Sverigebilden: Ödsligt och vackert – men utan civilisation

I kriminallitteraturen är lesbisk kärlek ofta något destruktivt och kan fungera som en oväntad twist. Deckarläsaren Anna Nygren försöker lösa mysteriet med sin dragning till mordgåtornas mörka begär. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egnaJag är författare och litteraturvetare. Alltså läser jag mycket. Men ibland ljuger jag om mina läsvanor. Jag har nämligen fastnat i ett deckarträsk och jag kommer inte ut ur det. Det låter kanske som om deckarna skulle vara mitt guilty pleasure, ett hemligt begär. Det är sant, men sanningen är att det är mer än så. Deckarna är mitt sätt att försöka förstå mitt begär. Och det skrämmer mig.Det började när jag var 13 år och hittade Maria Langs deckare ”Mördaren ljuger inte ensam” från 1949 i mammas bokhylla. Där är twisten i mordhistorien att mördaren är lesbisk: Viveka. Hennes replik ”Det var inte Rutger jag älskade, det var Marianne” är nyckelrepliken i boken. Den motiverar alla hennes destruktiva handlingar. Detta var den första queera gestalt jag hittade i litteraturen. Jag lärde mig då, att skulle jag fortsätta älska mina tjejkompisar på det här sättet, så kunde det sluta med ond bråd död. Nästan samtidigt läste jag Åsa Larssons deckare ”Svart stig”. Där är inte mördaren, men mordoffret lesbisk. Och efter att hon mördats tar hennes hemliga flickvän livet av sig – efter att först också ha dödat fyra hundar. Jag lärde mig: Det är inte lätt att vara lesbisk. Det är farligt.21 år senare har jag ännu inte mördat eller blivit mördad. Men mitt begär efter kärlek blandas samman med ett begär efter the dark side, efter något obehagligt, blodigt, skadligt. I läsningen känner jag både bekräftelse och bestraffning. Den dubbla känslan är ett mysterium som triggar mig, en gåta som kräver en lösning.I deckare ses det lesbiska ofta som något ondskefullt, farligt och destruktivt. Det skriver Emma Donoghue i en bok om lesbiska motiv i litteraturen, ”Inseparable. Desire between women in literature”. Det historiskt sett omoraliska och olagliga queera begäret ligger i linje med mördarens karaktär. Samtidigt är den kvinnliga homosexualiteten, till skillnad från den manliga, ofta osynliggjord – och i brottsberättelsen är kvinnogestalter oftast offer snarare än förövare. Den hemliga lesbiska kärleken som ett mordmotiv blir därför en fantastisk twist i deckarintrigen. Ingen kunde ana detta! Ett begär som ingen kunde se! Alla blir lurade! Det lesbiska begäret fungerar som en mörk drivkraft och leder mot döden.Jag tänker på hur jag själv aldrig känt kärleken som god och enkel: Var det för att Viveka och Marianne lärde mig att det kommer sluta med död och elände? Handlar det om att vara farlig eller vara i fara?Jag börjar tänka på faran i att skriva. Maria Lang, eller Dagmar Lange som namnet bakom pseudonymen lyder, var inte bara deckardrottning utan också litteraturvetare. Hon disputerar 1946 med avhandlingen ”Pontus Wikner som vitter författare”. Men det är konfliktfyllt, eftersom hon skriver om det homosexuella hos Wikner, och det gillas inte av akademin, inte då, inte ännu – hon kan först inte lägga fram avhandlingen, utan måste vänta på en lite mer progressiv universitetsledning. I ”Mördaren ljuger inte ensam” låter Maria Lang mördaren Viveka skriva i sin bekännelse: ”Min kärlek var stark och normal för mig, och att den ledde mig till svåra brott berodde inte på att den var särpräglad.” Hon vänder sig alltså bort från en kategorisering av kärleken, och ser dess styrka som viktigare.Efter debuten ”Främlingar på ett tåg” fick Patricia Highsmith beteckningen ”spänningsförfattare”, trots att hon själv inte ansåg att romanen tillhörde en specifik genre. Det skrämde inför publiceringen av romanen ”Carol”, som ofta ses som en queer kultbok. Skulle den göra henne till en lesbisk författare? Hon väljer, precis som Lange, en pseudonym: Claire Morgan. ”Carol” är inte en deckare, och den handlar inte om den lesbiskas död – tvärtom. Läsarbreven strömmar snart in. Och läsarna tackar för att de slipper skära upp handlederna, dränka sig i swimmingpoolen, bli hetero eller kollapsa i helvetet. Highsmith skriver i ett efterord till en senare utgåva att hon föredrar att undvika etiketter. Som lesbisk deckarläsare, tänker jag att hon menar etiketter både som i genrebeteckning och namngiven sexualitet. Jag tror att Highsmiths skeptiska hållning kommer av att det som får ett specifikt namn lätt anses som mindre allmängiltigt. Men kanske är det tvärtom vad vi väljer att kalla saker, som gör dem angelägna?Två centrala begrepp inom den queera litteraturvetenskapen är paranoid läsning och queera läckage. Eve Kosofsky Sedgwick skriver i essän ”You’re So Paranoid You Probably Think This Ess Is About You” om hur den paranoida läsningen försöker avslöja fällor och något som finns underliggande, en maktordning. För queers handlar det om att uppfatta hur texter som på ytan ser ut att vara homovänliga, kan ha ett dolt budskap om att man egentligen inte blir någon riktig människa förrän man blivit straight. En sån läsning skapar känslan av att man kan inte lita på någon. Queera läckage handlar istället om att visa hur det även i dom mest heteronormativa texter finns små glipor där queera begär sipprar in, och lyfta fram dom som det allra viktigaste.Jag tänker att något av det farliga queera i ”Carols” lesbiska otrohetsberättelse läcker in i Highsmiths deckare. Kanske är det mitt queera hjärta som inte kan fatta att en heteroromans kan innehålla begär starka nog för mord? Jag läser Highsmiths ”Januaris två ansikten”, som en queer love-hate-berättelse, mellan Rydal och Chester, två amerikanska män involverade i ett triangeldrama och ett mord i Aten. Dom är förhäxade av varandra, dom drabbas av begäret som av blixten, ett starkt sken, som kanske också är döden.På 1500-talet myntades begreppet ”lilla döden”, om det som idag kallas orgasm. Roland Barthes använder samma uttryck för att beskriva en stor läsupplevelse. Det är något med läsningen, med dess njutning. Och något med döden. Jag tror att jag funnit en viktig ledtråd, det känns underbart, men farligt.Kriminalromanen har lästs på många sätt, inte minst som en samhällskritisk eller moralistisk genre. Att läsa genom en queer lins innebär att jag kan förstå deckaren som en möjlig öppning mot en omtolkning av godhet, ondska och begär. Det finns en motsats till den paranoida läsningen: den reparativa. Den är inte misstänksam. Den tror inte att någon är ute efter att straffa en. Eller, den vet att någon är det, men tillåter sig att njuta i stunden. Den tar tillvara på små ögonblick av skeva begär och låter läsaren känna igen sig. Det är därför jag följer mitt hemliga begär till deckarna och brotten, för att de tillåter mig att för en stund omfamna ondskan. Visst är det så att den lesbiska dör, eller straffas, men det är bara en grej som läggs på i slutet, för att kunna tillåta ett förbjudet begär. Jag har hittat en lösning på mitt mysterium. Jag slutar läsa innan bokens gåta har lösts och straffet utdelats.Anna Nygrenförfattare, litteraturvetare och konstnärProducent: Ann Lingebrandt LitteraturMaria Lang: Mördaren ljuger inte ensam, Norstedts 1949Åsa Larsson: Svart stig, Albert Bonniers förlag 2006Emma Donoghue: Inseparable. Desire between women in literature, Knopf 2010Eve Kosofsky Sedgwick: You’re So Paranoid You Probably Think This Essay Is About You, i Touching Feeling: Affect, Pedagogy, Performativity, Duke University Press 2002Patricia Highsmith: Carol. Översättning: Karin Lindeqvist, Modernista 2017Patricia Highsmith: Januaris två ansikten, översättning Anne-Marie Edéus, Modernista 2021

