Det är orealistiskt att inte tro på utopier

Författaren och kritikern Boel Gerell reflekterar och över Frida Kahlos magnifika monobryn och över vad det är som skrämmer så fruktansvärt med kvinnligt ansiktshår. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Plötsligt är det bara där. Och du kan inte begripa att du inte sett det förut. Att det varit där hela tiden. Under samtalet på stan med han den där, ja… På föräldramötet och på ICA, när du träffade kollegan som du inte sett på så länge. Hela tiden satt strået där på hakan och vippade i takt med att du talade och alla – precis alla – har för länge sedan sett det. Men ingen har sagt något. Åtminstone inte till dig. En snabb sökning på orden ”kvinna” och ”ansiktshår” resulterar i ett närmast oändligt antal träffar. Nästan alla handlar om hur håret ska bekämpas, med vax, pincett, laser, sax och rakhyvel. Tonen är intim och förtrolig, som om vi i viskande ton diskuterade vår mest skamliga hemlighet på damtoaletten. Som om hår i ansiktet är en abnormitet, när det i själva verket är något som de allra flesta kvinnor har och får allt fler av under en livstid. Den bekymrade mamman är övertygad om att hon gör sitt barn en tjänst när hon smyger in i den lilla flickans rum om natten beväpnad med en pincett. Ändå finns skammen där och känslan av att de där udda stråna gör oss grövre, äldre, smutsigare och slarvigare och på det hela taget sämre än vi borde vara. En skäggig dam att betitta på cirkus, en hårig apa som oblygt krafsar sig i armhålan. Var kommer den där känslan ifrån? Skammen över ”den generande hårväxten” som den så gärna kallas? ”Handen på hjärtat”, viskar den anonyma avsändaren ”Hmm” på sajten Familjeliv. ”Har ni någonsin plockat era barns ögonbryn? Jag har gjort det och hon blev så mycket sötare när hon fick två ögonbryn istället för ett. Men jag är rädd att jag ska fastna i det, och sen inte kunna sluta när hon blir medveten om sitt utseende. Jag har ju redan märkt att hon blir annorlunda behandlad nu när hon faktiskt är väldigt söt.” Den bekymrade mamman är övertygad om att hon gör sitt barn en tjänst när hon smyger in i den lilla flickans rum om natten beväpnad med en pincett. Att hon med varje spetsigt ryck ger henne en liten knuff uppåt i hierarkin som också mycket små barn lyder under. Fina barn och fula barn, vanliga barn och konstiga barn. Flickor som blir unga kvinnor som på egen hand fortsätter att noppa, färga och forma sig själva för att i mesta möjliga mån leva upp till ett skönhetsideal som bara är, utan att vi säkert vet var det kommer ifrån. Och enligt den normen har inga kvinnor strån på hakan. På samma vis som lurvet på benen, håret som lockar sig mjukt i ljumsken och slår ut som en liten tuss i armhålan till varje pris måste förnekas och bekämpas. Vad är det vi är så rädda för? Att det inte är så stor skillnad, egentligen? Att vi kvinnor också är lite grand män? Och dessutom i hög grad djur? En del av skulden för kroppsidealen som förmår flickor att bära våld på sig själva spiller gärna över på Barbie, den evigt trådsmala blondinen som varit i händerna på västerländska barn sedan sent 50-tal. Länge avfärdade leksakstillverkaren Mattel anklagelserna som grundlösa. Barbie var aldrig tänkt att vara någon realistisk docka. Men på senare tid har vissa eftergifter gjorts för att möta kritiken och Barbie finns numera att få i flera olika format; kurvig, petit och lång. Och dessutom; lagom till kvinnodagen 8 mars 2018 presenterades serien ”Inspiring Women” omfattande sjutton dockor skapade med verkliga kvinnor som förebilder. Det var bland annat piloten Amelia Earhart, matematikern Katherine Johnson, filmskaparen Patty Jenkins och konstnären Frida Kahlo. Gestalterna är lite olika långa, har ljusare eller mörkare hy och skiftande klädsel men alla har samma uttryck i ansiktet. Ett liksom ljust leende, tillmötesgående och präktigt. En parad av duktiga, trevliga flickor och redan här börjar det skorra falskt. För Frida Kahlo exempelvis, var aldrig någon duktig flicka. Hon kunde – om hon ville – vara charmerande men sällan trevlig i den där amerikanska meningen, som stavas ”nice”. Dessutom hade hon antydan till mustasch och sammanvuxna ögonbryn, drag som var på en gång sensuella och grova. En androgyn skönhet med stolt svingad unibrow-båge som både lockade och utmanade och var allt annat än stereotypt massproducerad vittvättad plast. Så lät reaktionerna från Frida Kahlos efterlevande heller inte vänta på sig. I sin protest pekade familjen på hyn och ögonen som var för ljusa och kläderna som på inget vis liknade Fridas karaktäristiska mexikanska Tehuana-klänningar. Och dessutom, på dockans prydligt noppade och tydligt åtskilda ögonbryn. Men där någonstans, vid ansiktshåren gick uppenbarligen gränsen för Mattels vilja att kompromissa med Barbies utseende. Lite skiftande kroppsformat går bra, kanske lite mörkare hud. Men absolut inga sammanvuxna ögonbryn. Något är det som gör att vi inte kan låta henne vara i fred. Som får oss att vilja leta vidare i skåpen på jakt efter en förklaring. Som gör att de där glesa stråna på hennes överläpp fortsätter att irritera och fascinera. En som gjort sitt monobryn till ett signum är den amerikanskcypriotiska fotomodellen Sophia Hadjipanteli som av naturen har ett buskigt bryn som hon dessutom färgar korpsvart. I hennes spår har en Instagramrörelse vuxit fram under hashtaggen #UnibrowMovement där mestadels kvinnor lägger ut bilder på sig själva med mer eller mindre yviga bryn. Och så bilder på Frida förstås. De enbryntas förebild och ikon som dog redan vid 47 års ålder 1954. I femtio år efter hennes död var hennes tillhörigheter förborgade för världen i huset kallat ”The Blue House” i Mexico City där hon tillbringade en stor del av sitt liv. Huset är numera ett museum och 2018 lånades delar av samlingen ut till Victoria & Albert Museum i London som skapade utställningen ”Frida Kahlo: Making Her Self Up”. Skillnaden mot tidigare utställningar med Fridas verk ryms i titeln, som fokuserar på tillblivelsen av varumärket Frida Kahlo hellre än det konstnärliga resultatet. Tendensen ligger i tiden på samma sätt som Frida Kahlos sätt att iscensätta sig själv och det hon stod för i kläder, poser och attribut förevigade i tusentals fotografier och många självporträtt gör henne till en föregångare på mer än ett sätt för dagens selfiefokuserade Instagramkultur. ”Jag är min egen musa”, som hon sa. ”Ämnet som jag kan bäst. Ämnet jag vill lära känna bättre”. Men utställningen nöjde sig inte med nogsamt komponerande självporträtt. Den ville in under kläderna, ville rota i badrummets mörkaste skåp och dra fram fynden till allmänt beskådande. Som den svarta kajalpennan, som hon använde för att fylla i brynen när naturen inte räckte till. Och lösbenet, fortfarande klätt i en glamourös röd stövlett över sextio år efter att ägarinnan själv gått bort. Något är det som gör att vi inte kan låta henne vara i fred. Som får oss att vilja leta vidare i skåpen på jakt efter en förklaring. Som gör att de där glesa stråna på hennes överläpp fortsätter att irritera och fascinera. En bländande vacker kvinna, men med tydliga drag av man. En krympling med hållning som en drottning. Spotskt ler hon åt betraktarens förvirrade blick under sitt enda ögonbryn, rest som en triumfbåge i svart. Hur lätt hade hon inte kunnat raka bort de där förvillande stråna och göra valet entydigt, men hon vill inte. Väljer inte och vägrar skämmas utan är allting samtidigt. Kvinna och man, människa och djur, döende och ändå så intensivt levande att blicken bränner som eld genom all denna tid. Boel Gerell, författare och kritiker

