Långessä: Såret efter Hiroshima är fortfarande vidöppet

Synen på depression har förändrats dramatiskt genom århundradena, men upplevelsen av sjukdomen tycks konstant. Mona Masri funderar på det ljus som trots allt finns i det kompakta mörkret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Svårt att fatta beslut, och att koncentrera sig Sömnsvårigheter, minskad eller ökad aptit. Brist på energi, lätt att få skuldkänslor Ingenting är kul längre. Självmordstankar. Det är symptomen för depression, och ändå är det svårt att beskriva hur det känns. Jag tänker att depression, precis som en orgasm, är omöjlig att föreställa sig om man aldrig haft en. En depression förvränger verkligheten. Den kan få småprat att låta som ett förfärligt larm, ett ljust rum att kännas som att stirra rakt in i solen. Tiden går fort och långsamt på samma gång; en dag blir ett ögonblick och ett liv en outhärdlig evighet. Lidandet blir således tidlöst, och det är denna irrationella logik som får självmordet att framstå som en tröst. För att bli av med den sjuka delen, offras hela jaget. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon Idag anses depression bero på ärftlighet och psykologisk sårbarhet, kemisk obalans i hjärnan och hur livet ser ut i övrigt; arbetslöshet, skilsmässa och ensamhet är riskfaktorer. Men synen på depression har växlat över tid. Aristoteles trodde att det var genierna som drabbades av melankoli; den svarta gallan som det kallades för då. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon efter att ha syndat, medan det under renässansen sågs som ett uttryck för känslomässigt djup. Inom teatern fick svårmodiga karaktärer ofta rollen som insiktsfulla; den kändaste är kanske Shakespeares Hamlet. Folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. I takt med teknologiska framsteg talade man alltmer om människan i mekaniska termer och djup nedstämdhet sågs som en defekt i den mänskliga maskinen. Men när romantiken blommade vid slutet av 1700-talet vände det, nu värderades känslorna högt igen och folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. De läste sorglig poesi och romaner som ”Den unge Werthers lidande”. Men läkare konstaterade snart det som är vedertaget än idag: att en depression hindrar en person från att blomstra. Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Men fungerar depression alltid på samma sätt överallt? Den brittisk- indiske läkaren och antropologen Sushrut Jadhav skriver att vi har en västerländsk syn på depression, som i Europa präglas av kyrkan. Tanken att sjukdomen går i arv från förälder till barn kan till exempel ses som metafor för den kristna arvssynden. Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Läkare pressar in sina indiska patienters symptombeskrivningar i färdiga mallar formade efter engelskan, och bortser då från indiska uttryck som söt smärta, värme i huvudet och så vidare. Resultatet blir vad han kallar för en kulturell rensning av patienters narrativ. Han hävdar alltså inte att sjukdomen inte finns på den indiska landsbygden, men att den kan ta sig olika uttryck. Den som någon gång erfarit den vet att depressionen kommer smygande men arbetar snabbt. Men om vi håller oss till denna västerländska bild så har alltså synen på den förändrats genom historien. Men det som slår mig, när jag läser skildringar från deprimerade själva; vare sig det är en munk på 1300-talet eller anonyma internetskribenter idag, är att de beskriver samma upplevelse. 1300-talsmunken skulle säkert kunna läsa Sylvia Plaths roman ”Glaskupan”, om en ung kvinnas mentala förfall, och känna igen sig. I boken skildrar Plath depressionen inifrån; hur verkligheten långsamt förvrängs tills huvudpersonen lägger sig i ett hål i väggen efter en överdos sömntabletter. När hon vaknar upp på sjukhus döljer hon sina ben för att sköterskorna ska slippa se hur motbjudande de är. Borta är den bildningstörstande unga kvinna som längtat efter framtid och frihet, kvar är en person som föraktar både sig själv och andra och som är helt behovslös. Inga begär och heller inga drömmar. Allt på bara ett par månader. För, som den som någon gång erfarit den vet; depressionen kommer smygande men den arbetar snabbt. I ”Harry Potter” gestaltar JK Rowling depressionen som det våldsamma monstret ”Dementor”; ett ord hon skapat genom att sätta ihop de engelska orden för depression och plågoande,”tormentor”. Dementorn suger ut offrets alla lyckliga minnen och ersätter dem med hopplöshet. Första gången Harry Potter möter en dementor förlorar han medvetandet och hör sin mördade mammas röst. När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. ”Det kändes som om jag aldrig skulle kunna bli glad igen” säger Harry Potters vän efter att dementorn attackerat. På tal om demoner. Såhär skriver den tyske filosofen Nietzsche 1882: ”Hur skulle du reagera om en vacker dag eller natt en demon nästlade sig in till dig i din ensammaste ensamhet och sade till dig:’Detta liv, sådant du nu lever och har levt det, kommer du att få leva en gång till och otaliga gånger till; och ingenting nytt kommer att fogas till det, utan varje smärta och varje lustkänsla och varje tanke och minsta suck och allt det outsägligt lilla och stora i din tillvaro måste du uppleva på nytt (…)Skulle du inte kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Eller har du en gång upplevt det oerhörda ögonblick då ditt svar skulle bli detta: ”Du är en gud och aldrig hörde jag gudomligare tal!” Den allmänna tolkningen av Nietzsches tanke om den eviga återkomsten är ungefär att man ska leva var dag på ett sätt som man gärna skulle återuppleva. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig? Men för mig är det också en beskrivning av den deprimerade hjärnans eviga ältande, som i sin ensammaste ensamhet återupplever all smärta, liten som stor om och om igen. När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. Skulle inte du kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Kvinnor som just fött barn uttrycker ibland förundran efter en förlossning: tänk att min kropp kan föda fram en annan människa. Efter en depression kan man tänka: Tänk att min hjärna kan få mig att vilja förinta mig själv. Det kan vara en upplevelse av att förlora förankring i världen. Golv lutar, väggar buktar inåt och taket hänger tungt. Utan att man märker det börjar ögonen gråta, kroppen läcker. Den du var är du inte längre. Det är kanske inte så som Aristoteles sa att mörkret drabbar de med djupare inre, men däremot tror jag att den som sjunkit ner, kommer rikare tillbaka. I ”Brev till en ung poet” skriver poeten Rilke insiktsfullt att sorgsenheten kommer in i och blir en del av oss, men den passerar alltid och när den lämnar står vi redo för en ny framtid. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig? För dig som är deprimerad kan det kännas som att du är ensam om din upplevelse, i så fall är du ensam tillsammans med 300 miljoner människor som också lider av depression just nu. Det kan vara svårt att tro, men det går verkligen över. För som Rilke skriver: bli inte bestört när ett vemod djupare än något annat du upplevt tar över dig. Du måste tänka att någonting är på väg att hända i dig, att livet inte har glömt bort dig, att livet håller dig i sina händer och kommer inte låta dig falla. Mona Masri, kritiker och medarbetare på kulturredaktionen i P1. Om du har tankar på att ta ditt liv är det viktigt att söka hjälp. Du kan till exempel ringa till Hjälplinjen på telefon 0771-22 00 60. Om du mår mycket dåligt och känner att du inte orkar mer ska du söka hjälp hos vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning, eller ringa 112. Litteratur: Johann Wolfgang von Goethe “Den unge Werthers lidande” (2011) Norstedts förlag. Översättare: Ralf Parland Friedrich Nietzsche ”Den glada vetenskapen” (1882) Bokförlaget Korpen, översättning av Carl-Henning Wijkmark Rainer Maria Rilke ”Brev till en ung poet” (2015) Wolf Theory. Översättare: Leo Hallerstam Sushrut Jadhav ”The Cultural Origins of Western Depression” (1996) http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/002076409604200403?journalCode=ispa Sylvia Plath "Glaskupan"(1974). Trevi. Översättare: Christina Liljencrantz J.K Rowling ”Harry Potter och fången från Azkaban” (2010) Rabén & Sjögren. Översättare: Lena Fries-Gedin.