19 Nov 202410min

Hur deltar man i den mänskliga gemenskapen när man plötsligt finner sig tillhöra en annan art? Kåre Moberg får ett livsförändrande besked och känner igen sig i Solvej Balles septologi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Nyligen fick jag motta ett besked som förändrade mitt liv. Beskedet fick mig att plötsligt känna främlingskap inför andra människor. Så till den grad att jag upplevde att jag tillhörde, inte bara en annan kategori av människa, utan rentav en annan art.Som statistiker och forskare borde jag kanske söka skälen till detta utanförskap i vetenskapliga rapporter om den obotliga sjukdom som jag har drabbats av: pankreascancer med metastaser.Men det är i stället i skönlitteraturen som jag hittar en resonans till det främlingskap jag plötsligt känner.I den danska författaren Solveig Balles septologi ”Om uträkning av omfång”, har tiden fastnat i en loop. Vi följer Tara som försöker hitta en väg ut ur det fastslagna och förutbestämda, när den 18 november upprepas dag efter dag.Den första boken är ett slags klaustrofobisk ubåtsroman, men senare öppnar sig berättelsen, när det visar sig att det finns många fler som också sitter fast i den 18 november.Hur ska denna nya kategori av människor förhålla sig till personer som inte är i deras situation? Hur ska deras deltagande se ut, i den mänskliga gemenskapen och i världen i stort? Det är svårt att förändra sin situation när dagen börjar om varje morgon.Dessa ”tidsloopare” söker en samhörighet med sin omgivning, men som läsare får man en tydlig känsla av att deras värld är uppdelad i ett ”vi och dom”, och att alla andra fungerar mer eller mindre som statister.Det uppstår problem kring hur man talar om tid. Hur beskriver man längre och kortare tidsperspektiv när man inte har en morgondag?Sedan jag fick min diagnos känner jag igen mig. Tidshorisonten är inte lika snäv som för Balles ”tidsloopare”, men även för en döende – förlåt, någon med radikalt kortare förväntad livslängd – händer något med den förväntan, planering och längtan som präglar våra inre liv.Jag har försökt att plita ned listor på saker som obotligt sjuka inte kan göra, men varje gång jag skrivit ned något i stil med ”byta karriär”, ”renovera köket”, ”lära sig ett nytt språk”, så kommer jag på att det säkert finns andra i en liknande situation som mig, som mycket väl skulle kunna tänka sig att göra just dessa saker.Det som gör att vi obotligt sjuka känner oss som främlingar handlar nog mer om det bemötande vi får. Det stela och tveksamma uttrycket och det försiktiga undrandet om vad som kan sägas och inte sägas. Det gör att jag undviker att hälsa på flyktiga bekanta. Den enkla frågan ”hur är läget?”, kan ju endast besvaras med en lögn om man inte vill skapa stel och deprimerande stämning.Även om det kan verka obetydligt, så styr det på vilket sätt jag deltar i gemenskapen med andra.För att människor ska kunna interagera som jämbördiga moraliska varelser, behöver vi känna en tillhörighet till den universella mänskliga gemenskapen, skriver filosofen Jürgen Habermas i sin studie ”Den mänskliga naturens framtid”.I boken problematiserar Habermas genteknologin utifrån vad den kan göra med människans självförståelse som artvarelse. Det centrala temat är vad vi ställs inför när distinktionen mellan det ”framvuxna” och det ”framställda” suddas ut, och det blir möjligt, för bland annat föräldrar, att fatta irreversibla beslut om sina barns genetiska uppsättning.På ett elegant sätt guidar Habermas sin läsare fram till tämligen radikala och oväntade frågor.Hur påverkas symmetrin i våra relationer människor emellan, om några av oss har haft medprogrammerare, som har ”lekt gud” genom att fatta beslut om våra livsöden redan under fosterstadiet? Uppstår rentav en ny artspecifik kategori? Gäller de universella mänskliga rättigheterna för denna nya människokategori?På samma sätt som Jürgen Habermas genetiskt modifierade cyborgar och Solveig Balles tidsloopare ofrivilligt har dömts till ett utanförskap, trots att de rör sig bland oss som vilka som helst, så upplever jag att vi obotligt sjuka går omkring bland andra människor som om vi vore en egen art.Det är i de små vardagliga interaktionerna som jag slås av det. Som när min röntgenläkare önskar mig god bättring, och hans svar på mitt ”vi får hoppas” blir, ”ja, det är ju själva tanken med det här stället”. Jag kan inte låta bli att tänka att ”det kanske gäller för andra, men inte för den som är obotligt sjuk”.Eller när jag köper byxor till min dotter, och de är lite långa och behöver rullas upp. ”Bra, då räcker de lite längre”, tänker jag. Men sen: ”Kommer jag att leva så pass länge att jag får uppleva att min dotter kommer behöva förlänga byxorna?”.Jag och min fru brukade glatt utbrista ”så kul vi kommer ha det” när vi såg ett äldre par gå hem från teatern, eller bara från ett enkelt restaurangbesök. Nu ser jag med avund på sjuttioplussare och önskar innerligt att jag ska få uppleva åtminstone ett decennium till.Den här önskan att få bli gammal gör en del i Balles romansvit särskilt smärtsam för mig. Efter att flera decennier passerat låter hon den åldrade Tara återvända till sin man.Som gammal kvinna besöker hon den som var hennes ungdomskärlek. För att undgå det oundvikliga främlingskap som de både skulle ha känt inför varandra, går hon till honom när han sover. Hon känner inte längre förtvivlan eller längtan, men snarare en känsla av ömhet.På samma sätt föreställer jag mig att min fru, när hon tänker tillbaka på mig och vår tid tillsammans, kommer besöka mig i sitt minne, som en äldre kvinna som besöker en man i 40-årsåldern. För en av oss har tiden kristalliserats, för den andre har den fortsatt med upplevelser, glädje, sorg, ålder, utveckling – liv.För att visa att något skaver i Taras besök hos sin man, låter Balle en fluga ta plats i scenen. Med sitt fräcka surr stör den friden och hotar att väcka maken. Trots att Tara har besökt hemmet otaliga gånger och väl känner till varje ljud och händelse som försiggår där den 18 november, så har hon lyckats missa denna fluga. Eller är det något som hon förträngt som nu kommer upp till ytan?Den fluga som jag föreställer mig kommer störa min frus minne är allt kring cancerbehandlingen som man gärna glömmer – cellgifter, sjukhusbesök, sprutor, dåliga nyheter och dystra prognoser.Men flugan kan också symbolisera ett slags hopp – det fanns trots allt något som inte var helt förutbestämt. Den 18 november var inte exakt så som Tara trodde sig veta.Jag känner ett starkt släktskap med Balles tidsloopare i deras sökande efter en väg ut, efter en morgondag som har förvägrats dem. Jag önskar att mitt sökande ska leda mig till en plats där kontrasten mellan det jag har varit, och det jag nu känner mig som, kommer minska, och att jag återigen kommer att känna en tillhörighet till den mänskliga gemenskapen. Här och nu, och förhoppningsvis under flera år framöver.Kåre Mobergutbildningsforskare och statistikerEssän producerades av Karin ArbsjöLitteraturSolvej Balle: Om uträkning av omfång. Översättare: Ninni Holmqvist. Wahlström & Widstrand, 2023–.

