Läsning 2: Den läsande kvinnan är aldrig neutral

I vår serie om läsning tittar Linda Fagerström närmare på ett vanligt motiv: Den läsande kvinnan. Och det visar sig att hon representera allt från dygdighet till lössläppthet och historiens rörelser.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den som går genom salarna i ett konstmuseum, blir snart varse att ett motiv återkommer oavsett sekel, stil eller period: läsande kvinnor. En medeltida Jungfru Maria, sidenklädda renässanskvinnor, holländska 1600-talsdamer och 1800-talsflickor i salonger – alla håller de en bok i handen.

Varför har bilden av en läsande kvinna haft en sådan särställning? Hur kommer det sig att motivet lockat konstnärer och betraktare under så många år?

Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund

Det viktigaste svenska exemplet är Eva Bonniers porträtt av Brita Maria Banck. Hon, som oftast kallades Mussa, var husföreståndarinna hos familjen Bonnier i Stockholm i slutet av 1800-talet. I porträttet möter vi henne i sina arbetskläder: svart klänning och vitt förkläde, då hon tillåtit sig en kort rast från dagens göromål för att sitta ned och kasta ett öga eller två i dagstidningen. För ett ögonblick har hon höjt blicken mot oss och markerar med pekfingret vilken tidningsspalt hon just läste.

Tålmodigt iakttar hon oss över kanten på ett par metallbågade glasögon, avbruten i läsandet och, verkar det som, måttligt road av att sitta modell för någon målning. Den här läsande kvinnan är något helt annat än konsthistoriens alla rekorderligt läsande sagoprinsessor och moderna borgerliga flickor, som raka i ryggen lydigt håller diktböcker under näsan.

Porträttet målades 1890 av dottern i huset, Eva Bonnier, som just kommit hem efter sex års konstnärsliv i Paris. Där hade hon lärt sig, att konstens motiv finns i vardagen. De gamla bataljmålningarna fick lämna plats åt de unga konstnärernas ögonblicksbilder av morgonsolens blänk i fuktigt gräs, en mor som kärleksfullt flätar dotterns hår eller himlen speglad i en parisisk vattenpöl – allt var möjligt i en modern värld, där inget var så obetydligt att det inte kunde avbildas. Inte ens en hushållerska.

I Eva Bonniers porträtt ser Mussa mot oss med integritet, utan att verka det minsta smickrad av uppmärksamheten. Som ville hon säga ”Åh Eva, är du inte klar snart – jag vill läsa min tidning!” För Eva Bonnier blev porträttet ett sätt att ladda det konsthistoriska motivet ”läsande kvinna” med den moderna tidens grepp: att rikta blicken mot tjänstefolk och vardag, att krydda med tidstypisk modern sysselsättning – att läsa dagstidningen. Här finns också en tydlig politisk dimension, för kanske är detta också konsthistoriens första porträtt av en läsande arbetarklasskvinna.

Om man inte räknar jungfru Maria, förstås. Såvitt vi vet, var Jesu mor inte högutbildad men har ändå ofta skildrats läsande. Och med tanke på att ingen av konsthistoriens hundratusentals Mariabilder är några dokumentära ögonvittnesskildringar, utan framfantiserade flera sekler efter hennes död – måste bilderna av en läsande Maria varit avsiktligt iscensatta. Varför blev hon en läsande kvinna?

Professorn emerita i litteraturvetenskap, Lena Kåreland, funderar över frågan i ”Förbjuden frukt – Litterärt, franskt och kvinnligt” från 2018. Hon pekar på viljan att framställa jungfrun som andligt lärd, eftersom böcker symboliserar klokhet och kunskap.

För en nutida betraktare kan det nog vara så. Men i en målning som exempelvis Simone Martinis Bebådelse från början av 1300-talet, där Maria under en läsestund avbrutits av ärkeängeln Gabriel som berättar om hennes kommande graviditet, har boken en annan betydelse. Under 1300-talet var religiösa bilder fortfarande ganska schematiskt upplagda efter kyrkans krav – eftersom det ju i 98 procent av fallen var till kloster, kapell och katedraler som beställde och betalade för konst, styrde religiösa regler också innehållet. Konstmarknaden var köparnas och konstnärerna hade att rätta sig efter deras önskemål. Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund – från 1800-talet, då Eva Bonnier ju mötte den i Paris.

Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av – ja, rent av ett viljelöst offer inför – böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi

För en 1300-talsbetraktare var därför boken konstnären placerat i Marias händer snarare en elegant hänvisning till att de profetior om en jungfrufödd frälsare som Gamla testamentet berättar om, nu besannas genom henne. Att hon är den som de gamla skrifterna talar om. Simone Martini puffar betraktaren i sidan och liksom viskar ”Du minns väl ’Ty så var det var skrivet’ och allt det där? Nu händer det!”

Simone Martinis Maria berättar också om dåtidens höviska ideal: en prinsessa, som kyskt och dygdigt sitter inomhus och läser i en bönbok – ett dötrist liv förmodligen, men ett sätt att med 1300-talets bildkoder understryka madonnans förfinade karaktär, trots att den verkliga tjejen Maria av allt att döma var en analfabet som levde ett både enkelt och torftigt liv. Faktum är, att en berättelse från 100-talet beskriver hur ängeln kom till Maria vid en brunn, dit hon gått för att hämta vatten – förmodligen ett mer sannolikt scenario än mötet i Simone Martinis gyllene läsesal.

Motivet läsande kvinna har alltså använts för helt skiftande syften genom historien. Föreställningen om boken som symboliskt laddad kunskap, som Lena Kåreland resonerar om, fungerar bättre i senare tiders läsande kvinnor i konsten. I den franska konstnären Pierre-Antoine Baudouins bild från 1760, där en läsande dam med rosiga kinder och drömmande blick knäppt upp korsetten, kan vi till exempel se dåtidens farhågor om att böcker med upphetsande kärleksbeskrivningar kunde leda kvinnor i samma syndafall som den bibliska Eva först utlöste med sitt obekymrade bett i den förbjudna kunskapens frukt – den som ju Kårelands boktitel också alluderar på.

Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av – ja, rent av ett viljelöst offer inför – böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi. En praktiskt dubbeltydig bild, således, för den man som ville bevisa kvinnors oförmåga att kyligt och vetenskapligt förhålla sig till litteraturens förföriska kraft – men i hemlighet förstås njöt av den spännande scenen.

Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet?

När skönlitteraturen under 1800-talet, tack vare förbättrad tryckteknik och distribution, blev ett massmedium gick flodvågen inte längre att stoppa. De borgerliga kvinnor – för arbetarkvinnor kunde knappast läsa på den nivån – som dittills hållits utanför de många sociala och offentliga sammanhang som var männens självklara domäner, kunde nu tack vare läsandet förstå hur andra människor upplevde kärlek, sorg, äventyr, yrkesliv, relationer och politik – kort sagt livet.

Då allt fler arbetarkvinnor lärde sig läsa, blev världen också deras att erövra genom läsande. Som Mussa gjorde, när hon satt vid tidningen en morgon i Stockholm 1890. Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet? Eller att Yngsjömörderskan Anna Månsdotter, den sista kvinnan i Sverige som avrättades, hade halshuggits i Kristianstad? Eller läste hon om Wounded Knee-massakern, då amerikanska trupper mördade ursprungsbefolkningen i South Dakota?

Den läsande kvinnan har genom konsthistorien fungerat som ett standardmotiv, möjligt att ladda med sin tids föreställningar om vad litteratur och läsande representerar: ibland dygdighet, senare rentav lössläppthet och, som hos Eva Bonnier: en skildring av ett klassamhälle på väg mot omvälvning, en modern vardag dit all världens berättelser når och lägger grunden för en ökad medvetenhet om samhället, en fördjupad förståelse av oss själva, historien och tillvaron.

Linda Fagerström, docent i konstvetenskap och kritiker