9 Okt 20189min

Angela Carter är känd för sina egensinniga, ofta erotiskt laddade versioner av gamla folksagor, som "Rödluvan". Marie Wennersten tecknar en bild av en spektakulär författare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången i december 2016. Det är lika bra att vi börjar från slutet. När Angela Carter dör i lungcancer bara 51 år gammal, så lämnar hon inte bara en 8-årig son och sin man, utan också ett England i sorg. Året är 1992 och Salman Rushdie skriver att den Engelska litteraturen har förlorat sin Översteprästinna. I tidningarnas dödsrunor står att en av 1900-talets främsta författare gått bort, ”den engelska litteraturens Salvador Dalí”, och på tre dagar säljer förlaget Virago slut på alla hennes böcker. Så först då kommer det stora erkännandet. Och en av de frågor som Edmund Gordon ställer i sin biografi ”The Invention of Angela Carter” är vad det kan ha berott på?  Var det att hon blandade högt och lågt, skrev i traditionellt ”låga” genrer som science fiction, gotisk skräck och queera sagor? Att hon blandade upp referenserna till Shakespeare, Wittgenstein och Adorno med pruttskämt och seriestrip-estetik?  Handlar det om att hon verkade i ett kulturklimat, brittiskt 70- och 80-tal, som var sobert, socialrealistiskt och konservativt och där hennes magiska realism blev för… mycket? Själv skriver hon i ett brev till en vän: ”Jag är faktiskt riktigt nöjd med den nya romanen, det är en saftig, överpumpad, exploderande gotisk slickepinne.” Salman Rushdie läxade upp författaren Martin Amis på en fest för att denne inte kände igen ”Englands största nu levande författare”, som Rushdie kallade Angela Carter. Och själv säger hon, möjligen efter samma fest, att ”Poor Ian” - som i den yngre författarkollegan Ian McEwan, ”Poor Ian, he’s terribly overrated”. Men sanningen var att ”Poor Ian” tillsammans med Martin Amis och Rushdie redan då hade kört om Carter i både fame och fortune, eftersom de ingick i mediernas paket ”den nya lovande britgenerationen”. Carter var några år äldre och såg aldrig skymten av liknande förskottsarvoden. Edmund Gordon redogör också för den smärre skandal som uppstod när Carter inte nominerades till Bookerpriset, särskilt när det sen visade sig att flera av jurymedlemmarna hade haft henne högst upp på sin personliga bästalista. För sig själva men inte för allmänheten… Det finns ingenting som säger att det skulle bero på att hon var kvinna, förutom historien, som ju har en tendens att upprepa sig. Men var det nåt som Carter inte gillade så var det att sätta likhetstecken mellan kvinna och offer, så då ska vi inte göra det här heller. För Carters kvinnogestalter strålar av styrka och självsäkerhet, har till och med vingar ibland. Och i den revolutionerande, kritiska essän ”Kvinnan hos de Sade”, går hon i närkamp med den gamle filosofen och lyfter fram hans budskap om att kvinnan kan ta, och bör ta kontroll över sin kropp och sin njutning. Så, visst upplevde Carter skillnader mellan manliga och kvinnliga författares förutsättningar, men att det däremot skulle va någon skillnad mellan hur manliga och kvinnliga författare SKREV, fnös hon åt. Hon skriver i ett av sina hundratals brev: ”Nån frågade idag vem jag anser vara den främsta kvinnliga författaren, utifrån ett antagande om att kvinnliga författare skulle ha en särskild feminin känslighet och lyhördhet, och jag svarade dumt nog: Emily Brontë, som ju är ren butch, och svor åt mig själv efteråt, eftersom den största feminina författaren är Dostojevski, tätt följd av Herman Mellville. Och D H Lawrence är mer feminin än Jane Austen. D H Lawrence tragedi var att han trodde att han var en man.” Såna små bilder från den litterära världen bjuds i den här biografin, så väl som från den privata sfären. I dagboken skriver hon att hon älskar sin familj; mamma, pappa, brodern, så att det, ”värker i mig”. Men frigörelsen från den överbeskyddande, ständigt matande modern blir smärtsam. Det handlar om den klassiska slitningen mellan att begära frihet och behöva trygghet. Om hur hon för att komma hemifrån gifter sig, bara 20 år gammal, med den introverte kemisten och weekend-beatniken Paul Carter. Flyr till – som hon uttrycker det - en ”ny bur” som hon sen försöker spränga genom att skriva och läsa så mycket som möjligt, i genomsnitt 2.5 roman i veckan. Gärna Beckett, Borges och Anthony Burgess. Burgess som senare blir en av hennes supportrar. En vän minns att Angela redan som 21-åring var som ”twenty one going on sixty one”. Det var visst nåt med hennes skarpsinniga repliker, lilla stamning, bredbrättade hattar och viktorianska kjolar, som fick henne att framstå som excentrisk. Vid 25 romandebuterar hon och hela tiden skriver hon artiklar, litterturkritik, poesi. Så en dag lämnar hon hemmet i Bristol, reser längs transsibiriska järnvägen genom Sovjet och vidare till Japan där hon blir förälskad och blir kvar i två år. I Tokyo betraktas hon som en gigantisk exotisk blomma, och njuter av att bli exotiserad på samma sätt som hon själv exotiserar de japanska männen. Hon träffar en yngre man, Sozo Araki, som hon upplever en stark passion med, för första gången i sitt liv. Hon bosätter sig en vinter i ett litet trähus på japanska landsbygden med honom, samlar ved, diskuterar och skriver. 45 år senare researchar Edmund Gordon inför sin biografi och reser samma route med Transsibiriska järnvägen, och lyckas också lokalisera Sozo, fortfarande tjusig, 68 år gammal. Sozo har förverkligat sina författardrömmar med titlar som ”Strategier för kärlek” och ”Romanser utanför äktenskapet”, och har toan tapetserad med Elvis-bilder. Ja, och har man aldrig hört talas om Angela Carter så kanske den anekdoten var lite överkurs, men det är också sånt som gör den här biografin inspirerande: Alla exempel på hur vi uppfinner oss själva. Angela, Sozo, vi alla. Carter sa själv: ”Jag överdriver vet du, jag överdriver alldeles väldigt, jag är född fabulist”. Och Edmund Gordon skriver att ibland kanske inte alla fakta han fått fram stämmer överens:Skakade Angelas morfar verkligen hand med Lenin? - men de bidrar till berättelsen. Med Carters ord: "Vi följer berättelsens tråd om oss själva som lindansare, balanserande högt däruppe. Det är vårt liv." Och Angela Carter mejslade verkligen fram en författarpersona, som var fri och ovillig att tillhöra någon klubb. I en anekdot berättar Gordon om hur en journalist som skrev på en artikel om new age hade gått fram och frågat Carter, som ibland kallades den vita häxan, i sina långa kjol och långa vita hår, om hon kunde säga nåt om Stonehenge, varpå hennes svar kom blixtsnabbt: "You just don’t get me, do you?" I Carters romaner är identiteten något att klä sig i. Kön och genus är sociala konstruktioner och jaget är i ständig förvandling. Som en teater. Så här: "Jag har aldrig trott att jag skriver om sökandet efter Självet. Jag tänker att det är världen vi letar efter där i skogen.”  Och där i skogen letade vi tillsammans när vi för några år sen gjorde Angela Carters version av Rödluvan här i Sveriges Radio, med Shima Niavarani som Rödluvan och Basia Frydman som mormor. Att kliva in i Carters värld var sant befriande, det blev ett arbete som kom att handla om hur mycket natur man får vara, hur vild. (Någon av skådespelarna tyckte till och med att det doftade av gran i radiostudion.) För Carters Rödluva upptäcker i sitt vuxenblivande att det inte bara är vargen som är vild, utan också hon. Och mormor morrar att vissa vargar har päls på insidan. Och så förför Rödluvan Vargen. En typisk Cartersk frihetssaga där mänsklig inte står mot djurisk, offer mot förövare, vild mot civiliserad, kvinna mot man, utan där allt ryms i samma varelse, allt ryms i en människa. Marie Wennersten, Sveriges radios dramaredaktion   På svenska finns följande romaner av Angela Carter: Den magiska leksaksbutiken, Den nya Evas passion, Cirkuskvällar, samt essän: Kvinnan hos de Sade.

