Drömmaren Nabokov: Är nattens bilder profetior?

Den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur beskrevs på liknande sätt av sin samtid och av varandra. Anna Smedberg Bondesson reflekterar över Selma Lagerlöf och Grazia Deledda. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-14.”Hon var ful, stillsam, tystlåten, anspråkslös. Hon kammade sitt gråa hår ner över panna och kinder på mormödrars vis och såg lika gammal ut som jag, fastän hon bara var 55. Hon var liten med orimligt små, svaga händer, endast huvudet var stort.”Rösten är Selma Lagerlöfs. Det är januari 1928 och Lagerlöf beskriver i ett brev till sin väninna Ida Bäckman mötet med Grazia Deledda på Nobelfesten en månad tidigare. Samma möte skildras av Deledda i en hyllningsartikel i samband med Lagerlöfs 70-årsdag i november senare samma år:”Också hennes gestalt, liten, kraftig, med det stora huvudet omgivet av en krans av vitt hår, dragen nästan grova…”. Deledda avslutar med: ”Och våra händer möts med verkligt barnslig uppriktighet som två småflickors, som finner varandra i en rymd och en tid som inte har ålder.”Det händer, som bekant, att det inte delas ut ett Nobelpris i litteratur. Det hände även 1926. Nobelkommittén enades då om att inga av de nominerade svarade mot kriterierna i Nobels testamente. Grazia Deledda från Sardinien fick sedan det priset ett år försent, som den andra kvinnan någonsin. Den första, 1909, var just Selma Lagerlöf.Lagerlöf upprättar i brevet en distans till sin sardiska författarkollega: Deledda passade inte in, hon såg ut som våra mormödrar, hon påminde om något urtida. Intressant nog har de här dragen påfallande likheter med den bild av Lagerlöf själv, som en naturbegåvad berätterska, som både har präglats av och präglat litteraturkritiken och litteraturhistorien och som också fortsatte att forma föreställningen om henne, i både utlandet och Sverige.När Deledda levandegör mötet på Nobelfesten i tidningen Corriere della sera är hon naturligtvis mer positiv – och kanske mindre ärlig – än vad Lagerlöf är i ett privat brev. I vilket fall är det slående hur Deledda tar fasta på beröringspunkterna dem emellan och hon menar, precis som Lagerlöf om henne, att författarinnan i fråga själv är en god representant för de arbetsamma kvinnor hon skildrar. Något urtida och ursprungligt.Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmål, eller som gestaltning av något sagomättat ursprungligt. Deleddas Sardinien kan här jämföras med Lagerlöfs Värmland, som en italiensk läsare upplever som lika exotiskt som en svensk läsare upplever Sardinien.Genomgående hos de manliga kritikerna finns en syn på de två författarinnorna som skrivande inifrån en egen erfarenhet. Om Selma Lagerlöf ansågs ge litterärt liv åt den orala berättartraditionens sagoskatter, återgav Deledda den egna traktens muntliga historier om verkliga skeenden. I båda fallen fanns en föreställning om att själva författandet var ett slags omedveten och närmast intuitiv process som gav hembygden röst. Den här synen möjliggör även en sorts omyndigförklarande.Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Deledda hör till de Nobelprisval som har ifrågasatts. Och även i sitt eget hemland Italien har hon förnekats en hedersplats på parnassen. De politiska skälen är minst lika tunga som de estetiska, även om det inte talas lika högt om dem, på grund av Italiens starka förträngningsmekanismer när det gäller sin egen 1900-talshistoria. Att Mussolini gillade henne kan knappast ha gynnat hennes litterära fortlevnad.Men. Det ser nu ut som om författarskapet är på väg mot en renässans och då inte minst tack vare sin starka existentiella tematik. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Giuseppe Antonio Borgese – (han) som skrev ett raljerande porträtt av Selma Lagerlöfs författarskap när hon fick Nobelpriset 1909 – (han) bär skulden också för förminskningen av Deledda. I en recension från 1911 av två romaner som kom det året, skriver han: ”Grazia Deledda är en renrasig berätterska, som en gammal bondkvinna.”Påståendet är lika könskodat som när han i artikeln om Lagerlöf två år tidigare skrev: ”Sålunda gick hon det för skrivande kvinnor inte alls ovanliga ödet till mötes: hennes debutroman, Gösta Berling, är den bästa av dem alla”.Den italienska Selma Lagerlöfkurvan, eller Lagerlöfs Italienkurva, börjar med Nobelpriset 1909 och har sin sista topp i samband med hundraårsminnet 1958. Den mest initierade artikeln från det märkesåret är nog Carlo Picchios essä i litteraturtidskriften La Fiera Letteraria. Om Jerusalem skriver han: ”Kanske skulle vi begå samma misstag i vår perspektivbedömning gentemot de beskrivna Dalabönderna i Jerusalem, om vi satte oss till doms över dem, som Lagerlöf gjorde när hon försökte gestalta folket på vårt Sicilien.”Carlo Picchio upplever alltså att det skorrar ”falskt” när han läser Lagerlöfs Sicilienskildring Antikrists mirakler från 1897, och den upplevelsen var lika vanlig i den nordiska som i den italienska kritiken. Den har naturligtvis först och främst att göra med att Lagerlöf inte är en sicilianare. Men den beror också på att hon som kvinna inte förväntas ha kunnat förvärva samma kunskap om ett annat land som en motsvarande man skulle kunnat göra.I Antikrists mirakler tecknas en bild av ett lantarbetande, fattigt och enkelt folk ur ett distanserat perspektiv. Männen på väg hem från fälten beskrivs med Lagerlöfs ord: ”en hel mörk mur af grofva, svarta mantlar och slokhattar”.Och oavsett om man tycker sig se en schabloniserande tendens eller inte, kan det vara intressant att konstatera att en liknande tendens i så fall också återfinns hos Grazia Deledda, i hennes skildring av de hemvändande sardiska lantarbetarna i romanen L’Edera (Murgrönan), i Ernst Lundquists översättning: ”Männen kommo tillbaka från åkrar och betesmarker, somliga till fots, andra ridande på små vita eller svarta hästar, och de tycktes komma långt ifrån, tysta och trötta som irrande riddare”.Vi läser alltid genom ett förväntningsfilter. I Lagerlöfs fall innebär det att vi läser in en kulturell distans medan vi i Deleddas bara konstaterar en klassklyfta. Drömmen vore kanske en rymd och en tid utan vare sig ålder eller bakgrund, utan vare sig genusmässig eller geografisk begränsning.Samtidigt. Vi är ju inte bara begränsade av våra olika fördomar och förväntningar. Vi lever också i en högst politisk verklighet. Och här måste vi visserligen sträva mot att överskrida våra egna snäva perspektiv, men det är inte önskvärt att tänka bort den kontext som gör det alls möjligt att tolka och ytterligare nyansera. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera det, åtminstone i historiens backspegel, som finns där just för att förtydliga.I essän ”Den eviga fascismen” slår Umberto Eco fast att modet att minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till människor. Eco pekade också på hur intolerans alltid beror på brist på förståelse och att enda botemedlet mot främlingsrädsla är kommunikation och komplikation. Glöm aldrig. Förenkla aldrig heller.Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetareLitteraturAnna Nordlund och Bengt Wanselius Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna, Max Ström 2018.Anna Nordlund, Selma Lagerlöfs underbara resa genom litteraturhistorien 1891-1996, Symposion 2005.Cecilia Schwartz, "Nobelpristagaren som glömdes bort lite för fort", Svenska Dagbladet 6.12.2018.Anna Smedberg Bondesson, Gösta Berling på La Scala. Selma Lagerlöf och Italien, Makadam 2018.Umberto Eco, Fyra moraliska betraktelser, översättning av Anna Smedberg Bondesson, Brombergs 1999.

