Bokförvandlingar 3: Biblioteksboken har övat oss i gemensamt ägande

I en samtid som tror att lösningen på alla problem är att träna och äta rätt, ses överviktiga lätt som ett samhällsproblem. Men hunger har ofta inte alls med mat att göra, konstaterar Annina Rabe. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Just nu är jag mitt uppe i ett garderobsrensningsprojekt. Det tar ganska lång tid, inte bara för att jag inte gjort det på länge och skåpen därför bågnar av diverse tröjor och klänningar jag inte längre använder. Utan för att det är ganska plågsamt. Plaggen väcker minne till liv, minnen från en tid när jag var en annan person. Den personen som var smal. Den som kunde ha vackra kläder eller för den delen vilka kläder som helst, för hon såg ändå okej ut i allt.  En person som ter sig som mer och mer avlägsen från den som jag är idag. Jag tänker att den personen måste ha levt ett bekymmerslöst liv. Ett liv utan kroppshat och dåligt samvete, utan att vara en anomali i omvärldens kritiska ögon. Sedan minns jag, att så var det ju inte alls. Den smala personen mådde tvärtom dåligt för jämnan, och detta trots att hon levde upp till alla samtidens krav på slankhet och åtminstone relativ skönhet. Inte hade jag vett att uppskatta det inte. Den icke-smala personen – jag - är faktiskt generellt gladare och mer harmonisk, om än inte helt nöjd med sitt utseende. Mer eller mindre omedvetet märker jag att jag delar in mitt liv i före och efter den där hösten när jag plötsligt skenade i vikt och blev den jag är idag. Nej, jag är inte sjukligt överviktig. Jag skulle förmodligen inte kvala in till Biggest Loser eller få en gastric bypass om jag önskade det. Men jag väger definitivt mer än vad man bör göra när man är lika lång som jag. Så har det varit de senaste tio-femton åren, och trots flera försök har jag inte lyckats gå ner de där envisa kilona. Medelåldern gör det inte lättare; inte heller att ha ett stillasittande yrke och därtill mat och vin som intresse. Och mitt problem är knappast ovanligt. Om det nu ens är ett problem. För vem är det egentligen som har bestämt att det är ett problem med övervikt? Man stör liksom hela samhällsordningen om man väger för mycket. Man blir den där felande länken. Men om vi nu ändå skulle säga att det är ett problem så skulle det väl i så fall vara mitt eget, och ingen annans? Ändå känner jag mig ständigt utsatt för omvärldens kritiskt granskande blickar – ibland även kommentarer. Vissa dagar känns det som om jag med min lilla övervikt är ett samhällsproblem. Ett välfärdsproblem. I vår gravt kroppsfixerade tid där det entydiga svaret på nästintill varenda fråga är att ”träna och äta rätt” – vad nu ”rätt” kost är just den här säsongen, undvik socker, kolhydrater, fett, eller vänta nu, fett får man väl äta eller var det förra veckan? I en sådan tid finns ingen ursäkt för att vara ett fetto. Lösningen framstår som enkel: det är bara att skärpa sig! Man stör liksom hela samhällsordningen om man väger för mycket. Man blir den där felande länken. Det räcker alltså inte med ens egna känslor av otillräcklighet– man ska dessutom bära samtidens besvikelse på sina axlar. Och i vår tids stora hyckleri ingår dessutom att alla tränings- och kosttrender saluförs som något som ska få oss att rent allmänt ”må bättre”, när det i själva verket nästan uteslutande handlar om att bli smal. Det indirekta budskapet blir: hur ska man kunna må bra om man inte är smal? Om jag, med en förhållandevis ringa övervikt, ofta umgås med alla dessa destruktiva tankar, känner att mitt värde som människa sitter i hur många kilo jag väger – hur skall det då inte vara för dem som enligt alla måttstockar verkligen är feta? Den amerikanska författaren Roxane Gay vet. Större delen av sitt liv har hon varit gravt överviktig, som mest med en vikt på över 250 kilo. I den självbiografiska boken ”Hunger – a memoir of my body” berättar hon om ett liv med en kropp som är allas angelägenhet och allmänt byte för allehanda fördomar. På den feta kroppen är det fritt för var och en att projicera sitt eget narrativ. Fetma, precis som hudfärg, är något som inte går att dölja hur mycket du än försöker. Och som tjock, svart, queer och kvinna hamnar Roxane Gay längst ner på statusskalan i nästan vartenda sammanhang. Främmande människor i matvaruaffärer känner sig nödgade att diskret plocka ut varor ur hennes kundvagn Hon utvecklar diverse strategier för att, som hon skriver, överleva i en värld som har mycket lite tålamod eller medlidande för en kropp som hennes. En metod är att vara rolig; att förekomma omvärldens eventuella hånfulla skratt genom att dra fokus till sin övervikt. Hon beskriver hur en gravt överviktig kropp blir allas rättighet att kommentera; inte bara bland familj och vänner. Hur hon ständigt får lyssna på utläggningar om det farliga i att väga så mycket som hon gör. Som om, skriver Gay, ”jag inte bara var fet utan också fruktansvärt korkad”. Dessa råd är utdelade ”i all välmening”, från människor som anser sig bara tänka på hennes bästa. Främmande människor i matvaruaffärer känner sig nödgade att diskret plocka ut varor ur hennes kundvagn och byta ut dem mot något nyttigare. ”I all välmening.” Hon dissekerar hyckleriet och cynismen kring realityshower som "Biggest Loser" och det överdrivna medieintresset för framför allt kvinnliga kändisars vikt. Allt pekar på samma sak: det är den smala kroppen som är normen, allt annat är en avvikelse. Det är ju inte någon okänd slutsats och hennes tankar kring det är kanske inte så nya, men sällan har det beskrivits så hjärtskärande som här. Allt landar till sist i hungern, den som gett boken sitt namn. Hungern som är både fysisk och psykisk och egentligen handlar om helt andra saker än mat. Allting som har med våra kroppars utseende att göra är komplicerat Att vara en fet kvinna är en paradoxal kombination av att vara osynlig och på samma gång ta alldeles för mycket plats. Roxane Gay beskriver hur hon en gång började äta för mycket för att bokstavligen bygga ett pansar kring sin egen kropp. Som 12-åring blir hon brutalt gruppvåldtagen av en klasskamrat och hans kompisar. En klasskamrat hon dessutom är kär i. Hon känner kraftiga skamkänslor och berättar inte för någon om det inträffade. Hon fortsätter till och med att träffa killen som iscensatte våldtäkten ett bra tag efter det inträffade. Skammen leder till att hon börjar äta. Fetman blir en slags rustning, som gör henne obegärlig och skyddar henne mot att utsättas för våldtäkt igen. Varje gång hon börjar banta och träna bort fettet slutar hon tvärt just när det börjar ge resultat. En smalare kropp gör henne mer ömtålig, både bokstavligt och bildligt. Samtidigt är det ju just fetman som gör henne extra sårbar och till ett villebråd för omgivningens hån och missriktade välvilja. Låter det motsägelsefullt? Ja, det är det också. För är det något som Roxane Gays bok visar med plågsam tydlighet så är det är att detta med kroppen inte är enkelt. Det är inte ”bara att ta sig samman”, sluta äta kolhydrater och gå till gymmet.  Allting som har med våra kroppars utseende att göra är komplicerat, inkonsekvent och ofta förenat med en grundångest vi inte alltid är beredda att konfrontera. Och detta i en hurtig samtid som inte basunerar ut något annat budskap än att det är enkelt, bara man tar sig samman. Det finns ingen ursäkt för att vara ett fetto. Annina Rabe, litteraturkritiker   Litteratur Roxane Gay: Hunger – a memoir of my body. Harper, 2017.

