Att flyga med en vinge – rumänska för nybörjare

Författaren Henrik Nilsson håller på att lära sig ett nytt språk. Här berättar han om glädjen och vedermödorna, och om författarna som sig motiverar ansträngningen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag försöker lära mig ett nytt språk. Jag böjer verb, slår i ordböcker och skriver gloslistor. Föremålen, färgerna och dofterna – allt får ytterligare ett namn, ytterligare en dimension. Ännu en personlighet läggs till mina andra personligheter. Det är ett svårt men levande tillstånd, då allt måste fogas samman till begripliga strukturer på nytt. Därför rör jag mig ostadigt som ett litet barn, försöker resa mig, ta några stapplande steg på egen hand. Jag förtvivlar, kör fast, kommer loss – och går vidare.

Med spanskan och portugisiskan i ryggen vill jag lära mig ett tredje romanskt språk. Men nu ett mindre och globalt sett inte lika känt. Många vet inte ens att det har latinska rötter. I flera år har jag successivt närmat mig rumänskan. Jag har ibland introducerat rumänsk litteratur i Sverige, arbetat med antologier, deltagit i översättningsprojekt. Men nu har det alltså blivit dags att på allvar skrida till verket. Jag vill kunna samtala med folk på spårvagnen, se Cristi Puius långsamma och hypnotiska filmer utan att behöva snegla på översättningen, följa nyhetsrapporteringen om de senaste gatuprotesterna. Jag vill kunna läsa poeten Mihai Eminescus ömsinta hyllningar till lindträden i öster; han som på 1800-talet starkt bidrog till ett fixera rumänskan som litterärt språk.

Så fort man tar till orda blandas alltså öst och väst på tungan. Till och med de grundläggande orden för ja och nej – ”da” och ”nu” – präglas av denna splittring

Allting kulminerar i några veckors resor i Rumänien. Vi promenerar i resterna av de kvarter som under den intellektuellt vitala mellankrigstiden gav Bukarest smeknamnet ”Österns Paris”. Vi plockar kantareller på Karpaternas sluttningar och dricker hembränd, blåbärskryddad palinca i det nordliga landskapet Maramureş. I Transsylvanien äter vi grillad ”mici” – småttingar – och jag påminns om att grillkulturen i dessa trakter är lika viktig som i Argentina eller Uruguay. Och medan vi rör oss genom städerna och landskapen försöker jag förstå reklamskyltarnas ordlekar, jag bokstaverar mig igenom tidningsartiklar och tjuvlyssnar på pensionärernas samtal i parkerna. Till slut bågnar anteckningsboken av substantiv och adjektiv, av ordspråk och dialektala uttryck.

Rumänskan är ett östromanskt språk i en del av Europa där slaviska grannar annars dominerar. Det latinska inflytandet går ända tillbaka till det första århundradet efter Kristus, då den romerska provinsen Dacia grundlades här. Rumänskan beskrivs därför ibland som en lingvistisk ö – men det är i så fall en ö som ständigt utsatts för påverkan från omvärlden. Genom historien har spänningen mellan öst och väst antagit språkideologiska dimensioner som haft både politisk och religiös bakgrund. Rumänskan har tidigare skrivits med kyrillisk skrift, men med latinskt alfabet definitivt sedan mitten av 1800-talet – förutom i Moldavien där skiftet skedde först efter kommunismens fall. Stavningsreformer och lånord har speglat faser då man antingen vänt sig mot Rom och Paris, eller som under delar av 1900-talet mot Sovjetunionen.

Så fort man tar till orda blandas alltså öst och väst på tungan. Till och med de grundläggande orden för ja och nej – ”da” och ”nu” – präglas av denna splittring; det ena har slaviska rötter och det andra latinska. Att lära sig rumänska blir därför som att betrakta en välbekant plats genom en förvrängd optik; ja som att försöka urskilja ett landskap genom en immig och regnig glasruta. Men om jag spänner blicken framträder efter ett tag mycket som jag känner igen – fast med lite andra konturer. En fras som ekar av äldre latin, eller klingar av något avlägset franskt eller italienskt. Ett ord som slungar mig ända bort till Lissabon eller Mexico City i tankarna. Men så finns det sådant som jag inte alls känner igen. Främmande vindpustar från öst som drar genom språket. Som när vi äter ”zmeură” – hallon – eller stannar till vid en ”izvor” – en naturlig källa för att fylla på plastflaskorna med svavelrikt vatten.

