Sexuell frigörelse: Foucault förstod att allt könsprat inte är frihet

Tvångssyndrom kopplades redan av Freud ihop med religionsutövning. Men de återkommande ritualerna som frälser oss från ondo har hittat nya arenor i det moderna samhället, konstaterar Boel Gerell. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2024-02-29.Siffrorna i klockradion är röda och fyrkantiga och jag fixerar dem med blicken. Det är fantastiskt hur lång en minut är när man väntar på att den ska ta slut. Jag skulle kunna somna men får inte, inte förrän det röda ljuset på skärmen bildar en perfekt kavalkad tvåor. 22:22 och jag sluter ögonen och känner mig för ett ögonblick fullkomligt trygg.Det fanns ingen logik i mina försök att betvinga mörkerrädslan när jag var barn. Inget som sa att just denna tid tjugotvå minuter över tio om kvällen utgjorde en frizon för faror. Ändå fungerade radions siffror just så, som ett klartecken från något bortom förnuftet och en ritual som gjorde det möjligt för mig att ta kontrollen över min skräck. Mörkerrädslan var inte rimlig, utan var lite pinsam och nåt man gjorde bäst i att hålla tyst om. Och kanske var det just i tystnaden som skräcken bet sig fast och vägrade släppa taget. Hade jag levt i en annan tid hade det funnits ord för det jag upplevde, som maran som enligt folktron i det gamla bondesamhället var den som hemsökte de oroliga människorna om natten.Och mot maran fanns det åtskilliga konkreta åtgärder att ta till. Man kunde exempelvis lägga en gren från ett knotigt träd i sängen hos den som ville sova lugnt. Eller fläta håret i ”marlockar” på ena sidan huvudet. I boken ”Vänster hand och motsols – magiska riter från förr” beskriver folklivsforskaren Bengt af Klintberg hundra riter som användes för att slippa allsköns olycka.De flesta av katastroferna tidigare generationer bävade för känns avlägsna i dag. Det är inte längre missväxt och sjuka djur vi fruktar mest av allt, även om vi kanske borde göra det. Mycket av det onda som forna tiders kloka gummor försökte bota med mer eller mindre bisarra riter och kurer finns det beprövade medicinska behandlingar för i dag. Vi har vetenskap och vårdcentraler, vi har sociala skyddsnät och myndigheter. Och ändå dör vi. Ändå skadas vi, far illa och blir olyckliga. Och inte minst, blir väldigt rädda för allt det där som vi trots allt vi har och vet och kan inte förmår kontrollera.Kanske är det till och med så att rädslan är större i dag, just i kraft av all kunskap vi har om farorna vi står inför. I en värld med återkommande terrorhot uppmanas vi exempelvis att ”leva som vanligt” samtidigt som vi ska ”vara försiktiga”. Exakt vad det är vi ska akta oss för är oklart. Döden har inte alltid ett ansikte med ögon som väljer just mig, kan vara ett finger på en utlösare på en annan kontinent. Eller för den delen en släng av naturen själv som under trycket av klimatkatastrofen häver sig allt våldsammare för att kasta mänskligheten av sig.Slumpen avgör vem som drabbas och mot slumpen hjälper vare sig försiktighet eller vetenskapliga strategier. Där logiken tar slut tar hoppet om ett tecken från en högre makt vid, en längtan efter en symmetrisk rad siffror som skänker lugn för stunden. 22:22 i klockradions röda sken eller varför inte nio tryggt blinkande stjärnor utanför sovrummets fönster, som i Niklas Schiölers självbiografiska berättelse ”Kontrollöga”.”02.31. Nio blänk från stjärnor behöver jag, nio blänk tillbaka mot mig, det är vad jag vädjar om där jag ligger i korrekt kroppsställning. Alla nio måste synas ordentligt, i vart fall inte så pass vagt att ljuset skulle kunna vara en illusion. En gatlyktas återspegling i fönstret duger inte nu. I väntan på rätt sken kläms blicken i ett skruvstäd.”Ansträngningen är enorm och mycket står på spel. Inte bara för jaget utan också ”för de andra”. För barnen som sover i rummet intill och som måste skyddas mot allt ont. När tvångssyndromet är som värst lämnar det lite kraft över för livet självt. Ritualerna som till en början skänker en ram åt den alltför stora ovissheten hårdnar till en trång cell av plikter som till punkt och pricka måste utföras för att katastrofen ska undvikas. Som en byteshandel. Ritualens kontrollerade plåga mot befrielsen från ett mer oförutsägbart lidande.Som om det faktiskt går att välja. Det går ju inte. Ändå är just byteshandel genom frivilliga offer ett centralt begrepp inom många trosuppfattningar. De kloka gummorna i af Klintbergs forna Sverige gav silver och guld till älvorna för att få ett skrikigt barn att sova lugnt om natten. Mot missväxt och hungersnöd offrades såväl djur som människor och inom kristendomen utgörs själva navet i tron av försoningsläran och idén att Jesus genom att offra sig själv tog på sig våra synder och lät oss andra gå fria.Än i dag förväntas många troende ge upp presumtiva glädjeämnen som fri sex, att äta allt, att klä sig hur som helst och älska vem man vill i utbyte mot en annan och förment högre lycka. Bön varvas med ritualer och ett hopp om frälsning från det onda som för tanken till Niklas Schiölers vanmäktiga jag i ”Kontrollöga”. Så gjordes också en liknelse mellan religion och OCD redan av Sigmund Freud i skriften ”Tvångshandlingar och religionsutövning” 1907 där han jämställde utövandet av religiösa ceremonier med ett universellt tvångssyndrom. Inte så lite provokativt i en tid då tron fortfarande hade en starkt normbildande ställning i de flesta samfund. Att efterleva religionens regler och delta i dess ritualer var ett ideal för den rättänkande och sunda människan, medan Freud beskrev samma beteende som en sjukdom som behövde botas.På samma vis som religionen definierade den goda människan i Freuds samtid matas vi i dag i vårt sekulära samhälle med bilder av motion, skönhetsrutiner och städning som mål att sträva efter. Att röra på sig och hålla sig fräsch är detsamma som att leva rätt och riktigt. Och samtidigt kan samma ritualer vara förödande för den som plågas av OCD och ser sitt liv ätas upp av överdriven träning och följande kompulsiv tvätt av kropp och kläder. Gränsen mellan det friska och sjuka är flytande och det som i ena stunden tycks vara en trygg rutin kan i nästa nu bli ett tvång som begränsar livet. I sängkammarens dunkel, med blicken mot himlavalvet är Niklas Schiölers jag fullt medvetet om det besatta i sin jakt på svar från stjärnorna. Men måste ändå fortsätta räkna.För vad är alternativet? På en stödsida för OCD-drabbade läser jag om en kvinna som i åratal kämpat mot tvångstankar om eld. Innan hon kan lämna lägenheten måste hon gång på gång kolla spisen tills kontrollbehovet vuxit sig så starkt att hon överhuvudtaget inte går ut längre. Inte förrän hon en dag lägger sin stickning på spisplattan, vrider reglaget på max och slår igen dörren bakom sig. Värre än det hon fasar för är rädslan själv och även om scenen är hemsk kan jag känna igen mig i den.På ett liknande vis övervann jag min egen mörkerrädsla, en sen natt i en ensligt belägen skrivarstuga. Efter att i timmar ha lyssnat efter steg i den omgivande fruktträdgården, öppnade jag dörren på vid gavel mot mörkret. I mitt slutkörda tillstånd hade det varit en befrielse att äntligen se faran i vitögat. Men ingen kom och i stället klev jag själv ut i natten och blev stående utanför huset och såg in. Och jag minns friden som kom över mig, över att i stället för att fly mörkret gå det till mötes och låta det omfamna mig. Som en del av livet.Boel Gerellförfattare och kritikerLitteraturBengt af Klintberg: Vänster hand och motsols – magiska riter från förr (Ellerströms 2020)Niklas Schiöler: Kontrollöga (Fri Press 2018)Sigmund Freud: Tvångshandlingar och religionsutövning. I Samlade skrifter, volym 10. Natur och kultur, 2008.

