Ingeborg Bachmann och författarjaget

Vi har vant oss vid att höra spöken. Men en gång i tiden var inspelade röster och musik något häpnadsväckande. Thomas Steinfeld tar Thomas Mann till hjälp får att få oss att se hur märkvärdigt det är. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Långt uppe i de Schweiziska bergen ligger ett sanatorium med namnet ”Berghof”. Några år innan första världskrigets början samlas där en brokig skara patienter, uppenbarligen förmögna kvinnor och män från olika europeiska länder. De verkar söka bot mot lungsoten, men har faktiskt bestämt sig för att tillbringa resten av sina liv på denna stillsamma plats halvvägs mellan slättlandet och himlen. Plötsligt står en låda i pianosalongen, ett matt svartbetsat skrin som med en silkeöverspunnen kabel anslutits till en väggkontakt. ”Det är ingen apparat och ingen maskin“, utropar hovrådet Behrens, direktören för sjukhuset, när han får syn på underverket, ”det är ett instrument, det är en Stradivarius, en Guarneri där råder resonans- och svängningsförhållanden av det mest utstuderade raffinemang.“ Skrinet är en grammofon.Tekniken är så ung, publiken är så oerfaren i umgänget med konserverad musik, att den applåderar när nålen nått det sista varvet. Lyssnarna ropar på mer, de skrattar när en sångare övergår till falsett, de ropar ”bravo“ när sluttonikan nåtts. De första erfarenheterna med tekniskt reproducerad musik måste ha liknat de första mötena med fotografiet: händelser, liksom utrivna från tillvaron, men på ett otäckt sätt likt det som verkligen skedde, konstgjort, drömaktigt, dött, dock intill förväxling samstämmande med den levande naturen. Och inte bara det: ögonblicket, som bara en gång inträffade för att aldrig komma igen, fanns nu bara där – närvarande som ett glas vatten eller en skruvmejsel, alltid färdigt, alltid redo, alltid upprepbart, här och där och på vilken ort som helst.”Bergtagen” heter romanen, i vilken den tyske författaren Thomas Mann i början av 1900-talet berättade om en ung man, som egentligen hade kommit till detta mellanrike för att hälsa på en äldre kusin. Men Hans Castorp, en ingenjör utan yrkeserfarenhet, som det heter i boken, utvecklar en ostadig feber och stannar, först en månad, sedan flera månader. Till slut blir det sju år som inte upplevs som en tid som går utan som ett enda långt nu. Han samtalar med de andra gästerna, han förälskar sig i en dam från Ryssland, han spelar kort. Ingenting blir bestämt. Då ser han grammofonen, i bokens sista kapitel, och han möter sitt öde: ”Han uppfylldes av en bestämd aning om en ny passion, ny förtrollning, ny kärlek.“ Hela hans uppmärksamhet tillhör nu apparaten. Hans bästa tid är natten, när han har grammofonen för sig själv.Pianosalongen fylls nu med ”andemusik”, i ordets egentliga mening, med musik framförd av spöken: ”Han såg inte de sångare och sångerskor som han hörde, deras personer dvaldes i Amerika, i Milano, i Wien, i S:t Petersburg och kunde gärna få stanna där, ty han hade det bästa av dem, deras röster, och han uppskattade denna rening eller abstraktion.“ Och så sitter Hans Castorp i sin fåtölj, med huvudet lutat mot axeln, och väcker andarna till liv: Varje gång det faller honom in, varje gång när han trycker på en knapp, så måste de uppträda igen, alltid lika unga, alltid med samma toner, alltid beredda att upprepa samma ord med samma andetag. Och ju mer de sjunger, och närmare de kommer honom, desto mer närmar han sig också dem, desto mer blir han själv en spökfigur.En gång i tiden var dessa andars uppträdande i den verkliga världen någonting så oerhört och häpnadsväckande, att lyssnarna ville ge dem stående ovationer. Då var andarna bara enstaka varelser i en akustikens värld fylld av helt andra ljud, eller av inga ljud alls. Sedan dess har andarna nästan helt övertagit herraväldet över öronen. Och så blev de så vanliga, att lyssnarna glömde att de lever i andarnas sällskap. Eller är det tvärtom: att människorna vant sig att leva i andarnas värld? Ty vad som hände i musiken, det hände vid samma tid också i filmen, där städer och landskap, människor och folkmassor dök upp i mörka biografsalar, så att filmerna i all oändlighet kunde berätta om Faust eller Nosferatu eller Buster Keatons oändliga kamp mot missödet.Denna andarnas värld har påfallande likheter med ”hades”, antikens dödsrike. På ”samma sätt som den tekniska reproduktionens röster inte har någon kropp, så hade antikens döda ingen materiell tillvaro. De bestod av dimma. Försökte man att röra vid dem, så grep man i det tomma. Ett slags liv fick de enbart, när de fått i sig en droppe blod, så som rösten på grammofonen, som först börjar sjunga när en lyssnare satt igång svängskivan. Men så liknar dessa andar inte bara de levande döda från ”hades”, utan också spöken, i sin moderna utformning, de som går omkring i ödsliga hus, de stackars varelserna som är tvungna att natt efter natt och i all evighet utföra samma dåd, tills en nådig själ förbarmar sig över gengångaren och bryter, om inte förbannelsen, så åtminstone elkontakten.Tre verk är det som Hans Castorp, ett ”livets sorgebarn“, inte tröttnar på att lyssna till: Ur Giuseppe Verdis ”Aida” är det finalens duett: ”Tu – in questa tomba“, ”du – i denna grav“. Dessutom är han mycket förtjust i Georges Bizets opera „Carmen“, historien om en dubbelt eller till och med trefaldigt misslyckad kärlek. Slutligen fastnar han vid Franz Schuberts sång ”Lindenbaum“: ”vid brunnen framför porten“. Hans latenta sympati för döden hittar äntligen det passande ackompanjemanget: ”Hans Castorps tankar eller aningsfulla halvtankar flög högt medan han satt ensam i natten framför sin putsade musiklåda – de flög högre än hans förstånd räckte, det var alkemiskt uppdrivna tankar. Å, den var mäktig, denna själens förtrollning!“ Det dröjer dock inte länge innan andarna blir farliga. Hade han lyssnat i sällskap, tillsammans med de andra patienterna, kanske till och med i en konsertsal, så hade hans förtrollning dämpats av det sociala umgänget. Men ensam som han är, utvecklas den alltför nära bekantskapen med andarna till en fråga om liv och död. Romanen slutar, som bekant, med att hjälten lämnar sanatoriet i bergen. Han reser ner till slättlandet, ner till kriget.Förresten var Thomas Mann själv en ivrig anhängare av grammofonmusiken. Inte från början, inte 1920, när han kallade den för ett ”barnsligt och enformigt gyckelverk“. Men några år senare köpte han själv en skivspelare, av det tyska märket ”Cremona“. Och denna apparat beundrade han som ”ett ymnighetshorn som flödade av munter och själfull konstnärligt njutning“. Det dröjde inte länge innan gästerna, som han själv hade bjudit in till te och kaka, klagade över att det inte längre gick att tala med honom, för skivornas skull. De undkom inte andarna som Thomas Mann manade fram, åtskilda från sina kroppar i tid och rum.Thomas Steinfeld, författare och professor i kultursociologi

