Ingeborg Bachmann och författarjaget

Hon möter en naken Odysseus och en onanerande Leopold Bloom. Men inget, konstaterar Pontus Kyander, tycks kunna ta ifrån prinsessan Nausikaa hennes ljus. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En man vaknar på en strand, ilandfluten efter en storm. I tjugo dagar har han färdats på en flotte innan han räddat sig till ön. Han är naken, riven av vassa klippor, törstig och utmattad. Han har släpat sig till ett buskage och somnat i en hög av torra löv. Hans namn är Odysseus.Samma morgon ger sig en grupp slavinnor ledda av kungadottern Nausikaa ut för att tvätta i en vik. Innan dagen blivit alltför het har tvätten stökats undan, och medan den torkar leker kvinnorna med en boll. De höga skriken väcker Odysseus. Han reser sig, naken, och skyler sig hastigt med några kvistar.Denna luggslitna och nakna gestalt möter Nausikaa när hon springer efter bollen. Medan de andra kvinnorna skyggar står hon kvar. Han övertygar henne om att hon inget har att frukta. Kanske anar hon av hans sätt att tala att han inte är vem som helst. Hon lånar honom sin fars och sina bröders kläder och ger råd om hur han ska närma sig föräldrarna, kungaparet på fajakernas ö.Man kallar detta avsnitt i Odysséen för Nausikaa-episoden. I Odysséen berättas på bunden vers, hexameter, om hjälten Odysseus tioåriga och strapatsrika hemfärd från kriget i Troja. Det är den sjätte av Odysséens tjugofyra sånger, som sägs ha skrivits av Homeros och som präntades ner 700 år före vår tideräkning.Homeros understryker Nausikaas ställning som giftasvuxen, omkring fjorton år gammal. Det är för hennes förestående bröllop som tvätten hastar denna morgon. En make verkar inte vara utsedd, men tiden är mogen. Genom att tala till henne i en dröm har i själv verket gudinnan Athena arrangerat hennes oförmodade möte med Odysseus. Ingenting av vikt sker i den homeriska världen utan att gudarna har ett finger med i spelet.Fajakerna är lika undflyende mytologiska som själva episoden är verklig och vardaglig,. Till skillnad från många andra passager i Odysséen skildras här inte våldsamma och fantastiska hjältedåd. Istället påminner det om en hemkomst, den hemkomst till ön Ithaka som Odysseus resa syftar till; han blir omplåstrad och omhändertagen, till sist även välkomnad som den väntade maken till Nausikaa.Någon kan invända mot att en kungadotter så hals över huvud faller för en plötsligt uppdykande medelålders naken främling. Numera protesterar vi även mot en relation mellan en tonårsflicka och en gubbe som Odysseus.Men det finns mer i Nausikaa-gestalten. Hon har agens, en egen vilja och förmågan att få det hon önskar. Hon övertygar sin far om det nödvändiga i att brådstörtat ge sig ut att sköta hushållets tvätt. Det är hennes plan för hur Odysseus ska ta sig till kungaborgen. Hon säger till honom hur han ska närma sig föräldrarna. Medan Odysseus pratar är det Nausikaa som tar de avgörande initiativen. I en patriarkal ordning där en make skulle utsetts åt henne tar hon chansen att själv introducera en kandidat.Inget annat avsnitt i Odysséen berör mig som detta. Det är lågmält och bildrikt, med sensualismen undertryckt och antydd i den böljande hexametern.Tvärs över Europa, i en annan tid och en annan berättelse möts också en äldre man och en yngre kvinna på en strand. Leopold Bloom är en annonsförsäljare som den 16 juni 1904 slår dank på Sandymount Strand utanför Dublin medan hans hustru Molly har en kärleksaffär därhemma. Också han är på drift, utan riktning och för ögonblicket utan hem. Han sitter på en bänk; mittemot sitter tjugoåriga Gerty MacDowell med två väninnor som passar sina småsyskon. Gerty drömmer sig bort och hoppas på en man. Hon lever i omskrivningarnas språkliga fängelse, medan det i hennes kropp pyr en längtan som är lika existentiell som sexuell.Bloom ser på flickan samtidigt som en kör i kyrkan intill brister ut i hymnen Tantum Ergo Sacramentum. Hon svingar sina ben till musiken, obesvärad av att Bloom stirrar på henne. Hon svänger mer och mer på benen så att allt mer av låren och underbyxorna syns. Bloom har händerna i fickorna. Han onanerar. När ett fyrverkeri slår ut längre bort briserar även Bloom.Förhandspubliceringen av detta kapitel ur James Joyce roman Ulysses ledde till åtal och konfiskering i USA 1921. Fortfarande kan en och annan bli stött av att en man smygtittar och gnider sitt kön på en offentlig strand. Samtidigt som den katolska kyrkan skändas i förbigående sker det i episoden en mångtydig litterär blasfemi mot Homeros Odysséen. Gerty, som svarar mot Nausikaagestalten, gestaltas med ett förnumstigt veckotidningsspråk som kontrasteras mot Blooms livserfarna cynism. Det är ett utstuderat konstruerat parti i Joyces experimentella stilkatedral.Ett grundmönster har hämtats ur Odysséen, men rollerna är delvis ombytta: Bloom är aktiv, Gertie låter sig observeras. När Bloom ejakulerar återställs en patriarkal ordning. Gerty kan bara utöva något slags makt medan hon sitter. När hon gående ger sig av avslöjas hennes hemlighet: hon haltar efter en olycka. ”Poor girl” tänker Bloom. Till sist har Bloom både makten över språket och situationen.Nyare Joyceforskning har invändningar mot en så förenklad läsning. Istället betonas den ömsesidiga sexualiteten i Leopold Blooms och Gerty MacDowells möte. Men det är trots äreräddningsförsöken svårt att komma ifrån den verbala obalansen dem emellan.När Eyvind Johnson skrev romanen Strändernas svall var andra världskriget på väg mot sitt slut. Hans nyss avslutade Krilon-trilogi tilldrog sig i konfliktens skugga. Med Strändernas svall gav han sig in på det tidlöst mänskliga genom en kärleksfull omdiktning av Odysséen. Blasfemin intresserar honom inte, men väl psykologin och realismen. Särskilt gripen tycks han ha varit av Nausikaa-episoden. Han återkom till den i det dramatiska fragmentet ”Nausikaa ensam”, publicerat i Erik Lindegrens tidskrift Prisma 1948.Ingen annanstans i romanen är vågsvallet så kännbart som i mötet mellan Nausikaa och Odysseus. Texten är inledningsvis komponerad som en växelsång där berättarens perspektiv mjukt och smidigt vandrar mellan de två. Där Joyce var cynisk och exponerande är Johnson ömsint undersökande. Inte minst intresserar han sig för den unga Nausikaa och hennes belägenhet mellan barndomens begränsningar och lek, och vuxenhetens krav och möjligheter. Medan Odysseus sakta vaknar ur sin tunga sömn är det Nausikaas oroliga verksamhetslust på stranden som dominerar.Nausikaa har inspirerat till poesi, musik och mangafigurer, men det är som om hon i varje omdiktning behåller en kärna av det ljus som Homeros vävt in i gestalten. I episoden finns ett elegiskt element som gör sig märkbart till och med hos Joyce. Som på en våg reser sig Odysseus från sin lövbädd, som på en våg vaggas Nausikaa på sin tvättbrygga. En kort stund möts de, som himmel möter hav en glittrande morgon vid en strand nu och för länge sedan.Pontus Kyanderkritiker, konsthistoriker och utställningskurator

