OBS: Radioessän

Lät vi det sunda förnuftet styra, skulle den moderna fysiken vara det första vi blev tvungna att förkasta. Helena Granström reflekterar över märkliga vetenskapliga fakta och gränsen mot det mystiska. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag vill att du ska tänka dig en elektron. Hur tänker man sig en elektron? Det kan man bara göra genom att dra sig till minnes dess matematiska egenskaper, de som blir synliga i kvantmekanikens ekvationer. Utöver det, vet ingen vilken föreställning som är riktig. Utöver det, är elektronen kanske ingenting. Men detta berättar ekvationerna om elektronen: Att vilken fråga vi än ställer om den, har denna fråga inget svar förrän vi tar reda på det genom mätning. En elektron som kan, låt oss säga, ha värdet 1 eller 0, har innan vi mäter varken värdet 1 eller 0: den har båda, eller kanske inget värde alls. det är en central del av den moderna vetenskapens mest framgångsrika teori. Trots det tycks denna spöklika avståndsverkan, som Einstein benämnde den med avsky, vätta mot det ockulta: Något annat som vi vet om elektroner: Två av dem kan aldrig befinna sig i samma tillstånd. Om vi tvingar två av dem att inta samma position i tid och rum, kommer de med nödvändighet att ha motsatta värden: är det 1 hos den ena, vet vi att det är 0 hos den andra. Trots att det är bådadera hos dem båda två så länge vi inte har utfört någon mätning. Om vi nu skickar iväg dessa elektroner i olika riktningar, håller de sin olikhet i minnet. Innan vi utför en mätning är värdet obestämt hos dem båda – inte 1, inte 0, 1 och 0 – men så snart vi mäter på den ena så blir den andra, långt bortom bergen, bestämd. Detta sker inte genom att information överförs från den ena elektronen till den andra. Det bara sker, ögonblickligen, utan att någon kan säga hur. Det jag just beskrivit är i högsta grad vetenskaplig kunskap – det är en central del av den moderna vetenskapens mest framgångsrika teori. Trots det tycks denna spöklika avståndsverkan, som Einstein benämnde den med avsky, vätta mot det ockulta: Om en partikel kan influera en annan, ögonblickligen, oavsett hur långt från varandra de befinner sig, varför skulle då inte till exempel astrologin kunna vara giltig, som gör gällande att himlakropparna utövar sitt inflytande över oss från födseln, oberoende av rymdens hisnande avstånd? Och borde inte tankeöverföring i så fall vara inte bara möjlig, utan till och med sannolik? Nu tycks verkligheten vara så beskaffad att varken telepati eller planetära influenser på personligheten har en plats i den, men denna slutsats kan vi inte dra för att dessa fenomen strider mot det sunda förnuftet, utan för att de saknar stöd i observationer och experimentresultat. Lät vi det sunda förnuftet styra, skulle den moderna fysiken vara det första vi blev tvungna att förkasta. Mystiken är alltså en avgrund på vars rand den moderna vetenskapen hela tiden balanserar, men det är också den mylla ur vilken den vuxit fram. De tidiga vetenskapsmännen var till hälften trollkarlar, till lika delar mystiker och forskare. Isaac Newton, den moderna vetenskapens fader, som vid 1600-talets slut formulerade de naturlagar som styr såväl planeters som bollars rörelse, beskriver i en bevarad skrift hur han upplöser ”det flyktiga Gröna Lejonet i centralt kopparsalt och det Gröna Lejonet destilleras från denna essens. Blodet av det Gröna Lejonet, Venus, den Babyloniska draken går emellan hans förgiftning av allting men besegras av slagen av vingarna från Dianas duva Merkurius band.” Ockultismens bildspråk var med andra ord närvarande också hos den man som kanske mer än någon före honom strävade efter att beskriva de världsliga fenomenen med allmänna principers hjälp. Under denna brytningstid då astrologi existerade tillsammans med abstrakt matematik, och alkemin frambringade den naturvetenskap som skulle orsaka dess död, levde också läkaren och matematikern Girolomo Cardano, född ungefär ett sekel före Newton. Cardano, mannen som gett namn åt bilars kardanaxel, kan sägas förkroppsliga dubbelheten hos sin egen tidsepok. Han är upphovsman till nydanade böcker om algebra, men också till skrifter som innehåller Kristus horoskop. Hans liv pendlade mellan upphöjelse och djupt armod, han hyllades av vissa av maktens män men motarbetades av andra, och var en hårsmån från att dömas till döden under inkvisitionen, bland annat för sin kätterska tillämpning av astrologi på Jesu liv. Han ifrågasatte, på vetenskapliga grunder, möjligheten att göra guld av kvicksilver, men var likafullt fast förvissad om enhörningars existens. Vårt upprättande av ett observatorium på jorden idag tycks alltså i viss mening ha förändrat banan som en foton tog någon gång i universums avlägsna förflutna I sin bok ”Kvantastrologens handbok” närmar sig fysikern Michael Brooks på ett kongenialt oortodoxt vis Cardano och hans verk. Brooks engagemang i Cardano grundar sig, åtminstone inledningsvis, i hans intresse för den kvantteori som växte fram under 1900-talets första hälft, och som Cardanos arbeten kan sägas ha förebådat. Cardano var inte bara den första att ge grunderna för den matematiska sannolikhetsteori som är central för kvantmekaniska beräkningar, utan bidrog också till upptäckten av de komplexa tal som används för att utföra dem. Han upptäcker den imaginära enheten i, kvadratroten ur minus ett; en ”omöjlig storhet”, skriver Cardano, med förmågan att lösa olösliga ekvationer – och, vet vi idag, att beskriva och förutsäga bland annat kvantmekaniska partiklars spöklika avståndsverkan. Men den verklighet som kvantmekaniken beskriver tycks överskrida inte bara rumsliga avstånd, utan också tidsliga. Du måste återigen föreställa dig en partikel, varför inte denna gång en ljuspartikel, foton, utsänd av en kvasar, en avlägsen, ljusstark galaxkärna, för miljarder år sedan. På sin väg till jorden kan denna foton ta en av två vägar runt en galax som ligger mellan oss och kvasaren, och enligt den kvantmekaniska beskrivningen tar den – så länge ingen har kontrollerat – båda, eller ingen alls. Att det förhåller sig så är möjligt att bekräfta i praktiken. Men, tänk dig nu att vi bygger ett observatorium här på jorden, för att utföra mätningar på de fotoner som anländer till oss från kvasaren för att ta reda på vilken väg de faktiskt tog. Vad vi då finner är att alla fotoner vi mäter tog antingen den ena eller den andra vägen kring galaxen; samtidigt som deras ouppmätta kamrater fortfarande inte kan sägas ha tagit någon enskild väg. Vårt upprättande av ett observatorium på jorden idag tycks alltså i viss mening ha förändrat banan som en foton tog någon gång i universums avlägsna förflutna – sant är i alla fall att våra handlingar idag i högst påtaglig mening formar den beskrivning vi själva ger av detta förflutna. Med utgångspunkt i denna skenbara upplösning av också tidens gränser, infinner sig Brooks i Cardanos cell, där den senare väntar på verkställandet av sin dödsdom. De inre dialoger som Brooks för med Cardano – om sannolikhetsteori, kvantfysik och mysticism – får här en yttre inramning. De två männen möts, de ser varandra i ögonen, de är verkligen där. Och varför inte? Om han spökar för mig nu, menar Brooks, kan väl jag ha spökat för honom då? Det är förstås en lek som Michael Brooks ägnar sig åt, om än till hälften allvarlig: Från vår vardagliga erfarenhet vet vi att makroskopiska objekt inte beter sig kvantmekaniskt, även om vi i de experiment som utförs med allt större molekyler ännu inte har stött på någon övre gräns där det märkliga beteendet plötsligt upphör. Riktigt stora saker – människor, katter och klot – följer den klassiska fysikens lagar, och beter sig alltså precis så som Einstein föredrog. De outgrundliga egenskaper som kvantmekaniken avtäcker hos tid och rum bör inte leda oss in i en tro på det övernaturliga i astrologins eller mystikens mening – men det bör få oss att ompröva vår syn på vad naturen i grunden är. Om två avlägsna platser i rummet kan vara lika intimt kopplade som om de vore densamma, och om framtiden finns närvarande i det förflutna, tycks världen vara magisk nog alldeles utan magi. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik Litteratur Michael Brook: Kvantastrologens dagbok. Översättning: Joel Nordqvist. Daidalos, 2018.

