OBS: Radioessän

När verkligt våld blir till konst finns en risk att lidande exploateras. Lejla Cato undersöker strategier för att avbilda det som inte kan avbildas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Våren 2017 är den jamaicansk-amerikanska poeten Claudia Rankine först ut på scen under en feministisk forskningskonferens i New York. Rankine inleder sitt föredrag med att visa en videoessä som hon gjort tillsammans med maken, tillika filmskaparen John Lucas. Filmen Situation 8 består av videomaterial som visar polisbrutalitet, våld och mord på svarta amerikanska medborgare. Klipp som cirkulerat i media och vars övergrepp flera i publiken ansträngt sig för att undvika.När filmen är slut läser Claudia Rankine ett brev från en kvinnlig professor som sett filmen vid en liknande tillställning några månader tidigare i Montréal. Hon berättar om hur de få svarta akademikerna i publiken dröjt sig kvar efter filmvisningen och sökt varandras stöd. Arga, ledsna och förbluffade frågade de sig hur Rankine kunde visa filmen utan en ynka varning. Var Rankine blind inför hur våldsscenerna återuppväcker kollektiva trauman? Brevförfattaren ber Rankine att fortsättningsvis informera publiken om vad de är i färd med att få se eller, allra helst, avstå från att visa filmen över huvud taget.Scenen beskrivs i den amerikanska författaren och teoretikern Christina Sharpes bok Ordinary notes från 2023. Christina Sharpe var på plats under konferensen i New York och precis som publiken i Montréal lämnades hon mållös av Rankines tilltag. Rankines val att rätt upp och ner visa det brutala våldet är ett sätt att återge en fruktansvärd verklighet. Men det väcker starka känslor och många reaktioner.Under 2000-talet har det förts en livlig debatt om hur konst och journalistik exploaterar lidande människor. I och med Susan Sontags reflektioner över krigsfotografiets etik i essäboken Att se andras lidande från 2003 uppmärksammades även vilka kroppar som vanligtvis avbildas i sin utsatthet. Till exempel är nyhetsmedier försiktigare och tar större hänsyn till personlig integritet när de som lider är vita, västerländska och heterosexuella. Medan bruna eller svarta personer oftare skildras i mer explicit våldsamma situationer. Så hur kan konsten representera våld utan att samtidigt exploatera och reproducera förtryckta gruppers lidande?Ett svar hittade jag i den internationella grupputställningen Oläkt som visades på Moderna Museet i Malmö under våren 2024. Utställningen kretsade kring upproren och revolutionerna som svepte över arabvärlden med start 2010. I ett rakt igenom svart rum fastnade jag framför en videoinstallation av albansk-syriska Adrian Paci. I hans verk ”Broken Words” berättar fem människor som har flytt från hemlandet Syrien om inbördeskriget, men istället för att avbilda den specifika tragedin riktar Paci uppmärksamheten mot det som inte sägs. På fem storbildsskärmar ser och hör man de inzoomade ansiktena treva efter ord, svälja, hämta andan. Paci har klippt bort själva orden och berättelsen, kvar är bara tystnaden däremellan. Närbilderna av människornas ansikten skapar en direkt och stundvis outhärdlig intimitet. I det mörka rummet tvingas besökaren se rakt in i ögon som knips ihop av minnena. Eller vänta nu, minnen av vad? Det får betraktaren aldrig veta.Inte heller i den tysk-schweiziske målaren Paul Klees verk ”Angelus Novus” från 1920 får betraktaren veta vad som sker. Målningen i naivistisk stil föreställer en ängel som har ansiktet vänt mot betraktaren. Ögonen är uppspärrade, munnen öppen. Vad som orsakar detta uttryck av fasa förblir okänt, eftersom skeendet är förlagt utanför verkets ram.Filosofen Walter Benjamin står för den mest kända tolkningen av vad ”Angelus Novus” egentligen ser. I essän Historiefilosofiska teser som publicerades postumt 1942 skriver Benjamin att ängeln är vänd mot det förgångna och där ”ser han en enda katastrof som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner”. Ängeln bevittnar katastrofen, men är för evigt oförmögen att ingripa. En vind blåser ängeln bort från det förflutna och mot framtiden. Vad än ängeln har framför sig – nazismens frammarsch under Benjamins livstid eller 2000-talets alla krig och nedslagna revolutioner– så existerar det enbart som en spegling i figurens uttryck. Ett uttryck som får betydelse först i mötet med betraktaren.Valet att inte visa det fasansfulla har förstås med etik att göra. Och aldrig är avbildningens etiska aspekter så uppenbara som i frågan om Förintelsen. På den hypotetiska frågan om vad han hade gjort om han fått tag på en film inifrån en gaskammare svarade filmskaparen Claude Lanzmann: Förstört den. I sin nio timmar långa dokumentärfilm Shoah från 1985, som har kallats för den viktigaste filmen om Förintelsen, intervjuas överlevare, vittnen och bödlar. Ingenstans i filmen visas arkivbilder eller lidande kroppar. Lanzmanns hållning är glasklar: Konsten varken kan eller bör försöka att direkt avbilda Förintelsen. Det är nog de flesta beredda att hålla med om.Ändå fortsätter Förintelsen att ta plats i konsten. En metod som går igen hos filmskapare är att rikta uppmärksamheten mot sidan av det som inte kan, men måste, skildras. Den Oscarsprisade The Zone of Interest från 2023 är ett exempel. I filmen följer tittaren en familjs vardagsbestyr med att äta frukost, leka med barnen i trädgården och ordna bjudningar. Gräset är grönt, huset stort; allt liknar en borgerlig idyll, om det inte vore för att huset ligger alldeles intill Auschwitz där maken jobbar som kommendant.I en särskilt stark scen har frun i hushållet besök av sin mamma. Under natten väcks mamman av ett rött ljus som fyller gästrummet. Hon letar sig fram till fönstret och drar bort gardinerna. I nästa scen fokuserar kameran på mammans ansikte, men nu sett utifrån. Genom fönstret ser tittaren hur mammans ögon spärras upp och munnen öppnas; samtidigt syns reflektionen av det som orsakar fasan. En skorsten som sprutar eld och rök.Detta är vad tittaren som mest får se av lägret. Ändå är nazismens brott fullt påtagligt i The Zone of Interest. Under nästan hela filmen är koncentrationslägret närvarande i form av ett obehagligt bakgrundsljud i nazistfamiljens till synes gemytliga vardag. I det kolossala glappet mellan ljud och bild, mellan mammans uppspärrade ögon och familjens trädgårdsfest, lämnas ett tomrum som betraktaren får fylla i.Ibland kan det vara nödvändigt att konfronteras med våldet utan filter, så som i Claudia Rankines film om polisbrutalitet mot svarta amerikaner. Även då konsten avbildar det fruktansvärda som avsaknad, genom att helt enkelt utesluta delar av verkligheten, framträder våldet genom betraktarens fantasi. Frågan är om den indirekta skildringen är mindre exploaterande, då vår förståelse blir än mer beroende av en verklighetsuppfattning som ofta formas av förutfattade meningar. För vare sig det går att föreställa sig gaskammarens fasa eller inte, och vare sig man vill det eller inte, blir betraktaren medskapare till en annan berättelse, bortom det som berättas.Lejla Catopoet och litteraturvetareProducent: Ann Lingebrandt