20 Dec 201710min

Hur ser världen ut imorgon? Nästa vecka? Om ett år? Att förutspå framtiden är en svår konst. Men det finns några som lyckas bättre än andra: Superprognostiker. Hur gör de egentligen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ska det regna i morgon? Leder den här utbildningen till jobb? Vem vinner nästa val? Vem vinner allsvenskan? Ska jag ta en livförsäkring eller inte? Våra liv och våra beslut grundar sig i stor utsträckning på förutsägelser om framtiden. Vi räknar på den, räknar med den, hoppas på och oroar oss för den. Det finns experter som vill hjälpa oss med våra prognoser, meteorologer, börsanalytiker, statistiker, seismologer, framtidsspanande kolumnister. Många av våra förutsägelser tar vi helt enkelt för givna, att det blir en dag också i morgon, att affärerna är öppna som vanligt, att telefoner, tåg, apparater åtminstone för det mesta fungerar. Men ju längre framåt vi blickar desto svårare blir det. Aktiekursen de närmsta tre månaderna går förmodligen att säga något om men det är betydligt svårare att säga något om världsekonomin år 2050. Hur vädret ser ut i morgon går att ta reda på, men hur det ser ut om en månad är i princip omöjligt att sia om, och då får de som spår i kaffesump säga vad de vill. Det visade sig att en liten del av dessa frivilliga amatörer kunde förutsäga framtiden med förbluffande stor säkerhet Psykologen och statsvetaren Philip E Tetlock gjorde sig ett namn redan för trettio år sedan med sitt forskningsprojekt Expert Political Judgement: How good is it? How can we know? där han visade att politiska experter inte kunde förutspå framtiden bättre än en pilkastande schimpans. Men sedan dess har han arbetat vidare. I det omfattande The Good Judgement Project som han och medförfattaren Dan Gardner beskriver i boken Konsten att förutsäga framtiden har han arrangerat ett slags prognostävlingar där 2800 frivilliga får svara på frågor om världshändelser, ofta med politisk anknytning. Det visade sig att en liten del av dessa frivilliga amatörer kunde förutsäga framtiden med förbluffande stor säkerhet, 30% bättre än den genomsnittlige amerikanske underrättelseanalytikern, som ändå har tillgång till mer och ibland hemligstämplad information. Tetlock kallar dessa personer för superprognostiker och försökte ta reda på vilka de var och hur de tänkte. Superprognostikerna är allmänbildade, kunskapstörstande och intelligenta Tetlocks analys kommer att göra alla med förhoppningar om synskhet och siarförmågor besvikna för när han analyserar superprognostikerns egenskaper visar det sig att det är hårt arbete, insamlande av information, nyfikenhet och omdöme som fäller utslaget. Superprognostikerna kan för övrigt inte heller förutsäga framtiden, det kan nämligen ingen, men kommer fram till prognoser som är något bättre än alla andras. Och det avgör saken, det vet varenda hygglig pokerspelare. Superprognostikerna är allmänbildade, kunskapstörstande och intelligenta, men å andra sidan finns det många med dessa egenskaper som inte alls kan förutspå framtiden speciellt bra. Mer specifikt är då att superprognostiker aldrig är låsta vid en uppfattning utan beredda att erkänna sina fel. De är försiktiga, ödmjuka och tror inte på ödet. De betraktar sina åsikter som hypoteser som kan prövas och inte klenoder att slå vakt om. De gillar matematik och kan räkna ut saker. De är pragmatiska. De utvärderar sitt arbete och mäter sina resultat. De är beredvilliga att ompröva sina utgångspunkter. Men läsupplevelsen står också i skarp kontrast till vad som tycks vara den allmänna synen på framtiden som allt dystrare. Inalles blir slutsatsen en befriande avförtrollning av siarförmågan och så långt från kristallkulor, tarotort och handflatans livslinje man kan komma. Å andra sidan kan det tyckas som en fullständig självklarhet (och ha ganska lite med framtidsförutsägelser att göra) att kvalificerade gissningar förutsätter kunskap. Allt fler människor hoppas allt mindre på framtiden. Det finns ett slags positiv positivism i boken, en känsla av att saker går att göra någonting åt, bara man arbetar hårt, systematiskt och tar reda på fakta. Har man den minsta pragmatiska naturvetenskapliga ådra är det svårt att inte dras med i entusiasmen. Men läsupplevelsen står också i skarp kontrast till vad som tycks vara den allmänna synen på framtiden som allt dystrare. Mätningar, också i Sverige de senaste åren, exempelvis från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, visar att allt fler människor hoppas allt mindre på framtiden. Detta trots, menar Tetlock, att det finns mycket som talar för att världsläget inte alls ser så illa ut och anför exempelvis att livslängden ökat med 23 år på fem decennier, och att såväl barnadödlighet, väpnade konflikter som dödsoffer i krig minskat. Dissonansen mellan upplevelsen och sakfrågan förklaras för att vara en kognitiv illusion, som bland annat sociala medier bidrar till, med en för ensidig informationsinhämtning och ett meningsutbyte med endast sina likar. Det som ibland brukar benämnas filterbubblor. Samtidens misströstan inför framtiden kan också tillskrivas det faktum att den tycks oviss, snarare än dyster. Han hänvisar också till psykologisk forskning i så kallad "skalokänslighet" och beskriver en studie där en grupp informerades om att två tusen oljeindränkta flyttfåglar drunknar varje år. Nästa grupp fick veta att tjugotusen flyttfåglar drunknade. Och ytterligare nästa att tvåhundratusen drunknade. När de sedan fick frågan om hur mycket de kunde tänka sig att betala för att förhindra fågeldöden blev genomsnittet för alla grupper exakt lika mycket, 80 dollar. Alla såg samma syn framför sina ögon, bilden av en döende fågel och själva skalan, proportionerna, försvann i bakgrunden. Till sist får vi heller inte glömma att det bakom prognoser ofta lurar ideologi och egenintresse. Samtidens misströstan inför framtiden kan också tillskrivas det faktum att den tycks oviss, snarare än dyster. Människan har en stark motvilja till osäkerhet; det visar exempelvis den så kallade Ellsbergs paradox som går ut på följande: En försöksperson får välja mellan två urnor med vita och svarta kulor. Får man en svart kula vinner man. Inuti den ena urnan finns femtio vita och femtio svarta kulor; i den andra urnan finns det en okänd mängd svarta respektive vita kulor. Trots att chansen till vinst är exakt densamma i båda krukorna, 50/50, väljer överlägset flest människor den första urnan, eftersom man då åtminstone vet förutsättningarna. Vår motvilja mot osäkerhet kan rentav leda till att vi föredrar att något dåligt med säkerhet inträffar framför att något dåligt kanske inträffar. Till sist får vi heller inte glömma att det bakom prognoser ofta lurar ideologi och egenintresse. Svaret på exempelvis frågan om "det går bra för Sverige" färgas ofrånkomligen av om den som räknar på siffrorna befinner sig i regeringsställning eller opposition. Framtiden är osäker. Men om den nu känns mörkare och mer oviss än någonsin kanske vi kan finna ett slags tröst i att människor genom historien synnerligen ofta betraktat framtiden som mörkare och mer oviss än någonsin. Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker Detta är en redigerad återutsändning av OBS från november 2016. Litteratur "Expert Political Judgement: How good is it? How can we know?" Philip E Tetlock, Princeton University Press (2005) "Konsten att förutsäga framtiden: en bok om superprognostik"- Philip E. Tetlock, Dan Gardner, Bokförlaget Daidalos (2016)