21 Nov 201810min

Den norska Nobelpristagaren Sigrid Undset sökte kärleken, traditionen och Gud men kanske mest att att få skapa och tänka fritt. Detta begär präglar ännu hennes skrifter, säger Lena Kjersén Edman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den intelligenta, drömmande, lite klumpiga och mycket ensamma unga norska kvinnan Sigrid Undset längtade efter en man att älska. En man med vaket intellekt och stort hjärta. Som hennes far, den berömde arkeologen. Eller som dominikanermunken Thomas av Aquino. Hon fick den nio år äldre, enstörige – och gifte – norske målaren Ander Svarstad. En man, så ville hon tro, som skulle ge sin kvinna frihet att skapa. Men som samtidigt var sin kvinnas "herre". Det blev inte riktigt så. Men hon fick tre barn och under en tid tre bonusbarn. Dottern Mosse var kognitivt funktionsnedsatt och krävde ständig passning. Det finns problem med att försöka förstå ett författarskap, särskilt ett berömt för skildringar av historiska tider, genom författarens eget liv. Men i den minimala skiss över Sigrid Undsets liv jag här målat upp ryms de teman som så starkt präglar hennes böcker: åtrån, den motstridiga längtan efter frigörelse och tradition, liksom omsorgen om de närmsta ställd mot det inre kravet att få skapa. Tiden räckte nog aldrig till för Sigrid Undset och efter den tråkiga skolgången var avslutad skulle hon dessutom försörja sin mor och sina systrar. Men nätterna fanns. Då höll hon sig vaken med kaffe och cigaretter, läste och skrev. Det första färdiga arbetet var en medeltidsroman. En förlagschef räckte tillbaka manuset med orden: "Försök er inte på historiska romaner fler gånger, lilla damen. Det kan ni inte." 1928 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur, enligt motiveringen ”förnämligast för hennes mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv”. Undset levde mellan 1882 och 1949 och skrev otaliga artiklar och böcker av skiftande slag. Men när hon en gång fick frågan vilken genre hon egentligen skrev, svarade hon: "Den osedliga". Det norska borgerskapet instämde. Deras läppar smalnade när de läste den laddade inledningsmeningen till hennes debutbok "Fru Marta Oulie": "Jag har varit otrogen mot min man". Det var framgången med den romanen som gav tjugofemåriga Undset möjlighet att resa ut i Europa där hon träffade Svarstad. De gifte sig så småningom och i den vackra Gullbrandsdalen, i det stora huset Bjerkebæk, ville i Sigrid Undset skapa det varma familjehem som hon hade drömt om i sin fattiga ungdom. Drömmen besannades inte, äktenskapet sprack och Undset tillbringade nästan trettio år ensam med barnen i huset. Men när hon arbetade vid skrivbordet led hon av att hon försummade barnen – och när hon ägnade sig åt barnen plågades hon av att hon inte författade. I flera romaner skildrar Undset med nertonad lidelse det ambivalenta sambandet mellan kvinnans moderliga omsorg i ständig konflikt med andra drivkrafter: arbete, konstnärskap, frihetslängtan, auktoritetslängtan och sinnliga begär. När hon fick sitt stora genombrott med romanen "Jenny" var hon ännu ung –  jämngammal med berättelsens faderslösa frusna tjugoåttaåriga konstnär Jenny Winge. För den plikttrogna och känsliga Jenny är hennes erotiska begär förenat med en längtan efter disciplin och skönhet. Hennes mål i livet är att bevara självaktningen och inte svika sina ideal som kvinna och konstnär – om hon inte lyckas, då kan hon inte leva. Själv ville hon skriva liv – om människor vilkas nerver arbetar i instinkternas halvmörker – inte skapa idealbilder. Många väntade att författaren till "Jenny" skulle gå i bräschen i samtidens sedlighetsdiskussion för "den nya kvinnan". Men även om Sigrid Undset hade stor respekt för det suffragetterna och andra som kämpade för kvinnosaken hade uträttat, propagerade hon aldrig för kvinnlig rösträtt. Istället ironiserade hon över de kvinnokretsar i Norge som hade fått igenom en förändring i vigselformuläret när det gällde hustruns underdånighet i äktenskapet. Med undantag för Selma Lagerlöf och Amalie Skram – "de kunde skriva och såg livet genom en kvinnosjäl" – uttalade hon sig ofta med skarp tunga om andra kvinnliga författare. Själv ville hon skriva liv – om människor vilkas nerver arbetar i instinkternas halvmörker – inte skapa idealbilder. Undset var väl på många sätt vad vi idag skulle kalla en särartsfemist. Hon ville se familjen som samhällets kärna och i den kretsen skulle varje människa göra sin plikt. Kvinnan speciellt. Hon såg det som en förlust att samhället i hennes livstid blev alltmer materiellt och manligt. Visst är den erotiska passionen ett bärande tema, men märkvärdigare ändå är skildringen av kärleken till barnen Året efter flytten till Bjerkebaek gav Sigrid Undset ut "Kransen", den första romanen i medeltidstrilogin "Kristin Lavransdotter". I de två första delarna ser vi hennes teman återkomma: "Kransen" handlar om kärlek (och erotik) och fortsättningen "Husfrun" skildrar familjen. Den tredje delen, "Korset", handlar om en viktig sak i hennes liv och verk som vi som ännu inte närmat oss: Gud och Nåden. Sigrid Undset led av en känsla av andlig tomhet, som varken Nobelpris eller succéförsäljning kunde rå på. När den frånskilda, världsberömda författarinnan upptogs i katolska kyrkan var skandalen ett faktum. Men de statiska elementen i läran tilltalade henne. I dess famn tyckte hon sig finna en objektiv sanning, en helhet till skillnad från protestantismen som var som en misslyckad "sprucken omelett". En annan sprucken omelett är den rastlöse riddaren Erlend i trilogin om Kristin Lavransdotter. Hon, bokens komplexa och sammanbitet envisa huvudperson, attraheras av Erlend, men förblir smärtsamt besviken över denne sin makes tillkortakommanden. Nog rymmer Kristins äktenskapet ömsinthet och passion – men än mer: aggression, och bitterhet. På en bröllops-sajt på nätet läser jag att blivande brudpar får det förunderliga rådet att läsa Kristin Lavransdotter "för att hålla den romantiska lågan vid liv"… Gun-Britt Sundström, som översatt trilogin, skriver i sitt förord: "Kristin Lavransdotter är känd som en av världens största kärleksromaner med den är större än så. Visst är den erotiska passionen ett bärande tema, men märkvärdigare ändå är skildringen av kärleken till barnen (konkret, sensuellt beskriven – så underligt sällsynt i litteraturen) och hur den samspelar och konkurrerar med kärleken mellan föräldrarna." Undset som i en artikel skrev att det inte är barnen som ska respektera föräldrarna utan att det är föräldrar som ska förtjäna sina barns respekt, låter Lavrans outslitliga kärlek till sin dotter vara en bild av Guds kärlek. I århundradets kärleksroman, som Kristin Lavrandotter har kallats, är det inte förälskelsen mellan Erlend och Kristin som får hjärtat att brista; det är kärleken mellan en dotter och hennes far. Styrkan i dessa skildringar gör vetskapen om hennes egna förluster än mer smärtsam. Dottern Mosse dog samma år som det andra världskriget bröt ut. Och året efter stupade hennes son Anders i striden vid Segelstad bro, fem kilometer från hemmet i Bjerkebaek som tagits i beslag av nazisterna. Undset var dödsdömd av ockupationsmakten och hade flytt till Sverige med sin yngste son. Efter en tid i USA återvände hon efter befrielsen till Norge, där hon dog fyra år senare. Kvar finns oräkneliga artiklar och hela trettiosex böcker. I dem och i hennes brev framträder en författare och tänkare som faller utanför vår samtids prydliga kategorier. Hon var – oavsett om det gäller kyrkan, barn, kvinnan eller kärleken – en människa som alltid ville tänka fritt. Och denna frihet pulserar ännu idag i hennes litteratur. Lena Kjersén Edman, litteraturvetare, bibliotekarie och litteraturkritiker