30 Nov 20239min

Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 1 november 2017.Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år.Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög.Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli.Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen – och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata.De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften – ”plein air”. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger – inget motiv var för simpelt.Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar.Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet – och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till.Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt.I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö – också konstnär – då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram.Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer.Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det.Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion – ”konstnären och hans modell” – har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen.Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch.I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration.De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch – som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot.Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna.Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet – men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer.Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

29 Nov 20239min

Hon var en internationellt erkänd skulptör, hon var svart och hon var kvinna. Men länge tycktes hon utraderad ur historien. Anna Blennow pusslar ihop några bitar i Edmonia Lewis exceptionella liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i oktober 2020.Utanför det som en gång var skulptören Antonio Canovas atelje finns Roms kanske märkligaste fontän. Över ett vattenfyllt kar i granit ligger en naken mansfigur utsträckt. Hans kropp är skulpterad i en vittrad, brungrå vulkanisk stenart, medan huvudet – en sorglöst flinande gubbe – är marmorvitt. Figuren föreställer den ständigt vinberusade halvguden Silenus. Hans mörka stenkropp – en återbrukad antik skulptur – skulle föra tankarna till den vilda och ociviliserade naturen.Kring år 1800 var Canova en av de främsta representanterna för nyklassicismens tolkning av antikens skulpturkonst, och han porträtterade samtidens kändisar alltifrån påven till Napoleon i bländvit marmor. Men vad man ännu inte visste var att antiken var allt annat än färglös. Grekiska och romerska skulpturer var ursprungligen bemålade i starka färger, men när de återfanns framgrävda ur marken från renässansen och framåt hade färgen flagnat, och eventuella rester tvättades bort. Antiken blev vit, och de bleka skulpturerna laddades med föreställningar om ett idealiserat förgånget.Under andra hälften av 1800-talet arbetade Roms stora koloni av konstnärer fortfarande i samma stil. Av dem var många amerikaner. Så många att amerikanska tidningar regelbundet rapporterade om deras verksamhet. I februari 1867 skriver The Evening Telegraphs utsände: ”I Canovas gamla studio fann jag miss Edmonia Lewis, som, förmodar jag, är den enda färgade skulptrisen i världen – en dam på kanske 23 år, med afrikanskt och indianskt blod i sina ådror. Hon kom till Rom för lite mer än ett år sedan som en främling okunnig i italienska. Men hon hade redan bestämt sig för vad hon skulle ägna sig åt…”Historien om Edmonia Lewis innehåller så många exceptionella detaljer att de spränger ramarna för vilken berättelse som helst. Ändå är stora delar av hennes liv fortfarande okända. Trots att Lewis levde i Rom i nästan trettio år tycks hon utraderad ur stadens minne, och trots att hon blev en av sin tids mest framgångsrika konstnärer var hon länge osynlig också i konsthistorien.Hon föddes i New York omkring år 1844, barn till en ursprungsamerikansk mor och en afrikanskättad far. Tidigt blev hon föräldralös och växte upp hos sin mors släkt i Ojibwe-stammen. Om den tiden skulle hon senare säga: ”Det finns ingenting så vackert som den vilda skogen. Att fånga en fisk, steka den över elden och äta den i det fria, är den största av alla njutningar. Jag skulle inte stå ut en vecka i stan, om det inte vore för att jag älskar konsten.”Men vägen från den fria skogen till den fria konsten var lång. Lewis halvbror, som hade tjänat lite pengar på att arbeta som barberare, bekostade hennes utbildning vid Oberlin College i Ohio, det första amerikanska lärosäte som välkomnade icke-vita. Ändå utsattes hon för rasistiska angrepp där, och efter att ha gått i lära hos en skulptör arbetade hon målmedvetet