En planet av plast: Lovsång till bakeliten

Vissa material hör ihop med vissa ting, ger det dess form. Det är därför den gamla bakelittelefonen fortfarande i mobiltider fungerar som telefonsymbol. Olle Holmqvist hyllar en hållbar plastsort.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2018-09-11.

Den här signalen, den framkallar en inre bild, för många inte för alla. Det beror lite på din ålder. Vid cirka ‎‎50 års ålder går en gräns. Vi äldre ser för vår inre syn den klassiska telefonen. Den är svart. Där finns en ‎rund skiva med siffror att slå. Där ligger den där behändiga. Hörluren. Örat till den ena, övre delen, den undre ‎där sladden tar vid till munnen. Det har pratats en del genom tiderna i den där apparaten. Genom tiderna ‎betyder konkret från 1930-talet till något år in på vårt årtusende.‎

‎ Telefonen kom ungefär samtidigt med stumfilmen. Där kan vi se människor tala. Mästaren Chaplin, bockar ‎och ler, lyfter på hatten. Vi ser att han talar till damen som just fått sin ruta pangad av hans pojke. Men ‎innan filmen fick ljud, fick filmmakarna tillgång till ett annat sätt att illustrera tal. I stumfilm från året ‎‎1915 bråkar mannen och kvinnan om vem som ska tala i telefonen. Telefonen ser ut som en kakburk med ‎en mikrofon som sticker upp. Hon håller i hela apparaten, vänder ryggen åt mannen och hindrar honom ‎komma åt.

En annan scen, nu från 1930-talet: Max Hansen, spelar sin egen tvilling. Svart-vit film. Sitter på kontor med – skrytigt nog två ‎telefoner. Bägge ringer. Han bryr sig inte. Men bordstelefonerna syns och hörs. De deltar i intrigen.

Det gällde funktionalitet. Det fanns inte, som gäller för bilar eller bostad, en variant för fattiga ‎och annan för rika.‎

I sökmotorn skriver jag in telephone och movie och scene. Upp kommer tio ‎förslag på de tio bästa telefonscenerna. I samtliga står en person, oftast en man, med en liten dosa i handen ‎tryckt mot kinden. Och ansiktet i närbild.‎

Något har hänt med telefonen.‎

‎ Under bordstelefonens storhetstid, när den var var mans egendom på ett särskilt bord i hemmet, det var då ‎som den hade sitt klassiska utseende. Redan de gamla grekerna, hade inte telefon även om ordet är ‎grekiskt, de funderade över frågan: Varför har ett visst föremål, av människan skapat, en viss form? ‎

En av förklaringarna lyder: Det här föremålet har formats till just sin egna form därför att det fanns ett ‎råmaterial, lera eller trä till exempel, som gjorde den saken möjlig. En pilbåge kan formas av trä, men inte av lera. ‎Ett vattenkrus av trä blir inte så bra, inte förrän vi lärde oss tunnbinderi, på 1500-talet, men då bara till ‎stora kärl.‎

Den klassiska telefonen, den som Roosevelt använde när han talade med Stalin, den som min mamma ‎använde när hon förde, som jag tyckte, oändliga samtal med min moster i Söderhamn, den som ständige ‎sekreteraren använde när han ringde Nobelpristagaren, den apparaten hade ett kolossalt enahanda ‎utseende. Det gällde funktionalitet. Det fanns inte, som gäller för bilar eller bostad, en variant för fattiga ‎och annan för rika.‎

‎ Liksom den grekiska amforan krävde sin lera, så krävde telefonen sitt material. Det heter bakelit efter sin ‎uppfinnare belgaren Leon Hendrik Baekeland som patenterade bakelit från sin uppfinnarverkstad i Yonkers ‎New York, med tre förbättrade varianter åren 1907 till 1910.‎

Men innan vi nosar lite på kemin så kan vi begå den alltid riskfyllda manövern att tänka kontrafaktiskt, vi ‎tänker som om – bakeliten aldrig uppfunnits. Vad har vi då för material?‎

Så klassisk att hon, även i nutid ersätter den som symbol o-brukliga mobilen, som liknar en avrundad ‎sardinburk.