19 Nov 201810min

Trots mindfulnesstider så ser man inga Instagramkonton eller coffeetableböcker om konsten att rengöra en toalett. Författaren Elin Grelsson förklarar varför och slår ett slag för städandet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2018.Pappersinsamlingen i köket väller över. Den har gjort det ett bra tag nu, det är säkert några veckor sedan som lådan för kasserade dagstidningar blev översvämmad. Nu börjar det alltmer likna en utmaning; hur länge kan jag fortsätta bygga på tornet av papperstidningar innan de välter ut i en hög på golvet. Att i stället samla ihop dem och gå till pappersinsamlingen skulle ta max en kvart av mitt liv. Ändå gör jag det inte, flyr in i essäskrivandet och tänker ”sedan” för att nästa gång jag passerar köket återigen titta på tidningstornet och suckande konstatera att jag verkligen måste göra någonting åt den där högen. Vad är det som får vuxna människor att bete sig på det sättet? Ett svar, som jag själv sällar mig till, är motståndet mot det repetitiva. När jag kommer tillbaka från pappersinsamlingen med en tom låda kommer den inom några veckor vara fylld igen. Lika uttråkad blir jag av att tvätta håret, det må vara rent nu men inom några dagar måste ritualen upprepas. Inför tandborstning blir jag som ett barn, kan skjuta upp bestyren inför natten i timmar bara för att slippa göra någonting som jag vet måste upprepas nästa morgon och kväll och pågå resten av livet utan ett mål.Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt [...] Som bäst utförd ska städningen inte synas alls.I socialantropologen Fanny Ambjörnssons bok ”Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik” som utkom hösten 2018 borrar hon ner sig i frågan varför städningen har så låg status, jämfört med mycket annat i vår vardag. Om inredning, bakning och matlagning blivit livsstilsglammiga hobbyer som både instagrammas och resulterar i snygga, bästsäljande böcker har städningen inte alls gått samma väg. I den mån städningen överhuvudtaget uppmärksammas i den samtida kulturen är det genom avskräckande tv-program där maniska samlare och lortgrisar får besök av professionella städkonsulter. Men konsten att rengöra en toalett som instagrambild eller coffetablebok lyser med sin frånvaro. Ambjörnsson kopplar denna låga status till städningens repetitiva form. Hemmet ska återställas till sin ursprungliga form – dammfritt och saker på rätt plats – och det är en syssla som du måste återkomma till gång på gång. Matlagning, bakning och inredning producerar någonting nytt; en måltid, bullar att bjuda på eller ett rum som förändras, men städningen erbjuder ingenting sådant. Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt: snarare än att skapa någonting återställer det endast det befintliga och karaktäriseras därför som cykliskt. Som bäst utförd ska städningen inte synas alls.Vad är då egentligen problemet med det repetitiva? Ambjörnsson hänvisar här till den franska sociologen Henri Lefebvre som menade att vardagslivets eviga repetitiva sysslor står i kontrast till det moderna samhällets tro på utveckling och framsteg. Att regelbundet utföra en syssla innebär att den blir en vana, snarare än en ”överraskning”. Städningen bär helt enkelt på en annan temporalitet än vår linjära tidsuppfattning som ständigt blickar framåt och söker framsteg. Den är monoton, upprepande och leder ingen vart.Således upplevs det repetitiva som meningslöst. Därför blir också pappersinsamlingen i mitt kök stående, trots att jag gladeligen lägger samma tid varje dag på att spela spel på min mobiltelefon. En ännu mer meningslös syssla men som, till skillnad från att tömma och fylla återvinningskärl, kommer med en omedelbar belöning i form av att klara nivåer och banor och därmed ger en känsla av resultat, hur fullständigt meningslöst resultatet än må vara. Inför städningen är vi många som blir rastlösa barn som väljer bort det tråkiga. I det moderna informationssamhället med hundratals distraktioner finns det ju ingen anledning att ha tråkigt. Varför dammsuga när du kan se ännu ett kattklipp på Youtube?Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver? Det verkar onekligen som vi blir alltfler som inte klarar av det där tråkiga repetitiva. Sektorn för hushållsnära tjänster har vuxit stort sedan RUT-avdraget infördes år 2007. Den som har råd betalar gärna någon annan för att hemmet ska upprätthålla sitt städade tillstånd. Förutom skattesubventionerad städning och liknande hushållstjänster har appar där den som har råd lejer ut tråkiga sysslor som att köra sopor till återvinningen vuxit.Utifrån de intervjuer som Ambjörnsson har gjort med människor om hur de uppfattar städning som syssla drar hon slutsatsen att just städningens rutinartade och avgränsbara karaktär gör det mer rimligt för dem som har råd att köpa tjänsten utifrån. Detta kontrasteras mot exempelvis odling, matlagning och aktiviteter med barnen som fyller en annan utvecklande funktion. Samtidigt är det en fråga om vems tid som räknas. Vem kan unna sig lyxen att slippa göra det tråkiga utan betala någon annan för att göra det? I Ambjörnssons intervjumaterial visar det sig tydligt att många inte har ekonomisk möjlighet att leja ut vardagsstädning för pengar, i synnerhet inte de som själva arbetar med städning. Tid upplevs och värderas alltså olika beroende på exempelvis klass. Städerskan städar både sitt eget hem och andras, hur repetitivt det än är, medan den mer välbeställda frigör tid till annat. Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver?För jämte utvecklingsidén har en annan stark rörelse vuxit fram i väst, som kretsar kring att fånga ögonblicket. Mindfulnesskulturen med appar, meditationer, yoga och övningar i att vara i nuet handlar om att släppa tankarna på både det som ska komma sedan och det som varit. Tankegångar som försöker öva den stressade nutidsmänniskan i väst att tänka mindre linjärt och ägna sig åt de sinnesförnimmelser hon upplever i stunden och att känna ro i att vara icke-producerande och inte låta sig distraheras av all information och lockelser som vi bombarderas med. Att öva sig i att ha tråkigt, helt enkelt. Här borde städningens monotona, återkommande form passa perfekt.I en artikel i tidningen Vice förklarar antropologen Martin Lang att städning kan vara ett sätt reducera stress just på grund av dess välbekanta utförande. När andra delar av livet känns osäkra och oförutsägbara fungerar städningen som en ritual som tryggar oss. Likaså fungerar repetitiva, förutsägbara sysslor bra som kognitivt hjälpmedel i sig, genom att fokusera på de rörelser vi är vana vid släpper stressen. Så kanske finns här en väg för städningen att öka sin status, för såväl stressade manliga mellanchefer som kvinnor som bollar familjeliv med karriär? Känslan av en dammtrasa som långsamt sveps över en bokhylla, glas som omsorgsfullt diskas till genomskinlighet och gamla tidningar som en efter en faller mot återvinningscontainerns golv, likt stenar mot en sjöbotten. Att få uppleva denna nu-känsla en gång i veckan skulle kunna vara en respit, i stället för någonting som måste göras. Ta en paus från stressen, stäng av mobiltelefonen, ta fram dammsugaren och njut av att bara vara.Elin Grelsson, författare KällorFanny Ambjörnsson: Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik. Ordfront förlag, 2018.Henri Lefevbre: Everyday Life in the Modern World. Transaction, 1984.Julie Stewart: Why Cleaning Makes Some People Feel Less Anxious. Vice magasin 2018-10-03.