18 Jan 20188min

Länder uppstår och försvinner. Men även efteråt kan man ibland förnimma deras närvaro. Per J Andersson reser till ingenstansländer och får en vision av en kosmopolitisk framtid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En gång besökte jag ett land som inte längre fanns. Ärligt talat var jag osäker på om det någonsin funnits. Men när jag läste på visade det sig att landet visst hade existerat. Många kungar och drottningar hade man haft. Och en ståtlig borg och ett magnifikt palats stod kvar och påminde om den forna prakten och lockade turister från när och fjärran. Poff, så fanns inte längre landet. Jag ville veta mer om landet som en gång tagit upp skatt, haft en regering, en liten armé och tryckt egna frimärken, så jag knackade på hemma hos maharaja Swaroop Singh, bror till den sista regerande kungen av kungadömet Marwar i den indiska Tharöknen. Kungabrodern tog emot i jaktsalongen i sitt palats full av kunglig glans. Det var en bisarr syn. Där satt han i sin orientaliska kostym i ett rum dekorerat med ett bord gjort av ett elefantöra som balanserade på en snabel, ett pennställ tillverkat av en buffelhov, elefantbetar på väggen förstås, och i ett hörn ett uppstoppat lejon stelnad i en rytande pose. Det kändes verkligen som om jag klivit in en försvunnen värld. Det var lite oklart exakt hur länge landet existerat eftersom afghaner, perser, moguler och britter flera gånger knackat på porten till borgen och krävt att få överhöghet. Men själva hävdade man att man funnits sedan 1212 och ända fram till 1947, då de brittiska kolonialherrarna till slut gav sig av, och Marwar tvingades bli en del av det självständiga Indien. Poff, så fanns inte längre landet. Men tack vare att invånarna fick behålla sitt lokala språk och sin särpräglade identitet känner de sig än idag som både som marwarier och indier. Det ena utesluter inte det andra. Bara de senaste 200 åren har det funnits minst tre gånger så många länder på jorden. Besöket i den del av Indien som en gång utgjorde landet Marwar gjorde att jag började fundera på hur många länder det egentligen finns på jorden? Räknar vi antalet medlemmar i FN blir ju svaret 193 länder. Tar man dessutom med Taiwan och Vatikanstaten, som också är självständiga stater men inte är med i FN, då blir det 195. Och gör vi en lista som också innehåller stater med begränsad självständighet och som inte kontrollerar sitt territorium kan man argumentera för att det finns hela 246 länder. Men det är ett ständigt föränderligt antal. Marwar är ju inte ensamt om att ha upphört att existera. Bara de senaste 200 åren har det funnits minst tre gånger så många länder på jorden. Bjørn Berge heter en dansk arkitekt, resenär och frimärkssamlare som gav sig sjutton på att skaffa sig ett frimärke från vartenda ett av de 1 000 länder som utfärdat ett. Resultatet blev inte bara ett imponerande frimärksalbum, utan också boken Nowwherelands, som är en atlas över försvunna nationer. Flera av de 50 länder han berättar om känner jag igen, som Danska Västindien och Bägge Sicilierna, medan många låter som namn från sagans värld. Som Obock som i slutet av 1800-talet var ett självständigt land på Afrikas horn, och Östra Rumelien, som idag är en del av Bulgarien men runt förra sekelskiftet fick uppleva tre decennier av självstyre. Bjørn Berges rumeliska frimärke innehåller i kosmopolitisk anda såväl arabisk, grekisk och bulgarisk som fransk text och är poststämplat i huvudstaden som hette Filippopolis, en av Europas äldsta metropoler. Så läser jag att stan idag heter Plovdiv och är Bulgariens näst största stad. Och då inser jag att jag helt ovetande besökt även det här före detta landet, eftersom jag ifjol gjorde ett kort stopp i staden i samband med en tågresa till Istanbul. Marken gungar till under mina fötter när jag inser att jag har färdats genom ännu ett ingenstansland. i vår historia göms inga bortglömda små 1800-talskungadömen. Det är som om en parallell värld framträder när jag bläddrar i atlasen över försvunna länder. Labuan, Boyaca, Sedang, Perak, Allenstein, Södra Kasai, Övre Yafa … Pratar vi om samma planet? Inget av de här länderna nämndes på skolans geografi- och historielektioner. Jag tänker att jag som svensk nog är extra omedveten om alla dessa kortlivade lilleputtländer runt om i världen, van som jag är med en relativt stabil och enhetlig nationell historia. Visst, Finland och Norge har tillhört Sverige – och några av våra sydliga landskap har varit danska, men i vår historia göms inga bortglömda små 1800-talskungadömen. I kontinental-Europa ser det ju annorlunda ut med olika furstendömen som ibland bytt nationell tillhörighet både en och två gånger innan de så småningom uppgick i Tyskland, Italien eller något av länderna i sydöstra Europa som bildades efter första världskriget när de Habsburgska och Osmanska rikena föll samman. Atlasen över försvunna länder får mig att tänka på alltings förgänglighet. Världskartan är inte statisk. Nationella identiteter konstrueras och tynar bort. Vilka av dagens nationer kommer någon gång i framtiden att ha försvunnits och glömts bort? Och vilka regioner kommer då att ha brutit sig ur sina moderländer och förklarat sig självständiga? Skottland, Katalonien och irakiska Kurdistan är ju redan på väg, även om deras frigörelseprocesser nyligen har hindrats. Abchazien, Nagorno-Karabach, Nordcypern, Somaliland, Sydossetien och Transnistrien har kommit lite längre, men inte nått ända fram. fler småländer kanske skulle vara bra för världsfreden. Frågan är förstås om det är önskvärt att de lyckas. Nationerna de bryter sig loss från tycker nästan aldrig det, men var landar man i för slutsats om man har ett mer globalt utilitaristiskt perspektiv? Ryggmärgsreflexen säger att fler länder skulle göra världen till en osäkrare plats, eftersom det betyder fler nationella viljor och därmed fler möjliga konfliktytor. Men eftertanken säger mig att de pågående väpnade konflikterna i världen idag inte utkämpas mellan länder, som tidigare i historien, utan praktiskt taget uteslutande inuti i länderna och ofta handlar om etniska och religiösa grupper som slåss för att bli fria från den regim som de mot sin vilja tvingats underordna sig. Som i Syrien, Irak, Afghanistan, Nigeria och Ukraina. Så fler småländer kanske skulle vara bra för världsfreden. Filosofen och lingvisten Julia Kristeva menar att glorifieringen av den nationella identiteten står i vägen för erkännandet av andra former av identitetsskapande. Vi är så fast i nationalismen att vi ser andra gemenskaper som skrämmande och tycker att det är en självklarhet att det är skillnad på folk innanför och folk utanför gränsen. Så fast att vi tycker att det är snudd på en naturlag att det ska finnas människor som inte har samma rättigheter som vi själva. Man skulle kunna säga att världen är på väg åt två olika håll samtidigt. En som sluter sig och en som öppnar sig. Efter andra världskriget har vi, å andra sidan, för första gången någonsin upplevt en ”emotionernas globalisering”, som den tyske sociologen Ulrich Beck uttryckt det. Vad han syftade på var vår tids protester mot avlägsna krig och engagemang för flyktingar från främmande trakter. Tidigare i historien har vi inte brytt oss lika mycket om händelser långt bort. Det är inget tvivel om saken, enligt den tyske sociologen: den kosmopolitiska tanken har växt sig starkare. Men så har vi britternas Brexit, Trumps protektionism, Erdogans Turkiet och Europas alla högerpopulistiska partier. Man skulle kunna säga att världen är på väg åt två olika håll samtidigt. En som sluter sig och en som öppnar sig. När jag bläddrar i boken om ingenstansländerna får jag en vision som kanske kan accepteras i de politiska läger som idag befinner sig på kollisionskurs med varandra. Låt alla världens regioner få blomstra. Plocka upp de vackra idéerna om från kalla krigets slut i början av 90-talet och EU:s utvidgning i början av 00-talet. De idéer som handlade om en på samma gång mer global och mer regional värld. Låt fler folk få mer lokalt självbestämmande, rätt att tala sitt språk och skriva sin egen historia. Men se samtidigt till att finns internationella gemenskaper, som helst är starkare och effektivare än både FN och EU och därför klarar av att hålla chauvinismen och etnocentrismen stången. Hellre tusen nästan självständiga regioner som tyglas av överstatliga gemenskaper än 195 nationalistiska länder med obegränsat självbestämmande som trycker ner minoriteter, rustar sig till tänderna och ängsligt sneglar på varandra. Det låter kanske som en utopi, men samtidigt tror jag att det är den enda möjlighet som finns för kosmopolitismen att träda ut ur sitt filosofiska luftslott. Per J Andersson Litteraturtips Nowherelands – An Atlas of Vanished Countries 1840–1975 av Bjørn Berge, Thames & Hudson 2017. Mikronationer – på besök i hemmagjorda länder av Johan Joelsson & Jonatan Jacobson, Gidlunds förlag, 2017. Den kosmopolitiska blicken eller: Krig är fred av Ulrich Beck, Daidalos 2005. Nations Without Nationalism av Julia Kristeva, Columbia University Press, 1993.