26 Nov 10min

Från den skönstjärtade Afrodite, till clownen som drattar på ändan rumpan är central både för kropp och kultur. Torbjörn Elensky sätter sig på den och tänker efter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Baken, stjärten, rumpan, arschlet, röven – kärt barn har många namn. I finare sällskap helst omtalad på franska, som derrieren. Skinkorna är våra största muskler. Det är den mest pinsamma, opassande och vulgära kroppsdelen. Att dratta på ändan är den lägsta formen av clowneri. Humor som förenar alla i världen, oavsett språk, kultur, religion och ålder. På italienska kallar man att ha tur för att ha stjärt, culo: Che culo! Betyder alltså Vilken tur! Man kan vifta på rumpan och bli smiskad på baken, fast det senare numera bara bör ske efter klart och tydligt samtycke. För jovisst, naturligtvis är denna clownernas viktigaste kroppsdel också erotiskt laddad.Redan de gamle greker visste att uppskatta ett par sköna halvklot nedanför ryggslutet, såpass att Afrodite kallipygos, den skönstjärtade Afrodite, senare mera känd som Venus aux belles fesses, utvecklades till en särskild skulpturgenre. Den undersköna kärleksgudinnan lyfter på sin klädnad och vrider sig bakåt så mycket det går för att få en glimt av sin egen vackra baksida. En version av henne står i pelarsalen på Stockholms slott, praktiskt nog framför en spegel, för den som vill skåda behagen utan att gå runt statyn. Det var Gustav III, inspirerad efter sin resa till Italien, som beställde den av Johan Tobias Sergel 1779. Stod modell gjorde ingen mindre än tidens stora kändis, hovdamen Ulla von Höpken. Det är alltså en klassisk tradition som på 2000-talet förvaltats av stjärnor som Jennifer Lopez och, inte minst, Kim Kardashian. En yppig bak är numera lika viktig som en svällande barm och det finns både särskilda träningsprogram för skinkmusklerna och skönhetsoperationen Brazilian butt lift, som lyfter rumpan för den som inte är nöjd med sitt medfödda häng.Den är faktiskt den mänskligaste av kroppsdelar. Inget annat djur har så stor rumpa som människor. Även om en del andra primater också har framträdande bakstycken. Chimpanshonornas ända lyser rött, nästan som en lykta, när hon är fertil och hon lockar till sig lämpliga hanar genom att visa upp den. Men de har inte två rejäla halvklot av kött och fett som står ut på baksidan. Den första människan som gick på två ben var Homo erectus, den upprätta människan, och det är också den första som börjar utveckla stora skinkor. De behövs nämligen dels för balansen, dels för att ge tryck i steget, förklarar den amerikanska journalisten Heather Radke, som har skrivit den moderna stjärtens historia. De två forskarna Daniel Lieberman och Dennis Bramble har dessutom specifikt visat att den kraftiga sätesmuskulaturen är nödvändig när man ska springa på två ben. Våra höfter, knän, fötter och alltså även rumpan är till för att vi ska kunna springa. Till skillnad från de flesta andra däggdjur är vi visserligen inte så snabba, men unikt uthålliga.Vår stora bakdel är alltså en enorm fördel, men de gigantiska skinkorna har förstås också medfört stora bekymmer i modern tid. Främst inom modevärlden inte minst och för kvinnor. Som Radke konstaterar är rumpfokuset förvisso inte lika könat längre – tänk på Thelma och Louise menande granskning av den skönstjärtade Brad Pitt eller när väninnorna i Sex and the city pratar manshäckar – men det är ändå kvinnans bakre behag som ägnats mest uppmärksamhet i modern tid. Under de senaste århundradena har den västerländska kvinnorumpan ofta varit ordentligt inpackad i många lager tyg, som både haft till uppgift att dölja och att framhäva. Till de märkligaste modenyckerna hör turnyren, en ställning som fina kvinnor bar under kjolarna på 1870 och 1880-talen, så att bakdelen framhävdes på ett överväldigande sätt. Den här sortens mode har flera möjliga förklaringar. Den enklaste är att man ytterligare skulle framhäva den smala midjan, som hölls insnörd i trånga valbenskorsetter, genom att låta tyget välla ut nedanför den. Den otroligt vida krinolinen kan förklaras på samma sätt. Men Radke hittar också ett annat spår.Även om människor generellt har stora säten, ansågs vita personer småskinkade, medan svarta beskrevs som motsatsen. Storleken kopplades till föreställningar om de mörkhyades sexuella vidlyftighet. Det ironiska med detta, som med så många rasistiska föreställningar, är att förakt och avund på något sätt blandas. För den stora stjärten ansågs även attraktiv. Redan tidigt på 1800-talet oroade man sig i Frankrike över att männen skulle bli mera upptända av de yppiga svarta kvinnornas dundergumpar än av de vita kvinnornas små derrierer. Och allting började med Sarah Baartman.Hon var troligen född revolutionsåret 1789 och kom från khoikhoifolket, som traditionellt varit herdar i nuvarande Sydafrika, och som sedan 1700-talet kallades hottentotter av européerna. Hon uppträdde först i London, sedan i Paris under 1810-talet i någon typ av hudfärgad kroppsstumpa, dekorerad med snäckskal och pärlor för att motsvara publikens förväntningar på en afrikanska. Alla ville se henne och framför allt hennes stora exotiska stjärt. Det finns mängder av karikatyrer av henne från tiden, som alla framhäver baken och hon blev så småningom till en stående typ: hottentotternas Venus. Andra kvinnor från khoikhoifolket kom att exploateras på liknande sätt och det centrala i alla bilder och föreställningar var den stora baken, som efter hand kom att bli en tvetydig generell symbol för erotik. Föraktad för att den ansågs djurisk, men eftertraktad som något sexuellt lockande. Kanske kan man förstå turnyren, detta märkliga plagg som döljer den äkta ändalykten bakom en jättestor fakerumpa, som ett uttryck för den motsägelsefulla fascinationen inför den afrikanska kvinnan.Sarah Baartman lämnades inte ifred ens när hon dog utan hon dissekerades, hennes könsorgan och stjärt blev avgjutna och hennes skelett stod utställt på Musée de l'homme i Paris, ända till 1974. Nelson Mandela föreslog 1994 att hennes kvarlevor skulle återbördas till Sydafrika och hon begravdes där 2002.Den franske författaren Georges Bataille hade idéer om hur stjärtens kraft i och med att vi reste oss på bakbenen skjutits upp i rösten och ansiktet. I sin poetiska essä ”Solärt anus” från 1927 skriver han: När mitt ansikte fylls av blod blir det rött och obscent. På samma gång avslöjar dess morbida reflexer en blodig erektion och en krävande hunger efter oblyghet och kriminella utsvävningar. Utan att tveka påstår jag därför att mitt ansikte är en skandal... Det låter groteskt, men oväntat nog har vetenskapen nu, nästan hundra år senare, givit honom åtminstone delvis rätt. Nederländska och japanska forskare har visat att människors ansiktsigenkänning i princip är densamma som chimpansernas rumpigenkänning. Våra ögonvitor, ögonbryn, röda läppar och rodnande kinder motsvarar den löpande chimpanshonans rodnande bak. De skriver att resultatet tyder på ”ett evolutionärt skifte i den socio-sexuella signalfunktionen från bakdelar till ansikten”. Bataille skulle ha varit nöjd. Vi är alla rövnyllen. Och det är inget skämt eller förolämpning utan bara ett vetenskapligt faktum.Torbjörn Elenskyförfattare, kritiker och essäist