14 Dec 20178min

Den traditionella synen på naturen är naiv och romantisk, menar ekofilosofer som förespråkar svart ekologi. Författaren och kritikern Dan Jönsson utforskar idéerna och efterlyser hopp om räddning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om ni har sett Werner Herzogs dokumentärfilm ”Grizzly Man” så minns ni säkert scenen där Herzog sitter med hörlurar och lyssnar, uppenbart skärrad, på ljudinspelningen av hur äventyraren och björnmannen Tim Treadwell och hans flickvän blir överfallna och uppätna av en grizzlybjörn. Filmen skildrar hur Treadwell under de tretton år han levde med grizzlybjörnar i Alaska blev alltmer fientlig till den mänskliga civilisationen, folk som kände honom beskriver det som att han i grund och botten ville bli en björn, och i scenen där Herzog lyssnar på inspelningarna av hans död, detta andäktiga, tysta centrum i filmen, förstår vi hur drömmen på ett makabert sätt går i uppfyllelse. Makabert – men logiskt: i Herzogs ögon är Treadwell en modig men romantisk fantast som inbillar sig att hans kärlek till björnarna är besvarad och att den på något vis ska göra honom till en del av naturen. Men, säger Herzog, i naturens ögon är människan fullkomligt likgiltig. Enda sättet att bli en del av den är som just ett av alla led i näringskedjan. För den svarta ekologin är den gröna idyllisk och naiv, den prackar på naturen en falsk moral. Och det blir vi ju alla förr eller senare. Rättare sagt: vi är det hela tiden. Redan i livet är våra kroppar som bekant fulla av bakterier och virus, parasiter och mitokondrier som när sig av vårt blod och våra utsöndringar. Och som vi i vår tur är beroende av. Det låter som självklarheter när man säger det, men det är det knappast. Treadwells tragedi är tvärtom, kan man säga, den yttersta konsekvensen av en förhärskande natursyn som drar en skarp gräns mellan människa och natur, och där naturen står för allt som den mänskliga civilisationen inte är: självreglerande, måttfull och harmonisk. Med andra ord sinnebilden för ett oförstört paradisiskt urtillstånd som vi människor har fjärmat oss från genom vår civilisation och som man inbillar sig på något vis kunna ”gå tillbaka” till. Men varje sådant försök att ta sig tillbaka över civilisationsgränsen kan som Herzog ser det bara sluta på ett sätt när vi möter naturen sådan den verkligen är. Kaotisk, våldsam och totalt livsfarlig. Antropocen – alltså idén att människans inverkan på jorden är så avgörande att den har gett upphov till en ny geologisk epok Lite grovt skulle de här olika synsätten kunna sammanfatta skillnaden mellan det som kallas ”grön” och ”svart” ekologi. För den traditionella, gröna ekologin, som idag genomsyrar allt från populärkultur till administrativt kretsloppstänkande och politiska hållbarhetsvisioner, framstår naturen lite som en mänsklig superkropp det är vår uppgift att ta hand om ungefär som vi sköter våra egna kroppar; naturens kropp kan bli sjuk men om vi släpper ut lite mindre rök frisknar den till och får lättare att andas. Den gröna ekologin noterar sjuka träd, oljeskadade fåglar och döda fiskar, den värnar om valar och rödlistade insekter men, säger den svarta ekologin: har den någon medkänsla med våra virus? Har den någon blick för den natur som inte är grön och god och grann, för isvidderna och havsdjupen, för tarmfloran och cancercellerna, för geologins mörker och rymdens svarta oändlighet? För den svarta ekologin är den gröna idyllisk och naiv, den prackar på naturen en falsk moral och ser bara det som är i ögonhöjd, det oändligt smala ekologiska segment där vi själva råkar hålla till. Den är antropocentrisk, och därmed förljugen. Den svarta ekologin vill vända på kikaren. Den amerikanske ekofilosofen Timothy Morton, en av rörelsens ledande teoretiker, argumenterar i sin bok ”Dark Ecology” för en natursyn som på allvar försöker ta in vad vetenskapen säger. För Morton är begreppet antropocen – alltså idén att människans inverkan på jorden är så avgörande att den har gett upphov till en ny geologisk epok – det som kan tvinga människan ut ur den antropocentriska bubblan. Insikten om klimatförändringarna har redan fått oss att börja se inlandsisarna som en del av ekosystemen, och medan tiden för tvåprocentsmålet rinner ut, och medan det långsamt börjar gå upp för oss att vi befinner oss mitt i en ekologisk förintelse där 50 procent av världens djurliv har försvunnit på 40 år, enligt Världsnaturfonden – jag måste upprepa den siffran: hälften av alla djur på jorden har alltså försvunnit på bara 40 år – så stiger känslan av uppgivenhet inför vad vi egentligen kan göra åt saken. Antropocen, förklarar Morton, tvingar oss att se oss själva utifrån, hur vi verkar och ingår i ett sammanhang från det oändligt lilla till det obegripligt stora. Och det är perspektiv som skapar förvirring och obehag. När jag till exempel startar motorn till min bil är jag medveten om att jag därmed bidrar till växthuseffekten. Men jag är samtidigt lika medveten om att det rent statistiskt inte har någon som helst betydelse om just jag startar motorn eller låter bli. Visst är det bra med solceller; problemet är att de låter oss fortsätta skapa tillväxt och förödelse. Denna giftiga, paradoxala kombination av insikt och vanmakt är själva kärnan i den svarta ekologin. Dess grundstämning är i sin essens melankolisk, rentav depressiv. Antropocen, skriver Morton, tvingar oss till nya perspektiv inte bara i rummet, utan också i tiden. Den gröna ekologin har låtit oss leva kvar i vår mänskliga tidsbubbla fast geologins och astronomins enorma tidsrymder är välkända sedan länge, och tidsuppfattningen hos sniglar och kampfiskar var något som den tyske forskaren Jakob von Uexküll resonerade kring redan på trettiotalet. Men antropocen tvingar oss att se oss själva samtidigt som bakterievärdar, individer och samhällen – och som art, vilket skapar en helt annan tidshorisont. Vi ser att mänsklig tid och geologisk tid är sammantvinnade. Den gröna ekologin må vara naiv och romantisk, men den bär i alla fall på ett hopp om räddning och en uppmaning till handling. Följaktligen förklarar Morton att när han skriver ”nu” eller ”nutid” menar han de senaste tolvtusen åren, ungefär. Antropocen är ingenting som uppstod med industrialismen eller atombomben – det är konsekvensen av en utveckling som påbörjades när den förste jordbrukaren satte sin plog i jorden. Den neolitiska revolutionen drev igång en process som vi människor gärna vill se som en historia om utveckling och framsteg men som sedd ur den svarta ekologins artperspektiv snarare visar sig som en sorts biologisk algoritm. Morton kallar den för ”agrilogistics”, alltså en agrar logik som inbegriper vissa beteenden och tankemönster vi fortfarande sitter fast i. Industrialismen var bara en tempohöjning i processen, och dagens storskaliga planer för att dämma upp klimatförändringarna blir bara ytterligare bränsle på den agrilogistiska brasan. Visst är det bra med solceller; problemet är att de låter oss fortsätta skapa tillväxt och förödelse. Plastflaskorna vi pantar blir råvaror i en global kretsloppsindustri som får katastrofen att rulla vidare. Deprimerande, var ordet. Och nej tyvärr, jag vet inte vad vi ska göra. Jag tror inte Timothy Morton vet det heller. Den gröna ekologin må vara naiv och romantisk, men den bär i alla fall på ett hopp om räddning och en uppmaning till handling som den svarta ekologin med sina hisnande perspektiv egentligen bara har ett cyniskt leende till övers för. Morton talar yvigt men vagt om det han kallar ”ecognosis”, ekologisk insikt, och om samexistens mellan arterna, men vad det innebär i hård praktik och hur det skulle kunna bryta den tolvtusenåriga algoritmen står skrivet i stjärnorna, snarare får jag en känsla av att det handlar om att hålla hårt i hatten och göra det bästa av katastrofen. Ingen insikt jag vill ge i julklapp till mina barn precis, men dessvärre är jag rädd att det ligger något i den. Om vi smyger tyst och springer fort kanske vi klarar oss. Björnen sover, än så länge. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur: "Dark Ecology", Timothy Morton, Columbia University Press (2016) Aiolos – tidskrift för litteratur, teori och estetik. Nr 56, 2017: Svart Ekologi. Erik van Ooijen och Håkan Trygger (red).

