Vi skulle ju inte glömma: Cecilia Uddén, Kairo

Utrikeskrönikan 5 september 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Kairo, tisdag.

Häromdan åkte jag buss med en snart femårig flicka i en mellanstor europeisk stad. Hon försökte skrämma mig med en liten plastdinosaurie och skrattade så att till och med de stumma plexiglasrutorna i bussen tycktes klinga som kristall. Sen tittade hon kritiskt på mitt slarvigt uppsatta hår och sa: har du glömt att kamma dig idag?

Hon minns inte första gången vi träffades. På ett barnhem i Syrien när hon var 1,5 år gammal. Jag minns hur jag lyfte upp henne och blev glad över att hon luktade tvål. Det skulle jag berätta för hennes mamma.

Den lilla flickan är dotter till en yezidisk överlevare, en före detta sexslav hos terrorrörelsen IS som bara var 14 år när hon kidnappades och såldes till IS-terrorister. Hon våldtogs, blev gravid och födde barn. När IS kalifat störtades i Syrien, var mamman 19 år, och vällde ut ur IS sista fäste Baghouz tillsammans med tusentals IS-kvinnor i niqab, men mamman visste att hon var yezidier och anmälde sig hos de kurdiska styrkorna för att bli befriad. Då hann hon höra hur de sa att alla yezidiska överlevare skulle återförenas med sina familjer, få åka hem, men att barnen de fött under fångenskapen skulle tas ifrån dem eftersom de var IS-barn.

För de allra flesta av oss är det omöjligt att föreställa sig vad man skulle känna för ett barn som man fött efter våldtäkt och ingen skulle väl klandra den 19-åring som väljer bort det barnet för att börja om och lämna slaveriets mardröm bakom sig.

Men denna mamma, liksom många med henne, valde att gömma sig bland de svartklädda IS-kvinnorna i det ökända Al Hollägret för att inte bli upptäckt och inte tvingas lämna sitt barn.

I åtta månader höll de sig gömda, tills den dag då kurdiska säkerhetsstyrkor tillsammans med en frivillig yezidisk räddningsstyrka hittade henne. Den unga mamman tvingades då lämna ifrån sig sin dotter.

Den unga mamman är en av de yezidiska kvinnor som sedan ett drygt år har kunnat återförenas med sitt barn. Hon valde sin dotter, till priset av att hon förskjutits av sin egen familj. Varken hennes bröder eller hennes mamma vill veta av den lilla lockiga flickan som de betraktar som bödlarnas avkomma, ett slags skorpion som fötts med ondska i blodet eftersom hon är barn till en IS-terrorist.

Den unga mamman är nu snart 22 år. Hon vet ännu inte vad hon ska säga till sin snart femåriga dotter om den våldtäktsman från IS som är flickans far. Det enda hon vet är att hon måste hålla sig gömd eftersom hela världen hatar IS och IS avkomma.

På bussen med dinosaurien i plast, frågar mig den lockiga femåringen igen: har du glömt att kamma dig idag?

Ja, jag har glömt kamma mig. Det har vi alla. Alla vi som trots löften om att inte glömma de yezidiska före detta sexslavarna, som trots att vi delat ut Nobelpriset till överlevaren Nadia Murad, ändå ser oss tvungna att bekymra oss mer för elpriset än de unga kvinnor som varit med om den värsta mardrömmen.

Cecilia Uddén, Kairo
cecilia.udden@sverigesradio.se