18 Nov 20249min

Går det att skriva brev idag utan att det blir ett iscensättande av brevskrivande? Och varför är ett mail inte ett brev? OBS producent Olof Åkerlund funderar över korrespondensen och självmedvetandet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kära lyssnare,När en människa föds är hon närsynt och ett med världen. I takt med att synfältet vidgas lösgörs den fysiska varelsen, men hon står ännu på lika villkor med sin omgivning. Denna korta period är paradiset. Som vi snabbt glömmer, men sedan ägnar våra liv åt att leta efter. För snart växer det inre jaget fram och föreställningen om detta jag som ett objekt.När en människa kommer närmare sitt upphörande ligger hela hennes liv insvept i detta självmedvetande, framför hennes fötter som avstannat i sin baklängesgång in i framtiden.Det händer vid sällsynta tillfällen att jag skriver brev. Och slås då av hur naturligt tonen infinner sig. Trots att jag skriver flera tusen mail om året kan jag där fortfarande leta efter det rätta uttrycket. Jag korrigerar ännu mina hälsningsfraser, klättrar osäkert mellan olika nivåer av formalitet. Brevet däremot tycks ha en form som längtar efter att bli ifylld, där stilen och ärendet ger varandra. Har man väl funnit ett lämpligt papper, valt ut den rätta pennan, så brukar det ge sig. Men inte för alla. “Känslan för behärskad brevkomposition som det tomma papperet en gång inbjöd till tror jag gick förlorad med backstegstangentens tidevarv” skriver Michael Larsson till Ludvig Köhler i boken ”Mejl” som samlar e-postutbytet mellan två litteraturarbetare åren 2022 till 2024. Möjligheten att enkelt korrigera tycks alltså förändra formen i grunden. Jag tror det ligger något i det.För en tid sedan fick jag överta ett helt bibliotek, det var i sista stund innan det nådde lågorna. Det kom fyrtio flyttkartonger böcker till en redan överbelamrad lägenhet. Snart också bokägarens brev från 1940-talet, författade av unga människor som brinner för konsten och livet. De är inte särskilt lyckliga, men brevformen tycks skänka dem ett slags stilens lycka. “Hej, ditt friska äckel!” lyder en kamratlig hälsning från en läroverksgosse som i ett brev till sin sin syster även röjer själens vedermödor: “Inte utan viss häpnad” skriver han “har jag kunnat konstatera en om inte synnerligen tvär så dock rätt markerad omsvängning mot en halvt idealbetonad erotisk skepticism, försatt med en droppe självironisk bitterhet samt en lätt dosis ångestneurotiskt självmedlidande, som i förening med gammal känslokyla och, periodvis, estetiska rysningssymtom utgör en om också något svårsvald så dock inte helt oraffinerad själslig cocktail.”Man kan notera en självmedvetenhet i formuleringsglädjen, den som skriver har lagt sitt inre på dissektionsbordet och noterar vad skalpellen blottlagt. Men själva skrivandet sker inte på några andra villkor än brevets egna. Avsändaren är en artonårig Ingvar Björkeson, han som skulle bli vår störste översättare av antika klassiker. Femtio år senare utkom hans tolkning av “Odysséen”. Men brevet skrevs 1946, samma år som publiceringen av Eyvind Johnsons omtolkning av samma epos: “Strändernas svall – en roman om det närvarande”. Undertiteln kan syfta på berättelsens relevans för sin tid, men den som läser Homeros vet också att där finns en särskild närvaro som hela tiden för läsaren tätt inpå skeendena. Det kan handla om en öm situation bland familjen så väl som ett spjut som penetrerar ljumsken. Tillvaron lyser. Och om man lägger Homeros bredvid Johnson är det svårt att inte känna att den moderna, psykologiska, människan förlorat något i just närvaro. Hon kommer sällan direkt till sin omgivning, det utifrånblickande självmedvetandet skickas ut först som en spejare. Ett slags ständig diaspora från sig själv.Under en tid var jag upptagen av den märkliga idén att självmedvetandet växer av egen kraft genom historien. Att världen på något vis önskar att se sig själv och använder oss som redskap. Och att själva mänskligheten i denna process nu blivit gammal. Slitits loss från omgivningen, stängt dörren till framtiden och ser tillbaka på en historia och en kultur som nu bara erbjuder variationer på kända teman, remakes på remakes. Självmedvetandets expansion handlar om en inre närvaro på bekostnad av en yttre. Och här är brevuppfinningen knappast en oskyldig spelare. Att skicka ett brev – som i antiken dessutom lästes högt – är att bända loss en del av sig själv och sända ut den i världen. Och inte heller Kristendomen, som på grund av Paulus närmast kan liknas vid en brevreligion, är oskyldig. Man kan på ett mycket mycket konkret sätt bevittna förskjutningen från det yttre till det inre mellan den hebreiska bibeln och det Nya testamentet. I andra Mosebok förmanas vi att inte begå äktenskapsbrott, en handling som Jesus enligt Matteus kommenterar: “Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap.”En synd som flyttar in i tanken är gödsel för ett självmedvetande på framväxt, som idag förstås gror under helt nya förutsättningar med publiceringsplattformar och spegelvända kameror i varje ficka. Inte konstigt att redan barn numera blir nostalgiska. När Larsson och Köhler skickar rapporter om alla sina göranden och låtanden från 2020-talets Sverige , så är deras korrespondens från första stund betraktad utifrån – av dem själva. Och det har nog med både tiden och formen att göra. Mailar man långt och regelbundet blir det ofrånkomligen som att lajva brevskrivare. Jag läser och tänker att vår epoks mest autentiska form nog är det korta meddelandet, som sällan gör sig i bokform.Men så händer något. Genom ihärdighet och ett syftande till allvar erövrar mailarna formen och finner en stilens lycka. Mot slutet luras jag till och med att tro att de skriver brev.Ludvig Köhler beskriver vid ett tillfälle en svamptripp där han i väldigt konkret mening betraktar sig själv utifrån, får då syn på sin själ och finner försoning. Och det han ser är ett inre som kan bli instängt på grund av brist på självmedvetande. I tv-serier och reels, i relationer som pågår. Och det är förstås så, att det också finns ett utifrånbetraktande som inte objektifierar, som inte syftar till att presentera sitt själv för världen, utan om ett verkligt möte mellan jag och jag.Det är ju den blicken som får oss att mogna, förbättra oss i vår relation till oss själva så väl som till andra. Som förhoppningsvis en dag ska få oss att sluta plundra Troja. Men kan vi bevara närheten till världen samtidigt som vi mognar? Självmedvetandet förvisar oss ur paradiset. Kanske pekar det också på en väg tillbaka, så länge vi inser att nåden alltid måste vara tillfällig. Att lyckan behöver olyckan för att existera. Som Inger Christensen noterar så är paradiso ett anagram på diaspora. Vi är på något vis alltid på flykt i denna värld, in i och ut ur oss själva. Tills vi en dag ser tillbaka på vårt liv och funderar över en avslutning på vårt sista brev till verkligheten som känns helt rätt i ton.Sic Gloria transit mundiTjofadderittan hejsanBästa hälsningarOlof Åkerlundproducent för OBSLitteraturLudvig Köhler och Michael Larsson: Mejl 202201–202405. Ellerströms förlag, 2024.Eyvind Johnson: Strändernas svall. Albert Bonniers förlag, 1946.Homeros: Odysséen. Översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 1995.

