förmedla sanningen – förlåt, den bästa tillgängliga kunskapen – och det på ett effektfullt sätt, så att läsaren kan dra sina egna slutsatser. Men om man tolkar kravet brett så kan jag acceptera det. Marit Kaplas Osebol är på intet sätt en debattbok, den förmedlar tvärtom en mångbottnad och ovinklad sanning om livet på den värmländska landsbygden, men den har ändå ett ärende: Se byn.Vad är det då som griper mig så med detta? Det är både det poetiska och det sakliga. Att sakpoesi ofta är mer gripande än sakprosa beror nog på samma kvaliteter som kan göra skönlitterär poesi starkare än en rakt berättad roman: Det destillerade som lämnar så stort utrymme för mig att medskapa innehållet. Undertexten, om man så vill.Att sakpoesi ofta får starkare effekt på mig än annan lyrik beror förstås på den där sanningen, den bästa tillgängliga kunskapen, att det har hänt. Den attraktionskraften illustreras genom den dokumentära vågen i alla former av berättande – böcker, film, tv, radio och alltmer poesi.Och har man väl fått syn på sakpoesin så kan man ana den på många platser i vardagen. Som här:Vitvalen som simmat vilse in i floden Seine i norra Frankrikehar avlivats av dem som skulle rädda denEn nyhetsnotis, bara lätt redigerad, placerad på tidningens utrikessidor mellan ännu ett nytt virus från Kina och en brand i Norge.Katarina Bjärvall, författare

24 Nov 20229min

W G Sebald inflytande över den moderna litteraturen är svåröverblickbart, men vari bestod hans storhet? Eva Ström reflekterar över detta och över poängen med Sebalds kontroversiella metod. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-04-20.Kort före sin död i en bilolycka år 2001 höll den tyske författaren WG Sebald en workshop i skrivande på sitt universitet i East Anglia. Hans studenter samlade sedan sina anteckningar från samtalen till ett antal maximer av det han försökte lära ut. Bland annat sa Sebald: Inget av det som du kan hitta på kan vara så hårresande som det som folk berättar för dig,Jag kan bara uppmuntra er att stjäla så mycket som möjligt, Ingen kommer någonsin märka det.Var inte trädd för att infoga underliga vältaliga citat och ympa in dem i din berättelse. Det berikar texten.Sebald fick ett internationellt genombrott på 90-talet. Susan Sontag hyllade hans säregna prosa, som dock inte var så lätt att karaktärisera. Verk som ”Svindel. Känslor”, ”Utvandrade”, ”Saturnus ringar” och ”Austerlitz” är till synes dokumentära essäer men har fiktiva drag, och de är illustrerade med suddiga fotografier, som i stället för att klargöra oftast ökar mystiken. Författaren tedde sig ändå som en sanningssägare som ville blotta det samhället förtigit, i synnerhet Förintelsen. Men hur mycket kan man lita på hans ”dokumentära” berättande – Sebald sa själv: ”Essän har invaderat romanen. Men vi ska kanske inte lita på de fakta som förekommer.”Ingen kommer märka att du stjäl, sa alltså Sebald till sina elever. Men det stämde inte.Den österrikiska judiska flickan Susi Bechhöfer kom tillsammans med sin tvillingsyster vid 3 års ålder i en Kindertransport till Storbritannien och hamnade hos en prästfamilj i Wales, där hon fick ett annat namn. I vuxen ålder uppdagades hennes riktiga namn och hon kunde nysta upp sin tragiska historia. Det gjordes en film om henne, och hon skrev en bok. Detta tog Sebald del av och fogade in i Jacques Austerlitz livsberättelse utan att det någonsin nämndes i verket.Susi Bechhöfer kände igen sin historia som en förlaga till Jacques Austerlitz och hon skrev till författaren som medgav att hon hade rätt.Detta kan man läsa om i "Speak, Silence", den biografi över Sebald där Carole Angier återskapar författarens liv från födelsen i Wertach i Bayern, till tiden i England som universitetslärare i East Anglia fram till dödsolyckan. Sebalds änka har inte velat medverka, men på intet sätt hindrat framväxten av boken, där syskon, vänner och arbetskamrater intervjuats. Framför allt ger Angier en fascinerande bild av Sebalds arbetsmetoder. Han lyckades skapa en halvdokumentär form, där fakta och fiktion ibland byter plats, vilket får materialet att sväva på ett drömlikt sätt och ge läsaren en svindel om man så vill. Ju mer dokumentärt Sebald skrev desto större blir svindeln. Är världen verkligen så