Om Färöarna som tvingades välja: Samuel Larsson, Danmarkskorrespondent

Utrikeskrönika 26 april 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Köpenhamn tisdag.

Det danska kungariket är vidsträckt och långt ifrån drottningens slott här i Köpenhamn ser det helt annorlunda ut. Jag pratar om det ibland lite bortglömda Färöarna, en självstyrande del av den danska riksgemenskapen, på 18 öar långt ute i Atlanten. Fjärran från precis allt. Och ändå precis mitt i världspolitiken, har det visat sig.

Men vi börjar i en annan ände. Att bila runt på Färöarna är som att åka i en gammal nordisk saga. Karga fjäll, stålgrå fjordar och små byar som klamrar sig fast på sluttningarna runt någon avlägsen havsvik. Vattenfallen, de suggestiva dimmorna över fjällen och lutande små stugor med grästak gestaltar sig ständigt nya varianter efter varje krök. Också fåren. Får överallt, fler än det finns människor på öarna. Och liksom för att understryka landets mytiska inramning så regleras landets fåruppfödning än idag av en lag som skrevs 1298. En kommun på Färöarna kan mycket väl ha färre än 100 invånare och landets premiärminister huserar i en röd timrad stuga med grästak. Här känner alla alla och här har väderbitna fiskare i ulltröjor försörjt sina familjer i kamp mot den rasande Atlanten i över tusen år.

Men Färöarna är också ett modernt välfärdsland vars vältrimmade fiskeindustri säljer fisk över hela världen. Särskilt till Ryssland, som man utvecklat väldigt nära ekonomiska band till. Färöarna har till exempel en diplomatisk representation i Moskva, men ingen i Washington. Ryssland och Färöarna fiskar i varandras vatten, det ligger ryska skepp i varje färöisk hamn och Ryssland står för en fjärdedel av landets export. Eller stod, för krigets svallvågor sköljer nu även över denna avlägsna plats. De senaste månaderna har färingarna tvingats fundera ordentligt över vilka man vill vara. För ligger man mitt i det allt mer säkerhetspolitiskt heta Nordatlanten, så har det plötsligt blivit svårt att både vara kompis med Ryssland OCH vara med i den gemenskap vi kallar Västvärlden.

Det har gnisslats tänder och slitits hår på Färöarna, men man har till slut valt Väst framför Ryssland. Ryska exporten är stoppad och man öppnar sitt land för NATO:s upptrappade närvaro. Snart byggs en militär radarstation på det annars helt avmilitariserade Färöarna. Men jag har en bestämd känsla av att man väljer sida med tungt hjärta. Kanske inte för att man hade velat fortsätta tjäna pengar på just Ryssland eller för att man förminskar de ryska grymheterna. Nä, snarare handlar det om att neutralitet och goda relationer med alla långt från storpolitiken alltid varit Färöarnas väg, och att man sörjer att deras värld blivit en plats där man måste välja. Som att ett helt land bryskt tvingats vakna upp ur sin småmysiga sagosömn och inse att världen blivit kall som en atlantvind.

Samuel Larsson, Danmarkskorrespondent
samuel.larsson@sverigesradio.se