4 Okt 20189min

Bibliotekarien Elisabeth Skog försöker läsa på om klimakteriet och möter en humor som inte vill henne något gott. Efter mensens stärkta ställning, har det äntligen blivit dags för klimakterieaktivism? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publiceras först 2018-10-03.Blodvallningar, sömnstörningar, svettbyar, sköra slemhinnor och humörsvängningar; inte precis de vackraste ord vi känner, eller hur?Det handlar om klimakteriet.Klimakteriet händer i någon form hälften av befolkningen och omfattar en period som sträcker sig från några år innan menstruationen upphör till några år därefter. Äggstockarna har gjort sitt och därmed är det i stort sett slut på både ägglossning och östrogenproduktion. Till en följd av det sistnämnda kan symtom som just vallningar, sömnproblem, med mera uppträda.Min mamma och hennes generationskamrater brukade säga övergångsåldern vilket måste betraktas som en bra benämning. Det handlar ju just om en övergång. Stora synonymordboken från 1984 föreslår De kritiska åren som alternativt uttryck till klimakteriet. Etymologiskt härrör detta från grekiskans klimakterikos (klimaktērikós) som betyder just kritisk tidsperiod. Värt att notera att begreppet äger giltighet även i frukternas värld, ett äpples klimakterium ”sammanfaller med den tid då den mogna fruktens konsistens och arom utvecklas”.Den mogna fruktens konsistens och arom, det låter ju både lovande och oroväckande.en bok, vars utsida för övrigt pryds av en snygg kvinna i 25-åldern som gör livsbejakande gester vid havet, visar sig vara tryfferad med ”skojiga illustrationer”Jag ville läsa böcker om ämnet som jag anade ankomsten av och begav mig till närmaste folkbibliotek och dess fackboksavdelning uppe på andra våningen. Hyllan hette Vg (gynekologi och andrologi) enligt klassifikationssystemet.Jag plockade ihop en trave böcker med populärvetenskaplig framtoning, valde bort sådant som vänder sig till blivande läkare och annat yrkesfolk. Men efter att endast ytligt bekantat mig med böckerna byttes undringar om östrogentabletter, kostens betydelse och ärftliga betingelser ut mot en helt annan frågeställning: Varför är det så viktigt att blanda in humor i facklitteratur om klimakteriet? Här följer några citat från baksidestexter:• Lär sig läsaren en hel del och får många tillfällen till skratt• Bidrar med roliga berättelser om livet runt menopausen• Drastiska och humoristiska redogörelser om hur det känns att vara iklimakteriet.Och en bok, vars utsida för övrigt pryds av en snygg kvinna i 25-åldern som gör livsbejakande gester vid havet, visar sig vara tryfferad med ”skojiga illustrationer” åtminstone anas en humoristisk avsikt. Dock har åtminstone jag svårt att förstå till exempel det roliga med en karikatyrteckning av en kvinna som av sin man får en tröja med texten: Mrs Wet T- shirt med två bröst ditritade längst ned på tröjan.Andra kategorier i bibliotekets fackbokssamling är till exempel Trädgårdsskötsel och Svensk historia, stormaktstiden. Skojas det lika friskt på dessa avdelningar? Eller om vi håller oss på hyllorna för medicinsk litteratur: Är det sannolikt att hitta en rolig bok om håravfall? Eller en bok med kul teckningar som illustrerar livet med potensproblem?Varför är det så viktigt att blanda in humor när det handlar om klimakteriet?Jag försöker, likt Kay Pollak, att välja glädjen och jag håller mig till dem som skrattar på kafferasterna, men när jag ska läsa informativa texter om klimakteriet vill jag inte i första hand ha roligt. Dessutom är det något försåtligt med denna ”humor”, den vill mig inget gott. Det är unkna, ängsliga skratt, skratt utifrån inte inifrån.Jag blir sur, sedan beklämd, sedan ringer jag mina systrar.Det är naturligtvis ingen slump att nästan varenda fackbok i ämnet lockar med humor. Det enda riktigt roliga i dessa böcker är för övrigt en ofta citerad replik från Gerhard Bonnier till Kerstin Thorvall på tal om hennes bok Tänk om det är klimakteriet.– Men Kerstin, måste du välja ett så smalt ämne?Det är rentav så att många skrattar till bara de hör ordet. Testa och peta in det i mening får ni se. Och vad beträffar den outtalade eller uttalade hierarki som vidlåder alla hälsotillstånd med migrän och träningsvärk i toppen så återfinns klimakteriebesvär långt ner i trakterna av fibromyalgi och el-allergi.Två ord lösgör sig från samtal med systrarna. Det ena är skam och det andra är hot och de hänger ihopUnder 70-talet omhuldades idén att klimakteriet inte ens fanns. Det var ett påhitt som kunde ignoreras. Fortfarande hittas samma nöjda uttryck i attityden ”jag har minsann aldrig känt av klimakteriet”.Det insinuerar att övergångsbesvär är något man väljer att dra på sig, de riktigt karaktärsfasta hoppar över det. Inom parentes sagt är det samma logik som stipulerar att de som tycker att det är förkastligt att raka benen oftast är de som är naturligt släta och lena och med håret på rätta stället.Alla böcker är också noggranna med att påpeka att många kvinnor aldrig har några som helst problem med klimakteriet.Ett av de fulaste orden nuförtiden måste vara kontrollförlust och det som ska kontrolleras är inte minst kroppen och dess yttringar. Och vad är väl klimakteriet om inte en rad sådana förluster: humörsvängningar, raserade slemhinnor, viktuppgång och kanske det allra värsta: oväntade svettningar.Men ändå: varför skratta?Två ord lösgör sig från samtal med systrarna. Det ena är skam och det andra är hot och de hänger ihop. Först skammen: Blir vi besvärade? Är vi så rädda att bli skrattade åt att vi måste skratta själva först. Är det en internaliserad skam? Handlar det om att kvinnor som inte längre är fertila är löjliga, ointressanta, skrattretande. Att skratta åt någon är en genväg förbi samtalet raka spåret till övertaget.Vi kanske inte är så himla ledsna för att mensen uteblir, över att barnen flyttar hemifrån, eller att vi lagt på oss några kilo.Sedan läser jag en roman istället, ”Sommaren före mörkret” av Doris Lessing från1973. Här finns seriös och smart gestaltning av övergångsåldern. Det handlar om Kate Brown som en sommar, efter år av familjepusslande med fyra barn, högpresterande make, vård och omsorg, plötsligt tar chansen att både jobba, resa, hyra rum för sig själv och låta den rätta hårfärgen växa fram. En återkommande mardröm är att hon med stor möda kånkar på en skadad säl som hon tror att hon måste rädda. Vad är sjukt och vem ska undsättas är frågor som lösgör sig ur texten.Just Doris Lessing lär ha sagt om klimakteriet ”Det är mycket behagligt att inte vara i sina körtlars våld. Därför trivs jag med att bli äldre.” Klimakteriet kanske också handlar om att inte längre behaga och finns det i så fall något hotfullt över just detta?Vi kanske inte är så himla ledsna för att mensen uteblir, över att barnen flyttar hemifrån, eller att vi lagt på oss några kilo. Vi kanske tycker att det är skönt. Vi kanske tycker att det ska bli intressant att ägna oss åt annat nu.Det är kanske så att ni andra i själva verket är avundsjuka?Klimakteriet. Klimakteriet. Klimakteriet. Ordet måste skrivas och sägas många gånger. Det ska skuras rent från nedsättande flabbhumor och förringande konnotationer.Låt klimakteriet bli det nya röda. Den nya mensen. Mensen som ju gjort en lysande klassresa från skamfyllt tigande och smusslande till något som får finnas, synas och talas om. Mensen hade till och med ett eget år, 2014. Tampongliknande smycken slöjdades och ord som mensaktivism blev ett begrepp.Skrattar bäst som skrattar sist. Nu är det klimakteriets tur. Låt oss låt oss skriva humörsvängande låttexter och dikter på svettig blankvers. Ge de sköra slemhinnorna upprättelse i essäform.Låt blodvallningarna rulla över världen.Elisabeth Skog, bibliotekarie