för att ge sig av utomlands. För det enda hon ville var att verka som konstnär utan att ständigt bli påmind om sin hudfärg, och det var inte möjligt i Amerika. Hon specialiserade sig på porträttbyster av kända slaverimotståndare, som sålde så bra att hon hade råd att resa till Europa, till Rom.Via kontakter etablerade sig Lewis snabbt i Roms konstnärsvärld, och följde självsäkert sin egen väg. Hon gjorde inte, som andra skulptörer, förlagor i lera för att sedan låta lokala stenhuggare arbeta fram dem i monumentalt format i marmor. Hela den tunga processen utförde hon själv. Hon brydde sig inte om att invänta beställningar på kostsamma större skulpturer, utan skapade de verk hon ville, och lyckades oftast hitta köpare till dem.Och i Rom förde hon en ständig frihetskamp i sin konst. ”Forever Free” visar ett afrikanamerikanskt par som lägger av slaveriets bojor. Skulpturgruppen ”Hiawathas bröllop” inspirerades av poeten Henry Wadsworth Longfellows dikt Hiawatha’s Song, som byggde på ursprungsamerikanska myter. Lewis popularitet bara ökade, och hon reste ofta tillbaka till Amerika för att visa sina verk. Störst uppseende väckte en skulptur av Kleopatras självmord på världsutställningen i Philadelphia år 1876. Drottningens dödsögonblick framställdes av Lewis som en seger: Kleopatra kunde inte underkuvas av den romerska övermakten.Mot slutet av 1800-talet tappade nyklassicismen i popularitet, och konstens huvudstad flyttade från Rom till Paris. Lewis stjärnstatus dalade, och hon hamnade till slut i London, där hennes vidare öden är okända. Länge visste man inte ens var hon låg begravd, men för bara några år sedan lokaliserades hennes omärkta grav på en Londonkyrkogård. Där ligger nu en blank, svart sten med inskrift i guldbokstäver: ”Edmonia Lewis, skulptör”.Men under de senaste decennierna har man börjat rekonstruera Edmonia Lewis historia, som precis som många av hennes verk skingrats och gått förlorad under 1900-talet. Kleopatraskulpturen, som förblev osåld, hamnade till exempel som gravmonument över en kapplöpningshäst i en förort till Chicago, köptes senare av en lokal tandläkare, och förpassades sedan till ett förråd där en konsthistoriker fann den i slutet av 1980-talet. Idag finns den i Smithsonian American Art Museum.Få fotografier av Lewis är bevarade. Bara ett av dem kommer från hennes tid i Rom. Hon poserar klädd i en kritvit klänning med spetsar och volanger i lager på lager. Och historien om henne är ett lapptäcke av färg och vithet, historia och ideal, hud och kropp. Författaren Henry James raljerade över hur hennes hudfärg, som ”pittoreskt kontrasterade mot hennes material”, var den främsta orsaken till hennes berömmelse, svart mitt i den ”marmorvita flocken” av kvinnliga konstnärer i Rom. Men själv sade hon: ”Vissa berömmer mig för att jag är färgad, och den sortens beröm vill jag inte ha. Anmärk hellre på mina brister, för det kommer att lära mig något.”Lewis positionerade sig med självklarhet mitt i den västerländska, vita kulturhistoria vars centrum vid den tiden fortfarande var Rom. Hon signerade sina verk på latin: Edmonia Lewis fecit Roma. Hennes skulpturer av icke-vita individer avbildade i vit marmor tog plats i samtidskonsten utan den tidstypiska exotisering och sexualisering av det främmande som till exempel kom till uttryck i idén om den ädle vilden. Men varken Lewis eller hennes samtida visste att den värdighet som det marmorvita skulle låna sina bärare byggde på en felaktig premiss om den vita antiken.Och antikens skulptur var inte bara bemålad. Precis som i skulpturen av Silenus använde man färgad sten för att signalera det främmande hos såväl ociviliserade naturgudar som de avlägsna folkslag man införlivat i sitt rike. Också stensorterna kom från områden i romarrikets utkanter: grön marmor och röd porfyr från Egypten; rödspräcklig och svart marmor från Turkiet. Den färgade stenen blev både exotisk markör och maktdemonstration från väldet som sträckte sig över hela den kända världen. Kontrasten kunde inte vara större mot den frihet som genomsyrade Edmonia Lewis liv och verk.Anna Blennow, latinforskare och poetLitteraturEdmonia Lewis – internationally renowned sculptor, Charlotte Etinde-Crompton & Samuel Willard Crompton, 2020.The Lure of Italy. American Artists and the Italian Experience, 1760–1914, ed. Theodore Stebbins, Jr, Museum of Fine Arts, Boston, 1992.Barbro Santillo Frizell, ”Antikens marmorstatyer en vit lögn”, Svenska Dagbladet 2009-02-11Sarah E. Bond & Sean P. Burrus, ”Barbarians and Sculpture’s Color Barrier in Ancient Rome”, Hyperallergic 2018-05-31Heidi Morse, ”Roman Studios. The Black Woman Artist in the Eternal City, from Edmonia Lewis to Carrie Mae Weems”, i Classicisms in the Black Atlantic, eds. Ian Moyer, Adam Lecznar & Heidi Morse, 2020.