28 Apr 9min

Humanismen antagande om vår särställning har varit förödande för mänskligheten. Eva-Lotta Hultén letar efter hopp i en tradition med många blinda fläckar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2024-03-20.I en lantbrukstidning hittade jag för ett antal år sedan en annons för en manick som kallades ”Humane killer”. Det var en liten giljotin i miniatyr, avsedd för slakt av höns. I annonstexten motiverades avlivningsverktygets förträfflighet med att hönsägaren slapp få blod på sig. Det humana i det hela var alltså att människan som dödade slapp söla ner sig.Det här sammanfattar den kritik jag har mot humanismen ganska väl. Den är, som namnet säger, människocentrerad och inte sällan självgod.Humanismen är den filosofiska tradition som ger människan ett egenvärde. Begrepp som empati och barmhärtighet är centrala men också kritiskt tänkande, kunskapssökande, förnuft och frihet. Den romerske statsmannen Cicero var för drygt 2000 år sedan en av de första som använde ordet humanitas värderande, synonymt med medmänsklighet och godhet. Han var en viktig föregångare till den antropocentriska humanism som varit förhärskande sedan renässansen, alltså idén att människan är exceptionell och bör ställas i centrum för allt.En viktig beståndsdel i humanismen har länge varit religionskritiken, eller fritänkandet, som slagit fast att människans moral ska grundas på förnuft och medkänsla och inte på föreställt gudomliga påbud. Men fritänkarna och de religiösa dogmatikerna bygger i stort sett sina idéer på samma tankegrund: människan som alltings mått.Den från början religiösa idén att människan skiljer ut sig från alla andra varelser och att det ger oss rätt att härska över dem är en föreställning vars brister i skenet av klimatförändringar och miljöförstöring blir pinsamt uppenbara. Till det kommer också ett debattklimat där enskilda människor ständigt blandar ihop sina egna åsikter med ett objektivt förnuft och använder sig själva som måttstock. Eftersom jag är förnuftig, verkar de tänka, så måste åsikter som motsäger mina, komma sig av att andra är dummare än jag.Samma slappa slutledningsteknik gäller för mänskligheten som grupp: eftersom vi är rationella så måste allt vi tar oss för vara förnuftigt. Och skulle vi råka ha försatt oss i en situation där vi håller på att underminera våra egna möjligheter till liv så är vi så exceptionellt smarta att vi kommer uppfinna tekniska lösningar på problemet.Humanismens förnuftsdyrkan skapar en tankefälla som leder till brist på lyhördhet och i värsta fall ren hybris. Vi är ju inte rationella utan bara duktiga på att rationalisera våra egna begär och intressen. Om vi håller oss medvetna om det och vaksamma på oss själva har vi i alla fall lite bättre utsikter att tänka och agera mer förnuftigt, på riktigt.Skulle den moderna humanismen kunna ifrågasätta sin blindhet och inneboende självöverskattning? Kanske genom att söka sig bakåt i de egna spåren. Föreställningarna om människan som unik herre och skapelsens krona har visserligen varit förhärskande men inte allenarådande. Essäisten Michel de Montaigne, skrev redan på 1500-talet att människan led av ”högmodig fantasi” när vi tillskrev oss själva gudomliga egenskaper och avlägsnade oss från massan av andra varelser. Han var skeptisk till att människan skulle ha någon inbyggd rationalitet att luta sig emot och konstaterade att ”Ju mer jag umgås med mig själv och ju mer jag lär känna mig, desto mer förbluffas jag över min formlöshet och desto mindre förstår jag av mig själv.”En vidare och mer prövande humanism fortsatte utvecklas under 1500- och 1600-talen. Litteraturprofessorn Carin Franzén lyfter i sin bok ”Fritänkandet” fram några av de kvinnor som bidrog: drottning Margareta av Navarra, svenska drottning Kristina, den franska författaren och kurtisanen Anne de Lenclos och den franska poeten Antoinette Deshoulières. De var aktiva i sin tids samhällsdebatt, kulturella salonger och samtal och utgick från vad kroppslig erfarenhet innebär för tänkande och förankrade människan i hennes fysiska omgivningar. I sina noveller, dikter och maximer behandlade de passionernas betydelse, ifrågasatte sin tids förnuftsdyrkan och människocentrering och kritiserade den mänskliga rovdriften på naturen. Franzén kallar dem inte bara för fritänkare utan också för libertiner.Ordet som först betecknade en frigiven slav började under 1500-talet användas nedsättande om personer som frigjort sig från religion och moral. Men Franzén menar att libertinismen rymmer många intressanta tankespår som har med vår relation till kroppen och naturen att göra.Libertiner lutade sig gärna mot naturalistisk filosofi av epikureiskt slag. De bejakade njutning, sinnlighet och naturkontakt. Många var tidiga sympatisörer till filosofen Spinoza som har beskrivits som panteist, med sina tankar om att Gud och naturen är så gott som synonyma begrepp.Vid sidan av den människocentrerade idéhistorien har det alltså hela tiden funnits en lite undanskymd ekologisk humanism.Men hur ska vi förstå humanismens nyckelbegrepp frihet om ordet ”alla” inte längre kan inskränkas till människor utan måste utvidgas till allt levande? Ryms träd, maskar, råttor och grisar i humanismen? På vilka premisser; för att de kan vara till nytta för oss eller för att de har ett eget värde?Om fallet är det senare, är vi då fortfarande kvar inom humanismens skrankor? Kan den bära att människan reduceras till kropp och materia bland andra kroppar och materia; eller är vi på väg mot ett annat ideal för oss och vårt sätt att förhålla oss till vår omvärld?Humanismen har dragits med fler blinda fläckar. I sin bok ”Humanly possible”, en exposé över 700 år av humanistiskt fritänkande, gör författaren Sarah Bakewell upp med en rasistisk och sexistisk historia och lyfter fram de föregångare som förmådde vara sant fritänkande. Som Jeremy Bentham, filosof som argumenterade för bland annat djurrättigheter. Och Bakewell visar att det där med att använda sig själv som måttstock för vad som är förnuftigt kan göras på ett klokt sätt. Tänkaren och den frigivna slaven Frederick Douglass konstaterade vasst att ”det finns ingen människa under himlavalvet som inte vet att slaveri är fel för honom.” Han menade att slaveriet gjort också slavägarna till offer eftersom systemet de verkade inom hade brutaliserat dem.Kanske är det här humanism när den är som bäst: i möte mellan kritiskt tänkande, medkänsla och strävan efter frihet för alla. Douglass förmår sätta sitt eget trauma åt sidan för att försöka förstå också dem som gjort honom illa.Vi människor är inte förmögna till objektiv rationalitet, men om förnuft förstås som förmåga att se saker ur många synvinklar och ifrågasätta också oss själva så är humanismens dröm om människan kanske fortfarande värd att drömma, och värd att föra med in i en mer ekologiskt hållbar relation till vår omgivning. Vår självbild som herrar har brutaliserat oss, men vi kan kasta dessa bojor åt sidan, om vi väljer att göra det.Eva-Lotta Hulténförfattare och journalistLitteraturCarin Franzén: Fritänkandet – kvinnliga libertiner och en annan humanism. Serien Glänta hardcore. Glänta produktion, 2023.Sara Bakewell: Humanly Possible – Seven Hundred Years of Humanist Freethinking, Inquiry, and Hope. Penguin press, 2023. Svensk översättning av Jesper Högström, utgiven 2025 på Albert Bonniers förlag.

