Varför fira födelsedagar när krig rasar i Europa? Lubna El-Shanti, Lviv

Utrikeskrönikan 25 oktober 2022

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Lviv, tisdag.

Tillbaka. På samma hotell, i samma rum. Åtta månader har gått i ett, sedan jag väcktes av det där samtalet från kollegan i Stockholm.

”Det har börjat nu, de bombar Kiev, de bombar överallt. Är du i säkerhet? Bra, då räknar vi med dig i sändningarna strax”.

Vi la på. I samma stund gick flyglarmet här i Lviv och över hela Ukraina, ett molande ylande i morgonmörkret.

Där och då försvann tid och rum. Kriget blev det enda som existerade.

I början levde jag och min kollega Johan-Mathias på adrenalin, allt skulle berättas, skildras, rapporteras. Vad åt vi? Sov vi? Vad pratade vi om mellan varven? Ingen aning. Det var oviktigt, liksom allt som inte kretsade kring kriget.

När jag kom hem till Stockholm efter en månad i Ukraina tyckte jag att det var märkligt att skyltdockorna i en klädbutik jag brukar gå förbi hade nya kläder. Varför brydde man sig om att byta kläder på skyltdockor när ett krig rasade i Europa? Jag tackade nej till födelsedagsbjudningar och när jag väl träffade kompisar ville jag inget annat än att prata om det som hände i Ukraina, för vad skulle man annars prata om? Stackars min omgivning där och då.

Men dag ett, blev två, blev dag 100. Ett halvår gick, åtta månader sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Och någonstans där emellan hände något. Försoningen, acceptansen. Kanske insåg jag det när jag kom på mig själv att handla kläder hemma i Stockholm som jag sett hänga i ett skyltfönster, då jag började uppskatta födelsedagsfiranden och att få prata om annat när jag väl kunde, när jag var utanför det, hemma i fred.

För det som jag tidigare sett som en del av vardagen, något självklart, är numera något jag värdesätter så enormt, att ha de där samtalen om vardagsbestyr, firanden av alla dess slag, ett hem, en viloplats, det är en ynnest men också en del av livet, fastän det är krig. Och båda kan få existera samtidigt.

Åtta månader har passerat och jag är tillbaka i Lviv där det började för mig för åtta månader sedan. En kort tid. Och väldigt lång på samma gång.

Lubna El-Shanti, Lviv.