Jag har ont i tuttarna: Marie Nilsson Boij, Paris

Om att blanda språk och bli överraskad.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris, onsdag.

I början lät det bara som en enda lång obegriplig mening utan slut. Förlåt alla italienare, men jag kunde verkligen inte höra några pauser mellan orden.

Och i tidningarna såg jag bara en himla massa bokstäver utan budskap. Men efter att ha hårdbevakat förra regeringskrisen sommaren 2019 och lyssnat dagligen på italienska i en vecka började jag se konturerna av detta fascinerande språk.

Vem kan inte älska ett språk där eftermiddag heter ”pomeriggio”. Känner du rytmen? Pomeriggio.
Med franska och spanska i bagaget så kändes det som att italienskan var inom räckhåll.

Och nu, tack vare stor motivation har blommorna på ängen börjat slå ut. Du fattar? Orden får innehåll, konstiga ord som inte går att hitta i ordboken visar sig vara verbformer eller pluralbildningar.

Sen blir lockelsen ett begär. Jag vill veta hur alla blommorna på ängen ser ut. Nyligen nådde jag en milstolpe på min språkfärd genom italienskan.

Jag var i Rom och en lång, mörkhårig man i vita chinos passerade mig med raska steg, talades i telefon. Så sa han stressat och lite lätt irriterat till den på andra sidan tråden:

– Lei si aspetta gioielli.
– Hon förväntar sig juveler.

Jag har börjat överhöra samtal! Det är nog det allra bästa med att lära sig ett nytt språk.

Från att i mitt fall då, framförallt ha upptäckt det italienska samhället via mina ögon, med lite support från mina öron hjälper de nu till att färglägga Italien genom att ge mig tillgång till dialogerna.

Med ens blev den där mannen lite färgrikare. Var det hans blivande fru han talade om? Hade han valt en besvärlig dam, eller var kanske en kompis som behövde vägledning?

Ifrån att ha vandrat i fullkomligt språkmörker, tänds nu den ena lampan efter den andra. Vilken skatt jag har att erövra! Ju fler språk man kan desto lättare är det ju att lära sig ett nytt. Jag tänker på klipp- och klistrametoden.

Det vill säga man överför vokabulär från de språk man redan behärskar till det nya och hoppas på det bästa. Ofta funkar det rakt av.

Man får räkna med vissa stolpskott dock, som när jag skulle säga
– Jag har ont i huvudet, på spanska och tänkte ta genvägen via franskans:
– J'ai mal à la tête.
Så jag spanskade till meningen med ett litet a på slutet och sa:
– Me duele la teta.

Varpå ett gapskratt utbröt. Jag hade just sagt: "Jag har ont i tuttarna."

Klipp och klistra funkar i allmänhet väldigt bra från spanska till italienska. Problemet är bara att det inte bara är uttalet som skiljer utan små irriterande språkkarakteristiska bokstäver.

Nästa vecka till exempel heter på spanska ”la próxima semana”, men ”la prossima settimana” på italienska.

Så där går jag omkring och pratar spanska i Italien, och längtar till den dagen jag är så bra på Italienska att den fått ett eget rum i mitt språkcentrum i hjärnan.

Till min stora glädje verkar kärleken till språk ha gått vidare till mina barn. När jag hjälpte min son med läxan sist till exempel sa han stolt:
– Mamma, tänk, jag skriver på franska, jag talar franska. Jag är Gud!

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se