12 Dec 20179min

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka ja, ordet vinterkräksjuka alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ord föds ur ett behov. Ting eller beteenden som skapats genom mobilen eller annan teknisk utveckling behöver benämnas. Ytterligare andra ord skapar vi av retoriska skäl, för att uttrycka en värdering. Ett exempel är ”mansplaining”, vilket i nästa svengelska led väl blir ”att mansplejna”, något som ni vid det här laget har förstått att hela denna essä går ut på. Vet ni vad hamburgare numera heter på gotländska? ”Kytvarpe”. Köttvarpa. Eftersom gotlänningar naturligtvis begriper det genuint fastländska ”hamburgare” så är praktisk nytta inte drivkraften bakom nyskapelsen, utan viljan till en identitetsmarkör, om än med glimten i ögat. Språket bär signaler som talar om vilka vi är eller vill vara. Det finns till och med värdeladdade ord som inom en grupp eller subkultur fungerar som ett bekräftande kitt, men som slinter fullständigt utanför kretsen – tänk er rappkulturens vokabulär med ”bitch” och ”ho” och n-ordet i ett familjemysprogram på TV så förstår ni vad jag menar. Men så skapar vi också en hel del nya ord mest på kul. Ibland gränsar lekfullheten till poesi när nyorden likt vardagsmetaforer försöker att fånga något tidstypiskt i ett snabbt målande penseldrag. Hur stort genomslag de får beror på deras inneboende finurlighet eller träffsäkerhet. Om de berör eller får oss att dra på munnen så minns vi dem bättre. Men vad är egentligen nyttan med en massa nya ord? Varför måste språket överhuvudtaget förändras? Vore det inte smartare om vokabulär och grammatik var något statiskt och beständigt, som färgskalan på en målares paljett, även om konstnärers motiv förändras över tid? I så fall skulle alltid den äldsta och den yngsta generationen friktionsfritt kunna förstå varandra. I så fall skulle vi utan problem kunna tillägna oss dokument på många hundra år gammal svenska utan att missförstå. Så är det ju inte. Grammatiska krångligheter tenderar att förenklas, ord kommer till, eller faller bort, eller skiftar i betydelse. Så varför laga en språkmaskin som fungerar? Från och till stöter du på representanter för den välmenande kår av självutnämnda språkpoliser som gärna rider ut på käpphästar för att tillrättavisa andra om språkets absoluta rätt och fel, och de är alla mycket bättre på grammatik än dig. (Mm, det där gjorde jag med flit.) Lingvister brukar invända att språkutveckling snarare drivs av vad som är ändamålsenligt och enkelt, men däremot inte av estetik. Och så en sak till: vi människor kommunicerar med varandra också för att det är roligt. Genom åren har språkforskare undersökt om schimpanser kan tala. Svaret är att de nog kan det, med teckenspråk på en mycket enkel, behovsstyrd nivå, men att de däremot faktiskt inte har någon större lust. Bakom människans kommunikationsvilja däremot finns en lekfullhet som ständigt vill överraska och fånga den som lyssnar. Denna vår vilja att beröra och roa kräver nya ord. Ett par gånger har jag själv på lite olika vis varit med om att lansera nya ord. Det första var som reporter på Expressen för 16 år sedan. Mitt uppdrag var att ta reda på vad det var för märklig åkomma som grasserade, och som gjorde att folk plötsligt spydde hejdlöst under något dygn för att sedan lika snabbt tillfriskna. Läkaren på Smittskyddsinstitutet sa att ett svenskt namn för åkomman saknades, men hon hade snappat upp en populär benämning på engelska. Den översatte jag till det rätt brutala ”vinterkräksjuka”. Ordet slog an och spred sig. Några år senare skrev en läsare in till Dagens Nyheters språkspalt och undrade vem det var som ”hade kontaminerat det svenska språket” med det ”förfärliga” ordet vinterkräksjuka, och tidningen svarade på torrast möjliga vis att det var jag. Gudarna ska veta att jag gärna hade bidragit med ett vackrare ord för ett tillstånd av skönare natur. Men om något kan det ändå duga som exempel: kräksjuka benämner något vi inte hade ord för tidigare, och det på ett målande vis som beskriver sjukdomstillståndet på ett sätt som fångar vår uppmärksamhet. Lösnummersäljande tabloider, kommersiellt beroende just av att fånga vår uppmärksamhet, är stundtals mästerliga i att skapa nya ord – tänk bara på hur löpsedeln med ”nakenchock” eller ”ryssvärme” faktiskt fångar vår blick. Exemplet vinterkräksjuka fascinerar mig på ytterligare ett vis. Det sattes på pränt första gången i februari 2001 och kom in på nyordslistan året därpå. Äldre än så är det alltså inte. Ord och uttryck som ”livspussel”, eller ”googla”, eller ”stalka”, eller att ”vara på tårna”, har inte heller många år på nacken, men nog känns det som att de har funnits mycket längre? I juni 2010 skrev jag en artikel i Kyrkans Tidning som blev en länk till att popularisera ordet ”hen”, ett könsneutralt pronomen som dittills mest hade hört hemma inom queerteorin. Artikeln plockades upp av TT och blev snabbt en snackis. Ett studieförbund hade antagit en ny intern antidiskrimineringspolicy som stadgade att en person som inte kunde eller ville identifiera sig som han eller hon skulle benämnas hen på arbetsplatsen, också när personen själv inte var närvarande – fullt begripligt sett till ambitionen att ingen skulle uppleva sig som kränkt på jobbet, men sett mot hur språkutveckling brukar fungera möjligen mer utmanande. I boken ”Laddade ord” ställer sig författarna, lingvisterna Lars Melin och Mikael Parkman, kritiska till föreställningen att språket i sig formar samhället och påverkar maktrelationer. Tre fjärdedelar av världens språk har exempelvis könsneutrala personliga pronomen utan att de patriarkala strukturerna därmed är borta. Ord är inte magiska just på det viset, och att använda ”korrekta” ord innebär inte att också tänkandet blir mer tolerant. När värderingar ändå driver språket att utvecklas, som här viljan att öppna grammatiken för personer som inte kan eller vill kalla sig han eller hon, då sker det knappast genom enskilda påbud. Säg att jag, David, är så infernaliskt uppfylld av mig själv att jag inte kan förlika mig med att bli omnämnd med vare sig han, hon, hen, den eller det, utan anser att just min individualitet kräver ett pronomen vikt enbart för mig, förslagsvis hum, objektsform humom. Det skulle ni inte ställa upp på, eller hur? Ingen och samtidigt alla äger ju språket. Språket är den lekplats där vi träffas och umgås, den är arenan där vi utkämpar våra strider och lunden där vi bekräftar varandras kärlek. Nya ord blir till genom lusten att fortsätta samtala. Men då måste vi vara överens om ordens innebörd och nytta, annars överlever de inte. Som med vinterkräksjukan. Uppenbarligen var det ett ord svenskan behövde. David Qviström, författare och journalist