10 Nov 202210min

Händerna, och inte minst tummarna, har tjänat människan väl. Men den vår främsta väg in i världen på väg att förlora sin betydelse? Och vad händer då? Journalisten Anna Thulin reflekterar över saken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-06-03. Essän är inläst av Sofia Strandberg. I en glasmonter på Paris naturhistoriska museum står hon, ett skelett under en oansenlig skylt med ordet ”primater”. Hon har något rätare ryggrad än sina närmaste släktingar som hukar bredvid, men annars tycks ganska få saker skilja henne från de andra. Förutom tiden så klart, miljontals år har utvecklat våra arter i olika riktning; en av oss fick en längre och rörligare tumme. Med tiden fick det stora konsekvenser.Jag fingrar på glaset trots att man inte får, kan inte motstå instinkten att sträcka ut handen och röra. Den känslan drabbar mig ofta. Att pilla och peta på okända ytor, dyra målningar och klibbiga, kvarglömda rester i kylen. Barnsligt, jag vet, men finns det inte något djupare i denna drift? Som barnet rör vid allt när hon upptäcker världen, för att tillägna sig existensen med känselminnet.På en annan plats i museet finns en skylt som informerar om tummen. Den är något alldeles exceptionellt och gemensam för de flesta primater. Det finns fem olika typer av leder i människokroppens skelett, och hos oss finns den två-axlade leden bara i tummen. Den gör att tummen går att vicka både fram och tillbaka och i sidled. En nätt liten rörelse som skapat djupgående vibrationer i mänsklighetens historia. Arkitektur, konst, nya uppfinningar… Allt vi har skapat och tagit oss för, har vi åstadkommit tack vare våra händer.”I avsaknad av något annat bevis skulle tummen ensam övertyga mig om Guds existens”, ska Isaac Newton ha sagt, han som formulerade teorier om mycket större rörelser och universell gravitation. En tumme kan ha många innebörder, men i sociala medier ser vi den oftast som en stiliserad symbol. Tummen upp, gilla! Tummen ned, kommentarer överflödiga. Kanske är det snart våra egna händer, i hud och kött och blod, som blir överflödiga. Fler arbeten tas över av maskiner och blir automatiserade, vi tillägnar vi oss världen med ett enkelt tryck på skärmen. eller med rösten: Alexa, Siri, Google, vad blir det för väder idag?Vad händer med handen när dess roll förminskas och ersätts av ny teknik? Det frågar sig Göran Lundborg, handkirurg och forskare, i boken ”Handen i den digitala världen”. Han konstaterar att vår hjärna innehåller fler än hundra miljarder nervceller – ungefär hälften så många som de stjärnor som ryms i vår egen galax Vintergatan – och att en stor del av dessa nervceller står i direkt kontakt med känslosinnet, inte minst våra händer. Lundborg ser hur handen marginaliseras i skolan, i vården och inom kreativt skapande yrken. Vi har på kort tid fått tillgång till digitala hjälpmedel och ny teknik, men det finns ännu ganska lite forskning om hur det påverkar oss på sikt. Vad innebär det för minnet och lärandet att små barn lär sig läsa och skriva via skärmar? Att patienter undersöks på distans, utan den fysiska kontakten? Finns det en risk att delar av vårt kulturarv går förlorat när handskrift och traditionellt hantverk blir en kunskap för de få? Alla dessa spörsmål är berättigade, men den fråga som verkligen fångar mig handlar om hur själva beröringen förändras i en digital tid.Charles Spence, professor i experimentell psykologi vid Oxfords universitet, talar om att vi lever i en tid av beröringshunger. Vi är förvisso överstimulerade, men det gäller ögon, oljud, information. ”Allt är visuellt och auditivt, de rationella sinnena överstimulerar oss men de känslomässiga sinnena, känsel, doft och smak försummas.” Våra sinnen samspelar och när ett eller flera av dem förstärks, är det ofta på bekostnad av de andra. Det behöver inte vara av ondo. Blinda musiker kan utveckla ett makalöst ljudgehör. Läsare av punktskrift får en förfinad känsel. För den som har begränsad rörelseförmåga, till exempel i sina händer, är hjälpmedel såklart fantastiska. Men hur blir det för framtidens människor? Kommer vi att bli bättre på att avläsa bilder och tolka ljud när hörsel och syn premieras framför känsel? Eller kommer skaparna bakom den nya tekniken försöka omfamna fler sinnen i sina produkter?Jag tror kanske mer på det senare. Redan nu utvecklas skärmar med olika textur för att skapa en mer behaglig läs- och känselupplevelse. Göran Lundborg nämner robotsälar som ska lugna äldre och försöken att utveckla maskiner som visar känslor. Men man behöver inte vara en teknikfientlig bakåtsträvare för att tycka att det senare är ett fattigt substitut för mänsklig beröring. Även om vi försöker byta ut handens förmåga att uppfatta världen med artificiell känsel och elektriska impulser, så går det inte att jämföra med känslan av hud mot hud. Tänk en värld utan fingertopparnas fina känselspröt. En rörelse över en älskades arm som får huden att knottra sig. Den lätta elektriska stöten som sätter själva själen i gungning.Jag tänker på Sara Stridbergs roman ”Kärlekens Antarktis”, där huvudpersonen, en mördad kvinna, ständigt återkommer till två brytpunkter i sitt liv. Dels dödsögonblicket, där mördarens händer om halsen får en obehaglig och nästan intim känsla. Och dels när hon föder sina barn. Att få hålla själva livet i sina händer. Hud mot hud, möta den nyföddas suddiga blick.Men vad är det egentligen som händer i kroppen när vi rör vid varandra? I artikeln ”The Social Power of Touch”, skriver vetenskapsjournalisten Lydia Denworth om de nervtrådar som leder till vissa hårbeklädda hudpartier på kroppen, som handrygg, rygg och underarmar. Dessa specialiserade trådar kallas CT-nerver och går direkt till hjärnan och utsöndrar hormon som påverkar våra känslor och vårt välbefinnande. Alltså är beröringen en mycket direkt källa till närhet, intimitet och meningsskapande.Vårt virtuella sökande efter närhet tycks inte skapa samma goda känslor. Ungefär en fjärdedel av alla svenskar uppger att deras tid på sociala medier känns meningsfull, ändå är mobilen nästan en förlängning av oss själva, en hand i handen, som orsakar fantomsmärtor om man glömmer den i andra rummet.Exakt hur de kommer att förändras – vår kultur och kulturvärld, vårt minne och lärande – är som sagt ännu oklart. Men att de förändras vet vi, och vi vet också detta: Att värna om vårt taktila sinne handlar om att värna något som går djupare än det exklusivt mänskliga: förmågan att beröra och bli berörd.Jag sträcker ut handen mot museets monterglas – nej, inte röra. Där är benen, som jag tänker mig som både svala och sträva, hårda och mjuka. Och ovanför dem händerna, som skapar, smeker, skadar och håller när de rör sig genom tiden.Anna Thulin, journalist och författareInläst av kulturredaktionens Sofia StrandbergOmnämnt i essän:”Handen i den digitala världen” av Göran Lundborg, Carlsson Bokförlag, 2019.”The Social Power of Touch” av Lydia Denworth, Scientific American Mind, 2015.”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg, Albert Bonniers Förlag, 2018.”Svenskarna och Internet”, Internetstiftelsen i Sverige, 2019. (Uppdaterade siffror finns på: https://svenskarnaochinternet.se/)Muséum national d’histoire naturelle ligger i den botaniska trädgården Jardin des Plantes i Paris.