24 Apr 10min

Utan First Folio, boken med Shakespeares pjäser från 1623, skulle scenkonsten och kulturen i stort se annorlunda ut. Men en bok kan inte fånga den förgängliga teatern, säger Mette Hildeman Sjölin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-12-14.Sju år efter Shakespeares död samlade två kollegor från hans gamla teaterkompani The King’s Men ihop hans pjäser, redigerade manuskripten och gav ut dem i en stor samlingsvolym.The First Folio, som utgåvan kommit att kallas, publicerades 1623 och kallas så helt enkelt eftersom det var första gången Shakespeares pjäser gavs ut i folioformat, ett större bokformat där varje ark har vikts en gång. Det var förresten första gången som dramatik gavs ut i en så påkostad bok i England över huvud taget. Folioformatet var vanligtvis reserverat för allvarliga ämnen – historiekrönikor och religiösa skrifter. Och teater var inte allvar. Shakespeare har ju kommit att bli själva sinnebilden för finkultur i västvärlden, men på hans tid sågs hans konstform inte ens som kultur utan som underhållning – ett tidsfördriv knappt mer civiliserat än den konkurrerande björnhetsningen.Ändå var detta inte första gången som Shakespeares dramer publicerades. Hälften av de 36 pjäserna i Folion hade tidigare tryckts i det mindre kvartoformatet, där varje ark viks två gånger. Att så många av hans skådespel kom ut i tryck under hans livstid vittnar om att de var mycket populära, även om författarens namn inte alltid stod med i kvartoutgåvorna, som till skillnad från Folion var billiga att tillverka och köpa, och inte gjorda för att hålla. Men arton av pjäserna, inklusive Trettondagsafton, Julius Caesar och Stormen, hade aldrig tidigare givits ut i tryck och hade gått förlorade om det inte hade varit för the First Folio.Tack vare denna enda bok finns mycket av det vi menar med Shakespeare bevarat. Men… är det verkligen det som är Shakespeare?Teater är till sin natur förgänglig. Ingen uppsättning av en pjäs är den andra lik – inte heller någon föreställning av samma uppsättning är helt lik en annan. Pjäsen blir levande först i mötet med just den här publiken som har köpt biljetter till just den här föreställningen. En stund senare finns den inte längre, utom i minnet.Efter sista föreställningen plockas scenografin isär, ställs i sina beståndsdelar undan i ett förråd eller körs till tippen. Skådespelarna är inte längre de rollfigurer de har lånat sina kroppar åt. Replikerna kommer aldrig att sägas igen. I alla fall inte på samma sätt. Teatern är flyktig, ogripbar. Det är det som gör den levande. Och det är det som gör den till teater.När vi publicerar en teatertext i en bok försöker vi gripa det ogripbara. Fixera livet i tiden, låsa fast en idé i fysisk form. I det här fallet stora ark papper, tillverkade för hand i Frankrike av linnelump, doppade i en gelatinlösning, försedda med bläckbokstäver i en tryckpress, ark för ark, vikta och sammansydda.På grund av dåtidens tryckteknik är varje foliant unik. Av de 750 exemplar som trycktes var inte ett enda felfritt. Att kassera ett ark på grund av några felplacerade typer hade varit alldeles för dyrt och tidsödande. Även om boktryckarkonsten försöker göra teatern evig och konstant, försöker bevara Shakespeares uppskattade föreställningar till eftervärlden, verkar det vara ett projekt som är dömt att misslyckas. Liksom två föreställningar aldrig är varandra lika är inte heller två exemplar av Folion det.Shakespeare var själv skådespelare och skrev om teaterns förgänglighet. I Som ni behagar liknar han världen vid en teaterscen och olika åldrar i en människas liv vid olika scener i en pjäs. I Macbeth jämför han, i Hagbergs översättning, livet med ”en stackars skådespelare som larmar / Och gör sig till en timmes tid på scenen / Och sedan ej hörs av”.Vi hade inte känt till dessa två exempel om det inte varit för Folion, eftersom varken Som ni behagar eller Macbeth hade publicerats tidigare. Men det finns även pjäser som redan var utgivna i kvartoformat som hade sett helt annorlunda ut.Hamlet, till exempel, finns i två olika kvartoversioner. Den första skiljer sig så mycket från pjäsen som vi är vana att se och läsa den att många forskare kallar den ”The Bad Quarto”. Många tror att en birollsinnehavare har rekonstruerat texten ur minnet och sålt den för publikation, medan andra tror att den första kvarton kan vara en tidigare eller alternativ version av Hamlet.Kenneth Branaghs fyratimmarsfilm från 1996 marknadsfördes som världshistoriens första oförkortade Hamlet-film. Men vad innebär det egentligen? Det finns inget som tyder på att Shakespeare någon gång satte upp Hamlet med alla ord som någon gång har ingått i någon version av texten. När Shakespeare spelas på teatern förkortas texten alltid i någon mån jämfört med den publicerade version man utgår från. Den i sin tur bygger på ett redigeringsarbete, inte sällan utifrån två eller fler olika versioner av texten.Faktum är att det aldrig har funnits en definitiv, fullständig version av Hamlet. Shakespeare anpassade sina pjäser efter situationen, ensemblen och publiken. Det var levande texter, som ändrades och utvecklades så länge de spelades. Kanske är Hamlet inte ens en text, utan summan av alla uppsättningar genom tiderna?På scen handlar det ju om att göra val, att välja och välja bort. Det går inte att eftersträva fullständighet. Därför är texten inte heller exakt densamma i olika uppsättningar – inte ens om vi frånser översättningsfrågan. När Hamlet sätts upp på svenska används ju inga av Shakespeares ord, och olika översättare har, liksom olika regissörer och skådespelare, gjort olika valt. Valt och valt bort.Shakespeares pjäser har bearbetats så länge de har spelats. När teatrarna öppnade 1660 efter att ha varit nedstängda under Engelska samväldet spelades Shakespeares pjäser eftersom de tack vare the First Folio fanns tillgängliga. Men nya ideal och praktiska förutsättningar rådde på teatern och pjäserna bearbetades kraftigt, eller ”förbättrades”, som det hette.När Shakespeare skrev sina tragedier, komedier och krönikespel (en indelning som förresten gjordes första gången i Folion) utgick han själv från tidigare berättelser och texter som han bearbetade. I Kung Lear använde han sig bland flera andra källor av en samtida pjäs med samma namn. Shakespeares pjäser är ett steg i en pågående rörelse av bearbetning, tillbakasyftning och kreativitet.Men när hans kollegor, John Heminge och Henry Condell, bestämde sig för att samla och ge ut hans verk gjorde de något radikalt i så måtto att de skapade en förutsättning för föreställningen om ett original. Även om Shakespeares pjäser fortfarande bearbetas finns det en mer eller mindre stabil text att gå tillbaka till. Det finns en ögonblicksbild av pjäserna. Den är inte hela sanningen om dem. Men den innebär i alla fall att vi har någonting att bearbeta, översätta och uppföra. Den innebär att vi har möjligheten att vara med att fortsätta skapa och ta del av den teater som är Shakespeare.Mette Hildeman Sjölinlektor i engelska