28 Nov 202310min

Vad är en ungdomstid utan alkohol? Måns Wadensjö återbesöker Marcels första fylla i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. De som är unga idag dricker mindre alkohol än vad deras föräldrar gjorde. Det visar nästan alla studier som görs på området, och det är säkert bra för deras hälsa – men jag kan inte låta bli att undra vad det kommer att få för konsekvenser för litteraturen. Hittills verkar det ju inte spela någon roll hur många författare som predikar hårt arbete och långa löpturer i stället för rus och inspiration – alkoholromantiken hänger kvar som en dimma över myten om författaren. I vår kultur har alkoholen en så självklar ställning att vi sällan frågar oss vilken betydelse den egentligen har i våra berättelser och fiktioner. Den bara finns där, och nästan ingen uppväxtskildring är komplett utan en ingående skildring av den mytomspunna ”första fyllan.”Det gäller inte bara de kända drinkarna bland författarna – de som hade kunnat instämma med Dorothy Parker i orden: ”I’m not a writer with a drinking problem, I’m a drinker with a writing problem.” Det gäller också en sådan som den franske författaren Marcel Proust, som knappat är känd som en stor skildrare av den kemiska sortens rus. Tvärtom: De starkaste affekterna i hans romansvit På spaning efter den tid som flytt är närstan alltid av estetisk, emotionell eller erotisk karaktär – och om det finns någon dryck han gjorde berömd så var det ett lugnande lindblomste.Ändå avhöll sig inte heller Proust från att skildra sin huvudperson Marcels första möte med berusningen, och om man vill förstå de många roller alkoholen – åtminstone hittills – har kunnat spela i litteraturen är det värt att kika närmare på det mötet. Det äger nämligen rum mitt på dagen på ett tåg, tillsammans med hans mormor och på inrådan av en läkare.Den unge Marcel är orolig inför att lämna sin mamma, och har av sin husläkare fått rådet att vid avfärden dricka en smula för mycket öl eller cognac, för att han ska slippa kvävningsanfall och komma i vad läkaren kallar för ”ett euforitillstånd som för en stund gör nervsystemet mindre känsligt.Till det förslaget är hans mormor skeptisk, men Marcel låter inte hindra sig: ”Då jag såg det förebrående ansiktsuttryck som min mormors ansikte antog […] beslöt jag hastigt att gå och dricka, vilket var nödvändigt för att bevisa min självständighet.”Den Marcel som kommer tillbaka från cafévagnen är som förbytt. Han våndas inte längre över att behöva sova i ett främmande rum kommande natt, utan är lycklig och pratsam, och säger till sin mormor att tåget är trevligt, och kyparen och tågpersonalen så sympatiska att han vill göra om resan ofta bara för att få träffa dem. På det svarar mormodern att han borde sova en stund – och medan han låtsas göra det glider Marcel in i ett estetiskt laddat lyckorus, kanske precis som läkaren avsåg när han utfärdade sitt recept.Det receptet låter märkligt i våra öron, särskilt för en patient som ännu inte är myndig – men ur ett litteraturhistoriskt perspektiv sticker det inte ut: I Thomas Manns roman Bergtagen får huvudpersonen redan tidigt i livet order av husläkaren att till tredje frukost dricka ett rejält glas stärkande porter, för att råda bot på hans blekhet.Sådana råd har en bakgrund i verkligheten, och går tillbaka på en lång tradition: Under motbokstiden var just porter den enda sorts starköl som gick att få tag på i Sverige, och då enbart för den som hade ett recept från en läkare. När man först började dricka brännvin var det inte för nöjes skull, utan för hälsans: Starkspriten var en medicin som troddes bota alla möjliga sjukdomar – från böldpest till sömnlöshet. Själva ordet ”akvavit” är ett arv från den tiden – det kommer från latinets ”aqua vitae”, livets vatten.Det är läkarens perspektiv – men i scenen finns också två andra personer. Den ena är Marcels mormor, som kan sägas stå för den praktiska erfarenhetens blick. Hon är inte glad att se sitt älskade barnbarn berusa sig, och växlar mellan att vara bekymrad och generad över hans uppträdande.Från tidigare i romanen vet vi att hennes avlidne man for illa av att dricka, och att familjen grymt brukade reta henne för försöken att hindra honom: Varje gång hon tog en promenad i trädgården brukade de ropa in henne, under förespegling att maken höll på att ta sig ett glas cognac i smyg.Också detta har motsvarigheter i verkligheten. Män har i alla tider druckit mer än kvinnor, och gör så än idag. Men inte sällan har kvinnor fått bära ansvaret för männens drickande, och ta konsekvenserna av deras lust att demonstrera sin självständighet eller lugna nerverna med ett glas.En bidragande orsak till att rusdrycksomröstningen 1922 blev så jämn, var att det var den första folkomröstning kvinnor fick delta i. Kräftor och tågresor må kräva dessa drycker – men de kräver faktiskt en hel del av sina konsumenter och deras anhöriga i gengäld.Till sist finns där en tredje person, och det är Marcel själv. När han insisterar på att dricka, sker det intressant nog inte av lust. Den kommer först efteråt. För honom är alkoholen till en början bara ett verktyg för att demonstrera sin självständighet, ett tecken på att han är vuxen nog att fatta sina egna beslut.Att dricka är för honom både en motståndshandling mot den äldre generationen, och ett steg in i vuxenlivet för egen del. Det är en sorts initiationsrit, och i romanbygget är scenen på tåget mycket riktigt placerad på just den punkt där Marcel är i färd med att lämna barndomens värld. Snart kommer han för första gången att skapa en självständig social identitet i badorten Balbec, den ort dit tåget är på väg.Läst så utgör scenen ett möte mellan tre olika perspektiv på alkoholens effekter – och typiskt för just Proust är kanske att han låter dessa plan existera samtidigt och vid sidan om varandra. De laddar scenen på olika sätt, gör den komisk och allvarlig på en och samma gång – och kanske finns det ingen som liksom han har förmått uppfatta och gestalta att varje mänsklig handling kan vara löjlig och djupt meningsfull samtidigt.Löjliga – och meningsfulla. Kanske kan man säga samma sak om det sista Proust sa i det här livet. Författaren som blivit känd för sina långa och välkonstruerade meningar riktade sina allra sista ord till sin chaufför: ”Tack, Odilon, för att du hämtade öl.”Så kan man också beskriva allt vi gör – särskilt det som har med alkoholen att göra. Tänk bara på studenternas champagnegalopp eller skrålande på ett smyckat flak. Kanske kommer det i framtiden att vara energidryck de stänker över varandra där uppe – men hur kommer deras initiationsritualer i så fall att se ut? Hur kommer de att skildra sitt uppror efteråt om de nu inte gör det genom rus?Kanske kommer de trots allt att lyckas bättre än vad tidigare generationer har gjort. Om inte annat kommer de att minnas mer av själva händelsen. För vad säger egentligen att det som är viktigt också måste vara en smula dimmigt, eller att nykterhetens genomskinliga skärpa är motsatsen till det som är betydelsefulltMåns Wadensjö, författare och guide på Spritmuseum

