Björnen är av sten men den gråter: Aila Stefansdotter-Franck, Helsingfors

Utrikeskrönika

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Helsingfors, måndag.

Regnet vräker ner över parken i stadsdelen Kallio. Den röda granitbjörnen ser ut som att den gråter. Lite ensam ser den ut, nu när det knappt är någon här som tittar på den. Folk har gömt sig för vattenkaoset, en del inne på caféet en bit bort.

Det är ensamt här, säger mannen bakom disken när jag köper lunch. Och tyst. Ja, alltså inte här på caféet, men här i Finland. Det är svårt att hitta vänner, säger han, medan han ställer ner en grönsakspaj på utebordet. Så man får göra så här, säger han. Man får öppna ett café, så att folk måste komma fram och prata med en. Han torkar av det småblöta bordet. Det duggar bara först, men snart öser regnet över oss. Piskar gatan och möblerna och kanelbullarna. Det är sällan det är så dramatiskt, så högljutt, säger caféägaren. Han tittar upp i himlen när han säger det men jag undrar om han också menar Finland.

Som det är idag finns det ingen som har ansvar för ensamhetsfrågorna här. Men nu kommer krav, bland annat från Röda korset, på att de som styr ska se till att någon gör något ordentligt åt problemen. En opinionsundersökning visar att varannan person som bor här lider av en ensamhet som inte går över.

230 kilometer från caféet, i Villmanstrand, äter jag en annan lunch. En karelsk pirog i farten. Där, på bänken intill, sitter en man som frågar sig vilket land som är hans. Finland är det enda han bott i men han påminns hela tiden om att han sticker ut här. En del säger fruktansvärda saker till mig, berättar han. Men de flesta vill väl. Ställer nyfikna frågor. Han väljer att se det så, att tolka dem snällt. Vi behöver mer snällt i världen, säger han, men det får mig att känna mig ensam.

Vad gör du med den? undrar jag. Med ensamheten?

Han plockar upp gitarren och visar.

Han blundar när han spelar och hans röst hörs ända bort till gallerian. Det tar inte lång stund innan en kvinna kommer fram och lägger mynt i gitarrfodralet. De småpratar, och så går kvinnan därifrån. Den är bra för mycket den här, säger han, och klappar på gitarrkroppen. Gitarren gör att folk kommer fram och pratar med mig. Det är som med caféet i Kallio.

Han tar upp gitarren igen, plinkar lite på strängarna. Men framför allt är den mitt utlopp, säger han. Man måste ha ett sådant, så att man kan göra sig själv mindre ledsen. Jag är ledsen, säger han. Och de flesta som kommer hit och sätter sig vid mig är också det. De sitter slokade med böjda nackar, som björnen i parken. Den starka björnen och den ensamma björnen.

Han börjar sjunga igen, spela, och blunda. Jag förstår inte hur det går till. Hur han vet var fingrarna ska lägga sig utan att se dem. Han säger att man inte behöver se så mycket. Och att man inte behöver möta folks blickar hela tiden heller. Han säger att man kan se varandra genom musiken. Förstå varandra genom den. Och kanske ser man varandra lite bättre till och med när man blundar.

Aila Stefansdotter-Franck, i Villmanstrand