Ordens makt borde få oss att darra

Människan slungar ut sina ord i hopp om att de ska sätta världen i rörelse på ett visst sätt. Men hur förhindrar man att svärdet avslutar vad tungan påbörjat? Det undrar idéhistorikern Michael Azar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Ett ord och allt är vunnet, ett ord och allt är förlorat.” Så beskriver surrealismens fader, André Breton, den gåtfulla makt som vilar i ordet. Hur många har inte gått i döden för ett ja eller för ett nej? Hur många livsöden har inte avgjorts genom valet att tala eller tiga?

Jag tänker på min egen farfar som gick döden till mötes bara för att han inte kunde hålla tyst den dag, då en fientlig milis passerade under hans balkong. Han kunde inte motstå frestelsen att håna dessa dödens män som cirkulerade på Beiruts gator i början av det libanesiska inbördeskriget. När min farfars ord väl lämnat hans mun var det för sent att ta tillbaka dem. Milisen sökte upp honom och tystade honom en gång för alla.

Fel svar och du kan sluta dina dagar i diket med ett hål genom skallen.

”Svärdet avslutar” – så lyder ett gammalt arabiskt ordspråk – ”vad tungan har påbörjat.”

Det är från samma period som Libanons gator börjar blockeras av hastigt uppkomna vägspärrar. De kontrolleras av unga adrenalinstinna män som utsätter de förbipasserande för notoriska identitetsförhör: vilken Gud tror på du? Vilken etnicitet och vilket politiskt parti hör du till? Fel svar och du kan sluta dina dagar i diket med ett hål genom skallen.

Den kan dyka upp när som helst – situationen som kräver att du finner det rätta ordet, det befriande lösenordet, trots att du aldrig i förväg kan veta vilket det är. Det är den stora ensamhetens ödesstund. Varken gudarna, arvet eller miljön har något facit på hur du ska svara i det ögonblick då valet av ord sätter livet på spel.

Teologerna har alltid varit upptagna av ordets performativa – dvs. dess skapande – kraft. När man läser Johannesevangeliets första rader är det rentav svårt att skilja mellan Ordet, Begynnelsen och Gud Fader själv. ”I begynnelsen”, står det, ”fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. … Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.”

Ja, det räcker med att Gud säger ”Ljus, bli till!” för att ljuset skall fylla världen. Hos Martin Luther tillskrivs Frälsarens löften en lika omvälvande innebörd: ”Jag vågar allt på Kristi ord”, säger han, ”även om det skulle kosta mig hundratusen liv.”

De säger till mig att sanningen skulle ta livet av henne.Ett ord för mycket eller för lite skulle få den gamla kvinnans hjärta att brista.

Enligt vissa strömningar i den samtida filosofin, där gudarna lyser med sin frånvaro, framhäver man istället det mänskliga talets verklighetsskapande dimension. Att ta till orda, det är att handla. Det är att gripa in i världen för att förändra den. Människan slungar ut sina ord i hopp om att de ska sätta världen i rörelse på ett visst sätt snarare än ett annat. Hon riktar orden till sin nästa i hopp om att de skall väcka någonting till liv inom henne.

Utgångspunkten för en sådan filosofi är paradoxalt nog att människan börjar sin resa bortom orden. I begynnelsen var nämligen inte ordet, utan skriket. Det hjärtskärande och genomborrande skriket. Under vår första livstid är det just så vi når fram till dem som vi behöver allra mest. Orden kommer först senare, men även de röjer ibland vår lika ursprungliga som outhärdliga hjälplöshet.

Det är till syvende och sist de andras kärlek, eller fiendskap, som står på spel när vi tar till orda. Det är därför vi så ofta måste väga våra ord och formuleringar på guldvåg.

Stundom bär våra ord på en direkt dödlig kraft, inte bara för oss själva utan också för de som vi talar med – och om. Ibland behövs det inte mer än ett rykte för att ruinera ett människoliv. Jag känner personligen en äldre kvinna som inte vet om att hennes son är död sedan många år. Hennes närstående är nämligen veritabla mästare på att dribbla med orden. De säger till mig att sanningen skulle ta livet av henne.