15 Maj 20248min

En av skandinavisk filosofihistorias märkvärdigaste böcker skrevs av en dansk adelsdam. Matilda Amundsen Bergström berättar om Birgitte Thott och en stoisk självhjälpsbok om hur vi kan leva lyckligt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Lycka har aldrig varit viktigare för oss. Det är statistiskt säkerhetsställt. I en återblickande World Happiness Report meddelade FN 2022 att det globala intresset för lycka exploderat under 2000-talet. Idag mäter många länder befolkningens mående och lyckoforskning har blivit ett expansivt fält. Samtidigt visar mätningarna två illavarslande trender: vi känner mer oro, stress och ångest, och vi njuter mindre av livet. Vi bryr oss alltmer om lycka och blir allt olyckligare.Varför är det så? Ett svar är rimligen de reella kriser som förmörkar världen. De senaste åren har präglats av pandemier, krigsutbrott, inflation och värmerekord. Men är också själva vår idé om lycka problematisk? Författarna till World Happiness Report verkar ana något sådant. Ursprungligen undersökte man enbart yttre faktorer som ekonomisk välgång, sociala skyddssystem och frihet. Men år 2020 introducerades en kompletterande uppsättning lyckokriterier, som har att göra med inre upplevelser som tillfredsställelse, lugn och omsorg.Tanken att vägen till lycka går genom människans inre genomsyrar också ett fascinerande filosofiskt samtidsfenomen: stoicismens renässans. Enligt denna antika filosofi är alla yttre faktorer – pengar och framgång, men också relationer och fysisk hälsa – betydelselösa för människans lycka. Lyckliga blir vi inte genom världsliga ting, menar stoikerna, utan genom att odla själsstyrka nog att lugnt acceptera en okontrollerbar omvärlds skiftningar. Idag har internetcommunitys som The Daily Stoic hundratusentals medlemmar som mot en månadsavgift tar del av dagliga stoiska meditationer. Självhjälpsböcker löst baserade på antika stoiker som Seneca och Marcus Aurelius blir storsäljare. Av någon anledning tycks de flesta som lockas av den samtida stoicismen vara män. Men en av de första och viktigaste skandinaviska stoikerna var faktiskt en kvinna. Hon hette Birgitte Thott och föddes i Danmark år 1610. På modern Sophie Belows initiativ fick Thott, som tillhörde den danska adeln, en sällsynt gedigen utbildning. Hon lärde sig såväl franska, tyska, och italienska som antik filosofi. När hon 31 år gammal blev änka gav hon sig i kast med latin och grekiska. Samtidigt började hon översätta – allt från franska 1600-talstänkare till antikens filosofer. År 1658 trycktes hennes 1000 sidor långa översättning av Senecas samlade verk. Det var den första stora översättningen av antik filosofi till danska, och Thott dedicerade den till filosofiintresserade kvinnor. Men hon förmedlade inte bara andra stoikers ord. Parallellt med översättningsarbetet utvecklade Thott sin egen filosofi i en bok hon gav titeln Vägen till ett lycksaligt liv. Det här är en av skandinavisk filosofihistorias märkvärdigaste böcker – idag endast tillgänglig i två handskrifter undanskuffade i en bibliotekskällare i Roskilde. Det är det första filosofiska traktatet på danska och det enda av en skandinavisk kvinna före 1800-talet. Det är också en stoisk självhjälpsbok som lär sina läsare uppnå den lycka som framstod lika svårfångad på 1650-talet som idag. 1600-talet var en extremkristid, präglad av uppslitande krig, epidemier och klimatförändringar. Det är mot den fonden Thott skriver. Hon vill visa sina medmänniskor hur de kan leva lyckligt trots att, skriver hon, ”så mycket bedrövelse följer oss i hälarna att vi förr kommer fattas tårar än orsaker att gråta”. Thott visste vad hon pratade om. Under kung Karl X Gustavs danska krig 1658 – när han gick över isen vid Bält – stormade den svenska armén Thotts gods och tvingade henne på flykt. Resten av sitt liv levde hon i exil. Föga förvånande vänder sig Thott därför inåt. Liksom de antika stoikerna betraktar hon yttre faktorer som oväsentliga för lycka. ”Eftersom vi varken kan avsvärja eller förmildra någon olycka”, skriver hon, ”finns inget bättre råd än att arbeta på att stilla sitt eget sinne till freds och bemöta allt med lugn”. Thott visste att framgång lätt förbyts i motgång, högkonjunktur i lågkonjunktur, fred i krig. Men det betyder inte att även lyckan är obeständig. Vi måste bara söka den på rätt plats. Vi kan alltid bli lyckliga, skriver Thott, om vi ”sätter [vår] lycksalighet i de ting som kan återfinnas hos oss själva”. Människan bär sitt lyckofrö inom sig.Med det menar Thott inte att människan är sin egen lyckas smed eller bör ägna sig åt magiskt positivt tänkande, som vi idag ibland hävdar. Hennes stoiska lösning är istället: dygd och visdom – ord som idag framstår som historiska kuriositeter. Vad betyder de? Thotts dygd är inte att likställa med anständighet eller påtvingade moralkoder. Det är fråga om något djupare, mer uppfordrande. Dygd innebär att leva etiskt, utifrån en idé om vad som är gott, och att genom livet främja detta goda. Ett sådant etiskt liv kräver visdom. Idag skulle vi kanske säga omdöme. Det handlar om förmågan att avgöra, och modet att reflektera över, vilka livsmöjligheter som låter förena sig med vår etik.Thott sammanfattar det hela med ett högaktuellt imperativ: lev i enlighet med naturen! I Vägen till ett lycksaligt liv ger hon exempel på hur man gör det – det handlar om att uppöva dygder som rättvisa, måttfullhet, generositet och vänskap. Grunden är ett liv som utgår från vår omvärld och våra medmänniskor snarare än våra egna begär. Ett liv med och i den natur vi är del av. Det är bara ett perspektivskifte – från yttre till inre, från oss själva till andra – men det är också en möjlig ny värld.Men var inte målet med Thotts filosofi lycka? Ja och nej. För Thott är lycka det etiska livets följdverkan. Först när vi slutar fokusera på lyckan infinner den sig. Vad har vi då att vänta? Thotts vackraste definition lyder: ”han är lycksalig, för vilken ingenting världsligt tycks så olidligt att han däröver skulle tappa modet”. Det är skrämmande att leva, särskilt i kristid. Lycka, menar Thott, är att trots rädslan våga. Våga leva etiskt, våga fatta svåra beslut, våga tro väl om andra. Lycka är inte att undslippa lidande. Det är att förmå lida utan att förlora förtröstan i vår förmåga att göra gott.Thott dog år 1662. Vi vet inte om hon någonsin hade tänkt publicera Vägen till ett lycksaligt liv. Att boken inte gick förlorad kan vi tacka boksamlarna Anne Gøie och Karen Brahe för. Mot slutet av 1600-talet införskaffade de två handskrivna exemplar av Thotts bok. Deras boksamlingar donerades sedan till Odense adliga jungfrukloster – en fristad för ogifta, intellektuella adelsdamer. Ända tills klostret stängdes på 1970-talet och böckerna hamnade i källaren i Roskilde, vårdades där Thotts ord av generation efter generation kvinnor som liksom de antika stoikerna valt att leva liv tillägnade visdom och dygd.Matilda Amundsen BergströmlitteraturvetareLitteratur:World Happiness Report, 2022: https://worldhappiness.report/ed/2022/Marianne Alenius, ”Med den ena foten i graven skulle jag alltjämt läsa”. Elisabeth Møller (red.), Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Wiken, 1993: https://nordicwomensliterature.net/se/2011/01/04/med-den-ena-foten-i-graven-skulle-jag-alltjamt-lasa/Marianne Alenius, ”Tidlig dansk moralfilosofi og Birgitte Thotts ”Om Weyen till et Lycksalligt Liff”. Henrik Blicher et. al (red.), Tænkesedler. C.A Reitzel, 2007: https://www.academia.edu/36692419/2007_Tidlig_dansk_moralfilosofi_og_Birgitte_Thotts_Om_Weyen_till_et_Lycksalligt_Liff_1659_Samtal om Karen Brahes bibliotek: Karen Brahe and her library at Odense Adelige Jomfrukloster (Odense Secular Convent for Unmarried Noblewomen) - Nordic Women's Literature (nordicwomensliterature.net)