25 Nov 9min

Segrarna skriver historien, men historien skapas inte av segrare. Och ibland är det förlorarna som vinner. Malin Krutmeijer förklarar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Visste ni att Winnemem Wintu-stammen i norra Kalifornien har fått tillbaka sin lax? Chinook-laxen, på svenska kungslax, lekte i McCloudfloden så länge att den är en del av Winnemems ursprungsmyt. Det var den som gav dem röster att tala och sjunga med, i utbyte mot att de lovade att alltid beskydda laxen och tala i dess sak.Med de europeiska nybyggarna kom laxodling och 1945 ett dammbygge. Det blev slutet för den vilda laxen. Winnemem-stammen gick nästan samma öde till mötes. Idag är de ett par hundra medlemmar.Men de har lyckats köpa tillbaka mark, och sextio år efter det ödesdigra dammbygget bestämde de sig för att utföra att utföra en rituell dans för laxen. De dansade i flera dagar och det hela fick internationell uppmärksamhet. Plötsligt kom ett mail från andra sidan världen: ”Vi har er lax.”Det visade sig att laxodlingsföretaget hade exporterat laxägg, och i en flod på maoriernas mark i södra Nya Zeeland hade de kläckts och fisken frodats. Nu skickade maorierna tillbaka befruktade laxägg. Kungslaxen är tillbaka i McCloudfloden. Den här historien är ett exempel på vilken kulturell styrka ursprungsamerikanerna besitter, trots att de genomlevt ett halvt årtusende av förtryck. Det är inte ur det perspektivet man brukar berätta om de amerikanska urfolken och den europeiska kolonisationen.Teorierna om när människorna anlände till Amerika är inte entydiga, men de kom från Sibirien, troligen för 20-30 000 år sedan. Då fanns det en landtunga över Behrings sund, och de följde sina bytesdjur över den. Sakta vandrade de söderut. Omkring 10 000 år före vår tideräkning var Amerika befolkat från Alaska i norr till Monte Verde i södra Chile. Från de här människorna härstammar Nord- och Sydamerikas ursprungsbefolkning. I sin bok ”Indigenous continent” tecknar historieprofessorn Pekka Hämäläinen en bild av deras liv som rent paradisiskt. Välsignade med ett överflöd av fisk, vilt, örter och egna odlingar levde de i trygga, politiskt sofistikerade samhällen, från byar till högkulturer som Inka och Maya. Vi vet ju vad som hände, eller hur? Européerna anlände. Först spanjorerna, efter dem fransmän, holländare och britter. Kolonisationen innebar snudd på utplåning genom flera hundra år av krig, massakrer, fördrivning, slaveri, europeiska sjukdomar och tvångsassimilation. I historieböckerna har vi fått lära oss att den ursprungsamerikanska kulturen blev helt förödd.Segrarna skriver historien heter det ju – men vad är en segrare? Vad är en förlorare? Pekka Hämäläinens bok är ett exempel på ny historieforskning som vrider och vänder på sådana frågor ur ursprungsamerikansk synvinkel.En annan som arbetar i samma anda är antropologen David Treuer, som bland annat gjort en nytolkning av den ökända massakern vid Wounded Knee 1890. Han tillhör själv Ojibwe-stammen, och har skrivit om hur historieskrivningen om ursprungsbefolkningens utplåning påverkade honom som ung.”Och ändå”, skrev han, ”kändes det inte som om min kultur och civilisation var borta”. Nej, det är den ju inte. Ursprungsamerikanerna är idag flera miljoner. De har tillskansat sig stort självbestämmande och varken deras språk eller kulturer är utdöda. Hur gjorde de för att överleva? Till att börja med ska man inte göra misstaget att tro att ursprungsamerikanerna hade levt i något slags oförändrad, konserverad kultur tills européerna kom. De hade redan många gånger genomlevt konflikter, revolter, klimatförändringar och civilisationer som föll. Deras samhällen var inte likadana, och olika grupper hade visat stor förmåga till flexibilitet. De var med andra ord inte helt handfallna i mötet med européerna, utan provade olika strategier. Hämäläinen skildrar hur de kunde lura iväg spanjorer, fransmän och engelsmän ut i vildmarken. Hur de slogs, bedrev handel eller vandrade till nya landområden. De bildade allianser, både med andra ursprungsamerikanska folk och med kolonisatörerna.Den officiella historieskrivningen brukar inte intressera sig så mycket för sådant här, eftersom ursprungsfolken inte lyckades etablera sig som den dominerande gruppen i förhållande till européerna. Deras strategier blir gärna en fotnot i segrarens stora bok, trots att de påverkade historien. För historien skapas inte bara genom dominans. Också ursprungsamerikanernas mindre manövrer, som att erbjuda handel med en viss vara och inte en annan, att förhala en landockupation, att ingå ett tillfälligt samarbete eller bedriva något som liknade gerillakrigföring, formade utvecklingen av de amerikanska samhällena. Pekka Hämäläinens metod för att visa detta är att i närgången detalj skildra händelser och handlingskedjor där ursprungsamerikanerna parerade eller initierade motstånd mot kolonialmakten. Historikern Ned Blackhawk har ett lite annat angreppssätt och ger större utrymme för de materiella förutsättningarna. I boken ”The rediscovery of America” får vi bland annat veta sådant som hur mycket spanjorerna tjänade på att förslava ursprungsbefolkningen i Mexikos silvergruvor. Blackhawk ger en bild av konflikt, kamp och förlust. Inte minst ger han sig in i en verklig historisk smärtpunkt, nämligen när nybyggare från Europa vällde in i Nordamerika på 1800-talet. I USA:s nationalistiska historieskrivning brukar det heta att de modigt och mödosamt flyttade civilisationsgränsen, the frontier, från kust till kust. Det har beskrivits som en triumf – så grundades världens största och bästa demokrati.För ursprungsamerikanerna var det istället en skärseld. Staten hade begränsad kontroll över nybyggarnas framfart, och för dem var ursprungsbefolkningen fienden, en lägre stående sorts människa. En våldsam rasism frodades med ren utrotning som mål. Det var folkmordets tid. Ett folkmord som alltså är inbyggt i nationens själva idé om sig själv. Det är inte bara vare sig segrarna eller minoriteternas effektiva motstånd som formar ett samhälle. Sanningen om ett samhälle kan finnas i hur förlusten är konstituerad.När 1900-talet tog vid, efter 1800-talets massakrer och fördrivningar, inleddes en politik där tvångsassimilation stod på agendan. Då trädde ursprungsamerikaner fram och inledde en intensiv kamp för sina rättigheter. Nu var det de som millimeter för millimeter, och med många bakslag, tillskansade sig rätten till land, språk och inte minst rätten att bli medborgare och rösta i sitt eget land. Ur askan reste de sig: Oneida, Ojibwe, Latoka, Shoshone – de officiellt erkända ursprungsamerikanska nationerna är idag långt över femhundra.Och så finns förstås sådana som Winnemem Wintu-stammen, som fick hem sin heliga lax. Det kan låta som en liten sak, men den berättelsen är en av många pärlor av motståndskraft, som glimrar i Amerikas historia.Malin KrutmeijerkulturjournalistLitteraturPekka Hämäläinen: Indigenous Continent – The Epic Contest for North America. Liveright, 2022. DavidTreuer : The Heartbeat of Wounded Knee – Native America from 1890 to the Present. Riverhead Books, 2019. NedBlackhawk : The Rediscovery of America – Native Peoples and the Unmaking of U.S. History. Yale University Press, 2023.

