Sverigebilden: Ödsligt och vackert – men utan civilisation

De psykiskt sjuka har historiskt stötts ut ur samhället men också romantiserats inom konsten. Maria Küchen reflekterar över normalitetens oklara gränser och det höga priset för verklig originalitet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal”. Titeln på Thåströms soloalbum från 1999, säger vad många känner: den skapande outsidern är en frisk visionär i opposition mot en sjuk normalitet. Och visst – det normala kan verkligen vara konstigt.”Det man i dagligt tal kallar ’normalt’ har inga klara gränser – och kan inte heller ha det”, skrev psykiatrikern Johan Cullberg i sitt grundverk ”Psykoser” . Det går bra för hyfsat normala människor att tro på tankeläsning och spådomar, på utomjordingar mitt ibland oss, på att Donald Trump är Guds utsände, på nästan vilka konstigheter som helst faktiskt – bara jag gör det tillsammans med andra.Idén om vad som är ”normalt” grundas på kollektiva överenskommelser. Om bara en enda person i världen trodde att Trump var Guds utsände så skulle den personen erbjudas psykiatrisk vård.Att vara normal, att kollektivt komma överens med många andra om vad som är rätt och sant, ger trygghet. Normaliteten har inget att vara rädd för. Så det är konstigt att den ofta blir så skräckslaget brutal mot det den definierar som onormalt.Till dem som normaliteten har stött ut hårdast hör de psykotiska. Psykiatrisjukhuset S:t Lars i Lund, som anlades 1879, fick år 1895 en egen begravningsplats utanför staden. Ett skäl – enligt en kartläggning av begravningsplatsens historia – var att ”borgarna i Lund protesterade och klagade över att de fick begravningsplatser bredvid ’dårarna’ ’’.Anhöriga skämdes för sina nära som förlorat förståndet. Barn, föräldrar och syskon stöttes bort, gömdes för världen och glömdes så gott det gick, både i livet och efter döden. Mellan 1895 och 1951 jordfästes mer än tusen döda på S:t Lars begravningsplats. Några enstaka fick en gravsten av sina släktingar, men oftast markeras de psykiskt sjukas sista viloplatser bara av pinnar i svart smide med ett nummer.Psykvården har varit full av brister och brutalitet. Men S:t Lars sjukhusområde är vackert. Sedan sjukhuset lades ner 2013 håller skolor och företag till i de ståtliga byggnaderna. Illvilja mot psykiskt sjuka var inte drivkraften när S:t Lars kom till. Lummiga parker skulle ge ro åt ångestridna själar. Överläkaren som var med och grundade sjukhuset ville ge dem vård, frisk luft och vila i en ljus och ordnad miljö. Men varken psykofarmaka eller samtalsterapi existerade år 1879. För de svåraste fallen återstod till sist bara livslång förvaring och kontroll i speciella asyler inom sjukhusområdet.”De e ni som e konstiga de e jag som är normal”. Thåströms identitet som outsider gör honom till en tämligen normal rockstjärna. Men skulle en psykotisk person tänka så? Hon definierar sig inte nödvändigtvis som normalitetens motsats. ”Det normala” upphör att ens existera. Det ersätts av ett helt eget system av visioner och kommandon, ångest och extas, klarsyn och förvirring, stränga strukturer och total upplösning. En inre värld kan uppstå som inte relaterar till normaliteten alls, och som i sin tur är omöjlig för normaliteten att relatera till.Psykosen är de kollektiva överenskommelsernas sammanbrott, till förmån för en helt individuell övertygelse. Kanske kan psykosen ses som en extrem och hjälplös form av individualism.Individualismen är norm i det samtida västerlandet. Det rimmar bra med den paradoxala normaliseringen av det ”konstiga” som speglas i Thåströms albumtitel. Alla förväntas vilja vara unika, tänka utanför lådan, finna sin egen sanning. Psykotikerns sanning är oöverträffat unik. Och ändå – total individualist på riktigt, psykotisk, vill ingen bli. Vi behöver de trygga kollektiva överenskommelserna. Och vi är mimetiska varelser, vi härmar.Under de senaste århundradena, parallellt med att individualismen växte fram som ideal, har psykiskt friska västerländska konstnärer experimenterat med att härma galenskapen. En romantisering av vansinnet uppstod under just romantiken. I sin bok ”Madness and the romantic poet” beskriver litteraturforskaren James Whitehead hur vansinne ansågs ge genial inspiration åt romantikens brittiska poeter. Den idén om kopplingar mellan skapande och psykisk sjukdom lever än. En annan rottråd letar sig ner i det tidiga 1900-talets surrealism. Surrealisten André Breton till exempel iakttog psykoser med fascination under sin tid som läkare, och det skulle komma att inspirera hans författarskap.Bland S:t Lars intagna fanns verkligen flera begåvade bildskapare, inte minst broderande kvinnor. I patienten Jacquette Stjernstedts journal står det om hennes sömnad: ”Kan i allmänhet inte användas till någonting. Syr en del bisarra mönster och figurer med egendomlig hopklottring av färgerna, dock ej utan en viss totalverkan”.Stjernstedt bröt upp broderiets konventioner. Motiven blev färgstarkt, kraftfullt och drömskt abstrakta. Hennes sjukdom födde fullödig konst. I dag kan man se den på Kulturen i Lund, i den permanenta utställningen ”En annan värld” med verk av ett sjuttiotal intagna på S:t Lars.Den mest kände bildkonstnären bland S:t Lars patienter är dock ingen kvinna med nål och tråd som verktyg, utan professorssonen Carl Fredrik Hill. Hans schizofreni fick honom att bryta nya vägar. Det gav honom en plats bland Sveriges främsta konstnärer. Vansinne kan onekligen vara visionärt – och smärtsamt isolerande. Efter några år på S:t Lars vårdades Carl Fredrik Hill i barndomshemmet i Lund av sina systrar, fram till sin död 61 år gammal år 1911. Han blev en unik konstnär, men priset för honom och hans närstående var högt.När individualismen blev norm, när den blev normal, konformerades den alltså till en paradoxal kollektivism. Det ger normalitetens individualister trygghet. Så att vi också i fortsättningen kan komma överens med varandra om vad som är verkligt och vilka vi är. En människa vars verklighetsuppfattning är så individuell att ingen annan kan relatera till den – det är hon som är konstig, trots allt. Det är vi som är normala. Vi som kanske innerst inne ser ner på människor som med läkarens journalspråk på S:t Lars inte kan användas till någonting. Kanske är vi rädda att hamna bland dem, att på riktigt stötas ut ur överenskommelserna om vad normalitet är – en normalitet som saknar klara gränser och kan omförhandlas närhelst en grupp människor vill det.Maria Küchenförfattare och skribentProducent: Ann LingebrandtLitteratur:Johan Cullberg: Psykoser. Natur & Kultur 2000Victoria Hult: Kulturmiljörapport 2019:37 – S:t Lars begravningsplats. Kulturen 2019James Whitehead: Madness and the romantic poet. Oxford University press 2017Joost Haan, Peter J. Koehler, Julien Bogousslavsky: Neurology and surrealism – André Breton and Joseph Babinski. Brain 2012