27 Nov 20238min

Undantagstillståndet tycks utöva en särskild dragningskraft på människan. Men vad handlar den här längtan om, egentligen? Det funderar Maria Andersson Vogel på i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i april 2022.Så länge jag kan minnas har jag tyckt om undantagstillstånd. När gränserna tillfälligt dras om och dras upp kring en liten luftficka vid sidan av det som är världen. Där ramarna är få men konkreta. Det här är vad du nu har att förhålla dig till. Kanske är det ett tecken på att jag är rädd för friheten, för de stora vidderna. Att jag är rädd för allt som sägs vara möjligt att göra och vara i den värld jag vanligtvis lever i. Men jag känner mig oftast friare när reglerna är tvingande. Eller nej. Inte när reglerna är tvingande, men när ramarna är klara. När det tydligt framgår vad som är möjligt och omöjligt.Ett måhända banalt men konkret exempel på detta är kläders funktion som identitetsuttryck när man är på resande fot. Bortrest är jag begränsad av de plagg som ryms i min väska. Jag har inte min fulla garderob, jag saknar den annars nästan oändliga möjligheten till kombination av alla plagg jag samlat på mig genom åren nu när jag är över 40, tjänar bra och sällan slänger något. I stället får jag lov att bygga mig min identitet med de få plagg jag packat ned. Det väcker min kreativitet, det får mig att bestämma mig för att det banne mig ska gå att göra något av detta. Jag ska kunna iscensätta mig själv, trots de begränsade verktygen. Kanske är det också så enkelt som att det finns en tröst i att tvingas gilla läget och klara sig med det man har?Jag tänkte mycket på detta med undantagstillståndet som plats efter att jag under våren 2021 blivit sjuk i Covid-19 och tvingats till karantän. Jag var aldrig särskilt dålig, men som för många andra var det en långdragen process och därför tillbringade jag tre veckors tid i ett undantagstillstånd där ramarna var just få, tydliga och konkreta: Inte umgås med någon förrän du haft två feberfria dagar och mår tydligt bättre. Jag fick det jag behövde levererat av anhöriga till min dörr. Sjukdomen gjorde att jag vare sig hade ork eller lust att laga mat så jag levde på yoghurt, stekt haloumi och marmeladmackor. Jag skapade tillfälliga egna, nästan hemliga, rutiner i detta fort som är min lilla lägenhet.Allt sedan tonåren har tanken på att bli sängliggande, sjukhusbunden, under en längre tid lockat mig. Jag har inte sett sjukdom framför mig då, jag har sett ett undantagstillstånd. En situation där ramarna är få och tydliga och där de skänker mig obruten tid att läsa, tänka och skriva. Inget annat som stör. Men vad jag i min Covid-karantän inte gjorde var att skriva. Det jag alltid annars beklagar att jag inte får tillräckligt med tid till. Det jag älskar. När min fantasi om en sådan begränsad och inrutad tillvaro i vilken kreativiteten kan frodas blev verklighet, då sprack drömmen.När jag sedan släpptes ut ur min isolerade tillvaro och återigen översköljdes av frihet (även om den ju tillfälligt var mer begränsad än vanligt för oss alla under pandemin), men också avkrävdes val och prestationer, tittade jag längtansfullt tillbaka in i mitt karantänfort. Jag bannade mig själv för att jag inte bättre hade klarat av att nyttja och njuta mer av det som undantagstillståndet brukar erbjuda mig. En begränsad hög med byggklossar att, om än tillfälligt, skapa mig själv med. Ta det jag var tilldelad och skapa mig en tillvaro, en identitet. I detta fall också en identitet jag så länge eftersträvat och sett som den ultimata versionen av mig själv: den enslige författaren som inte har tid eller lust med värdsliga ting, utan som obrydd av omvärlden skapar och skapar.Kanske har jag föreställt mig en liknande tillvaro som Hans Castorps i Thomas Manns roman "Bergtagen". I romanen kommer Castorp som besökare till det luxuösa sanatoriet Berghof men blir på en läkares inrådan inlagd och stannar sedan i flera år. Castorp är, till skillnad från den tuberkulosdrabbade kusin han kom för att besöka, inte särskilt lungsjuk och kan på så vis njuta av den tydligt reglerade men kulturellt givande vistelsen. I likhet med Castorps situation har min dröm om att bli sängliggande handlat om just undantagstillståndet och den möjlighet till kontemplation, bildning och kreativitet jag fantiserat om att det möjliggör.Men när möjligheten gavs gick fantasin inte att förverkliga. I stället inmundigade jag passivt den ena skräpiga tv-serien efter den andra. Jo visst, några förlupna rader i dagboken och någon enstaka läst roman kom jag mig också för. Men inte erbjöd detta undantagstillstånd den där ljuva känslan av bubblande kreativitet, i vilket jag hade kunnat förfina min författaridentitet. Varför fungerade det inte denna gång? Kanske är sjukdom det enkla svaret på varför det uteblev. Kanske sätter virus faktiskt käppar i hjulet för skapande.Jag tänker på Emily Dickinson, den amerikanska poeten som levde mycket isolerat men som obönhörligen skrev, skrev, skrev. Instängd på sitt sovrum, där hon knappt träffade några andra än de närmaste, skrev Dickinson dikter och brev som efter hennes död gjort henne till en av västvärldens främsta poeter. Teorierna om hennes eventuella sjukdomstillstånd har främst rört sig om psykiatriska diagnoser, men skrev i isolation, det gjorde hon.Efter min Covid-karantän har jag börjat tivla på om jag skulle klara ett sådant liv jag så länge drömt om. Där Dickinsons förmodat psykiatriska tillstånd gjorde henne produktiv tycktes sjukdomskarantänen istället göra mig passiv. För det är ju inte sjukdom jag drömmer om. Jag drömmer om ett kreativt tillstånd och en identitet som skrivande människa. Att jag förlägger den drömmen i karantänen och sängliggandet, att jag fåfängt jämför mig med Dickinson, handlar snarare om den djupt rotade föreställningen om att den kvinnliga skrivakten måste ske i avskildhet. För att drömma om en kreativ identitet måste jag först drömma om kvinnligt kodad sjukdom.Och tar vi det ett steg längre handlar denna envisa dröm inte heller om kreativitet eller möjligheten att iscensätta en identitet. Den handlar, som så många av våra drömmar, om frihet. Men inte den sortens frihet som är formad av det moderna samhällets försök till ändlösa valmöjligheter, inte den frihet vi tror vi besitter då vi försöker forma våra identiteter. Utan den frihet som uppstår när vi slipper fatta beslut. När vi i stället för att oavbrutet behöva välja, får tid och ro att ägna oss åt det vi verkligen vill. Luther menade att människan blir fri genom sin tro, och vad är tro om inte att underkasta sig? Här finns kanske kärnan i min dröm om den strikt begränsade tillvaron, i drömmen om undantagstillståndet.Jag underkastar mig andras lagar och regler, inte för att tuktas utan för att bli fri.Maria Andersson Vogel, kulturskribent och doktor i socialt arbete