11 Dec 20179min

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Anna Thulin läser handböcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om du drömmer om att skriva en roman, då är du i gott sällskap. Ungefär var tredje svensk säger att de vill skriva en bok. ”Författare” ligger år efter år på topplistan över svenskarnas drömyrke. Drömmen handlar nog ofta om en friare och mer kreativ tillvaro. Men är skapandet så fritt egentligen? Den amerikanska författaren Stephen King är förutsägbar som ett atomur. Han sätter sig vid skrivbordet varje förmiddag och betar av sitt mål, 2 000 ord om dagen. Därefter går han en längre promenad, läser och vilar. För att ägna kvällen åt att redigera text, umgås med familjen och kolla en match på tv. Kropp och intellekt sitter samman, och båda behöver stärkas för att fungera optimalt. Den japanska författaren Haruki Murakami skriver också helst i början av dagen – tio manusark à 400 tecken – och han väger upp stillasittandet med att träna inför maraton och triathlonlopp. Kropp och intellekt sitter samman, menar han, och båda behöver stärkas för att fungera optimalt. Låter det som en oromantisk bild av skapande? Kanske, men om målet är att kunna skriva romaner, så måste man säga att de har lyckats. Både King och Murakami har levt som yrkesförfattare i över trettio år och de har sålt miljontals böcker var. Båda har också gett ut handböcker om sitt skrivande. Om man söker efter hemliga, magiska genvägar till att ge ut en roman…. så blir man besviken. De pekar istället på en stor dos tur och hårt arbete. Men också: den ofta baktalade, men ack så kreativa, rutinen. Vadå kreativ rutin? Som i ekorrhjul, livspussel och dagishämtningar? Nej, rutiner har inget glamoröst över sig. Ingen vill ha en författare som bor i lugna förortsområden, stiger upp och lägger sig tidigt, joggar varje dag utan att slarva, gillar att göra sallader – och stänger in sig i arbetsrummet varje dag för att skriva på bestämda tider. Ibland tror jag att jag lägger hinder i vägen för de romantiska föreställningar som människor gärna vill behålla, skriver Haruki Murakami i ”Författare till yrket”, som översatts av Yukiko Duke.  För att kunna ägna sig åt detta vakendrömmande behöver man skärma av sig. Ändå verkar rutinen fungera. Men exakt hur fungerar det? King beskriver det med en liknelse i sin bok ”Att skriva”, som översatts av Ola Larsmo: Så som din kropp gör sig redo att sova och drömma om natten, så gör sig kroppen redo vid skrivbordet att dagdrömma. ”Precis som din kropp och själ vant sig vid ett visst mått av sömn varje natt – sex timmar, kanske sju, eller rentav de rekommenderade åtta – så kan du träna ditt vakna jag att ägna sig åt kreativ sömn.” En kreativ sömn som skapar ”fullgångna, skönlitterära verk”. Okej, lite magiskt låter det. För att kunna ägna sig åt detta vakendrömmande behöver man skärma av sig. Det kan med fördel vara en viss skrivhörna eller annan fysisk plats. Men det är också möjligt att skärma av sig med musik – rock och metal i Stephen Kings fall – eller kanske genom att dra ut internetkontakten och härda ut Facebookabstinensen. Ett eget rum, med andra ord. Det berömda egna rummet förknippas med Virginia Woolf. Men hennes andra råd glöms ofta bort, nämligen pengar. Människor med författarambitioner behöver både ett eget rum och pengar att försörja sig. Det är slående att en stor del av Stephen Kings bok handlar om just pengar. Trots att han idag är bästsäljande miljonär – och troligen inte skulle behöva skriva en rad till om han inte ville – har han inte glömt var det började: Med dubbla skift i tvätteriet för att ha råd att studera vidare. Därefter arbeten som sportjournalist och lärare för att kunna ägna sig åt sin egentliga dröm. Även författare behöver förhålla sig till arbetslinjen. Samma var det för Haruki Murakami, det dröjde länge innan han såg sig som yrkesförfattare. Inkomsten kom istället från den egna jazzbaren som han startade i Tokyo. Franz Kafka i sin tur arbetade på försäkringskassan i Prag. Många av fokusfrågorna hos Sveriges Författarförbund handlar om just pengar: minimiarvoden ska betalas ut, och man vill utreda om författare och översättare ska kunna gå i pension och ha tillgång till andra trygghetssystem. Ja, även författare behöver förhålla sig till arbetslinjen. King är uppvuxen i USA, ett samhälle som hyllar ”the selfmade man” – bara man hugger i och arbetar hårt är klassresan möjlig. Murakami växte upp i Japan men inspirerades tidigt av amerikansk kultur. Kanske är det inte så märkligt att båda tonar ned frågan om inspiration i sitt skrivande. Inspiration skänkt från ovan tar ju delvis bort subjektet ur ekvationen: som om konstnären var en bägare i väntan på att fyllas. Visst, jag skulle kunna vänta på att pengar skulle regna från skyn, eller att en blixt av gudomlig inspiration skulle träffa just mitt huvud. Men då kan väntan bli lång. Under tiden kan man lika gärna börja idag, ett ord i taget. En av mina favoriter när det kommer till skrivarrutiner är Julia Cameron. Hennes första och främsta råd är att skriva morgonsidor. Det går ut på att flödesskriva tre sidor för hand varje morgon, utan att lyfta pennan från pappret, utan att redigera eller ens läsa igenom det som skrivits. Självkritiken hör hemma i ett senare skede, och då endast i lagom dos. ”Inspiration kan alla uppleva, men få har mod och disciplin att fortsätta”, Vad som händer under flödesskrivandet är svårt att beskriva för någon som inte har testat. Men flera författare pratar om att ”något” eller ”någon” uppenbarar sig under själva skrivakten. Den danska poeten Pia Tafdrup formulerar det som ”ett mirakulöst inslag” som alltid finns närvarande i processen. Hon är inte redskap för någon, skriver hon i sin poetik ”Över vattnet går jag”, översatt av Anders Palm, men hennes kropp är en plats för poesin att växa fram i: ”I ett sådant tillstånd kan jag sitta där med en upplevelse av att dikterna skriver mig.” Kanske en sorts inspiration ändå? Andra kallar det flow, eller att få kontakt med sitt undermedvetna. Det som flödesskrivandet syftar till, eller Kings kreativa vakensömn, är att skapa ett koncentrerat fokus. Att känna tillit inför berättelsen. ”Inspiration kan alla uppleva, men få har mod och disciplin att fortsätta”, skriver Pia Tafdrup. Äldre generationers författare talar ofta om sitt skapande som en livsnödvändighet. För Marguerite Duras var konsten allt, det stod mellan skrivandet och döden. Hennes man lämnade in hennes första bokmanus till förlaget med orden: ”Säg till henne att hon är en författare, annars tar hon sitt liv”. Skrivandet ses som ett hantverk och ett arbete. Poeten Rainer Maria Rilke talade också om att konsten måste uppstå ur nödvändighet. Gå in i dig själv, uppmanar han i ”Brev till en ung poet”, som översatts av Leo Hallerstam: ”Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva.” Det är något kittlande med ett sådant kall, att känna en så otvivelaktig mening med det man gör. Dagens författare tycks dock ha ett mildare förhållningssätt, kanske just för att skrivandet ses som ett hantverk och ett arbete. Man lever trots allt inte för att skriva, som King påpekar, kort efter han blivit påkörd av en pickup och närapå mist livet. Nej, skrivandet och konsten finns till för livet. Anna Thulin, journalist   Litteratur:  ”The Right to Write”, Julia Cameron, Penguin Putnam Inc (1998). ”Att skriva: en hantverkares memoarer”; Stephen King, Albert Bonnier (2017). Översättning: Ola Larsmo ”Författare till yrket”; Haruki Murakami, Norstedts (2017).Översättning: Eiko och Yukiko Duke. ”Över vattnet går jag – skiss till en poetik”; Pia Tafdrup, Ellerström (2002). Översättning: Anders Palm. ”Ett eget rum”; Virginia Woolf, Modernista (2014). Översättning: Jane Lundblad.

