Kartans landskap: Med lusten att härska förändras kartan

Pontus Kyander står nästan helt stilla i denna essä. Ändå rör han sig över kontinenter, tider och mellan olika sätt att betrakta världen. Sändes första gången 2019-06-13.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2019-06-15.

Min far samlade på kartor. Jag står i tamburen och betraktar en av dem. Den är tryckt 1586 och återger den då danska ön Ven i Öresund. Där styrde adelsmannen Tycho Brahe i feodal stil. Brahe var inte bara en bondeplågare av rang, utan också en av sin tids främsta astronomer. Det är den aspekten som kartan berättar om. På Ven byggde Brahe sitt berömda Uranienborg, vida känt för sina avancerade stjärnkikare. Med hjälp av dessa blev Brahe del av den vetenskapliga revolution som startade med Copernicus. Copernicus introducerade som bekant ett heliocentriskt solsystem, där jorden och de andra planeterna kretsar kring solen istället för ett universum med jorden i sin mitt. Copernicus teori fick inget omedelbart genomslag, dels för att den gick emot både teologisk och astronomisk ortodoxi, men också för att hans bok var svår att förstå och baserad på otillräckliga observationer.

Det var för att skaffa bättre data som Tycho Brahe lät bygga sin tids främsta observatorium. Med tillförlitliga observationer skulle han bevisa att Copernicus hade fel. Vi behöver inte fördjupa oss i Brahes egen modell av världsalltet. Det räcker att veta, att Brahes observationer gjorde Johannes Keplers moderna modell av solsystemet möjlig.

Kartan i min tambur visar med stor exakthet plan och genomskärning av Uranienborg. Man kan se rummen och hur de användes och byggnadens tidsenliga barockarkitektur återges detaljerat. Mindre noga är det med ön och dess geografi. Ön är visserligen färglagd och grann, men den är lite ungefärlig, med byggnader i skiftande perspektiv och skalor. På ängarna betar millimeterhöga små får, hästar och kor; någonstans tycks även en räv smyga. Var ön befinner sig i förhållande till andra platser tycks sakna relevans; världen finns där bara som ett ensamt skepp stävande västerut. Det är en ö – isola – isolerad från alla övriga geografiska sammanhang.

Det finns en tradition av kartbilder och texter om öar. Isolario, böckerna om öar, är en tidig gren av den moderna kartografin. Den uppkom och försvann under 14- och 1500-talen och är släkt med portolanon – lotsboken – också den upptagen med enskildheter som öar och hamnar. Genren är förknippad med Medelhavet och tar sin utgångspunkt i det kulturellt dominerande Italien. Den första boken om öar, som hette just Isolario, kom ut mot slutet av 1400-talet och var skriven av pseudonymen Bartolomeo da li Sonetti – en pseudonym som reflekterar att bokens 48 öar tryckta i träsnitt ackompanjeras av lika många sonetter. På samma sätt som gränserna mellan vetenskap och teologi länge var upplösta, var Isolarion från början lika mycket skönlitteratur som kartbok.

Att den just hänger upp sig på öar har en bakgrund i antikens reselitteratur och epik. Homeros Odyssén kan ses som en berättelse om öar, liksom bitvis Vergilius Aeneiden. Hjältarna färdas med sina skepp mellan öar befolkade av exotiska varelser. Själva förflyttningen har författarna inte lika mycket att säga om, och det är ett vågstycke att ens någorlunda lokalisera var de övervägande fiktiva platserna egentligen kan vara belägna. Det är framkomsten och till sist hemkomsten som räknas; målet, men inte vägen. Havet, det är stort men också måttlöst, utan hållpunkter. Sjömännen spejar mot horisonten; de spejar efter en ö. Odysseus och Aeneas är sjömän vars världsbilder är knutna till Medelhavet. Utanför detta innanhavs gränser sträcker sig inte deras föreställningar. Strängt taget är det inte havet som intresserar dem, utan öarna.