23 Nov 20238min

Är den deprimerade människan smartare än den lyckliga? Lars Hermansson reflekterar kring det filosofiska självmordet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varför är den gode dum, den onde klok, varför är allting en trasa? undrar berättaren i Carl Jonas Love Almqvists satiriska stycke Ormus och Ariman. Det är han inte ensam om. Föreställningen om godheten som enkel och lite korkad och ondskan som komplex och intelligent, har djupa rötter till åtminstone bibeln, tänk till exempel Guds lamm å ena sidan, och ormen i paradiset å den andra, den illistiga varelse som förleder Adam och Eva att äta av kunskapens frukt på gott och ont. Innan dess fanns ingen synd, all ondska var samlad på enda plats, hos djävulen och hans anhang. Men i och med det där äpplet gavs vi möjligheten att välja gott eller ont, oskuld eller erfarenhet, gud eller djävulen.Det finns en uppsjö kulturprodukter, från ormen i Första Mosebok till Jokern i Batman som reproducerar motsatsparet korkad godhet/smart eller kanske übersmart ondska. I förlängningen av tankefiguren finns föreställningen om att intelligens, i synnerhet den ondskefulla förstås, leder till olycka. Annars vore ju allt verkligen en trasa. ”Dumm sein und arbeit haben, das ist Glück”, som den tyske poeten Gottfried Benn skrev, alltså ”Lycka, det är att vara dum och ha ett jobb”.De som är intelligenta nog att vara missnöjda med sakernas tillstånd, förtvivlade, olyckliga, kanske till och med ondskefulla – för att kompensera för den olycka de måst utstå, inbillad eller ej – sådana vimlar det av i böcker, teveserier och filmer. De godmodiga och hyfsat nöjda däremot anses inte lika intressanta.Därför är den engelske regissören Mike Leighs film Happy go Lucky från 2008 intressant, den handlar om en ung tjej, Poppy, spelad av Sally Hawkins, som tar tillvaron med en klackspark, och inte har särskilt höga förväntningar på livet, vilket stör somliga i hennes omgivning. Hon trivs med jobbet som lärare, dansar gärna, går på puben, skrattar ofta och högt, ibland blir hon beklämd av andras olycka, men det rinner av henne. Hon har ett starkt rättvisepatos, men hon är ingen revolutionär, hon jobbar på utan större åthävor, och är, verkar det, hyfsat lycklig. Dum? Nej, hon går kanske inte runt och strör citat omkring sig, men hon är en fena på att lösa konflikter, både privat och i arbetslivet, och på att sprida glädje, till de som har vett att ta emot den, vilket inte alla har, och kanske är det det som är filmens sensmoral. Att EQ och IQ inte riktigt förstår varandra.Poppy har sin antites i Johnny, huvudpersonen i Mike Leighs genombrottsfilm, Naked från 1993, om en ung, arbetslös, och till synes beläst solipsist som driver runt och lever på andra och frenetiskt argumenterar för att livet är meningslöst. Är han smartare än Poppy, ser han tillvaron klarare? Det förblir oklart i filmen. Han går runt och säger sådant som: ”You might have had the happiest moment in your fucking life, and all you have to look forward to is sickness and pervertry”. Jaja, men det kan ju också vara tvärtom, att det lyckligaste ögonblicket i livet ligger framför en. Jonnys svartsyn är inte intellektuellt övertygande, och inte heller särskilt intelligent.För det är ju inte den intellektuella stringensen eller briljanta samtidsanalysen som gör att vi lyssnar till Dostojevskijs källarman eller Becketts och Thomas Bernhards gnällspikar. Det är för måttlösheten, för att de vägrar vara resonliga i sin svartsyn, för att de beter sig som arga treåringar med en professors ordförråd. Det är klart att det ligger en del i vad de säger, inte minst idag, klimatkris, krig och fattigdom, och dö ska vi också, utan att förstå varför vi kom hit från början. ”Varför är vi inte i paradiset”, lyder mottot till en av Ann Jäderlunds böcker. ”Varför är vi inte i helvetet?” kunde man lika gärna fråga. För de flesta av oss är ju inte det, trots allt, annat än tillfälligt. Poppys livsglädje är filosofiskt sett lika befogad eller obefogad som Jonnys nihilism. Och inte mindre intelligent.En av de mer övertygande i skaran av litterära kverulanter är Alicia Western, huvudperson i det som kom att bli Cormac McCarthys sista roman, Stella Maris. Alicia är ett ungt mattegeni som redan som tonåring umgås med den internationella forskareliten inom kvantmekanik, och som dryga tjugo år gammal tar livet av sig av filosofiska skäl, skäl som hon redogör för inför en terapeut på en psykiatrisk klinik där hon lagt in sig, inte för att få hjälp, utan för att umgås med en av de inlagda hon fattat tycke för vid en tidigare vistelse på kliniken.Alicia är mindre aggressiv än Johnny, mer vältalig och beläst, men lika bottenlöst förtvivlad. Av filosofiska skäl är hon noga med att inskärpa, hon är inte deprimerad. Fan tro´t. Romanen är andra delen i en diptyk, där den första utgörs av Passageraren, i vilken Alicias brors historia berättas. Även Bobby, som brorsan heter, är, liksom alla i familjen, ett mattegeni – inte ett lika stort som lillasystern, vilket, helt enligt den logik denna essä undersöker, gör honom lite mindre olycklig; han lyckas utveckla vänskaper, odla en annan och annan kärleksrelation, ha ett jobb.Bägge syskonen är sympatiska. De har inte vänt sina livsbesvikelser utåt, som Jonny i Mike Leighs film. De är artiga, belevade, någorlunda hela och rena för det mesta, och det som framför allt skiljer dem från deras olycksbröder och enstaka systrar bland kulturhistoriens lamentörer, är att de har skådat tillvarons meningslöshet ändå ned på kvarknivå. Kvarkarna har så fåniga namn, säger Alicia till terapeuten: ”Toppkvark och bottenkvark. Uppkvark och nerkvark. En positron består av två uppkvarkar och en nerkvark. En neutron av två nerkvarkar och en uppkvark. Allt funkar. Ingen vet riktigt hur.” Och det är det som plågar henne så, att det stora ovetbara är just det, ovetbart. ”Verkligheten är i bästa fall en kollektiv magkänsla”, säger hon.Och sedan tar hon alltså livet av sig.Albert Camus berättar i Myten om Sisyfos om en fastighetsdirektör som förlorat sin dotter, och hur denna händelse hade citat ”underminerat honom”, vilket leder fram till hans självmord. ”Att börja tänka”, skriver Camus lite senare, ”är detsamma som att börja bli underminerad.” Jag kan förstå fastighetsdirektören, men jag förstår inte Camus. Jag tror inte på det filosofiska självmordet. Jag tror det är en litterär konstruktion. Folk tar livet av sig för att de är deprimerade, och inte kan se någon väg ut ur depressionen, för att de upplever livet som meningslöst, inte för att de tagit del av smarta argument. Alicia Western har en liten låtsaskompis som besöker henne i hennes rum ibland. En glåmig novemberdag står han och slötittar ut genom fönstret och säger: ”Livet. Vad kan man säga? Det är inte för alla.” Inget vidare skarpt argument, men för den som länge känt att allt är en trasa, kan en sådan replik vara en utlösande faktor.Lars Hermansson, författare och kritiker