7 Dec 20179min

Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Barnets sätt att se på omvärlden finns ibland kvar, som frysta ögonblick, inom oss”. Jag citerar Nobelpristagaren i litteratur Kazuo Ishiguro när han, i en intervju, talar om sambandet mellan nuet och det förflutna. Han menar att utgångspunkten för hans författarskap var upplevelsen av att hans barndomsminnen från Japan höll på att blekna bort, han ville bevara dem, och att skriva en roman blev ett sätt att fånga en förlorad barndomsvärld. Hans första roman, ”Berg i fjärran”, utspelar sig just i Japan. Trots att Kazuo Ishiguro huvudsakligen betraktar sig själv som brittisk, han var bara drygt fem år när hans familj flyttade till England, så spelade hans japanska rötter alltså en viktig roll när författarskapet grundlades. Och när berättarjaget Christopher i romanen ”Vi som var föräldralösa”, beskriver sin japanske lekkamrats hem, kan man undra om det inte faktiskt är om sig själv som Ishiguro talar. Såhär låter det i Rose-Marie Nielsens översättning: ”Jag minns dörrarna till dessa rum som särskilt egendomliga: på den ’västerländska’ yttersidan var de klädda med ekpanel och hade glänsande handtag av mässing, medan den ’japanska’ insidan bestod av ömtåligt papper och lackarbeten.” En tydlig förändring i livsförhållanden under barndomen, som t ex en flytt från en kultur till en annan, kan kanske, som i Ishiguros fall, få det ”förlorade landet” att stå fram med särskild lyskraft, samtidigt som känsligheten för det nya landets särart blir större. Som outsider, innan man helt tillägnat sig en ny kulturs olika uttryck, är man ju vanligen en mycket god och uppmärksam iakttagare av alla främmande åtbörder och tecken.  Barn i den åldern [...] tycker ändå om att vistas i det där mellanterritoriet, där skiljelinjen mellan den inre fantasivärlden och den yttre verkligheten ibland suddas ut. Den franske filosofen Gilles Deleuze, som levde mellan 1925 till 1995 skrev vid sidan om historiefilosofiska verk också flera böcker om konst och litteratur. I boken ”Proust och tecknen” skriver han om författaren Marcel Proust och hans romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. Proust har väl närmast blivit en kliché idag när vi talar om det ofrivilliga minnet; madeleinekakan som uppblött i lindblomste väcker minnet av en barndoms trädgård ... Men Prousts verk, menar Deleuze, är egentligen inte grundat på minnet, utan på det som Deleuze på franska kallar ”l’apprentissage” – ”lärandet” eller ”lärotiden”. Vad menar han då med det? Jo, han tänker sig att ”spaningen” inte ska förstås enbart som ett tillbakablickande, utan framför allt som ett sökande och lärande. Prousts romansvit gestaltar en läroprocess, anser Deleuze, där berättaren är upptagen av att orientera sig i sin omvärld genom tolkande av tecken. Stegvis kommer han till insikt om sådant han från början är okunnig om och illlusionerna brister.   Kazuo Ishiguro har då och då jämförts med Marcel Proust, med en ibland lite slarvig hänvisning till minnet som drivkraft i berättandet. Jämförelsen blir intressant om man väljer att se på författarna med utgångspunkt från just filosofen Deleuze. Proust och Ishiguro är båda författare vars romangestalter befinner sig i olika teckenvärldar som måste dechiffreras. När Ishiguro gestaltar det som Deleuze kallar för ”lärandet” eller ”lärotiden” använder han sig gärna av barnets blick på omvärlden.  Han gör det genom att låta berättarjaget i minnet leta sig tillbaka till en annan version av sig själv, till det barn han var någon gång i fem- till tioårsåldern. Det är den ålder som man med en utvecklingspsykologisk term brukar kalla för latensen, en period i livet som kännetecknas av en ny medvetenhet om det egna jaget i förhållande till vuxenvärlden, och när kamrater och sociala lekar blir allt viktigare, men innan sexualiteten slår till med full kraft. Barn i den åldern stakar ut gränserna mellan fantasi och verklighet, men tycker ändå om att vistas i det där mellanterritoriet, där skiljelinjen mellan den inre fantasivärlden och den yttre verkligheten ibland suddas ut. Harry Potter-åldern, skulle man kanske också kunna kalla den. I det här mentala mellanterritoriet, placerar Ishiguro sina romangestalter, och man får inte sällan en känsla av att inte heller de vuxna i hans berättelser helt och hållet lämnat latensåldern bakom sig. Det är som om de aldrig riktigt får fatt i sexualitetens omdanande kraft. De snuddar vid den, som butlern i romanen ”Återstoden av dagen”, men klarar inte av att ta steget fullt ut och ge sig hän.   I en förvirrande och obegriplig omvärld måste varje händelse, varje ting och varje människa närgånget betraktas och värderas Ishiguros roman ”Vi som var föräldralösa” handlar om Christopher Banks, en privatdetektiv i 1930-talets England som hemsöks av ett olöst brott från sin barndom i Shanghai. Romanen gestaltar ett personligt trauma speglat i ett större samhälleligt trauma – ett för övrigt återkommande tema i Ishiguros romaner – men mest av allt är det en berättelse om att finna den förlorade kartan till ett barndomslandskap. När barnet Christopher kämpar med att tolka och förstå tillvaron och vuxenvärlden laddas ting och platser med innebörd och de kategoriseras. En viss händelse kan till exempel rubriceras som ”matsalsepisoden” eller som ”det jag bevittnade från trappavsatsen”. I en förvirrande och obegriplig omvärld måste varje händelse, varje ting och varje människa närgånget betraktas och värderas och på så sätt möjligen avlockas sin djupare inneboende mening. I romanen ”Never let me go” är miljön en internatskola någonstans på den engelska landsbygden. Trots den klassiska inramningen och en tidsatmosfär från ett nära förflutet, skruvar Ishiguro till intrigen mot civilisationskritiska och dystopiska stämningar. Eleverna på skolan är där i ett bestämt syfte, de har klonats fram och ska bli organdonatorer så fort de når vuxen ålder. Om denna fasaväckande framtid vet de som barn ännu inget, deras förmyndare skyddar dem från vetskapen, men ändå anar barnen det, på samma sätt, kan man tänka, som vi alla som barn så småningom lärde oss de grundläggande existentiella villkoren, att vi lever men att vi en dag måste dö. Också här beskriver Ishiguro hur sanningen avtäcks och illusionerna brister genom tolkandet av tecken, i iakttagandet av de mest obetydliga av åtbörder, tonfall och gester. Såhär kan det låta: ”/hon/ använde sig av ett visst leende, ett visst tonläge – ibland åtföljt av ett finger över läpparna eller en hand som höjdes/.../ Det var alltid sådana saker och aldrig något som uttrycktes klart”  I den tidiga barndomen är vi alla omnipotenta, gradvis desillusioneras vi. Det finns en gestalt, som kanske mer än någon annan i Ishiguros romansfär, skulle kunna vara hans alter ego. Jag tänker på mr Ryder i romanen ”Den otröstade”. Romanen är den i mitt tycke mest imponerande av alla Ishiguros romaner. Den skildrar en internationellt känd konsertpianist, Ryder, som är på turné och befinner sig i en stad någonstans i Mellaneuropa där han ska framträda.    Berättelsens ramar är realistiska, men romanen visar sig snart vara ett drömspel, eller varför inte, ett latensbarnets lek i gränslandet mellan verklighet och fantasi. I filmiska scener med absurd humor lite à la vår egen Roy Andersson, dyker människor och ting oväntat upp från ingenstans och försvinner lika snabbt igen. Romangestalterna famlar i blindo efter något eller någon att hålla sig till. Oftast är det en förälder som undflyr dem och som de hoppas få bekräftelse av – en bekräftelse som, det behöver väl knappast sägas, uteblir. Men också det tillhör lärandet och växandet. Vägen in i vuxenhet rymmer ju inte bara försöken att förstå en obegriplig omvärld, utan också kampen att lära känna sig själv och acceptera begränsningar. I den tidiga barndomen är vi alla omnipotenta, gradvis desillusioneras vi. Denna lärandets och desillusionens kamp minns författaren Kazuo Ishiguro, genom sin dubbla hemtillhörighet, kanske bättre än de allra flesta av oss. Madeleine Hessérus, författare och dramatiker         Litteratur: Kazuo Ishiguro,  ”Berg i fjärran” (1985),Viva, översättning  Ann Henning. Originalets titel ”A pale view of hills” (1982) Kazuo Ishiguro, ”Återstoden av dagen” (1989),Viva, översättning Annika Preis. Originalets titel ”The remains of the day”(1990) Kazuo Ishiguro, ”Den otröstade” (1996), Wahlström&Widstrand, översättning  Rose-Marie Nielsen. Originalets titel ”The unconsoled” (1996) Kazuo Ishiguro, ”Vi som var föräldralösa” (2000),Wahlström&Widstrand, översättning Rose-Marie Nielsen. Originalets titel ”When we were orphans” (2000) Kazuo Ishiguro,  “Never let me go” (2005), Wahlström&Widstrand, översättning Rose-Marie Nielsen. Originalets titel “Never let me go” (2005) Gilles Deleuze, ”Proust et les signes” (2010), Presses universitaires de France, collection ”quadrige”, 4e edition Gilles Deleuze, “Proust och tecknen” (2015), Glänta produktion, översättning Rikard Johansson

