Det finns inga paradis på jorden: Daniel Alling, Berlin

Utrikeskrönikan 11 november 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, fredag.

– Det finns inget paradis i den här världen.

Så brukar jag säga när folk gnäller på hur saker och ting görs i Sverige.

Ni vet de där åsikterna om svenskar, att många av oss inte säger "god morgon" till alla i frukostmatsalen på ett hotell eller i ett väntrum, att en del av oss ibland kanske slår ner blicken när vi möter en okänd på en annars tom gata, att vi är lite allmänt distanserade.

Okej, tänker jag när jag hör gnäll om det där, om det nu stämmer, att "sorry, det är så det funkar här och det lär inte ändras även om du väljer att sura över det".

Och utsagan, det finns inget paradis i den här världen, gäller ju inte bara Sverige, förstås.

Finns det något land som man bor länge i där man inte så småningom stör sig på vissa saker, på egenskaper och kollektiva beteenden?

Nej, jag tror inte det.

Och det är intressant också, tycker jag när jag nu är tillbaka i Berlin, hur somligt som tycktes så charmigt här förra gången nu hittills irriterar lite. Jag tänker till exempel på det som kallas för "Berliner Schnauze". Det lite dräpande, fräcka, ibland humoristiska, direkta sättet inte så får berlinare har.

Jag var på bageriet härom morgonen, beställde och expediten frågade då något som jag inte riktigt uppfattade.

– Ursäkta, jag hörde inte och då himlade hon lite med ögonen, förde handen mot munnen i en drickrörelse och sa övertydligt:

– Wollen Sie etwas trinken? Vill ni dricka något?

Ni behöver inte bli ovänlig, muttrade jag och hon svarade så där berlinskt oförstående:

– Otrevlig, det blev jag väl verkligen inte?

Någon dag senare var jag på en bar och ville gärna ha en ljus öl av en särskild sort med ett vackert långt namn.

– "Ein Helles", alltså, sa servitrisen och gick för att tappa upp ölen. Jag ville verkligen försäkra mig om att det hade uppfattats att jag ville ha en ljus öl av just den särskild sorten och gick fram till baren och sa det, så vänligt jag kunde.

Då kom det rappt tillbaka:

– Men jag sa ju "Ein Helles", tror du inte jag fattar eller?

Det visade sig att "Ein Helles" var ett annat uttryck för just den ölen med det vackra namnet och jag blev irriterad igen och sa till. Servitrisen förstod inte alls vad jag menade den här gången heller, jag, otrevlig?

Charmen med den där "Berliner Schnauze-stilen" är helt enkelt hittills borta för mig, eller är det möjligen nyförälskelsen från förra gången här i Berlin som lagt sig något?

– Daniel, "du musst frecher werden", du måste bli fräckare, "das nicht so ernst nehmen", ta det inte så allvarligt, du måste svara fräckt och med humor, sa min kompis till mig när jag tog upp dilemmat med honom häromkvällen.

Okej då, jag ska öva på det, att svara fräckt och med humor på "Berliner Schnauze-vis" för det är ju så, även om jag skulle fortsätta sura över det så kommer förstås inte det beteendet försvinna. Det är så en hel del är här.

Men, jag står fast vid utsagan, det finns inga paradis, iallafall inte på den här jorden.

Daniel Alling, Sveriges Radios korrespondent i Berlin
daniel.alling@sverigesradio.se