16 Jan 201811min

Ett liv utan män innebär tid att blicka inåt. Författaren Tone Schunnesson vill trots motstridiga känslor slå ett slag för avhållsamheten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Att inte ha sex har aldrig förknippats med frivillighet i mina kretsar. När vi inte ligger beror det på slump eller otur, att man hamnat i en deppig funk som man måste ta sig ur. En kompis sa för många år sedan att det farliga med att avstå från sex är att ju längre tid som går ju svårare blir det, eftersom varje månad utan ligg förvandlas till en liten arg tomte som följer efter och förstör ditt game. Tre månader, tre tomtar. Sex månader, sex tomtar! Jag gissar att rädslan att vara utan sex inte har att göra med att det alltid är så otroligt lustfyllt att ligga med mer eller mindre främmande personer, utanför att vi vill framstå som åtråvärda och fria, utvalda och obrydda. Det är sådan jag också vill vara, därför överraskade jag till och med mig själv när jag – först nästan omedvetet – bestämde mig för att leva en längre period i avhållsamhet. I historikern Elizabeth Abbots bok ”A History of Celibacy” skrivs många exempel på avhållsamhet fram, bland annat i ett samhälle post-aids när homosexuella män fick en komplicerad relation till sex eller ofrivillig avhållsamhet som en konsekvens av sjukdomar som anorexi eller den skamliga impotensen. Men celibatets historia är framförallt något helt annat, ett val kopplat till tro, som varit mer eller mindre frivilligt men ofta kämpigt och med stora belöningar i detta liv eller nästa. Ett liv som nunna innebar inte bara att vara utan både familj och make utan också att du fick studera, meditera och flumma ifred. Längtan efter ett eget rum, som Virginia Woolf gjorde berömt, fanns långt innan modernismen, fastän det historiskt varit nästintill omöjligt att realisera. En alternativ lösning till att få vara ifred har alltid varit att bli gudfruktig nunna, vilket länge var det enda respektabla alternativet till att inte bilda familj, inom kristendomen. Att gå i kloster var under lång tid ett av få karriärsval för kvinnor, ett karriärsval som dessutom hade potential att leda till ett långt mycket mer intressant liv än livet som hustru. Ett liv som nunna innebar inte bara att vara utan både familj och make utan också att du fick studera, meditera och flumma ifred. Celibat var kanske inte ens ett särskilt högt pris att betala för dessa kvinnor, då äktenskapet historiskt inte höljts i samma romantiska skimmer som det gör idag. Redan 1200-talets nunnor visste det som jag fick reda på med besked under min avhållsamhet. Ett liv utan män innebär tid till att blicka inåt. Under perioden då jag inte var sexuellt aktiv skrev jag en roman, en pjäs, två mindre uppsatser och fick flera nya vänner. Men det är inte bara kvinnor som har förstått vilan i livet utan det sexuella mötet. Erotiken kan utan problem hålla oss sysselsatta dygnets alla timmar, och orgasmen gör dig loj och ointresserade av vad dagen har att erbjuda. Att agera på begäret förknippas därför inte bara med förlust av tid utan också av energi, vilket har lett till myter om allt män blir av med när de får utlösning. Detta har fått professionella idrottsmän att avstå från sex före och under viktiga tävlingar – genom att inte ge efter för orgasmens lockelse tror de sig spara på krafter de vill använda till andra, mer ädla, prestationer. Författare och konstnärer som vill disciplinera sig har erfarit samma, Balzac sägs efter en orgasm uppgivet ha utbrustit: ”Där försvann den romanen!” Att inte få en orgasm gör dig dock inte automatiskt till Balzac, det kan helt enkelt vara en lågmäld men besvärlig biverkning av antidepressiva eller, ironiskt nog, p-piller. I vilket fall, att avstå sex innebär tid och energi över till annat. För många kvinnor som ingår romantiska relationer med män är energin de får tillbaka inte alltid lika märkbar som energin som går ut. De senast åren har begreppet "emotionellt arbete" präglat många samtal om att leva jämställt. När kvinnor räknat och småsint precist fördelat disk- och tvättimmarna men fortfarande är utmattade uppstår frågan: Varför? Trots att det är besvärande, och allt annat än erotiskt, att tänka på kärleken som en ekonomi är sanningen att i många heterosexuella relationer står kvinnan för det stora kärleksarbetet. Hon får inte avkastning på det hon investerar. Hon fungerar, obetalt, som terapeut och katalysator, festfixare och vardagsproducent. Att älska en man blir ett arbete utöver alla de andra arbetena hon redan har. Någonstans i den här lustdödande insikten trädde avhållsamheten in i mitt eget liv. Efter några, för mig helt surrealistiska, bråk med en älskare om hur man egentligen tar hand om varandra stod det plötsligt klart för mig att mycket av den energin som annars gick in i mitt litterära arbete, eller i mitt övriga privatliv, östes in i någon som misslyckades med att ge mig energi tillbaka. Det tillfälliga sexuella mötet är en del av en modern livsstil, men också något som så många kvinnor före mig har slagits för. Avhållsamheten började oplanerat tyst, som ett sätt att återfå en känsla av stabilitet, och fortsatte sedan utan att jag ens fattade ett aktivt beslut om det. När jag ett år in gjorde ett halvhjärtat försök att bryta askesen och jag satt på en främmande säng började jag plötsligt skratta, oförmögen att uppbringa allvaret situationen kräver. Under min tid av avhållsamhet hade jag utan att veta om det drabbats av insikten att sex är något intimt som jag vill dela med någon jag känner tillit för. Sex är att göra sig sårbar och sårbarhet kräver mod. För att glädjefyllt släppa efter för lusten krävdes nu en trygghet som en ytlig bekant inte kan erbjuda. Egentligen hade jag nog alltid känt så, men inte erkänt det. Det känns nämligen så hopplöst omodernt. Det tillfälliga sexuella mötet är en del av en modern livsstil, men också något som så många kvinnor före mig har slagits för. Att avvisa friheten som erövrats för min njutnings skull kändes otacksamt. Samtidigt upplevde jag att jag hittat ett sätt att trolla patriarkatet. När jag på egen hand skrev mig ur berättelsen om att vara sexuellt önskvärd kunde det inte längre nå mig, vilket fyllde mig till brädden med frihetskänslor. Men att förespråka avhållsamhet är svårt av fler skäl än att jag avvisar en gåva från äldre feminister. Horan och madonnan är eviga bilder inpräntande i kulturen och detta tar sig också uttryck i min egen syn på mig själv. Min idé om det ostörda, asexuella livet härbärgerar alltså den inlärda synen på sex som något som kvinnor ger bort snarare än något vi ger oss själva. Många gånger, i historien och idag, har kvinnor inte haft något annat att förhandla med än sina kroppar. I Aristofanes komedi "Lysistrate" från 400-talet före Kristus sexstrejkar soldaternas kvinnor för att få slut på kriget. I verklighetens England, på 1800-talet, relationsstrejkade tusentals brittiska ogifta kvinnor av en annan anledning. Arbetsmarknaden hade äntligen öppnats upp för dem men enligt lagen var de fortfarande mer eller mindre sin makes ägodel. Samliv var inget som tillförde kvinnorna något, istället var det den enda tillgången de hade att strypa. Trots dessa motstridiga känslor inför mitt, och därmed alla kvinnors, sexuella vara eller icke-vara vill jag föreställa mig avhållsamheten inte som en brist utan som en tillgång. Ett sätt att hitta en annan sorts intimitet bortom den tillfälliga njutningen som orgasmen erbjuder, en intimitet med ett inte lika givet narrativ som erotiken eller romantiken. Ett tillfälle för kvinnor att finna inre ro, en chans att kasta oss in i våra liv och arbeten utan att bjuda hem den manliga blick som ständigt följer oss i världen. Avhållsamheten ligger bakom mig men tiden då jag avstod har rustat mig med en orubblig ömsinthet inför mitt eget lilla liv. All njutning behöver inte vara extatisk. Istället kan den vara stilla, en lågmäld glädje inför att arbeta ostört vid mitt skrivbord. Tone Schunnesson, författare   Litteratur: Elizabeth Abbott: ”A History of Celibacy”. Da Capo press (1999).