14 Jan 10min

Faster Gun blev 15 år gammal. Men i en stad som vill stå på de svagas sida, är de offentliga påminnelserna om vad som hände på Umedalens sjukhus få, konstaterar Mårten Arndtzén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2023-11-08.Listan är på fjorton rader och skriven på linjerat papper. En stycke kappa, fyra par byxor, tre stycken nattlinnen, ett par skor och så vidare. Och längst ned: daterad den 27 januari 1947. Umedalens sjukhus.Ett par veckor tidigare hade flickan som skrevs in tillsammans med de här sakerna firat sin elvaårsdag på Margarethahemmet för bildbara, fallandesjuka barn i Knivsta. Hon hette Gun Dagny Arndtzén och var min pappas storasyster. En av fyra, faktiskt, vilket anges som ett av skälen för ”intagning å anstalt” i det läkarutlåtande som bifogas ansökan till Margarethahemmet, sommaren 1944.”Föräldrar småbrukare med egen stuga, ett rum och kök. Svårigheter under dessa omständigheter att ha patienten hemma” står det. Men någon misär var det inte frågan om. I en social utredning som görs i slutet av 1940-talet konstateras att hemmet är rent och snyggt, barnen bra klädda och föräldrarna duktiga och skötsamma. ”Ej tattarsläkt”.Men Guns anfall var periodvis både frekventa och allvarliga, och på den här tiden betraktades epilepsi som en mentalsjukdom - insania epileptica. Möjligen hade hon också vissa sociala svårigheter, även om hennes storasyster Karin inte alls kände igen att Gun skulle varit ”elak mot kamraterna”, som det står i utlåtandet, när jag tog upp saken med henne för några år sedan.Hur patienten påverkades av att bli hämtad med bil och, ensam, körd de sextiosex milen från Storseleby i Västerbottens inland till Margarethahemmet i Uppland vet vi inget om. Hon var åtta år och ingenting tyder på att hon någonsin återsåg någon i sin familj. Men det var det första hon bad om, när hon några år senare överfördes till Umedalens mentalsjukhus i Umeå: ”Ville till sitt hem, då hon ändå var så nära hemma”, som det står i journalen.Jag var i ungefär samma ålder som Gun när jag kom till Umeå, drygt tre decennier senare. 1980 flyttade min familj från Västerbottens inland till residensstaden vid kusten, precis som många andra gjort och skulle göra. 80-talet var en expansiv period, inte minst för kulturlivet här. Nästan 20 år före Richard Florida lanserade Åke E. Andersson, professor i regionalekonomi vid Umeå universitet, begrepp som ”Den kreativa regionen” och ”K-samhället”, där kommunikationer, kunskap, konst och kreativitet stod för nycklarna till framtiden. Politiken lystrade.1987 utvidgades universitetet med en konsthögskola och jag skrev in mig på A-kusen i idéhistoria, utan en tanke på vad det skulle leda till för slags försörjning. Så bortglömda var redan de knappa omständigheter som hade tvingat mina farföräldrar att sätta ett av sina barn på anstalt.Umeås kulturliv kännetecknades, och gör det fortfarande tror jag, av progressivitet och kanske en viss präktighet. I vilken annan svensk småstad var 90-talspunkarna både veganer och nykterister? Umeandan manifesterar sig i den offentliga utsmyckningen också: 2019 fick Umeå Sveriges första kommunala #metoo-monument, när Camilla Akrakas metallicröda puma placerades på Rådhustorget mitt i stan, vrålande mot himlen. Ett stenkast från Knutte Westers mer stillsamma bronsskulptur på busstorget, föreställande två barnhemsbarn i Riga, en pojke och en flicka, försjunkna i sig själva och någonting vagt fågelformat de håller i sina kupade händer.Där står Umeå: på de utsattas och bortglömdas sida. Eller?Flickan i Westers skulptur ser ut att vara i samma ålder som faster Gun var när hon dog, hösten 1951. Drygt tre och ett halvt år tillbringade hon på Umedalens sjukhus, och någon rolig tid var det inte av journalen att döma. När jag läser den ser jag sköterskor i stärkta uniformer som snörper på munnen framför mig. De epileptiska anfallen upphör så gott som helt men Gun mår inte bra på sjukhuset och ligger det mesta av tiden på den heloroliga avdelningen.Det här är under de år Umedalen blir ledande i landet på att utföra lobotomier: efterkrigstidens progressiva men experimentella, psykiatriska kirurgi, belönad med Nobelpriset 1949. Ingreppets tydligaste effekt var att patienterna blev mer lättskötta, vilket ibland också var det uttryckliga motivet för det. Majoriteten av dem som lobotomerades var kvinnor, och ingrepp förekom på både epileptiker och barn. Drygt 7 procent avled under eller till följd av operation. 1951 utfördes 162 lobotomier på Umedalen.Men inte på Gun, som i stället avled till följd av akut lunginflammation. Vilket hon 1951 faktiskt var ensam i Sverige om att dö av, som kvinna i åldersgruppen 15–19, enligt Statistiska Centralbyrån. Någon av de stränga sköterskorna kanske glömde att stänga ett salsfönster? Vad vet jag. Faster Gun blev 15 år gammal.Mentalsjukhuset stängdes i slutet av 1980-talet, men jag minns den kusliga laddning som svävade över Umedalen, namnet och platsen. Det hade ingenting med Gun att göra: eftersom familjen inte talade om henne, blev jag inte medveten om att hon funnits förrän långt senare. Men det var bland annat för att tvätta bort dårhusstämpeln som en skulpturpark började anläggas här på 90-talet. I dag står ett fyrtiotal permanenta skulpturer här, några av internationella stjärnor som Louise Bourgeois, Anish Kapoor och Jaume Plensa.Men trots att samtidskonsten länge älskat att gräva i det förflutna, och gärna just där den står, så påminner bara något enstaka verk i parken uttryckligen om den vård som bedrevs här, och inte ett enda om lobotomierna och deras offer. Det hade nog stått i strid med parkens syfte att – i K-samhällets anda – öka områdets attraktivitet för barnfamiljer och företag. Kanske är människor som lider av schizofreni, och som utgjorde majoriteten av de som lobotomerades här, inte en tillräckligt röststark eller politiskt intressant grupp för att motivera ett minnesmärke? Det skiljer dem visserligen inte från Vipeholmsanstaltens så kallat ”sinnesslöa” patienter - som har tillägnats såväl en uppmärksammad gobeläng av Ann Böttcher som en minnessten på Norra Kyrkogården i Lund. ”Var resan stormig huru skön är hamnen” står det på den.Min farfar blev inte särskilt gammal, men farmor överlevde Gun med ett drygt halvsekel. Faster Karin, som var varmt religiös, berättade för mig om en händelse som möjligen var ett tidigt tecken på den demens som skulle prägla de sista åren i hennes mammas liv. Det var så att hon började gå runt och leta, öppna garderober och titta bakom dörrar, som om hon tappat bort någonting. Men vad? Det kunde hon inte säga. Till slut tog Karin mod till sig och frågade rakt ut om det var Gun mamma sökte efter? Ja. Det var det. Men hon är i Himlen nu, sa Karin. Är det så? Då är det bra, sa farmor och slutade leta. Mårten Arndtzén