14 Maj 20249min

Theodor Adornos nedtecknande av sina drömmar bär på en imponerande återhållsamhet. Det kritiska filosofen undviker nämligen att tolka. Aris Fioretos följer med honom in i natten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tomas Tranströmer har lärt oss att uppvaknandet är ett ”fallskärmshopp från drömmen”. Drömlivet äger rum någonstans ovanför den sovande, i en viktlös och luftig, ja, eterisk sfär. När den anonyma huvudpersonen i hans berömda dikt ”Preludium” lämnar sömnen, sjunker ”han” därför nedåt ”morgonens gröna zon”. Plötsligt hejdas ”denna lodräta färd genom ögonblicket” och mannen som är på väg att vakna breder svävande ut vingarna som över ”strömmande vatten”. Så landar han mjukt; med fötterna på marken är han med ens klarvaken. Stående under ett lövverk några timmar senare undrar han om ”ett stort ljus [skall] vecklas ut över hans huvud”.Det är lätt att känna igen sig. Då vi drömmer tycks jaget, eller om det är själen, sväva några meter upp medan kroppen blir kvar under filtarna. Inte konstigt att fallskärmshopparen funderar över vad han varit med om när gruset väl gnuggats ur ögonen. På diktens sista rad är han en nybliven uttydare, väntande på att ljuset bokstavligt talat skall gå upp och drömmen prisge sina hemligheter. Nattens skimrande händelser och varelserna som befolkade medvetandet, bristen på konsekvenstänkande eller tvärtom den ödesbundna logik med vilken allt tycktes ske, de ömsom lustfyllda, ömsom fasansfulla stämningarna, skiftningarna i ljussättning och kulisserna som växlar – allt verkar på ett lika undanglidande som betydelsedigert sätt rymma intima budskap om livet. Eller som den tysk-judiske filosofen Theodor W. Adorno konstaterar, även han förstås en falskärmshoppare: skeendena pekar mot ”den fåfängliga existensens innersta hemlighet”.Adorno nedtecknade sina drömmar så fort han vaknat – inte för att tolka dem, utan för att bevara deras efterglöd. Därför blev uppvaknandet avgörande. Strax efter landningen i en värld av hårda fakta, där gravitationen är lag, förbinds vi ännu med drömmen på samma sätt som fallskärmshopparen som via bärlinor hänger ihop med polyestern som så hastigt skrynklas samman över huvudet. Det finns något i detta ömtåliga ögonblick som senare tolkningsinsatser inte kommer åt. Drömtydningen lägger tillrätta. Nu har selarna lossats och fallskärmen skall packas ned i förklaringarnas fodral – som om den väldiga sfären som bar oss fortfarande liknade en glödlampa och inte en manet på torra land. Uppvaknandet sker innan denna efterbehandling, som oavsett om den är varsam eller hårdhänt söker göra drömmens egenart tillgänglig för begrepp. Vi är fortfarande förenade med vad som höll oss uppe, till synes viktlösa och fria från avsikt. Om drömmen skulle ha en sensmoral, stickad på kudden som vi vilat vårt huvud mot, kunde denna lyda: ”Jag vet inte vad som händer mig”.Redan före sin flykt från hemlandet, undan nazisterna, började Adorno protokollföra drömmar. Han som skulle bli Efterkrigstysklands främste representant för ett ungt och kritiskt förnuft, ja, för en ny upplysningstid som ville verka för den sortens klarhet som Tranströmers resenär tycks vänta på, var inte intresserad av att tolka de nattliga visionerna. Tvärtom gällde det, som han skriver, att betrakta dem inte bara som ”’våra’, utan de utgör också ett kontinuum, [de] tillhör en enhetlig värld”. För Adorno var uppvaknandet ett avbrott i detta större förlopp, ett flöde i vilket drömtillvaron fortsatte även då vi inte sov.Hur vaknade han själv? Den första anteckningen från året efter nazisternas maktgripande, i januari 1934, bådar illa. Filosofen drömmer att han tillsammans med Gretel Karplus, som han skulle gifta sig med tre år senare, råkar ut för en trafikolycka. Bussen som paret färdas med störtar ned i en ravin i schweiziska Alperna, lyckligtvis kan båda resa sig ur vraket: Jag kände hur jag grät när jag sa: Jag hade så gärna fortsatt att leva med dig. Först då insåg jag att min kropp var fullständigt sönderslagen. Jag vaknade med döden. Adornos första protokoll slutar bokstavligt talat med döden. Ja, även drömmen i vilken denna död får sista ordet dör, för i samma ögonblick som ordet faller slår han upp ögonen och incidenten förflyktigas likt ont mörker då ljuset tänds.I december 1940 vaknade Adorno med en känsla av främlingskap i New York, dit han flytt med sin nyblivna hustru. Året därpå öppnade han ögonen ”av skräck och bävan” under palmerna i Los Angeles, dit paret flyttat vidare. Under de sista krigsåren vaknade han ”utan förhoppningar”, senare ”med kväljningar” och ytterligare några år därefter ”full i skratt”. Ena gången ter sig övergången till vakenlivet lustfylld, andra gången smärtsam, på gränsen till traumatisk. Adorno drömmer om bordeller, fast också om koncentrationsläger.Det kan förvåna att denne tänkare, som mer än någon annan förknippas med ”den kritiska teorin”, knappt nagelfar sina nattliga upplevelser. På några ställen undslipper honom visserligen en tolkning. 1948 konstaterade han att drömmens ”verkliga betydelse ligger i öppen dag”: vad han just erfarit innebar att han ville ”återvinna det europeiska liv som gått förlorat”. Trots våldsamheterna som drabbar Adorno i drömmarna, vilka till antalet nog bara överträffas av gångerna då han umgås med kvinnor i olika stadier av avkläddhet, månade han dock om att bevara dem så intakta som möjligt.Den som tar del av dessa protokoll, som finns i en fin och finurlig svensk översättning med den lätt missvisande titeln Drömdagbok (det handlar ju just inte om att föra bok över sitt dagliga liv), får svårt att inte imponeras av Adornos återhållsamhet. När han på annat ställe understryker att drömmarna är av ”väsentlig betydelse för begreppet” är det denna deras ofrivilliga, liksom oformade eller ännu begreppslösa karaktär som han önskar lyfta fram. De markerar, som litteraturvetaren och sociologen Jan Philipp Reemtsma framhåller i sitt kloka fast krångliga efterord, ett ”oberoende av den kommunikativa socialiseringens krav på konformitet”. Vi tar om det där: ett ”oberoende av den kommunikativa socialiseringens krav på konformitet” … Vad Reemtsma menar är att drömmen, i likhet med exempelvis litteraturen, utgör en uttrycksakt, i vilken personen vars blick rör sig bakom ögonlocken kan omfatta hela tillvaron, även de delar som ligger bortom sociala regelverk och egna intentioner.För Adorno gjorde drömmen det till och med möjligt att uppleva döden utan att dö. Åter tillbaka i Frankfurt, i november 1956, noterade han: Jag drömde om en förfärlig värmekatastrof. I glöden – en kosmisk glöd – flammade alla döda än en gång upp i sin forna gestalt under några sekunder, och jag visste: först nu är de helt och hållet döda. Genom att avstå från tolkning ville Adorno bevara drömlivets efterglöd. Allt annat vore en hädelse mot dess miljöer, stämningar, invånare. På sitt sätt är protokollen ett rekviem. Eller som denne nattexistensens trogne bundsförvant skriver i en av sina sista rapporter: ”Med tanken: vi får be för att det blir något kvar, vaknade jag.”Aris Fioretosförfattare, översättare och professor i estetikLitteraturTheodor W. Adorno: Drömdagbok. Svensk översättning av Anna Petronella Foultier med efterord av Jan Philipp Reemtsma. Nirstedt/litteratur, 2024.