underlig och grym? Och ändå så vacker? Susi Bechhöfer var trots allt ganska överseende mot Sebald. Mindre trakterad var konstnären Frank Auerbach, när han läste avsnittet Aurach i boken Utvandrade. Här återsåg han bild av ett av sina egna verk, liksom ett foto av sitt öga. Auerbachs konstnärliga metod bestod i att lägga på färg och sedan skrapa av den, och sedan börja på nytt, i en slitsam arbetsprocess. Detta var en metod som Sebald i detalj beskrev i sitt verk – allt hämtat från en biografi om Auerbach. Konstnären vände sig rasande till förlaget, som genast tog bort bilderna och namnet Aurach ändrades till Ferber.Sebald rättfärdigade säkert sitt projekt med att hans egen prosa var en nyskapelse, där han kunde ympa in skott från andras skrivande, biografier, berättelser och också förändra det. I hembyn rasade man mot Sebald och hans mor, som kanske omedvetet försett honom med material. Andra var stolta över att ha bidragit till detta samtida mästerverk, som Peter Jordan, som var den andra förlagan till Aurach. Delar av Jordans mosters dagböcker hade i beskuret skick hamnat i romanen, ibland något omgjorda.Sebalds tillvägagångsätt har inspirerat många författare som Jenny Erpenbeck, Teju Cole, och Rachel Cusk . Vad än han lärde ut till dessa och sina elever fanns det något som de inte kunde tillägna sig, hans mästerliga stil och den aura som hans verk utstrålar. Hans minutiösa prosa med långa, ringlande beskrivande meningar är egendomligt suggestiv.Med sin hybridmetod ville han ge sin blick på världen, en blick som såg fasa och förstörelse, men inte som något kaotiskt utbrott utan snarare som ett pedantiskt organiserat arbete. Så tedde sig ju inte minst Förintelsen. Sebalds far hade tjänstgjort i naziarmén, och hela Sebalds verk kan ses som ett gigantiskt bearbetande av detta trauma och av den småborgerliga, prudentligt lydiga uppväxt som dolt allt detta och som han ville bryta sig loss ifrån.Den autofiktiva prosan har efter Sebald exploderat, och invaderat litteraturen. Den genre som blev hans är nu inte bara hans egen. Det etiskt kontroversiella – att ympa in en biografi med främmande element är ymnigt förekommande och kallas inte sällan appropriering. Men även om närmast alla författare stjäl och låter minnen, berättelser, läsefrukter och andras personliga historier ingå i sitt stoff – tänk till exempel Selma Lagerlöf – så är det ingen som så tydligt låter skarvarna bli synliga, som Sebald.Sebald verkade före internet – det är lättare nu att spåra citat, människor, böcker och biografier. Några av de människor vars livshistoria han stal – utan att fråga – kände sig smickrade – andra blev uppriktigt förbannade som Auerbach, och andra som Susi Bechhöfer tyckte att hennes identitet blivit stulen ännu en gång. Något erkännande av Sebalds tacksamhetsskuld kom aldrig till stånd.Men varför kunde då inte Sebald helt enkelt kunnat ge Susi Bechhöfer kredd och nämna att han inspirerats av hennes bok, alternativt Peter Jordans moster, vars dagbok han saxade ur? Eller tala om vilka böcker till exempel om arkitektur han inspirerats av, alternativt klippt stora sjok ur och kanske förändrat här och där.Jag tror svaret är att han då skulle underminerat hela sin konst, sitt verk. Poängen är att man aldrig riktigt som läsare vet om något är sant eller inte. Det är som om han vill säga att allt ändå är en illusion, men texten lyfter och svävar just därför, i den illusionen. Han ville inte skriva gängse essäer, där noter verifierar texten. Han visste förmodligen att detta hans tillvägagångssätt betraktades som oetiskt, men utan denna metod skulle hans verk aldrig ha kommit till. Och Angiers biografi stärker intrycket att hans skrivande var ett sätt för honom att överleva. Det är oerhört tragiskt och hans liv och predikament var på många sätt tragiskt. Det fanns ingen lösning på dilemmat. Och det var genom de här förvanskningarna av fakta som han skapade denna sin sanning om tillvaron. Hans konst är på samma gång ohygglig, vacker och utsökt, och just i denna paradox lever den.Eva Ström, författareLitteraturCarole Angier: Speak, silence – in search of W G Sebald. Bloomsbury circus, 2021.W G Sebald: Dikt, prosa, essä. Översättning Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag, 2011.