15 Jan 201810min

Den som skyddslöst tog in världens plågor skulle överväldigas av ångest. Därför är försvarsmekanismen förnekande nödvändig. Men den är också både korkad och farlig, konstaterar Ulf Karl Olov Nilsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag minns när jag var barn och min kompis Dillen – jodå, han kallades faktiskt så – tog på sig sin Zorro-mask. I ett slag var han förvandlad, opålitlig, vild. Någonting kring maskens, avatarens, slöjans, förklädnadens kraft stod klart för mig. Själv brukar jag få ett specialuppdrag om julaftonskvällarna där en mask med vitt skägg och röd luva ingår. Släktens barnaskara menade emellertid en dag att de förstått alltihop, att vi kunde lägga ned det där. Jag blev därför ganska förvånad över barnens uppsyn när jag iklädd tomtemask och en loppig persianpäls klev in genom dörren. I en artig, koncentrerad och faktiskt ganska glittrande rad stod samma små liv, som alldeles nyss varit bombsäkra tomteförnekare och såg om inte helt, så åtminstone ganska, övertygade ut. Vad är det som händer här? Hur kommer det sig att barnen liksom på samma gång både tycktes tro och inte tro? Och varför verkar det vara så löjligt viktigt för oss vuxna att inte avslöja det faktiska sakförhållandet? Ett slags förklaring till liknande fenomen som har med tro, vidskepelse och illusion att göra går att få via ett psykoanalytiskt begrepp, försvarsmekanismen Verleugnung, vilket brukar översättas med förnekande eller förnekelse. Följden av förnekandet är en klyvning inom jaget, där två motsägande bejakanden kan existera sida vid sida. Vetskapen om att det bara är Dillen, 7-år gammal, bakom masken kan således pågå samtidigt som illusionen att han faktiskt förvandlats till den mystiske Zorro. I samma ögonkast kan sadomasochisten framstå både som urbota löjlig och absolut värdig. Sigmund Freud introducerar förnekandet i den psykoanalytiska teoribildningen ganska sent, i mitten på 1920-talet. Han gör det i några kortare texter som diskuterar hur pojkar förnekar den anatomiska könsskillnaden och därmed undviker kastrationskomplexet. För Freud blir förnekandet viktigt framför allt när han talar om fetischismen och perversionerna. Fetischen utgör själva beviset på att en alternativ och i sexuell bemärkelse ”magisk” verklighet löper parallellt med den vanliga. Vid närmare betraktande går dock förnekandet att finna i en stor mängd företeelser, som således i strikt psykoanalytisk mening, men långt ifrån alltid i sexuell, går att betrakta som perversa. När någon ges en ödesdiger sjukdomsdiagnos händer det exempelvis inte sällan att personen intellektuellt sett tycks ha förstått innebörden av den, men att det inte får några konsekvenser, att sjukdomen är märkvärdigt frånvarande. I valfritt avsnitt av TV3:s Lyxfällan verkar huvudpersonen ha upprättat en mental barriär mellan sina naiva, slösaktiga excesser och de räkningar som trillar in genom brevinkastet. Lyxfällans själva programidé vet att exploatera förnekandets dubbla hållning, både hos deltagare och tittare. Tittaren klyvs mellan att tycka att den rundhänta huvudpersonen får skylla sig själv och samtidigt tycka outsägligt synd om vederbörande. Denna tudelade blick följer samma logik som när en utomstående betraktar en sadomasochist i full sexmundering. I samma ögonkast kan sadomasochisten framstå både som urbota löjlig och absolut värdig. Betänk det högstämda allvaret hos den lack- och läderklädde, fantasin om att den perverse faktiskt besitter en förmåga till njutning som är okänd för andra; men parallellt med detta löper vetskapen om det generande fjantiga i hela utklädningsspektaklet. Jag vet mycket väl att jultomten inte finns, men ändå tror jag att han gör det. Redan i titeln till sin artikel ”Je sais bien, mais quand même … Jag vet mycket väl, men ändå …” introducerar den franske psykoanalytikern Octave Mannoni en språklig formel för förnekandet, som lägger klyvningen i öppen dager. I fallet med jultomten skulle saken uttryckas som följer: Jag vet mycket väl att jultomten inte finns, men ändå tror jag att han gör det. I lyxfällan-fallet: Jag vet mycket väl att ett ytterligare ett SMS-lån förvärrar mina problem, inte löser dem, men ändå tror jag i stunden att det gör det. Och vidare: Jag vet mycket väl, menar den latente lådvinsalkoholisten, att jag aldrig brukar dricka endast ett glas vin, men ändå intalar jag mig det varje kväll. Jag vet mycket väl, menar torsken, att kvinnan jag ligger med är en desperat och utnyttjad tjackpundare, men ändå intalar jag mig att hon är den lyckligaste av horor. Jag vet mycket väl, tänker den genomsnittlige turisten, att antarktis är 20-grader varmare än normalt, men ändå insisterar jag på att betala patetiskt lite för mina flygbiljetter. Jag vet mycket väl, menar pyromanen, att det var jag som fjuttade på och jag njuter av det, men ändå står jag här i folkmassan och begråter uppriktigt eldens framfart. Jag vet mycket väl, säger solbadaren, att födelsemärket växer både hastigt och assymetriskt, men ändå kollar jag inte upp saken. Jag vet mycket väl, menar den sörjande, eller för den delen den förälskade, att den andra bara en vanlig människa, ändå menar jag att hon är unik, helt enkelt bäst och att jag inte kan leva utan henne. Jag vet mycket väl, menar nattvardstagaren, att vinet är vin och oblaten mjöl och salt, men ändå inmundigade jag just Jesu kött och blod. Jag vet mycket väl, menar konsumenten, att köttindustrin är grotesk men ändå framhärdar jag i att äta biff för åttio kronor kilot. Jag vet mycket väl, säger den vidskepliga höjdhopparen, att det inte spelar någon roll om jag knyter höger sko före den vänstra, men ändå vågar jag inte ta risken att ändra på min ritual. Octave Mannoni berättar om hur han själv ibland brukar titta i de mycket torftiga horoskop som tidningar publicerar utan att för den skull tro det minsta på spådomarna. Den dag då han sedan länge planerat att flytta från sin lägenhet står det följande på horoskopsidan: ”En dag att ordna i hemmet.” Följden blir att han brister ut i gapskratt och skriver: ”Jag vet mycket väl att detta sammanträffande inte har någon betydelse men ändå roar det mig.” På liknande sätt vill många av oss hävda att vi inte är skrockfulla, ändå säger vi ”Peppar, peppar, ta i trä”, undviker att gå under stegar och att lägga nycklar på bordet. Vi vet med andra ord mycket väl att sånt där egentligen är strunt, men ändå visar vi med vårt beteende att vi mot alla odds tror på magi. Vi måste med andra ord kunna stänga av ibland. I fallet med förnekandet rör det sig inte, som vid försvarsmekanismen bortträngning, om att personen inte vet om eller har glömt sakförhållandet, utan hen helt enkelt blundar för det. Håller det på sidan om. Detta strutsbeteende är lika skadligt och korkat som det faktiskt är mänskligt och helt nödvändigt för vår överlevnad. Den människa som på fullaste allvar skyddslöst och naket tog in världens plågor skulle överväldigas av ångest. Vi måste med andra ord kunna stänga av ibland. Vi måste kunna tänka: det där klarar jag inte av just nu, jag får ta det sen. Jag vet mycket väl, men ändå. Ja, har inte all lek, och därmed i förlängningen all kultur, ett element av förnekande i sig. Låt oss nämna en episod Johan Huizinga nämner i sin studie ”Den lekande människan” från 1938: Fyraåringen leker tåg och sitter på en stol med några tomma stolar bakom sig när fadern kommer in i rummet. Pojken säger: Krama mig inte nu pappa, då tror inte vagnarna på att jag är lok. Blir man inte symptomatiskt nog just kluven inför själva förnekandet? Det är liksom helt specifikt men tycks samtidigt finnas överallt. Som Freud skriver i den inledande meningen till artikeln ”Jagklyvning i förvarsprocessen”: ”Jag befinner mig för ett ögonblick i den intressanta situationen att inte veta huruvida det jag har tänkt att säga skall betraktas som känt sedan länge och självklart eller som fullständigt nytt och överraskande.” Men tillägger han i nästa mening: ”Jag är dock böjd att tro det senare.” Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker

11 Jan 201811min

Att sortera sopor kan vara svårt, men att sortera vårt inre är ännu svårare. Teresa Tönisberg funderar på vad vi ska göra med alla känslor som projiceras på andra och på hennes hemstad Malmö. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag går ut med soporna och upptäcker överfulla tunnor. Och jag som sorterat så omsorgsfullt ilsknar till och tänker ondskefulla tankar om människor som inte sköter sina jobb, om människor som är lata och ansvarslösa och om samhällets förfall i största allmänhet. ”Den som sa det han var det” ropar ett barn från sandlådan.    ”Jag sa inget”, ropar jag tillbaka, ”jag bara tänkte”. Barnen glor oförstående på mig när jag bär upp mina välsorterade sopor. Att tillskriva andra egenskaper, tankar, känslor, attityder eller önskningar - som man vägrar erkänna hos sig själv – menade Sigmund Freud är en av psykets försvarsmekanismer. Han kallade den för projektion och beskrev den som ett i grunden normalt sätt att söka efter en yttre källa till en inre obehaglig upplevelse. Det är lättare att sortera sopor än känslor. Projektion är ett primitivt försvar. Enkelt uttryckt kan man säga att man vill spotta ut det som inte smakar gott. Det som är gott tillhör mig, det som gör ont kommer från någon annan. I en psykologisk mognadsprocess förväntas vi så småningom kunna inkludera och acceptera också våra jobbiga känslor. Men det är svårt. Framför allt rädslan har en förkärlek för att klä sig i andra skepnader som ilska, avund och svartsjuka. Därför kan normala avvärjningsmekanismer bli patologiska. Den som är paranoid projicerar sina outhärdliga känslor på sin omvärld, och byter dem mot upplevelsen av en ond och förföljande omgivning. Svartsjukan, som de flesta av oss känt, ligger inom gränslandet mellan normalt och patologiskt. Den överdrivet svartsjuke antas undvika sin egen omedvetna önskan om att vara otrogen, genom att rikta misstankarna mot partnern. Många kan nog också känna igen sig i att man spontant hellre letar fel hos andra än hos sig själv. Det är lättare att sortera sopor än känslor. I den psykiska mognadsprocessen ingår förmågan att sörja. Det lilla barnet tvingas inse att mamma - som kan få mig att må både bra och dåligt - är samma person. Senare kommer insikten att också jag har samma förmåga att göra andra både lyckliga och olyckliga. Att känna skuld och vilja gottgöra ingår i den mognadsprocessen. Jag pratar om späd- och småbarnstiden. Med mamma menar jag här de tidigaste kärleksobjekten, så som de beskriv av barnpsykologen och psykoanalytikern Melanie Klein, en av Freuds efterföljare och uttolkare. Det pratas ofta om utanförskap men aldrig om innanförskap. Freud menade också att projektionen bidrar när vi utvecklar fördomar mot individer eller grupper som vi upplever som avvikande. Vad händer om vi anlägger projektions-perspektivet på samhällskroppen? Eller på Malmö-kroppen? Den här våren känns det som om all världens ondska projiceras på min hemstad. När man följer nyhetsbevakningen kan man få för sig att hela staden håller på att förvandlas till ett livsfarligt ghetto. Mår resten av Sverige och världen bättre av att tänka på Malmö som den stora problemstaden? Det pratas ofta om utanförskap men aldrig om innanförskap. Man vill spotta ut det som inte är gott. Kanske är det dags att ändra problemformuleringen. Kan man anklaga de utsorterade för att inte kunna ta sig in i områden där sociala och ekonomiska murar är högre än de som olika världsledare vill bygga? Går det att få innanförskapet att sörja sitt förlorade paradis, för att sedan mogna och inse att skuld och gottgörelse leder till känslomässig utveckling? Först då kan det kanske bli möjligt att bryta innanförskapet. Jag sorterar ilska, glädje, sorg och rädsla. Freud menade att vi är driftstyrda varelser där överlevnad är den överordnade principen. Att vi motvilligt anpassar oss till kulturen genom att kontrollera sexualitet och aggressivitet, med hjälp av medvetna och omedvetna strategier. Alla höll inte med. Kollegan Carl Gustav Jung bröt med sin läromästare och trodde i stället att psykiska processer utvecklas både individuellt och kollektivt i ett självreglerande system som strävar efter mognad och insikt. Båda var dock överens om att drömmar spelar en väsentlig roll, framför allt som redskap till självförståelse, och att insikt leder till läkning. Jung inspirerades av det symbolspråk som finns inom den medeltida alkemin och som utgår från grundelementen jord, eld, luft och vatten. Föreställningen om att världsalltet är skapat av fyra eller fem urämnen har funnits inom alla stora religioner. Inom mysticismen står alkemin inte för att materiellt omvandla oädla metaller till guld, utan att människan ska förvandla sitt inre symboliska liv till ett andligt tillstånd; rent och ädelt och lysande som guld. Psykologisk överlevnad eller strävan efter känslomässig förädling? Ingen av teorierna har hittills blivit bekräftad. Möjligtvis stämmer båda. Jag sorterar jord, eld, luft och vatten. Nästa dag blåser det isvindar och tunnorna har blivit tömda. Vad ska vi göra med det inre klimathotet? Sopsortering handlar också om att förädla avskräde till guld. Innerst inne vet jag att vårt utrymme för cyklar och soptunnor är för trångt och ställer till problem för dem som ska tömma tunnorna. När vi som bor här har ställt cyklar slarvigt så att de inte kommer fram händer det att de markerar genom att hoppa över hämtning en vecka. Det gör de rätt i. Nu skäms jag över mina ondskefulla tankar. Vill nästan be om ursäkt. Det känns bra. Det är jobbigt att vara arg och lättretad. Vad ska vi göra med det inre klimathotet? Går det att leva utan primitiva försvar? Det är ju så trevligt att förfasa sig över andra. Det skapar gemenskap. ”Tycker inte du att hen har en ful frisyr?” ”Visst är det hemskt med alla dessa skottlossningar?” ”Vad är det för människor?” ”Hur kan man?” Om man följer projektionstanken så är alla misshagliga människor - eller ska vi kanske säga handlingar - representanter för sidor som majoritetsbefolkningen inte vill erkänna hos sig själv. Går det att ändra? Jag vet inte. Grupper vill avgränsa sig mot andra, det är så gruppen skapas. Men om föreställningen om andras ondska eller underlägsenhet blir alltför stark, uppstår paranoida känslor. De mår ingen bra av, varken de som har dem eller de som utsätts för dem. Vi kanske kan lägga hela befolkningen på terapisoffan. Titta inåt i stället för på Facebook, reflektera över känslor, skriva upp drömmar. Visst är det bra att träna kroppen, men att träna själen borde också ingå i företagens friskvårdssatsningar. Det gymmet skulle jag vilja se, och höra samtalen efteråt. ”I dag har jag lyft bort flera år av besvikelse” ”Jag sprang igenom tonåren på löpbandet, usch vad jobbigt det var” ”Titta, mina skuldkänslor försvinner inte, trots att jag går två gånger i veckan” ”Du kanske behöver byta personlig terapeut” Jag sorterar papper, metall, plast och glas. Jag trodde länge att man måste karva ur all plast från kartongbehållare som innehöll vätskor. Jag rasande över förpackningsindustrin tills någon upplyste mig om att det bara är skruvkorken som ska sorteras som plast. Jag blev lättad men misstänksam på gränsen till det paranoida; vad händer med resten av plasten? Tittar på Tetrapaks hemsida. Jaha. Den separeras och återvinns. Jag jagade upp mig i onödan. Som vanligt. Turning Torso, som pryder min hemstad, ser ut som en av de mjölkförpackningar jag tidigare fick utbrott på, när jag inte fick bort plastmojängen. Den ligger i ett innanförskapsområde. En ny snabbuss går hit från Rosengård. På sommaren kommer människor från hela Malmö hit och badar. Kan det kanske bli möjligt att bryta innanförskapet? Jag sorterar ilska glädje sorg och rädsla. Teresa Tönisberg, psykolog och manusförfattare