9 Nov 20229min

Handarbete är på modet och presenteras som mindfulness för en stressad samtidssjäl. Men det finns en djupare aspekt av hantverk som handlar om vad det innebär att vara människa, säger Boel Gerell. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2018. En kall vind drar över ryggen och det börjar snart skymma. I ena handen håller jag tändstickan, i den andra asken med plånet. Repar en gång och ser lågan födas och dö nästan genast igen. Fumlar fram en ny sticka och repar på nytt, med käkarna sammanbitna nu. Det ska gå. Det är ingen konst att tända en eld. Människor i alla tider har gjort det, under mycket svårare omständigheter än så här. ­–Mamma, tänd nu då! Bakom mig trängs barnen med grillpinnar i händerna och nyss har jag hållit en liten föreläsning för dem, om hur människor som inte hade tändstickor förr klarade sig ändå. Med fnöske och elddon och till och med ett stycke flinta. Doften av bränt i luften när man slår två stenar samman, antydan till en gnista. Och nu sitter jag alltså här med tändstickor, tidningspapper, späntved och tändvätska till hands och ändå vill det sig inte riktigt. Vad gör jag för fel? Jag har ingen aning. Tänker att vi skulle ha stekt korven hemma på spisen i stället. Kanske kört in om butiken och köpt med en burk färdig potatissallad. Men om inte. Om strömmen till spisen stängts av. Om ljuset gått i butiken och kyldisken slocknat. Hur klarar jag mig då? Vilken nytta har jag då av min kunskap om världen? hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag Tänker jag rätt efter är hela min tillvaro baserad på ting och tjänster som jag ser som självklara, utan att ha en aning om hur de fungerar. Kan jag ens stöpa ett stearinljus? Kan jag snickra en stol eller väva ett tyg? Kan jag dreja och bränna en kruka och vet jag var jag ska gräva efter vatten? Nej, väldigt lite av det där kan jag och den kunskap jag trots allt har – om ord och skrivande och kultur – ter sig i sammanhanget som mer eller mindre värdelös när det kommer till reell överlevnad. I boken vars fornengelskt stavade titel är ”Cræft” som i hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag reflekterar den brittiske arkeologen och medeltidsforskaren Alexander Langlands över vad som gått förlorat i vår moderna tid. Metodiskt tar han sig för att återerövra kunskapen genom egna försök och tillkortakommanden. Misslyckanden som han tar med fattning för att försöka igen och utifrån befintliga material i naturen skapa alltifrån bikupor, häckar för att inhägna djur, krukor och halmtak. På köpet lär han sig inte bara hur han får arbetet gjort utan hur han får det gjort bra och hållbart. För att göra en bikupa som håller länge behövs gräs som fått växa ett tag och fått den rätta stadgan i stråna. Och för den som har det riktiga handlaget går det faktiskt att spinna ull enbart med hjälp av en stor sked av trä. Projekten han tar sig an tillåts ta tid och det som för inte så länge sedan var en nödvändighet är i dag en lyx. Att göra sig omsorgen om att föda upp får, klippa deras ull, karda och spinna och sticka en tröja när det går att köpa en likvärdig produkt för bråkdelen av insatsen i närmaste galleria. Att kunna stoltsera med hantverk och naturmaterial är en överklassmarkör om någon i ett samhälle där tid, inte resurser, fortfarande ses som den största bristvaran. Tid som kan köpas, för den som har ekonomiska förutsättningar att betala för någon annans arbete. För fortfarande finns några kvar som kan konsterna från förr. I boken ”Verkstäder” av Cilla Ramnek får vi exempelvis träffa Erica Larsson som är fjärde generationen korgmakare i en liten källarlokal i Gamla stan i Stockholm. Passionerat berättar hon om tryggheten i att hantera redskap som hon vet varit i händerna på tidigare generationer sedan 1900-talets början. Även Ramnek grips av stunden och blir lyrisk. ”Det är som balsam för en stressad själ att befinna sig i dessa verkstäder” skriver hon. ”Att på något sätt återbördas till väsentligheter och bekräftas i ambitionen att låta sig styras inifrån”. Hantverk som mindfulness alltså, inte ett arbete för arbetets skull utan som terapi och förädling av den egna personligheten. En suggestivt ljussatt verkstad som ett nostalgiskt titthål i tiden och en utställning på Skansen. Man kan undra vad Ericas farfarsfar Knut Wilhelm Larsson hade tyckt om den romantiseringen när han först installerade sig i den trånga källarlokalen 1903. Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva Och jag tänker på min egen morfar och hur fort allting gått. Min morfar föddes år 1900 jämnt och växte upp på ett litet småbruk i utkanten av den skånska byn Stiby, nu Gärsnäs. I papperna han lämnade efter sig finns en berättelse skriven av hans fyra år äldre bror Sigurd inför dennes 67-årsdag, där han häpnade över utvecklingen han fått vara med om. ”Nu är det väl så” skriver han: ... att alla äldre tycker att förändringarna varit stora under deras levnad, och så tycker också jag när jag blickar tillbaka på nära sju decennier. Men rent objektivt sett är det väl ändå riktigt, att förändringarna i varje fall i tekniskt och ekonomiskt hänseende varit större under de senaste femtio åren än under någon annan motsvarande period tidigare. Mycket av det som människor tidigare under långa tider drömt om och fantiserat om har under dessa årtionden flyttats in i verklighetens värld, och mycket av detta har grundligt omgestaltat livet för ett mycket stort antal människor. Året är 1963 och femtio år har gått sedan den första T-forden monterades efter löpande-bandet-principen i Highland Park, Michigan. Om ytterligare sex år ska farkosten Örnen landa på månen och Sigurd tycker sig redan ha upplevt oerhört mycket. Inför pensionen tar han sig tid att blicka bakåt och beskriver inlevelsefullt sin och morfars barndom i den kringbyggda gården på slätten. Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva, annat bytte de sig till. För att värma upp huset användes torv som de mot en avgift bröt i en mosse vid Sankt Olof. Detaljerat beskriver Sigurd hur torvkokorna skärs i fyrkanter och läggs att torka i omgångar i solen för att så småningom forslas hem till gården med häst och vagn. Som barn får han och morfar sitta ovanpå lasset under hemfärden. Nu är deras händer sedan länge stilla Hundra år sedan, en evighet eller ett ögonblick. Avståndet till morfars tidiga 1900-tal tycks verkligen som till månen och tillbaka och ändå minns jag ju honom så väl. Minns det trygga lugnet i hans händer när han arbetade. Var sak på sin plats, en sak i taget och en självklar kunskap om funktionen av varje redskap, nödvändigheten i varje handgrepp. Precis som mormor i blixtrande snabba rörelser hanterade vävstolen en trappa upp eller repade upp garnet i en uttjänt kofta och snodde nystan, för att sticka något nytt. Nu är deras händer sedan länge stilla. Kunskapen till stor del förlorad, tilliten till den egna förmågan reducerad till fumlande fingrar vid en grillplats. Och jag borde verkligen lära mig det där, att tända en eld utomhus. Inte som ”balsam för själen” utan för att det är något man bör kunna, som människa. Boel Gerell, författare Litteratur Alexander Langlands: Cræft, An Inquiry into the Origins and True Meaning of Traditional Crafts, W.W Norton & Company, 2017. Cilla Ramnek, Verkstäder, Natur & Kultur, 2018.