12 Nov 20189min

Kardinalsynderna, eller de sju dödssynderna, fick sin klassiska utformning under medeltiden. Men de märks av än idag. Ibland som dygder och ibland som krafter som förändrar världen, säger Dan Jönsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ibland undrar jag om inte den moderna civilisationens stora misstag är att den har vant oss av med tanken att det då och då är rätt att bryta mot lagen. Att hur sinnrikt lagarna än formuleras kommer det alltid finnas något som står över dem. Idén om en högre rättvisa, en gudomlig lag, verkar numera bara vara något som lever kvar hos religiösa fanatiker eller, ännu värre, totalt bindgalna missdådare. Som seriemördaren i David Finchers filmthriller ”Seven” till exempel, en överintellektuell ensling som har inspirerats av den katolska läran om de sju dödssynderna. En efter en prickas de av: en man tvingas äta tills magsäcken spricker; en prostituerad kvinna får underlivet uppskuret med en rakbladsförsedd dildo, och så vidare. I upptakten till den dramatiska slutscenen sitter den gripne mördaren och provocerar sina fångvaktare från polisbilens gallerförsedda baksäte med sina iskalla, moralfilosofiska resonemang. Vem är oskyldig? frågar han. Kan de förneka att de ser på medan våldet och ondskan breder ut sig omkring dem, under lagliga och ordnade former? Kan de klandra honom för att visa världen hur den ser ut? Demonerna sitter ständigt på våra axlar, i varje val vi gör. Det är förstås en dåres predikan. För bara en dåre skulle väl ta upp kampen för denna medeltida etik som vi i vår tid står så totalt främmande inför? Eller hur? Vi med vår sekulära tolerans? Vår tid med sin normkritik och sin pragmatiska marknadsmoral? Är det kanske inte rentav så att de gamla dödssynderna har blivit – nästan – en sorts dygder? I reklam och populärkultur har ordet ”syndigt” en förförisk klang av spänning och förhöjd livskänsla. Synd säljer, helt enkelt. Och undan för undan anpassar sig den offentliga moralen. Hyckleriet rationaliseras bort, på punkt efter punkt. Varför låtsas som om affärsverksamhet handlar om att ta ansvar och förvalta traditioner? Nej, den härskande moralen verkar tvärtom bekräfta finanshajen Gordon Gekkos tes från filmen ”Wall Street”, att girighet är något gott. Att unna sig njutningar och lyx ses i vårt konsumtionssamhälle som avundsvärt – och avunden i sig kan ju vara en stark drivkraft om man vill bli framgångsrik. Så kan man hålla på. Ser man sig omkring hittar man exempel överallt på hur lättja, kättja eller högmod ses som, om inte direkt medborgerliga dygder, så en sorts eftersträvansvärda livsstilsmarkörer. Att ”synda” är idag att modigt bryta mot auktoritära regler och normer; något som leder till befrielse snarare än fördömelse. I den tyske författaren Simon Strauss uppmärksammade roman ”Sieben Nächte” (Sju nätter) genomför den unge berättaren en sorts personlig ritual där han under sju nätter ägnar sig åt någon av dödssynderna. Precis som i "Seven" finns en systematisk plan, och målet är just att slippa undan vuxenlivets tomhet, besvärja den fördömelse som i vår tid snarare utgår från en egoistisk konsumtionsmoral än från en auktoritär pliktetik. Samtidigt ska man ha klart för sig att det ju är den där eviga, gudomliga lagen som utgör motorn i hela projektet. Ser alltså ut som om vi fortfarande behöver den, av någon anledning. Girighet kan kallas driv och ambition, men bara så länge graferna i boksluten pekar uppåt. En intressant detalj i den medeltida mytologin är att det till var och en av de sju dödssynderna hör en demon. Högmodet personifieras av Lucifer, kättjan av Asmodeus, girigheten – förstås – av Mammon, och så vidare. Demonerna pekar ut en viktig dimension hos dödssynderna, nämligen deras personliga, individuella karaktär. Den engelske teologen Graham Tomlin tolkar det kristna syndabegreppet just i den riktningen: synden är destruktiv eftersom den isolerar oss. Från det gudomliga, förstås – men också från det mänskligt gemensamma, vill säga: från det samhälleliga. Synden är asocial. Historiskt kan dödssynderna alltså ses som ett sätt att tabubelägga individens förhävelse på det allmännas bekostnad. Disciplineringen av den enskilda människans drifter var det som garanterade samhällsordningens bestånd. Tomlins förståelse av den asociala synden är lika giltig idag. Vår postmoderna, liberala moralsyn är bara ett annat sätt att reglera de normer som ska hindra driften från att gå till överdrift. Det är ju inte den där enstaka porrfilmen eller den extra pralinen till kaffet som är problemet. Kättjan eller frosseriet urartar när den blir självändamål eller riktar sig mot fel objekt (som pedofili eller hetsätning). Lättjan är en välförtjänt belöning för de välbeställda, men blir ett stigma när den förknippas med fattigdom, som hos långtidsarbetslösa. Girighet kan kallas driv och ambition, men bara så länge graferna i boksluten pekar uppåt. Och framför allt: om ”synden” alltså i grunden handlar om den enskildes förhållande till det kollektiva, det vill säga om hur vi här och nu ska kunna leva tillsammans – så är moralens yttersta funktion att hindra dessa asociala överträdelser från att ta sig ett gemensamt uttryck. Så fort vreden tar sig kollektivt uttryck blir den en politisk kraft. Här blir alltså moralen politik. Zoomar man ut till en kollektiv nivå visar det sig att en av de sju dödssynderna verkar svårare att hantera än de andra – nämligen vreden. Om det idag finns mer eller mindre accepterade kanaler för att reglera kollektiv lättja (som charterresor), frosseri (ta restaurangbufféer) eller kättja (till exempel swingerklubbar) så finns ingen liknande institutionalisering av den kollektiva vreden. Vad skulle det i så fall vara: första maj-demonstrationer? Möjligen; vreden är i alla fall den av dödssynderna som mest öppet ger uttryck åt det som någonstans är alla dessa synders kardinalfel: upproret mot den rådande ordningen. Så fort vreden tar sig kollektivt uttryck blir den en politisk kraft. Som filosofen Peter Sloterdijk konstaterar är det omöjligt att tänka sig den politiska världshistorien utan vreden som en drivande energi. Genom alla revolter, självständighetsförklaringar och reformkrav har den kollektiva indignationen varit motorn bakom de konflikter som har fått förändringar till stånd. Men, säger Sloterdijk: denna vredens tid verkar numera vara förbi. Det politiska livet i västerlandets liberala demokratier utmärks av en strävan mot konsensus snarare än konfrontation, förhandling snarare än revolt. Politiken fyller en sublimerande funktion, kanaliserar den potentiellt upproriska vreden och leder in den i banor som stärker ordningen istället för att utmana den. Jag skulle tro att den högerradikala våg som just nu sköljer genom västvärlden i mångt och mycket är en reaktion på denna sublimering; vreden bryter sig igenom de tillrättalagda kanalerna som en syndaflod, det välförtjänta straffet för en civilisation där vår gemensamma framtid och överlevnad mer och mer verkar ha blivit en fråga om privat moral. Demonerna sitter ständigt på våra axlar, i varje val vi gör. Inför deras blickar tvingas vi välja mellan att se bort – eller se dem i vitögat. Som när poliserna i "Seven" tar några öl under en paus i detektivarbetet och efter en stund hamnar i en, nåja, lite konstgjord diskussion om storstadsdjungelns ondska och brutalitet. Hur lätt det är att trubbas av – och om det inte är just den reflexen bland de skötsamma och laglydiga, denna likgiltighet, som är det värsta? Den allra dödligaste synden. Ska man undvika den måste man kanske då och då bryta mot lagen. Dan Jönsson, författare och kritiker