Med växande medvetenhet om den övriga världen förändrades både kartografin och den europeiska epiken. I antik efterföljd skrev portugisen Luis Vaz de Camões 1572 verket Lusiaderna. Boken är rik på kopplingar till Odyssén och Aeneiden. Men gudarnas roll är underordnad bokens hjälte, den historiske Vasco da Gama, som stävar fram på väg mot Indien. Den koloniala expansionen i öster var en triumf för Portugal, ett litet land med stora imperiedrömmar. I denna kolonialismens genombrottstid saknas kritiska perspektiv. Istället är det föreställningar om kristendomens och den västerländska civilisationen världsvälde som behärskar berättelsen. Överordning och makt präglar alla skildringar av de folk som möter. Här är epiken liksom kartan ett instrument för makten. Men till skillnad från Odyssén är läsaren av Lusiaderna noga underrättad om den relativa geografin. Med fingret på kartan kan vi följa resan.

Även kartografin utvecklades med kolonialismen. För den som vill erövra världen gäller det att kunna styra rätt på de vida haven. Makt och navigation hänger ihop, och ju mer exakt kartan är, desto precisare blir maktens logistik och utövning.

En helt annan världsbild möter när jag vänder mig mot ytterligare en karta i hallen: den är holländsk, tryckt i Amsterdam 1660, och återger en region som ytterst få hade verklig erfarenhet av, Nordpolen och Arktis. På kartuschen i nedre högra hörnet ses kartans enda inslag av lättsinne, två inuiter i vänligt samspråk med en isbjörn.

I kartan är den kartografiska vetenskapen noga redovisad med inte bara longitud och latitud, utan också allsköns hjälplinjer och bågar. Medan Tycho Brahes Ven återgavs i naiv förenkling mindre än hundra år tidigare är kartan över Arktis djupt allvarlig och vederhäftig. Jag är imponerad: alla kustlinjer är inte utritade, men där är Island, väsentliga delar av Grönland, Baffinbukten, Kanadas östkust och Newfoundland. Du kan mer eller mindre navigera efter denna karta. Den är liksom Luis Camões Lusiaderna en lovsång till kolonialismen och ett redskap för dess maktutövning.

Kartor speglar förhållandet till världen. En gång såg jag en grönländsk karta snidad på alla sidor av ett stycke drivved, att läsas med handen medan man samtidigt spejade mot kustlinjen. Den kartan var fysiskt förbunden till platsen och personen, en privat och taktil karta, brukbar främst för sin skapare och endast på det aktuella kustavsnittet.

Jag står kvar i hallen och fångas av en annan kartografisk logik. En vägg täcks av dussinet kartor från Korea. Dessa träsnitt från 1700-talet visar de många gravplatserna för en klan med namnet Li. Här råder en helt annan logik och estetik än i västerländska kartor – men nog finns här en kanske tillfällig släktskap till den grönländska kartan av drivved. Varje karta vänder sig inåt, sluten i sig själv böjer sig också bergsformationerna mot kartans mitt. De ser ut som abstrakta tryck av Kandinsky eller Miró. Vad säger dessa kartor om sitt samhälle? De speglar det koreanerna kallar ’pungsu-jiri’ och kineserna ’feng shui’, en tro på naturkrafter i balans, och vidare berättar de om familjerelationer byggda på hierarki och lojalitet – men också om ett samhälle utan expansiva tendenser. Varje familj är en ö, omgiven av andra öar och en klan. Allt där utanför saknar relevans.

Här i min tambur knyter jag samman en egen berättelse om kartor. Den börjar med ett hårt stycke drivved som snidats att följsamt passa ägarens hand, den fortsätter i de medaljongartade bilderna i koreanernas kartor. Dessa är kartor bara för den enskilde och de närmaste. Men med lusten att härska förändras kartan. Greppet om världen och kartan hårdnar. Vi har längesedan lämnat våra öar. Den som äger kartan äger också världen.

Pontus Kyander, konstkritiker