10 Jan 201810min

Sublimering - att omvandla förbjudna driftsimpulser till konstruktiva beteenden - är en motor i kulturell utveckling. Men Aase Berg tycker inte människan ska tyglas med tramsiga aktiviteter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I tävlingen Most stupid animal of the year contest – Årets mest korkade djur – finns det en återkommande vinnare: grävlingen. Det kan illustreras med den här lilla fabeln, där ett handjur av arten fattar ett dåligt beslut: En grävling får syn på en robotgräsklippare på avstånd. Gräsklipparen håller på att ansa en gräsmatta med minutiös precision. Grävlingen galopperar i vild fart mot den upptagna maskinen: Vilken brud! ”Inte just nu, jag har inte tid”, säger robotgräsklipparen. Det skiter grävlingen i och hoppar upp och sätter på den med sin makalöst blålila penis. Då hörs ett plötsligt ljud: Frrrr! Blodslamsor sprutar ut över det nysnaggade gräset. Vafan hände? Robotgräsklipparens knivar är vassa. Sensmoralen är väl att nej betyder nej. Grävlingen borde ha lagt band på sin maktlystna drift. Det gäller att hålla den dåliga impulskontrollen stången. Det är de psykiska försvarsmekanismerna som skiljer människorna från djuren. Reptilhjärnan är inte människans bästa vän. Tvärtom måste man lära sig räkna till tio, skjuta upp behovstillfredsställelsen och förädla sina begär. Men det duger inte med vilka former av impulskontroll som helst. Det finns mogna och omogna försvarsmekanismer. Sublimering till exempel, det räknas som moget försvar, medan till exempel passiv aggressivitet är omoget. Sublimering betyder att man omvandlar förbjudna driftsimpulser till mer konstruktiva beteenden och gör saker som förhöjer det civiliserade i människan. Sublimeringen är motorn i all kulturell utveckling. När Freud pratar om sublimering så är det framför allt sexualdriften som förädlas. Jag är inte riktigt med på noterna här. Att sublimera sexualdriften verkar skitonödigt om man så bara är snäppet smartare än en grävling, det är väl bättre att ligga, inte med vad som helst, men med en villig partner? Religionen snodde det mogna försvaret och gjorde det omoget. Jag anser snarare att sexualdriften sublimeras alldeles för mycket nuförtiden. Sex trumpetas visserligen ut i medierna och nästan all reklam spelar på sex och sexistisk objektifiering, men när det kommer till att verkligen ligga är statistiken deppig. Folk jobbar för mycket och ligger för lite. I och för sig har många kvinnor använt huvudvärken som ursäkt i alla tider, eftersom de inte vill rätta sig efter mannens val av tidpunkt eller har varit pådyvlade en tanke om att kvinnlig lust är skamlig. Dessutom är det inte så kul att ägna livet åt att föda tolv barn. Men nu har också männen börjat undvika sex. Och det famösa hipstercelibatet som diskuterades häromåret – att den moderna mannen sexvägrar för att istället ägna sig åt asketisk surdegsbakning och autoerotisk kroppskontroll – är ett direkt arv från kyrkans maktapparat Religionen snodde det mogna försvaret och gjorde det omoget. Celibatet har aldrig varit konstruktivt, inte i religionen heller. Pedofilskandalerna inom katolska kyrkan är bara ett av många exempel. Motsvarigheten till kyrkans sexuella askes idag är hälsovurmen, och för fysiskt lata finns ju nyandligheten, den pansexuellt utflytande och rätt snurriga trivselerotiken i att famla omkring efter sin egen aura eller simma runt sådär sensuellt i en bassäng med delfiner. En sak som Freud inte diskuterade fullt så mycket var sublimeringen av aggression. I dagens samhälle, där ilska och oro sparkar neråt istället för uppåt, är det viktigt att ha koll på sin egen vrede. Aggression kan vara ett fruktansvärt vapen, men också en hjälpkraft. Av någon anledning anses förädlad aggression nästan vara en samhällsfara när den utrycker sig i konst, filosofi eller strategiskt tänkande, det vill säga former som inte bara cementerar en ofarlig jämnvikt utan utmanar det invanda. Experimentell kultur står inte precis högst på agendan i det nya samhället. Nej, för att undvika att vreden tar sig upproriska uttryck så premieras istället mer ofarliga metoder för att sublimera våld. Förr använde man helvetet som repressiv instans, ett bra exempel på aggression som tyglas av makthavare för att hålla tillbaka oacceptabla beteenden så att ilskan istället omvandlas till fantasier om de fallnas syndastraff. Men kristendomen har ju successivt avskaffat det hotfulla helvetet för att istället ägna sig åt omsorgsmartyrisk andlighet. Nuförtiden finns det mer effektiva metoder för repression. För att undvika att den farliga kulturen ska ta över jobbet efter kyrkan försöker man istället suga in alla barn i idrotten – den enda formen av sublimerat våld som är tillåten i dagens samhälle. Det är inte ofta man hör röster höjas för daglig filosofiundervisning i skolorna. Idrott däremot kan de små monstren aldrig få för mycket av, eftersom det tydligen är enda sättet att domesticera dem. Precis som helvetetshotet ägnar sig idrotten enbart åt att tygla våldet och ge utlopp för det i kontrollerad form, inte åt att förädla det i utvecklande riktning. Idrotten håller drifter i schack och karaktärsdanar ungdomar, men den skapar ingenting. Ibland anförs det som försvar att idrott handlar om lek, och det kan möjligen gälla för barn även om det oftare verkar handla om att göra dem till små maktlystna vuxna genom att peppa fram vinnarskallar. Vad hade Sigmund sagt om roddmaskinen – universums mest meningslösa uppfinning? Idrotten är ett system som inte har nån annan mening än sig själv – en filterbubbla, om man så vill. Ni vet: idrott och politik anses inte höra ihop. Idrott och kapitalism ska man inte heller snacka alltför mycket om, för det är ju gemenskap och fair play som är ansiktet utåt. Idrotten parerar revolten, och gör allt för att förvandla vuxna till barn och barn till vuxna. För att inte tala om den individuella träningen. Vad kom först – babygymmet eller Fitness-centret? Vad hade Sigmund sagt om roddmaskinen – universums mest meningslösa uppfinning? Jag hade velat se Freud dimpa ner på Friskis & Svettis – som signalerar barnslighet ända in i varumärket med sina förgulligande diminutiver. Vilka teorier hade han inte kunnat skapa utifrån åsynen av ett gäng självspäkare som tämjer drifter genom att studsa omkring till tonerna av barnkalasdisco? Om han inte hade vänt redan i dörren förstås, på grund av rökförbudet. Det finns förstås andra typer av infantilt parerande i vårt samhälle också – ofarliga sysselsättningar som människor kan säga att de brinner för utan att sätta sin egen trygghet på spel eller behöva utsättas för kritiskt tänkande. Konsumtionsknarkandet exempelvis är ännu ett uttryck för regredierad autoerotik, för att inte tala om boomen för matlagning - vår tids massregression tillbaka till det orala stadiet. Reptilhjärnan är på tillväxt, människan kryper allt närmare Detet. Jag håller alltså inte med om att all sublimering är mogen. Mogen sublimering är att använda kraften till något som är skapande. Omogen sublimering är att tygla och domesticera kraften med infantiliserande och harmlösa beteenden. Många lever idag ett liv surfande på ytan av omogna försvar – förutom infantilisering kan man till exempel nämna projicering – att skuldbelägga andra för den egna svagheten och rädslan. Och från omogna försvarsmekanismer är steget inte långt till inga försvarsmekanismer alls. Reptilhjärnan är på tillväxt, människan kryper allt närmare Detet. I den svenska delfinalen av Most stupid animal of the year contest håller grävlingen på att få allvarlig konkurrens. Aase Berg, poet.