8 Nov 20229min

Hur ser en hand ut för någon som är van vid att betrakta händer ur alla olika synvinklar? Hör handkirurgen Hanna Frosts vindlande essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 1/6 2020.När man läser till läkare lär man sig handens plats är nedom armbågsbenet och strålbenet. Att handen är en förlängning av hjärnan och har en stor och viktig plats i känselbarken. Men vad man lär sig efter läkarutbildningen, är att handen har en egen plats i människans hjärta.När man ska lyssna på en babys hjärta kupar man handen över dess hjässa för att lugna den. I stetoskopet hörs hur babyns ökade hjärtslag saktar ner. Handen och hjärtat hörsammar varandra, redan under vår första dag. Med barnahänder klamrar vi oss senare fast vid vår systers hår och i vår fars armar. ”Håll mannens hjärta i dina oerfarna barnafingrar”, skriver Edith Södergran. Vid livets slut överlämnar vi våra döda i Guds händer. När Thomas Buddenbrook faller skriver Thomas Mann att: ”Hans händer, i de vita glacéhandskarna, låg utsträckta i en vattenpuss.”Som handkirurg är det som om blodfläckarna inte går att tvätta bort. Inte handgripligen, för händer exsangvineras före operation. Varv efter varv av gummilinda viras runt armen för att pressa tillbaka blodet mot hjärtat innan blodet stängs av med en manschett på överarmen. Det går inte att se och akta alla små strukturer med kniven om patienten blöder.Händer är det första jag ser hos en människa, men många konstnärer verkar inte gilla dem. De göms i klädveck och bakom föremål. Det är talande att de mest underbart skildrade händerna är kriminella: Hades händer i Persefones lår i kejsarsalen på Villa Borghese i Rom, skulpterade av Bernini. Stenen är som hud, bara blekare. Nagelplanens rotation är perfekt, ringfingret lite snedare än långfingret. Marmorn återkastar ljuset över sträcksenorna.Manus på latin betyder hand. Likadant klingar sanskrits manus, som har gett upphov till engelskans man, isländskans manneskja, och vårt människa. Bildliga uttryck där hand står för en hel människa finns i många språk. Kungens hand; min högra hand. Ur latinets hand kommer ord som manuskript och manual.Tillbaka till Villa Borghese. I salen bredvid står Berninis Daphne. Hon står med händerna förtrollade. Ett bladverk i marmor är inympat på fingerblommorna, så tunt att solen silar genom det. Daphne flyr genom att förvandlas till ett lagerträd. Också vi flyr, bakom närmsta buske, ut i skogen, ner i trädgårdslandet. Vi dras till jord under naglarna, som om vi skulle kunna gräva oss in till kärnan där all längtan upphör och bli helt organiska.En ung kirurg gör våld på sig själv. Hjärtat bultar, pådrivet av ansamlat adrenalin. Med tiden blir vi lugna och metodiska. Vi smeker fram nerverna med kniven. Genom de kirurgiska lupparna framträder ett underhudslandskap. Fettpärlor glänser i ljuset. Vi lär oss laga det mjuka och det hårda. Till handkirurgen kommer händer som blivit krossade och hackade, skjutna, skurna, sågade och sprängda. Bitna, brända, stansade och smälta.Gräs och kvistar har jag hämtat ut när jag har opererat. Glas, porslinsskärvor, färg och trä. Kulor som inte är av silver. Spik som fastnat. Tandsten från stora hundar.Det som känns obehagligast för mig som handkirurg är märkligt nog det minsta ingreppet. Evulsio på latin. Urdragning av fingernaglar. En ny nagel växer ut på 60 till 180 dagar. På operationsavdelningen är patienten fullt bedövad. Kirurgen lossar nageln längs ena sidan med skalpell, rullar ihop den som en madrass över nagelbädden, och skär loss den andra randen. Även operationssjuksköterskor som sett de mest förfärliga handskador kan välja att se bort. Smärtan är avväpnande, och det är också som om avnaglingen lämnar en medmänniska skyddslös. ”Livet är att välja”, skriver Karl Vennberg i en älskad dikt, ”mellan betongmuren // och de sönderklösta naglarna”. Avnaglad och vingklippt.Rut Hillarps Tristan rodde med Isoldes mors salvor ännu väsandes i såren. Handkirurgens patienter rullar eller går. Salvkompresser läggs för att förbanden inte ska fastna. Försäljare av förbandsmaterial suckar över oss kirurger, som envisas med kompresser över våra operationssår. Kompresser, gasbinda, kalkgips, mera gasbinda. Det finns inget vetenskapligt stöd för något avancerat om huden väl är sydd. Det enkla är bra och finns till hands.Hur blir du hel när du är trasig? Ja, om ögonen är själens spegel står vägen öppen också i den andra riktningen. Själen kan projicera ut kroppen genom ögonen. Genom så kallad spegelträning kan man lura hjärnan att den andra handen finns och känns och rör sig som den ska. Visualisering kan få amputerade spökhänder att lossa sitt smärtsamma dödsgrepp. Bedövningssalva över hud med normal känsel kan väcka hjärnans reservkraft ur sin slummer, och förbättra känseln i skadade områden. Malmös handkirurgiska forskargrupp har blivit ett nav för nervskadeforskningen. Jag undersökte om våra kärlekshandtag kan läka skadade nerver genom att flytta stamceller från det kroppsegna fettet. Men det är en egen bok och en annan berättelse.Våra händer manifesterar hjärnans och naturens asymmetri. Höger-vänstersymbolik förekommer överallt i historien. I det klassiska Grekland delades mat upp i kategorier, och stapelmat – sitos - åts med vänster hand, medan opson - fisk, kött och lök - åts med höger. Våra händer är ytterligheter, men hela människokroppen är uppdelad på detta sätt. Att våra hjärtkammare har olika funktioner är förståeligt, men bara en av fem människor kan vifta på öronen, och av dem som bara kan vifta på det ena örat är det dubbelt så vanligt att kunna vifta på det vänstra. 60 procent klappar helst i händerna med vänster tumme överst, och ungefär 90 procent är högerhänta. Andelen vänsterhänta har ökat sedan 1900-talets början, och är lite vanligare hos män.Med undantag för viss roterande mekanik är i princip alla skruvar högergängade och drivs in medurs. Men glödlampor på tåg och hotell har varit vänstergängade för att försvåra stöld, och vänstergängade skruvar lär ha använts i kistor. En eftergift för rädslan. Då blir det både svårare att öppna dem utifrån och lättare att öppna dem inifrån.Vad lär vi oss av våra händer, med vår övertygelse om naturens enhetlighet? Människan drar lätt paralleller mellan nära och fjärran objekt. Lär vi oss att ensam inte är stark, att samarbete är nödvändigt? Eller omvänt: höger-vänster, ren och smutsig, hög och låg. Vore tvåsamhet och dualitet så förekommande om vi alla vore flerhänta?Handen på hjärtat. Hur många hårstrån kan du inte stryka med din handflata? Vi kavlar upp ärmarna och satsar helhjärtat. Vi tvår våra händer och tar hand om varandra. Det är bättre med en fågel i handen. Handen finns i språkets hjärta, och har format det. Den har hackat runorna, stämplat kilskriften, ristat, glödgat, skrivit. En penna i hjärtat och du är död. En penna i handen och du kan leva för evigt.Hanna Frost, handkirurg och författare

