När vansinne blev en sjukdom

Från att ha betraktats som gudarnas straff växte det fram en ny syn på psykisk sjukdom i slutet på 1700-talet. Vansinne började med hjälp av vetenskapen att betraktas som en sjukdom. Det uppstod en vilja att förstå och bota psykiska sjukdomar genom samtal, empati och en djupare relation mellan patient och behandlare.

Med en vetenskaplig syn på sjukdomar tog läkarna över behandlingen av psykiska sjukdomar från prästerna. Även vårdinstitutioner utvecklades och inreddes för att främja läkande, med fokus på ordning, avskildhet och struktur.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Cecilia Riving, docent i historia vid Lunds universitet och aktuell med boken Hela Människor – Patientmötet i behandling av psykisk ohälsa från sent 1700-tal till 1924.

När vetenskap och förnuft började ersätta religiösa förklaringar sågs galenskap som en sjukdom kopplad till rubbningar i hjärnan och nervsystemet. Hospitalen blev alltmer centrala i hanteringen av psykiska sjukdomar.

Läkare och andra vårdprofessioner utvecklade en mer individualiserad syn på patienten, där en helhetsförståelse av människan – både kropp och själ – blev en nyckelfråga. Detta innebar att läkarnas roll inte bara var att ordinera mediciner eller behandlingar, utan också att möta patienten som en hel person med unika behov och erfarenheter.

Behandlingarna kombinerade vetenskapliga ambitioner och moraliserande inslag. Psykisk ohälsa betraktades ofta som ett uttryck för svag moral eller bristande disciplin. Behandlingar inkluderade allt från sängläge och isolering till hårt arbete.

Under 1800-talet genomgick den svenska sinnessjukvården en modernisering och professionalisering, starkt influerad av kontinentens medicinska ideal. Hospitalen omvandlades till sinnessjukhus – behandlingsanstalter där patienter skulle mötas med värdighet och respekt istället för att fjättras som tidigare. Men i praktiken förblev många sinnessjukhus slutstationer för personer som inte kunde vårdas på annat håll. Lokala samhällen såg ofta till att besvärliga eller våldsamma individer skickades till hospitalen för att avlasta fattigvården.

En viktig behandlingstradition var animal magnetism som, enligt den tyske läkaren Franz Anton Mesmer, påstods vara en kraft som genomsyrade kosmos och påverkade människans organism. Metoden introducerades som en spektakulär terapeutisk teknik strax före den franska revolutionen och upplevde en andra storhetstid i Tyskland under romantiken, omkring 1810–1840. I Sverige praktiserades denna lära under gustaviansk tid, särskilt av swedenborgare och frimurare. Åren 1815–1821 publicerade läkaren Pehr Gustaf Cederschiöld flera skrifter om ämnet.

Senare under 1800-talet användes hypnos, en metod som ofta kombinerade medicinsk praktik med underhållning. Den franske läkaren Jean-Martin Charcots offentliga hypnosföreställningar blev exempel på hur medicinsk behandling också kunde ta formen av en teatralisk uppvisning.

Bild: Mesmerimsterapi. En behandlare hypnotiserar patiententen till trans. Gravyr av Dodd från boken A Key to Physic av Ebenezer Sibly från 1794. Wikipedia, Public Domain.

Musik: Malevolent Maze Of Madness av Saowakhon Media, Storyblock Audio.

Lyssna också på När isoleringscell skulle reformera brottslingar.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.