8 Nov 201810min

Kynikernna var en sorts grekiska punkfilosofer som enligt omgivningen levde som hundar. Men hur utvecklades kynismen till cynismen? Poeten och kritikern Lars Hermansson undersöker frågan i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Att lägra en kvinna var mer än lättnär männen låg i Flandernfast visst var det äckligt på något sättvi var bara konfirmander Så börjar en dikt av den tyske 1900-tals poeten Gottfried Benn, i översättning av Peter Handberg, vilken skulle kunna tjäna som exempel på en kynisk livshållning. Att genomskåda ideologier och andra språkliga överbyggnader, som till exempel att sex skulle ha med kärlek att göra, och dra fördel av situationen utan att skrymta, men också utan att någon egentligen kommer till skada. Det var kanske äckligt på något sätt, det där att ligga med kvinnor medan deras män dog i skyttegravarna i första världskrigets Flandern, men vilken tonårsgrabb tackar nej till sex om det erbjuds, verkar diktjaget mena. Och vem drog egentligen nytta av vem, kan man som läsare förstås fråga. Gottfried Benn är också upphovsman till den ofta citerade raden: Dumm sein und arbeit haben, das ist Glück. Alltså ”Lycka, det är att vara dum och ha ett jobb”, en one-liner som kanske är cynisk snarare än kynisk, eftersom den är smartare än den dumbom som nöjer sig med att jobba på och inte grubbla så mycket. Lycka är fortfarande att vara dum och ha ett jobb. Cynismen är alltid en smula von oben, menar Sven Andersson Johanssons i boken ”Det cyniska tillståndet”, en lång essä i löst hållen dagboksform där kynismens vägran att befatta sig med strategier, godhet och framtidstänk, föreslås som reningsbad mot det cyniska tillstånd som enligt Johannsson präglar vår samtid, vars kanske mest urbota cynism är den att klimathot, fattigdom, ja hela planetens framtid ytterst skulle vara en fråga om individens konsumtion: bara vi äter klimatsmart och köper elbilar ska det nog ordna sig. De större ideologiska sammanhangen gör vi bäst i att inte ifrågasätta. Lycka är fortfarande att vara dum och ha ett jobb. Johansson ställer alltså den godartade kynismen med k mot den cyniska cynismen med c. Den distinktionen finns till inte på till exempel engelska och franska där även kynismen har c som begynnelsebokstav. För att bringa reda i det här måste vi gå tillbaka till de antika grekiska punkfilosofer som enligt omgivningen levde som hundar –kynos är det grekiska ordet för hund. Det finns inga kvarlämnade skrifter av de ledande kynikerna Antisthenes och Diogenes från Sinope som var samtida med Platon, och som av anekdoter att döma var ett slags tidiga situationister eller filosofiska performanceartister, i synnerhet Diogenes som bland annat sägs ha gått omkring med en lykta tänd mitt på ljusa dagen, och som när folk frågade varför svarade: jag söker en människa. Det var också Diogenes som bad Alexander den store att flytta på sig lite eftersom han skymde solen. De första antika kynikerna tillhörde kretsen kring Sokrates och tog fasta på dennes oberoendeideal och avvisande av värdslig makt och sinnlig finess. Liksom tidigare och på en helt annan plats, Siddartha Gautama, det vill säga Buddha, och något senare och på ytterligare en annan plats, Jesus Kristus. Jesus hänvisar som bekant till en annan makt än den värdsliga, medan Siddartha och kynikerna var mer sparsmakade för att inte säga nihilistiska. Det fanns egentligen ingenting att tro på, och den här världen erbjöd ingenting annat än ett hundliv. Följaktligen ägnade sig kynikerna också åt att kopulera offentligt. Det verkar som cynismen blir en allvarligare, moralisk defekt först i början av 1900-talet. Hur det gick till när kynikern blev cyniker varierar från kulturkrets till kulturkrets. När ordet började användas på svenska på 1700-talet syftade det framför allt enligt Svenska Akademiens ordbok på en person som citat ”i ord, åtbörder och dylikt afsiktligt brister i hänsyn för det passande, och som med förkärlek uppehåller sig vid det oanständiga, särskilt beträffande sexuella förhållanden; person som är grof, rå, gemen, plump, fräck, skamlös”. Punkt. Men visst låter väl det som en kyniker snarare än cyniker? Cynism förknippar vi ju med personer som kallsinnigt och beräknande drar fördel av andras lidande: vapenhandlare, finanshajar, vissa politiker, inte några prutt- och fjärtprovokatörer. Det verkar som cynismen blir en allvarligare, moralisk defekt först i början av 1900-talet. Enligt Svenska Akademiens ordbok återigen beskrivs Fredrik den andre av Preussen i en text från år 1901 som citat ”den kalla, beräknande statsmannen, och cyniske människoföraktaren.” Slut citat. Här har ordet börjat anta sina nuvarande konnotationer. Uppdelningen kyniker/cyniker är på plats. Vilket beredde väg för en av 1900-talets mest uppskattade populärkulturella gestalter: den godhjärtade cynikern, eller om man så vill den kyniske cynikern, ofta förkroppsligad i den hårdkokte deckarhjälten, underdogen som förfäktar kålsuparteorin i alla lägen men som till slut, och nästan med ett plågat uttryck i ansiktet, ändå tar parti för den svaga människan, inte sällan i gestalt av en fallen kvinna som han hjälper undan lagens långa arm och/eller rikemannens sexuella utnyttjanden. Humphrey Bogart excellerade som privatdetektiven Philip Marlowe och Sam Spade i flera filmatiseringar av Raymond Chandlers och Dashiel Hammets romaner, och förstås som Rick i Michael Curtiz filmklassiker "Casablanca". ”I stick my neck out for nobody”, säger Rick vid två tillfällen i filmens inledning för att riktigt gnugga in i åskådaren att han minsann inte är en sådan som tror på vänskap eller andra humanistiska värden. Han skor sig på flyktingar undan nazismen som på hans kafé i Casablanca får kontakt med flyktingsmugglare och försäljare av visum och andra nödvändiga papper. En cyniker alltså. Men också en kyniker: Strasser: What is your nationality?Rick: I'm a drunkard. ”Vilken är er nationalitet”, frågar en tysk major som besöker Ricks café. ”Jag är alkis”, svarar Rick. ”Vilket gör honom till världsmedborgare”, tillägger den spirituelle franske polismannen i det dåvarande franska Marocko. Men jag vet inte om ett kyniskt finger upp i världens röv gör särskilt mycket nytta heller. Det är märkligt att se om Casablanca idag när antalet människor på flykt undan krig, förföljelse och miljökatastrofer är lika många som under och efter andra världskriget. Rick visar sig mot slutet av filmen hysa en hel del humanistiska ideal bakom den hårdkokta fasaden. Precis tvärtom mot de flesta av världens regeringar alltså, som prisar mänskliga rättigheter, och alla människors lika värde, men stänger hamnar, handgripligen hindrar människor att hjälpa, och låter tusentals flyktingar dö i medelhavet. Mer cyniskt än så blir det inte. Och det är möjligt att Sven Anders Johansson har rätt när han i sin bok ”Det cyniska tillståndet” hävdar att det inte hjälper att rapa upp de där deklarationerna längre, att det bara ökar cynismen. Men jag vet inte om ett kyniskt finger upp i världens röv gör särskilt mycket nytta heller. Då krävs det nog en knytnäve. Eller två. Lars Hermansson, poet och kritiker

