Kung Oidipus lever i vår egen tid

Sofokles tragedi "Kung Oidipus" har fascinerat sedan den sattes upp omkring år 429 före Kristus. Johan Tralau tror att intresset beror på ett problem som vi fortfarande tampas med.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Kung Oidipus” lever. Sofokles mest berömda tragedi spelas och läses år efter år – och 2017 utkom en ny översättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Berättelsen om en man som helt ovetande råkar döda sin far och gifta sig och få barn med sin egen mor anses uppenbarligen aktuell och relevant i vår tid. Jag tror att skälet till dess långa liv och dess fascination under två och ett halvt årtusende är att pjäsen sätter fingret i ett sår, i ett principiellt moraliskt problem som vi inte är klara med. Den handlar om en besvärande fråga om ansvar.

i dag skulle vi ju konstatera att en person som har begått dessa brott under dessa omständigheter inte är ansvarig i moralisk mening.

”Kung Oidipus” anses ha skrivits och producerats under den förra delen av 420-talet före Kristus. Den grekiske filosofen Aristoteles, som verkade under århundradet efter Sofokles, betraktade detta drama som den mest fulländade tragedin. Frågan är varför. Historien själv är ju faktiskt mycket osannolik – att en person som spädbarn skulle lämnas i vildmarken för att dö och råka bli räddad, för att senare råka slå ihjäl sin biologiske far och gifta sig med sin mor, med vilken han dessutom råkar få hela fyra barn, ja, ni hör ju, det är, ska vi säga, inte så realistiskt. Och ännu värre: hela frågeställningen verkar inaktuell. När Oidipus förstår sanningen om sin härkomst sticker han ut sina ögon – en ganska obehaglig scen – eftersom han inte står ut med att se världen. Men i dag skulle vi ju konstatera att en person som har begått dessa brott under dessa omständigheter inte är ansvarig i moralisk mening. Oidipus straffas för något som han inte hade för avsikt att göra, och som han inte heller kunde förutse. Och en ”modern”, i någon mening, förståelse av straff förutsätter väl någon typ av ansvar som inte alls verkar finnas i Oidipus fall. Han hade inte intentionen att bli fadermördare eller att begå incest, och han kunde rimligen heller inte förutse det.

Så detta ser ut som ett annat kapitel av avsiktens historia, inte det som vi lever i. För ett grekiskt samhälle var det avgörande att Oidipus är befläckad, smutsig, och att han själv befläckar andra. När Oidipus bestämmer straffet för den ännu okände mördare, som senare visar sig vara han själv, heter det – här i Stolpes och Svenssons översättning:

Av ingen får han tilltalas, av ingen tas

emot. Han utesluts från all gemenskap – bön

och offer – och från heligt vatten som har vigts.

Han måste hållas borta från vartenda hus.

Vi har ju alla drabbats av befläckelse

Vi möter här en religiös föreställning om besmutsning, en idé om hur staten och kulten hör samman, och hur båda hotas när en medlem i gemenskapen är en källa till orenhet.

Mycket omodernt, allt detta, och kanske ”inaktuellt”. Det heter ibland att konstverk från andra epoker måste göras aktuella eller relevanta för oss. Men den sortens krav bör inte bli ett imperialistiskt anspråk på att alla tidsåldrar eller kulturer måste spegla våra egna idéer, eller de idéer som någon kulturpotentat anser att vi måste ha. I stället kan detta ”annorlunda” hjälpa oss att förstå ett principiellt problem bättre – ett filosofiskt, moraliskt, juridiskt och politiskt sådant.

Det sägs ofta att grekerna inte hade någon föreställning om individuellt ansvar. En person kunde bestraffas för andras missdåd, eller för befläckelse som man har råkat ut för. Men redan tidigt finns tecken på att man i grekiska samhällen började uppfatta detta som orättvist. Den athenske statsmannen och poeten Solon, som verkade under 600- och 500-talen f Kr, säger på ett ställe att en brottslings avkomma kan straffas av guden. Och intressant nog använder Solon ordet anaitioi, ”inte ansvariga”, om dessa personer, från termen aitia, som betyder orsak, skäl och ansvar. De efterkommande som straffas för sina föräldrars brott är alltså anaitioi – de är oskyldiga. Här händer uppenbarligen något viktigt i grekisk religion och politik: krypande underjordiskt utvecklas en känsla av att den gamla föreställningen om bestraffning är orättfärdig, och att individuellt ansvar måste spela roll i en bedömning om en person bör straffas eller inte. Redan hos Homeros finns enskilda ställen där vi får höra sådana idéer antydas.