8 Jan 20189min

Med utvecklingen av konstgjorda intelligenser uppstår nya etiska dilemman. Journalisten Eva-Lotta Hulténs funderar över utvecklingen. Om robotarna tar över våra arbeten, vad ska vi då ta oss till? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag har precis köpt min första robot. I sommar kommer den att glida fram i trädgården och klippa gräset. Många timmars tråkigt, bullrigt och illaluktande arbete kommer kunna ersättas med läsande i hängmattan eller besök på stranden.  Mitt förhållande till den här maskinen är helt oneurotiskt men i många andra sammanhang fyller ordet robot mig med obehag. Bilder av spindelliknande monster som tar över världen dyker upp på näthinnan. En produkt av science fiction, ja visst, men kanske också verklighet under detta århundrade.  Linda Johansson är lärare och forskare vid Försvarshögskolan och specialinriktad på filosofiska och etiska dilemman kopplade till autonoma robotar i krig. I den boken Äkta robotar beskriver hon utvecklingen och resonerar kring hur vi kan och bör förhålla oss till den.  Ordet robot kommer från "robota" som betyder slavgöra på tjeckiska. Det användes första gången i Karel Čapeks pjäs Rossums universalrobotar, från 1920. Sedan dess har det skrivits massvis av böcker och gjorts filmer om dem, men jag anar en uppåtgående trend. Svenska serien Äkta människor, om en vardag med hubotar, har sålts till länder över hela världen och inte mindre än tre filmer om människoliknande så kallade humanoider har gått upp på bio: Big Hero 6, Chappie och Ex Machina.  I disneyfilmen Big Hero 6, ger sig vårdroboten Baymax och hans ägare Hiro ut på jakt efter dem som mördade Hiros bror och Baymax skapare. Baymax är god och hjälpsam och refererar till alla människor som "patienten". Ända tills Hiro bestämmer sig för att göra om Baymax till en mördarmaskin och ersätter hans vårdprogrammering med en stridsprogrammering.  Nu är detta en barnfilm, så självklart blir Baymax god igen, men Big Hero 6 ger, precis som de båda andra filmerna, ändå en inblick i både hur gränsen mellan teknik och varelse med medvetande kan vara på väg att lösas upp, och hur riskfyllt det kan vara att förlita sig på intelligenta robotar.  Mycket av den tekniska utvecklingen av artificiell intelligens drivs fram av den mänskliga strävan att döda. Linda Johansson ställer den högst relevanta frågan: vem har ansvaret när roboten gör fel? Den som konstruerade den, den som senast mixtrade med programmeringen eller den som sände i väg den på uppdraget? Och om vi så småningom ser robotar som konstruerats och instruerats av andra robotar, var ligger ansvaret då?  Frågan om deras medverkan i krig är också av teknisk art. Hur hanterar vi risken för att motståndarsidan hackar robotarna så att de byter sida? Ju mer autonoma de blir, desto säkrare blir de för hackerattacker, men det gör dem också svårare att kontrollera av människor över huvud taget.  Obemannade drönare som själva fattar beslut om att döda låter kanske intuitivt som ett skräckscenario men robotar kan vara bättre än människor på att följa krigets lagar och uppföra sig på ett sätt som vi skulle beteckna som etiskt, menar Linda Johansson. Vi människor är känslosamma, blir aggressiva av rädsla, gör felbedömningar när vi är stressade och kan drabbas av hämndbegär. Vi tappar lätt all vår empati och moral. Men ansvarsfulla robotar kräver förstås ansvarsfulla programmerare…  Läsningen av den här boken har knappast bidragit till att göra ordet robot mindre oroande för mig. Inte bara för att Johansson bekräftar att de i framtiden kan komma att börja konstruera sig själva och konkurrera ut människor, utan också på grund av oklarheterna kring vad det kommer göra med människors behov av varandra i en mer nära framtid.  Vi ser de intelligenta maskinernas frammarsch på många områden. Senila människor kan komma att tas omhand av vårdhumanoider som likt Baymax har oändligt tålamod och möjlighet att ständigt övervaka sin patient. I affärerna kan vi betjänas av försäljarrobotar som är programmerade att kunna vartenda forskningsunderstött säljknep och även mycket kontorsarbete kan skötas helt med artificiell intelligens.  En fortsättning på dagens hårda arbetslinje kommer framstå som allt mer omöjlig i takt med att jobb som idag kräver människor i stället tas över av intelligenta maskiner. Och även om nya yrken, som exempelvis robotservicetekniker, kan uppstå så är en framtid där mindre än hälften av oss behöver arbeta kanske inte så långt borta. Hur ställer vi om oss till en sådan tillvaro? Kommer klasskillnaderna att öka? Är medborgarlön en lösning på den omvandling av samhället som blir oundviklig? Eller kommer vi att operera in chip i våra hjärnor för att klara konkurrensen med de intelligenta robotarna? Var går då gränsen mellan maskin och människa?  I en drömvärld befriar robotarna oss från tungt och tråkigt arbete och frigör kreativitet och tid för vila, umgänge och gemenskap. Vi människor hittar andra sätt att ge mening åt våra liv än med lönearbete. Smarta sätt att fördela välstånd ersätter dagens lönefixerade. Och allt sker på ett miljövänligt och energibesparande sätt. Jag hoppas det är ditåt vi är på väg, för en framtid utan robotar lär vi hur som helst inte se.   Eva-Lotta Hultén, frilansjournalist  Denna essä sändes första gången 27 april 2015.   Litteratur: "Äkta robotar" Linda Johansson (2015). Fri tanke förlag.