24 Nov 9min

Med antologin The New Negro: an Interpretation (1925) fick svart amerikansk kultur en ny kraft. Pontus Kyander berättar om redaktören Alain Lockes liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Livet – vi brukar säga att det börjar det vid födseln. Livsberättelsen: den är något annat. Den kan börja var som helst, men allra helst vid en vändpunkt.Jeffrey C Stewart börjar sin biografi vid en vändpunkt när han skriver om afroamerikanen Alain Locke, han som mer än någon annan formade vad som kallats Harlemrenässansen på 1920-talet.1922 avlider Lockes mor Mary. Den 37-årige Alain som fram till dess bott hemma klär upp henne en sista gång i den bästa pärlgrå klänningen och de matchande handskarna, stöttar upp henne i soffan som till en kaffebjudning och släpper in de närmaste för ett sista avsked. Vännerna troppar av lika fort som de anlänt, och själv tar Alain Locke klivet ut i ett nytt liv.Locke var en dandy av 1920-talssnitt, välklädd från hatten ner till skospetsarna, liten till växten, till sättet avvaktande och distanserad. Han kom från svart medelklass på den amerikanska östkusten. De hade högre utbildning sedan flera generationer; i ett viktorianskt samhälle var de svarta viktorianer väl medvetna om sin egen ställning – och mer angelägna att assimileras i en vidare medelklass än att blandas samman med Söderns fattiga slavättlingar.Jeffrey C Stewart ger bilden av en sammansatt och inte uteslutande sympatisk person: misogyn, oförlåtande inför verkliga och inbillade oförrätter, men också gränslöst generös mot dem han beundrade och älskade. Locke var dessutom homosexuell. Det var lika olagligt och oacceptabelt i universitetsvärlden som i den afroamerikanska gemenskapen.Alain Locke var inte den förste svarte studenten på elituniversitetet Harvard, och han var långt ifrån ensam. Men han blev den klarast lysande stjärnan. Som förste och länge ende afroamerikan tog han emot ett Rhodes-stipendium – ironiskt nog instiftat av kolonialpolitikern och affärsmannen Cecil Rhodes som gav namnet åt det rassegregerade Rhodesia.Rhodesstipendiaterna var en elit av amerikanska studenter som skickades att studera vid universitetet i Oxford. Det var en utvaldhet som exponerade Locke. På Harvard var han en bland flera svarta studenter. Bland Rhodesstipendiaterna i England var han den ende. Medan rasismen tog sig relativt diskreta uttryck i Boston och av Locke kunde skylas över som brist på hyfs från enskilda studenter, blev den öppna rasismen från studenter med rötter i den amerikanska Södern så uppenbar i Oxford att inte ens Locke kunde se förbi den.Det var inte bara den chockerande rasismen som splittrade Lockes studier i Oxford. På avstånd från mor, Harvard och annan social kontroll kunde han i England och på resor till kontinenten undersöka sin sexualitet. I London, Paris, och Berlin ägnade Locke lika mycket uppmärksamhet åt museer och teatrar som åt manliga vänner och unga prostituerade. Lika beroende som han var av en fast punkt hemma i USA, lika avgörande var uppbrotten och resorna för hans tänkande.Det blev ingen examen från Oxford. Den i hast skrivna avhandlingen i filosofi underkändes. Vad Locke däremot fick med sig från Europa var kärleken till europeisk konst och kultur. Samtidigt var det på resor i Europa som han teoretiskt började formulera sig kring ras. Rasbegreppet var för föregångare som W E B Du Bois statiskt och essentiellt, ett biologiskt faktum. Locke såg istället ras som något kulturellt, föränderligt och påverkbart. Han lutade sig bland annat mot antropologer som Franz Boas, som hävdade att det saknades objektiva kriterier för att skilja raser i fysisk mening. Varje kriterium förekommer rikligt också i andra raser. Ras är snarare en form av medvetande, en föreställning, enligt Boas.Denna ”mjuka” definition av ras passade Locke. Han sökte en väg som inte var aktivistisk och konfronterande, utan som öppnade dörrar i en tid av rassegregering. Det var också viktigt för Locke att inte själv tappa fotfästet i en akademisk och borgerlig kultur.Locke levde ut en homosexuell version av vad W E B Du Bois kallat ”en dubbel medvetenhet” hos USA:s svarta, ”känslan av att alltid se sig själv genom andras ögon” som det står i ”The Souls of Black Folks” från 1903. Det var först på avstånd från USA som Locke kunde formulera sig kring en afroamerikansk renässans. Allra först skedde det i essän ”Steps Toward the Negro Theatre”: en teater med och om svarta, inte alltid skriven av svarta men med utgångspunkt i afroamerikanska erfarenheter. Teatern skulle skapa svart medvetenhet och samtidigt slå bryggor till den vita medelklassen.Alain Locke erövrade så småningom sin doktorsgrad i filosofi vid Harvard, men i efterhand framstår han inte så mycket som en akademisk filosof, utan mer av en lysande kritiker och inte minst en barnmorska för en yngre generation svarta, manliga homosexuella poeter. Några av dem var hans älskare, den störste av dem, Langston Hughes, förblev otillgänglig för Lockes outtröttliga erövringsförsök. Estetik och sexualitet gick hand i hand. Kvinnor gjorde sig bara i undantagsfall besvär – Zora Neal Hearston brukar nämnas, men det var en inflammerad och bitter relation.När tidskriften Survey Graphics utkom med numret ”Harlem. Mecca of the New Negro” 1925 slog det ner som en bomb. Survey Graphics vände sig huvudsakligen till en intellektuell vit medelklass, men hade bjudit in Locke som gästredaktör. Han hade sedan länge arbetat på en essä om ”The New Negro”, som nu blev hjärtpunkten i en antologi om modern svart urban identitet.”Harlem. Mecca of the New Negro” förmedlade bilden av en ny kultur, färgad av möten och mångfald. Den luftiga formgivningen kombinerad med omslagets antytt afrikanska bårder signalerade något nytt, i jämna steg med europeisk modernism. Här föddes idén om Harlemrenässansen, där stadsdelen på norra Manhattan blev fixpunkt för all ny svart kultur.Locke följde året efter upp med antologin ”The New Negro: An Interpretation” där fokus flyttats mot den afroamerikanska litteratur som vuxit fram efter 1920. Det var en programskrift med syfte att frammana bilden av en ny afroamerikansk litteratur med anspråk att bli läst och hörd i egen rätt. Den väckte anstöt hos svarta intellektuella som ville se konsten som ett moraliskt och propagandistiskt verktyg för förändring. Men hans bidrag till en estetik ägd av Amerikas svarta och till konstruktionen av en positiv svart identitet, har haft efterverkningar in i vår tid.Harlemrenässansen blev kortlivad, det satte börskraschen definitivt stopp för 1929. Det vore en överdrift att påstå att Locke ”ledde” en rörelse som i väsentliga avseenden var ett resultat av ekonomiska, sociala och politiska omständigheter. Harlem blomstrade förvisso kulturellt, jazzen exploderade på klubbar som den legendariska Cotton Club, ett nytt mode av och för svarta uppstod, och afroamerikanska författare som debuterat på tjugotalet framstod som en samlad generation. Locke blev en röst som kunde sammanfatta skeendet i en övertygande form. Locke var ingen skrivbordsfilosof, utan en som kunde tänka fritt först när horisonten var öppen och tyglarna fria.Pontus Kyanderkonsthistoriker, kritiker och utställningskuratorLitteraturJeffrey C. Stewart: The New Negro – The Life of Alain Locke. Oxford University Press, 2018.