14 Nov 202410min

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2019.Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade ”Plath tour” till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen.Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar?synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ...Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken ”The haunted reader and Sylvia Plath” och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad.För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men – det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att ”Cambridges största tjejtjusare” Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var.Ja, hon var – som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi ”Sylvia Plath – ett diktarliv” – synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa.Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten ”übermensch”? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv – ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa ”nersmetat av fett och kol”.Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död – Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster” i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig.Den som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze – den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok ”Giving up”, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där ”hatets mysterium” i sin diktsamling om Sylvia Plath ”Brev på födelsedagen”: ”Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts – det där hatets mysterium.” Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels – förstås – på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död.”I think I’m dying. I am just desperate. She is so beautiful.” Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen ”Glaskupan”. Och ”hon”, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna.Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne.Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och – framför allt – i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet.I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg – med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till ”Ariel – the restored edition” om sin mors ovilja ”att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska” och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: ”Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om.”Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet. Stagnation i mörker.Sedan substanslösa blåströmmar av avstånd och sten. Guds lejoninna,hur vi blir ettnav av hälar och knän! – Fåran klyvs och drar förbi, syster tillhalsens bruna bågesom jag inte kan fånga, svartögdabär kastar mörkakrokar – munfullar svart sött blod,skuggor.Något annat slungar mig i luften –lår, hår;flagor från mina hälar. Linda Skugge, författare och skribentLitteraturGail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016.Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 1956–1963. Faber & Faber, 2018.Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012.Anne Stevenson: Sylvia Plath – ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

