Borges, Han Kang och de döda språken som erövrar oss

Man trivs med den sällsamma ensamhet som det innebär, att försvinna ur de levandes sällskap. Rebecka Kärde reflekterar över Han Kang, Jorge Luis Borges och de utdöda språkens lockelse.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den argentinska författaren Jorge Luis Borges visste redan tidigt i livet att han skulle bli blind. Det låg i släkten: såväl hans far som hans farmor hade gradvis förlorat synförmågan, och Borges själv var bara lite över tjugo när barndomens kraftiga närsynthet utvecklades till grå starr. Från och med 56 års ålder räknades han som helt blind på ena ögat och delvis på det andra. I dikten ”On his blindness”, publicerad ett år innan Borges död 1986 och nedtecknad av hustrun María Kodama, beskriver han det i Lasse Söderbergs översättning så här: ”Vid årens ände är allt jag kan se / en envis suddig dimma runtomkring / som reducerar tingen till ett ting / berövat form och färg. Som en idé.”

Den där dimman var för Borges inte bara ett hinder. Utöver Kodama var han omgiven av vänner och adepter som gärna ställde upp som sekreterare, högläsare och hjälpredor. Dessutom hände det att blindheten knuffade in honom på vägar som annars kanske förblivit obeträdda. I en föreläsning från 1977 påstår han att det var tack vare den som han lärde sig det utdöda språket fornengelska, även kallat anglosaxiska.

Borges, som var professor i just engelska och hade brittiskt påbrå, beskriver hur förlusten av ”den synliga världen” skapat ett behov av att ”återfå en annan – mina avlägsna förfäders värld”. En morgon slog han sig därför ner med en grupp studenter och började stava sig igenom lärobokens exempeltexter. Gradvis tonade ett främmande landskap fram, helt bestående av klanger, där ”vartenda ord stack ut som om det hade ristats in”.

Alla som har lärt sig ett nytt språk, med hjälp av synen eller ej, känner förmodligen igen den här beskrivningen. Till en början verkar orden så konturskarpa att de nästan är självlysande. Det är, som Borges säger, som att komma till en ny värld. Man anar att det finns en logik, att det hela fungerar – men hur, det kommer det ta lång tid att begripa.

Borges talar om processen som en ”erövring”. Själv tänker jag snarare tvärtom. Att lära sig ett språk är att själv erövras. För att de främmande ljuden ska börja hänvisa till världen krävs att den egna varseblivningen förändras. Det är inte språkets gränser som ritas om, utan mina egna.

Men hur är det att, som Borges gör, lära sig ett dött språk? Det går ju inte att resa till en plats där fornengelska talas, frånsett möjligen några enstaka seminarierum. Vokabulären är anpassad efter ett annat och avlägset samhälle. Dessutom är det vanligt att äldre språk är mindre regelbundna än moderna sådana, eftersom de inte har standardiserats av en statsapparat i syfte att en hel befolkning ska kunna förstå varandra – under större delen av den mänskliga historien räckte det ju för de flesta att kommunicera med grannarna i hembyn.

I den sydkoreanska författaren och Nobelpristagaren Han Kangs roman som på engelska fått titeln ”Greek Lessons”, ”Lektioner i grekiska”, är det just de här svårigheterna med döda språk som är poängen. Den ena av de båda namnlösa protagonisterna är en medelålders kvinna som just har blivit stum. Enligt hennes terapeut har det att göra med att hon på kort tid har förlorat både sin mamma och vårdnaden om sin åttaårige son. Kvinnan själv betvivlar orsakssambandet, men tänker att ett dött språk kanske kan lossa bojorna. Ett språk med ett annat skriftsystem än koreanskans hangul, och som garanterat kommer utan taltvång.

Alltså bestämmer hon sig för att studera grekiska. Där möter hon protagonist nummer två. Han, hennes lärare, flyttade som 15-åring med familjen från Sydkorea till Tyskland. Det var för sent för att han skulle kunna lära sig tyska felfritt. Däremot överträffade han de inhemska skoleleverna i just antik grekiska (ett språk som än idag lärs ut i hundratals tyska skolor). Eftersom grammatiken kunde pysslas med i evigheter, och det ju ändå inte fanns någon att prata med, blev grekiskan för den nyanlände som ett ”tryggt, tyst rum”.

När ”Greek Lessons” utspelar sig är mannen omkring 40. Han har återvänt till Sydkorea då han, precis som Borges, är på väg att bli blind, och hellre förlorar synen på en plats där han kan använda sitt modersmål. Än så länge går vardagen hjälpligt så länge han bär sina tjocka, gröntonade glasögon. Men den där envisa suddiga dimman är bara några år bort.

Min egen väg till grekiskan var desto mer banal. Jag hade just tagit studenten, ville läsa filosofi och tänkte att det var bäst att börja med Platon. För att förstå honom, resonerade jag, måste man kunna något om det språk han skrev på, så steg ett var att hoppa på en kvällskurs i attisk grekiska. Givetvis ledde varken den eller senare studier till att jag ”förstod” Platon (en ambition som kanske bara verkar realistisk för en tonåring). Jag kan inte heller påstå att jag blev särskilt bra på grekiska. Men att jag ändå har hängt mig fast vid språket har nog att göra med det där tysta rummet. Självklart kan man peka på andra förklaringar, som det makalösa i att långsamt ta sig igenom en tragedi på originalspråk. Fast jag undrar om inte de flesta som ägnar sig åt döda språk också gör det av mer personliga anledningar. Man trivs i den särskilda ensamhet som det innebär att försvinna ur de levandes sällskap. Till en plats där man slipper tala, bara lyssnar, och sällan kan vara säker på vad exakt det är man hör.

”De blindas värld är inte alls den natt som folk föreställer sig”, skriver Borges. Tvärtom, hävdar han, är den – åtminstone för honom – full av färger, även om bara vissa går att uppfatta: själv kan han exempelvis inte se rött. Också i döda språk förblir vissa färger hemliga. När den atenska komediförfattaren Alexis i ett fragment räknar upp fyra olika sorters dryckeskärl måste skillnaden för publiken ha varit lika självklar som den mellan en champagneflöjt och en kåsa. Man visste precis hur, var och när de respektive bägarna användes. För mig kvarstår bara orden, självlysande: kymbion, phiale, tragelafos, kylix…

Så är det ofta med grekiskan. Förr eller senare anar man en rödhet som inte går att se. Dit kommer antagligen också berättarna i Han Kangs roman. Fast exakt hur det går för dem med grekiskan får vi aldrig veta. Mot slutet av boken tar den anade och ömsesidiga passionen över, varpå prosan skalas ner till knappa diktrader. Därmed försvinner även studierna i bakgrunden.

Lite onödigt, kan jag tycka. För likheten mellan att lära sig ett dött språk och att lära känna en levande människa är ju uppenbara. I båda fallen inser man snart att den totala sammanflätningen undgår en. Samtidigt är det förbluffande hur nära man faktiskt kan komma, och hur mycket man kan förstå. Till och med den utpräglade bokmänniskan Borges medger hur storslagna sådana möten kan vara. Som det står i slutraderna av ”On his blindness”: ”Det enda jag begär / är att få se ett ansikte.”

Rebecka Kärde
kritiker och översättare