Kriticismer: Först blev jag författare – sedan världsmästare i kritik

Skapar Martin Engberg världen med sina sånger eller förgör han den med sin eld? I dagens essä reflekterar han över författarkritikern.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det började i barndomen. En besatthet i att plocka sönder hushållsapparater och elektronik. En floppydrive, farfars gökur, den gamla radion. Där satt jag i pojkrummet, omgiven av delarna till helheten, klockkedjan, ett tonhuvud och komponenterna från kretskortet omsorgsfullt lossade med lödkolven.

Vad det än var jag tagit itu kunde jag aldrig sätta ihop det igen och på nytt få det att fungera. Ändå betraktade jag nöjt miniatyrlandskapets delar framför mig och tyckte mig förstå, genom den ordning jag skapat av dem på skrivbordet, hur apparaten fungerat. Var hemligheten liksom kom in. Det var ur detta, dessa delar, ljudet kom ur högtalaren. Gökens ko ko, datorspelets pixlar. Hade jag bara haft språket, skulle jag ha kunnat beskriva det precist.

Och så, en dag:

Jag hade kommit över en långvågsradio, och petade lite oförsiktigt med en skruvmejsel i innanmätet utan att dra ur kontakten. Det sprakade till, och så hände det som kan hända: det small till i armen och jag drog åt mig den. Skamset insåg jag att jag fått en stöt. Det kunde ha gått illa, men apparaten som nyss varit död kom igång. Ur högtalaren en röst. Ljudet var skräpigt, men orden gick ändå att urskilja, bara inte förstå.

I efterhand har jag tänkt att det måste ha varit slaviska i någon form, men i stunden inbillade jag mig något utomjordiskt. Det hördes på tonen att det som sades var angeläget. Jag kastade mig över skolhäftet och började skriva ned det rösten sa, såsom jag uppfattade det. Myndigheter behövde kontaktas. Polisen, eller rymdstyrelsen, kanske, vem vet vad det var för nödläge som uppstått där ute i kosmos.

Efteråt satt jag med en knappt tydbar text framför mig. Jag förstod att ingen skulle kunna dechiffrera orden ifall jag inte skrev rent dem. Därför lånade jag familjens elektriska skrivmaskin (som mamma inte låtit mig plocka sönder), men nu kunde jag inte hålla mig längre. I min iver att förstå, hittade jag själv på ordens betydelse och från det var inte steget långt till att forma små berättelser. Transkriberingen glömde jag helt bort.

Nu hade jag två sysslor. När jag inte demonterade hushållsapparater, satte jag mig vid långvågsradion, gav mig själv en stöt, och framkallade en röst (alltid olika). Sedan skrev jag ned de främmande orden tills att tonerna av en eller annan vals hördes. Varefter jag började lirka fram mina berättelser ur ordmassan.

Föga anade jag att jag från den dagen för alltid skulle bära det tvehövdade monstret inom mig.

Författarkritikern.

Åren gick och två decennier senare gav jag ut min första samling berättelser. Då hade jag för längesedan slutat plocka isär saker. Men jag kunde inte försörja mig på mitt författarskap och när en kultursida erbjöd mig att skriva bokrecensioner tackade jag ja.

Det var så jag återupptäckte lusten att ta isär, ordna och blottlägga. Med skillnaden att den här gången var det inte maskiner jag plockade sönder, utan berättelser och dikter.

Jag tyckte mig vara den borne kritikern. Trots allt hade jag ju ägnat mig åt denna dubbla syssla sedan barndomen: förståelse genom tudelning och sökandet efter ett språk som gav mening.

Allt och inget begrep jag.

Men det fanns inte tid för reflektion. Dekonstruktören tog över, och jag utökade mitt fält till andra konstformer än litteraturens: teater, arkitektur, fotboll. Sveriges första professionella kritiker, August Brunius, var min förebild. Snart kunde jag recensera en aprikoscocktail, likväl som Jon Fosse.

Ständigt beställde redaktionen nya texter, och varje gång erbjöd de lägre ersättning. Till slut var jag tvungen att själv betala för att publicera mina artiklar. Det gjorde mig ingenting. Kritiken blev nämligen min fenomenologi, min existentialism. Det sätt jag kunde förstå världen på.

Människan var utkastad i ett absurt kosmos utan inneboende mening, men genom att plocka isär någontings konstruktion, väga delarna i handen, ordna dem och peka ut för andra att ”där, där, har du cocktailbärets hemlighet. Det är just dess röda färg och alkoholmättade sötma som gör att vi älskar det”, kunde jag skapa en mening i tillvaron som annars saknades. Fick jag inte sönderdela låg världen stum och död framför mig. På samma sätt som den där långvågsradion gjort i min barndom innan jag stack skruvmejseln i dess innanmäte och den gav mig sin livgivande kyss.

När Humboldt-universitet anordnade en tävling i kritik anmälde jag mig genast. Vi tilldelades varsitt verk och fick använda vilken metod och teori vi ville. Den som värderade verket på grammet närmast dess objektiva värde vann.

Efter det var jag världsmästare i kritik!

Men det var just i segerruset tvivlets tagg stack mig.

Hur kunde världen egentligen bli mer begriplig genom att sönderdelas? Behövde den inte tas in i sin helhet?

För en tid lät jag mina klåfingriga händer vila. Jag ansträngde mig istället för att se på världen, utan att röra den.

Långsamt såg jag att det också fanns en mening i vad världen var – när den liksom bara var.

Jag insåg att jag inte enbart tyckte om att studera cocktailen. Jag tyckte även om att dricka den. Att se dess färger spela över mina händer i barens dämpade sken medan jag samtalet med mina vänner. Också det var meningsfullt, deras ord var meningsfulla, också om det de sa saknade en konstnärlig form.

För första gången på länge väcktes åter min lust att berätta. Om detta – denna nyvunna mening – var jag tvungen att skriva!

Världens fanns inte enbart i sönderdelandet. Den fanns också i att sätta samman, foga ihop, se och beskriva.

Jag blev det tvehövdade monster jag alltid varit. En kropp med två huvuden. Det ena vänt mot framtiden, det andra mot det förflutna.

Det ena sjöng vackra sånger om det den såg. Det andra sprutade ur sig en förgörande eld, eller gnisslade tänder.

Men som alla vet kan monstret inte hjälpa att det är ett monster.

Jag har fortsatt mina båda värv. I ena stunden lyfter jag andras verk, håller dem i handen och försöker väga dem för att bestämma deras värde. Det händer att jag måste peta i dem för att de ska ge mig en stöt som sätter igång det språk som gör att jag kan beskriva dem.

Men det händer att jag tröttnar på att förklara och sönderdela. Då struntar jag i allt vad transkribering heter, och tillåter mig att fantisera ihop de berättelser som döljer sig i världens sprak och mummel.

Tvivlet har för den delen inte lämnat mig. Frågan om jag är den som skapar världen med mina sånger, eller förgör den med min eld. Ifall jag härdar den, eller bedrar den med ljuva toner. Toner som är falska eftersom de är alltför vackra, och vill skapa mening där ingen finns.

Det händer att jag drömmer om det omöjliga. Att jag en dag ska bli en sammansatt varelse, med ett språk. Så att jag både kan se cocktailbärets skönhet, beskriva varför det är vackert och känna dessa ljuva sötma i munnen när det krossas mellan tänderna.

Martin Engberg
författare och kritiker