3 Okt 20189min

Ett marmorlejon i Venedig med runskrift från 1000-talet på sidan vad är det för märklig historia som döljer sig bakom det? Tor Billgren gräver i Pireuslejonets historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Venedig, senhösten 1799. Det är en orolig period i stadens historia. Den elvahundraåriga venetianska staten har nyligen fallit i Frankrikes italienska krig och Venedig styrs nu av den österrikiske kejsaren. En svensk befinner sig i staden vid den här tiden: Tolken och språkkännaren Johan David Åkerblad, idag mest känd för sin banbrytande tolkning av Rosettastenen. Men det skedde några år senare. Här i Venedig kommer han att upptäcka något annat. Johan David Åkerblad är 36 år och ute på en forsknings- och studieresa när han besöker staden. Han har en bakgrund som tolk och tjänsteman vid den svenska beskickningen i Konstantinopel, som på den tiden var det Osmanska Imperiets huvudstad. Förutom turkiska behärskar Åkerblad arabiska, persiska, koptiska och flera andra språk. Som alla besökare i Venedig beger han sig ut på långa promenader och besöker stadens många monument och historiska byggnader. Det är på en sån promenad, han gör sin upptäckt. På ett av marmorlejonen som står utanför entrén till stadens marinbas, Arsenale, noterar han något välbekant. Han går närmare, känner med handen, och jo, mycket riktigt: Runor. Två slingor, en på vardera sida av det tre meter höga lejonet. Historikern Fredrik Thomasson berättar mer om upptäckten i sin Åkerbladbiografi ”Rosettastenens förste tolkare”. I den artikel där Åkerblad presenterar sitt fynd förundras han över att ingen tagit notis av runorna tidigare. Lejonet har ju stått där på samma plats i mer än hundra år när han hittar dem. De är visserligen slitna, men syns ändå tydligt, även på avstånd. Han raljerar över ”de Italienske lärde”: hvad som ej är latin eller grekiska är dem merendels obekant eller ovigtigt. I artikeln slår han fast att inskrifterna är oläsliga, men av de skisser han har gjort, är det tydligt att hans kunskaper om runsvenska inte var lika goda som dem i arabiska, turkiska och koptiska. För visst är texterna läsbara, i alla fall delvis. Dessutom finns en tredje ristning som Åkerblad missade. Men hur kom det sig att nordbor reste till Venedig för tusen år sen för att rista runor på ett stort marmorlejon? Svaret är: Det gjorde de inte. Inte i Venedig i alla fall. För lejonet stod ursprungligen i den grekiska hamnstaden Pireus. Det kan dateras till 300-talet före Kristus och var ett så prominent inslag i staden, att den på medeltiden kom att kallas Porto Leone - Lejonets hamn. På tiohundratalet var det vanligt att nordbor tog sig till det Östromerska riket för att tjänstgöra som legosoldater hos den bysantinske kejsaren. De kallades väringar. Det fanns stora rikedomar att hämta i form av krigsbyten. Många runstenar i Sverige, särskilt i Svealand, har uppförts till minne av väringar som omkommit österut, i Grekland, som nordborna kallade det Bysantiska, Östromerska riket. Och i de nordiska kungasagorna, som Snorre Sturlasons ”Heimskringla”, har strapatserna i öst blivit poesi. En av de mest kända greklandsfararna är Harald Hårdråde, som sedermera blev kung av Norge. Men innan dess var han en mycket framgångsrik ledare för en stor trupp väringar som tjänstgjorde under den bysantinska kejsarinnan Zoë. På lakonisk vers berättas historierna om Haralds många segrar och allt guld han kom över. Frejdhärjardrott! Du färgat fjäderbrun örnklo blodig innan du hitgick; as fick ulv där järnfjäten skulvo. Om nordborna som ristade någon av inskrifterna på lejonet i Pireus ingick i just Haralds trupper, går inte att säga. Men det kan inte uteslutas. Tanken, att människorna som i eftervärlden blivit poesi och legend, skulle ha lämnat efter sig egna texter, är svindlande. Marmorlejonet kom till Venedig 1688, som krigsbyte efter att venetianerna besegrat turkarna, och efter något år hamnade det utanför stadens marinbas, där det står än idag. En av anledningarna till att venetianarna la så mycket möda på att få den enorma skulpturen hem till Venedig är att lejonet är stadens viktigaste symbol. Venedigs skyddshelgon, evangelisten Markus, symboliseras ju av just ett lejon. Efter Johan David Åkerblads upptäckt 1799 har många runlärda försökt tyda inskrifterna. Den senaste och mest utförliga analysen är gjord av runologen Thorgunn Snaedal, som undersökte skrifterna i omgångar mellan 2009 och 2013. Under olika årstider och med solen olika högt på himlen, har hon med ögon, fingertoppar och stort tålamod sökt sig fram över marmorn och kommit längre än någon annan uttolkare. Hennes mycket gedigna rapport är fängslande läsning. Genom att studera ornamentik och vilken typ av runor som använts, går det att dra flera slutsatser. Snaedal konstaterar till exempel i likhet med tidigare uttolkare, att de tre ristningarna är gjorda vid olika tillfällen, av olika personer. Men att det är svenska väringar som ligger bakom, är hon nästan säker på, eftersom bruket att rista runor och resa stenar strängt bara förekom i Sverige på tiohundratalet. Själva texten är skadad, men av kompositionen och ornamentiken går det att utläsa att denne Åsmund var en mycket skicklig runmästare. Textslingan på lejonets vänstra sida lyder enligt Snaedals tolkning och min förenklade bearbetning, så här: Truppens män högg runor efter Horse bonde. Svear ombesörjde detta på lejonet. Han föll innan han kunde uppbära en gäld. Som så ofta ristades runorna alltså till minne av någon, i detta fall Horse. Kanske var han truppens ledare? Kanske ingick han bara i manskapet. Hur som helst dog han innan han hade fått en gäld, det vill säga del i något krigsbyte. Det finns en annan, kortare text på lejonets vänstersida. Det är den som Åkerblad missade. Den är läsbar i sin helhet och lyder: Krigare – eller – unga män ristade runorna. Det vill säga helt vanligt klotter. Den tredje texten finns på lejonets högersida och är närmast oläslig, med undantag av några namn, bland annat Åsmund. Det är troligen han som ligger bakom ristningen. Själva texten är skadad, men av kompositionen och ornamentiken går det att utläsa att denne Åsmund var en mycket skicklig runmästare. I sin rapport är Thorgunn Snaedal full av beundran inför hans gedigna teknik och personliga stil. Att nordbor ristade runor här och där på sina resor är inte så märkligt. Ett annat exempel är runorna som finns på en balustrad i Hagia Sofia i Istanbul. Men hur kom det sig att det blev en grej bland svenska väringar att rista runor just på lejonet i Pireus? Det är troligen flera decennier mellan de olika inskriptionerna. Så hur kunde de som gjorde den andra och tredje ristningen veta att det redan fanns runor på lejonet? Kanske var de färgade, så att de syntes tydligt? Kanske fanns det någon form av rykte och ritual väringar emellan, som gick ut på att den som kommer till Pireus, ristar runor på lejonet – ungefär som att som att kärlekspar fäster hänglås på broar som Pont des Arts i Paris? Marmorlejonet från Pireus ger oss en enastående direktkontakt till historien. Dels genom själva lejonet, som är 2300 år gammalt, det vill säga samtida med Alexander den Store. Dels genom de tusenåriga runorna, och berättelserna och levnadsödena som de ger ledtrådar till: Om den stackars Horse Bonde, som aldrig lyckades få något krigsbyte, och om den skicklige runmästaren Åsmund, vars budskap är höljt i dunkel. Tänk om det finns spegelbilder av dessa berättelser i Sverige? Tänk om det finns en runsten över Horse någonstans, rest av hans familj, som ju ofta skedde till minne av de som inte kom tillbaka från Grekland. Tänk om det finns andra ristningar Åsmund. Det är en förhoppning som Thorgunn Snaedal uttrycker i slutet av sin rapport. Tänk om sådana framtida fynd skulle kunna kasta ljus över det han ristade på marmorlejonet? Tor Billgren, frilansjournalist Historien är inget som ligger fast och konstant i det förflutna utan den avtäcks ständigt mitt framför våra ögon. En upptäckt i Venedig leder till några sysslolösa sjömän på permission i Pireus, som leder oss ner under jorden nånstans i Svealand, där stenarna väntar på att upptäckas. Avannons Tor Billgren stod för dagens essä. På Historiska Museet i Stockholm finns en avgjutning av lejonet, där runorna är färgade så att de syns tydligt. Thorgunn Snaedals [snajdall] rapport ”Runinskrifterna på Pireuslejonet i Venedig” är utgiven av Riksantikvarieämbetet.

