Han har inte rätt att vara rädd: Caroline Kernen, Stockholm

Utrikeskrönikan 19 maj 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, torsdag

Efter totalt nästan en månads tid spenderad i krigets Ukraina har jag fram och tillbaka funderat över motståndskraft och rätten att vara rädd.

Att Ukraina lyckats göra sånt motstånd mot stora Ryssland har förvånat omvärlden.
Det var många som trodde att det här skulle ta en helt annan vändning när invasionen inleddes. Och att det gått så bra för ukrainarna bottnar enligt bedömare delvis i viljan hos människor att slåss för landet – kraften i att president Zelenskyj tidigt tittade in i kameran i ett klipp på sociala medier och sa ”vi är här, jag är här”.

Han lämnade inte landet. Jag behöver vapen, inte skjuts härifrån, var hans svar på USA:s erbjudande om evakuering.

En inställning som helt klart speglas i de flesta jag mött under veckorna i landet. Många vill inte prata om något fredsavtal, inte om krigets slut bara om Ukrainas vinst.

Soldaterna som vi mött på tågstationer som kramar sina familjer farväl, de som vaktar checkpoints, de som motat bort ryssarna från Kiev-området. ”Nej, Jag är inte rädd”, svarar nästan alla. Motståndet har hyllats och berömts. Men det finns också något komplext i viljan att försvara sig.

I kön till tågen som ska lämnar Ukraina – bara drygt två veckor efter Rysslands invasion, står en 18-årig kille. Han pluggar i ett annat land i Europa egentligen – men hade kommit hem för att hälsa på familjen precis innan 24:e februari. Nu står han i kön med hundratals andra ukrainare som vill lämna det krigsdrabbade landet.

Han rycker på axlarna, skakar på huvudet; jag vet inte om de kommer släppa på mig på tåget, säger han. Han har ju fyllt 18 år. Och män mellan 18 och 60 får inte lämna. Jag kan se att han är tårögd. Hans mamma står bredvid, har följt honom till tåget.

Han tittar sig omkring när jag frågar om det här – det är uppenbart ingenting som han vill säga högt - att han som redan befinner sig i relativ säkerhet i västra delen av landet ska fly nu - när andra i hans ålder åker åt motsatt håll för att slåss mot Ryssland. Ordspråket "bättre fly än illa fäkta" gäller inte här. Inte nu.

Långt ner under jord, i Kievs tunnelbana, president Zelenskyj håller presskonferens. Kriget har nu pågått i två månader. Hur mår presidenten själv egentligen undrar en reporter, är han inte rädd?
Han som är en måltavla likt ingen annan här. Han upprepar att det inte är intressant. Han har inte RÄTT att vara rädd, säger han.

Över sex miljoner personer har flytt Ukraina. I de köer som jag har stått i ut ur landet, har det nästan uteslutande varit kvinnor och barn. Nästan inga män. De som velat har, likt killen i kön till tåget, in pratat så högt om det. Ofta har de sagt att de har medicinska skäl att få lämna – men det känns inte alltid som att det har stämt.

Kanske ibland ville de bara få leva sitt liv? Som Leo jag träffade. Snart 30 år, snart pappa för första gången. Han ville så gärna följa med sin fru om hon måste åka över till Polen för att föda deras barn i lugn och ro - utan kriget. Han var rädd, rädd att missa när hans första son föds.

Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga
caroline.kernen@sverigesradio.se