22 Nov 20229min

Varje litterärt verk uttrycker sin egen sanning, men för den som använder sitt eget eller andras liv uppstår alltid dilemman. Lars Hermansson rapporterar från båda sidor av faktafiktionens linjer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur mycket kan en dokumentärfilmare mixtra med verkligheten utan att det blir fiktion? Att ibland iscensätta situationer för att få fram ”den större bilden”, ”en djupare sanning”, och allt vad det kan heta, är, tror jag, accepterat av de flesta i branschen, fast kanske inte av den stora publiken. Detsamma gäller antagligen så kallad autofiktion och vittneslitteratur, alltså böcker som utger sig för att ha självbiografisk grund. De flesta inser nog att författaren skarvar här och var, kanske lägger till eller drar ifrån någon detalj för att göra berättelsen bättre, men inte att hen framställer som fakta sådant som inte är fakta.Jag har själv gjort mig skyldig till sådana brott. I den autofiktiva reseessän Gå till gå hittar jag till exempel på en historia om att den radioutrustning berättarjaget har med på vandringen blir stulen av en person som vill spela in sin döda mammas röst. När jag bekände det för en läsare, tillika bekant, blev han besviken, nästan arg. Han tyckte att texten utstrålade en tyst överenskommelse om att det som stod där hade hänt. Det hade han helt rätt i. Och det var därför jag bestämde mig för att ljuga, för att jag visste att jag hade stor chans att bli trodd, även med den mest osannolika skröna, och för att boken som helhet behövde en digression just där, gärna en fantastisk sådan. Och en författare har ju att ytterst vara lojal med boken, texten, dess litterära värde. Anders, som läsaren hette, blev besviken, men boken blev bättre.Som journalist har man ett annat uppdrag. Där bör man ytterst vara lojal med den verklighet man skildrar. Form och estetik är av underordnad betydelse. Fabricerande av fakta är inte okej, inte heller att låta folk säga sådant de inte har sagt, inte ens om syftet är lovvärt. Det kallas pressetik. Dokumentärmakare och författare av självbiografiskt färgad prosa och poesi menar ofta att de befinner sig i en position mellan den skönlitterära författaren och journalisten. Att de har dubbla lojaliteter, å ena sidan in mot verket, dess formella egenskaper och konstnärliga värde, å andra sidan ut mot den skildrade verkligheten, levande eller nyligen döda personer, skeenden som bevisligen inträffat eller inte. Att vara mer lojal med verkets formella egenskaper, utan att antyda det för läsaren kan leda till missförstånd och felläsningar. Att fabricera eller undanhålla fakta för att stärka sitt ”case” i en autofiktiv berättelse kan såra verkliga personer som ingår i berättelsen.Jag har själv varit med om det. I en självbiografiskt hållen roman antyds att jag under en tid ska ha finansierat en tynande tillvaro som frilansande författare och skribent med en släktings pengar. En antydan som bidrar till att öka empatin med bokens huvudperson, författaren, på bekostnad av den som i boken ska föreställa mig. Författaren kan förstås minnas att det var så, men minnet är ofta bedrägligt, och somliga minnen är också offentliga handlingar. Eftersom det jag säger här inte är skönlitteratur har jag alltså kollat med Skatteverket, och inte bara gått på min känsla av att jag under de år boken skildrar drog in pengar så det räckte. Problemet är förstås att andra läsare som känner till bakgrunden och kan identifiera vem som är vem i boken, knappast gör en sådan faktakoll. Och det är nog tur för romanens skull. Det rör sig nämligen om en berättelse som uttrycker