Stilleben: Döden och kapitalet sitter på samma fat

Blommor, frukt och förgänglighet. När stillebenmåleriet växer fram i Europa tycks döden ständigt närvarande. Valerie Kyeyune Backström reflekterar över ett måleri som tar åskådaren i besittning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2023-09-14.

Att titta på en tavla är att titta på döden: som i döda ting, döda scener. I stilleben-genren, som växte fram självständigt under 1500-talet, och på sidan av det mer ansedda historiemåleriet, är det särskilt påtagligt. Bland plutande plommon och vaser varsamt komponerade, hittas den i form av förruttnelse, flugor, mörka fläckar. Döden kommer som en smygande gäst i uppställningens prakt.

En hel undergenre av stilleben-måleriet, VANITAS, är tillägnad denna uppgift: att påminna om vår förgänglighet. Att förkasta den materiella världen. Ett maskhål påminner om annalkande förfall, en dödskalle eller ett vissnat blomblad som segnar ner från skaftet, för evigt fryst i denna rörelse, i detta fall, fungerar som en uppfordran. Allt fast ska förflyktigas. ”Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren” .

Kanske kan man kalla detta ett måleri över dubbelt döda ting - Döda som i avbildningar av det icke-mänskliga, döda som i en påminnelse om vad som snart ska ske med betraktaren. Trots att måleriet saknar mänskliga motiv är det i själva frånvaron mänskligheten gör sig påmind; kompositionerna är alla sublima uppvisningar av den mänskliga handens förmåga.

Men det är inte bara avbildade objekt som handen skapat. I sin bok ”Tingens poesi. Liv och död i Europeiskt stillebenmåleri 1600-1900” påminner professorn i konstvetenskap Görel Cavalli-Björkman om närheten mellan bild och ord, målning och dikt.

Ibland som interfolierad text direkt i målningen, ibland i själva målningens språk, men likväl som ett frändskap, en ständig korsbefruktning: ”Stilleben liknar dikter där målaren med sina omsorgsfulla arrangemang vill spegla många nyanser av verkligheten”[i] skriver Cavalli-Björkman.

Men om målningen kan vara poesi, kanske poesin kan vara ett vanitasmåleri?

I Judith Kiros diktsamling ”Det röda är det gränslösa” återkommer ruttnande frukter, vissnande blomblad. Kiros skriver:

”Insidan av en aprikos mot kindens glatta insida//döden har gjort så mycket ogjort. De döda flödar över bron, och vattnet där under, en ven eller stygisk ström”

Stillebenmåleriet var ett geografiskt utspritt fenomen, men om det förknippas med en plats så är det Nederländerna. Särarten i detta måleri präglas av sin täta koppling till tidens nya insikter om naturen, seendet, perspektivlära och mikroskåpets uppkomst. I sitt banbrytande verk ”The Art of Describing. Dutch Art in the Seventeenth Century” kategoriserar Svetlana Alpers holländsk konst som ett beskrivandets konst; i samklang med tidens vetenskapliga metodik.

Kanske kan denna uppradande form av måleri liknas vid texten, vid dokumenterandet?

Och ligger inte detta sätt att dokumentera, att taxamera, mäta och inordna, så nära döden. Så oerhört nära, eftersom det i sin motståndshandling bara bekräftar sin vanmakt?

Ungefär som den sörjande, som gör allt för att hålla kvar sina minnen, bara för att upptäcka att hur man än stretar emot, börjar den älskade långsamt försvinna, detaljerna rinna genom fingrarna som vatten. Eller spricka upp, som en aprikos feta fruktkött.

1600-talets nederländska måleri ligger inte bara tätt inpå döden, utan även ekonomin. Enligt konstprofessorn Norman Bryson är hela stillebengenren i hög grad en fråga om överflöd och ekonomi. Landet hade under denna tid, genom koloniala erövringar och handel snabbt blivit ett av världens rikaste, men saknade till skillnad från exempel Frankrike eller Storbritannien en tydlig inrättning, som ett hov, att spendera detta överflöd på. Hemmet blev därför den naturliga platsen för att förbruka denna rikedom, och nederländska hem beskrivs som extremt opulenta av utländska besökare. Stillebenmåleriet intar här en dubbel ställning; både som ett vittne till överflödet, och som en dömande instans. Bryson skriver att de förändrade ekonomiska villkoren var mer snabbrörliga än moralen: i Vanitas-målningarna fortsätter konstnärerna varna för det jordiska livets fåfänga.