6 Dec 201710min

Vem ska man luta sig mot om katastrofen kommer? Tidigare var svaret kanske staten, men idag ska var och en vara preppare. Juristen Tormod Otter Johansen funderar på om det inte finns en tredje väg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På spårvagnen ställer Göteborgs stad en rättfram fråga: “Klarar du dig i tre dygn?” Det sakliga och optimistiska svaret som förväntas är ja. Jag behöver bara skaffa ett par vattendunkar, tjugofem konserver, ett trangiakök, batterier och lite andra grejer.  “Om du tar ditt samhällsansvar och klarar dig i 72 timmar vid en kris, så kan samhällets resurser användas till de mest nödställda.” När jag hämtar barnvagnen i källaren passerar jag ett litet inramat papper daterat 27 januari 1956. ”Besiktningsbevis för skyddsrum”. Walter Syrén intygar å civilförsvarschefens vägnar att allt är i sin ordning. 90 personer kan inhysas här nere. Drygt 60 år senare är det svårt att avgöra om skyddsrummet är berett att ta emot 90 personer. Här står mest cyklar mellan de kala betongväggarna. Men en gång lovade staten att här fanns skydd när kriget kom.  Jag börjar läsa boken ”A paradise built in hell” – “Ett paradis byggt i helvetet” – som handlar om gemenskaper som uppstår vid katastrofer. Författaren Rebecca Solnit inleder med att fråga: “Vem är du? Vilka är vi? I tider av kris är detta frågor på liv och död.” Men Solnits bok är ingen dystopisk undersökning. Trots kriser och katastrofers urskillningslösa fasor, ser hon ett ljus i mörkret.  Med exempel från den stora jordbävningen i San Francisco 1906 till orkanen Katrina visar hon hur människor i katastrofer mer än något annat är “motståndskraftiga, rådiga, generösa, empatiska och modiga”. Katastrofforskning sedan andra världskriget och framåt har visat hur allt från bombningar till översvämningar svetsar människor samman. Scenen där människor springer, skriker, slår ner och stjäl från varandra upprätthålls i vårt gemensamma medvetande mot all empiri som visar på motsatsen. Hon slår också hål på myten att människor behöver kontrolleras och att polisiära och centralstyrda åtgärder är det viktigaste i en kris. Tvärtom gör de som i normala fall styr samhället ofta mer skada än nytta i sitt behov att kontrollera okontrollerbara skeenden. Människor som organiserar sig själva är de som räddar flest och hjälper bäst. Många funderar över behovet av att klara sig själv. Som tidigare konstaterats i OBS finns ett ökande intresse bland de superrika att skaffa sig tillflyktsorter på avlägsna öar. Nya zeeländska medborgarskap och bunkrar med överlevnadsutrustning har blivit alltmer populärt bland de rikaste cheferna i teknikföretagen. Som barn drömde jag ofta själv om ett eget skyddsrum. Det skulle vara rätt litet, men fullt av konserver och torkad proviant. Jag skrotade omkring på bergsknallen bakom huset och funderade över luftintag och sötvattensförsörjning. Hur länge skulle jag behöva vara där inne? 3 dygn, 3 månader? Den gången handlade mina och andras rädslor mest om radioaktivt nedfall från kärnvapen. Idag, i teveserier och när jag surfar runt hos de företag som säljer bunkrar, handlar det mer om rädslan för andra människor. Vapenskåp och öppningar för gevär finns som tillval. En kollega mailar en utlysning av forskningspengar. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har avsatt medel för forskning om ”Civilt försvar med nya förutsättningar”. Som ett eko av den gulnade papperslappen och kalla krigets beredskap i min källare skriver myndigheten: “Vi måste fortsätta att tänka i nya banor konceptuellt kring området civilt försvar snarare än att försöka återskapa det tidigare totalförsvaret. … [Med] respekt för det som varit behöver vi troligen söka nya och innovativa lösningar för att klara av att skapa ett modernt civilt försvar.” Så det är inte bara jag som oroar mig, tydligen.  Vi verkar ha gått från ett samhälle där staten försäkrade medborgarna om sin förmåga att skydda dem, till ett samhälle där var och en förväntas klara sig själv. Sedan 2002 har inga nya offentligt finansierade skyddsrum byggts. Endast 7 av 10 miljoner invånare ryms i de skyddsrum som finns. De beredskapslager av livsmedel som fanns under kalla kriget har nu också helt avvecklats. Utgångspunkten idag är att individen står för sin beredskap. Men individen kan inte vara svaret här. Och individen är inte heller varken problemet eller faran. MSB ställer några avslutande frågor i sin utlysning:  “[F]örsvar handlar även om tillit och trovärdighet, inte bara kapacitet och förmåga. Exempelvis hur vi får människor att känna sig trygga. Hur skapar vi förtroende hos allmänheten, utifrån dagens hot och utmaningar? Hur försvarar vi demokratiska fri- och rättigheter? Är det i själva verket det som är civilt försvar idag?” Jag tänker, kanske är det inte förtroendet för staten, kommunerna och myndigheterna vi alla behöver? Att jag tar hand om mig och staten tar hand om de andra. De där 25 konservburkarna är säkert bra att ha. Men de behöver ju inte bara vara till mig och min familj. Det måste vara viktigare att vi kan känna förtroende för varandra. I varje fall inte hindra den naturliga impulsen att handla solidariskt för våra nästa. Solnit går till och med så långt att hon ser löftet om utopiska gemenskaper realiserade i de helveten som katastroferna innebär. Katastrofen gör alla grundläggande behov akuta och ger oss därmed chansen att mötas i solidaritet och känna en ny frihet. Vardagens långsamma katastrofer och avstånden mellan oss sveps bort av det omedelbara. Solnits första exempel är den på alla sätt vanliga människan, Anna Amelia Holshouser, som i ett gathörn i ruinerna av San Fransisco 1906 syr ett tält av filtar och startar ett soppkök. Först finns där bara en tallrik att äta på, men efter att spisar och husgeråd samlats in ser hon och andra till att ett par hundra personer om dagen kan äta sig mätta. Samhället har kollapsat, men under dess hierarkier visar sig ett annat samhälle. När den vanliga ordningen faller samman skapas en ny frihet, där människor kan mötas och agera på nya sätt. I dessa “katastrofgemenskaper” bör vi sätta vår tillit, enligt Solnit. Det finns knappast någon väg till ett nostalgiskt beredskapssamhälle där den offentliga förvaltningen står redo att möta varje kris. Men vi bör inte bli små individuella krismyndigheter med skyddsdörrar och trangiakök. Likt larmade villor ökar den inre otryggheten, stiger bara rädslan för våra grannar längs den vägen. Säkerheten blir trygghetens fiende. Men det nyttar inget till att vi passivt väntar på att hemska saker skall hända. Katastrofer inträffar ändå förr eller senare. Genom att förbereda oss som grannar och medmänniskor, kan vi börja skapa katastrofgemenskaper redan nu. Solnit påpekar hur vi knappast går mot en tid av färre katastrofer. Klimatförändringarna i kombination med global och lokal ojämlikhet slår redan hårt mot människor över hela klotet. Vi kan ta itu med de långsamma katastrofer av ojämlikhet vi lever igenom. En tredje väg bortom staten som Farbror Stark eller var och en sig själv nog. Där vi ställer varandra frågan: “Klarar vi oss i tre dygn?” Och om vi börjar förbereda oss för det, kan vi kanske just där skymta en ny samhörighet. En kommande gemenskap.   Tormod Otter Johansen, jurist.     Litteratur: Rebecca Solnit: “A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster” Penguin Books 2010. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap “Forskningsutlysning: Civilt försvar med nya förutsättningar” https://www.msb.se/sv/Om-MSB/Forskning/Utlysningar/Avslutade-utlysningar/Forskningsutlysning-civilt-forsvar/ http://www.72timmar.se