13 Maj 202410min

Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-08.Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva.Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas.Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga.När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens.Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett ”inspirerat rus”. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte ”utan lät Gud göra det”.För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två.I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. ”När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre”, säger han. ”Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. […] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv.”Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme.”Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom – tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning […]”Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. ”Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år”, sa han då, 1980.Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen.Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra.För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare – eller den hand som river bort fikonlövet – har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är ”inre expansionister”. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar.Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med.Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att ”drömma någon annans drömmar”. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England.Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre.I "Oavsiktligt - Om att läsa och skriva" säger Karl Ove Knausgård: ”Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt.” Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen – i den mån det är en lyckad gestaltning – synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt.Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också – som Knausgård uttrycker sig om skrivandet – skapar ”ett rum där något är möjligt att säga”? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna.Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på?Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras.Martin Engberg, författare

10 Maj 20249min

Mellan 1933 och 1939 samlade den tyskjudiska journalisten och författaren Charlotte Beradt in drömmar. Drömmar som i detalj verkade berätta om fasorna som väntade, säger Maria Küchen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i juni 2018.Drömmar har alltid ansetts vara profetior, budbärare eller existerande platser som människan uppsöker i sömnen. I bibeln finns hundratals referenser till drömmar, både som visioner av framtiden och som Guds anvisningar till människan:Josef i första mosebok drömde flitigt om sin egen kommande storhet. Hans elva bröder skulle underkasta sig honom, drömde han. Det irriterade dem så pass att de slängde honom i en brunn. Och i evangeliet flyr Josef och Maria till Egypten med det nyfödda Jesusbarnet på order från en ängel i en dröm.Shamanresor in i drömmar och syner ses i sina kulturella sammanhang som verkliga. För schamanen finns ingen gräns mellan sömn och vaka, vardag och syner. I det rationella sekulära samtida västerlandet drar vi däremot en gräns mellan dagens verklighet och nattens drömmar, men gränsen är flytande, otydlig och rörlig.'De som drömmer här', konstaterade hon, 'bearbetar inte privata konflikter.'Rörligheten sätts i skarpt ljus i tyska journalisten Charlotte Beradts bok ”Drömmar i tredje riket” som gavs ut första gången 1963 och kom på svenska 2018 i översättning av Jesper Festin. Beradts skildrar människors drömmar i Tyskland från nazisternas maktövertagande 1933 och framåt – hundratals drömmar som hon samlade in och skrev ner, innan hon 1939 tvingades lämna sitt hemland och fly till USA.Det rör sig om drömmar ”från den då ännu smygande regimens första tid, från dess urtillstånd.”Och denna totalitära regim styr inte bara människors vakna liv, den styr med järnhand vad de drömmer.När Beradts först försökte strukturera sitt material, hade hon Freuds tankar om drömtydning i bakhuvudet. Freudianskt sett är det drömda privat. Och Beradts tidiga reflektioner om vad människor drömde i tredje riket handlade i Freuds anda om skam, rädsla och omedvetna önskningar. Men så småningom ändrade hon perspektiv.I första mosebok formulerade Josef sina maktanspråk i drömmar. Josefs och Marias flyktdröm i evangeliet räddade Jesus från kung Herodes politiskt motiverade massaker på småbarn. Och 1963 definierade Charlotte Beradts tredje rikets drömmar som en ”overklig mosaik, vars stenar består av element från den politiska verkligheten”.”De som drömmer här”, konstaterade hon, ”bearbetar inte privata konflikter.”Flykt var förstås ett vanligt tema. En