Forskare vill identifiera farliga nanopartiklar.

Småskaligt och en fråga om smarta ytor - så kan nanopartikelforskningen beskrivas. Men finns det fog för att vara försiktig med nanopartiklar, eftersom man kan tänka sig att de tack vare sin litenhet kan lyckas ta sig in i våra celler och ställa till problem? I dagens Vetandets värld hör vi forskarna som ser nanopartiklarnas fördelar men som också tror att det blir ett stort detektivarbete att hålla koll på att de verkligen är säkra. Nanopartiklar är små partiklar, som finns både naturligt i miljön och i form av material som vi  människor tillverkat, t.ex. i glas, solkrämer och bildäck. Nanotekniken handlar om att tillverka små partiklar för olika ändamål, eller så konstruerar man olika former material med hjälp av små enheter, eller genom att förändra ytor där förändringarna av ytstrukturen är väldigt små men oerhört betydelsefulla för funktionen. En stor del av forskningen i dag handlar också om att ta reda på vilka risker det finns med de här väldigt små partiklarna.  Inte minst gäller det alla de små partiklarna som ständigt omger oss och som till exempel är resultatet av att bildäck slits eller att vi tänder stearinljus. Mycket av nanotekniken handlar om det som kallas nanomaterial alltså material som är uppbyggd av mycket små enheter. Men man kan också tillverka nanopartiklar och förse dem med olika egenskaper. Det här forskar man mycket kring inom medicinen och inte minst inom cancerforskningen. Ett stort område är också att kartlägga och definiera risk- och säkerhetsaspekter men nano. Ett svårt arbete då nanopartiklar av samma material kan ha helt olika egenskaper beroende vilken form och storlek de ha har. Medverkar i programmet gör Lars Montelius professor i nanoteknologi vid Lunds tekniska högskola, Bengt-Göran Rosén, professor i maskinteknik vid Högskolan i Halmstad och verksam som professor vid Chalmers i Göteborg samt Quentin Pankhurst, är professor vid London Centre for Nanotechnology.