13 Nov 20249min

Att brevväxla under antiken var något helt annat än dagens snabbmessande. Vincent Flink Amble-Naess inspireras av tidens omsorgsfullhet, men befarar att helgonens, geniernas och hjältarnas tid förbi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-05-09.I skiftet mellan tre- och fyrahundratalet e.Kr ägde en brevväxling rum mellan två av senantikens mest framstående män. Det var kyrkofäderna Augustinus och Hieronymus som skrev till varandra.Augustinus föddes i Nordafrika, och förutom ett par studieår i ungdomen var det där han tillbringade hela sitt långa liv. Hieronymus levde vid tiden för brevväxlingen i det Heliga landet. När man betraktar en karta över romarriket kan det verka överskådligt, men avståndet mellan Augustinus hemstad i dagens Algeriet och Hieronymus Betlehem är närmast oöverskådligt. Färdvägen bjuder inte heller på några bekvämligheter. Det är med få undantag ett kargt och öde land som sträcker sig mellan städerna. För den som fick i uppdrag att leverera ett brev från den ena platsen till den andra, i en tid då varken asfalterade vägar eller motorfordon fanns att tillgå, var landvägen därför inte ett alternativ. Kvar stod Medelhavet, men också till havs lurade faror: väldiga vågor och rövarband med slipade vapen. De vältaliga formuleringarna fraktades med livet som insats. Och det tog tid. En brevväxling kunde ta decennier i anspråk. ”Jag minns att jag skrev till dig medan jag ännu var ung” skriver Augustinus, ”men nu är jag redan gammal”.Och även själva produktionen tog tid. Det var nämligen inte männen själva som skrev. Breven dikterades för en person med yrkestiteln takygraf, snabbskrivare. I oerhörd hastighet ristade dessa specialister in en förkortad form av texten på en tavla av trä eller vax. Sedan lästes alltsammans upp för professionella skrivare, som omsorgsfullt förde över innehållet till papyrus.Kyrkofäderna diskuterar vilken tolkning av Paulus ord i Galaterbrevet som är den rätta, men kanske är det inte själva innehållet som är det viktiga, utan hur männen förhåller sig till varandra. Det rådde en ömsesidig respekt mellan dem, av ett slag som har blivit dagens debattklimat främmande. Augustinus och Hieronymus var meningsmotståndare, men ansträngde sig för att debattera som vänner. Vid de få tillfällen då bitska kommentarer faktiskt yttras, följs de av en ursäkt i nästkommande brev. Kanske är det inte ägnat att förvåna; det är inte svårt att föreställa sig vilken ångest ett förhastat ord måste ha inneburit. Om en människa idag råkar såra någon kan hon omedelbart be om ursäkt, och därmed är saken ur världen. För de två kyrkofäderna fick förlåtelsen emellertid vänta.Kanske var det just avståndet – det tidsliga och det rumsliga – som gjorde att de förblev vänner. Förhållandet säger något om samtiden. Tack vare den teknologiska utvecklingen har det blivit möjligt att ögonblickligen komma i kontakt med människor över hela världen. Utvecklingen har inneburit en vinst, men samtidigt har något gått förlorat. Trots framstegen är själva grundvillkoren för de mänskliga relationerna oförändrade. Behovet av avstånd förblir en viktig del av vänskapen. Till vardags uttrycks saken som att man inte ska ta någon för givet. Formuleringens banalitet döljer ett existentiellt bråddjup – alla våra relationer är villkorade, eftersom de har sitt slut i graven. Saknaden efter någon kan därför ses som en förberedelse för döden, både vännens död och den egna.Under sin livstid hade Augustinus och Hieronymus ett begränsat antal skrivtillfällen att förfoga över. Postgångens långsamhet och brevskrivandets umbäranden påminde dem ständigt om detta. Därför ansträngde de sig för att göra det bästa av varje meddelande.Också idag begränsas vår kommunikation naturligtvis av döden, men teknologin har skapat en illusion av oändlighet. Det ger upphov till ett nytt slags problem. Den som tror att allt går att ställa till rätta i efterhand riskerar att hela tiden skjuta saker på framtiden. Det finns ingen anledning att ta itu med något idag om det lika gärna kan göras imorgon. Synsättet har kommit att prägla den moderna mentaliteten. Det kan kallas prokrastinering, hållningslöshet eller lättja. Men kanske bottnar det i en och samma sak: dödsförnekelse.Under kyrkofädernas tid var döden alltid närvarande. Den som någon gång har deltagit i en gudstjänst har lätt att förstå varför: Församlingen tillber en avrättad man, dricker hans blod och äter hans kropp. Det hade varit svårt att inbilla en människa vars hela tillvaro regisserades av kyrkan att hennes jordeliv saknade slut.Förhållandet är paradoxalt. Under en tid då alla trodde på evigt liv var döden närvarande i kulturen, men den sekulära människan vill inte låtsas om den. Kanske är anledningen att förnekelsen fyller en viktig funktion. Insikten om livets korthet manar nämligen till eftertanke. Denna eftertanke tycks under antiken ha betraktats som en form av plikt.Ibland får jag en känsla av att motsvarigheten för den moderna människan är att hela tiden vara lycklig. En lycklig människa besväras inte av dödsångest, och vid första anblick framstår därför målsättningen som välfunnen. En svårighet kvarstår emellertid: Den som enbart söker lyckan går fel, och måste nöja sig med något annat. I det moderna samhället har förströelsen blivit en form av surrogat, som kommer oss till del genom en strid ström av hemleveranser och videoklipp. Förströelsen är förvisso mindre njutbar än lyckan, men i gengäld kan den upprätthållas under längre tid. Det förefaller kanske motsägelsefullt, men för att undvika tanken på döden måste själva livet gestaltas i dess avbild. Ingenting får ta slut, ingenting får ställas på sin spets, ingenting får bjuda motstånd. Ingenting får hända, kort sagt.I längden blir människor olyckliga, och känner ångest över all tid de lägger ned på sådant som de i sitt hjärta finner meningslöst. Kanske hör de talas om personer som ägnat sina liv åt något större och mera upphöjt, och fylls av beundran. De tänker att det är så livet egentligen borde levas, och inte på det splittrade vis som utmärker deras egen tillvaro.För egen del riktas min beundran ofta mot personer som föddes långt innan det moderna samhället, som till exempel just Augustinus och Hieronymus. Men kanske är det jag uppfattar som dygd bara en följd av deras materiella förutsättningar. Kanske är helgonens, geniernas och hjältarnas tid förbi. Och kanske måste vi som har haft oturen att födas för sent helt enkelt nöja oss med våra tidsfördriv och distraktioner. Det är trots allt en tanke som utmanar löjet att jag – som har svårt att skriva en radioessä på min laptop – skulle kunna dra lärdom av den ton som råder i brevväxlingen från tre- och fyrahundratalen, och skriva till mina vänner som om orden inte omedelbart gick att ångra. Men idéens absurditet gör den också mera lockande. Jag drar mig till minnes den argentinske författaren Borges ord om att det som utmärker en gentleman är att han bara intresserar sig för förlorade företag. Och genast framstår ett nytt liv som möjligt. Ett där kyrkofäderna ler i sin himmel.Vincent Flink Amble-Naessläkare och kulturskribent