ung kvinna med markant näsa, inte judinna, drömde flera år före raslagarna långa episka drömmar om näsor och papper. I drömmarna jagade hon attester och dokument, bar runt på mappar med alla sina släktpapper, ifrågasattes och förföljdes.”Plötsligt ett skrik: de kommer. … Flykt, flykt, flykt. Jag letar efter ett … gömställe. … Plötsligt ligger jag långt ner i en hög med lik … – äntligen ett bra gömställe. Ren och skär salighet där under likhögen, men mappen med papperen under armen.”Detta drömde hon tio år innan massförintelserna inleddes och människor faktiskt gömde sig under högar av lik. Flera gånger återkommer Beradts till drömmarnas profetiska drag:Flera år innan skyltar om att judar inte är önskvärda börjar sättas upp på restauranger, drömmer en kvinna att hon sitter på en restaurang, under en skylt där det står ”Ut med skadedjuren”.En annan kvinna drömmer om en maskin som kontrollerar tankar och beskriver den som ”elektrisk, ett virrvarr av trådar” innan sådan elektronisk avlyssningsapparatur finns.Före koncentrationslägrens kollektiva bestraffningsmetoder drömmer en mörkhårig, ickejudisk kvinna om hur hon hindrar sig själv att göra saker ”som kan slå tillbaka mot min grupp, eftersom ju alla mörka bestraffas när en av oss gör något förbjudet”.I drömmarnas mosaik används fragment ur verkligheten för att ge en bild av framtiden som sedan visar sig korrekt. Det drömda tycks faktiskt profetiskt. Men troligen är drömmarnas profetior inte mer ockulta än om någon som är vaken under nazismens första tid säger:”Om några år sitter det skyltar på restauranger om att judar inte är önskvärda. Det kommer att sluta med att människor tvingas gömma sig i likhögar.”I Tyskland på 30-talet drömde många att vardagsföremål vände sig emot dem. En kvinna drömde att en medlem i nazisternas paramilitära underorganisation SA öppnade luckorna till hennes kakelugn. Med skärande röst började ugnen upprepa ”varenda mening som vi yttrat mot regeringen, vartenda skämt som vi dragit.En annan kvinnas sänglampa gjorde samma sak. En grönsakshandlares soffkudde, ett skrivbord, ett påskägg, alla dessa ting blev angivare.Rasismen och antisemitismen har monterats in i de förföljda så att de i drömmarna förföljer sig själva.Dessa drömmar hade ett budskap – inte från Gud, eller en ockult verklighet eller inifrån det egna psyket, utan från diktaturen: ”Ni ska vara rädda.””Kan det finnas en nyttigare dröm för en totalitär regim?” frågar Beradt retoriskt.Och ett annat återkommande budskap i drömmarna var: ”Ni ska vara tysta.”En städerska börjar i sin dröm prata ryska, som hon inte alls kan, för att hon inte ska förstå sig själv om hon säger något förbjudet om staten.En kontorist drömmer att han ska lämna in ett skriftligt klagomål över det rådande tillståndet. I ett kuvert stoppar han ett blankt pappersark utan ett enda ord på och känner sig stolt över att ha sagt ifrån.De som drömmer i Beradts bok är kritiska till den nya ordningen och rädda för den. Ett eget avsnitt ägnas judarnas drömmar. En judisk ung kvinna drömmer att hon, precis som sina förtryckare, uppfattar judar som äckliga och fula. En judisk jurist drömmer att han i en park, i stället för att sätta sig på den gula bänken för judar, sätter sig på papperskorgen. En annan jurist drömmer att han kastas ner på marken av nazistiska vakter och säger: ”Jag kysser marken som ni kastar mig på.”Rasismen och antisemitismen har monterats in i de förföljda så att de i drömmarna förföljer sig själva. Det framstår som en seger för det totalitära samhället.Beradt betraktar sitt dröm-material främst som en studie i totalitarism. Hon citerar Robert Ley, nazistisk riksorganisationschef, som sa att ”de enda som fortfarande har något privatliv i Tyskland är de som sover”, och hon slår fast att han hade fel.Likheterna är stora mellan dröm-materialet Beradt har samlat ihop och Kafkas böcker. Även parallellerna med Becketts, Orwells och Huxleys verk är slående, och Charlotte Beradt ser de insamlade drömmarna som högst tidsspecifika. Drömmarna i tredje riket handlar inte om förtryck i allmänhet, utan om den paradoxala och säregna tillvaron under en totalitär regim på nittonhundratalet.Men förtryckta har förstås alltid drömt mardrömmar om förtryckarna, och härskare världen över i alla tider har frågat drömtydare om råd och om framtiden. Vad drömde de övertygade nazisterna på nätterna? Drömde de som gamla testamentets Josef, om sädeskärvar och stjärnor som bugade sig för dem och underkastade sig? Eller ångestdrömmar som alstrades av ett undanträngt samvete?Den frågan besvarar inte Charlotte Beradts. Nazisters drömmar hade hon inga möjligheter att samla in. Vad makthavarna i tredje riket drömde på nätterna, det återstår för skönlitteraturen att gestalta.Maria KüchenförfattareLitteraturCharlotte Beradt: Drömmar i tredje riket. Översättning Jesper Festin, Ersatz, 2018.