20 Nov 10min

Det är inte bara de svenska KInakrogarna som anpassats till lokala förutsättningar. Lin Herngren berättar en fascinerande global historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I öppningsscenen av Ang Lees film ”Mat, dryck, man, kvinna” från 1994 möter vi mästerkocken Chu, som förlorat sina smaklökar. Han förbereder familjens söndagsmiddag och hanteringen av råvarorna sker under rituella former – som i en dans rör han sig i det välutrustade köket. Med den breda kniven finhackas grönsaker, skärs kött och fileas fisk. Rytmiskt slår knivbladet mot skärbrädan medan oljan fräser i wokpannan och locket darrar på bambutråget. Mitt i tillagningen ringer telefonen. Chu svarar och yttrar filmens första replik: ”Chi le ma?”Har du ätit?Råkar du i samtal med någon bekant kring lunch- eller middagstid i en kinesiskspråkig miljö är detta en vanlig fråga. Men den grundar sig inte i nyfikenhet utan är närmast en hälsningsfras: Att fråga om du ätit är det samma som att fråga hur du mår. Maten – och måltiden – har en central plats i det kinesiska medvetandet.På 1990-talet fanns två kinarestauranger i Trelleborg där jag växte upp. Och det såg liknande ut runt om i landet. I dag är den klassiska kinakrogen en raritet. Jag kan fortfarande se skyltarna med deras namn framför mig men jag minns inte längre hur de såg ut inuti. När jag fantiserar om att kliva in genom dörrarna smälter inredningen ihop till en röra av detaljer. Jag passerar akvarium med slöa guldfiskar. I hörnen står porslinsvaser med blå dekor. Musiken som spelas låter som droppande vatten och på borden ligger tjocka menyer med inplastade sidor.Den nostalgiska känslan får en personlig och samhällelig klangbotten i Lap-See Lams konstnärskap. Med hjälp av en 3D-scanner har hon dokumenterat flera Stockholmsrestauranger innan de bytt skepnad eller slagit igen. Bland annat den restaurang som öppnades av av Lams mormor på 1970-talet. Inscanningen har gjorts om till en animation som kan upplevas i virtual reality, men tekniken har inte riktigt varit anpassad för att återge en levande miljö. Så när människor rör sig genom rummet uppstår visuellt sönderfall. Det glappar mellan verklighet och avbild och konstverket förmedlar en kuslig stämning av deja vu; av att vara fast mellan olika rum.Och är inte det just vad kinakrogen är? Ett slags mellanrum. Restaurangerna är en plats för möten mellan öst och väst; en sorts illusion som en gång stillade besökarens begär efter något annat, lagom främmande, men som i en mer globaliserad tid i stället anklagas för att inte vara tillräckligt autentisk.Vårrullar, friterade räkor i sötsur sås, fyra små rätter… den typiska maten som serveras på våra kinakrogar kommer från det kantonesiska köket, men är anpassad till råvaror och smaker i 1970-talets Sverige. Då lämnade många Hongkong eftersom de var trötta på det sociala och politiska tumult som spillt över från det kommunistiska fastlandet efter kulturrevolutionen. På samma sätt har andra politiska skeenden bidragit till den kinesiska migrationen, och spridningen av dess olika kök runt om i världen. I USA kan man äta chop suey, en slags såsig pyttipanna på ris som uppfanns av de kineser som emigrerade kring förra sekelskiftet för att finna guld och bygga järnvägar. Turkiets äldsta kinarestaurang serverar inte fläskkött och alkohol eftersom den grundades av en man som var hui – kinesisk muslim – och som tog sig till fots från Xinjiang när Nationalistpartiet retirerade till Taiwan.Dokumentärfilmaren Cheuk Kwan besöker och berättar om alla dessa platser i boken som heter just ”har du ätit”: ”Have you eaten yet? – Stories from Chinese Restaurants Around the World” Likt Lam använder sig Cheuk av kinakrogen som utgångspunkt för att berätta om diasporan, men i skildringarna är det snarare maten än det faktiska rummet som fungerar som utgångpunkt för att undersöka vad som är autentiskt och kinesiskt.Det är svårt, rent av omöjligt, att vara entydig när man pratar om ’kinesisk mat’. På fastlandet bor mer än 1 miljard människor. Vid sidan om majoriteten hankineser finns 55 minoritetsfolk. Störst är zhuang som räknar över 16 miljoner. Andra stora grupper innefattar manchuer, hui, miao, uigurer, mongoler och tibetaner. Utanför fastlandet, Hongkong och Taiwan bor mer är 40 miljoner kineser, som ofta har flera nationaliteter, kulturer och språk. Själv har Cheuk rötter i Kina men är född i Hongkong. Innan han emigrerade till Kanada var han bosatt i Singapore och Japan. Kanske är det därför hans inställning till autenticitet är så flexibel. För honom är maten kinesisk om den framkallar ett minne från måltiderna han åt under uppväxten.Äkthetstestet får mig att tänka på när jag själv som 20-någonting flyttade till Shanghai. Då fick jag för första gången smaka förlagan till den strimlade biffen med grön paprika som jag alltid beställde på krogarna i Trelleborg. Shanghairätten var kanske rikare i smakerna, men den hakade också i barndomens upplevelse av balansen mellan sälta och sötma, mellan de krispiga grönsakerna och det fluffiga riset.De flesta ställena som Cheuk besöker är familjeägda. Precis som i Sverige anpassar de sina menyer efter lokala förutsättningar för att verksamheten ska gå runt. I Kenya beställer han wokad biff med vattenmelon. I Brasilien får mapo-tofun hetta från en lokal superchili i stället för sichuanesisk blompeppar. På flera platser har den kinesiska maten transformerats genom råvaror eller tillredningstekniker och blivit del av andra kök. I Peru finns exempelvis chifa-köket, där gränserna mellan det kantonesiska och peruanska suddats ut. En typisk rätt är den wokade biffgrytan lomo saltado. Köket är så välintegrerat att det i dag finns 20–30 000 chifa-restauranger runt om i Peru, vilka även spridit sig till närliggande länder som Ecuador, Chile och Bolivia.Den sista söndagsmiddagen i filmen ”Mat, dryck, man, kvinna” är inte lagad av stjärnkocken Chu utan av hans distanserade, karriärdrivna mellandotter. När han för skeden till munnen känner han för första gången på länge smaken av ingefära. Genom att återskapa moderns kycklingsoppa har dottern inte bara väckt hans smaklökar till liv, utan också påmint honom om en annan tid. Även om de två nu lever helt olika liv växte dottern upp i Chus kök. De delar erfarenheter och är av samma kött och blod. På samma sätt är maten som serveras på kinesiska restauranger runt om i världen en spegling av tillhörigheter och identiteter. Beroende på vem som äter den, när eller var den äts blir den uttryck för samhörighet eller främlingskap.Lin Herngrenförfattare och sinologLitteraturCheuk Kwan: Have you eaten yet? Stories from Chinese Restaurants Around the World. Pegasus books, 2023.