12 Nov 20249min

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017.Längst inne i mitt överfulla källarförråd har jag ett antal numera oåtkomliga flyttkartonger fyllda med brev. Alltså riktiga brev. Sådana där som lagts i kuvert som slickats igen, ett frimärke har letats fram, ett postnummer har plitats ner. Slutligen har någon tagit sig besväret att gå till brevlådan, smugit ner brevet där för att sedan gå vidare.Lyckligtvis är det bara brev skrivna till mig som ligger i de där lådorna. Jag har aldrig varit en sådan som tagit kopior på mina egna brev. Någonstans, i någon annans flyttlådor, ligger kanske alla de där breven jag skrev en gång. Brev som innehåller avgörande uppgörelser; vänskap och kärlek, göra slut, bli sams, ställa någon till svars eller bara uttrycka saknad. Men allra mest brev som innehåller vardag.Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken.En mycket stor del av de där breven i min källare är från min vän R. Under 40 års tid har vi skrivit till varandra på ett närmast grafomaniskt vis. Numera kommunicerar vi kortare och bara via diverse sociala medier men i de tidiga tonåren skrev vi säkert fem långa brev i veckan till varandra. Detta trots att vi bodde tre tunnelbanestationer ifrån varandra, pratade i telefon nästan dagligen och sågs väldigt ofta. Vad innehöll breven? Verkligen inte mycket, skulle nog en utomstående säga. Det var högst vardagliga observationer från våra respektive horisonter. Långa redogörelser för hur tråkigt vi hade, vad vi lyssnade på för musik medan vi skrev, kläder vi ville ha, fantasier om våra framtida liv med diverse popstjärnor. Lite längre fram blev det redogörelser om från våra arbetsplatser. Ganska ofta handlade det om människor som på olika sätt irriterade oss och deras respektive lyten. Nej, vi var nog inte särskilt snälla, men jag tror att vi ofta var ganska roliga. Och jag tänker ofta på den där maniska skrivklådan; hur avgörande den måste varit för vår språkliga utveckling. Glädjen i att hitta en formulering, och veta att det fanns en mottagare som skulle förstå den precis.Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Nu vill jag sannerligen inte jämföra mig själv med Jane Austen, men några gånger när jag läser Paulina Helgesons översättning av hennes bevarade brev går tankarna ändå till min och R:s juvenila brevväxling. Det är någonting med den där formuleringsglädjen, den självklara och närmast symbiotiska förståelsen mellan brevskrivare och mottagare som jag känner igen. Och förstås, vardagligheten.För det är vardagen som präglar Austens brev. Den och inte så mycket annat. Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken. Det är en småborgerlig och ganska begränsad värld som den brittiska 1800-talsförfattaren beskriver, en miljö som är väl bekant för läsare av hennes romaner. Men det är knappast en stillsam och odramatisk tillvaro; mellan alla otaliga klänningsbryderier, mer eller mindre tråkiga sociala samkväm, utflykter och trädgårdsbestyr finns ju också livets stora händelser: födslar, dödsfall, kärlek och sjukdom. Ofta behandlas dessa avgörande moment lite i förbifarten, och ibland i respektlösa, för att inte säga vanvördiga termer. ”Så fasansfullt med alla dessa döda!” utbrister Jane i ett brev till systern Cassandra från 1811. För att sedan tillägga: ”Och en sådan välsignelse att ingen av dem var någon som man tyckte om!”börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheterDet är över huvud taget inte någon särskilt ädel person som träder fram i dessa brev, snarare framstår hon rätt ofta som småsint och bitchig. Särskilt ungdomsbreven till systern har en skvallrig ton, ofta kryddad med diverse vällustigt elaka kommentarer om människors utseende: Lyssna till exempel på följande betraktelser från en bal: ”Där fanns få skönheter, & de som fanns var inte uppseendeväckande vackra. Miss Iremonger såg inte alls kry ut och mrs Blount var den enda som blev mycket beundrad. Hon tedde sig just som hon gjorde i september, med samma breda ansikte, diamantbandå, vita skor, rosaröda make & tjocka hals. /…/ Jag betraktade sir Thomas Champney & tänkte på stackars Rosalie; jag betraktade hans dotter & fann henne vara ett märkligt djur med vit hals. Jag nödgades tycka att mrs Warren var en mycket belevad ung dam, vilket jag beklagar. Hon har blivit av med en del av den vikt som återstod efter hennes havandeskap & dansade ytterst livligt, utan att se så väldigt stor ut. Hennes man är ful så det förslår, fulare till och med än hans kusin John, men han förefaller inte så hiskligt gammal.”Stycken som de här är förstås ytterligt roande att läsa, även om man ibland hickar till inför den skamlöst råa elakheten, som i dessa rader om en bekant som förlorat ett barn: ”Mrs Hall nedkom med ett dödfött barn igår, några veckor tidigare än beräknat, och det hela berodde på att hon blev skrämd. Jag antar att hon oförhappandes fick syn på sin make”.Fast börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheter i egna brev och mejl under åren: rader som förhoppningsvis aldrig kommer att komma till någon allmänhets beskådande.För känslan av nyckelhålstittande dyker onekligen upp när man läser Austens brev. Inte för att de beskriver några utlämnande detaljer, men för att det är så tydligt att de aldrig skrivits för att läsas av någon utomstående. Det är stor skillnad mellan att läsa litterära brevväxlingar som inte skrivits för någon annan än mottagaren och sådana som alldeles uppenbart är skrivna för en läsande eftervärld. Den senare kategorin framstår ofta som alltför konstruerad för att vara riktigt intressant, hur storslagna tankar som än redovisas.Cassandra Austen brände en stor del av Janes brev efter hennes död; något som har gjort henne impopulär blad såväl litteraturvetare som hängivna Austen-fans. En vanlig uppfattning är att Cassandra har velat tillrättalägga bilden av systern; få henne att framstå som mer mild och helgonlik än hon var. Det där tror jag inte stämmer. Var och en som läst Jane Austen vet att hon snarare var en krass skildrare av det sociala spelet än den helromantiska författare som framstått i de ofta rätt sliskiga filmatiseringarna av hennes böcker och liv. Och även i de brev som Cassandra valt att bevara är det en ganska ocensurerad bild som framkommer.Cassandra gjorde nog bara vad vilken riktig vän som helst hade gjort: behållit det mest privata just privat. För handen på hjärtat, vad är det man helst vill undanhålla för en framtida omvärld, oavsett om det som i Austens fall består av en hel värld eller bara ens barn eller vänner? Inte i första hand, tror jag, de mest självutlämnande tankarna, inte livets dramer. Nej, det är banaliteterna, de små elaka kommentarerna, de dåliga skämten. De som bara är avsedda för en enda människa, den som förstår när det är allvar eller inte. Jag är glad att mina och R:s brev kommer att förbli hemliga oss emellan. För är det något som slår mig vid läsningen av Austens brev är det hur viktigt det är att ha en Cassandra. Någon som förstår och tolkar en rätt i alla tonlägen. Någon för vilken ingen vardagsdetalj är för trivial eller obetydlig.Annina Rabe, litteraturkritikerLitteraturJane Austens brev, översättning Paulina Helgeson, Albert Bonniers förlag, 2017.