6 Nov 20189min

Att förberedas för en operation där livmodern ska tas bort. Vad gör det med en som människa, kvinna och individ? I Sjukhussängen reflekterar sociologen Emma Engdahl över hur man kan förbli sig själv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Klockan 08.00 checkar jag in på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Jag ska operera bort min livmoder. Ett halvår tidigare var jag nära att förblöda. Jag hade föreläst sex timmar i sträck och cyklade därefter hemåt; konstant blödande. Halvvägs över Göta älvbron var jag tvungen att stanna för att spy. Rakt ut i vattnet. Väl hemkommen tog jag av mig de blodiga kläderna. Det var inte lönt att klä på mig igen. Jag skakade okontrollerat och min kropp var ett öppet sår. Endast kvinnor blöder, tänkte jag uppgivet medan ambulansen var på väg. Jag har aldrig sett moderskapet som det som definierar mig som människa. Ändå är det med viss sorg jag inser att det organ som mest intimt förknippas med kvinnlig reproduktion ska skäras loss och avlägsnas. På Wikipedia står det att livmodern är ”ett honligt sexualorgan som finns hos alla däggdjur med undantag av kloakdjuren.” Kanske är det ett kloakdjur omgivningen nu kommer att uppfatta mig som? Det är emellertid inte den liknelsen som känns obehaglig när sköterskan tar blodprov och sätter i dropp. Det är upplevelsen av hur lätt och snabbt det går att bli främmande inför sig själv i en utsatt situation som håller mig i ett spöklikt grepp. Jag har berövats den mask som får mig att känna mig kvinnlig. I spegeln framför mig ser jag en människa. Men det är inte mig själv jag ser. Jag har inte ens fått behålla mitt röda nagellack. Dessutom har jag tvingats tvätta mig med bakteriedödande tvål fyra gånger, utan att smörja in mig efteråt. Vit som snö och torr som fnöske fryser jag, fast jag klätts i sjuhusdräkt. Jag har berövats den mask som får mig att känna mig kvinnlig. Enlig sociologen Robert E Park beror det ”inte enbart på en historisk tillfällighet att ordet person ursprungligen betyder mask. Det rör sig snarare om ett erkännande av att alla alltid och överallt, mer eller mindre medvetet, spelar en roll … Det är i dessa roller som vi känner varandra; det är i dessa roller som vi känner oss själva… i samma mån som den masken representerar den uppfattning vi har bildat om oss själva – den roll som vi strävar efter att leva upp till – är den masken vårt sannare jag, det jag som vi skulle vilja vara.” Han är en livs levande människa, som med humorn som vapen lyckas behålla sin personliga identitet intakt. För att skaka av mig obehaget tjuvlyssnar jag på mannen som ligger i sängen bredvid. Jag tyckte han såg lustig ut när han nyss kom gåendes i en sjukhusdräkt som var identiskt med min. Han skämtar med sjukvårdspersonalen som konstaterat att han är för lång för operationsbordet. Fötterna dinglar utanför. ”Kanske ska ni kapa mina ben också när ni ändå är i farten” föreslår han. Det blir tyst ett kort ögonblick och sedan säger en av sköterskorna: ”Det är märkligt att sjukvården inte hängt med. Människor blir längre och längre, men inte sjukhussängarna och operationsborden”. Hon hade faktiskt tänkt på hur det skulle gå för hennes man, som var två meter och fyra centimeter lång, om han behövde opereras. Mannen i sjukhussängen bredvid min berättar att han är en och nittiosju, om han inte krympt sedan han fick ett träd i huvudet. ”Ett träd i huvudet” frågar sköterskan. ”Ja, det är förmodligen därför jag är här; trä mot trä”. Mannen som nu ligger på ett operationsbord hinner inte säga så mycket mer innan han rullas iväg. Men det räcker. Han är inte längre en för lång kropp i lånade kläder som förflyttats från en sjukhussäng till ett operationsbord han inte riktigt får plats på. Han är en livs levande människa, som med humorn som vapen lyckas behålla sin personliga identitet intakt, i mötet med sjukhuspersonalen. Jag försätts själv i en liknande situation när en av de två kirurgerna som ska operera mig kommer för att presentera sig. Han är dansk och ursäktar sig för sin dåliga svenska som hans kollegor ofta misstar för lättförståelig danska. Jag säger att han inte behöver ursäkta sig. Eftersom jag arbetat i Danmark ett par år förstår jag utan minsta problem hans svenska. Jag vet att han försöker skämta med mig för att lätta upp stämningen. Han försöker också få mig att känna mig trygg när han säger att jag är den perfekta patienten för den titthålsoperation som ska utföras; smal, frisk och har fött barn. Dessutom informerar han mig om att han gjort den här typen av operation ungefär trehundra gånger tidigare. Det hjälper lite. Ändå undrar jag hur de ska få ut livmodern. En av sköterskorna hade sagt att den tas ut genom titthållen, men det kunde väl knappast stämma? Nej, det gjorde det inte. ”Du vet, samma väg som ett barn kommer ut, kan man slita loss hela underlivet” konstaterar den danske kirurgen med viss humor och värme. Sedan frågar han om jag vill att han ska ta äggledarna också när han ändå rör sig i de regionerna. Det finns nämligen ett par vetenskapliga studier som visar att det radikalt minskar risken för cancer i äggstockarna senare i livet. Visserligen finns det också ett par vetenskapliga studier som visar att man kan hamna i klimakteriet ett par månader i förväg om man gör så. ”Det är helt upp till dig. Du bestämmer” säger den danske kirurgen som jag först nu uppfattar namnet på. Han heter Jacob. Jacob med c. Naturligtvis har han redan sagt sitt namn, men nu ser jag det också på namnbrickan som är fastnålad vid hans bröstficka. Jag tittar upp och svarar att valet mellan cancer och klimakteriet inte känns särskilt svårt.  Virginia Wolf har i och för sig beskrivit det som att sitta ”blottad på en hög klippavsats i full dagsljus. Mycket ensam. Mycket onyttigt…” Jacob avbryter mig och säger med allvar i rösten: ”Om du var min fru hade jag opererat bort äggledarna utan att fråga dig. Eller om du var en nära släkting” lägger han snabbt till. Man kan då inte reduceras till en livmoder som gjort sitt. Inte heller till yttre attribut som förknippas med kvinnlighet. Det intressanta är att vårt samtal får mig att släppa obehaget som avpersonifieringen jag genomgått medfört. Jag upplever mig inte längre som en vit och bakteriefri kropp att sätta kniven i. Jag känner tillit till att Jacobs attityd inte enbart är slentrianmässig yrkesskicklighet. Jag upplever det inte heller som att jag pådyvlas hans åsikter. Istället lyckas vårt samtal få mig att träda fram på ett delvis nytt sätt. I Jacobs ansikte återspeglas jag bortom rekvisita och roller, men ändå som en person med såväl historia som framtid. Jacob är inte enbart en tillräknelig gynekolog med kunskap om den senaste forskningen på området, utan inkluderar både mitt och sitt eget liv i den situation vi befinner oss i. Istället för att ingå i en ”Jag-Det relation” upprättas en ”Jag-Du relation”. Filosofen Martin Buber menar att Jag-Du är ett grundord som innebär att man inte behandlar den andre som ett ting bland andra ting eller som något som består av ting. Man kan då inte reduceras till en livmoder som gjort sitt. Inte heller till yttre attribut som förknippas med kvinnlighet. Det är detta förhållningssätt som får mig att våga det ödeshopp som krävs för att under narkos tillfälligt förlora mig och sedan vakna upp starkare och friare än förut. I den bästa av världar kommer jag vara en kvinna som inte blöder och som oavsett det oönskade tomrummet inuti kan ta emot den nåd som genuin mellanmänsklighet eller möte mellan Du och Jag innebär. Vad lär man i ett sådant möte känna av varandra? Inget alls, eftersom man inte kan lära känna den andre. Vad vet man då om varandra? Bara allt, eftersom man inte längre vet något enskilt. Med detta menas att ingen förkunskap och ingen fantasi krävs när man möter den andre som ett Du istället för ett Det. Man upptäcker varandra på ett sätt som kastar en ur isolering; själva minnet omvandlas så att en okänd framtid blir möjlig att gå till mötes. Den andre framstår i sin helhet. Inte som skärvor och fragment. Inte som att ha eller inte ha förmågan att känna två hjärtan slå och nära en växande kropp inuti sin. Emma Engdahl, sociolog   Litteratur Buber, Martin, 1990, Jag och Du. Margit Norell och Curt Norell, Dualis Förlag. Buber, Martin, 1995, Det mellanmänskliga. Översättning Pehr Sällström, Dualis förlag Park, Robert E, 1950, s. 250, som cit. i Goffman, Erving, 1994, s. 26–27, Jaget och maskerna: En studie i vardagslivets dramatik. Övers. Sven Bergström. Rabén Prisma. Wolf, Virginia Ögonblick av frihet: dagboksblad 1915-1941. Övers. Rebecca Alsberg. Elisabeth Grate Bokförlag.