23 Apr 9min

Den ena gjorde allt för att sky döden, den andre rusade till den. Kristoffer Leandoer funderar över konfrontationen med slutet genom två författare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Simone de Beauvoir var livrädd för döden, och försökte livet igenom hålla den på avstånd, så pass att en amerikansk Beauvoirspecialist ägnar en hel bok åt denna systematiska förnekelse. Samtidigt var det bara i dödens absoluta närhet som den skrämmande rationella författaren förvandlades till poet. I romanen De oskiljaktiga beskriver Beauvoir hur hon i sin tidiga ungdom förvirrad står inför en likkista täckt av vita blommor och får för sig att hennes väninna avlidit för att hon kvävts av all denna vithet: ”Innan jag tog tåget”, säger hon, ”lade jag ner tre röda rosor på dessa obefläckade buketter.”Beauvoir avskyr och förnekar döden, hon tror inte på någon högre makt eller liv efter detta och hennes livsåskådning ger henne inga verktyg att behärska rädslan för åldrandet, smärtan och slutet. Konfrontationen dröjer tills hon är femtiofem och hennes mamma drabbas av en svårartad form av cancer med lika hastigt som plågsamt förlopp. Trots motviljan tvingar hon sig att registrera sjukdomsförloppet, och inser snart att det bara finns en enda sak som kan lindra fasan, en enda möjlig befrielse för mamman. Hennes kapitulation inför denna befriande kraft sitter så långt inne och görs så motvilligt att den övertygar just därför: ”I denna kapplöpning mellan smärta och död hoppades vi innerligt att döden skulle hinna först.”Nu kommer Simone de Beauvoirs andra ögonblick av ofrivillig poesi, när hon uttröttad vid mammans dödsbädd plötsligt får se de medeltida dödsdansernas grinande lieman stå vid huvudgärden, grimaserande och hånfull, främmande, omänsklig: ”den hade mammas ansikte då hon blottade sin käke i ett brett, ovetande leende.” Så utrycker hon sig aldrig annars, det finns ingen plats för dubbelexponeringar och tvetydigheter i hennes stränga universum. Den självbiografiska boken Avled stilla från 1964 visar upp en författare som drabbats av ett faktum som inte går att resonera bort.Karakteristiskt nog var hon några år tidigare faktiskt inne på tanken, men bara för att förkasta den: enligt henne var det en reaktionär högertanke att se döden som den enda giltiga sanningen, och som orsak till främlingskap mellan människor eftersom var och en är ensam med sin död: ”Meditation över döden är den yttersta visdomen hos dem som redan är döda”. Det hon formulerar är samurajens och vikingens sinnestillstånd inför stundande strid: sättet att göra sig osårbar var att i förväg betrakta sig som redan död. Döden är enda boten för döden.Och så upptäcker hon motvilligt vid sin mammas dödsbädd att det är alldeles sant.Just mammans dödsbädd blir ett avgörande ögonblick även för den lungsjuke gruvarbetarsonen D.H. Lawrence. Han levde från sexton års ålder med en dödsdom hängande över sig och hade lättare än Beauvoir att göra samurajens ideal till sitt.Bygg ditt dödsskepp, uppmanar han som rena vikingahövdingen: han talar också om modet att rida dödsväga som något vår civilisation borde lära av äldre och våldsammare tider. Människans enda uppgift är att utmana sig själv, att alltid göra det som är svårast: sätta det välkända egna jaget på spel och ge sig ut i det okända. Och något mer okänt än döden går inte att hitta. Genom hela författarskapet återkommer den som utmaning och lockelse av närmast vällustigt slag.Vändpunkten kommer i den självbiografiska romanen Söner och älskare, i skildringen av mammans utdragna dödskamp. Precis som Beauvoir och hennes syster finner syskonen mammans plåga outhärdlig, de står inte ut med att se hennes fåfänga väntan på befrielse. Men till skillnad från systrarna Beauvoir skrider syskonen i Söner och älskare till handling. Efter flera dygns vaka fattar de beslutet – det sker ordlöst, genom ett utbyte av blickar – att skynda på processen, och i ett tillstånd av febrig upphetsning mosar de skrattande hela förrådet av smärtstillande morfinpiller och rör ut i mammans kvällsmugg med varm mjölk. Döden som kärlekshandling: samma kärlekshandling som Beauvoir och hennes syster pratar om att visa modern men till sist inte vågar utföra.Den avgörande skillnaden kanske beror på Lawrences upplevelse av det första samlaget, skildrad tidigare i samma roman: ”För honom tycktes livet nu som en skugga, dagen som en vit skugga, natten och döden och stillheten och orörligheten, detta tycktes som VARAT. Att leva, att vara envis och framhärdande – det var ICKE-VARA. Det högsta av allt var att smälta bort i mörkret och vaja där, identifierad med det stora Varat.”Den gängse bilden av vitalisten och sexprofeten som dansar naken i regnet med blommor i sitt hår är alltså otillräcklig: att sexualiteten är så viktig för Lawrence, beror på att den är ett intimt förbund som den enskilda varelsen ingår med döden, inte med livet. Matadoren smeker och förför tjuren, det han lockar med är döden och det som gör honom oemotståndlig för kvinnor är inte hans seger över döden utan tvärtom att han innebär ett löfte om döden. Döden annonseras som ett glädjebesked, en frestelse, en njutning: ”Det måste vara ljuvligt att vara död.”Söner och älskare utkom redan 1913, innan det första världskriget föste bort alla andra ämnen än döden från den litterära dagordningen. Skyttegravarnas anonyma massdöd väckte Lawrences synnerliga avsky. Som pacifist var han tämligen originell, grälsjuk, våldsförhärligande och dödsfixerad: han motsatte sig kriget eftersom det berövade människan att göra döden till något unikt och personligt, existensens absoluta höjdpunkt.Poeten Rainer Maria Rilke fördömde kriget av samma skäl: det berövade människan hennes rätt till en individuell död. Genom författarskapet stryker Rilke trånsjukt kring döden, som för honom är människolivets själva fullbordan, en sluss till något större snarare än ett slut. Ingen läsare kan glömma de avlidnas trevande händer under matsalsbordet i Malte Laurids Brigge, och i Duinoelegierna formuleras tron på det hinsides som rena rymdäventyret: ”O att en gång vara död och oändligt omfatta dem, / alla stjärnorna”.Det är ett misstag att betona skillnaden mellan liv och död, säger Rilke: möjligen är döden lite rymligare. Lawrence uttrycker samma erfarenhet vid mammans dödsbädd. Tiden försvinner, bara rummet är kvar. Vem kan säga att hans mor inte längre lever? ”Hon hade varit på en plats och befann sig nu på en annan, det var allt.” Så långt kommer aldrig Beauvoir, hennes föreställningsvärld har inte utrymme för någon annan plats. Hon skyr dödens ensamhet lika mycket som Lawrence och Rilke vill omfamna den. Men till slut är det ändå bara den hon hoppas på.Kristoffer Leandoerförfattare, översättare och kritiker