8 Maj 20249min

REM-sömnen är den tid på natten då vi drömmer. För att minnas drömmarna måste vi vakna i anslutning till dem, men oavsett vilket så är de viktiga för oss, berättar sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i juni 2018.Människan har i alla tider intresserat sig för drömmarnas betydelse och sett dem som en inblick i själens dunklaste djup. Men det var först kring förra sekelskiftet som utforskandet av drömmarnas innehåll tog fart på allvar i Europa. Med Freud och psykoanalysen kom drömmarna att ses som en reflektion av omedvetna drivkrafter, och viktiga för förståelsen av psykiska problem i det dagliga livet.Man började också använda traditionella naturvetenskapliga metoder för att undersöka dröminnehåll, men det gav inte så mycket och idag är omfattningen av denna forskning ganska liten.I stället började man ägna sig åt själva den fysiologiska drömsömnen. Vad är den för något? Vad gör den? Och varför?I samband med en sömnregistreringsstudie 1953 märkte forskarna Aserinsky och Kleitman att försöksdeltagarna regelbundet, ungefär var nittionde minut gick in i en fas med snabba och ryckiga ögonrörelse och ett EEG som såg ut som om personen var (nästan) vaken. Drömsömnen – Rapid Eye Movement Sleep eller REM-sömn var upptäckt.Forskarna lade också märke till andra avvikelser: halsmusklerna slappnade av, medan hjärtfrekvens och blodtryck steg. Det här stod i stark kontrast till övrig sömn, som man idag kallar Non-REM – då är EEG-vågorna är långsamma och böljande, medan ögonrörelserna är frånvarande eller mjukt böljande och andningfrekevensen och blodtrycket är låga. Aserinsky och Kleitman visade också att sömnen rörde sig från ytlig nivå, ner mot djup sömn (N3), och därefter, som något av en efterrätt, kom REM-sömnen.En person med ostörd sömn kommer alltså inte att rapportera någon dröm på morgonenEn av de mest fascinerande aspekterna av REM är att vi är förlamade under tiden som den pågår. Det är ju så att allt man gör i drömmen också sker biologiskt; alla signaler för att springa, hoppa, och så vidare, är på väg ut till musklerna. Och musklerna i bland annat armar, händer, fingrar och ansikte uttrycker förvisso ofta intensiteten och känsloläget i drömmen. Men signalerna till bland annat ben, rygg, nacke och säte blockeras. Vilket nog är tur, med tanke på hur många som springer i drömmen.Kanske är upplevelsen av att vara fastspänd eller orörlig, som är så vanlig i drömmar, kopplad till det här förlamningstillståndet. Och sambandet mellan REM och drömmens innehåll finns trots allt, eftersom det är via dessa faser vi kommer åt drömmarna.Forskarna Aserinsky och Kleitman noterade också att om man väckte människor under REM-sömnen, så fick man oftast en rapport om drömmar. Under övrig sömn var det mycket ovanligt. Men det räcker inte att man vaknar i direkt anslutning till drömmarna, man måste också vara vaken några minuter. En person med ostörd sömn kommer alltså inte att rapportera någon dröm på morgonen, medan den som vaknar ofta sannolikt kommer att göra det. Eftersom man lättare väcks av en intensiv dröm så är det troligt att spontana drömrapporter kommer att ha ett mer dramatiskt innehåll än icke-rapporterade drömmar. Det ligger därför nära till hands att tro att de psykoanalytiska drömanalyserna byggde på de mest spektakulära och intensiva drömmarna.Man gjorde också en rad fysiologiska studier av REM sömn. Bland annat upptäckte man att däggdjur, som ju är varmblodiga, blev kallblodiga under REM. De förlorar alltså förmågan att svara på temperaturförändringar. Det här ledde till hypoteser om att REM-sömnen hjälpte temperaturregleringscentrum att vila/sova under just REM. Men på 1970-talet verkade man inte komma så mycket längre ur klinisk synpunkt. Och blickarna riktades nu mot djupsömnen, som tycktes spegla hjärnans återhämtningsbehov.Man försökte också tidigt undersöka drömsömnens betydelse genom att förhindra den genom att väcka den sovande när drömsömnen kom. Märkligt nog tycktes inte detta ge några effekter på till exempel psykisk balans, så den här typen av forskning minskade sedan kraftigt.REM-sömnen verkar alltså ha kommit tillbaka efter att psykiatrin förlorade intresset för den på 1960-talet.Men fram mot 1990-talet så hände något. Det började det dyka upp minnesforskare som hittade kopplingar mellan REM-sömn och överföring av minne från korttidslagring i hippokampus till långtidslagring i hjärnbarken. Nu fick REM-sömnen plötsligt en viktig funktion och forskningen tog ny fart.De senaste åren har det också börjat dyka upp resultat som tyder på mycket REM-sömn ger mindre ångest vid uppvaknandet. Detta har förstås stort kliniskt intresse och mycket forskning pågår. Om resultaten håller, så får vi säkert se forskning där man försöker förbättra REM-sömnen på olika sätt. REM-sömnen verkar alltså ha kommit tillbaka efter att psykiatrin förlorade intresset för den på 1960-talet.I och för sig kunde man redan på den tiden se att de som led av depression och vissa andra psykiatriska diagnoser gick in i sin första REM-period redan efter omkring tio minuter, i stället för det vanliga cirka åttio. Men något orsaksförhållande påvisades aldrig.Och det finns andra skäl att tänka i de banorna. Det verkar nämligen som att insomniker, personer med stora sömnbesvär, tenderar att ha en kraftigt fragmenterad REM-sömn med mycket ögonrörelser. Kanske är detta det centrala problemet för personer som inte kan sova. REM-sömnen är också speciellt intensiv hos patienter med post-traumatiskt stressyndrom (PTSD), oftast till den grad att man ibland inte vågar sova över huvud taget för att slippa de otäcka drömmarna. Bakom de återkommande mardrömmarna antas ligga en oförmåga att montera bort den emotionella laddningen i ett minne. Detta görs normalt under REM i samband med överföringen från korttidsminne (i hippokampus) till långtidsminne (i hjärnbarken).I dagens samhälle finns en stor medvetenhet om problemen som följer på för lite sömn. Och kanske står vi inför en liknande ökad medvetenhet om drömmens betydelse.Nya psykologiska behandlingsmetoder förefaller kunna hjälpa till att montera bort den där emotionella laddningen och på det sättet minska mardrömmarnas intensitet.Utvecklingen har kommit långt, men det finns mycket kvar att förstå både vad det gäller vad som händer när vi drömmer och orsakerna till att vi drömmer. I dagens samhälle finns en stor medvetenhet om problemen som följer på för lite sömn. Och kanske står vi inför en liknande ökad medvetenhet om drömmens betydelse. För att må och fungera bra behöver vi få sova, men vi måste också få drömma.Torbjörn Åkerstedtprofessor emiritus vid Stockholms universitet och Karolinska institutet