13 Jan 9min

Psykedeliska droger är på uppsving och ses av vissa som rena mirakelmedicinen mot diverse psykiska besvär. Men att beskriva upplevelserna tycks fortfarande utom räckhåll, konstaterar Fredrik Sjöberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i januari 2020. Betänk följande scenario: en grottmänniska från stenåldern förflyttas genom en hypotetisk tidsresa till Centralstationen i Stockholm, säg en fredagseftermiddag. Han står där i vänthallen och förundras. Kanske går han också en sväng på stan i rusningstrafiken, varefter han så teleporteras tillbaka till grottans dunkel, där kamraterna nyfiket inväntar hans reseberättelse. Vad ska han säga? Han saknar ord för nästan allt han upplevt. Rulltrappor, mobiltelefoner, trafikljus, tåg – och flygplan som går in för landning på Bromma. Inget av detta finns varken i berättarens eller åhörarnas föreställningsvärld. Inga ord kan ge rättvisa åt upplevelsen, och att enbart säga något om träden på Klara kyrkogård, som tycktes bekanta, känns lite futtigt. Kanske påstår han sig ha träffat gudar, om så bara i form av barska ordningsvakter i blåa uniformer, men troligare är nog ändå att han ger upp alla försök att berätta och istället hemfaller åt ganska allmänt hållna utrop av typen ”Jävlar, vilken grej!”. Ja, eller motsvarande på stenåldersspråk. Lyssnarna i grottan ser klentroget på varandra medan resenären ler ett inåtvänt leende. Ungefär så kan man gestalta ett återkommande bekymmer för de forskare som studerar effekterna av psykedeliska substanser. LSD och så, ni vet. Försökspersonerna har helt enkelt väldigt svårt att beskriva sina upplevelser. När de väl återvänder från en tripp, ofta i noga kontrollerad laboratoriemiljö, sitter de ändå bara där och flinar och uttalar banaliteter i stil med ”Kärleken är allt!”. Professorerna tar sig för pannan. Lika fullt är denna vetenskap mycket lovande. Under många år låg verksamheten i träda, delvis på goda grunder, men under senare år har denna akademiska öken åter börja blomma. LSD, psilocybin och liknande kemikalier blir allt intressantare för psykologer och medicinare som sysslar med depressioner, tvångssyndrom, ångest och beroendesjukdomar. Nog finns även de gamla flumtomtarna kvar, ofta kännetecknade av större frisyr än förstånd, men på det hela taget är hallucinogenerna på väg tillbaka in i den vetenskapliga värmen. Det var trots allt där alltsammans började. Det var i slutet av 1930-talet; den schweiziske kemisten Albert Hofmann på läkemedelsbolaget Sandoz framställde då ett lysergsyrederivat som gavs beteckningen LSD. Som så ofta hittade man inga praktiska användningsområden, men några år senare blev Hofmann av misstag sin egen försökskanin. Han råkade få i sig en gnutta av ämnet och upplevde historiens första LSD-tripp. Snart producerade Sandoz enorma mängder LSD som, i hopp om kommersiella tillämpningar, distribuerades gratis till universitet över hela världen. Under femtiotalet och in på sextiotalet var forskningen intensiv, och förhoppningen var att de psykedeliska substanserna skulle bli för psykiatrin vad mikroskopet var för biologin och teleskopet för astronomerna. Om drömmarna, som Freud sa, var kungsvägen till det undermedvetna, ansågs behandling med LSD vara något av en motorväg. Vid det laget hade man även återupptäckt psilocybinet, ett svampgift med urgamla anor inom högkulturerna i Mellanamerika. De spanska erövrarna försökte ihärdigt utrota kunskapen om dessa magic mushrooms, antagligen på grund av att giftet från bara några få svampar gav så starka, andliga upplevelser att katolikerna låg i lä, hur mycket rökelse och tingeltangel de än försökte med. Konkurrensen blev kort sagt för hård. Men svamparna dök alltså upp igen och tilldrog sig neurokemisternas intresse. Vetandet om de psykiska sjukdomarnas biokemiska grunder, som senare skulle avkasta moderna antidepressiva läkemedel, utvecklades fort under de här åren, delvis genom dessa experiment. Försökspersonernas erfarenheter var onekligen märkliga; de rapporterade om att jaget liksom löstes upp, om surrealistiska rymdresor och ytterst övertygande känslor av samhörighet. Ofta förekom även synestesi, alltså förmågan att se ljud och höra färger. Konstnärerna var inte sena att haka på, och när sedan psykologiprofessorn vid Harvard, Timothy Leary, introducerade substanserna inom hippiekulturen gick det snabbt utför. John Lennon, Bob Dylan och en hel armé av andra yngre trallgökar gjorde reklam, och när så The Summer of Love randades i San Francisco 1967, hade myndigheterna redan förbjudit all användning. Det får man förstå. För även om varken LSD eller psilocybin var beroendeframkallande så gav de ändå oönskade effekter. Viljan att kriga i Vietnam, till exempel, avtog betänkligt. Den seriösa forskningen pågick ännu en tid, men snart var det stopp även där. Tusentals vetenskapliga rapporter föll i glömska. Först vid millennieskiftet började man gräva upp dem igen, och vad som sedan hände berättas boken Psykedelisk renässans av den amerikanske författaren Michael Pollan. Jämförelsen med Renässansen, då man återupptäckte antikens litterära skatter är välfunnen. Så nu är man på det igen, och eftersom tekniken har gått framåt, liksom forskningen om serotonin och andra signalsubstanser, kan man i dag säga en hel del om vad som faktiskt händer i hjärnan under en psykedelisk tripp, samt även formulera goda hypoteser om hur det kan komma sig att sådana utfärder ibland har gynnsam inverkan på människor som är låsta i ältande och tvångstankar. Till historien hör att Michael Pollan testar själv, och fastän han tar hjälp av erfarna reseledare är sinnesintrycken fortfarande hopplöst svåra att återge, vilket författare som Aldous Huxley och Ernst Jünger insåg redan för längesen. Intressantare är vad vetenskapen har att säga. Vad händer till exempel när man stoppar in en påtänd person i en apparat för magnetröntgen, eller mer korrekt magnetisk resonanstomografi? Hypotesen var att hjärnaktiviteten skulle vara kaotisk och starkt förhöjd, men det visade sig vara tvärtom. Särskilt svag var aktiviteten inom det så kallade standardnätverket, ett för tänkandet centralt nätverk som kan liknas vid en orkesterdirigent, vars uppgift är att hålla samman systemet och dämpa hjärnans mer bångstyriga tendenser. Beskrivningarna av jagupplösning, och känslor av samhörighet med allt och alla, tycks ha att göra med denna inaktivering av standardnätverket. Som om personens ego stängdes av. Denna inre dirigent finns för övrigt inte från början; små barn antas därför befinna sig på en psykedelisk tripp för jämnan, vilket väl ungefär alla föräldrar någon gång har anat. Hjärnan kan jämföras vid en dator; när den hänger sig behövs en omstart. Så förklaras varför LSD och annat i den vägen kan bryta behandlingsresistenta depressioner och tvångsmässiga missbruk samt, fascinerande nog, även döende människors ångest. Entusiasterna påminner visserligen om hälsofanatiker som har sett ljuset i form av LCHF eller vad det nu kan vara, så man bör nog inte helt byta ut kantarellerna mot slätskivlingar i släktet Psilocybe, men ändå; andra illegala droger – opiater, amfetamin och så vidare – förekommer lika ofta som läkemedel. Så varför inte också psykedeliska substanser? Om inte annat kan sådana kemiska äventyr säkerligen ersätta en del av de resor som ändå inte ger mycket mer än flygskam, tarmparasiter och foton av elefanter som ingen vill se. Fredrik Sjöberg, författare och biolog Litteratur Michel Pollan: Psykedelisk renässans – den nya vetenskapen om medvetandet, döden, beroende, depression och transcendens. Översättning av Tom Sköld. Fri tanke förlag, 2019.