Under resans gång känner jag ibland den där stillsamma glädjen över att göra framsteg i det främmande språket, stunderna då blicken klarnar bland orden och meningarna. Jag kommer då att tänka på min rumänske favoritförfattare Max Blecher. På samma sätt som jag har träffat människor som velat lära sig portugisiska bara för att kunna läsa poeten Fernando Pessoa i original – eller ryska för att kunna läsa Dostojevskij – skulle jag själv kunna lära mig rumänska bara för att kunna läsa de fåtal böcker som Blecher hann skriva innan han dog i skelettuberkulos, bara tjugoåtta år gammal. Hans mest kända roman ”Händelser ur den omedelbara overkligheten” från 1936 utspelar sig i en småstad. Berättaren är en ung man med förhöjd känslighet inför omvärlden. Han söker sig gärna till bortglömda platser i staden – övergivna källare, skräpiga ödetomter och stängda varietélokaler.

Vid ett tillfälle hamnar han i en obebodd våning, full av underliga tavlor och bilder. Några av dem tycks vara täckta av sprucken, blekgrå färg. Men när han en dag betraktar dessa bilder närmare förstår han att det inte alls rör sig om färgfragment, utan om pyttesmå bokstäver som bara kan urskiljas med förstoringsglas. När han till slut kan läsa berättelserna som där står skrivna liknar han upptäckten vid ”gardiner man inte ser in igenom förrän ljuset plötsligt tänds inne i rummet och man skönjer djupet”. En liknande känsla av att oväntat kunna urskilja vad som finns i ett rum bakom gardiner, kan infinna sig när man efter ett hårt arbete gör ett genombrott med ett främmande språk.

Att förlika sig med alltings inneboende ofullkomlighet, också ens egen. Att veta att man aldrig kommer ända fram.

Men språkinlärning är också att förlika sig med de gråa dagarna över grammatikböcker och ordlistor. Dagar då det mesta bara tycks obegripligt och förvirrande. Dagar som för tankarna till någon pjäs skriven av den rumänskfödde dramatikern Eugène Ionesco. Till exempel ”Den skalliga primadonnan” där ett gift engelskt par samtalar med varandra efter att ha ätit middag. Ganska snart börjar personerna motsäga sig själva, rabbla underliga ordspråk och komma med kommentarer som strider mot all logik. Efter hand skruvas absurditeten upp tills alla regler och all begriplighet kollapsar. Ja, att lära sig ett främmande språk är ibland som att befinna sig mitt i en pjäs av Ionesco i väntan på att ridån ska glida upp och allt ska återvända till det normala.

En samtida rumänsk författare, Mircea Cărtărescu, skriver på ett ställe i sin romantrilogi ”Orbitór”, att vi alltid befinner oss mellan det förflutna och framtiden – ”som en maskformig fjärilskropp mellan två fjärilsvingar”. Men hur, frågar sig romanens berättare, ska vi kunna flyga med bara en vinge?

Kanske är det så det är att lära sig ett främmande språk, bortom ansträngningarna och arbetet, bortom resorna, samtalen och läsningarna. Att lära sig flyga med en vinge, snett och klumpigt – närmare marken än himlen. Att förlika sig med alltings inneboende ofullkomlighet, också ens egen. Att veta att man aldrig kommer ända fram. Att ta till orda utan att riktigt ha täckning för det, utan att någonsin bli kvitt sin brytning. Men att ändå forma läpparna till ett ord, och sedan till ännu ett – och så plötsligt känna hur allting har satts i underbar rörelse.

Henrik Nilsson, författare och essäist