7 Nov 202210min

Virginia Woolfs Jacob's Room betraktas ofta som en förstudie till hennes verkliga storverk. Det är dags att ändra på den uppfattningen, säger litteraturvetaren Karin Nykvist. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vem är Jacob? Var är Jacob? Jag läser Virginia Woolfs roman Jacob’s Room – och frågorna kommer till mig, gång på gång. För jag får liksom inte kläm på honom, han glider hela tiden undan.Jag är inte ensam om att känna så. Redan på romanens första sida frågar sig hans mamma: ”var är den där besvärlige lille pojken?” – och skickar iväg hans bror för att leta. Ja-cob! Ja-cob! ropar brodern – så som så många fler ska göra innan den korta berättelsen är slut.För inte är det mycket vi reda på om Jacob. Istället får vi veta vad andra tänker: när de betraktar honom, förälskar sig i honom, skriver brev om honom och skvallrar om honom. Huvudpersonen själv förblir ett slags gäckande frånvaro, även om vi följer tätt i hans spår: från en dag på stranden i den tidiga barndomen, till studierna i Cambridge, till rummet i London, till le grand tour i Italien och Grekland, och sist till det slutgiltiga försvinnandet, i det första världskrigets stora anonyma död.Så blir romanen till ett slag antibiografi: den tecknar fram ett liv som förblir preludier och skisser; den är en bildningsroman som inte går i mål.Och just däri ligger förstås dess storhet. För vad kan vi veta om en annan människa, eller ens om oss själva? Och hur kan vi fånga det där som är människans mest grundläggande begränsning och samtidigt hennes största och enda möjlighet: livet självt?Romanen är Virginia Woolfs tredje. Den kom ut under det år som ofta blir kallat vidunderligt när litteraturhistoria ska skrivas: 1922. Ur ett engelskspråkigt perspektiv är det nästan Året med stort Å. I februari gav James Joyce ut sin tegelsten Ulysses med hjälp av den modiga Sylvia Beach i Paris. I oktober publicerade T.S Eliot ”The Waste Land” i sin egen tidskrift The Criterion. Och senare samma månad lät paret Woolf trycka upp Jacob’s Room på det egna förlaget Hogarth Press.Virginia Woolf kallade själv Jacob’s Room för ett experiment, och möjligen är det detta uttalande som får författaren Lawrence Norfolk att i förordet till min engelska utgåva utbrista att romanen saknar det självförtroende som kännetecknar Joyces och Eliots böcker. Självklart har han fel. För det första har en roman inga känslor alls. För det andra – och så klart är detta viktigare – kräver experimentet en stark och trygg självkänsla. Och det verkar inte som om Woolf skulle darrat på pennan någonstans eller på något sätt valt en försiktig väg här. Några år tidigare - 1919 – hade hon skrivit så här om litteraturens nya uppgift: Låt oss skriva ner atomerna så som de dyker upp i vårt sinne, i den ordning de kommer, låt oss följa mönstret, hur osammanhängande och motsägelsefullt det än ter sig, som varje syn eller händelse ristar på medvetandet.Om Virginia Woolfs romaner saknade intrig var det för att livet självt saknar det: bättre då att registrera sinnenas intryck, som bildkonstnären.Woolf menade att litteraturen befann sig vid en skiljeväg, då, i början av tjugotalet. Själv stod hon för det nya, det som mer autentiskt och ärligt förmådde gestalta tillvaron. På andra sidan placerade hon författare som John Galsworthy – han som skrev Forsytesagan och som snart skulle få Nobelpriset – eller den framgångsrika Arnold Bennett, som skrev böcker i en traditionellt realistisk stil med tydliga huvudpersoner och en allvetande berättare – och som till skillnad från Woolf sålde i drivor.Bennett var för övrigt en av alla dem som sågade Jacob’s Room. Han menade att romanens gestalter omöjligt kunde få liv hos läsaren eftersom författaren, som han syrligt skrev ”var besatt av originalitet och smarthet”.Woolf skulle snart hämnas och formulera sitt förslag på en ny estetik för romanen: i essän ”Mrs Brown and Mr Bennett” från 1923 skriver hon om hur en tänkt kvinna på ett tåg, ”Mrs Brown”, kan skildras litterärt på olika sätt beroende på författarens övertygelser. Woolf låter där den daterade ”Mr Bennett” och hans gelikar tynga ner den stackars Mrs Brown till oigenkännlighet med en omständlig prosa, trots att hon förtjänar att gestaltas på ett helt annat sätt. Vi måste lära oss att ”stå ut med det krampaktiga, det obscena, det fragmentariska, misslyckandet”, skriver Virginia Woolf. Något annat skulle vara att svika Mrs Brown.Här finns alltså en litteratursyn som bygger på en helt ny människosyn. I Virginia Woolfs värld kan ingen kan längre fångas in, paketeras, eller ges prydlig gestaltning. För att lyckas måste litteraturen misslyckas. Så kan världen skildras sant.Många kritiker har i efterhand betraktat Jacob’s room som en förövning till de verkligt stora verken i Woolfs författarskap: hon skulle snart komma att skriva Mrs Dalloway och To the Lighthouse, Mot fyren..Men Jacob’s Room är en storartad roman i sin egen rätt Och faktiskt är det den enda av Woolfs romaner som översattes till svenska medan hon själv levde – bara en sån sak.Romanens grundtes är att även om vi i sällsynta ögonblick kan uppleva att vi verkligen ser och känner någon så är dessa stunder av absolut närvaro oerhört sällsynta. Istället är det frånvaron som kännetecknar våra liv och våra mänskliga mellanhavanden. Vi skriver, ringer, talar med, till och om varandra, utan att riktigt nå fram. Våra intryck av den rikt myllrande världen är flyktiga och övergående, även om de är fyllda av aldrig så mycket akut skönhet och känsla. Så kan de här stunderna skildras litterärt på samma sätt som impressionisterna tecknade solens förflyttningar över vatten: bara ögonblicket kan fångas, det undflyende.Den som vill filmatisera Jacob’s Room borde ha ett lätt jobb: texten består av korta scener som avlöser varandra: vi är på stranden, så - klipp -vid Piccadilly, och – klipp - på ett tåg på väg till Cambridge. Och så – klipp – på Akropolis i Aten.Och överallt alla dessa människor. Inte mindre än 156 namngivna personer befolkar Woolfs roman. Flera av dem får inte ens en halv sida. Alla dessa liv, som vi inte vet någonting om. Och där nånstans, ibland, Jacob, med en bok under armen.1922 var ett storartat litterärt år. Men alla de storverk som skrevs då gick de flesta förbi: både Woolf och Eliot ägnade sig ju åt egenutgivning i små upplagor, och Joyces Ulysses kom ut på ett litet och okänt förlag långt från den engelskspråkiga sfären. Jag läser vidare om Jacob. Och tänker på dagens litterära utgivning. Vilka böcker kommer att vara framtidens omistliga klassiker – vilka författare den framtida historieskrivningens fixstjärnor? Ges de också ut på egna och obskyra förlag?Det enda vi säkert vet är att vi har absolut ingen aning. Men jag är allt lite avundsjuk på dem som i framtiden får läsa årets bästa böcker. Vår tids Jacob’s Room.Karin Nykvist, litteraturvetare och kritikerFotnot: Jacob's Room finns översatt till svenska som Jacobs Rum av Siri Thorngren-Olin.