11 Nov 20249min

Få böcker har påverkat det västerländska tänkandet så mycket som Bibeln. Det är ingenting man skrattar bort. Ändå finns ju humorn hela tiden där. Maria Küchen funderar på vem som skrattar åt vad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-02-01.Har du hört den där om när Jesus skulle rädda en äktenskapsbryterska från stening? Jesus sa: "Den av er som är fri från synd ska kasta första stenen." Genast kom en sten flygande och träffade den stackars äktenskapsbryterskan mitt i pannan, och Jesus vände sig ilsket mot folkmassan och fräste: "Alltså ibland blir jag bara så trött på dig, mamma."För att tycka att det här skämtet är roligt, måste man veta att jungfru Maria bland kristna anses vara den enda människan utan synd, bortsett från Jesus då. Skämtet är med andra ord rätt så internt kristet. Det fyller ett par av de funktioner som humor alltid har haft – att skapa en känsla av gemenskap genom samförstånd, och en avslappnad stämning genom avdramatisering av det högstämda. Och det belyser att vad som är "roligt" alltid beror på sammanhanget. Det spelar helt enkelt roll vem som skämtar om vad, och när det skämtas.Jag tänker på skämtet om steningen – det är en stening som ju i evangeliet aldrig ens börjar, eftersom alla människor utom Jesus och hans mamma är syndare – när jag läser "Gudomliga komedier" av den systematiska teologen Ola Sigurdson. "Gudomliga komedier" är en historisk och filosofisk studie i tre band om humor, subjektivitet och transcendens. Men Gud och humor är långtifrån det enda som Sigurdson avhandlar. Och hans åtskillnad mellan humor som sympati och humor som antagonism, kan tillämpas på all slags skämtsamhet. Det är som bekant skillnad mellan att skratta med någon och att skratta åt någon.När de romerska soldaterna i evangeliet häcklade och skrattade åt den döende Jesus på korset, så var deras humor maximalt aggressivt antagonistisk. Många vill nog inte ens kalla det för humor. Men man ger en förskönad bild av människan om man blundar för humorns mörkersida. Hånskrattet är också ett skratt, och när mobbare påstår att mobboffer saknar humor så menar de allvar – de tycker själva på riktigt att deras mobbande är kul.Gycklandet i samband med korsfästelsen är ett extremt exempel på aggressivt antagonistisk humor. Men antagonistisk humor kan såklart också vara helt varmt godartad. Du har kanske själv varit med om hur förälskade par retas rätt så hårt med varandra. Hos Martin Luther, som var roligare än somliga tror, slår den antagonistiska humorn ibland över i grova påhopp, men Luther kan också vara kvick.I en ironisk uppräkning av vilka reliker som katolikerna ännu saknar, nämner han "två fjädrar och ett ägg från den heliga Anden". Den storslaget mäktiga Heliga Anden framstår plötsligt som en flaxande värphöna. Luthers lustighet är ett typexempel på vad Sigurdson kallar inkongruent humor – något storslaget förs samman med något lågt och lite löjligt som det faktiskt liknar. Både den heliga anden och hönan kan ju flyga.När Luther drev med den romersk-katolska kyrkan levererade han med andra ord inte enbart skatologiska skämt – bajshumor, för att tala folkspråk. Bajshumor, ironi, kvickhet, fars, antagonistisk humor och godmodigt skämtande för att skapa samhörighet, det vill säga humor som sympati – allt det här finns det exempel på i Bibeln. Det är svårt att inte se humorn i Jonas bok – ni vet, profeten som sväljs av en stor fisk. Och svart humor blixtrar till i bland till och med i Jobs bok, där en maximalt drabbad människa grälar med Gud om varför han måste vara med om allt detta förfärliga.Utan galghumor skulle det bli ännu svårare för människor att uthärda det outhärdliga. Kanske bidrar det till att galghumor är ett väsentligt inslag i den judiska humorn. Där saknas inte heller självironi, som i anekdoten om tre rabbiner som grälar vid en flod. "Det är jag som har rätt", säger den första. "Gud kommer att visa det genom att låta bladen falla av trädet där borta." Genast faller bladen av trädet, men de två andra rabbinerna tycker inte att det håller som bevis. "Gud kommer att visa att jag har rätt genom att vända flodens lopp", envisas den första rabbin. Genast börjar floden strömma åt andra hållet, men hans två antagonister avfärdar även det. Då kommer en tordönsstämma från himlen: "Det är den förste rabbin som har rätt!" De två andra rabbinerna svarar med en mun: "DU ska inte lägga dig i!"Här skrattas det inte åt det heliga – humor som antagonism. Det skrattas med det – det är humor som sympati. Att skratta åt det heliga är både tillåtet och nödvändigt, men att skratta med det heliga är också fullt möjligt, och helig dårskap är en uråldrig del av de stora religionerna. Portalfigurer inom den islamiska sufismen drunknar i skratt, kärlek, vin och Gud. Aposteln Paulus talade om vikten för en kristen att vara en "dåre inför världen". Heliga dårar genom tiderna har gycklat med makten, och Paulus tankar om helig dårskap togs upp av Martin Luther, som dessutom presenterade skrattet som en kur mot melankoli.Ola Sigurdsons ambition i sin humorstudie är inte att själv vara rolig, men han bjuder på ett långt pärlband av fun facts – visste du att den romerske kejsaren Heliogabalus var den förste kände västerlänningen som roade sig med pruttkuddar? Främst tar han dock begreppet "humor" i bruk på avancerad filosofisk nivå. Den systematiska teologin saknar skarp gräns mot filosofin – och den systematiska teologen Sigurdson tar humor på allvar.Humor är en allvarlig sak – inte minst när människor antagonistiskt skrattar åt en förtryckande övermakt. De maktlösas antagonistiska humor blir en överlevnadsstrategi och ett vapen. Och att skämta aggressivt antagonistiskt uppåt har alltid varit snyggare än att göra det neråt. Det är inte bevisat att Jesus hade humor – det sägs aldrig i evangelierna att han skrattade – men hans förkunnelse kom underifrån och riktade sin kritik uppåt. Därför blev den lika farlig som satirisk humor kan vara i en diktatur.De första kristna betraktades verkligen som dåraktiga av omvärlden. Det speglas bland annat i den första kända avbildningen av Kristus på korset, satirisk romersk graffiti där han avbildas som åsna."Inkarnationen", skriver Sigurdson, "alltså Guds människoblivande i Kristus, är en absolut paradox och därför är kristendomen enligt filosofen och teologen Sören Kierkegaard den mest komiska av religioner". Jag tänker medan jag läser Sigurdsons storverk till studie, att Jesus kanske tog den aggressivt antagonistiska humorn i bruk genom att låta den vändas mot honom själv. Han gjorde sig till den som det skrattades åt. Så kanske var Jesus själv kristendomens första heliga dåre. Och kanske behövs fler heliga dårar som häcklar makten i vår tid. Kristendom, precis som humor, har aldrig klätt i makt. Den fungerar bara när den ägs av, och upprättar, de utskrattade och maktlösa.Maria Küchenförfattare och skribentLitteraturOla Sigurdsson: Gudomliga komedier – humor, subjektivitet, transcendens. Glänta produktion, 2021.