9 Jan 11min

Vi som med jämna mellanrum rensar garderoben berövar våra medmänniskor en chans att förstå oss och våra liv efter att vi dött. Det menar Pontus Kyander i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi blir alla lite galna efterhand. Eller riktigare, vi blir lite fnoskiga, egna, får en skruv lös. I yngre år är det lättare att spänna åt hjärnans slirande muttrar och skruvar, men med åren är det som om viljan eller förmågan eller verktyget gått förlorat. Du som haft för vana att samla användbara saker har säkert finurliga platser och system – skruvarna och spikarna ordentligt i glasburkar med locket fastskruvat i garagetaket, garnstumpar i en låda för sig, korta bitar plankor och golvlister lutande mot väggen i ett skåp eller skjul, porslin som man inte vill använda men heller inte slänga högst upp i ett köksskåp. Efterhand förändras ditt kontrollerade hamstrande. Allt fler saker verkar bra att ha, samlingarna växer, och snart räcker inte kartongerna och lådorna och burkarna till för att härbärgera allt ditt överflöd. Att välja bort och slänga saker blir till sist omöjligt redan på grund av mängden, men viljan att göra det saknar du också. Det är som om livet självt fanns bland dessa ting, som om att förlora dem vore att dö en smula. Men dö ska du ändå. De som får städa är de efterlevande. Om du inte själv ”dödstädat” som det kallas. Men naturligtvis är det bara de som inte alls behöver röja efter sig som gör det i förväg. Dessa personer är inte de notoriska hamstrarna, tvärtom lämnar de genom dödstädningen efter sig ett kliniskt och dissekerat kadaver till hem, där alla spår av avvikelser från det förväntade avlägsnats. De har friserat sitt eftermäle, men också berövat de efterlevande en blick in i de oerhörda, oväntade och ibland med överraskning igenkända spåren av inte ett utan många liv. Har inte vi efterlevande i själva verket rätt att glänta på locken, lyfta på förlåten, se in genom tidsgliporna till banaliteterna, de stora sorgerna, passionerna, det lite skruvade och galna hos våra anförvanter? Ibland tillhör dessa ting också oss, de var del av våra liv, tingen vi rörde och förundrades av som barn, tidningarna, böckerna, leksakerna, de kantstötta gamla kopparna, teckningarna och smörknivarna vi gjort som barn och nu får tillbaka? Och är det inte ändå underbart att också det hemliga och skamfyllda får luftas en sista gång, att haverierna och sveken får något litet ljus, förklaringar till hur och varför det gick som det gick? I själva verket är dödstädningen en form av stöld, en förskingring av de efterlevandes konkreta minnes- och sorgearbete. Min egen far slängde ingenting som kunde uppfattas som på minsta sätt användbart. När han dog vid förhållandevis hög ålder lämnade han efter sig ett stort hus och en omfångsrik trädgård där varje vrå var fylld med vad livet fört i hans händer och som sedan – av ibland obegripliga skäl – förblivit där. För hur förklarar man plastbackar fyllda med Viking Lines kaffekoppar, bastanta restaurangmenyer i skinnpärmar sparade sedan minst ett halvsekel, formliga berg av marktegel, det ena kontorsmöblemanget efter det andra, hundratals utrangerade och aldrig använda solpaneler från teknikens gryning, tjog efter tjog av gardinstänger som köpts till fördelaktigt pris men aldrig kommit i bruk, eller just de stadiga blå mjölkbackarna som många saker låg i och som det fanns minst femtio av? Bland allsköns skrot återfanns inte bara varje möbel och leksak som varit en del av min och mina syskons barndom, utan också en mängd härliga stora persiska mattor prydligt ihoprullade för pälsängrarna att mumsa på, en samurajrustning med lans och alla vapen vårdslöst spridda i skåp, vind och källare, ett komplett matsalsmöblemang från en större skånsk herrgård, antikviteter, tavlor och kartor, klirrande kristallkronor, finaste porslin, julpynt i mängd, spikar och skruv och allt som kan tänkas vara bra att ha. Som en kinesisk ask inuti en annan ask fanns även allt det som hans egen mor samlat på sig och sorterat i papplådor med prydliga lappar på –oöppnade och staplade som ett alldeles eget monument av kartong i källaren. Det tog åtta månader och närmare trettiotalet sopcontainers innan huset och trädgården var tömda och satta i sådant skick att härligheten kunde säljas. Det fanns ingen sanning, lögn eller hemlighet om vår far som inte på ett eller annat sätt gläntats och synats medan bergen av saker gicks igenom. Även det var ett sorgearbete, konfliktskapande och vettlöst, men också märkligt stort och overkligt. Pappas död var omåttlig genom de ansamlade tingens oerhörda mängd. Vi konfronterades med hans och våra liv, både det som förenat oss och det som nu skilde oss åt. Inte så att det åter knöt oss samman. Tvärtom: det var som om fördelningen av boet blev ett sista avsked till vad som med allt skörare trådar hållit ihop oss, avskedet till vår gemensamma uppväxt. Den blev istället en vattendelare, en obönhörlig kil som slogs in i en bräcklig familjegemenskap, kanske som en nödvändig station på vägen mot vår egen död. Rainer Maria Rilke skriver i den löst självbiografiska romanen Malte Laurids Brigge (1910) om den stora ”enskilda” döden, ställd i motsats till den rationella och antiseptiska sjukhusdöden. Där försvinner den döende bland vårdmaskineriets hygieniska omsorger. Någonstans på den danska landsbygden ligger kammarherren Christoph Detlev Brigge för döden. Eller riktigare: hans död ockuperar hela godset, tar varje vrå i anspråk med sin vånda, sina stön och sina vrål. Familjen och tjänarskaran sneglar genom dörren till vindsrummet där han ligger på golvet som en oformlig manifestation av sin egen ”tunga död”. Rilke skriver: ”Det var inte någon vanlig vattusiktigs död, det var den onda, furstliga döden” och fortsätter ”Hela det övermått av stolthet, vilja och härskarkraft, som han själv i sina lugna dagar inte kunnat förbruka, hade gått in i hans död, den död som nu satt på Ulsgaard och slösade”. Denna död tar sin boning också i tingen, som brister när de faller till golvet. Det är inte bara personen som dör utan huset, platsen, allt det som likt en kupa omgivit den avlidne i livet. Andra människor, andra vanor drar in i byggnaden. Inte ens tingen återstår för Malte Laurids Brigge: Rilke skriver ”Vad är det för liv egentligen? Utan hus, utan ärvda ting?” Barndomen är också begraven med alla minnena, med hus och ting som skingrats. Så beskriven är den stora och tunga döden ett aristokratiskt privilegium, ouppnåelig för de flesta av oss. Men kanske ska vi se det som en liknelse, en parabel. Finns inte just i det kumulativa samlandets monumentalitet en återspegling av denna tunga, stora död? Den som dör omgiven av allt sitt livs bråte har till sist uppnått detta: en död som i sin ögonblickliga måttlöshet överträffar livets utspädda och utspridda ting och händelser, som tar hela sin omgivning i anspråk en sista gång. Också vår far dog den stora döden, en som det tog tid att arbeta sig igenom, som inte skämdes eller släppte på sina anspråk utan tog ordentligt med plats. Min egen död blir futtig i jämförelse. Man måste börja dödsamla i tid för att åstadkomma något så mäktigt. Pontus Kyander