21 Nov 20239min

Filosofen Georg Henrik von Wright (19162003) hade två sidor i sitt tänkande. Mattias Hagberg funderar över balansen mellan undergångsromantik och en rimlig kritik av människans framfart. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag tillhör de som förfördes av Georg Henrik von Wright. Redan som tonåring, i slutet av åttiotalet, satt jag med näsan i ”Vetenskapen och förnuftet”, den finske filosofens omtalade, för att inte säga omsusade, uppgörelse med det västerländska industrisamhället och dess kunskapssyn. Jag kan nog påstå, utan att överdriva alltför mycket, att min världsbild formades i intim samklang med von Wrights klara men något träiga prosa. Jag övertog hans syn på den ekologiska krisen och jag läste girigt om industrikapitalismens sociala baksidor – men framför allt var det hans kritiska uppgörelse med det vetenskapliga systemet som fångade mig. Genom att teckna hela den västerländska idéhistorien, från antiken fram till och med nittonhundratalet, visade von Wright hur vi skapat ett ohållbart system, byggt på vanföreställningar om rationalitet, kontroll och herravälde över naturen.Mitt första exemplar av ”Vetenskapen och förnuftet” är sönderläst och borta, men även mitt andra, en billig pocketutgåva, är slitet och fullt av understrykningar och anteckningar.Men, så fanns också de där raderna, de som i efterhand blivit så omtalade, och som verkar blottlägga ett stråk hos von Wright som skär sig mot det försiktiga och noggranna språkbruket i övrigt. I några korta, avslutande reflektioner om framtiden skriver han:”Ett perspektiv, som jag inte anser orealistiskt, är att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art. Perspektivet har ofta i tider av oro och omvälvningar upprört människor [–-] Jag kan inte för egen del finna det särskilt upprörande. En gång skall med säkerhet människan som art upphöra att finnas; om det sker efter några hundra tusen år eller ett par sekler, är i det kosmiska perspektivet en pipa snus. När man betänker, hur många arter människan själv tagit kål på, kan en sådan naturens nemesis kanske tyckas rättvis.”Och han fortsätter, med en hänvisning till Sigmund Freud och Fjodor Dostojevskij, med att tala om människans dödsdrift, om hennes själsliga längtan efter utplåning.Det var som om textens sista sidor blottade en avgrund, en nattsida som inte funnits där tidigare. I mitt gamla exemplar av boken har jag satt ett tunt frågetecken i marginalen – det är allt.von Wright var en motsägelsefull tänkare. Hans professionella filosofiska gärning rörde sig tryggt inom logiken och den analytiska traditionen. Han skrev på engelska och tog sällan ut svängarna. Han var, märkligt nog, en filosof som höll sig till de akademiska och vetenskapliga ideal han själv kritiserade hårt i böcker som just ”Vetenskapen och förnuftet”. Det var som om hans identitet var splittrad i två, som att hans personlighet var delad – en Dr. Jekyll och Mr. Hyde, om man så vill. På dagarna sysslade han med den rena, klara logiken och med den anglosaxiska filosofin. På nätterna lät han sig förföras av Oswald Spenglers pessimism i ”Västerlandets undergång”, av det irrationella stråket i Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från underjorden” och av förnuftskritiken i Lev Tolstojs filosofiska skrifter. Resultatet av dessa nattliga äventyr blev en lång rad dystra essäer på svenska om allt från kvantfysikens upplösning av den enhetliga världsbilden till det moderna samhällets närmast magiska tro på framsteg och utveckling.von Wrights kritik av moderniteten var hård, men väl underbyggd. Samtidigt fanns där alltid något annat, något undflyende som rörde sig bort från det begripliga. Det är åtminstone så jag läser honom.Vad var det egentligen som von Wright önskade?Var hans välformulerade civilisationskritik i själva verket en förklädd undergångsromantik, en freudiansk dödsdrift maskerad till skrivbordsessäistik?I boken ”Den okände von Wright” har de båda finska forskarna Joel Backström och Thomas Wallgren samlat ett sextiotal texter av von Wright som mestadels inte publicerats i bokform tidigare. Här finns den uppmärksammade kritiken mot Vietnamkriget, ursprungligen publicerad i Hufvudstadsbladet i november 1967, och här finns hans omtalade inhopp i den finska EU-debatten från början av nittiotalet. Men framför allt finns här några äldre texter som skrämmer – och som det kan vara värt att dröja vid. von Wright verkar under trettiotalets inledande år ha haft en dragning till fascismen och nazismen. Framför allt verkar han ha haft en dröm om att dessa ideologiska monster skulle rena de europeiska samhällena och ge dem en ny start. 1934 beskriver han nazismen och fascismen som missförstådda och som en del av en ”oändligt rik världsrörelse”, åtminstone ur ett andligt perspektiv. Och senare samma år tillägger han i en text: ”Den är framför allt en dynamisk process i tiden, en väldig omvärdering av alla värden, som ännu är i sin linda, men en gång skall förena de till synes mest skilda andliga områden till en enhet.” Senare i sitt liv passerade von Wright dessa texter med tystnad, samtidigt som han tog kraftfullt avstånd från trettio- och fyrtiotalens våldsideologier. Någon nazist eller fascist var von Wright aldrig, men han lockades uppenbarligen av tidens föreställningar om en ideologisk stormvind som skulle riva sönder den befintliga världen.Eller som han själv uttryckte saken 1941: ”Om den ’nya anda’, som ska efterträda den gamla, vet vi ännu mycket lite, dess verkliga karaktär avslöjar sig kanske först efter en mansålder.”von Wright var en man som tidigt tänkte i tidsrymder långt utöver det vanliga. Ett perspektiv han behöll livet ut. I en av de sista texterna i samlingen ”Den okända von Wright” med den talande titeln ”Slutord”, ursprungligen publicerad 1995, väller undergångsromantiken fram igen: ”Nytt liv föds med smärta. Regeln gäller inte bara för människobarn och djurungar. Den förefaller att gälla också för de kollektiva livsyttringar som kulturens uppkomst och brytningsskeden är.”Kanske skulle von Wrights märkliga vurm för undergångens smärta vara en kuriositet, i ett i övrigt intressant författarskap, om det inte var så att hans texter genljuder av troper som ekofascister och högerradikaler gjort till sina – det vill säga civilisationens fall till förmån för en ny och ren värld.Det är ingen lätt balansgång människan står inför. På ena sidan ignorans och likgiltighet inför vår skadliga framfart, på den andra ett mörkt förakt för hela eller delar av vår art. Och där emellan: En rättmätig och produktiv kritik, som en smal passage mellan två avgrunder.Mattias Hagberg, författare och kulturjournalistLitteraturJoel Backström och Thomas Wallgren (red): Den okände von Wright – tidskritik och andra texter av Georg Henrik von Wright 1926–1997. Appell Förlag, 2023.

