Nära döden-upplevelser: Liemannen är en livscoach

Döda är vi när alla hjärnfunktioner oåterkalleligt är borta. Men om hjärta och andning stannar kan man få en glimt. Över den funderar Jimmy Vulovic.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En människa kämpar sig igenom dödsskräck, smärta och meningslöshet. Livet går. Det kommer en dotter, en son. Långt senare vilar en gammal döende hand i en yngre och för en kort stund får döden belysa livet. Att allas vårt oundvikliga slut bär livsinsiktens början i sig är sedan länge känt i skönlitteraturen. Ett av de mest gripande exemplen är Ivan Iljitjs död som Leo Tolstoj tecknar med mästerlig hand i en kortroman med samma namn från 1886. I den får vi följa hans liv av social och materialistisk ytlighet tillsammans med dottern, sonen och hustrun ända tills döden låter honom förstå den egentliga meningen. Även filosoferna är väl medvetna om allt det där. Livet kan enbart förstås baklänges men det måste levas framlänges, skriver Søren Kierkegaard i en notering från 1843. När man läser hans tanke högt låter den som en självklarhet, så pass självklar att dess innebörd ofta glöms bort. Ungefär som då vi i berättelser gång på gång låter oss överraskas av bra intrigvändningar. Vi vet ju alla att något kommer ske, något som förklarar allt som redan har varit. Det är en självklarhet. Ändå förvånas vi när det väl händer. Skönlitteratur liknar på det viset livet. Berättelser kräver också ett slut för att början och mitten ska fullbordas och förstås. Att läsa är därför som en övning i att leva och att dö.

”Jag levde alltså mitt liv en gång till. Jag träffade människor jag inte ägnat en tanke på 50 år, jag visste vad de hette och vad de tänkte och vad jag tänkte.” Orden kommer från en man som var 74 år då han dog. Hjärtstillestånd. Kliniskt död men efter 1 minut och 40 sekunder återupplivades han av överläkaren Hans Zingmark som senare intervjuade mannen för en forskningsstudie om nära döden-upplevelser. Anders, som den avlidne kallas i studien, fortsätter: ”Hela mitt liv i detalj igen på 1 minut 40 sekunder – hur gick det till? Den sista dagen jag levde om, var när jag tittade på dig och mötte din blick.” Hans Zingmark kunde naturligtvis inte svara på hur det hade gått till. Ingen kan det. Men i studien ”Near-death experiences and the change of worldview in survivors of sudden caridac arrest”, som han 2022 skrev med Anetth Granberg Axèll, finns många andra svar. I den bekräftas nämligen på ett fascinerande sätt flera slutsatser från både tidigare forskning och från den beprövade livserfarenhet som kommer till uttryck i exempelvis skönlitteratur.

Ett varmt sken och en härlig känsla av att nå en annan dimension är ett återkommande tema i de fyra djupintervjuer som studien bygger på. Ljuset beskrivs som livfullt, fritt från all ondska någonstans bortom vår fysiska verklighet. Tyvärr är det långt ifrån alla som får uppleva det, i alla fall om vi ska tro den tidigare forskning som säger att bara mellan 10 och 20 procent av dem som rycks ur dödens käftar återvänder med en nära döden-upplevelse. Så kanske stämmer det som en gång har sagts om att alla inte får gå samma väg. Förvåning förenar också återvändarna. Tre av studiens deltagare saknade då de dog all tro på en existens bortom det materiella livet, men alla fick bevittna motsatsen och då försvann även deras tidigare rädsla för döden. Ungefär som Ivan Iljitj då han alldeles i slutet av den smärtsamma dödskamp som han aldrig ska få återvända ifrån febrilt letar efter sin gamla dödsskräck. Men den är borta. Självcentreringen som präglat hela hans liv lämnar honom också. Då befrias han och döden finns inte längre. I romanen står det skrivet: ”Istället för döden var ljus. – Jaså, är det så! sade han plötsligt högt. Så härligt!”

Trams, säger skeptikern. Det där är bara historier som det inte finns några bevis för alls, sådant som människan i årtusenden berättat för att finna tröst och moralisera om hur vi bör leva. Nu vet vi bättre. För nu tror vi på Vetenskapen där vi kan mäta saker och ting. Och det stämmer givetvis som skeptikern säger att människan länge har berättat om evigheten. Många har moraliserat också. För redan i den direkt från muserna åkallade historien om Odysseus irrfärder finns det ju faktiskt två vägar ut ur livet, en för de få till de ljusa elyseiska fälten och en in i Hades mörkerrike. I elfte sången närmar sig hjälten de döda i mörkret. Odysseus söker där råd om livet och siaren Teiresias berättar vad han måste göra för att kunna ta sig hem igen. Och av sin mor får han veta vad som har hänt på Ithaka sedan han lämnade ön för att strida vid Troja. Överväldigad av starka känslor öppnar han sin famn mot modern och ”tre gånger, såsom en dröm eller skuggbild, vek hon tillbaka”. Varför, mor? Hon svarar honom att ”likt en dröm fladdrar själen kring sen den övergett kroppen”. Och då förstår ju vem som helst att undflyende väsen av det slaget inte låter sig mätas.

Det omätbara finns överallt. Av någon anledning finns exempelvis Ivan Iljitj i mig. Där är han tillsammans med många andra fiktiva personer som har berört mitt liv. Därinne bor också verkliga människor som jag har förlorat. De som för en kort stund plötsligt kan bli så levande igen, som om de när som helst skulle kunna komma in genom dörren eller kanske slå en signal, trots att de är döda. Alla är de omätbara men det gör inte känslan av dem osann. Och det finns mycket, även inom Vetenskapen, som vi antar finnas bara på grund av spåren det efterlämnar. Ingen har ju ännu sett eller direkt mätt varken DNA-strängens dubbelhelix eller universums mörka materia. Ändå tror vi på båda delarna. Då borde ju även de spår döden lämnar vara värt något, i både fiktionen och verkligheten. Ivan Iljitj ser med dödens hjälp meningslösheten i det ytliga liv han levt. Han fick ingen möjlighet att återvända för att förändra det. Deltagarna i studien fick dock dö med livet i behåll och deras lärdomar liknar det som litterära röster ur evigheten ofta berättat om. De återvände alla med insikter om börjans och mittens betydelse, förstod att värdera nära relationer mer än materiella ting. Livet blev mer levande efter döden. Samtidigt fylldes deras syn på det liv som vi alla just nu lever oss igenom av en stor tacksamhet och respekt. Om inte det är värdefull kunskap så säg.

Jimmy Vulovic
litteraturforskare och författare