2 Okt 201811min

Människan har urgamla fantasier om att övervinna döden. Men har vi ens, undrar författaren Lyra Koli, förstått något av det liv vi så gärna vill förlänga? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången i mars 2018.Det krävs inte mycket petande i det skenbart så absoluta begreppet ”döden” för att det ska falla sönder till en mängd godtyckliga antaganden. Varken medicinskt, juridiskt eller kulturellt råder det globalt konsensus kring exakt när en människa slutar att finnas. Länge ansågs man vara död så snart hjärtat hade upphört att slå. Idag finns det gott om både bärbara och inopererade hjärtstartare som kan återuppväcka oss från hjärtstopp.Den första ”patienten” frystes ner 1967. Ingen har förstås ännu kunnat återuppväckasSedan 1988 räknar vi människor som döda i Sverige först när de centrala hjärnfunktionerna oåterkalleligen har upphört. Den juridiska och medicinska definitionen ”hjärndöd” tillämpas i de flesta västländer, vilket är en viktig förutsättning för att öka organdonationerna. Men i till exempel USA har flera omstridda fall ruckat på begreppet.Ett av dem är tonåriga Jahi McMath som 2013 förklarades hjärndöd efter en operation, men vars kropp fortfarande hålls vid liv av familjen. I en artikel i The New Yorker från tidigare i år beskrivs familjens kamp mot dödförklaringen, som har startat en debatt som belyst osäkerheten och oenigheten kring definitionen. Jahis hjärnstam har betydande skador, men andra delar av hjärnan är strukturellt intakta. En läkare noterar att hjärtrytmen höjs när hon får höra sin mammas röst, och mamman säger att hon vet att Jahi ”finns därinne”.I sammanfattningen av USAs Uniform Determination of Death Act fastslås inledningsvis: ”I en tid av snabba teknologiska förändringar så är det inte ovanligt för teknologin att överskrida medicinska, sociala och juridiska grundantaganden. Ett exempel på detta är den juridiska standarden för att avgöra biologisk död.” Om det idag går att återuppväcka vissa som tidigare skulle ha betraktats som döda, så kanske vår nuvarande dödsdefinition också kan bli förlegad efter nya genombrott?Tron på en sådan framtid har gett upphov till begreppet ”informationsteoretisk död”: när den i hjärnan lagrade information som anses utgöra en person har blivit omöjlig att återställa också med potentiell framtida teknologi. Mot den här definitionen lutar sig de organisationer som praktiserar kryonik, det vill säga bevarar avlidna kroppar i mycket låga temperaturer i väntan på en teknologi som kan göra det möjligt att återuppliva dem. Den första ”patienten” frystes ner 1967. Ingen har förstås ännu kunnat återuppväckas, men fortfarande betalar människor enorma summor för att sänkas ner i flytande kväve efter sin död.om man granskar fiktionerna närmare upptäcker man att drömmen om ett suspenderat liv drivs lika mycket av förvirring och skräck som av begär.Det kan låta som en omöjlig science fiction-dröm, och kryoniken som vetenskap är minst sagt spekulativ. Men idag förvarar vi könsceller och embryon på samma sätt. Gränsen mellan omöjliga drömmar och praktisk verklighet är aldrig lika skarp som de så kallade realisterna vill påskina, vilket har fått Ursula K Le Guin att kalla science fiction-författare för ”realisterna för en större verklighet”. Genom att föreställa sig en framtid där dagens teknologier har avancerat ytterligare kan science fiction skildra en verklighet som redan finns implicit i vår egen, men som kanske än så länge bara är gripbar som en fantasi.Sådana fantasier kan ibland säga oss mer om vår syn på liv och död än vad faktiska återgivningar gör. Mänsklighetens inställning till döden verkar alltid ha varit fylld av trots. Skildringar om att överkomma den har mångtusenåriga rötter – redan i Gilgamesheposet beskrivs en växt som kan ge evigt liv. Mer vetenskapligt inriktade berättelser, det vill säga science fiction, kan sägas ta sin början med den nu 200 år gamla romanen ”Frankenstein” av Mary Shelley. Under det senaste århundradet har kryonik blivit ett vanligt tema. Men om man granskar fiktionerna närmare upptäcker man att drömmen om ett suspenderat liv drivs lika mycket av förvirring och skräck som av begär.Ett av de tidigaste exemplen är H.P. Lovecrafts novell ”Kall luft” från 1920. Där blir berättarjaget granne med den excentriske doktor Muños, enligt egen utsago ”den främste av dödens alla svurna fiender”, som har förlorat alla sina vänner och pengar i experiment för ”viljans triumf över det organiska livet”. Den sjuka doktorn lever instängd i en lägenhet som hålls iskall med hjälp av olika kylaggregat. Berättaren försöker hjälpa honom, men han blir allt sämre. Till sist havererar kylsystemen och den slemmiga förruttnelsen väller fram ur kroppen: doktor Muños har i själva verket varit död hela tiden.Temat med levande död utforskas på ett mer samhälleligt plan i Vladimir Majakovskijs pjäs ”Vägglusen”, också den från 1920, som gör satir i lika hög grad av sin sovjetiska samtid som dess framtidsideal. Huvudpersonen Prisipkin är en småsint, försupen klassresenär. Av en olyckshändelse blir han infrusen i en källare i femtio år. Tillsammans med en vägglus som också råkat bevaras blir han återuppväckt av ett läkarteam i en rationellare framtid, där man av hygieniska skäl har slutat att ta i hand och inte längre minns vad musik, alkohol eller förälskelse är. Precis som vägglusen definieras Prisipkin som en parasit på samhället, och i slutet av pjäsen har de båda ställts ut på zoo.Som i Lovecrafts ”Kall luft” visar Majakovskijs pjäs att det finns något mardrömslikt med den mänskliga viljans envälde. Livet krymper om vi lyckas kontrollera det för mycket, eftersom våra ideal om vad livet ska vara alltid kommer att vara mindre än den förvirrande lervälling som vår dödliga tillvaro är.Kryonik återfinns också i berättelser som rör sig över enorma avstånd i tid och rum, som när nedfrysning blir en förutsättning för rymdresor. Drömmen om att överkomma döden visar sig vara en hyperbol för vår strävan att överskrida varje gräns för den mänskliga erfarenheten. Men verklighetens karaktär är kanske redan mer osäker än vi förstår. I Philip K. Dicks roman "Ubik" från 1969, där avlidna läggs i kylpack och får ett slags halvliv med begränsade möjligheter att kommunicera med omvärlden, verkar tiden implodera. Föråldrade mynt och fordon dyker upp, kaffeautomaten ger gammalt kallt kaffe och alltings former hamnar i upplösning. Varje intryck blir alltmer tvivelaktigt: på vilken sida av döden utspelar sig egentligen berättelsen?I vår tid går det knappt att ställa frågor om liv och död utanför ett högteknologiskt ramverkKomplex kryonikfiktion som "Ubik" visar att inget kan fixera livet. Det ligger något panikslaget bakom våra försök att förlänga det, en panik som framstår som mer omotiverad ju närmare vi försöker granska vad medvetande, tid och erfarenhet faktiskt är. Verklighetens praktiker framstår ofta som mindre nyanserade än fantasins. Kryonikorganisationernas vetenskapligt klingade begrepp ”informationsteoretisk död” försöker reducera en person till en samling data. Jahi McMaths föräldrar vill bevara hennes kropp till varje pris, trots att det lilla spår av medvetande som kanske finns kvar i den har förlorat förmågan till kommunikation för länge sedan.I vår tid går det knappt att ställa frågor om liv och död utanför ett högteknologiskt ramverk. Som författaren Kim Stanley Robinson säger så “lever vi tillsammans i en science-fiction-roman som vi alla samskriver”. Kryonikfiktionens oklara gränser mot samtida medicinska praktiker visar att själva fantasin om ett övervunnet slut kanske är något av det mest karaktäristiska för vårt nu: drömmen om att vi en dag ska kunna befinna oss i den evigt undflyende framtiden. Men i takt med att vår medicinska teknologi blir allt bättre upptäcker vi också i hur hög grad det liv som vi vill bevara är en tänjbar, stridbar, flyktig, motstridig och sist och slutligen outgrundlig fantasi.Lyra Koli, författare