9 Nov 202310min

Kan ett gammalt foto få dig att återupptäcka den du en gång var? Christine Antaya reflekterar över ett borttappat fotografi och ett misslyckat minnesarbete och varför det är ok att minnas fel. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag var 19 år och hade precis tagit studenten när jag åkte till Göteborg för att demonstrera under EU-toppmötet 2001. Jag minns väldigt lite därifrån. Jag vet namnen på några jag var där med – Erik, Martin, Nanna, Kerstin – men vi har inte haft kontakt på länge.Jag vet att jag greps på Viktoriabron (att bron hette så har jag insett först i efterhand) och jag vet att jag satt några timmar i en provisorisk arrest. Det var som burar av hönsnät. Jag minns att de tog min klocka och mina skosnören. Jag fotograferades, och fick fotot när jag släpptes. Det var fyrkantigt, utskrivet på väldigt tunt papper.På bilden stod jag i mitten flankerad av två poliser i tjocka uniformer som höll mig i var sin arm. Poliserna var långa och kraftiga, deras ansikten överstrukna med svart tusch. Mitt hår var kortklippt och rödfärgat, men det syntes inte för fotot var svartvitt. I födelsedagspresent några månader tidigare hade mina vänner samlat ihop till ett presentkort hos en frisör, så jag var tvungen att göra något radikalt. I juni hade det vuxit ut till en tufsig frisyr som i kombination med mitt mjuka ungdomshull fick mig att se ännu mer ut som ett barn.På fotot hade jag en bylsig Miljöpartiet-tröja på mig. Jag var inte engagerad i partiet, jag måste ha fått den där i Göteborg. Jag var i en ålder då jag gladdes över allt som var gratis. Min blick var riktad lite ut ur bilden, nedåt. Jag såg uttråkad ut. Jag minns inte fototillfället, men jag antar att det gick väldigt snabbt, de hade många att fotografera.Jag hade kvar fotot länge men nu är det borta, försvunnet i någon flytt. Jag var dum som inte digitaliserade det, men det finns kvar som en ungefärlig bild i mitt huvud. Jag tyckte om fotografiet för dess motiv – det fick mig att känna mig radikal och speciell – men jag tyckte även om det som objekt. Det var så tunt och provisoriskt, lite mystiskt i sin form. Det var ett bevis på att något verkligt hade hänt mig, att jag hade befunnit mig i händelsernas centrum. Jag har inga andra bilder därifrån. Jag minns inte om jag ens hade med mig en kamera dit.Nils Petter Löfstedts dokumentärfilm om Göteborgskravallerna, På Hvitfeldtska bodde vi, bygger på hans fotografier från den gymnasieskola där demonstranterna skulle sova, som polisen omringade den första dagen av toppmötet. I filmen söker Löfstedt upp några av personerna som figurerar på bilderna och intervjuar dem om vad de minns. De har aldrig sett bilderna tidigare, och ibland har de svårt att identifiera sig själva. En av dem tvekar med pekfingret över ett fotografi som föreställer en stor grupp som sitter i något slags stormöte på skolgården: ”Är det där verkligen jag?”Konstnären Moyra Davey har beskrivit hur djupdykningar i fotografiska arkiv börjar med oro över att man inte ska finna det man letar efter. Men ofta är det i slutänden tillfredsställande, lite som att dyka ned i det undermedvetna och återupptäcka bortglömda versioner av jaget. Några dagar innan jag skulle se filmen greps jag av en känsla av hopp om att jag skulle få syn på mig själv. Jag var inte en av dem som blev fast inne på Hvitfeldska och jag hade antagligen inte fångats av Löfstedts kamera, men kanske skulle bilderna svara mot liknande bilder som jag hade i min egen minnesbank, och blåsa liv i dem. Jag såg fram emot att få hjälp med att minnas.Men samtidigt var jag rädd att minnena inte längre kunde väckas, att de hade torkat ihop och dött, likt en gulnad växt som inte kan bli grön igen hur mycket sol och vatten den än får. Tänk om det skulle vara som att betrakta något utifrån, något som inte hade med mig att göra?Ungefär mitt i dokumentärfilmen började jag gråta, och fortsatte tills ljuset i salen tändes. Jag grät över att inte längre vara ung. Hur kan det kännas annat än sorgligt att det är så? Jag grät över att se tiotusentals ungdomar samlas i idealistisk iver över en mer rättvis värld utan krig och miljöförstöring, något som känns omöjligt idag. Jag grät för att jag tyckte synd om dem som var med i filmen. De såg så små ut. Jag grät när jag såg polisvåldet.Men allt det som filmen rörde upp i mig var så kopplat till nuet, i den mån det var minnen så var de grumliga, med romantiska idéer om ungdom. Jag hade hoppats att något mer verkligt skulle segla upp i min hjärna, något som definitivt fastslog: ”Så var det, så var du då”.I essäsamlingen Still Pictures. On Photography and Memory från 2022 skriver den amerikanska journalisten Janet Malcolm: ”Det mesta av det som händer oss minns vi inte. Händelserna i våra liv är som fotografiska negativ. De få som kommer i kontakt med framkallningsvätskan och blir fotografier är vad vi kommer att kalla minnen.”Malcolm dog 2021 och boken, som utgår från ett antal gamla fotografier från hennes personliga arkiv, gavs ut postumt. Den behandlar inte enbart familjefoton som alltid stått framme, snarare är det de mer oväntade bilderna som hon utvinner mening ur: ett suddigt foto från ett sommarläger på 1940-talet, ett porträtt på några goda vänner till hennes föräldrar. Hon skriver om det hon minns, vilket sällan är exakt vilka alla i bilderna är, eller hur och när fotografierna är tagna.En essä inleds med ett foto av en väninna iklädd en prydlig dräkt, med håret lockat under en basker. Flickan hette Francine, och beskrivs som en ”bad girl” som Malcolms föräldrar inte gillade. Hon minns att de drack milkshake efter skolan och att Francine såg upp från sitt glas och sa: ”It tastes so good”. En så banal sak att minnas. Att de obetydliga orden stannade kvar i hennes minne medan mer betydelsefulla samtal har försvunnit beskriver Malcolm som ett exempel på ”minnets perversitet.”När jag läser henne inser jag att min oförmåga att minnas – händelserna i Göteborg men även annat i mitt liv – har fått mig att känna mig dålig. Som att jag inte lever grundligt nog när jag låter det som utgjort min tillvaro – händelser, relationer, platser – blekna bort i takt med att jag åldras. Men Malcolm hjälper mig att acceptera att min fläckvisa minnesväv inte är ett tecken på personlig underlåtenhet. Det är helt enkelt så det är att leva. Minnet är perverst. Frågan är om det där fotot på mig med poliserna ens såg ut så som jag nyss beskrev det. Men mitt misslyckade minnesarbete känns ok nu. Varken minnet eller fotografier kan ge kompletta versioner av det förflutna. Och även om gamla fotografier får oss att minnas ”fel” saker, och aldrig kan återställa det som har varit, är det svårt att tänka sig något annat enskilt objekt som på samma sätt kan ge upphov till nya berättelser.Jag tycker om tanken på fotografiet som en generator, något som alstrar nya ord och idéer. Det kan ligga bortglömt i decennier, utan att förlora sin kraft. Christine Antaya är konstkritiker och kulturskribent. Litteratur:Moyra Davey, Index cards (2020)Nils-Petter Löfstedt (foto), Daniel Möller (text), På Hvitfeldtska bodde vi (2023)Janet Malcolm, Still Pictures. On Photography and Memory (2022)Film:Nils-Petter Löfstedt, På Hvitfeldtska bodde vi (2023)

7 Nov 20239min