Chai and wifi: Sara Heyman, global hälsokorrespondent

Utrikeskrönika 23 mars 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, onsdag.

Men när jag skriver och spelar in den här krönikan är jag kvar i Warszawa. Det är min tionde och sista dag i Polen. En resa som hastigt bestämdes, och som gjorde att andra planer fick skjutas upp. För det blev krig i Europa.

Det är många intryck jag tar med mig, nu när jag reser hem.

Det är Dima, en ukrainsk student, som bodde i Polen redan före kriget. Han kan inte sova på nätterna. Han har appen från den ukrainska regeringen i sin mobil, samma app som hans familj i Tjernivtsi har. Den larmar när det är bombhot och de måste ner i skyddsrummen. Den larmar nästan varje natt. Då ringer Dima sin mamma, och är med familjen på telefon när de går ner i skyddsrummet. Larmet kan hålla på i timmar. Efteråt kan han inte somna om.

”Har du övervägt att stänga av appen, för att få en natts sömn”, frågar jag försiktigt. ”Nej, det går inte”, svarar Dima. ”Om jag vet att jag inte hör larmet, kan jag inte somna alls.”

Det är bilen med ukrainsk registreringsskylt som vi körde om på motorvägen från gränsövergången. På sidodörrarna och bakrutan satt A4-papper fasttejpade med handskriven text. Det stod BARN på ukrainska. Vi resonerade oss fram till varför man skriver BARN på sin bil, och sen blev det liksom lite tyngre att andas.

Även utanför teatern i Mariupol, som bombades till ruiner för några dagar sedan, hade människor skrivit BARN i stor text på marken. Men den vinröda, skruttiga bilen har i alla fall klarat sig ut ur kriget.

Jag har lärt mig vilka som är de enkla, eller i alla fall mindre svåra, frågorna att ställa. Hur lång tid tog din resa, varifrån kommer du, vilka har du med dig? Den svåra frågan är – vilka har du lämnat kvar. För de har alla lämnat det som ingen någonsin vill åka ifrån.

Sitt barn, sin pappa. Sin man, far- och morföräldrar. En bror, bästa kompisen i skolan. Sitt liv som det såg ut.

Det är intrycket av alla barn – på nya konstiga sovställen som köpcentrum och idrottsarenor, på buss- och tågstationer – överallt barn, med små färgglada ryggsäckar, ofta dragna i armen genom en folkmassa av en mamma med stressad blick.

Men det är också den enorma omtanken, det man kan sammanfatta som ”chai and wifi”. En volontär berättade att det har blivit ett uttryck, för det är det som de ofrivilliga resenärerna behöver allra mest. Det första de frågar efter är wifi, så att de kan kommunicera med dem som de lämnat kvar. Och så te, som kanske kan ha fler funktioner än påfyllnad av vätska. En kopp te kan kanske ge lite värme, lite tröst, lite lugn. En känsla av något bekant.

När jag har landat i Sverige kommer jag att skicka meddelanden till mina nära och kära att jag är hemma. Kanske blir det bra med en kopp te.

När jag kommer hem kommer jag förstås vilja ha precis samma sak som alla andra. Chai and wifi.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
sara.heyman@sverigesradio.se