26 Okt 202210min

Vi möter dem i mytologin och serier. Men om superkrafter nu är så bra, varför har människor inte utvecklat dem evolutionärt? Matz Larsson frågar sig vilken superkraft vi egentligen är i behov av. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Få mänskliga drömmar är så livskraftiga som drömmen om superkrafter.I den grekiska mytologin fanns många gudar utrustade med superkrafter och världsalltet styrdes av urkrafter. Eftersom Gudarna ynglade av sig så rådde det ingen brist på titaner och monster med superkrafter som styrka och flygförmåga. Gudarna blandade sig gärna med människorna och liksom oss kunde de bli avundsjuka, slarviga, förälskade. De kunde rent av dö.Rom övertog många gudar och gav dem latinska namn. Bacchus kunde förvandla allt han rörde till druvor, Jupiter kunde kontrollera blixtar och ändra skepnad till en örn. Och givetvis kunde Jesus gå på vatten samt bota svåra sjukdomar.Två millenier senare lever superkrafterna vidare i seriernas värld. Den tidiga seriehjälten Fantomen var stark men saknade superkrafter. Hans största bidrag återfanns inom designen: Tighta trikåer, maskering, en civil identitet, och viktigast: instinkten att kämpa för det goda. Sjömannen Karl Alfred saknade övermänskliga krafter när han gjorde debut 1929, men blev övermänskligt stark 1932 via trogen konsumtion av spenat. Ändå bleknar både Fantomen och Karl Alfred i jämförelse med den som kom att inleda superhjältarnas gyllene era 1938: Stålmannen.Stålmannen fick många efterföljare: Stålflickan, Vattumannen och Hulken för att nämna några. Serierutan och sedermera filmen har skapat ett stort galleri av superkrafter: röntgenblick, laserblick, osynlighet, teleportering och odödlighet. Superkrafter har på det sättet populariserats, och har alltså under lång tid tillhört fantasins värld. Men kanske närmar vi oss en era där vissa superkrafter kan förverkligas? I en tid när vetenskap och tekniska framsteg tycks vara på väg att skapa verkliga superkrafter, bör vi kanske återvända till barndomens kittlande fråga: vilken superkraft är mest angelägen? Seriemagasin och film erbjuder en diger meny. Men jag vill jag hålla mig till sånt som, åtminstone teoretiskt, är fysikaliskt och biologiskt möjligt.Stålmannens flygförmåga kraschlandar direkt. Vårt tunga skelett trotsar fysikens lagar. Dessutom finns ju helikoptrar, skärmflygning, vindtunnlar, powerkites för den som vill sväva en stund.Spindelmannens superkrafter då? Förmågan att utsöndra och skjuta ut spindelväv med handlovarna. Det hade varit något. Och spindeltråd är ett fascinerande material. Det är starkare än stål, samtidigt lätt och biologiskt nedbrytbart. Tråden görs av proteiner, så kallade spidroiner som återfinns i spindelns bakkropp. Men människan är genetiskt oerhört fjärran från spindlarna. Om processen ändå skulle lyckas finns det inget som talar för utsöndring via handlovarna, snarare skulle vi få hala fram spindeltråden ur baken! Nej, den tråden vill jag inte spinna vidare på. Det faller på estetiska grunder. Kanske vore supersyn bättre? Problemet är att våra sinnen bygger på uråldriga evolutionära lösningar. Vårt öga har en massa skrymmande och skymmande blodkärl framför näthinnan. Det är en dum lösning som nog inte går att ändra. Bläckfiskens öga vore bättre att utgå från. Den har inga skymmande blodkärl framför näthinnan. Men evolutionärt är de till och med längre från oss än spindlarna. Inga gensaxar i världen skulle kunna ändra ögats konstruktion så radikalt. Supersyn kanske inte heller tillför så mycket. Redan idag använder vi stjärnkikare och elektronmikroskop, liksom röntgen- och magnetkameror.Hur är det med seriehjälten Aquaman, Vattumannen med en helt vattenanpassad fysiologi: Han kan kommunicera med och tillkalla undervattensvarelser på långt håll. Och självklart kan han andas under vatten. Det låter lockande. Tänk att kunna simma fritt och länge i korallreven. Det vore också att återknyta till vårt förflutna. Våra tidiga förfäder, fiskarna, hade faktiskt gälar. Kanske kan de väckas till liv genom genmanipulation? Vi har ju kvar några gälbågar. De syns tydligt under första fosterperioden, men försvinner sedan. Eller, rättare sagt, de omvandlas. De blir till bisköldkörtlar, brässen, tungben och struphuvud och ger oss våra hörselben: hammaren, städet och stigbygeln. Därmed står valet alltså mellan att kunna andas under vatten och att kunna höra. Ett högt pris för att kunna andas under vatten. Jag får nöja mig med dykartuber.Men hörseln då? Hur vore det att ha Stålmannens eller General Zods superhörsel? Men vill man höra allt tissel, tassel och skvaller? För att inte tala om den droppande kranen på natten? Tveksamt.Styrkan som superkraft? Estetiskt föga tilltalande, och stora Schwarzenegger-muskler gör oss otympliga. Men superhjälten Ironman erbjuder kanske en lösning. Ironman är ju ingen annan än den rika och supersmarta industrimannen Tony Stark som blev tillfångatagen av fienden, och som för att kunna fly konstruerade en högteknologisk skyddsdräkt – ett slags exoskelett, alltså ett extra skelett utanpå kroppen. Militären, i USA satsar faktiskt på motordrivna exoskelett för att avlasta tungt beväpnade soldater. Exoskelett används också på sjukhus när patienter tränar upp sin rörelseförmåga och balans efter hjärn- eller ryggmärgsskador. Andra forskare utvecklar textila muskelfibrer, det vill säga fibrer i kläder som beter sig som muskelfibrer – ett slags långkalsonger som förstärker dina muskler.Redan idag kan alltså människor via vetenskap och ny teknik uppnå vissa superkrafter och superförmågor. Hur ser framtiden ut då?Författaren Yuval Noah Harari menar att människors liv kan komma att förändras och förlängas radikalt. Han förutspår att människohjärnan kommer kunna sammankopplas med artificiell intelligens. Vi kommer alltså att kunna bli supersmarta. Och redan idag pågår arbetet med att framställa nya organ för att ersätta förbrukade kroppsdelar. Grishjärtat slår redan i människobröstet. På så vis tycks människan hela tiden sträva efter att uppnå de gamla gudarnas egenskaper, också den kanske mest eftersträvansvärda förmågan av alla: odödlighet.Det är en utveckling som väcker många frågor: Räcker planetens resurser till för sådana långlivade, gudalika varelser? Den ekologiska skuldens dag, det kalenderdatum när mänsklighetens resursförbrukning för året överstiger jordens förmåga, inföll år 2022 för Sveriges del i början av april. Så även om det blir tekniskt och biologiskt möjligt att erbjuda superförmågor och extrem livslängd till alla, skulle det antagligen ödelägga vår jord.Ska superförmågor och extremt långa liv vara förbehållet de rikaste ländernas invånare? De som redan är extremt rika och mäktiga? Ett privilegium för mäktiga diktatorer som aldrig nånsin vill släppa ifrån sig makten?Kanske är vår tids mest angelägna superkraft den att kunna avstå från att eftersträva dem.Matz Larsson, läkare och evolutionsforskareReferenser:Yuval Noah Harari Homo Deus