22 Apr 9min

Döda är vi när alla hjärnfunktioner oåterkalleligt är borta. Men om hjärta och andning stannar kan man få en glimt. Över den funderar Jimmy Vulovic. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En människa kämpar sig igenom dödsskräck, smärta och meningslöshet. Livet går. Det kommer en dotter, en son. Långt senare vilar en gammal döende hand i en yngre och för en kort stund får döden belysa livet. Att allas vårt oundvikliga slut bär livsinsiktens början i sig är sedan länge känt i skönlitteraturen. Ett av de mest gripande exemplen är Ivan Iljitjs död som Leo Tolstoj tecknar med mästerlig hand i en kortroman med samma namn från 1886. I den får vi följa hans liv av social och materialistisk ytlighet tillsammans med dottern, sonen och hustrun ända tills döden låter honom förstå den egentliga meningen. Även filosoferna är väl medvetna om allt det där. Livet kan enbart förstås baklänges men det måste levas framlänges, skriver Søren Kierkegaard i en notering från 1843. När man läser hans tanke högt låter den som en självklarhet, så pass självklar att dess innebörd ofta glöms bort. Ungefär som då vi i berättelser gång på gång låter oss överraskas av bra intrigvändningar. Vi vet ju alla att något kommer ske, något som förklarar allt som redan har varit. Det är en självklarhet. Ändå förvånas vi när det väl händer. Skönlitteratur liknar på det viset livet. Berättelser kräver också ett slut för att början och mitten ska fullbordas och förstås. Att läsa är därför som en övning i att leva och att dö.”Jag levde alltså mitt liv en gång till. Jag träffade människor jag inte ägnat en tanke på 50 år, jag visste vad de hette och vad de tänkte och vad jag tänkte.” Orden kommer från en man som var 74 år då han dog. Hjärtstillestånd. Kliniskt död men efter 1 minut och 40 sekunder återupplivades han av överläkaren Hans Zingmark som senare intervjuade mannen för en forskningsstudie om nära döden-upplevelser. Anders, som den avlidne kallas i studien, fortsätter: ”Hela mitt liv i detalj igen på 1 minut 40 sekunder – hur gick det till? Den sista dagen jag levde om, var när jag tittade på dig och mötte din blick.” Hans Zingmark kunde naturligtvis inte svara på hur det hade gått till. Ingen kan det. Men i studien ”Near-death experiences and the change of worldview in survivors of sudden caridac arrest”, som han 2022 skrev med Anetth Granberg Axèll, finns många andra svar. I den bekräftas nämligen på ett fascinerande sätt flera slutsatser från både tidigare forskning och från den beprövade livserfarenhet som kommer till uttryck i exempelvis skönlitteratur.Ett varmt sken och en härlig känsla av att nå en annan dimension är ett återkommande tema i de fyra djupintervjuer som studien bygger på. Ljuset beskrivs som livfullt, fritt från all ondska någonstans bortom vår fysiska verklighet. Tyvärr är det långt ifrån alla som får uppleva det, i alla fall om vi ska tro den tidigare forskning som säger att bara mellan 10 och 20 procent av dem som rycks ur dödens käftar återvänder med en nära döden-upplevelse. Så kanske stämmer det som en gång har sagts om att alla inte får gå samma väg. Förvåning förenar också återvändarna. Tre av studiens deltagare saknade då de dog all tro på en existens bortom det materiella livet, men alla fick bevittna motsatsen och då försvann även deras tidigare rädsla för döden. Ungefär som Ivan Iljitj då han alldeles i slutet av den smärtsamma dödskamp som han aldrig ska få återvända ifrån febrilt letar efter sin gamla dödsskräck. Men den är borta. Självcentreringen som präglat hela hans liv lämnar honom också. Då befrias han och döden finns inte längre. I romanen står det skrivet: ”Istället för döden var ljus. – Jaså, är det så! sade han plötsligt högt. Så härligt!”Trams, säger skeptikern. Det där är bara historier som det inte finns några bevis för alls, sådant som människan i årtusenden berättat för att finna tröst och moralisera om hur vi bör leva. Nu vet vi bättre. För nu tror vi på Vetenskapen där vi kan mäta saker och ting. Och det stämmer givetvis som skeptikern säger att människan länge har berättat om evigheten. Många har moraliserat också. För redan i den direkt från muserna åkallade historien om Odysseus irrfärder finns det ju faktiskt två vägar ut ur livet, en för de få till de ljusa elyseiska fälten och en in i Hades mörkerrike. I elfte sången närmar sig hjälten de döda i mörkret. Odysseus söker där råd om livet och siaren Teiresias berättar vad han måste göra för att kunna ta sig hem igen. Och av sin mor får han veta vad som har hänt på Ithaka sedan han lämnade ön för att strida vid Troja. Överväldigad av starka känslor öppnar han sin famn mot modern och ”tre gånger, såsom en dröm eller skuggbild, vek hon tillbaka”. Varför, mor? Hon svarar honom att ”likt en dröm fladdrar själen kring sen den övergett kroppen”. Och då förstår ju vem som helst att undflyende väsen av det slaget inte låter sig mätas.Det omätbara finns överallt. Av någon anledning finns exempelvis Ivan Iljitj i mig. Där är han tillsammans med många andra fiktiva personer som har berört mitt liv. Därinne bor också verkliga människor som jag har förlorat. De som för en kort stund plötsligt kan bli så levande igen, som om de när som helst skulle kunna komma in genom dörren eller kanske slå en signal, trots att de är döda. Alla är de omätbara men det gör inte känslan av dem osann. Och det finns mycket, även inom Vetenskapen, som vi antar finnas bara på grund av spåren det efterlämnar. Ingen har ju ännu sett eller direkt mätt varken DNA-strängens dubbelhelix eller universums mörka materia. Ändå tror vi på båda delarna. Då borde ju även de spår döden lämnar vara värt något, i både fiktionen och verkligheten. Ivan Iljitj ser med dödens hjälp meningslösheten i det ytliga liv han levt. Han fick ingen möjlighet att återvända för att förändra det. Deltagarna i studien fick dock dö med livet i behåll och deras lärdomar liknar det som litterära röster ur evigheten ofta berättat om. De återvände alla med insikter om börjans och mittens betydelse, förstod att värdera nära relationer mer än materiella ting. Livet blev mer levande efter döden. Samtidigt fylldes deras syn på det liv som vi alla just nu lever oss igenom av en stor tacksamhet och respekt. Om inte det är värdefull kunskap så säg.Jimmy Vuloviclitteraturforskare och författare