8 Jan 9min

Med avstamp i boken Döstädning av Margareta Magnusson försöker Katarina Wikars sortera, spara och slänga. Men klarar man sig verkligen utan gamla julkort från trettiotalet? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2017-10-16.Var är saxen diabilderna från Sicilien åttiofyra femton årgångar av svensk bokhandel barnens betyg vart går alla nycklarna var är handskarna mammas brudklänning hammaren kokboken vägen ut...När hemmet växer en över huvudet är det är mer än en grå mapp från Ordning och reda som behövs. Du kan ha börjat samla på facktidskrifter, och sen en dag staplar du tusen på tusen i högar. Kan inte längre slänga ett reklamblad ens. Miljoner tyskar är Messies läser jag på webben. Kommer från engelskans mess förstås. En Messie är ofta korrekt klädd, många har akademisk examen, sociala eller pedagogiska yrken: kan vara lärare, läkare, sjuksköterskor, socialarbetare. Messies har fasad. Kan vara perfektionister på jobbet. Och ha privatlabyrinter hemma.Så illa kanske det inte är hemma hos – oss. Men hur rensar man upp innan det är försent? Hur bedömer man sakers värde? Och vem definierar ordningen? Det är skillnad på döstädning och dödstädning kan man lära i Margareta Magnussons handbok ”Döstädning” som blivit en internationell bestseller. Döstädning är det man ägnar sig åt själv, man rensar helt enkelt så barnen och andra efterlevande inte ska bli helt belamrade av prylar de inte vill ha. För då får de tillbringa resten av sina liv med att just dödstäda.I min släkt har ingen döstädat på säkert fyra generationer. Vi har helt enkelt grejerna kvar, fint som fult, trasigt som helt. Ingen har som det förordas i Döstädningsboken gjort sig av med en enda onödig pryl för att göra vardagen lättare att hantera. Man ställde helt enkelt bara in det i kallskrubben eller på någon vind.Ingen har så nu mycket bråte som jag, och nu pratar vi fallfärdiga smedjor, hammockskelett från sextiotalet och trasiga tegelpannor i tusental. Jag läser ”Östern”, den polske författaren Andrzej Stasiuks nya essäbok och känner mer igen mig än i Döstädningsboken. Det känns som om jag om inte ska städa ut hela kommunismen så åtminstone stora delar av både jordbruks- och industrisamhället.En väninna med gammalt hus påminner mig om ordet - rämmil.I stan finns det firmor som heter sånt som Orkar inte du så orkar vi. Som kommer och tömmer ens lilla källarförråd och kör till tippen. Sånt finns inte på landet, man tar hand om sitt eget bråte eller också inte. En väninna med gammalt hus påminner mig om ordet - rämmil. Det är dalmål, och ett ord man inte kan klara sig länge utan. Min mamma brukade öppna en dörr till någon gammal loge för att strax stänga den igen och utbrista: där är bara rämmil. Rämmil är just skrot skräp bråte.Men det fanns en tid före den här konsumistiska tiden som är nu där saker gjordes för att hålla länge. Den som spar han har hette det förr. Innan slit och släng-samhället. Och något man längtat efter länge innan man fått råd med kastade man inte i en handvändning. Och de stackars föremålen som överlevt flera generationer försöker krampaktigt hålla sig kvar på hyllan ännu en stund.Håll inte på mer än en timme om dan. Släng genast. Bär iväg med till insamlingen omgående. För det finns en sakernas hierarki. Sparas. Säljas. Ges bort. Och så till sist slängas men inga starka människor i min närhet är det minsta intresserade av något ”kör två ton rämmil till tippen för en middag”-evenemang.Men hur rensar man upp i ett lite mindre komplicerat hem? Det är lätt. Så här sa en organisationskonsult jag talade med en gång: Man köper tre kartonger, boxar, betar av utrymme efter utrymme. På den första skriver man: att slänga. På den andra: att ge bort. Och på den tredje: att förvara nån annanstans. Håll inte på mer än en timme om dan. Släng genast. Bär iväg med till insamlingen omgående.Sen finns det en till. Allt som tar kortare tid än trettio sekunder att åtgärda gör du på en gång. Det verkar superkorkat, men funkar. Efter dessa två metoder organiserade jag ett hem jag hade förut. Det tog två helger. Allt borta, den gröna sidenklänningen med vinfläckar, mitt allergitestade täcke från sjuttiotalet, hälften av barnens gamla teckningar.Men det var då. Och saker har en tendens att återackumulera sig. Jag kan tillbringa timmar med att gruppera om. Försöka ta bort. Ska alla vaserna stå ihop eller isär? Var ska gipsschäfern med trasiga öron vara? I soptunnan kanske? Men samtidigt är det det med endast affektionsvärde som definierar en, det handplockade, det som skapar den där hemtrevligheten. Om man inte har den i sig själv får man försöka med sakerna. Och annonserna som vill köpa hela hem har alltid fått mig att må dåligt, för ett uppköpt hem är ju inget hem längre.Tänker jag när jag öppnar ännu en byrålåda på landet och blir sittande med julkort från trettiotalet och almanackor med mycket gammalt väder i.Det går inte heller att ladda föremålen hur länge som helst. Förr eller senare blir de avförtrollade, av med sina historier. Ibland blir jag ledsen när jag tänker på att jag är den sista som vet vad min mormors alla väninnor hette, de som snart bleknar bort från gamla ateljéfoton från förrförra sekelskiftet, sönerna vaknar till och pekar på en väninna: hon ser ut som Kirsten Dunst, säger de.Män tenderar att spara det mesta, läser jag i ”Döstädning”. Min exman sparade en död uggla i en kartong, den hade flugit in genom det öppna spjället i sommarhuset en höst och svultit ihjäl. Den glömdes sedermera kvar på en piskbalkong på Kungsholmen i en flytt. Om man flyttar ofta blir man av med saker ofrivilligt, en kartong här och en där försvinner, och man tvingas gå igenom allt, om och om igen, bära ner till grovsoprummet. Ofta bär någon granne omedelbart upp samma sak till sig. Och det enda man med säkerhet vet är att sakerna helt osentimentalt överlämnar sig i någon annans händer. Det är inte de som är nostalgiska.Nya ägare skapar egna minnen, skriver Margareta Magnusson så klokt. Och du behöver inte veta vart allt tog vägen när du är borta, läser jag. Min äldsta son brukar se sig om i vardagsrummet och säga: det ser ut som en lampaffär här. Hur många tallrikar behöver du? Han kommer nog att osentimentalt ta till tippen. Som min gode vän som när hans mamma dog genast bar ut 30 sopsäckar ur lägenheten med vad han kallade skräp och bråte. Så det är bättre slänga själv.Nya ägare skapar egna minnen, skriver Margareta Magnusson så klokt. Och du behöver inte veta vart allt tog vägen när du är borta.Det brukar sägas att informationssamhällets vinnare blir de som kan sortera och strukturera de stora informationsmängderna som väller in. Och nu är det allt fler som inte kan det, sortera. Är det vår tids sjukdom? Och är det därför alla älskar döstädningsboken. Att vi är som internet i hjärnan, länkar samman godtyckligt, efter infall och impulser, vet inte vad som kan komma till användning, vad som hör ihop med vad. Tänk om det är ett feltänk. Informationssamhällets vinnare är de som kan trycka på delete snabbast, som kan hiva en bunt papper olästa i sopsorteringen.Det kan också vara så att medan vi bygger brandväggar mot informationen så väller sakerna in. En skydd att boa in sig i. Vem vet om en gammal teve kan börja funka igen, om inte en trasig brödrost kan ha ett estetiskt värde. Om jag vaknar upp en dag och har tappat minnet, så kanske mina högar kommer att tala om för mig vem jag har varit. Och då måste jag bara vrida och vända blicken ut och in, citera min gamla favoritdikt av poeten Konstantinos Kavafis fast den kanske inte alls passar in här: "de måste finnas kvar, de arma tingen, någonstans."Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen

7 Jan 9min

Tor Billgren tar oss med till gamla Venedig, där invånarna under medeltiden och renässansen använde masker för att skydda sitt privatliv undan skvaller och statlig och kyrklig kontroll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016. Fredagen den 12 maj 1797 reste sig Venedigs statschef – Dogen – Lodovico Manin från sitt säte i Stora Rådets sal i det rosa regeringspalatset på Markusplatsen. Han tog av sig den karaktäristiska, toppiga huvudbonaden som Dogerna burit före honom sedan 1300-talet. – Ta den, sa han till sin betjänt. Jag kommer inte att behöva den igen. Samtidigt tog de över femhundra männen i Stora Rådet högtidligt av sina vita masker. I lagunen utanför låg Napoleons flotta till ankars med kanonerna laddade. Venedigs 1071 år långa historia som självstyrande och tidvis blomstrande republik var över. En av Napoleons första åtgärder när han tagit makten var att förbjuda bärandet av mask på allmän plats. För det hade nämligen venetianarna gjort. Till vardags. Fattig som rik. Man som kvinna. Ursprungligen var bruket att bära mask förbehållet aristokratin och det var begränsat till vissa högtider och till karnevalen. Masken gav de förnäma möjlighet att festa och apa sig anonymt, så att deras sociala ställning inte underminerades av eventuella snedsteg eller ovärdigt beteende. Masker förekom också vid omröstningar i de olika styrande församlingarna och fungerade alltså som en motsvarighet till dagens valhemlighet. Men i takt med att borgarklassen och dess välstånd växte, spreds maskbärandet även dit, och fram på 1600-talet var det allmänt förekommande. Det hade då också blivit tillåtet året runt. Masken som det handlar om i det här vardagssammanhanget kallas Bauta. Den är vitmålad, tillverkad av läder och går ner över munnen. Maskens överläpp går ut som en vid, spetsig näbb, som gör att man kan äta och dricka med masken på. Den förvränger även rösten en smula. Vad ordet Bauta betyder finns det olika teorier om. En förklaring är att det skulle komma ur skrämselordet BU, som på italienska motsvaras av BAU, vilket då skulle anspela på maskens hotfulla uttryck. En annan teori är att det kommer ur tyskans BEHÜTEN som betyder att skydda. Det vill säga att skydda ens identitet. Till masken hörde en dräkt som dolde kroppen helt. Tyg som täckte håret och öronen, och en slängkappa som dolde kroppsformen. Bautaförklädnaden erbjöd med andra ord fullständig anonymitet. Vad var poängen med det då? Varför uppstod behovet av detta just i Venedig? I sin bok om den venetianska masken framställer filosofidoktorn Marie Ghisi det hela som en nödvändighet. Stadens trånga gator och gränder gjorde att det fanns få platser i Venedig där man kunde röra sig utan att vara observerad. Det fanns alltid ett öppet fönster nånstans med nyfikna öron. Iförd mask kunde man gå vart man ville utan näsvisa frågor. Till hemliga möten eller för att träffa en älskare. De här kärleksmötena var vanligt förekommande, och en av anledningarna till Venedigs rykte som en lössläppthetens stad. Men masken underlättade inte bara hemlighetsmakeri, utan också det vardagliga livet. För i takt med att den förmögna eliten växte, växte det också fram sociala koder och avancerad etikett. Här blev masken ett sätt att kunna ta sig från A till B utan att tvingas stanna i varenda kvarter för att genomföra hälsningsritualer med potentater och förnäma fastrar. Och eftersom masken inte fästes av några band runt huvudet, utan var inkilad under hatten, var maskbärare dessutom undantagna från seden att lyfta på hatten vid hälsning. Detta kommenterar en ung Wolfgang Amadeus Mozart roat i ett brev under en av sina italienska resor. Att Venedig har kommit att förknippas så intimt med masker har fler orsaker än det här vardagliga maskbärandet. Jag nämnde karnevalen, som har sitt ursprung i firandet av en militär seger mot ett grannfurstedöme 1162. En tredje förklaring är att Venedig på 1500-talet blev Europas huvudstad för teater, i synnerhet Commedia dell'Arte, en improviserad teaterform som kretsar kring ett antal stereotypa karaktärer med fasta egenskaper. De kännetecknas av sina kläder – och sina speciella masker. Som exempel kan vi ta Brighella, den sluge tjänaren, som ofta driver handlingen framåt med falskspel och intriger. Han bär en mask som är halvtäckande, med kraftig näsa och barskt uttryck. Detta att förklädnaden så ofta användes för lättsamheter och omoraliska och äktenskapsbrytande syften fick Venedigs ledning och kyrkan att vilja begränsa användandet av mask. 1608 föreslog republikens nitiska säkerhetsråd till och med att förbjuda maskbärandet helt och straffa överträdelser med ett år som galärslav. Så laddad var masken. Det förbudet gick inte igenom, men det blev i alla fall förbjudet att bära mask i kyrkor och på andra heliga platser. Under pestens tid var det förbjudet av rent hälsomässiga skäl – för att smittade inte skulle kunna dölja de typiska pestutslagen. Och 1703 förbjöds de i spelsalongerna. Men republikens ledning utfärdade inte bara förbud. Deras förhållande till det allmänna maskbärandet var ambivalent och det finns också exempel på när de lagstiftade om obligatorisk mask. Som 1716, då full Bauta-maskering föreskrevs i teatersalongerna, delvis för att begränsa flörtandet – men framförallt för att hindra stadens superrika från att pråla med sina dyrbara kläder och juveler. Detta sågs nämligen som ett stort problem i republiken och det stiftades tidigt lagar som reglerade hur dyra kläder fick vara. Hur mycket pärlor som fick synas och så vidare. Kläder av rent guld – vilket förekom – förbjöds helt. Tidvis använde venetianarna Bautan för att dölja sina fina kläder och därmed kringgå lagarna, och tidvis lagstiftades det alltså om Bautatvång. Man kan spekulera kring huruvida det här sättet att begränsa uppvisningar av rikedom i offentligheten kan ha bidragit till att upprätthålla den sociala ordningen i Venedig. För trots den enorma ojämlikheten har Venedig ingen historia av större upplopp eller oroligheter. Borgare och adel, hantverkare och studenter kunde med Bautans hjälp mötas på stadens gator som jämbördiga – och inte med snorkiga miner eller underlägsenhetskänslor. Bautan gav ett sken av jämlikhet. Men den aspekt av maskbärandet som är mest inspirerande och relevant för oss idag är anonymiteten. Och framförallt: att anonymiteten respekterades – av såväl invånarna, som av republikens ledning. För även om ledningen gjorde mycket för att begränsa det allmänna maskbärandet, hade den i slutändan en tillåtande attityd. Och även om man mycket väl visste vem som dolde sig bakom en mask på stan, låtsades man aldrig om det. Utan man hälsade med en fras i stil med "Godafton, vackra mask"… Anonymiteten var så helig att det kunde räcka att bära en Bauta-formad brosch på ytterkläderna för att respekteras som inkognito. Venedigs ledning och invånarna visste att den här typen av ventiler för privatlivet var viktiga. Särskilt i tätt sammanknutna och socialt och religiöst kontrollerade samhällen. Förmodligen var möjligheten att kunna dra sig undan och vara osynlig en minst lika viktig faktor för den sociala stabiliteten, som den skenbara jämlikheten. I alla fall en mer sympatisk och modern. Tor Billgren, kulturjournalist