25 Okt 20229min

En symbol i en dödsannons, ett vajande strå i motljus på sociala medier. Boel Gerell reflekterar över de utskurna fragmenten som vi och andra gör till berättelsen om vårt liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-03-22.– Hörrudu, ska du inte ta en bild? Det är helt fantastiskt ju!Mitt sällskap pekar pockande mot horisonten och havsbandet där solen just är på väg att gå ner. Och jag lyfter motvilligt mobilen, bara för att sänka den igen. Det går inte, är för ljust, för långt borta och för… mycket. I stället sätter jag mig på huk i strandrågen och fokuserar på ett enda glänsande strå i motsol och försöker hålla mobilen alldeles stilla så att varje blänk i den egentligen oansenliga växten ska gå fram.Kvar efter kvällens timslånga promenad blir det ensamt vajande strået, putsat, filtrerat och arkiverat i Instagrams herbarium av komprimerade och hårt beskurna minnen. En behändig kvadrat, kant i kant med andra kvadrater som tillsammans bildar något slags berättelse om ett liv. Från promenaden vid havet saknas inte bara den alltför höga himlen utan också skavsåret på vänster lilltå, efter sandalerna som aldrig suttit riktigt bra.Det alltför stora och det alltför lilla hamnar gärna utanför bilden tillsammans med allt annat som spretar åt olika håll och är stort och litet samtidigt. I prydliga rader lägger sig rutorna efter varandra tills det sista fotografiet oundvikligen tagits och det blivit dags att summera resultatet. Vilken av alla dessa bilder representerar bäst helheten? Är det den bästa bilden? Det oftast förekommande motivet? Det som enkelt och lättfattligt kan begripas eller det som vi tror oss veta att fotografen kände mest för?På just detta centrala och mest viktiga tänker jag när jag bläddrar genom tidningens söndagsbilaga och låter blicken vandra över dödsannonserna, som fyller bakvagnen av papperstidningen. En symbol, en vers och några personliga rader: ”vår älskade”, ”vår mycket älskade”, ”vår far, bror, morfar, farfar, farfarsfar”. ”Mitt allt”. Komplexa känslor kokade ner till några enstaka ord, decenniers relationer reducerade till en handfull roller. Och så symbolen på det, som i en enda stiliserad silhuett ska summera ett helt liv.Hur väljer man egentligen? Vad var det viktigaste? Fotbollsföreningen? Partiet? Hunden, den älskade taxen. Kanske veteranbilen, som polerades högblank inför premiärturen i vårsolen. Golfklubborna? Trumpeten eller jaktgeväret. Eller den där ensamma blomman i motljus, dagen på stranden när himlen tycktes för stor. I samma ögonblick som människan går ur tiden rämnar den motsägelsefullt sammanfogade helheten i skärvor, svartsjukt förvaltade av dem som blir kvar. I brist på verklig kunskap antar vi, jämkar samman och lägger till rätta tills det som vi uppfattar som ett faktum i hög grad också är en lögn. Sanningen, om någon sådan finns, får i stället sökas i detaljerna.I det lilla och fortfarande skarpa. I slitaget på knäna i trädgårdsbyxorna, efter ett oändligt antal timmars lukande i rabatterna. I doften som dröjer sig kvar i en morgonrock och de sju raderna på ett vykort som skickades för snart femtio år sedan. Människan är inte längre där men i stilen finns handens rörelser och i ordvalet rösten och för ett kort ögonblick kan något återigen komma till liv.När författaren och kulturjournalisten Marit Kapla tar sig för att skildra den värmländska orten Osebol och dess invånare i boken med samma namn, är det till språkets potential att härbärgera verkligt liv hon sätter sin lit. Den stora berättelsen saknas, det som ges är fragment och brottstycken som talar lika mycket genom sitt innehåll som genom sina glapp och tystnader. Luften går igen i det grafiska uttrycket och sättningen av texten som mest påminner om prosalyrik.Klassificeringen av boken är intressant, för när den gav Marit Kapla Augustpriset 2019 var det i kategorin skönlitteratur. Men på landets bibliotek sorteras verket ofta in som lokalhistoria och i bokhandeln går det att hitta under memoarer och biografier. Glidningen säger något om det bedrägliga i perspektivet, på ytan en samling till synes rakt återgivna citat från byns invånare. Och samtidigt ett hårt beskuret urval, som bara lämnar en bråkdel kvar av det som ursprungligen sagts.Så vad är då det viktigaste, i en människas berättelse? I ”Osebol” är det ofta det till synes ovidkommande som består. Tillfälligheterna, som gör livet. Små företeelser som i förlängningen får stora konsekvenser. Butiken som slår igen i byn, ett pulserande hjärta ska det visa sig, som hållit orten vid liv. Vattenpölen som lastbilen väjer för den där dagen, för att inte stänka ner den gamle mannen. Varvid släpet kränger över till andra sidan vägen och krockar med en mötande bil. Små saker, som en vattenpöl. Och samtidigt, om inte pölen varit.Ett efter ett lyfts minnena upp på kaffebordet, vänds och vrids och det är inte bråttom. Strax bakom de levandes ryggar dröjer de döda kvar. Närvarande i tingen, som nyss var deras. Husen och marken som människorna brukat i generationer. Tiden är ingenting. Som verk har ”Osebol” mer gemensamt med den grekiska antologin än med dagens hastigt förbiflimrande litterära klotterplank täckta av läppstiftsmärken, selfies och krognotor.Platsen är periferin, vinkeln retrospektiv och just i det specifika och intimt privata blir erfarenheterna allmängiltiga. Fast förankrade i just dessa människor och denna ort och ändå till synes tidlösa, tyngdlöst svävande över sidorna. I den grekiska antologins gravskrifter för jaget ordet och genom ett liknande perspektiv gör sig den amerikanske författaren Edgar Lee Masters till tolk för de döda som vilar i sina gravar i den numera kanoniserade och drygt sekelgamla samlingen ”Spoon River Anthology”.En besläktad berättarmodell använder Börje Lindström i lyriksamlingen ”På kyrkogården i södra Lappland” från 2020. Ur jagets djup klingar de dödas vittnesmål om hårt arbete, gamla oförrätter, svek och svunnen kärlek. Allt silat genom lager av tid och mull och med bara återskenet av den en gång bländande dramatiken kvar. Liksom i ”Osebol” får vi förståelsen för glesbygdens villkor på köpet. Den stora ledan och lyckan i att höra till en plats och vara den som stannar när andra går.Också i Kjell Espmarks senare författarskap väcks de döda till liv igen. I samlingsvolymen ”En sky av vittnen” från 2020 skildras världshistoriens stora händelser genom ögonen på dem som var med. Greppet är effektivt och texterna virtuosa och ändå blir de mänskliga konturerna märkligt vaga. Så är det heller inte på skärpan i detaljerna författaren fokuserar, utan på det större perspektivet. Av människorna blir exempel som ger dramatiken ”ett ansikte” som det heter. Medan Kapla – och för den delen Lindström – utgår från ansiktet och låter det tala för sig själv.En fråga om fokus och perspektiv, alltså. Grässtrået eller himlavalvet. Den stora berättelsen eller skärvan av ett liv. I sprickorna ges utrymme för läsaren att gå in och göra världen till sin. Var och en med sina vattenpölar, som så lätt hade kunnat undvikas. Om vi bara vetat. I efterhand växer pölen och blir något mer än en pöl. Blir en symbol och en punkt som förblir skarp när allt annat grumlas, slätas ut och går upp i vartannat. Och som vi först när allt är förbi, förstår var det verkligt viktiga.Boel Gerell, författare och kritikerLitteraturMarit Kapla: Osebol, Teg Publishing, 2019Edgar Lee Masters: Spoon River Anthology, Macmillan & Co, 1915Börje Lindström: På kyrkogården i södra Lappland, Heidruns förlag, 2020Kjell Espmark: En sky av vittnen: Låna mig din röst, Norstedts förlag, 2020