19 Nov 10min

Soporna är historiens blundande skugga. Just därför är de så värdefulla. Dan Jönsson befarar att vårt genomlysta skit inte kan jämföra sig med antikens. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Finge jag önska något av historien är det att den inte var så tyst. Tänk, till exempel, om det ur städernas husfasader och stenläggningar gick att locka fram några av alla de ljud och röster som genom tiderna har ekat genom gränderna, ungefär som när man spelar upp en grammofonskiva? Om det i en gammal kruka inte bara gick att få syn på krukmakarens fingeravtryck utan också höra sången han nynnade medan han jobbade? Eller om jag hemma i mitt vardagsrum, som en gång lär ha fungerat som kontor för den lokala kooperationen, på något fiffigt vis kunde få golvspringorna och taksprickorna att släppa ifrån sig bara några brottstycken av diskussionerna och skitsnacket från föreningens sammanträden för hundra år sedan? Det skulle förstås mest bli lösryckta fragment, knappt ens begripliga och blandade huller om buller till en ruin av ljud som ändå – eller just i sin kakofoniska röra, tänker jag mig, skulle få det förflutna att kännas lika yrvaket levande som om det aldrig ens hade passerat.Det finns en sådan plats. I Nildalen, ungefär femton mil söder om dagens Kairo, låg en gång den antika staden Oxyrhynchos, ”elefantnosfiskens stad”. För tvåtusen år sedan var den en av det hellenistiska Egyptens metropoler – idag finns inget av den kvar. Det vill säga: av stadens stolta murar och monument återstår i stort sett inte ett spår. Det som bevarats är något helt annat, nästan motsatsen, nämligen dess soptipp. 1896 tog några engelska arkeologer ett spadtag i sanden i utkanten av den gamla staden och stötte på vad som visade sig vara oändliga mängder med gamla papyrusfragment. Bland det första som dök upp var ett litet stycke av Thomasevangeliet, och med skoporna som följde kom det ena efter det andra, en salig röra av dikter och inköpslistor, dramer och polisrapporter, priskuranter, klagomål och kärleksbrev. När de grävt färdigt, efter några år, hade de fått upp ungefär en halv miljon papyrusfragment.Hittills har lite drygt 6000 blivit dechiffrerade och publicerade. Av dem som gått att tidsbestämma kan man dra slutsatsen att soptippen varit i bruk från åtminstone 100-talet före till 700-talet efter vår tideräknings början – det är som om vi idag skulle slänga våra gamla kvitton och reklamblad på samma ställe som på 1200-talet. Och att allt i stort sett skulle finnas kvar. Det urval som publicerades på svenska 2025 omfattade knappt 400 korta texter, en del bara några lösryckta ord, andra fullt bevarade, begripliga utredningar om affärstransaktioner, skilsmässor, transporter och översvämningar. En slav har rymt och blir efterlyst med detaljerat signalement. En man har övermannats av sin kärlekslängtan och nedkallar en erotisk besvärjelse över sin älskade. En pojke deklarerar för sin pappa – vi befinner oss just här på 200-talet – att om han inte får följa med till Alexandria tänker han varken äta eller dricka mer, ”så det så”. En missnöjd kund i klädbutiken blir utsatt för misshandel och gör polisanmälan. Fem dubbla kannor vin ska inhandlas. Ett snabblån utverkas. En råttfångare får betalt.Att läsa dessa texter är som att lägga örat tätt intill en väldigt tunn vägg bakom vilken allt detta fortfarande pågår. Samtidigt, oavbrutet i munnen på vartannat. Pompejis berömda graffiti är dödsviskningar i jämförelse. Det spelar ingen roll att en del knappt går att urskilja, att somligt mest låter som ett osammanhängande mummel när det överröstas av det allmänna sorlet: för det är just själva sorlet som gör alltihop så intensivt levande, denna stockning av uppdämda ögonblick, denna hysteriska historiska samtidighet, detta liv på andra sidan tiden. Detta slumpmässiga, ofrivilliga arkiv av vittnesmål som framträder med sådan omedelbar skärpa och närvaro just för att det inte avsiktligt sparats och arkiverats på någon därför avsedd, avskild plats utan tvärtom medvetet sållats bort, lyfts ut ur tiden och historien.Man skulle kunna säga att om historien är det som blir kvar när tiden har gjort sitt, så är soporna det negativa avtrycket av den. Historiens blundande skugga. Bland det som utmärker vår egen tid är att den tycks vilja bekämpa denna omedvetna skugga med alla medel: lysa upp den, driva den på flykten, spara minsta vittnesbörd och representativa kvarleva i sina arkiv och bibliotek, fysiska och digitala. I världens stora arkiv ryms idag så mycket information att inge människa kan drömma om att få en överblick. I San Francisco i USA står en blinkande superserver, The Wayback Machine, som samlar skärmdumpar av världens internetsidor. Om historien har ett slut är det kanske så här det ser ut – när den sakta men säkert övergår i ögonblicklig, automatisk dokumentering.Men det betyder ju knappast att det i vår tid inte produceras sopor. Tvärtom, soporna hör i själva verket till den moderna civilisationens största produkter. Ett normalt dygn gör vi oss av med ungefär fem miljoner ton – nästan ett kilo skräp per jordinvånare och dag. Georges Bataille skriver i sin essä Den fördömda delen om överflödet som all ekonomisk aktivitets mål och mening. Som alla organiska processer genererar även den mänskliga ekonomin ett överskott, och varje samhällsform definieras av sitt sätt att hantera det. Aztekernas människooffer, Romarrikets militära expansion och vår tids konst och lyxkonsumtion är exempel på hur överskottet leds bort från den produktiva ekonomin och istället genererar existentiella – politiska och kulturella – värden. Samtidigt rör det sig alltså om just en avledning. Överskottet blir ett problem eftersom det frikopplas från den nytta och nödvändighet som ses som motorn i ekonomin. På så vis, menar Bataille, har det en tendens att skapa ångest i ett samhälle där dess problem i grunden förblir olöst.För dagens västerländska konsumenter är denna ångest ständigt närvarande. Vi vill helst inte se vårt överflöd i ögonen. Men avfallet är det ofrånkomliga beviset för detta ångestskapande överskott – därför måste det hållas undan, maskeras och förädlas. Istället för soptipp: återvinningsstation. Istället för att slänga, ”sorterar” vi. Med följden att soporna som sådana försvinner – redan innan de bränns eller återvinns, mals ner och deponeras. Fragmenten från Oxyrrhynchos ger mig en hisnande känsla av att stå inför ett gigantiskt, kollektivt, historiskt minne, ett nät av slumpmässiga synapser som tillsammans bildar något både tidlöst och ögonblickligt. Någon liknande superhjärna lär framtidens akeologer knappast hitta bland det avfall som vi lämnat efter oss. Istället kommer de att storkna framför våra tysta arkiv, förbluffat fråga sig: var detta människor som fanns, på riktigt? Kanske hittade de bara på sig själva.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturGeorges Bataille: Den fördömda delen. Översättning: Johan Öberg. Bokförlaget Faethon, 2021.