7 Nov 20249min

Skulle våra politiker bli mindre slätstrukna om de kryddade sina tal med ordvitsar? Carl Magnus Juliusson berättar om hur ordlekarna använts historiskt och kan utgöra en nödvändig ventil. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns de som hatar ordvitsar. Det är något jag blev varse när jag läste Thomas de Quinceys självbiografiska ”En engelsk opieätares bekännelser” som första gången gavs ut anonymt 1821. 1856 publicerade De Quincy den på nytt i en reviderad utgåva. I denna utgåva har han bifogat en fotnot. Och i denna fotnot ber han om ursäkt för att en mening rymmer för många allitterationer. 8 av 36 ord börjar på bokstaven f, något som De Quincey hävdar är helt och hållet oavsiktligt.Varför han känner sig tvungen att be om ursäkt är, med hans ord, för att vissa människor ”blir irriterade, eller till och med inbillar sig själva vara förolämpade, av uppenbara allitterationer, som många blir av ordvitsar”.Förolämpade av allitterationer och ordvitsar? Allitterationen är ju en av den klassiska retorikens främsta stilfigurer! Den romerske talaren Cicero staplar allitterationer på varandra. Han gör det så ofta att det blivit ett kännetecken för hans stil – en stil som lyfts fram som den främsta inom latinsk formuleringskonst. Men även ordvitsar var ett vanligt inslag i förmodern litteratur – och det inte bara i humoristiska sammanhang. Det finns gott om ordvitsar även inom allvarliga ämnen som juridik, filosofi och till och med tragedi. Den franske antikhistorikern Jean-Pierre Vernant har lyft fram att det inte finns någon antik genre i vilken det förekommer så mycket ordvitsar som den grekiska tragedin. Flest har ”Kung Oidipus”. Syftet med ordvitsarna är dock inte att de ska vara roliga. De ska visa hur Oidipus jakt på kungens mördare hela tiden leder tillbaka till honom själv. En sådan tvetydighet finns redan i Oidipus namn. Namnet kommer av att han har en svullen fot, oidi-pous. Men också av att han vet – oida – svaret på fotens och sfinxens gåta. Att det är han själv som i själva verket är orsak till alltihop.Samma funktion har ordet homosporon. När Oidipus använder det om Iokasta vill han säga att han har gift sig med samma fru som den tidigare kungen. Men ordet kan också betyda, som när det tas i mun av siaren Tiresias, att de tillhör samma släkt. Ja oj oj.Cicero skriver mest utförligt om ordvitsar – eller ”dubbeltydiga yttranden” – i andra boken av ”Om talaren”. Där kan man läsa att de ”anses vara de allra fyndigaste”. De förekommer inte bara i skämt ”utan också i allvarliga sammanhang”. De kräver ett särskilt ”skarpsinne”. Och de framkallar ”sällan formliga gapskratt utan prisas snarare som uttryck för lärdom och elegans”.Lärdom och elegans alltså. Ordvitsen hade länge kvar sin plats inom filosofin, juridiken och inte minst tragedin. Hamlets första replik – i Shakespeares tragedi – är exempelvis en ordvits: ”A little more than kin, and less than kind”. Raden anspelar på ett talesätt – ”the nearer in kin, the less in kindness” – vars innebörd är att släkten är värst. Ordleken lyfter fram att Claudius som gift sig med Hamlets mor nu är mer släkt, ”kin”, med Hamlet än tidigare. Nu är han både farbror och styvfar. Men han är inte särskilt snäll, ”kind”, och inte av samma sort, ”kind” igen, som den avlidne fadern, utan korrupt och fördärvad.Men detta lekande med ords innebörder förändrades under 1600-talet. Förespråkare för den nya moderna vetenskapen menade att orden inte längre fungerade som de skulle för att förmedla kunskap. Att ord har flera betydelser förvanskar idéer och förvirrar tanken, snarare än att främja den. Mångtydighet lyftes därför fram som den främsta anledningen till missförstånd – något som till och med kunde orsaka krig.Filosofen John Locke yrkade på att matematik istället för vardagsspråk skulle användas för att beskriva världen. Matematiken kunde frigöra vetenskapsmannen från ordens bedräglighet, ”the Cheat of Words”, som han skriver. Och sedan dess kanske man kan säga att ordvitsen befunnit sig i ett visst nummerärt underläge. Talen fick ersatta, ja talet.Det här är något som slår igenom också i litteraturen. Det kan man se till exempel hos de brittiska romantikerna som, till skillnad från Shakespeares ordlekar, undviker tvetydigheter i ordval och syntax till förmån för ett tydligare, mindre konstlat och mer direkt tilltal.Och under 1800-talet kan man alltså till och med bli förolämpad av en ordvits.Men i en sådan värld, den värld vi fortfarande lever i, kan jag inte undgå att känna att något gått förlorat. Om allt ska uttryckas klart och tydligt, eller inte alls, om mångtydighet är något man föraktar eller suckar åt – vad händer då med allt som vi av olika anledningar inte kan, vill eller får uttrycka på ett entydigt vis?Förutom sina litterära poänger har ordvitsar historiskt inte sällan rört ämnen som det är svårt att tala om. Det kan handla om åsikter som man inte får säga rätt upp och ner, eftersom de är impopulära eller rentav olagliga, eller berör aktiviteter som det inte passar sig att tala om alltför naket och oblygt.Ett exempel från Cicero. Scenen är en rättegång. En åklagare lägger fram bevis för att Titus Annius Milo ska ha inväntat tidpunkten då Publius Clodius Pulcher lämnade sitt gods för att slå ihjäl honom.Cicero försvarar den anklagade mördaren. När man gång på gång frågar vid vilken tid Clodius ska ha blivit mördad svarar Cicero ”sero”.”Sero” betyder ”sent” på latin. Men det kan också betyda ”alltför sent”. Cicero svarar alltså att Clodius blev ihjälslagen sent på dagen. Men med hjälp av ordets mångtydighet kan han även ge uttryck åt en åsikt som kanske inte bör sägas rakt ut – att Clodius borde ha tagits av daga för länge sedan.Ja, Cicero är en dräpande försvarsadvokat. Nu menar jag så klart inte att det är bra att gå runt och önska livet ur folk. Men kanske finns det saker som man ändå måste kunna ventilera även om de är svåra att uttrycka utan omskrivning. Ordvitsen kan då utgöra en unik möjlighet att säga något utan att faktiskt säga det.I en tid där allt kan spelas in och spelas upp igen, verkar våra politiker – med vissa uppenbara undantag – bara bli mer och mer försiktiga med vad de säger. Tillsammans med sina pressekreterare printar de ner propra uttalanden som säger exakt så lite som de avser och som inte kan misstolkas av någon. Därefter viker de inte en tum från sitt manus. Klart och tydligt. Varken mer eller mindre. Men också intetsägande. Nej, i dag vimlar det kanske inte av politiker med Ciceros lärdom och elegans. Det är klart att man, mot en sådan fond, lätt kan vinna politiska framgångar med en motsatt mediestrategi för att – ursäkta – trump-eta ut sitt budskap.Humor och mångtydighet kan – också i allvarliga sammanhang – utgöra en nödvändig ventil. Hjälpa till att lätta på trycket. Och bli en politisk superkraft.Carl-Magnus Juliussonlitteraturvetare och kulturjournalistProducent: Ann Lingebrandt

6 Nov 20249min