6 Jan 9min

Döden i Venedig är en av världens mest kända noveller. I dess kölvatten har verklighet och dikt färgat av sig på varandra - ibland med förödande resultat. Det noterar Ulrika Kärnborg i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes 2022-01-10.Det är vårvinter i Stockholm med kyla och blek sol. Året är 1970 och den världsberömde filmregissören Luchino Visconti har bestämt sig för att göra film av Thomas Manns novell ”Döden i Venedig”.Visconti är perfektionist. Jakten på rätt huvudperson har fört honom till många länder och nu har turen kommit till Sverige. Bredvid Grand Hôtel köar unga pojkar som väntar på att få provspela. De är fyllda av förväntan. Det är nämligen inte vilken ung pojke som helst den italienska filmregissören söker. Till pressen säger han att han letar efter den absoluta skönheten. Efter en yngling som inte är en människa av kött och blod – utan en dödsängel.En av pojkarna heter Björn Andrésen. Han är 15 och bara ljummet intresserad av film. Hemma bor han hos mormor som på olika sätt försöker profitera på sitt barnbarn. Efter en biroll i Roy Anderssons prisbelönta film ”En kärlekshistoria” finns hans bild i Europafilms arkiv. Det är där Visconti hittar honom.Kritikerna har ofta varit oense om ”Döden i Venedig”. Är det en berättelse om kärlek? Om skönheten i livet i kontrast till skönheten i konsten? Eller handlar den om kreativ torka eftersom huvudpersonen, musikern Aschenbach, verkar ha drabbats av skrivkramp.Bara några har vågat nämna författarens egentliga ärende, som var att beskriva en viss sorts abstrakt gossekärlek, den som under antiken kallades pederasti. Tolkningen stärks av Thomas Mann själv. I ett brev till en god vän erkände han frankt att han skrev på ett verk om en åldrad konstnär med pedofila böjelser. Men han menade också att han ville diskutera skönheten som idé.Mann publicerade sin novell 1912. Det var alldeles mot slutet av en apokalyptisk epok som påminner om vår egen tid. Europa stod på randen till ett världskrig. Känslan av undergång var stark. Döden som titeln syftar på kommer från öst. Venedig var vid den här perioden en stad där resenärer från hela Europa möttes. En dag när huvudpersonen Aschenbach går på gatorna märker han att det knappt finns några tyska turister kvar. När han tittar igenom tidningarna på hotellet upptäcker han att just de tyska rapporterar att en pest har drabbat Venedig. Sedan träffar han en välunderrättad britt som kan berätta att pesten alstrats ur ”de varma träsken i Gangesdeltat” och därefter spridit sig till Kina och färdats västerut till Medelhavet på syriska fartyg.I Aschenbachs upphettade hjärna blandas skräcken för sjukdom ihop med hans homoerotiska förälskelse i den tonårige hotellgästen Tadzio. Trots att han vet att de venetianska frukthandlarna sprider smittan genom sina varor, köper han några jordgubbar. När han äter av den förbjudna frukten tänker han på pojken. Snart börjar han smyga på honom för att få en glimt av hans halvnakna kropp. Vad som händer med Tadzio efter att han utnyttjats som minderårigt sexualobjekt får vi aldrig veta. I novellen förblir han okunnig om Aschenbachs uppvaktning. Han ser aldrig den fula gubben som lurar i buskarna. Luchino Visconti var öppet gay och hans version skiljer sig från Manns. I filmatiseringen låter han Björn Andrésens Tadzio bli medveten om Aschenbachs blickar. Pojken inte bara möter dem, han flirtar tillbaka. Och när han på stranden exponerar sin magra överkropp uppträder han kokett, som en eskortpojke.Thomas Manns berättelse utspelar sig mot fonden av det klassiska, kantianska skönhetsbegreppet, där den som betraktar det vackra objektet, till exempel den sköne ynglingen, erfar ett intresselöst välbehag. Det förutsätter distans, och står i vägen för annan exploatering än det rena betraktandets. I Viscontis film avskaffas den distansen när pojken besvarar blickarna och vi förstår att det finns en sexuell avsikt med tittandet. En gräns överskrids, och det får konsekvenser – också i verkligheten.Björn Andrésen, som spelar Tadzio i Viscontis film, vittnar själv om dem i Kristian Petris och Kristina Lindströms dokumentär ”Världens vackraste pojke”. I samband med världspremiären 1971 i London – med drottning Elizabeth och prinsessan Anne på första parkett – sprider demonregissören ut att Andrésen är ”världens vackraste pojke”.Det tar skruv. Alla börjar slita och dra i honom. Beundrarpost väller in i säck efter säck, mest från unga tjejer men också från äldre män som blivit besatta av Tadzio. Vilket inte hindrar Björn Andrésen från att känna sig alltmer exploaterad och övergiven.Och det är Visconti själv som punkterar ballongen. När ”Döden i Venedig” går upp på filmfestivalen i Cannes, skämtar regissören med reportrarna om att hans svenska stjärna håller på att tappa lyskraften. ”Han är 16 nu, han börjar bli för gammal.” Precis som de gamla grekerna verkar regissören anse att gosseskönheter har ett bäst före datum. Björn Andrésen blir ett av filmindustrins minderåriga offer, men då, på det sexliberala 70-talet, är det ingen som bryr sig. Thomas Manns novell slutar med att Aschenbach dör. Till slut tvingas han erkänna sanningen. Vad han söker är inte den perfekta formen utan den extatiska utlevelsen. Det är inte Skönheten som idé han längtar efter utan det som Nietzsche kallade det dionysiska ruset. Extas i stället för måttfullhet och rå sexualitet snarare än dyrkan på distans. Kanske ville Mann visa att konstnären inte klarar sig utan det dionysiska, att konsten förtvinar när den förlorar kontakten med det primitiva och vilda.Men han förmedlar också en ambivalent medkänsla med den unga pojken och hans sårbarhet. Tadzio är ingen dödsängel utan en vanlig pojke av kött och blod. Mann vet någonstans att en vuxens fysiska närmanden kan krossa honom. I stället för att fullborda tragedin låter han Aschenbach gå under medan Tadzio får leva vidare, lyckligt ovetande.Så barmhärtig var varken Visconti, hans tid eller bransch. Filmatiseringen saknar den empati med sexualobjektet som Manns novell är så fylld av. Därför blir den betydligt svagare som konstverk – av några kritiker avvisad som kalkonfilm – men desto uppriktigare kring den övergreppskultur som kunde råda i gaykretsar under 70-talet.Ulrika Kärnborg, författare