20 Okt 20229min

Varför slår Pete Townshend i The Who sönder sina gitarrer? Svaret är Gustav Metzger, den autodestruktiva konstens fader som dog 2017. Pontus Kyander tecknar ett porträtt av denne konstnärsaktivist. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-09-19.Alla med intresse för rockmusikens historia har sett bilderna. Pete Townshend, frontfiguren i the Who som drämmer gitarren i golvet, och sedan ränner gitarrhalsen in i en av jättehögtalarna på scen. Gitarren studsar, vägrar gå i stycken, men knäcks till sist efter att ha svingats rundhänt. Under tiden välter trummisen Keith Moon trumsetet överända. Det ryker, det vrålar, det skriker från ljudanläggningen.Det smittade av sig, och i USA satte Jimi Hendrix eld på sin gitarr på Monterey-festivalen 1967. För att inte tala om alla hotellrum som i svallvågorna skulle demoleras av andra ambitiösa musiker.Var det hela bara en gimmick, eller något som gick över styr? Senare har Townsend sagt att han fick idén från konstnären Gustav Metzgers föreläsningar om en ”Autodestruktiv konst.” Som så många andra unga i London hade Townsend studerat på en konstskola, och The Who tänkte han sig som ett autodestruktivt, självförstörande band. Autodestruktiv konst iscensätter vår besatthet av förstörelseGustav Metzger var knappt tjugo år äldre än Townsend och hade med nöd och näppe undkommit Förintelsen genom en barntransport med buss från Nürnberg 1939. Sedan stängdes gränserna. Han och hans bror Max var vad vi idag kallar ensamkommande flyktingbarn. Det är inte svårt att se varifrån impulsen kom till att uppfatta destruktion som ett centralt element i vår civilisation.Det hade redan de italienska och ryska futuristerna hävdat, de som ville “förhärliga kriget – världens enda hygien” och riva museerna och akademierna. Om vi lämnar Gustav Metzger en stund, kan man lätt se att konsten och litteraturen under hela 1900-talet – och fortfarande – har en underström som kretsat kring destruktion. Den finns som ett element i kubisternas sönderbrytande av världen i kalejdoskopiska delar, den är central i dadaisternas nihilistiska experiment i Zürich och Berlin.Destruktionen skär som ett snitt genom ögat i Dalís och Buñuels surrealistiska film ”Den andalusiska hunden” från 1929, och tanken att bryta ner för att sedan bygga upp igen framgår med tydlighet i ryssen Dziga Vertovs montagefilm ”Mannen med filmkameran” från samma år. Dessa verk och rörelser karakteriseras av ett slags nihilistisk optimism: världen ska börjas om, och då är det bestående bara en hämsko. På dess ruiner bygger vi en framtid, fräsch och fartfylld, utan plats för förlegade livsformer.Men Gustav Metzgers autodestruktiva konst är något annat. Han hade förvisso studerat för den futuristiskt inspirerade målaren David Bomberg i London på 1940-talet, och det är ingen tvekan om att han uppskattade språket i futuristernas många manifest, men politiskt var han snarare inspirerad av pacifism, vegetarianism och trotskism. Bildstormare var han inte, han ville varken lägga det förgångnas eller nuets konst i ruiner. Hans konst arbetar med sin egen förstörelse som en estetisk process. Därför är det logiskt att han i sina manifest även talade om autokreativ konst, som snart skulle bli en annan sida av hans praktik. Mannen på Regent Street är autodestruktiv.I sitt första manifest för en autodestruktiv konst, publicerat 1959 på ett källargalleri i London, skriver Gustav Metzger att:Autodestrutiv konst är främst en form av offentlig konst för industriella samhällen.Autodestruktiva målningar, skulpturer och konstruktioner förenar den desintegrerande processens idé […] till en totalitet./---/Autodestruktiva målningar, skulpturer och konstruktioner har en livstid som varierar från några ögonblick till tjugo år.När förstörelseprocessen är avslutad, ska verket flyttas från platsen och skrotas.I sitt andra manifest (1960) blir han friare och mer poetisk:Mannen på Regent Street är autodestruktiv.Raketer, kärnvapen är autodestruktiva.Autodestruktiv konst.De dropp dropp droppande vätebomberna.[...]Autodestruktiv konst iscensätter vår besatthet av förstörelse, den ständiga bastonad som individen och massorna är föremål för.1959 var London fortfarande präglat av krigsårens destruktion – man rev och byggde bland ruinerna runt om i staden. Metzger hade sett bomberna falla, och över huvudet på alla hängde den ultimata bomben: atombomben, som utplånat miljoner i Hiroshima och Nagasaki.Men det var också ett ”swinging London”, med en undergroundscen som det började ryka kring. Här passerade varje konstnär, musiker och poet av någon betydelse, bland dem Lucio Fontana – känd för att skära djupa skåror i sina dukar – och Jean Tinguely, som också han arbetade med självförstörande konst.Men Metzgers metoder rymmer även ett moraliskt ställningstagande. Han hade under 1950-talet ryckts med i freds- och antikärnvapenrörelsen, ledd av bland andra filosofen och Nobelpristagaren Bertrand Russell. Tillsammans med Russell var han med och grundade ”Committee of 100” och tillbringade en månad i fängelse efter en av organisationens demonstrationer.Inför rätten 1961 sade Metzger:Jag kom till det här landet från Tyskland som 12-åring. Mina föräldrar var polska judar, och jag är tacksam för att regeringen lät mig komma hit.Mina föräldrar försvann 1943 och jag skulle ha delat deras öde. Men dagens situation är mer barbarisk än Buchenwald, för utplåningen kan ske ögonblickligen. Jag har inget annat val än att hävda min rätt att leva, och vi har i denna kommitté valt ett sätt att slåss som är den absoluta motsatsen till krig – den absoluta ickevåldsprincipen.Man kan tycka att talet om ickevåld och manifestens referenser till bomber och förstörelse innehåller en motsägelse. Men här är Metzger systematisk, i den meningen att han återkommande använder en omvänd trop i sitt konstnärskap. Det destruktiva skildras med konstruktiva grepp, sönderfallet blir mer än sönderfall, det blir vårt bestående intryck även efter att verket fysiskt utplånats.Där ville han föra samman 120 bilar i en plastinklädd byggnad, där de i två faser slutligen skulle fatta eld, sprängas och förstöras.Det handlar det om att konstnären överger rollen som skapare av egentliga bilder. Istället sätter han igång processer där slumpen får en viktig roll. Mest kända är hans autokreativa verk ”Liquid Crystal Projections”, där ljusprojektioner av flytande kristall skapar slumpartade färgkaskader – och som snabbt togs i bruk i ljusshowerna för band som Pink Floyd, Cream och The Who.I detta tog Metzger med sig rollen som politisk aktivist. Hans föredrag och manifest rymmer ett radikalt credo, och i konsten från de mer än femtio år som följde är engagemanget i politik och miljöfrågor en springande punkt. Där är han en föregångare till dagens konst, där aktivism blivit ett honnörsord.Metzgers mest massiva autodestruktiva projekt var ett förslag för FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Där ville han föra samman 120 bilar i en plastinklädd struktur, där de i två faser slutligen skulle fatta eld, sprängas och förstöras. Förslaget möttes med iskall tystnad.Våren 2017 dog Gustav Metzger, 91 år gammal, efter att under de sista tjugo åren ha lyfts från undanskymt original till världskänd konstnär. Medan han själv tynade bort, steg världen fram i ny självdestruktiv skepnad. Gustav Metzgers konst har mer aktualitet än någonsin, när klimathotet ifrågasätts och atombombshotet används som ersättning för mjukare diplomati.Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator

19 Okt 202210min