1 Okt 20189min

Kristofer Folkhammar skildrar läsningens attraktionskraft och hur hans skrivande hänger tätt ihop med att komma ut som homosexuell. Det handlar om en cruisingens poetik och förmågan att duga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Älsklingar, jag har läst en massa nu igen. Jag brukar ju stå här, kväll efter kväll i kvällsron, när barnet har somnat och vi plockar fram rester ur kylen och tänder de små lamporna, då, mitt i allt det som är mitt brukar jag ju stå här med min hopplöst sladdriga tunga och beskriva min jakt genom böckerna. Beskriva drömmen om en exakt formulering som ska täcka upp för all ensamhet jag någonsin känt. Beskriva förhoppningen om ett precist uttryck för den kunskap som mina privilegier håller ifrån mig. Beskriva längtan efter en alldeles klar lydelse som kan spegla förnimmelsen av en manskropp under mig. Beskriva känslan av att slippa sig själv. När läsningen drar en ner i något där språket kommunicerar med rytm istället för spänstig insikt. En av er sa nyligen att jag förmodligen skulle vara mindre olycklig, om jag inte förväntade mig att saker ska gå att begripa fullt ut. Ni ler åt mig. Överseende drag över munnarna när ni bläddrar i de hundörade böcker och tidningar jag lagt fram för kvällen. Ler när jag skramlar fram för många muggar och assietter och ber om ursäkt för röran i lägenheten. Ni ler när min mun slafsar bland orden och försöker systematisera det oberäkneliga skum som är litteraturen. Vad det skummet består av ikväll och i vilka porer det kan tänkas tränga ner i denna afton. En av er sa nyligen att jag förmodligen skulle vara mindre olycklig, om jag inte förväntade mig att saker ska gå att begripa fullt ut. Han sa att jag verkar tro att bara jag anstränger mig tillräckligt mycket, så ska relationer, maktförhållanden, konflikter och upplevelser av konst kunna förstås och sorteras upp i prydliga boxar. Lyckas jag inte med det så kan jag för lite. Och har inte läst tillräckligt mycket tillräckligt noggrant. ”Kom igen, farsan, du vet ju att det inte funkar så”, sa han. ”Surfa lite på det du läser”. Han sträckte ut armarna och gungade höfterna som om han balanserade på en våg. Gav mig en puss och satte på kaffe. En annan av er tittade upp från en av böckerna jag lagt fram och sa att om jag kan ha ”tillräckligt bra” som ideal i mitt föräldraskap – ”The good enough parent” – så borde jag kunna förlita mig på att vara både en ”good enough boyfriend” och en ”good enough reader”. Redan de gamla grekerna. Redan medeltidens sodomiter och Karin Boye Läsningen började inte med någon slukande passion. Den började med duktighet. Så möjligt det verkade att foga in sig utan att använda kroppen. Så rimligt det verkade att gömma undan den alltför stora, alltför känslosamma klumpen av senor och bukfett, långt in bland stallgarderobens mest bortglömda halm. Eftermiddag efter eftermiddag i eftermiddagslunken. Det disiga biblioteksljuset över skrifterna och häpnaden från dem. Det lustiga i hur den undanskuffade kroppen väcktes till liv genom böckerna. Genom gryniga reflektioner. Redan de gamla grekerna. Redan medeltidens sodomiter och Karin Boye. Någon hade vänt bort sitt ansikte. Jag smög in i hennes sovrum. Andetagen var tunga i mörkret. Jag viskade: ”Lyssna, mamma, jag tror att jag tillhör en minoritet som är stabil över tid.” Hoppades att hon skulle drömma sig snäll.   Älsklingar, jag brukar ju stå här och proklamera hur det att skriva hänger tätt, tätt ihop med att komma ut som homosexuell, för mig. Båda dessa praktiker framstod som lika anstötligt excentriska att hänge sig åt. Att träda in i dem förutsatte samma typ av högfärdiga självhävdelse. Att föra pennan över pappret, och vilja visa, delta. Att föra handen över era nackar, och vilja blomma, synas. Att förvandla en nedbrytande oro till en skapande sensibilitet – det är den triumfatoriska aspekten av att skriva. Det är cruisingens poetik. En garderob är en fantastisk plats att träna upp sinnena i. Man är skyddad men instängd. Det går inte att se sin kropp, men det trånga utrymmet gör en mycket medveten om dess existens. Vem upptäcker mig? Vad får det för konsekvenser? I mörkret slår hjärtslagen djupt som hos ett urtidsdjur när man lyssnar efter vad som pågår utanför. Cruising, eller att cruisa, syftar på en planlös färd där det inte finns något tydligt mål för resan. Cruising är också gammal bögslang för att ragga. Förklätt till slumpmässiga blickar eller beröringar försöker bögen läsa av vem som skulle kunna vara en potentiell partner. I en lummig park eller i de privata cirklarnas mingliga snår. Samma cruisingteknik använder han då han riskbedömer ett fikarum, en vårdcentral, en gångtunnel. Att få ta detta cruisande, detta planlösa och högspända. Att omfamna det i all sin ängslan och njutning, och gå med allt det till ett tomt papper. Att förvandla en nedbrytande oro till en skapande sensibilitet – det är den triumfatoriska aspekten av att skriva. Det är cruisingens poetik.   Älsklingar, ni gillar när jag skriver om sex. Skildrar bögsex. Jag gör gärna det. Det är omöjligt, och kanske därför så hisnande att med språk försöka fånga in något så undflyende som sexuell upphetsning. Och i ett samhälle, som svämmar över av pornografiskt material, inte bara via nätets blinkande porrhubbar, utan kanske ännu mer via reklamens syntetkroppar, blir de erotiska skildringarna i konsten och litteraturen särskilt angelägna. Som ett komplicerande eller reagerande eller omhändertagande av de likriktade bilder av sex som vi översköljs av. Att skriva erotiskt handlar inte om att försöka chockera. Det kan handla om att framkalla upphetsning, men det erotiska skrivandet slutar inte vid väl återgivna ställningar. Sex i litteraturen är en lekfull ponny med flera tricks. När jag skriver handlar det många gånger om att iscensätta den bara delvis fiktiva idén om åtrån och den sexuella identiteten som den hårda princip som ordnar världen. Som den plats där den mänskliga existensen skiktas. Hur ensam kan åtrån göra oss? Hur hel kan en människa bli av att ligga? Sexskildringen är alltid mer. Spiller över i karaktärernas uppdiktade omständigheter, och dessa omständigheter rycker alltid verkligheten i svansen.  Detta hopplösa ”vi”, inkonsekvent som ett spädbarnshumör. Det är sent. Några av er vill gå hem, fastän jag inte hunnit visa er hälften av mina böcker. Det är så mycket jag vill att ni ska läsa, så mycket mer jag vill att vi ska prata om, för att kunna förstå saker. Sex är en ponny med många akilleshälar. Ta bara er som sitter här ikväll som exempel. Ta den av er som sa att han länge bara kunde föreställa sig att ha sex om han blev våldtagen. Ta den av er som sa att han älskar män, betydligt äldre än han själv, men grips av panik när hans spensliga kropp objektifieras som pojkaktig. Ta den av er som sa att hans HIV-diagnos stressar honom att ligga runt jättemycket, för att bevisa lycka och hälsa. Ta den av er som sa att vita män gillar att bli dominerade av honom för att lätta sin rasistiska skuld. Ta den av er som sa att han är totalt orädd som facklig representant, men inte pallar att vara öppen på jobbet. Ta den av er som sa att han kunde peka ut exakta samband mellan sin anorexi och det självhat som tonårens bögmobbing föste in honom i. Och dessa berättelser, om hur sexskildringen är större än sitt enskilda ligg, handlar ju bara om såna som oss. Såna som oss. Usch. Ni är så trötta på att jag lockar in er här i lägenheten, kväll efter kväll i kvällsron, och tvingar på er mina inklusiva ”vi” och ”oss”, i utbyte mot några kylskåpskalla ostpajer. Detta hopplösa ”vi”, inkonsekvent som ett spädbarnshumör. Jag ska sluta använda mig av det. Eller ska jag bara förlita mig på att min förmåga att berätta om er räcker. Att jag som författare är ”good enough”. Kristofer Folkhammar, författare och kritiker