5 Nov 201810min

Staden är en motsägelsefull skapelse. Så hemma och ändå alltid främmande. Författaren Dimitris Alevras reflekterar över våra föreställningar om staden och gränserna som både bygger upp och utestänger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Staden är en märkvärdig plats. Genom sin koncentration av människor och genom sin artificiella karaktär har den en unik inverkan på både det geografiska och det kulturella landskapet. Staden är det konkreta undanträngandet av naturen till fördel för människan och det mänskliga. Den utgör det största och mest levande monumentet över människans förmåga. Därför besitter också alla städer en sorts kraft – attraherande eller bortstötande – som inte uppstår ur något konkret hot eller löfte utan skapas genom kombinationen av stadens onaturlighet och dess mänsklighet. Onaturlig därför att den är konstruerad. Mänsklig därför att dess funktion är att tillfredsställa oss, att befria oss från det oönskade och föra oss närmare det mer önskvärda.Dessa två aspekter av staden – funktionen och konstruktionen – säger något väsentligt. Ta till exempel operahuset i Sydney, en enskild byggnad som många med enkelhet kan framkalla för sitt inre. Betänk först dess funktion – en plats där människor samlas för att ta del av andra människors musikaliska uttryck. Betänk sedan dess konstruktion – en enorm asymmetrisk figur som från en vinkel liknar en rad vita fenor som skjuter upp ur marken, och från en annan mer påminner om halvt nedsjunkna kupor på väg att omsluta varandra i mörker. I det första fallet har vi att göra med ett konkret syfte. Vi förstår funktionen och vet ungefär vad vi kan förvänta oss. Huruvida man lockas av det eller inte kan vara en fråga om behov och personliga preferenser. Men när det kommer till byggnadens konstruktion är det snarare genom känslan det visuella intrycket ger som vi påverkas. Här blir det ogripbara det mest framträdande: formerna som former, och inte minst den oundvikliga kontrasten till det av naturen skapade.En enskild byggnad är inte svår att betrakta på detta vis – ofta har den en eller ett fåtal huvudsakliga funktioner, inte sällan uppenbara för en betraktare. Men med en hel stad i blickfånget – bestående av hundratals, tusentals byggnader – händer något. Konstruktionens effekt förstärks i och med att mångfalden och storleken ökar, samtidigt som funktionen blir svårare att urskilja. På så vis blir stadens utomvärldsliga karaktär mer framträdande ju större den är, samtidigt som vi aldrig blir helt alienerade inför den. Något bekant finns där alltid – det mänskliga i det onaturliga.Det framhålls ibland att de flesta som tar sitt liv genom att hoppa från en bro gör det från den sidan av bron som är vänd mot staden. Västerbron i Stockholm är en av flera platser där detta bekräftas om och om igen. I en handbok för personer som arbetar med förhandling i krissituationer kan man läsa att ”rädslan för att dö ensam, tillsammans med önskan att andra ska se hur mycket man lider, kan förklara varför så många hoppar från en bro som vetter mot staden, fullt synlig för alla”.I en sista desperat vädjan vänder man sig mot staden. Man ser staden, och staden ser en.En oundviklig aspekt av stadens konstruktion är dess gränser. Någonstans börjar bebyggelsen, någonstans slutar den. Stadens här står mot det omgivande där.I Jesper Svenbros text ”Mjölet och kritan – Berättelsen om Alexandrias grundläggning” är denna gränsdragning i centrum. Svenbro skriver: ”När platsen för den framtida staden har valts ut av Alexander någon gång alldeles i början av år 331 f.Kr., markerar man sträckningen av stadens ringmur på marken […] I de flesta versionerna markerar arkitekterna stadsmurens sträckning [...] med hjälp av mjöl, vilket får ersätta den krita som normalt används i dylika sammanhang.” Att man väljer just mjöl och inte krita har i sig en särskild symbolisk betydelse. Svenbro skriver: ”Enligt Plutarkos utgör nämligen mjölet ett gränsstadium halvvägs mellan det levande sädesaxet och det gräddade, ätliga brödet; mellan det 'råa' och det 'bakade'; på visst sätt alltså mellan 'natur' och 'civilisation'.”Berättelsen fortsätter: ”Rätt vad det är, läser vi, kommer ett stort antal fåglar och äter upp mjölet med vilket Alexander låtit avgränsa sin stads område, — något som till en början gör härskaren förbluffad och orolig [...] Orsaken till denna oro är uppenbar: ett sådant intermezzo tycks förebåda stadens försvinnande, utplånandet av dess murar och gräns, den gräns förutan vilken den ju inte kan existera.”Vad vi här plötsligt ställs inför är stadens simultana födelse och undergång. Ett samband mellan gränsen i sig och de föreställningarna som görs om platsen framträder: gränsen försvinner och i samma stund uppstår en föreställning om att även den framtida staden kommer att försvinna. För de närvarande, med sina blickar riktade mot de halvt utsuddade linjerna av mjöl på marken, har Alexandria i ett slag grundats, byggts upp och förgjorts.En mer sentida stad för vilken detta samband mellan manifesterade gränser och gemensamma föreställningar spelat en avgörande roll är Los Alamos i New Mexiko, grundad 1942. Los Alamos är dessutom en stad för vilken funktionen ursprungligen var allt. Mer specifikt en funktion: att producera världens första atombomb. Stadens konstruktion var i alla avseenden underkastad detta övergripande syfte, liksom reducerad till en rent praktisk aspekt av funktionen, och tillskrevs inte något större värde i sig. Los Alamos var därtill en stad som i princip saknade ekonomiska begränsningar. Vad än forskarna – med Robert Oppenheimer i spetsen – behövde, fick de. Det gällde allt från teknologisk utrustning och laboratorier, till mer personal, fler bostäder, vägar och vardaglig service. För att framställa det kärnbränsle bomben skulle laddas med anlades tre nya reaktoranläggningar som sammanlagt sysselsatte över fyrtio tusen personer. Även på dessa platser växte samhällen fram ur ingenting, konstruerade både som förlängningar av Los Alamos och som enskilda, avskärmade entiteter. Ur det perspektivet var Los Alamos en gränslös stad, samtidigt som dess faktiska gränser var högst påtagliga och strikt bevakade. Ingen utan tillstånd fick komma in, eller ens komma i närheten av platsen. Ingen kunskap om vad som försiggick där fick göras känd. Dessa ovanliga omständigheter bidrog till att skapa en särskild atmosfär bland invånarna. Högst medvetna om Los Alamos icke-existens fick deras här, där de befanns sig, också karaktären av ett avlägset där. Den brittiska fysikern James Tuck beskrev det som en ”gyllene tid”. Han vittnar om hur han i Los Alamos fann ”det antika Atens själ, den ideala republiken”. Enligt vissa var staden som ”en ö i himlen”, enligt andra ett ”Shangri-La”.Det intressanta med dessa beskrivningar är att det verkliga Los Alamos ersätts med något annat. Det är inte Aten som åberopas, utan dess själ. Det är idén om den ideala republiken. Och det är det fiktiva paradiset Shangri-La. Los Alamos konkreta här görs till ett symboliskt där. Kraften i den handlingen ska inte underskattas. Grundarna av Alexandria gjorde det inte. Valet att använda just mjöl för att markera gränserna var, skriver Svenbro, i själva verket ingen slump, och hade det specifika syftet ”att frammana bilden av Alexandrias framtida blomstring”.Så uppstår staden ur våra föreställningar om den, och så formas våra föreställningar av stadens gränser och konstruktion – av dess faktiska här. För olika människor, i olika tider, ser denna ömsesidiga skapelseakt olika ut, men dess närvaro är ständig. Det finns inget här utan ett där. Och vi, invånare och medskapare, befinner oss alltid någonstans mittemellan.Dimitris Alevras, författare LitteraturOn-Scene Guide for Crisis Negotiators, Frederick J. Lanceley, 1999Mjölet och kritan – Berättelsen om Alexandrias grundläggning, Jesper Svenbro (publicerad på franska 2014)109 East Palace – Robert Oppenheimer and the Secret City of Los Alamos, Jennet Conant, 2005American Prometheus – The Triumf and Tragedy of J. Robert Oppenheimer, Kai Bird och Martin J. Sherwin, 2005