21 Apr 9min

Bachs Matteuspassionen är en klassiker bland klassiker. Men det var inte självklart att det skulle bli så. Karin Nykvist funderar verkets här och nu. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är en vårdag i Leipzig för ungefär 300 år sedan. Kanske är det 1727, kanske 1729, eller 1736. Hur som helst: det är långfredag och du är på väg att fira gudstjänst i din kyrka, Thomaskyrkan. Kantorn heter Johann Sebastian Bach. Han är en bråkig typ. Flera gånger har han hamnat i trubbel för att ha brutit mot sitt anställningskontrakt – det där han har lovat att inte spela för långa musikstycken, och att inte vara för operalik i sina kompositioner.Du vet inte om det, men snart ska du få höra ett verk som ska komma att bli ett av musikhistoriens mest älskade. Och återigen kommer det att brytas mot det där anställningskontraktet – med råge. Tre timmar musik ska det bli – och dramatiskt operalikt så det förslår.Enligt en tradition som vuxit fram sedan medeltiden ska Bibelns passionsberättelse sjungas fram, och den här gången har Bach tonsatt Matteusevangeliets tjugosjätte och tjugosjunde kapitel. Det är en våldsam text, där Jesus förråds och döms, förnekas, förnedras, torteras och till slut dör på korset. Men verket du ska få höra rymmer mycket mer än så: förutom evangelietexten och en dramatisering av dess händelser kommer också de känslor och tankar som berättelsen väcker att gestaltas av dagens sångare och musiker.Hur kommer du att reagera på det du hör? Kommer du att beröras av musiken, lära dig något nytt, känna närhet till din protestantiska Gud och till evangeliet?För oss idag är det svårt, ja nästan omöjligt, att föreställa sig hur det var att uppleva uruppförandet av Matteuspassionen. Svårt för att alla vi som nu lyssnar på Bachs musik har hört den förut – på radio, på strömningstjänster, på skiva – och kan välja att höra den igen, när vi vill och hur vi vill, jättehögt när vi kör bil eller lagar mat, och tystare, som bakgrundsmusik när vi träffar vänner eller läser en bok.Och svårt för att vi har hört så mycket mer och annat än de som satt där, i Thomaskyrkan: förutom Mozart och Beethoven och Puccini har vi ju lyssnat på Mellolåtar, Beatles och Beyoncé. Bach är inte ny musik för oss. Den chockerar inte med oväntat dramatiska arior eller kontroversiella harmonier.Men låt oss försöka tänka oss in i vad de som hörde Matteuspassionen den gången fick vara med om.För det första: musiken bröt fastans tystnad. Under Bachs tid spelades inga instrument alls under fastan. Också öronen omfattades av askesen. När han skrev sina passioner hade det precis blivit tillåtet med ett undantag för långfredagen – men bläckblåset fick tiga, glädjens och triumfens trumpeter släpptes inte fram förrän på påskdagen, efter uppståndelsen.För det andra: Lyssnarna den gången var inte en publik, utan en församling. Matteuspassionen var inte en konsert utan del i en gudstjänst. Vi kan tycka att drygt tre timmar musik är ungefär vad vi orkar med i en sittning – hur fantastisk musiken än är. För dåtidens kyrkobesökare väntade så mycket mer: framför allt en upp till två timmar lång predikan mellan passionens första och andra del.Och för det tredje: De som hörde Matteuspassionen den där första gången såg antagligen varken kören, solisterna eller orkestern, för de höll nog till på orgelläktarna. Så var de inte heller så många. Flera forskare menar att Bach använde sig av endast åtta sångare till sin Matteuspassion. De som anser att han hade fler brukar stanna vid högst tjugofyra. Alla sånginsatser, kör såväl som solon, stod dessa få röster för. Den första Matteuspassionen var alltså en intim historia, inte det magnifika oratorium som det är idag.För librettot samarbetade Bach med en samtida poet, som kallade sig Picander. Det är en skicklig blandning av bibeltext, psalmvers och lyrik. Här möter det våldsamma Matteusevangeliet kärleken i Höga visan, och konventionella och vackra koralformuleringar varvas med närapå centrallyrisk poesi.Kompositionen är slående dramatisk. I den första satsen bjuder kören in oss direkt genom att uppmana oss att betrakta hur Guds lamm offras: Se! sjunger de. Betrakta det fruktansvärda, och förundras över Guds stora kärlek. Och i den sista sätter sig kören vid graven och gråter över den döda Jesus. Sov i ro, sjunger de, i en tretakt som närmar sig vaggvisan.Så bjuds vi alla in i dramats här och nu. Matteuspassionen handlar inte bara om det som hände för länge sedan, utan om det som pågår. Två ord är särskilt viktiga i verket: nu och jag. Nu är min Jesus försvunnen, sjunger sopranen när Jesus blivit arresterad.Kören och solisterna gestaltar dramat, men de berättar också om det, reagerar på det, i en komplicerad rollväxling. Efter att ha varit en uppretad mobb som högljutt kräver Jesus avrättning kan kören plötsligt växla ton och stilla sörja det som sker. Och när Jesus dött och dramat enligt traditionen stannar upp i flera sekunder bryts den långa tystnaden till slut av kören som i en innerlig koral ber: ”Jesus, när det är min tur att skiljas från livet: var med mig. Överge mig inte”.Så blandas evangeliets berättelse om Jesus korsfästelse med det drama som pågår inom varje människa, och berättelsen om Jesu död kommer också att handla om den död som väntar oss alla.När Bach dog 65 år gammal 1750 föll hans kyrkomusik i glömska: den var omodern helt enkelt. Av de fem passionsverk forskningen menar att han komponerade har vi därför idag bara två kvar – Johannes och Matteus. Just Matteuspassionen återuppfördes berömt i Berlin 1829, efter nästan hundra år i glömskan, under ledning av den då blott tjugoårige Felix Mendelssohn. Med Mendelssohn blev Bachs Matteuspassion en annan, mer magnifik och mer romantisk.Idag är den Matteuspassion vi hör i kyrkor och konserthus ytterligare en annan: en produkt av alla de berömda uttolkare som följt i Mendelssohns spår. För så är det ju, nya Bach-framföranden tar intryck av tidigare, men också av den kyrkliga, samhälleliga och musikaliska utvecklingen. Allt i en lång receptionshistoria som nu alltså börjar närma sig 300 år.Men stommen i verket: musiken, berättelsen, består. När viola da gambans mörka toner nästan outhärdligt vackert gestaltar sorgen över Jesu död i ”Komm, süßes Kreuz”, får den moderna människa som lärt sig att aldrig tänka på döden en chans att verkligen vila och dröja i passionsmytens och sorgens stora känslor.Och kanske är det just i den där omedelbarheten och närvaron, som dagens konsertbesökare möter dem som lyssnade den där gången. I Leipzig, för trehundra år sedan.Karin Nykvistlitteraturvetare och kritiker

