I allmänhetens trygga händer: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 25 november 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Paris fredag.

Jag reagerar först inte över beloppet på kortkvittot, för jag tänker kronor, 580 kronor.
Men det är inte kronor, inser jag sen.

Det är euro.

Taxiresan från flygplatsen till hemmet som brukar kosta 58 euro, det vill säga drygt 600 kronor, fick sig en extra nolla där i den dunkla i Parisnatten och gick på 580 euro det vill säga drygt 6000 kronor.

Jag har mig själv att skylla, för jag godkände själv blåsningen så att säga genom att knappa in min kod, men det måste ju bara handla om ett misstag.

Så hur får jag tag på chauffören?

Han har, med en ovanligt prydlig handstil, skrivit både destination, klockslag och bilens registreringsnummer på kvittot, och på kontokortskvittot hittar jag en adress, men ingenstans finns något telefonnummer.
Jag googlar, hittar hans namn, ringer, hänvisas hit och dit, men får inte fatt varken i någon som känner chauffören eller i något telefonnummer till honom.

I hopp om att få hjälp utifrån anmäler jag då händelsen till både polisen och till kreditkortsföretaget.

– Han var så himla trevlig, så jag tror verkligen att han bara råkade trycka in en nolla för mycket, säger jag.
– Ja, eller så var han bara en väldigt skicklig bedragare, svarar bankmannen.

Jag håller med honom om att det ju är det perfekta brottet, och misströstar lite.

Men för att gå till botten med min sökinsats skriver jag också ett fysiskt brev på papper som jag skickar till adressen jag hittade på taxikvittot.
Det lägger jag sedan på en traditionell gul fransk brevlåda i plåt.

Därefter, för att hålla hoppet uppe, övergår jag till att påminna mig om min erfarenhet av ärliga människor, här i världen.

För något år sedan till exempel, försvann min ena mobil spårlöst.
När jag ringde den svarade en taxichaufför, (en annan).
Det visade sig att mobilen hade glidit ur fickan och in under baksätet i bilen, men eftersom mobilen för en gångs skull inte var på ljudlöst, hörde chauffören signalen när jag ringde och kunde svara.

– Tur du inte ringde senare för jag skulle just sluta för dagen, kommenterade han, och om den dött där under sätet hade jag aldrig hittat den.

Och visst glömde jag min handväska på en av Stockholms blå bussar, en gång, när jag stressade av vid Brommaplan?
Men efter att ha kontaktat Stockholms lokaltrafik, där någon ringde busschauffören på den aktuella bussen som hittade väskan som låg kvar på sätet så kunde jag hämta den intakt på mitt lokala busskontor, en tur och retur till Danderyd rikare.

Jo, så glömde jag ju ta med ryggsäcken när jag gick av bussen hemma i Ekerö centrum en gång,
men den kunde jag sen hämta på busstoppet i Stenhamra någon mil bort.

Gladast blev jag nog ändå när jag återfann min knökfulla svarta resväska, som missade att gå av med mig på T-centralen i Stockholm och istället fortsatte till gröna linjens ändhållplats i Hagsätra på egen hand.

Så hur gick det då med de 6000 kronorna? Blir det några julklappar till barnen?

Jo, två dagar efter att jag postat det fysiska pappersbrevet blev jag uppringd av en kvinna som presenterade sig som taxichaufförens fru.
– Han blev helt knäckt när han upptäckte misstaget, sa hon.
Var kan jag sätta in pengarna?

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se