20 Sep 201810min

Katarina Wikars läser Annie Dillards bok Det skrivande livet och fastnar så för den amerikanska författarens handfasta råd att hon bestämmer sig för att ta henne till mentor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Det enda jag ville när jag var ung var att skriva. Min mamma hade en gammal svart skrivmaskin med rött färgband, en sån där som ser ut som en insekt där tangenterna hade var sitt smäckert ben. På den skrev jag början på pusseldeckare i bästa Agatha Christie-stil med mord i salonger och långa listor på misstänkta. Sen försökte jag mig på mer socialrealistiska ungdomsromaner men jag hade ju inte hunnit uppleva något än så det var ganska svårt. Vad var det Rilke skrev i ”Malte Laurids Brigge”? Man måste ha suttit med döda på kammaren. Och så ett antal andra saker. Först då kanske man kan skriva tio rader som är bra. När man är ung har man känslor men inga erfarenheter, menade Rilke. Till slut kan det desto värre bli så att man har massor med erfarenheter men inga känslor. När jag växte upp fanns det ännu inte några skrivarskolor. Författarskapet var bara något man skulle kämpa med på egen hand. Och ganska snart insåg jag att man förutom rytm och språk och eventuell handling också behövde komma i samklang med ensamheten. Att den var själva förutsättningen för skrivandet. Jag önskade mig fina bläckpennor och linnepressat papper, baxade tunga skrivbord mellan fönster och vägg. Visserligen hade jag läst att Majakovskij plitade ner sina dikter på papperslappar när han var på fest i Moskva men för det krävdes åtminstone mer intressanta fester än de som gick att uppbringa i industristaden där jag gick på gymnasiet men jag skrev en om en kakadua som spräckte en spegel. Hela livet har jag samlat skrivartips, av typen: Raymond Chandler sa att man ska sitta vid skrivbordet fyra timmar om dagen vare sig man kommer på något eller inte, och man får absolut inte göra något annat, och då blir det till slut så tråkigt att man bara måste skriva lite för att inte ledas ihjäl. Jag önskade mig fina bläckpennor och linnepressat papper, baxade tunga skrivbord mellan fönster och vägg. Fanns det ultimata förutsättningar? Ett hotellrum i Berlin? En röd reseskrivmaskin i Paris? Ett skrivbord mot skogen i Hökmossen? En pojkvän jag hade när jag var i tjugofemårsåldern och som faktiskt var författare sa: Du måste vara så ensam så att du kräks och sen bara fortsätta att vara ensam. Jag stirrade med fasa på honom. Men jag kunde ju inte sitta stilla. Kanske skulle jag ha haft en sorts fotboja som band mig vid stolsbenet ett visst antal timmar. Hur hade det gått om jag hade fått den amerikanska författaren Annie Dillards bok "Det skrivande livet" i handen redan då. Hon är så tydlig, så konkret och så kärv. Nu kan jag konstatera att jag aldrig blev någon författare men hennes råd är ändå oumbärliga. Jag låtsas att Annie Dillard är min mentor. Hon säger: Du ska skriva i ett rum stort som en redskapsbod avsedd för gräsklippare och spadar. Tilltalande arbetsplatser ska undvikas. Man ska ha ett rum utan utsikt, så att fantasin kan möta minnet i mörkret. Och sen ska vi göra ett skrivarschema, förstår du, för det, säger Annie, skyddar från kaos och nycker. Det är ett nät för att fånga dagarna. Det är en byggnadsställning på vilken en arbetare kan stå och med båda händerna arbeta med sektioner av tid. Det är en livbåt i vilken du årtionden senare upptäcker att du sitter, fortfarande i livet. "Du måste förstöra texten och börja om. Du kan spara en del av meningarna, som tegelstenar." Och hon fortsätter: Du förstår att en författares liv är så färglöst att det närmast liknar perceptuell isolering. Många författare gör inte mycket annat än att sitta i små rum och erinra sig verkligheten. Hon skrattar lite: Det är förklaringen, säger hon, till att så många böcker beskriver författaren barndom. För du vet, en författarens barndom kan mycket väl ha varit skådeplatsen för hans enda förstahandsupplevelse. Annie Dillard, ja, hon är en glesbygdens Joan Didion och har sedan sjuttiotalet skrivit både fiktion och fakta, memoarer och poesi, och hon har en hemsida där hon ber om att få vara ifred för att få tid att koncentrera sig. Jag visar henne en text jag skrivit på i årtionden och som jag inte kan skiljas ifrån. Dillard ser upp över glasögonkanten och suckar: Tyvärr det är en bärande vägg som måste bort, säger hon. Det kan inte hjälpas. Det finns bara en lösning men så är det. Slå ut den. Ducka. Du måste förstöra texten och börja om. Du kan spara en del av meningarna, som tegelstenar. Den del du måste skjuta i sank är inte bara den mest välskrivna: den är, märkligt nog, också den del som skulle vara själva poängen. Dillard är materialitetens mästarinna. Hör här: Ibland reser sig en del av en bok och går sin väg. Författaren kan inte tvinga den tillbaka. Det vandrar iväg för att dö. Emellanåt delar sig en sjöstjärna, och ingen vet varför. En av tentaklerna vrider sig loss och går sin väg. Och när