18 Nov 10min

Ludwig Wittgenstein var omgiven av många av sin tids främsta tänkare, men en av de allra främsta är okänd för allmänheten Frank Ramsey. Helena Granström reflekterar över deras komplicerade vänskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2021-03-17.Det är i efterhand inte alltid så lätt att säga exakt hur eller när en vänskap tar sin början, men i det här fallet är det ingen tvekan: Den börjar med ett märkvärdigt och svårgenomträngligt bokmanuskript, författat mer eller mindre nerifrån en av första världskrigets skyttegravar. I denna skrift menar sig författaren, den då knappt trettioårige österrikaren Ludwig Wittgenstein, ge en fullständig redogörelse för relationen mellan språk och verklighet. Texten pekar också mot filosofins begränsningar, och etablerar en distinktion mellan det som kan uttryckas klart och det som enbart kan gestaltas eller visas: ”Om det man inte kan tala måste man tiga.”1921 publiceras det som senare ska bli ”Tractatus logico-philosophicus” för första gången i en tysk tidskrift, och när den ett år senare utkommer på engelska är det tack vare ansträngningarna av Frank Ramsey, en 18-årig universitetsstudent som redan vid denna ålder utmärkt sig i såväl tyska som matematik, logik och filosofi.Och det är alltså här som relationen mellan de båda männen kan sägas få sin inledning: i och med Ramseys översättning av denna närmast oöversättliga lilla traktat, för vilken bokens förläggare väljer att ta åt sig hela äran. Det uteblivna erkännandet tycks emellertid inte bekomma Ramsey. Vad han i första hand tar med sig från arbetet med Wittgensteins Tractatus är filosofiska impulser som han sedan ska komma att ta spjärn emot under hela återstoden av sitt alltför korta liv. Det är emellertid inte ett förhållande präglat av okritisk beundran från Ramseys sida; snarare är det fråga om ett ömsesidigt utbyte mellan de två. Mellan Tractatus briljante men kryptiske och djupt obstinate författare, och det lågmälda och godmodiga underbarnet, som före sin död i sjukdom vid 26 års ålder även hann lämna betydelsefulla bidrag inom logik, matematik och ekonomi.Men, till en början har relationen mellan det kärva österrikiska geniet och hans begåvade brittiske översättare ändå tveklösa drag av kärlekshistoria. När Ramsey i september 1923 för första gången besöker Wittgenstein i den lilla österrikiska bergsby där filosofen, som skänkt bort hela sin del av familjens enorma förmögenhet, tjänar sitt uppehälle som grundskollärare, har rapporterna hem en närmast nyförälskad ton. ”När han förklarar sin filosofi är han upphetsad och gör stela gester”, rapporterar Ramsey, ”men han förlöser spänningen med ett charmerande skratt. Han har blå ögon. … Han är fantastisk.” Vilket inte utesluter att deras gemensamma genomgång av Tractatus var krävande: ”Det är förfärligt när han frågar ’Är det klart?’ och jag säger ”nej” och han säger ’För helskotta, det är helt vedervärdigt att behöva gå igenom allt det där igen’. … Han glömmer ofta bort innebörden av saker han skrivit fem minuter tidigare, och drar sig till minnes den igen först senare.”Det är en påfrestning i relationen som för Ramseys del bara kommer att växa sig starkare, så att han under ett besök året därpå i sina brev hem konstaterar att den stora filosofen inte är bra för hans arbete: ”Pekar man på en frågeställning vill han inte höra ens eget svar på den, utan börjar bara genast försöka komma på ett själv. Och det är så enormt hårt jobb för honom, som att knuffa någonting alldeles för tungt uppför ett berg. ”Ännu ett år senare inträder en kris i förhållandet mellan de båda, till stora delar föranledd av Wittgensteins oförsonliga attityd gentemot sin omgivning. När de sammanstrålar hemma hos ekonomen John Maynard Keynes, ett par veckor efter Keynes bröllop och några dagar före Ramseys eget, oroar sig Ramsey för hur han ska underhålla sin krävande vän, eftersom denne bara vill befatta sig med de mest seriösa diskussioner, men dessa å andra sidan tenderar att leda till så våldsamma meningsskiljaktigheter att de blir helt omöjliga. Det mest positiva Ramsey har att rapportera i sina brev är Wittgensteins vana att framföra komplexa operastycken med bara munnen till hjälp: ”Han visslar fantastiskt”.Att Wittgenstein efter mötet hemma hos Keynes plötsligt bryter kontakten med Ramsey har åtminstone delvis att göra med att deras meningar går isär angående psykoanalysens fader Sigmund Freud, som Wittgenstein menade var moraliskt förkastlig: ”Moraliskt sett är Freud ett svin eller något liknande, men det ligger mycket i vad han säger. Förresten är det samma sak med mig. Det ligger mycket i vad jag säger.”.Wittgenstein var, vilket Ramsey alltså fick erfara, en man med ett oerhört strängt moraliskt system som han lät omfatta såväl andra som sig själv; en man förmögen att producera aforismer av typen ”den som inte är beredd att göra sig själv illa kan inte tänka ordentligt”.Vilket möjligen kan läsas som ett avfärdande av den jämförelsevis sorglösa Ramsey; icke desto mindre hittar de två tillbaka till varandra när Wittgenstein efter upprepade övertalningsförsök återvänder till Cambridge 1929. Den förälskade spänningen mellan dem tycks intakt, liksom svårigheterna: Deras samtal är, skriver Wittgenstein, ”som något slags energikrävande sport och genomförs med gott humör. Det är något erotiskt och chevalereskt över dem.” Ramsey å sin sida rapporterar hur Wittgenstein driver honom till vansinne genom att komma in i arbetsrummet och inte säga någonting utom ”jag är så hopplös” – för att därefter starta ett uppslitande filosofiskt gräl, som inte sällan slutar med att båda männen faller i gråt.Ramsey kom allteftersom tiden gick att vända sig mot Tractatus filosofiska system i allt högre grad; han kritiserade Wittgenstein bland annat i frågan om språklig mening, matematiska utsagors innebörd, och sinneserfarenhetens plats i filosofins teoribyggen. Något som tycks ha provocerat Wittgenstein: efter Ramseys död i gulsot år 1930 skriver han att han fann dennes sinne frånstötande och fult, och att hans kritik inte var av den kreativa, stimulerande typen, utan den hämmande.Inte förrän långt senare, i sin skrift Filosofiska undersökningar, ska Wittgenstein vidgå sin yngre kollegas inflytande. Där skriver han att han kommit att inse de misstag han gjorde i Tractatus, och att denna insikt – ”i en utsträckning som [han] knappast själv kan bedöma” – stammar från den kritik som riktades mot dem av Frank Ramsey, som dryftade dem med honom i otaliga samtal under de två sista åren av sitt liv.Och kanske kan man säga att Ramsey därmed gavs erkännande för ett av vänskapens viktigaste element, nämligen integritet, som han förmådde uppvisa också i relation till ett arrogant geni som bestraffade i princip allt som inte var beundran från omgivningen med vrede och fördömanden. Ramsey förblev fast i sin vänskap, men också fast i sin intellektuella övertygelse – ett sätt att beskriva det är att han tog Wittgensteins egen filosofi och vände den emot honom genom att sträva efter att på en gång göra den mer mänsklig, och mer konsekvent. ”Det vi inte kan tala om kan vi faktiskt inte tala om”, påminde han sin vän och fortsatte ”och vi kan inte vissla det heller.”Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematikLitteraturCheryl Misak, "Frank Ramsey. A Sheer Excess of Powers" (Oxford University Press, 2020)F.P. Ramsey, "Critical Notice: Tractatus Logico-Philosophicus", Mind, vol 32, nr 128 (1923)Ludwig Wittgenstein, "Tractatus Logico-Philosophicus". Översättning av Sten Andersson (Norstedts, 2014)Ludwig Wittgenstein, "Filosofiska undersökningar". Översättning Anders Wedberg (Thales, 1992)Ray Monk, "Ludwig Wittgenstein. The Duty of Genius" (Vintage, 1991)