7 Maj 20248min

I över fyrtio år samlade forskare in drömmar från jordens alla hörn. Men både metoderna och förvaringstekniken föråldrades. I dag bokförs våra inre liv på ett annat sätt, säger Ulf Karl Olov Nilsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i juni 2018.Mellan åren 1920 och 1963 samlade mer än sextio hårt arbetande amerikanska antropologer och psykologer in enorma mängder drömmar, livsberättelser och resultat från projektiva tester, såsom Rorschach-testet. Forskarna sökte inte i första hand upp de vanliga informanterna – storstadsbor ur den bildade medelklassen – utan ursprungsfolk och olika minoriteter och målet var ett slags arkiv över hela mänsklighetens inre liv. I en synnerligen välskriven studie, "Database of Dreams, the Lost Quest to Catalogue Humanity", berättar vetenskapshistorikern Rebecca Lemov om detta modernitetsprojekt med det knastertorra namnet ”Microcard Publications of Primary Records in Culture and Personality”. Forskarna ställde sig frågor som: Har olika folkgrupper liknande nattliga drömmar? Drömmer vi olika över tid? Förändrades det nattliga drömmandet globalt mellan åren 1925 och 1955? Vad tyckte olika folkgrupper att Rorschach-testets tio tavlor med bläckplumpar visade? Vad – om något – är mänsklighetens minsta själsliga gemensamma nämnare? Ingen blygsam forskningsansats kan tyckas! Påtaglig var den höga tilltron till drömberättelser och projektiva test. Rebecca Lemov skriver i ett kapitel Rorschach-testets historia där vi också kan läsa om hur 26 nazi-förbrytare testades under Nürnbergrättegångarna, Göring, Hess, von Ribbentrop, bland andra. Deras svar på Rorschach-testets ständigt första fråga: ”Vad skulle det här kunna föreställa?” sågs som vägen in i deras patologiska, eller kanske helt enkelt onda, inre. Idag hade man förmodligen scannat hjärnor och undersökt genuppsättningar. Men forskarna ville framför allt samla in material från icke-europeer och begav sig till avlägsna platser för att tala med urbefolkningar. De åkte till Stilla havs-öarna, Australien och Afrika; de bad inuit-barn om teckningar. De talade med cheyenne, hopi och zuni-stammarna. Lemov skriver: ”Som ett slags inverterat mjölkbud gick en antropolog stationerad i Tanzania omkring i byn varje morgon innan frukost för att samla ihop byinvånarnas drömmar innan de glömt dem.” Nästan aldrig uppstod det någon ideal och kontrollerad test-situation utan de fick improvisera och ofta betala för tjänsterna. Komplicerade band mellan forskare och test-personer uppstod där vissa kunde försörja sig på att berätta om sina nattliga drömmar och ibland blev de utfrusna av de egna för att avslöja gruppens hemligheter. Detta föranledde den flitigaste av drömsamlarna, Dorothy Eggan, att försäkra hopi-stammen hon arbetade med i två decennier: ”Jag vill inte ha hemligheter, jag vill bara ha era drömmar”. Ändå kritiserades projektet för att informanterna ibland tycks ha lämnat ut mer än de önskade.Drömmarna betraktades som hårddata, där själva kvantiteten och ytskiktet var viktigast. Vad, rent konkret, drömde de intervjuade om? Hur levde de, vad mindes de av sin uppväxt, vad tänkte de på och fantiserade om? Ja, man ville veta ALLT och Lemov sätter ett träffande namn på forskarambitionen: ”The Fantasy of Total Information”. Om svaren på forskarens frågor inte infunnit sig beror det enligt denna forskarfantasi inte på felaktigt ställda frågor utan att det helt enkelt behövs mer data. Men hur skulle denna suggestiva, potentiellt poetiska och svåröverskådliga hårddata kategoriseras och arkiveras?Till ordningsman för insamlingsprojektet utsågs en pragmatisk och byråkratisk psykolog vid Harvard, Bert Kaplan. Med tanke på datans omfång bestämdes att dåtidens allra modernaste sorteringsteknik skulle tas i anspråk, det så kallade mikro-kortet. En analog teknik som med dagens mått knappast kan anses märkvärdig men då sannerligen var det: en vanlig A4-sida kunde krympas till storleken av en tumnagel och rapporterna och testresultaten, som sammanlagt kom att omfatta drygt 20 000 sidor, bevarades i kartonger. För att läsa krävdes en speciell förstoringsapparat, en så kallad Readex-maskin. Kvantiteten innebar också att ordentliga regler för datakatalogisering var nödvändiga. Till sist enades forskarna om 553 huvudkategorier med mängder av underavdelningar. I själva verket blev detta ett slags föregångare – visserligen en havererad sådan – till dagens Big Data, alltså de stora nätföretagens, Google, Facebook, Youtube, osv, hantering av enorma mängder data: allt vi köper, tweetar, klickar och tittar på, ja – just det – allt! Här återfinner vi den totalitära fantasin i uppdaterad tappning. Till drömmarnas databas kan vi nu också kan lägga till de nya sömnapparna, där vår djup- och REM-sömn registreras, via andningen. Men också drömappen som vill att vi ska registrera våra drömmar för att hjälpa oss att komma ihåg dem, samtidigt som appen naturligtvis också stjäl dem. Så är det: vi buggas numera frivilligt i kuddarna.Men på 1960-talet visade det sig att både datainsamlingsprojektets socialantropologiska perspektiv och dess lagringsteknik, mikro-kortet, snart blev omoderna. De ambitiösa frågeställningarna fick aldrig några svar. Delvis kanske det berodde på att projektet aldrig slutfördes, men framför allt, tror jag, på att liknande spörsmål helt enkelt inte låter sig besvaras. Snarare löstes frågorna upp i myriader av berättelser. Vissa av intervjuerna kom dock att missbrukas, framför allt ledde en grovt spekulativ och nedsättande artikel i Newsweek om Navajo-folket kallad ”The Sick People”, till att samarbetet med stammen fick avbrytas.Den digra samlingen av miniatyr-sidor med tillhörande förstoringsapparat hade dock redan köpts in av hundratals bibliotek. Men observera, bara hundratals och inte de flera tusental som hade varit rimligt med tanke på de väldiga summor som investerats i projektet av exempelvis National Institute of Health. När Rebecca Lemov 2007 började uppsöka de bibliotek – exempelvis The Library of Congress – där exemplar skulle finnas visade de sig vara synnerligen svåra att finna. Ofta fick hon svaret att arkivet var extremt sparsamt efterfrågat, om någonsin överhuvudtaget. Andra gånger var lådorna försvunna eller ofullständiga – och Readexförstoringsmaskinen kaputt. Tänk er dessa lager av drömmar och livsberättelser som ingen någonsin läst, längs ned i bibliotekens dammiga källare, ”som en slumrande jätte, inte död, men inte levande heller.” Det påminner onekligen, som Lemov inte undgår att påtala, om José Luis Borges-novellen om den upphittade encyklopedin över det fiktiva landet Tlön: ”Nu höll jag i mina händer ett omfattande systematiskt fragment av en okänd planets hela historia, […] med dess mytologiska fruktan och språkens sorl, med kejsare och hav, med mineraler och fåglar och fiskar, med algebra och eld, med dess teologiska och metafysiska diskussion.”Det kommer såklart att bli vanligare: överblivna bilder, berättelser, chattdialoger och mem som flyter omkring i limbo när nyss så ny teknik blivit gammal. Vad gömmer sig i molnet och atom-skrotet och alla döda satelliter? Betänk de centiljarder fotografier som vilar i pajade datorer, vindsförråd med floppy discs, vhs-band och nedlagda bloggar. I tömda communitys, Lunarstorm, Skunk, Napster, My Space. Och om några år i den monumentala Facebook-kyrkogården när användarna har dött eftersom ungdomen alltid kommer att vilja ha sina egna nätverk.Men dessa spår – är det ändå inte vår bästa chans till evigt liv? Det är den slumrande datans löfte: att vi ska få leva en gång till, när någon finner våra efterlämnade emojier och tar dem på det allvar de förtjänar.Ulf Karl Olov Nilssonförfattare och psykoanalytiker