jag sitter där och petar bland orden och försöker tänka på något abstrakt som Duras sa om skrivandet: ”Att skriva är att försöka få reda på vad man skulle skriva om man skrev” - då kommer Dillard in från redskapsboden. Och säger strängt: När man ska hugga ved ska man sikta på huggkubben. Det lärde jag mig i en dröm. Man siktar på huggkubben, inte på veden, för då klyver man veden istället för att flisa den. Man kan inte utföra det här jobbet väl om man inte behandlar veden som det transparenta medlet för att nå ett mål, och siktar genom den. Sikta på huggkubben. Om du siktar på veden uppnår du ingenting. Sikta förbi veden, sikta genom veden, sikta på huggkubben. När du ska skriva. "En text under arbete blir snabbt förvildad." Ok! säger jag. Idag, säger Dillard, ska det handla om att veva igång sig. För Dillard vet att man nästan gör vad som helst för att slippa börja skriva. Varför inte adoptera ett barn, utforma en läroplan, ta en segeltur? Snarare än att skriva en bok sitt hos den, säger Dillard, som hos en döende vän. Under besökstid ska du stiga in i dess rum med bävan och medkänsla inför textens många sjukdomar. Hålla dess hand och hoppas att den ska bli bättre. För du förstår, säger hon, om du hoppar över ett besök eller två kommer texten att vända sig mot dig. En text under arbete blir snabbt förvildad. Vad ska jag skriva för något då? frågar jag som fortfarande inte vet om jag vare sig har nog med känslor eller erfarenheter för att skriva tio rader som är bra. Thoreau, säger Dillard. Han satt också ensam i en stuga. Vet du vad han sa: Känn ditt eget ben. Gnag på det, begrav det, gräv upp det och gnag vidare på det. Heter det inte autofiktion numera, säger jag men Dillard är redan igång med fler exempel: Nyligen upptäckte forskare, säger hon, att poeten Walt Whitman sällan lämnade sitt rum. Jaha, säger jag. Tycker du om meningar? frågar Annie Dillard. Jo, svarar jag. Bra, säger hon. Du vet, det är svårt att skriva meningar oavsett ämne. Det är inte lättare att skriva meningar i ett recept än meningar i Moby Dick. Så man kan lika gärna skriva Moby Dick. Ok. Jag kanske bara ska sätta mig ner då. Och börja gnaga på benet? frågar jag. "Och sikta på huggkubben, inte på veden." Nu är Annie Dillard på väg ut genom den imaginära dörren. För hon vet att jag måste träna på att vara ensam. Bara ett enda råd till: En av de få saker jag vet om skrivandet är detta, säger hon, använd allt, skjut det, spela det, förlora det, allt, genast, varje gång. Samla inte på dig något som verkar bra att ha till en senare del av boken eller till en annan bok: Ge det nu. Allt på en gång då, säger jag. Just så, i en enda ström, säger Dillard. Och sikta på huggkubben, inte på veden. Katarina Wikars Det skrivande livet - Annie Dillard i översättning av Niclas Nilsson (Ellerströms 2018) Original: The Writing Life, 1989.

19 Sep 201810min

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år?” I Erik Beckmans ”Fågeln som pianist” ringer någon med ett erbjudande: ”Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det”. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: ”Du är ju författare, det står i telefonkatalogen.” Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag – oavsett hur texten är skriven – kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: ”jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv” svarar personen: ”Jag? Vad fan ska vi då ha författare till?” En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo ”Spådomen” och ”Doften av en man” är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar ”Spådomen” för en berättelse om flickan ”som en gång var hon.” Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i ”Doften av en man: ”Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det.” Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I ”Jag kommer ihåg” radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: ”Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt.” Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne – för att kunna kallas ”biografiskt” – innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: ”Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal” utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för ”läsarminnen”, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? ”Jag har, så att säga förlorat mig själv”, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten – eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i ”Spådomen” i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna – ett jags sökande efter kärlek – samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: ”Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. […] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits.” Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ”ingen annan haft det”, som det heter i ”Fågeln som pianist”. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt – själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

18 Sep 20189min