3 Jan 9min

Kan en märklig roman och ett sjukhus som aldrig blev byggt förklara vad Venedig egentligen är? Kulturredaktionen Mattias Berg försöker förstå en flytande stad byggd på drömmar och mardrömmar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i september 2020. Jag blundar och försöker föreställa mig en värld utan Venedig. När det inte längre är ett minne blott, ens ett minne av ett minne, utan bara en myt. Någonting man söker efter med alla arkeologins framtida spetsmetoder, diktar och fantiserar om, eller mest skrattar åt. Som skapar rättshaverister och monomaner, likt barockmänniskan Olof Rudbeck den äldre i sin jakt på Atlantis. Och så småningom något kommande sekels största kulturnyhet – om och när staden återupptäcks under lager på lager av tid. Som skeppet Wasa eller Pompeji. Och Venedig är ju en så paradoxal plats, både dröm och mardröm, inneslutna i varandra. Vattnet utgör dess förutsättning och på samma gång dess största risk. Långsamt gröper det ur staden underifrån, när det inte svämmar över alla bräddar. I ett tragikomiskt försenat projekt har det spenderats miljarder med euro på jättelika fällbara dammportar mot kommande flodvågor. Dessutom hotas staden å ena sidan av för mycket turism – inte minst genom de monstruösa kryssningsfartygen – och å andra sidan av för lite turism; som under Corona-pandemin 2020. Nästan ingen expert ger staden mer framtid än historia. Ändå har nog många av oss svårt att riktigt ta in domedagsprofetiorna. Tills motsatsen bevisas väljer vi väl att i stället se Venedig som ett slags mirakel: något som kommer att fortsätta trotsa naturlagar och logik. Miraklet finns också liksom inbyggt i fundamentet. 30 miljoner träpålar, en veritabel uppochnedvänd skog, har behövt förankras i lerbotten för att hålla staden på plats i Adriatiska havets strömma bukt. Inför allt detta står besökaren storögd och lätt handfallen, även författarna söker efter orden. ”Venedig går inte att jämföra med något annat än sig själv”, skriver Goethe. ”Det är en stad gjord enbart av undantag, hinder, motsägelser, inkongruenser, obefintligheter”, skriver Italo Calvino. Hans gåtfulla roman ”De osynliga städerna” från 1972 består av ett antal korta stycken om drömda, eller ”osynliga” om man så vill, städer. Den som berättar är den italienske resenären Marco Polo. Den som lyssnar, och kommenterar, är den mäktige härskaren Kublai Khan – vid vars kinesiska hov Marco Polo vistades under slutet av 1200-talet. Och det speciella med alla historier är att de egentligen skildrar aspekter av och en samma stad. Efter Marco Polos egendomliga skrönor om platser med namn som Zoe, Maurilia eller Valdrada, menar Kublai Khan att det bara återstår en enda stad att berätta om: Venedig. ”Vad annat tror du att jag har talat med dig om?”, säger Marco Polo då. ”Men jag har aldrig hört dig uttala dess namn.” ”Varje gång jag beskriver en stad säger jag något om Venedig”, svarar Marco Polo. I boken ”The Venice Variations”, Venedigvariationerna, från 2018 använder sig den brittiska arkitekturprofessorn Sophia Psarra av just Calvinos roman för att beskriva staden. Hon menar att det finns tydliga paralleller mellan kompositionen av ”De osynliga städerna”, där del läggs till del medan helheten blir allt mindre begriplig, och Venedigs själva struktur. Och hennes originella studie fokuserar varken på kanaler eller träpålar. Inte heller på stadens undergång, utan dess födelse och fortlevnad. Hur den faktiskt skapades – mentalt, socialt, strukturellt. Med hjälp av klassisk konst, äldre kartor och nya egna modeller visar Psarra även i bild hur Venedig blev ett praktexempel på en stad som växer fram organiskt ur ett nätverk av mindre gemenskaper. Detta trots att de hundratals små öar och samhällen som vid 400-talet efter Kristus började uppgå i stadsbildningen hade stark lokal prägel. Inte enbart egen kyrka utan också särskilda helgon, högtider och visst självstyre. Det mest naturliga gemensamma var förstås vattnet. Enligt Psarras noggranna undersökning låg 94 procent av respektive samhälles torg inom 50 meter från en kanal. Men kanske var en annan sammanhållande faktor än starkare: Myten om Venedig. En serie föreställningar som, med rätt eller orätt, från och med renässansen skapade idén om just detta som platsen för det realiserade Utopia. Och när Venedig på 1500-talet började tappa sin position som militär stormakt, Medelhavets härskare, tog myten vid. De berömda konstnärernas skildringar av glittrande kanaler och glänsande kupoler gjorde ju sitt. Men staden blev även ett centrum för den nyupptäckta boktryckarkonsten – och inte minst de praktfulla kartorna samverkade med måleriet för att framhäva just bilden av Venedig. Vid den här tiden hade staden också tio teatrar, skriver Sophia Psarra. Dessutom användes ett slags flytande tablåer på vattnet och på Markusplatsen uppfördes regelbundet offentliga skådespel. Hela området bands ihop till ett slags svävande spektakel, där dröm och verklighet blev allt svårare att separera. Karnevalen, som under kommande sekel kunde pågå halva året, bidrog givetvis till att ytterligare förstärka den känslan. Psarra tar också hjälp av två liksom imaginära verk för att beskriva Venedig. Förutom Calvinos roman även den schweiziske arkitekten Le Corbusiers storslagna planer på ett avantgardistiskt sjukhus i Venedig. Det var konstruerat enligt liknande princip som ”De osynliga städerna”, med cell efter cell i en närmast biologiskt komplex organism. Och till skillnad från många av hans byggnader – modernistiskt renskalade, fristående – skulle nyskapelsen bäddas djupt in i Venedigs omgivande historiska arkitektur. Men symptomatiskt nog kunde skisserna aldrig realiseras. Le Corbusier avled 1965, någonstans under processen från idé till verklighet. Så sjukhuset förblev ett bländverk – liksom, på sätt och vis, hela den här staden. Jag blundar igen, ser långt i fjärran en man stå framför en folkmassa och peka ned i vattnet. Kanske är det platsen för den kommande utgrävningen, djupt nere under lerbottnen: exakt där han är övertygad om att det mytiska ”Venedig” en gång fanns. Eller så var det i stället där som de nya dammportarna stängdes. Vilket räddade staden från den absolut största flodvågen hittills. Förgäves försöker jag att avgöra vilket, höra vad som sägs, tolka reaktionerna. På det här avståndet är bara mannens stora gester möjliga att urskilja. Ett antal silhuetter lösgör sig så småningom ur massan. Några sätter sig på knä vid vattnet – kanske i bön, eller för att kunna se bättre ned under ytan. Andra skakar häftigt mannens hand. Och när jag öppnar ögonen försvinner hela scenen, både drömmen och mardrömmen om Venedig. Men i verkligheten står hon ju kvar där i all sin lätt apokalyptiska skönhet. Rosig, gisten, glänsande av feber och finess. Hon som genom historien kallats La Serenissima, den mest rofyllda. Vilket nuförtiden, med horderna av turister och hoten mot hela hennes existens, mest låter som bitter ironi. Venedig är inte heller Den eviga staden – utan mer dess motsats: den tillfälliga, slumpmässiga, motsägelsefulla. Som nu ändå stått och levt i 1600 år. Det är väl ett mirakel så gott som något. Mattias Berg, medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion.

2 Jan 9min