och närs av klasshat, det måste finnas ett vi och ett dom, och i den uppdelningen hamnade jag bland dom. Det svider förstås, men jag tror att boken som helhet tjänade på det, ett klasshat i en skönlitterär text får inte bli alltför ljummet.Ett annat exempel på en autofiktiv berättelse som har etiska problem med sina dubbla lojaliteter är Kristian Lundbergs bok Yarden. Den handlar om en författare som av oklara skäl hamnat på ekonomiskt obestånd och tvingas ta jobb på en omlastningsplats för nya bilar i Malmö hamn. Ingen läsare kan tro att Yarden är en påhittad plats, eller att jaget i boken inte ska föreställa författaren Kristian Lundberg. Även här finns en strukturell uppdelning i ett vi och ett dom som bygger på klass. Lundberg framställer den yrkesverksamhet han blivit tvungen att lämna, och som också råkar vara min, det vill säga författarens och den frilansande skribentens, som välbetald och fri från godtycklig maktutövning. Så är det förstås inte, det vet alla som är i branschen, vilket Lundberg hade varit i över ett decennium när boken publicerades. Men berättelsen behöver den här motsättningen för att bli effektiv. Det hårda slitet på Yarden måste ställas mot enkel tillvaro framför laptoppen.En annan förenkling av tillvaron Yarden lider av, och som man måste vara i branschen för att känna till rör anledningen till att berättaren inte längre jobbar i litteraturvärlden. Lundberg miste sina uppdrag som litteraturkritiker på Expressen och Helsingborgs Dagblad eftersom han sågat en bok som ännu inte kommit ut. Det är förstås lite lustigt, men pressetiskt minst sagt tvivelaktigt. Alla i branschen visste också att Lundberg vid den här tiden var innehavare av ett åtråvärt, livslångt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond på närmare 170 000 kr per år, också det är en offentlig handling som går att kontrollera. Han hade alltså själv försatt sig i publicistisk karantän, men var delvis försörjd av Sveriges Författarfond. Omständigheter som Lundberg förstås måste tiga om i boken. Inget vidare starkt ”case” annars, en autofiktiv hjälte bör helst, till skillnad från den fiktive, vara i någon mån behjärtansvärd.Dokumentära och semidokumentära böcker och filmer tycks alltså ibland tvungna att småljuga för den större sanningens skull. Och den större sanningen är alltid ett påstående om världen bortom de enskilda exemplen, om strukturerna, de dolda sambanden. Det finns en konflikt här, som kanske är olöslig, mellan mikro- och makro. Det är svårt att behålla nyanserna i det lilla när de stora skeendena ska skildras. Svårt att få de olika perspektiven att stämma. Det enda man kan göra som upphovsperson är att försöka, att oupphörligt ställa sig frågor som: måste jag offra denna detalj för helheten, är jag i god tro när jag påstår detta, kan jag se x och y i ögonen när boken kommit ut?I det ständigt växande bruset från allt fler medier, sociala och traditionella, tycks idag bara den personliga erfarenheten, den så kallat starka berättelsen, kunna nå ut. Fiktionen, i synnerhet den litterära, sitter trångt. Men frågan är om inte denna glupande hunger efter verklighet också hänger samman just med det uppluckrade förhållandet till fakta. Alla vet ju numera att sanningen är perspektivisk och alltså beroende av vilken ”vinkel” vi väljer. Alla vet också att man kan ljuga med fakta, om de sätts samman med ont uppsåt. Om det är så, borde man ju också kunna tala sant med hjälp av smålögner, om de sätts samman med gott uppsåt. Säkert, men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser.Lars Hermansson, författare och kritiker

21 Nov 20229min