17 Nov 10min

I ljuset av berömda förfäder funderar Selma Yousif Mesbah över en nära vänskap och över driften att vilja göra allt till Du. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Är det gudomliga egentligen ett språk? Det är den palestinsk-amerikanske poeten Fady Joudahs ord som väcker frågan inom mig, när han under ett författarsamtal i Malmö beskriver Gud som en översättare, som försökt nå ut med sitt budskap till oss genom olika alfabet och olika religioner. Men vi har inte förstått, hur många yttringar vi än fått ta del av fortsätter vi begå samma brott mot varandra, oss själva och andra livsformer. Gud försöker trots det enträget att nå fram till oss med sitt kärleksbudskap i det som Joudah kallar utplåningens tid, bland annat genom poesin. Jag knuffar min vän Martin i sidan och höjer menande på ögonbrynen.En skrivande person behöver ibland lämna den plats där livets distraktioner råder för att kunna skriva och tänka fritt. Det var så jag träffade Martin. En gemensam vän tipsade om att Martin hade ett litet hus på sin tomt, där jag nog kunde få skrivro. Jag fick något mer än så. Det framkom snart att vi var själsfränder. Vi sökte båda efter ett alternativt sätt att leva, i närhet till naturen och bort från samtidens förtärande konsumism. Våra intressen kretsade kring konst, litteratur och existensen väsentligheter. Samtalen blev långa och innerliga och under ett av dem, en eftermiddag i juni ett år in i vår vänskap, fick vår starka koppling en oväntad klangbotten.Martin berättade om sin farmors farfar. Han hette Gottlieb Klein och var rabbi vid Judiska församlingen i Stockholm vid sekelskiftet. Han var en progressiv reformist och övertygad antisionist och forskade om urkristendomens förhållande till judendomen, vilket ledde honom till religionsöverskridande samarbeten En gång läxade han upp en förmäten Strindberg, när denne fått för sig att han kunde lära sig hebreiska på endast två veckor.Min mormors morfar var också aktiv på den tiden, svarade jag. Det låter faktiskt lite likt. Nathan Söderblom hette han, ärkebiskopen som fick Nobelpris för sitt engagemang i fredsfrågor och den ekumeniska rörelsen. Martin tog upp sin mobil, sökte och läste högt:”Bland Kleins nära vänner fanns Nathan Söderblom. De såg dialogen mellan religionerna som verktyg för fred och försoning. Genom den etiska universalismen…lyfte de fram det som förenar människor snarare än det som skiljer.”Vi såg på varandra och skrattade till, så det var så det låg till? Där satt vi som av en slump, och så var det ingen slump utan kanske ödet?Våra förfäders vänskap hade varit lika stark, de talade om ”själarnas frändskap i fromhet, vetenskapssyn och i optimistisk framtidstro”. I ett brev till Gottlieb uttrycker Nathan sin uppskattning för deras ”uppbyggande och uppvärmande” samtal under en middag som innehade ”mer religion än i hela samvaron dagen förut med biskoparna”.Gottlieb föddes i en liten by i nuvarande Slovakien, Nathan i en by i Hälsingland, de sammanstrålade i de fina rummen i Uppsala och Stockholm, där de strävade efter andlig och intellektuell upphöjelse. Jag och Martin har självmant flyttat till landsbygden, drivna av en slags känslomässig gravitation, som drar oss mot jorden i en motsatsrörelse från våra förfäders klättrande på civilisationens trappa, mot ett andligt upphöjt tillstånd. Men det har alltid funnits en motkraft, en dragkamp mellan det jordnära och det upphöjda som slitit i oss, som skapat en inre splittring och osäkerhet i hur vi ska finnas till i världen. Det är förfäderna, tänker jag nu, som lever vidare inom oss med sina transcendentala ambitioner, de som gör det svårt för oss att förlika oss med en jordbunden och alltför enkel tillvaro där vi odlar våra trädgårdar, utan att lägga oss i vad som sker i den stora världen därute.Våra samtal går ofta från det omöjliga i att leva ett fragmentariskt liv där jaget får stå tillbaka för ett tillstånd av ständig produktion och konsumtion, till en längtan efter en kollektiv och självklar samhörighet där enhet och helhet får bejakas. Det har aldrig varit tal om Gud i en strikt religiös mening, mer en känsla av hemhörighet i alltet, en känsla vi enklast uppnår i naturen, kanske i mindre utsträckning bland människor. De kan ju vara så mycket svårare att relatera till än träd. Ändå har viljan och utmaningarna med att förenas alltid funnits där, ett sökande efter en gränslös och alltomfattande gemenskap. Ett språk, kanske, som alla kan förstå, bara genom att förnimma det.Nathan Söderbloms syn på Gud och tro påminner om Joudahs gudomliga översättare. För min förfader handlade det om uppenbarelser; Gud måste upplevas. Men det är inte bara genom en kristen praktik man möter Gud, vem som helst kan få en uppenbarelse, var som helst. Personligen ansåg han att kristendomen kommit närmast den rena uppenbarelsen, men att alla sorters gudsyttringar var lika legitima, en tro på naturens andar såväl som på ett evigt liv i reinkarnation. Ingen religion är en kulturprodukt, utan all religion beror på en uppenbarelse, menade han. Och Gottlieb Klein instämde: Det var det universella i judendomen som var det väsentliga, inte en etnisk gemenskap utifrån idén om Guds utvalda folk.Klein var en av judendomens största tänkare, det tyckte i alla fall den judiska filosofen Martin Buber, vars bok ”Jag och Du” jag hittar på bordet framför brasan i Martins vardagsrum en kväll. Redan vid titeln känner jag ett magiskt pirr av igenkänning genom kroppen, en känsla av att allt hänger ihop. Buber angriper Guds uppenbarelse direkt via språket, han skriver att människan förhåller sig till världen genom två grundordpar, Jag-Du och Jag-Det. Genom att säga Jag-Du ingår man i en relation med ett subjekt, det kan vara en människa såväl som ett träd, men att säga Jag-Det är att erfara ett objekt utan att en relation uppstår. Anden, alltså Gud, visar sig när ordparet Jag-Du yttras, och det görs med hela väsendet. Det är i förhållande till Du, som Jag blir till.Buber skriver om en drivkraft efter en all-relation som vi bär med oss in i livet, men som glöms vid födseln, en drift att göra allt till Du. Träden, människorna omkring oss, även de vi knappt vågar se i ögonen på grund av meningsskiljaktigheter. Det är den drift både jag och Martin känt, den vi alltid når fram till i våra samtal, i vilken ände de än börjar. Det finns alltså ett språk, precis som Joudah beskrev, som kan överskrida kategorier och nå fram till oss, bara vi lyssnar. Herrarna i denna essä kallar det språket för Gud, men understryker att det finns andra sätt att förmedla den alltomfattande kärlek som Gud ger uttryck för, genom poesi, filosofi eller bara ett samtal med ett Du.Att reducera en människa till ett Det utesluter möjligheterna till en relation, det går inte att älska ett ting. Det går däremot att förinta utan att känna att man förintar sig själv. En villfarelse vi alltför sent känner igen som sådan, när skadan redan är skedd. I utplåningens tid.Selma Yousif Mesbahskrivpedagog och skribentLitteraturMartin Buber: Jag och Du. ÖVersättare: Andreas Ekvall. Polaris, 2024. Jonas Jonson: Jag är bara Nathan Söderblom, satt i tjänst. Verbum, 2014.

13 Nov 10min