6 Maj 20249min

4000 veckor lever vi i snitt. Men om vi håller på att ständigt effektivisera och försöka hinna med mer, så kommer de att bli både korta och otillfredsställande, konstaterar David Jonstad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2022.Ungefär samtidigt som jag flyttade från en lägenhet i stan till en gård på landet läste jag Tomas Bannerheds roman Korparna som handlar om uppväxten på ett lantbruk i Småland på 1970-talet. En av romanens (och senare även filmens) nyckelrepliker levereras av pappa Agne. Sittande vid köksbordet, dammig efter ännu ett kvällspass i traktorn.”På det här stället blir vi aldrig färdiga”.Repliken faller ner på bordet som en säck rutten potatis.Trots det envisa slitet på åker och i lagård tycks tiden aldrig räcka till för alla göromål på det olönsamma lantbruket och pappa Agne drivs sakta men säkert till vansinne.Den där hopplösa känslan av att aldrig någonsin bli färdig blev även en växande stress i mig när jag i min nya tillvaro på landet gav mig i kast med allt för många sysslor samtidigt: barn, trädgård, får, gamla hus, höns, grönsaksodlingar, ankor och allt annat i livet. Frågan uppstod snart, skulle också jag drabbas av vansinne?Upplevelsen – som nästan kan beskrivas som klaustrofobisk – att inte hinna med allt man vill göra är vitt utbredd i dag. Ett av de vanligaste svaren på frågan ”hur är läget?” är numer, ”bra, men lite körigt just nu”. Där ”just nu” är ett sätt att låtsas som om den stressiga situationen bara är tillfällig. Vilken den sällan är. Samtiden präglas av en kronisk tidsbrist. Vilket inte beror på att tiden rör sig fortare eller att dygnet tappat timmar, men att vi hela tiden försöker knö in mer och mer aktiviteter i våra liv. En följd av det som den tyska sociologen Hartmut Rosa kallar den sociala accelerationen. Att livstempot hela tiden skruvas upp av teknologisk utveckling och ökade förväntningar på hur mycket man ska kunna hinna med i form av fritidsaktiviteter, relationer, lönearbete och en massa annat.De vanliga sätten att hantera detta på är också typiskt för vårt gränslösa samhälle: Vi ska absolut inte avstå från något, utan i stället satsa på att bli än mer effektiva och produktiva. Med hjälp av smarta metoder för hur du läser din mejl, appar som planerar din tid, system för att göra-listor och så vidare.Författaren och tidigare ”produktivitetsnörden” Oliver Burkeman har testat det mesta av detta och konstaterar i sin underhållande bok ”Fyra tusen veckor” att nästan inga fungerar. Produktiviteten är en fälla! Ju mer effektiv du blir, ju mer förväntas du hinna med och desto mer måste du därför jäkta. Även om du exempelvis blir en fena på att beta av inkommande mejl är belöningen förmodligen bara att du kommer få ännu fler mejl att hantera.I Burkemans bok, vars undertitel är ”Tidshantering för ett ändligt liv”, ställs allt detta på huvudet. Den föreslagna kuren för att bota känslan av att aldrig riktigt hinna med handlar inte om att försöka töja ut tiden, men att bejaka våra begränsningar. Bejaka att du inte kommer att hinna med allt du vill och därför aktivt måste avstå från en massa saker i livet. Det är verkligen ingen enkel sak, särskilt inte när vi påminns om hur kort livet är – i genomsnitt fyra tusen veckor. Vår begränsade tid leder därför lätt till en rädsla för att gå miste om möjligheten att uppleva något, eller som det heter på samtida internetspråk, FOMO, Fear of missing out. Men, argumenterar Burkeman, din tillvaro blir mer produktiv, meningsfull och glädjerik om du ger upp illusionen att någonsin hinna med så mycket du egentligen skulle vilja göra.Strategierna för att uppnå detta är uppfriskande i sin otidsenliga anti-effektivitet: ”Sätt gränser för din produktivitet”, ”Bestäm i förväg vad du ska misslyckas med” och ”Öva på att göra ingenting”.Efter att jag själv halvt gått in i väggen på grund av försöken att hinna med allt och lite till leddes jag av någon sorts självbevarelsedrift till just denna typ av insikt. Plötsligt en dag förstod jag att det faktum att jag aldrig kommer att bli färdig på gården inte är något stressande. Tvärtom. Det är en befrielse! Om jag ändå aldrig kommer att bli klar behöver jag ju inte heller stressas av att inte bli klar. Äntligen kunde jag slå av på takten och i stället börja uppskatta vad jag hade.Kanske underlättades detta av att jag inlemmades i en jordad rytm som inte gick att påverka: ankorna ruvar på våren, höet tas på sommaren och rödbetorna skördas på hösten. Burkeman jämför i en historisk utvikning hur radikalt vårt förhållande till tiden har förändrats. Så pass att vi i dag har svårt att ta till oss hur exempelvis en medeltida bonde verkar ha uppfattat tiden. För denne tycks nämligen inte tiden alls ha varit så abstrakt som den är för oss. Den gick varken för snabbt eller för långsamt, den kunde inte slösas bort eller sparas. Den var inte åtskild från oss själva och världen runt omkring oss.Tiden var det medium där livet utspelade sig, det ämne som livet bestod av. Dygnsrytmen sattes främst av solen och de sysslor som behövde göras just denna dag. Den instrumentella synen på tiden kom med moderniseringen och i dag häpnar vi om vi någon gång förmår uppleva det som kallas ”den djupa tiden”. Där vi, för att citera författaren Gary Eberle ”glider in i en värld där det finns nog av allt, där vi inte försöker fylla ett tomrum i oss själva eller i tillvaron”. Där gränsen som skiljer jaget från den övriga verkligheten suddas ut och tiden står stilla. ”Klockan stannar förstås inte”, skriver Eberle, ”men vi hör den inte ticka”.I mitt liv har jag nu – förutsatt att jag får leva medellänge – sett ungefär hälften av mina utmätta veckor ticka förbi. Två tusen återstår och det kan såklart kännas en aning vemodigt, särskilt som Oliver Burkeman är vänlig nog att påminna om att upplevelsen av hur fort tiden går ökar ju äldre vi blir. Men detta kompenseras av en viss livserfarenhet. Om det är körigt just nu, kommer det med stor säkerhet att vara körigt senare också – ifall man inte rannsakar sig själv och kapar bort en del av sina anspråk på hur mycket som ska kunna hinnas med.Burkemans bok får mig att tänka på en av dessa livserfarenheter, den som har med bufféer att göra. Att leva i ett av världens rikaste länder där möjligheterna är enorma, både i en historisk och global jämförelse, är lite som att stå med tallriken i handen och blicka ut över en buffé med ett överflöd av läckerheter. Det är lockande att vilja smaka av allt, för tänk om jag missar något härligt? Med tiden har jag dock lärt mig att det är klokt att stå emot denna lockelse. Om man blandar massor av smaker smakar inget gott. På samma sätt som man inte hinner med något om man försöker göra för mycket. Tricket är att välja ett mindre antal rätter på buffébordet och sedan lugnt njuta av dem. Gick jag kanske miste om något? So what? Jag njuter ju av god mat, vilket ju var själva syftet med det hela.David Jonstad, författareLitteraturOliver Burkeman: Fyratusen veckor – Tidshantering för ett ändligt liv. Översatt av Claes Bernes. natur & kultur, 2021.

2 Maj 20249min