1 Nov 20189min

När något begått fruktansvärda handlingar så kallar vi dem ibland för monster. Varför? Kanske är det så att det är rädslan för sanningen som skrämmer oss, säger journalisten Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I en studie från 2002 försökte socialpsykologen Philip Zimbardo, sociologen Martha Huggins och psykologen Mika Haritos-Fatouros ta reda på vad det var för människor som valde att bli torterare. De intervjuade ett antal personer som haft detta som yrke under diktaturen i Brasilien. Forskarna fann att torterarnas beteenden var helt beroende av de samhälleliga krafter som de varit del av. De anslöt sig till det rådande systemets värderingar och accepterade att människorna som de torterade utgjorde ett hot mot landet. De kände att det de gjorde var nödvändigt. Forskarnas slutsats var att de intervjuade var helt normala människor utan några särskilda psykiska diagnoser. Hur monstruösa exempelvis torterares dåd än ter sig är det högst troligt att de själva bara betraktar sina gärningar som en del av sitt jobb. Tortyren sker på vanliga arbetstider och när torterarna slutar för dagen går de hem till sin familj och är alldeles vanliga föräldrar med alldeles vanliga vänner och intressen. De som gör ont endast för att de vill ont är få men de finns. Samtidigt är gränserna otydliga. När människor begår riktigt bestialiska handlingar kallar vi dem ibland för monster, eller beskriver gärningarna som monstruösa. Ordvalen signalerar ’ondska som vi inte kan förstå’ men kanske handlar det snarare om att vi inte vill förstå. Bör Anders Behring Breivik kallas monster? Han begick sina grymheter avsiktligt och väl medveten om vilken smärta han åsamkade. Hans avskyvärda dåd var av det instrumentella slaget, de sågs av honom själv som berättigade eftersom de tjänade vad han ansåg vara ett högre syfte. De som gör ont endast för att de vill ont är få men de finns. Samtidigt är gränserna otydliga. Få av de handlingar vi betraktar som onda begås annars helt på tvärs med allmänna moraliska föreställningar. De flesta som utför dem betraktar sig inte heller som krigare för ett bättre samhälle. De bara gör som de blir tillsagda eller som alla andra gör. William Goldings roman ”Flugornas herre” har ofta, och på mycket goda grunder, använts för att resonera kring var mänsklig grymhet kommer ifrån. En grupp pojkar har ensamma överlevt en flygkrasch på en öde ö och i sin rädsla och förvirring börjar flera av dem inbilla sig att det går ett odjur löst på ön. Under en fest råkar pojken Simon, medtagen efter något som skulle kunna vara ett epilepsianfall, komma kravlande ut ur ett buskage. I den extatiska stämning som råder bestämmer sig de dansande för att den varelse de knappt urskiljer i mörkret är Odjuret. Tillsammans klubbar de ihjäl Simon med sina spjut och påkar. Men visst såg de egentligen att det var en människa. Det verkliga odjuret har inte mänsklig gestalt, utan är deras egen utsatthet på ön och den farliga dynamik som uppstått i gruppen. Att tillåta sig att betrakta andra människor som monster riskerar alltid att leda till egen grymhet – mot dem vi valt att se som omänskliga. På dem kan vi börja projicera allt möjligt som vi ser som skrämmande eller farligt, och därför börja rättfärdiga att skada eller döda dem – de hotade ju oss först! Men gjorde de verkligen det? Som om det totala utrotandet av en folkgrupp var jämförbart med att vinna en fotbollsmatch. I boken ”Machete Season – The killers in Rwanda speak” lät den franske journalisten Jean Hatzfeld några av dem som deltog i folkmordet 1994 komma till tals. Det är en ovanlig bok. De böcker som handlar om förövare av det slaget är en droppe i havet jämfört med dem som handlar om offer. Och det är fascinerande att läsa dessa mäns berättelser och reflektioner. Med sina historier motsäger de den spridda föreställningen att det saknas ord för att beskriva extrema grymheter. Det är inte ord vi saknar utan verktyg för att ta in berättelserna – för att de är så skrämmande och smärtsamma. Vad drev då dessa vanliga män att börja döda? De förklaringar som de själva ger, eller som skymtar fram i svaren på andra frågor, handlar bland annat om blind lydnad: ”vi fick oss arbete tilldelat och vi utförde det”, ”Vi hade blivit lärda att alltid lyda och vi fick en order.” De talar också om gemenskapen i gruppen. Den unge Pio förklarar att han aldrig hade hatat den folkgrupp han var med och försökte utplåna utan tvärtom varit vän med många eftersom han spelat fotboll tillsammans med dem. Han säger att hatet dök upp när han började döda. Han anslöt sig till de andra förövarna för att passa in. Han nämner också att han påverkats av ”vackra ord om fullkomlig framgång”. Som om det totala utrotandet av en folkgrupp var jämförbart med att vinna en fotbollsmatch. Hatzfeld beskriver hur han kommer på sig själv med att ibland ha trevligt ihop med dessa män. De skämtar och småpratar om ditt och datt. Men efter att ha bekänt detta lägger han till: ”Inte för en sekund kände jag mig fri från obehag. Allt med dem höll känslan vid liv.” Kanske är det sant att hans känsla verkligen kom sig av något hans intervjupersoner utstrålade men jag finner det mer troligt att det kom från hans egen vetskap om vad de hade gjort. Hade han träffat dem i ett annat sammanhang och inte känt till deras historia hade antagligen inget särskilt märkts med dem. Kanske måste Hatzfeld helt enkelt intala sig själv att dessa män är exceptionella för att klara av att hantera att han umgåtts och pratat med dem och att de tedde sig helt vanliga i stället för som monster. Möjligen försöker han hålla borta insikten att han, om omständigheterna varit annorlunda, hade kunnat vara en av dem. När vi väljer att kalla människor för monster eller deras handlingar för monstruösa beror det också på att vår vilja att markera avstånd är så stark. Vi vill på alla sätt fördöma, och vad kan vara mer fördömande än att ta ifrån en person dess mänsklighet? Vi tycks blanda ihop viljan att förstå med viljan att ursäkta. Men för att förhindra att fler dåd som Rakhmat Akilovs, eller Anton Lundin Petterssons eller folkmordet i Burma utförs är det viktigt att försöka förstå vilken världsbild som fött fram dem, vilka grupperingar förövarna hämtat sin näring ur och vilka personliga omständigheter som lett dessa människor till att bli massmördare. Dömer vi bara ut dem som begår illdåd som monster och ser deras dåd som obegripliga har vi ju inga medel att förhindra att det händer igen. På samma sätt behöver vi, som Golding lär oss, bli vaksamma på vår tendens att projicera våra diffusa rädslor på enskilda individer – att se monster där varken monster eller ens minsta illvilja finns. Världen verkar mer begriplig om den målas i svartvitt och vi tillåts tro att onda händelser är resultatet av onda intentioner. En sådan tro får oss att känna oss tryggare. Om det är så, så är det ju ingen risk att jag skulle begå övergrepp för jag är ju på den goda sidan. Det är också mindre risk att jag själv skulle kunna drabbas, för jag känner ju inga monster, bara vanliga människor. De omständigheter som rått på Balkan, i Rwanda, Kongo, Burma och alla andra länder där krig utkämpats eller folkmord begåtts har fått hundratusentals vanliga människor att begå extremt grymma handlingar. De är inte monster, de är som vi, bara med erfarenheten att faktiskt ha agerat ut den grymhet som de flesta, under fel omständigheter, är kapabla till. Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

31 Okt 20188min