4 Dec 20178min

Tio år före #metoo publicerades "Myggor och tigrar" av Maja Lundgren. Istället för att bli hörd kallades hon för galen i pressen. Idag är många skyldiga Lundgren en ursäkt, menar Ulrika Knutson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Jag saknar ett namn i Me too-debatten, och efter att ha väntat i veckor måste jag fråga högt: är det ingen som minns Maja Lundgren?   Försök inte, hennes roman Myggor och tigrar kom ut för tio år sedan, och blev det årets skandalsuccé. Det är en självlysande titel. Kritiken var inte enig, den krängde vilt mellan entusiasm och klander. Undra på det, Maja Lundgren bollade med trotyl. En blånypt själs bekännelser, i kulturell miljö. Verkliga och inbillade erfarenheter bland namngivna författare, journalister och förläggare i Stockholm, och en parallell historia som utspelar sig i gangsterkretsar i Neapel, camorran kallad.  Jag läser Lundgrens roman för tredje gången, och tycker nog att vi måste tala om Myggor och tigrar i alla fall. För att det kollektiva minnet är så kort. Och för att det är en bra roman.   2007 var Maja Lundgren sin egen Me, utan Too. Ingen anslöt, faktiskt inte någon. Däremot var det flera som kallade författaren för sinnessjuk. Jag undrar hur många som skulle säga det idag? Kanske skulle de tycka att hon var för snäll.    Jag recenserade boken i Aftonbladet, och skrev att Lundgren hade "mejat ner gästlistan på Bonniers förlagsfest på Nedre Manilla, med en verbal kulspruta".   Offren var samtliga män. Deras brott att de oreflekterat hade slagit sig till ro i patriarkatets plyschsoffa, gjort det bekvämt för sig och obekymrat blåst rök i ögonen på kvinnor, i generationer. I bästa fall hade de betraktat kvinnorna som objekt, klämt på dem här och där, men oftast inte betraktat dem alls. De hade inte sett dem. De hade inte hört dem. De hade inte intresserat sig alls för kvinnors liv, språk, stil eller genrer.  Lundgrens Författarjag var ingen blyg mimosa. Hon dolde inte sina avsikter. På sidan 18 varnas det ordentligt: "Jag är rätt känslig. Det riskerar alltid att slå över i paranoia." Titeln Myggor och Tigrar hade hon lånat av Vilhelm Ekelund, som talar om myggsvärmarnas angrepp. De små giftiga sticken, men de många. Och "myggorna är värre än tigrarna" menade Ekelund. Maja Lundgren håller med. De stora huggtänderna, de smidiga rovdjuren märks i landskapet. Det går att hålla sig undan. Men ingen kan värja sig mot de tusen små giftiga sticken, inte heller i kulturens sumpmarker. Som kvinna kan du skilja angreppen åt, menar Lundgren, för som kvinna drar du ofta både hugg och stick på dig.  Berättaren är alltså hyperkänslig, en Sensitiva, för att tala med Ekelund igen, men hon vädrar blod, är själv en tigrinna. Missförstånd, ursäkter eller oförargliga skämt existerar inte för en hämnande ängel. Det blir synd om tupparna på parnassen, skrev jag. Men där hade jag fel. Tupparna slog tillbaka. Debatten för tio år sedan kom i hög grad att handla om vad man ostraffat får skriva om andra i litteraturen. Eller snarare vad Maja Lundgren fick skriva om andra, på parnassen i allmänhet och på Aftonbladets kulturredaktion i synnerhet. Den ende manlige kritiker som tydligt blottade strupen var salig Nils Schwartz i Expressen:  "Vi män som jobbar på konkurrerande kulturredaktioner kan bara vara tacksamma för att vi inte engagerade Maja Lundgren som medarbetare - - - Att inte bli nämnd i boken är inte någon fri lejd för oss andra män i den svenska kulturcamorran, det är bara en tillfällig andhämtningspaus, ett tryckande i buskarna, medan drevet nosar i ett annat spår. Vi vet - hur mycket vi än skyller ifrån oss - att det lika gärna kunde ha varit vi som legat där med riven hals och röven bar."   Läs det en gång till: Det kunde lika gärna ha varit vi.   Några namngivna karlar lösgjorde sig harmset ur textmassorna och slog tillbaka, bland dem den grävande journalisten Dan Josefsson, en av Maja Lundgrens gamla flammor. Han hade inte nån huvudroll i romanen, men han skrev sig en ny, över ett helt uppslag i DN Kultur. Lundgren hade kallat män för "spermarävar", "ryggradslösa" och "pseudointellektuella". Man förstår att Josefsson var arg. Det är förstås ett grovt brott att kalla en man för "pseudointellektuell". Hur freda sig? Josefsson valde kallt stål den gången och publicerade ett antal privata mejl som han fått av Lundgren under deras korta affär.   Troligen hade hon kunnat stämma Dagens Nyheter för att tidningen publicerat mejl utan hennes medgivande, och för att Josefsson friktionslöst fick förklara henne "galen".   Han, och andra röster i Lundgrenfejden, framstår som prinsen på ärten, när de jämför sina blåmärken, orsakade av Majas knöliga madrass.   DNs egen recensent skyllde på förlaget som publicerat en "psykiskt labil författare".   Att dela ut medicinska diagnoser i förklenande syfte har gamla anor. Det gjorde man redan under antiken. Nu startade en galenskapsdebatt som föregrep både Anna Odell- och Ann Heberlein-diskussionerna. Hur skildras och bemöts den galna kvinnan i kulturen? Hur används hon? Efter Den högsta kasten 1997 fick Carina Rydberg höra samma sak: "Bonniers har för vinnings skull utnyttjat en författare som uppenbarligen inte mår bra."   Maja Lundgren jämfördes senare med Lars Norén. I En dramatikers dagbok bedriver också han paranoia som skön konst. Pekar ut och namnger fiender, odlar irritationer och räknar verkliga och inbillade oförrätter. Alla litterära jämförelser med Norén utföll förstås till Lundgrens nackdel. Ett snarstucket manligt geni smäller högst.  Har Svenska Akademien aldrig läst Maja Lundgren? Då hade Akademien inte blivit riktigt så tagen på sängen som den framstod, när Sara Danius i hällregnet på Börshusets trapp berättade att den så kallade Kulturprofilen uppträtt "oönskat intimt" inte bara mot 18 vittnande kvinnor, utan även mot akademiledamöter, ledamöters döttrar och hustrur, och Akademiens personal!  Redan i Lundgrens roman för tio år sedan verkar det som om Kulturprofilen flirtat med just en av akademiledamöternas döttrar. Och många vägar leder till hans ryktbara Klubb. Maja Lundgren döper honom prompt till erotikens Groucho Marx. Men Profilen har ingen huvudroll i romanen, han utgör en i mängden av surrande mygg. Med konstens verktyg tänjer författaren på detaljerna, men knappast på sanningen. Den stora bilden i Myggor och tigrar är skarp, klar och sann, det har ju verkligheten visat med råge. Kvinnoföraktet är gränslöst, de sexuella grovheterna bara toppen på isberget. De rör heller inte alla. Men ointresset,  ihjältigandet och giftsticken drabbar flera. "De psykiska trakasserierna är vanligare än de fysiska", konstaterar författaren. Så sent som igår hörde jag en människa sucka: "Har man inte tröttnat på Me too-kampanjerna nu? Dessa villiga offerlamm som ställer upp för klippning i offentligheten. Tro mig, det kommer en backlash." Kanske. Men då tycker jag att ni ska läsa Maja Lundgrens Myggor och tigrar som motgift. Hennes Strindbergs-inspirerade vrede har samma frenetiska, i god mening barnsliga energi, som hans. Hon slår under bältet, det är väl bara där det tar. Myggor och tigrar är ingen väluppfostrad bok, långt ifrån politiskt korrekt. Men det är ju inte verkligheten heller. Tio år tog det för verkligheten att komma ifatt texten: Me too, Maja Lundgren, Me too!  Tio år tog det, och nu är det ganska många som är skyldiga Maja Lundgren en ursäkt. Ulrika Knutson, journalist och författare   Litteratur:Maja Lundgren- "Myggor och tigrar" (2007). Albert Bonniers förlag

30 Nov 201710min