Men som Cavalli-Björkman påminner läsaren om finns det risker med att övertolka innebörden eller konstnärens intentioner. Stillebenmåleriet åkallar i stället den som tittar, den tar oss som åskådare i besittning. Att betrakta ett stilleben är att ge upp tid. Och ju mer tid du ger, desto mer ger målningen tillbaka.

Sådan försiktighet intresserar inte Norman Bryson. Han framställer det som ett måleri mot naturen, mot årstidens gång; här samsas växter från skilda säsonger, växtklimat och ursprung. Vad det hyllar är det skapade. Vad det är, är ett måleri som lyfter fram arbetet: det mänskliga arbetet.

I detta förkapitalistiska måleri skriver Bryson, är ekonomin närvarande på tre plan:

Först i de påkostade miljöer och föremål som avbildas. Där blommorna, i stället för blygsamma ängsblomster, är hämtade från omvärlden, där tulpanen och tulpanfebern intar en särställning. Det är inte en sorts blommor i buketterna, det är ett överflöd av olika sorter. Det förklarar varför arterna sällan upprepar sig i en bukett: det skulle helt enkelt inte addera något nytt värde. Det är rikedomen, mängden som är dyrbar.

Och i en tid där rikedomen gjort inträde, separeras människan från den mest grundläggande regleringen: hungern, aptiten. I stället är det överflödet som hyllas, opulensen i sig.

Men själva hantverket är i sig är ett bevis på pengar. I Vanitas-måleriet blir detta bryderi upphöjt: hur kan man avsäga sig värdsliga ting genom något så världsligt som en målning? En målning, som dessutom är framställd för att hänga i en välbeställd människas hem? Redan när de skapades berättas om de enorma summor dessa stilleben kunde inbringa. Hur kundgruppen utgjordes av furstar, prinsar och andra extremt burgna.

Även i Judith Kiros diktsamling går frågan om religion och moral hand i hand med döden och högst profana ekonomiska premisser; så samsas försäkringskassan med gudomliga visioner, en dyr taxifärd till psyket bredvid Comviqs kundtjänst. De himmelska hallucinationerna är aldrig helt frånkopplade världen och materiella villkor: krigen, kapitalismen, döda flyktingar.

Hon skriver: ”Aprikoshudens fjun mot tungan får mig att rysa //vad är onödigare än en tröstlös kommunist”.

Det utmärkande med det nederländska måleriet är kanske inte döden, den som kan hittas eller anas i allt stillebenmåleri, utan hur arbetet här fungerar som ett slags försök att upphäva det: hur arbetet består långt efter att allt som bidragit till målningen: föremålen som stått modell, tillverkarna av duk och färg, målaren själv, sedan länge förmultnat. Kvar finns istället enorma timmar, pedantiskt arbete, de bevarade spåren av en kultur helt och hållet skapad av den mänskliga handen.

Kiros skriver: ”mot naturen - aprikosköttets upplösning - öppnades tyvärr mina ögon”. Inför det nederländska stillebenmåleriet tycks så döden inte upplösas, snarare är det som att man genom arbetet kallar den, ropar på den, bjuder in den. Som om att man trodde att arbetet kunde befria oss.

Valerie Kyeyune Backström, kulturskribent och författare

Litteratur

Görel Cavalli-Björkman: Tingens poesi – liv och död i europeiskt stillebenmåleri 1600-1900. Votum Förlag, 2023.

Svetlana Alpers: The Art of Describing – Dutch Art in the Seventeenth Century. Chicago university, 1983.

Norman Bryson: Looking at the Overlooked – Four Essays on Still Life Painting. Reaktion Books, 1990.