Ett ord för mycket eller för lite skulle få den gamla kvinnans hjärta att brista.

Det är inte undra på att människan grips av fruktan inför sig själv när hon inser vidden av den makt som hon trots allt besitter i hjärtat av sin vanmakt.

”Valet av ett adjektiv”, förklarade han, ”kan få mig att svettas blod.”

Få författare har varit lika upptagna av ordets makt som Gustave Flaubert. Hans litterära program gick just ut på att finna ”det rätta ordet” – le mot juste, som Flaubert kallade det. ”Valet av ett adjektiv”, förklarade han, ”kan få mig att svettas blod.” Hans romaner utforskar det sätt på vilket livets ordväxlingar formar våra ödes mönster.

”I Paris gör man så!”, säger Madame Bovarys älskare vid ett tillfälle. Och Flaubert är inte sen med att kommentera utsagans omtumlande effekter. ”Just de orden”, säger han, ”blev ett oemotsägligt argument som avgjorde allt för henne.”

Vid ett annat tillfälle slås hon av att hon har en älskare och redan genom detta enda ord – ”En älskare!” – förflyttas henne tankar till alla ”hjältinnor i böckerna som hon läst”.

Flaubert noterar att det räcker med detta enda ord för att ”hela den lyriska legionen av äktenskapsförbryterskor ska börja sjunga i hennes minne”. Så formas Emma Bovarys liv efter de fantasier som ordets skådespel omärkligt vävt i hennes inre. Ja, inte bara hennes liv. Flauberts författarskap handlar ju i slutändan om vad det innebar att vara människa: ”Madame Bovary”, sa han, ”det är jag”.

Att ta till orda – det vet framför allt de som förväntas tiga i församlingen – är att ta en risk. För det första kan de andra kan vara helt okänsliga för våra ord. För det andra kan de vända allt vi säger emot oss, och försöka återbörda oss till tystnadens rike. Ingen människa är herre över ordens betydelser. De både föregår, omsluter och överlever oss.

Jag skulle vilja”, skriver Jean-Paul Sartre, ”ha ord som tillhörde mig, men de ord som jag förfogar över har ju legat i oräkneliga andra huvuden. Orden ordnar sig själva i mitt medvetande på grund av den vana de har fått hos de andra ...”

Innebär yttrandefrihet att vi kan säga vad som helst till och om varandra? När slår tal över i förtal?

I sina bästa stunder äger de stora författarna, dramatikerna och filmskaparna förmågan att koncentrera en människas samlade sorg, glädje eller bitterhet i ett enda ordval. De vet att ordets mysteriösa verkningar inte bara ligger i vad som sägs. Utan lika ofta i vem som säger vad till vem. Och vidare i vilket ögonblick det sägs. För att inte tala om hur och varför det sägs.

Som när den libanesiske filmaren Ziad Doueiri lyckas med konststycket att förtäta Libanons invecklade identitetskonflikter i en enda upphetsad ordväxling mellan en kristen libanes och en palestinsk flykting. Doueiris film ”Förolämpningen”, Oscarsnominerad för bästa icke-engelskpråkiga film 2017 blottlägger de mekanismer som flätar samman ord och handling, och som i detta fall försätter en hel nation i kris. Filmen reser avgörande frågor till vår egen samtid: Innebär yttrandefrihet att vi kan säga vad som helst till och om varandra? När slår tal över i förtal? Hur förhindrar man att svärdet avslutar vad tungan påbörjat? Så påminner den stora konsten oss om de våldsamma krafter av kärlek och hat som så ‎lätt kan väckas till liv inom oss alla – och som, från en dag till en annan, kan få den mest ‎vältaliga att sluta tala för att istället återfalla till det förtvivlans skrik som hon en gång kom ‎till världen med.

Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria‎