17 Apr 10min

Varför försonas med en våldsverkare som rånar oss? När det gäller döden står Elisabeth Hjorth står inte på samma sida som historiens vise mäns. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När jag studerade teologi cirkulerade ett skämt mellan de blivande prästerna, om en begravningsannons för någon som blivit åttiofem år. Efter de sörjandes namn i annonsen stod ett enda ord: Varför? Åttiofem år och vad hände med devisen good enough? Sedan länge förskonat från krig, svält och hög barnadödlighet överskrider medellivslängden i Sverige vissa andra länders med mer än trettio år. Samtidigt finns det många som vill förlänga livet ytterligare. Inom gerovetenskapen, eller åldersforskningen, studeras olika sätt att genom levnadsvanor och på medicinteknisk väg skjuta fram såväl åldrande som död. Att acceptera sin utmätta tid på jorden förespråkade redan Lucretius. I dikten ”Dödsfruktan är dårskap” listar han ett antal argument till dödens favör som 2000 år senare känns igen. Inklusive att det blir tråkigt att leva för länge och att jorden riskerar att bli överbefolkad om ingen dör. Myter och berättelser, från Gilgamesh till Harry Potter, understryker budskapet. Memento mori, kom ihåg att du ska dö. Godta det, annars riskerar du att förvandlas till en eländig Gollum på botten av världen. En som inte hade skrattat åt de anhörigas ”varför?” är filosofen Patrick Linden, som diskuterar den filosofiska frågan om döden som sådan. Är döden en meningsfull del av livet eller ett ont som ska bekämpas? Lindens bok Mot döden är en vidräkning med dödens alla försvarare, dit de flesta av historiens stora tänkare räknas. Sokrates, Buddha, Marcus Aurelius, alla förespråkade de att acceptera och bejaka slutet. Lindens samtida kollega Martin Hägglund hävdar att vi endast genom att erkänna döden kan känna att livet står på spel. Utan risken att förlora skulle vi inte riktigt bry oss, varken om oss själva eller dem vi älskar. Men det är precis tvärtom, menar Linden, så länge vi har något vackert att förlora har vi all anledning att frukta och motarbeta döden. Till skillnad från Linden kan jag inte föreställa mig ett globalt samförstånd kring visionen om evig ungdom. Mer realistiskt är ett cyniskt krig om resurser som redan är orättvist fördelade. Däremot sympatiserar jag med passionen, den frenesi med vilken Linden attackerar sin ärkefiende. Han vägrar försonas med döden. Trots att han vet att det betraktas som barnsligt, egoistiskt och ofilosofiskt. Jag misstänker att han tillhör dem av oss som tänker på döden varje dag och sannerligen inte behöver påminnas en extra gång. För det är något med döden som snarare får det att brinna bakom ögonen än att klokt nicka i takt med historiens vise män. Döden är ju en våldsverkare. Döden är ett rån och en skymf mot allt levande. Varför all denna kärlek, spirande omsorg, innerliga närhet till det som ändå ska ryckas bort? Det verkar inte riktigt klokt. Stjärnhimlen eller havet eller linjerna i den älskades ansikte blir väl inte vackrare för att döden finns? Min väns far är mycket sjuk. Jag möter henne under striderna om vårdbehoven, i sorgearbetet som redan pågår. Frustrationen över att alla insatser riktas mot kroppens behov fast själen fortfarande har sin längtan. Döendets brutalitet och skuggan av det förestående. Sedan kommer döden och med den sorgen som ingen egentligen kan förbereda sig på. En utomstående måste träda mycket försiktigt runt detta tomrum, av respekt för kärleken och för det oersättliga ljus som försvunnit. Att citera någon av dödens alla försvarare vore hemskt. Om inte ett enda av de stora tänkarnas råd fungerar i situationen, vad har de då för legitimitet? Författarna har ibland en mer antagonistisk relation till döden än filosoferna. Sara Lidman, till exempel, ville inte höra talas om dödens hemlighetsfulla mening eller något inneboende gott i smärtan. Det är livet samman med en levande älskad som är det goda, skriver hon. Mot alternativet måste man protestera. ”Jag har inte kunnat ta mig an något annat än döden och försvaret mot döden”, sa författaren Birgitta Trotzig i ett tal och sällade sig till dödens fiender. Ibland påstås att det finns en utbredd ”beröringsskräck inför döden” i samtiden. Det är en märklig anklagelse. Vem blir inte skräckslagen när döden snuddar vid en? Enligt Linden är de som känner sig längst från döden också de som har lättast att acceptera den. Det är naturligt att känna sig odödlig, skrev Roland Barthes, tills man en dag inte gör det. Tills man, som han själv, en dag kliver ut i gatan och blir överraskad av en tvättbil som på ett ögonblick förvandlar livet till ett farväl.Det finns författare som inte är så upproriska mot döden. Niklas Rådström skriver vackert i dödens absoluta närhet, om döden som en försynt men nitisk bibliotekarie. Också inför en sådan erfarenhet går det bara att böja sig, förundrat. En mjuk tilltro som bebor en människa som slutit fred med döden. Min väns far levde sitt hela liv i kyrkan, han var politiskt engagerad, filosofiskt bevandrad. Ändå ansåg han att döden var fullkomligt värdelös, ett oskick. Det är logiskt, säger jag till min vän. Hatet mot döden är en stor poäng med kristendomen. ”Du död, var är din seger, var är din udd?” som det försmädligt står i första Korinthierbrevet. Denna fiendskap riskerar att förlora sin radikalitet om religionen blott syftar till att terapeutiskt hantera och acceptera dödens faktum. I en tid då de svåraste erfarenheterna ska bemästras så att livet kan fortlöpa smidigt för alla har det inte blivit mindre angeläget att bespotta döden sedan den tidiga kristendomen. Tvärtom. Uppståndelse och återförening är för den som inte kan acceptera livets slutliga nederlag. Som finner tanken att bottenlöst lidande skulle uppvägas av stunder av nåd eller hela decennier av oförtjänt välmåga alltför bisarr. För döden är djupt orättvis; den slår hårdast mot den fattiga, osynliggjorda och tystade. Att tro på ett liv före döden måste innebära att bekämpa dödens orättvisa utfall. Att också tro på ett liv efter är väl inget annat än att vid maktlöshetens gräns hoppas på det oerhörda, att döden till sist blir plundrad på sitt byte. Säkert kan livet bli lättare för någon som kontemplerar dödens nödvändighet. Men att acceptera existentiell ensamhet, sin otillräcklighet eller sårbarhet är något annat än att böja sig för döden själv. Viktigare än att lära sig dö rätt är kanske att lära sig varsamhet kring förlustens erfarenhet, att inte dra sig undan eller förminska de sår som döden orsakar de levande. Min väns far godtog aldrig döden och det tröstar mig på något sätt att han höll ut i denna oförsonlighet. När vi, om Gud vill, ses på den andra sidan ska jag säga det till honom. Elisabeth Hjorthförfattare och professor i litterär gestaltningLitteraturPatrick Linden: Mot döden. En radikalt livsbejakande filosofi. Volante, 2024.