Senare, i den grekiska dramatiken, kan vi höra ganska radikala formuleringar av dessa nyare idéer. I Euripides ”Cyklopen”, från den senare delen av 400-talet, säger Odysseus under sin plågsamma resa hem från det trojanska kriget att detta krig var

En guds verk; ingen dödlig skyller jag för det.

Det ord som jag här har översatt som ”skyller” är aitiō, just att anklaga, som återigen har med aitia att göra, ”orsak” och ”ansvar”.

Den lilla versen speglar en intressant historisk utveckling. Många har befläckats av död, många har utfört blodiga handlingar – ändå hör vi här att en person som har fått lida av sådana handlingar i någon mening frikänner de personer som har begått dem, då ju kriget enligt myten var ett resultat av de olympiska gudarnas ränker. Här ser vi en fascinerande idé om individuellt ansvar. Grekernas föreställningar om skuld är därför i rörelse. Tanken på befläckelse, som en person kan göras ansvarig för även om han eller hon inte har något ansvar för det i egentlig mening, lever kvar även i denna tid, bredvid en mycket annorlunda idé om individuellt ansvar.

Ändå görs man alltså under vissa omständigheter ansvarig för sådant som man inte är ansvarig för.

Och den som efter att ha sett detta återvänder till vår egen tids rättssystem och institutioner kommer att upptäcka att inte heller dessa grundar sig i någon självklar tanke om individers ansvar. En regeringschef är ansvarig när statsråd eller tjänstemän gör sig skyldiga till lagbrott eller missbedömningar, och detta gäller även om regeringschefen själv inte rimligen kan ha avsett eller förutsett dessa överträdelser. På samma sätt är en styrelse ansvarig för oegentligheter som sker i ett bolag eller en organisation också i de fall då styrelsens ledamöter inte kan förväntas ha tillräckligt mycket insyn för att upptäcka dessa. Föräldrar görs i hög grad ansvariga för sina minderåriga barn. Och medborgare i alla stater ansvarar på ett mycket konkret sätt för sina och sina förfäders handlingar – en statsskuld kan man inte avsäga sig med hänvisning till att den föregående generationen har handlat oklokt och att de oskyldiga efterkommande inte ska hållas ansvariga för statens skuld.

I alla dessa, mycket levande, mycket handgripliga fall kan personer göras ansvariga för, ja även bestraffas för sådant som de själva i snäv mening inte är individuellt ansvariga för. De har inte haft någon intention att handla felaktigt, inte heller har de kunnat förutse det som har gjorts. Ändå görs man alltså under vissa omständigheter ansvarig för sådant som man inte är ansvarig för. Språket revolterar här mot spänningen mellan dessa idéer: att göras ansvarig för det som man inte är ansvarig för. Men sådana är familjer, nationer och stater. De är större än bara individer.

Det vore moralpsykologiskt absurt om Oidipus inte skulle reagera med fasa på insikten att den man som han har dödat var hans far, och kvinnan han har gift sig med hans mor. Och han hålls i en mening ansvarig. Han gör sig blind på grund av något som han inte har kunnat förutse, för han har del av en förbannelse och en befläckelse som han inte kan göra något åt. Också i Sofokles värld, också i det Athen som debatterade och stred med den principiella diskussionens hela blodiga allvar, var detta i en mening orättvist. Även där var det motsättningsrika förhållandet mellan individuellt ansvar och ”ansvar” i en helt annan mening en del av rätten. Det är alldeles säkert en märklig sak i den grekiska kulturen. Ändå har vi skäl att söka efter och återupptäcka den märkligheten också i vår egen.

Johan Tralau, professor i statsvetenskap

Litteratur

Sofokles: Kung Oidipus. Översättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Ellerströms, 2017.