På ett vackert litografi, tecknat efter foto, sitter telefonens uppfinnare skotsk-amerikanske Alexander ‎‎(Graham) Bell och talar i det första telefonsamtalet. Med skäggiga och mustaschprydda herrar bakom sig.‎

Då som nu, viktigt att vara med på bilden. Det var den 18 oktober, året 1876.‎

Telefonapparaten är en vackert snidad pjäs, oklart av vilket material. Kanske porslin.‎

Annars var trä det vanligaste materialet före bakelit, eller metallplåt. Bägge opålitliga i längden. ‎

Ständigt nötande med ett rullhandtag före start. Trä spricker. Metall rostar. För ögat osköna former. ‎Lådans form berättar inte vad den är till för. En låda kan aldrig vara symbol för något specifikt. Men det ‎kan den klassiska bakelittelefonen!‎

Och här bakelitens oöverträffbara fördel: formbarheten. Den mjuka massan kan pressas till önskad form, ‎den stelnar, blir fast och pålitlig. Rostar inte, brinner inte, tycks inte ens bli nött och sliten av tidens tand.‎

Så klassisk att hon, även i nutid ersätter den som symbol o-brukliga mobilen, som liknar en avrundad ‎sardinburk. Telefonapparaten kan reduceras och stiliseras till en bokstavsliknande symbol, innebörden: ring ‎oss! ‎

‎Men på det kontrafaktiska gungflyt kan vi spekulera om en snidad trätelefon, i vackert björkträ,‎ formad som en bakelittelefon. ‎

Men det suveräna materialet bakelit höll sig från omkring 1930 till 1970. Det kunde naturligtvis ‎användas till annat. Handtag, beslag, elkontakter.‎

‎ En av naturens märkligare produkter år kåda. Men kemisten ‎Baekeland och hans generation kunde tämja – domesticera – naturens kemi. Han var redan förmögen på ‎en annan upptäckt, och i sitt egenfinansierade labb sökte han nu den konstgjorda kådan, formbar sedan stel ‎och hård.‎ Hans upptäckt var inget drastiskt genombrott genom en plötslig insikt – det som kallas Eureka – utan vad ‎många skulle benämna ”vanlig produktutveckling”. Han började med att försöka förstärka trävirke med ‎konstgjord kåda genom impregnering. Målet var klart och tydligt. Teknisk utrustning tillhandahöll möjligheten att laborera med olika kombinationer av tryck och temperatur, och han ‎syntetiserade så en produkt med rätt egenskaper. Och det utgående från bara två rätt triviala kemikalier, ‎fenol och formaldehyd. Det kunde, hävdade han användas till ”tusen och ett ändamål”, och blygsamt ‎uppkallade han produkten efter sig själv: bakelit.‎

Råvaran, bakelit, gör möjligt att forma den ideala formen, som sedan kan massproduceras, som blivit ‎symbol – ikon

Med buller och – pling – kom Ericssons första bakelittelefon år 1931. Stilla som snödrivan i skuggan smög hon bort i vårvärmen 40 år senare. Något annat kom i stället. Fortsatt produktveckling ledde till ‎andra plaster, flera färger, bakeliten alltid svart, och nu istället en tunn kåpa att ge den rätta formen Ihålig ‎ersatte den ersattes den mer kompakta ljutklumpen. Så kom mobilen. Men aldrig kan den i ensamt ‎majestät framträda i ruta eller på filmduk och ringa sitt genomträngande krav: Ikonen talar och säger: ‎kom och lyft min lur!‎

Här har vi råvaran till ett bruksföremål som ingripit i några hundra miljoners människors vardagstillvaro, ‎‎vilket vi knappt noterat "klart man har telefon". ‎Råvaran, bakelit, gör möjligt att forma den ideala formen, som sedan kan massproduceras, som blivit ‎symbol – ikon i ordets ursprungliga betydelse. Och så tar den slut, vandrar in i intigheten, fast inte ‎riktigt.‎

Men ännu denna dag händer det så här: Mina händer sträcker ut sig själva för att handskas med alla ‎skaft på alla kastruller och stekpannor, bakelit – när jag går ut ur lägenheten, fattar min hand om ‎bakelitkryckan på käppen. Utanför lägenheten griper handen om bakeliten på ledgången vid trappan ‎utför. Bakeliten är kanske odödlig.‎

Genom bordstelefonen är den symbolen för allas rätt att prata med alla, var man än bor – med ‎sin geniala konstruktion, hörluren en yta mot örat, en annan nära munnen, ett enda grepp med en enda ‎hand, och högra handen – fri – att gestikulera med, är den också symbolen för en tid som nyss var här, men nu för alltid har upphört.

Olle Holmqvist
zoofysiolog och kulturdebattör