4 Jan 20185min

Vilka konsekvenser får automatiseringen för plugget, arbetet och umgänget med andra? Hur kommer våra liv förändras? Torbjörn Elensky funderar på vår framtid i robotsamhället. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En av de första mera avancerade leksaker jag fick köpte farfar till mig i Japan. Den var av plåt, brun och kantig, och gick på batteri. Sakta makade den sig mot mig, gungade osäkert på styva metallben, medan huvudet vreds från sida till sida. Så stannade den till, bröstet öppnades och två rödblinkande plastkanoner åkte ut och smattrade högljutt mot mig. Jag var helt skräckslagen. Den fick ställas undan, och först några år senare kunde jag börja leka med den. Inte för att det gick att leka så kreativt med den precis. Den gjorde sitt bara: vaggade osäkert emot mig, och sköt regelbundna salvor ur kanonerna i bröstet. Jag satte igång den och tittade på den en stund, sen stängde jag av den och ställde undan den igen. Det var mitt första möte med en robot. De där självgående, människoliknande varelserna, som skapats av oss för att hjälpa oss, för att utföra farliga arbeten, lösa alla tänkbara problem, lyfta tunga saker och så kriga, förstås, och som gång på gång, i böcker och filmer och dataspel, vänder sig emot oss och tar över hela världen. Verklighetens robotar är ofta mindre människolika, de kan bestå av en mekanisk arm, styrd av en processor, vid ett rullande band, eller vara ett dataprogram som löser någon administrativ uppgift. De tar allt större plats i våra samhällen, ekonomier, i arbetslivet, även om vi mestadels kanske inte ens tänker på dem som robotar, utan mera som automater, digitala algoritmer, appar, småsaker som underlättar vardagen för oss. Faktum är att vi befinner oss i en fas av robotisering, eller automatisering, som det också kan kallas, som på allvar utmanar de rådande förhållandena i våra samhällen, på sätt som är de mest omfattande sedan, ja, ångmaskinens genombrott. Men den automatisering, som pågår idag, innebär nya utmaningar. Tidigare var det enklare uppgifter som kunde tas över av maskiner. Idag är det journalister, läkare, forskare och jurister som utmanas av dem. Datorer sköter redan aktiehandel med svindlande hastighet och hög precision. De klarar att ställa diagnoser på sällsynta sjukdomar utifrån enorma kunskapsmaterial, som ingen enskild läkare klarar att hantera, åtminstone inte lika snabbt och säkert. De kan ge individuellt anpassad undervisning av högsta klass och de skriver notiser i viss ekonomipress, utifrån löpande information från världens alla börser. Vad händer med våra samhällen om medelklassen trängs ut av robotar? En av de främsta experterna på detta område i Sverige är Stefan Fölster, professor i nationalekonomi vid Kungliga Tekniska Högskolan. Han utkom nyligen med Robotrevolutionen, Sverige i den nya maskinåldern i vilken han beskriver hur snabbt den tekniska utvecklingen går och vad vi kan vänta oss för nya genombrott under de närmaste åren - samt inte minst vad detta innebär för våra liv, ekonomin, jobben, plugget, umgänget med andra. Varje teknikskifte hittills har samtidigt som det förstört tidigare livsbetingelser också skapat nya, och varje gång har den allmänna levnadsstandarden faktiskt höjts i hela samhället. Så skedde under industrialiseringen i västvärlden, och än idag i länder som Kina och Indien. Men nu måste vi hantera en situation där allt fler jobb tas över av maskiner, utan att nya kanske går att skapa i tillräcklig utsträckning. Visserligen gör de nya appbaserade tjänsterna och den robotiserade tillverkningen att det kommer att bli väldigt billigt att leva här, så det kan gå att ha det rätt gott materiellt för de flesta ändå. Men vill vi ha ett samhälle där en liten elit har kreativa yrken, inom vetenskap, konst och kultur, eller olika typer av entreprenörsverksamhet, men där de flesta egentligen inte behövs för att upprätthålla ekonomin och levnadsstandarden? Hur går det med ett sådant samhälle? Det handlar heller inte bara om automatisering, utan om de nya marknader som skapas av appar som exempelvis Uber, som gör det möjligt för privatpersoner att erbjuda taxitjänster. I första omgången är det taxichaufförerna som blir överflödiga. Men i nästa, när helautomatiska bilar börjar rulla på våra gator, blir även de privata Uberförarna onödiga. Du bara kollar på din app var närmaste självkörande fordon står, hoppar ombord, och transporteras vart du vill utan någon mänsklig interaktion alls. Allt fler tjänster erbjuds via appar och internetbaserade plattformar. I värsta fall ser vi en arbetsmarknad helt utan säkerhet, där det blir närmast omöjligt att hålla koll på inkomster och därmed att driva in skatter. Men i bästa fall ser vi också en tid randas då alla är friare att disponera sin egen tid, och kan sälja enstaka tjänster, från gräsklippning till kirurgi, istället för att binda upp sig som fast anställda. Det blir billigare för företagen, som inte behöver ha så mycket fast personal. Men hur blir det för den enskilde? Kommer vi att få appbaserade fackföreningar också? Fölster resonerar rätt ingående kring dessa problem. Han understryker att det är viktigt att anpassa lagstiftning och samhällsorganisation efter den nya teknik som förändrar förutsättningarna för stora delar av våra liv. Jag tror att det enda sättet vi kan styra över utvecklingen på ett medvetet och kontrollerat sätt är genom att ta den på allvar. Rätt hanterad ger även denna utveckling stora möjligheter. Bortser vi från den kan den däremot köra över oss, och i längden hota både välstånd och demokrati. Jag läser Fölsters bok under ett besök i Sydkorea. Där, liksom i Japan, bejakar man utvecklingen. Robotarna idoliseras, de ses som hjälpare som ska underlätta livet, bidra till nationens ständigt stigande välstånd och lösa vardagsproblemen, ända in i barnkammaren och på ålderdomshemmet. Korea beräknas vara världens mest robotiserade land redan idag. Här används robotar i undervisning, i vård, liksom de utvecklas för militära sammanhang. En av landets stora exportsuccéer är till exempel Super aEgis II, ett automatiskt kanontorn, som redan används i Mellanöstern. Den söker automatiskt av siktfältet och kan pricka en lastbil på fyra kilometers håll, men än så länge enbart efter att ha basunerat ut en varning i sina högtalare, och fått klartecken från en ansvarig människa. Enligt tillverkarna DoDAAM var tornet ursprungligen helt automatiskt, men beställarna tyckte det var lite för oroande, och bad företaget att lägga in en spärr så att tornet inte kan skjuta utan mänskligt klartecken. Att helautomatiska system kommer att sättas upp inom överskådlig tid verkar rätt klart ändå, längs gränser, vid känsliga installationer som kärnkraftverk och oljefält, och så vidare. Koreas huvudstad Seoul är även en av de städer där robotiserad övervakning kommit längst. Kameror filmar de flesta vrår av staden, och bilägare får rabatt på försäkringen om de installerar kameror i sina bilar. Enligt en uppgift jag fick filmas eller fotograferas man var sjätte sekund i Seoul. I London är situationen likartad, och det lär den bli också på flera håll. Automatiseringen tar i allt högre grad över bedömningen av situationer också, med biometriska program för igenkänning som med allt större precision känner igen ansikten, rörelsemönster, och till och med olika känslouttryck. Det är inte svårt att föreställa sig att automatiserade övervakningssystem i kombination med robotvapen med tiden kommer att ses som något helt normalt. Ättlingarna till den gamla leksaksroboten, som skrämde mig så när jag fick den, förändrar förutsättningarna för våra livsbetingelser vare sig vi vill eller inte. Vi befinner oss bara i början av utvecklingen, än så länge, men historien visar att när ett teknologiskt genombrott väl skett kan förändringen gå mycket fort. Framtiden har faktiskt redan börjat. Hur vill vi ha den? Torbjörn Elensky, författareDenna essä sändes första gången i januari 2016. Litteratur: "Robotrevolutionen" Stefan Fölster (2015) Volante Förlag

2 Jan 20189min