16 Apr 10min

Efter döden kan vi glömmas bort, men är det det värsta? När vi inte kan svara har fienderna all makt att föreviga oss enligt tycke och smak. Idéhistorikern Michael Azar funderar över vårt postuma öde. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 10/2 2019.”Jag började leva först när jag betraktade mig själv som död”, skriver Jean-Jacques Rousseau i sina Bekännelser. Det är en tankeväckande version av den klassiska idén att vi behöver tänka på döden för att påminna oss om att vi finns till. Memento mori – det är först i dödens närhet som livet erhåller verklig intensitet, mening och klarhet. Att livet ilar förbi, glider undan och till slut försvinner, är kanske själva förutsättningen för våra desperata försök att gripa det, att nagla fast det och på så sätt uppleva det till fullo.I ett av den antika grekiskans ord för öde – moira – möter vi precis denna innebörd: att livet gestaltar sig som ett unikt öde fordrar att man blott får vara med om en del av tiden, aldrig hela. Det ingår i människans lott att tiden som sådan undflyr hennes makt, att hon inte kan få stopp på den hur mycket hon än försöker. Sakta men säkert – eller abrupt och brutalt – drar tiden människan mot en destination som tvärtom sätter stopp för henne.Eller som den romerske statsmannen och författaren Cicero skrev om Julius Caesar: ”Vi må vara hans slavar, men han är tidens slav.”Under en period av mitt liv, då jag trodde att jag var allvarligt sjuk, fann jag ett visst nöje i att läsa de stora konstnärernas tankar om döden. Jag minns särskilt ett av Mozarts brev till sin svårt sjuke far. Det unga geniet förklarar här att döden, vid närmare eftertanke, är människans bästa och mest trogna vän. Ja, kanske är den egna döden vår enda nyckel till sann glädje. Amadeus finner tröst i tanken att han aldrig kan vara säker på att vakna nästa morgon. Men det är inte för att han vill dö, utan för att ett liv utan ändpunkt gör tillvaron futtig och tom.Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den.Den rumänske författaren Emil Cioran är på många sätt lika entusiastisk över döden som Mozart, men han medger samtidigt att han finner den tveeggad. Tanken på det väntande Intet är både ett gift och ett botemedel. ”Ingen tanke”, skriver han, ”är på samma gång lika uppbygglig och upplösande som tanken på döden.”Förgängligheten tycks på samma gång äga förmågan att möjliggöra – och omintetgöra – all känsla av mening.Så framträder det hägrande slutet som den mänskliga fantasins urkälla. Vår föreställningsförmåga när sig på det som inte går att konkret gripa med tanken, det som vägrar att underordna sig en fast och tydlig idé. Alla har vi visserligen – i någon bemärkelse – redan varit döda i miljarder år (och det var ju inte, vad jag kan minnas, särskilt ansträngande), men att tänka sig att man inte längre finns när man en gång funnits, det är en annan sak. Här möter vi en svårighet som resulterat i det märkliga förhållandet att döden ständigt skjuts på framtiden och berövas sin karaktär av absolut gräns. Jag tänker inte bara på det faktum att många religioner och filosofiska system postulerar något slags fortsättning på livet, om än på en annan ort och i en annan gestaltning.På ett djupare plan verkar det också handla om att den mänskliga libidon aldrig riktigt kan tillfredsställas inom jordelivets ramar. Det spelar ingen roll hur mycket vi har varit med om, alltid finns det något kvar som är ogjort och som pockar på förverkligande. Det spelar ingen roll hur mycket glädje och njutning vi erfarit, det kvarstår alltid några missräknade lustar.”Det är för att själen förblir hungrig som den behöver ett liv efter detta”, säger den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. ”Som om vi inte hade nog av besvär med vårt begär här på jorden, nu ska också en del av evigheten ägnas åt att göra upp räkningen med det hela.”Hela människans historia vittnar om denna oförmåga att stilla det kaotiska virrvarr av lustar som inte finner någon ro på jorden. Den svarta gudinnan må försöka hugga av vår livstråd en gång för alla, men moirans makt står sig ändå slätt gentemot vår längtan efter ett postumt öde. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser.Samtidigt kan man ställa sig frågan, om inte idén om det hotande helvetet är ett uttryck för vår ängslan över vad de levande kommer att göra med oss den dag vi lämnat dem.Om vi ofta är maktlösa i livet gentemot våra fiender, är det ingenting mot vad som väntar oss i döden. Det tycks inte finnas någon hejd på alla de smädelser som de levande riktar mot de döda, ingen gräns för hur eländigt vårt eftermäle kan arta sig i deras tal och förtal.De döda slits upp ur sina gravar, de skändas och förhånas. Inte ens den sköna litteraturen och konsten utgör något undantag. Tänk bara på vad Dante gjorde med några av sina fiender i Den gudomliga komedin, eller på Michelangelos angrepp på sina belackare i Den yttersta domen. Jag tänker till exempel på den påvlige ämbetsmannen Biagio da Cesena som redan i livet insåg att Michelangelos målning skulle föreviga honom, utrustad med åsneöron och omslingrad av ormar djupt nedsänkt i underjorden.Ett annat hjärtskärande exempel erbjuder Tainofolkets tappre ledare Hatuey – han som brändes på bål år 1512 för att ha bekämpat spanjorernas ockupation av Kuba. Tillfrågad inför den stundande döden om han accepterade Jesus som sin frälsare, svarade Hatuey att han hellre skulle hamna i helvetet – om det nu var kristna spanjorer som befolkade himlen. Och kanske hamnade han faktiskt i helvetet, i alla fall i ett postumt sådant: idag är hans namn och minne degraderat till en ölsort som spanjorernas ättlingar gärna berusar sig på när de slår runt på hans älskade ö.En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det – den dag ni skriver vår historia.”Människan”, skriver Milan Kundera, ”kan göra slut på sitt liv. Men hon kan inte göra slut på sin odödlighet.”Ändå gör vi vårt bästa för att åtminstone ha ett och annat ord med i odödlighetens ändlösa rättegångar. Det mänskliga skapandet är ju också en utsträckt hand mot eftervärlden, ett försök att vårda minnet av sig själv i framtidens arkiv och museum. I det avseendet utgör döden inte någon orubblig mur mellan sekler och generationer. När vi står inför grottmålningar som går tillbaka tiotusentals år i tiden, kan vi nästan föreställa oss hur dess upphovsmän sträcker sig ut mot evigheten. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det – den dag ni skriver vår historia.Något liknande kanske kan sägas om de rymdsonder som den moderna människan sänt ut mot oändligheten. Vem vet – kanske kommer det en dag, då en helt främmande civilisation upptäcker Voyager 1 svävandes någonstans i rymden. De stannar till, undersöker skeppet och betraktar nyfiket vår utsträckta hand. I bästa fall har de dessutom en sinnlighet som liknar vår – för då kan de lyssna till Mozarts Trollflöjten, medsänd som den är ut i evigheten, kanske som ett slags postum hämnd på den död som tog mästarens liv redan vid 35 års ålder.Ecce homo. Se vad vi var kapabla till, se hur vi lyckades förvandla våra hastigt försvinnande liv till någonting oförglömligt – och odödligt. Ja, vi finns fortfarande mitt ibland er, ni därute någonstans i universum. Även om det skulle hända sig att vi jordevarelser redan för länge sedan, utplånat varandra.Michael Azarprofessor i idé- och lärdomshistoria

15 Apr 9min