Rembrandt tittar tillbaka på oss som en människa

Föreställningen om en själ skild från kroppen är både urgammal och högaktuell. Men den förblir en hägring, menar Mårten Arndtzén i denna essä om medvetandet och det levande i konsten.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2020-05-19.

Vad är medvetande och vem är medveten?

Kan maskiner vara medvetna – eller komma att bli det, i framtiden? Frågorna är inte nya men hörs, tycker jag, allt oftare – och inte undra på det. Snart är de självkörande bilarna här, sägs det, men vem vill sätta sig i ett fordon som framförs i höga hastigheter utan ett medvetande vid ratten? Produktionsutvecklingen fordrar en justering av vårt begrepp om medvetandet, tycks det.

En inflytelserik filosof som amerikanen Daniel Dennett har bidragit med idén att medvetandet är ett så kallat emergent fenomen som uppstår, mer eller mindre automatiskt, så snart informationshanteringen i ett givet sammanhang blir tillräckligt komplicerad. Som i den mänskliga hjärnan, eller en framtida superdator.

Fysikern Ulf Danielsson varnar för det här synsättet i sin bok Världen själv, inte främst för att det är felaktigt, vilket han visserligen menar, utan för att själva föreställningen om medvetna maskiner riskerar att hota människans särställning och därmed, i förlängningen, hennes existens. Men det är förstås en spekulation. Svårigheten med medvetandet, ur ett vetenskapligt perspektiv, är att det inte visar sig under mikroskopet – utan bara när vi vänder blicken bakåt, mot oss själva.

Ett beprövat sätt att gestalta medvetande konstnärligt är självporträttet. Här är medvetandet sitt eget motiv, förmedlat genom konstnärens blick. Som genre är självporträttet ett relativt modernt påfund, först på 1400-talet finns tillräckligt bra speglar för att det ska kunna bli något särskilt. Och något speciellt blir det först med Rembrandt, två hundra år senare.

Närmare 100 självporträtt i olika tekniker är vad han hinner med under sin livstid. En futtig summa med instagramflödenas mått mätt, men på sin tid satte Rembrandt ett rekord som stod sig ända in på 1800-talet. Av de målade porträtten har nästan hälften fått strykas från hans verklista på senare tid. De visade sig vara kopior, utförda av Rembrandts elever i pedagogiskt syfte.

Ungefär 340 år efter mästarens död ansluter sig en svensk yngling från trakten kring Sundsvall till elevskaran. Redan som 19-åring gör Henrik Jonsson sin första rendering av ett av Rembrandts självporträtt, efter reproduktion i en bok. Men han nöjer sig inte med att kopiera, rita av, utan lyfter ut Rembrandts bild i rummet genom att omvandla den till en skulptur. Jonssons galleridebut, åtta år senare, består av ett trettiotal gipsbyster som alla föreställer olika versioner av Rembrandt van Rijn, som han såg sig själv vid olika tillfällen i livet.

Både materialet och den mödosamma metoden framstår som ekon från en avlägsen tid, då konstakademiernas elever tecknade av just gipser – gjutna efter antikens mästerverk – för att få insikt i sköna proportioner och eviga ideal. Sedan kamerans tillkomst har ju avbildandet successivt blivit en alltmer perifer del av det konstnärliga arbetet – i huvudsak överlåtet åt just kameror och andra maskiner – medan den intellektuella substansen, konstverkets idé, övertagit huvudrollen.

Henrik Jonssons verk är naturligtvis också ett barn av sin tid. Och alltså idébaserat. Därför skulle man kunna tänka sig ett mer rationellt sätt att gå till väga för att uppnå ett likartat resultat. Idag finns AI-baserad programvara som klarar att överföra fotografier av ansikten till 3 dimensioner. Sedan är allt du behöver en bra 3D-skrivare, och voilá: 8 års arbete kan utföras på någon månad. Varför inte?

Låt oss ta en närmare titt på motivet. Många av Rembrandts självporträtt, i synnerhet de han gör i unga år, är lärostycken där han testar och experimenterar med sådant som ljus och skugga – men framförallt övar sig på att fånga ansiktets sätt att uttrycka känslor. Han skrattar, rynkar bekymrat på pannan, ser bestört ut osv.

Att de här bilderna föreställer just Rembrandt är närmast en tillfällighet: han använde sig själv för att han var tillgänglig; hans familjemedlemmar fick också ställa upp och förekommer ymnigt i hans bilder. Snarare än regelrätta porträtt är de så kallade "tronies": en under den holländska guldåldern uppskattad genre av lite enklare bilder på just ansikten – gärna med uppseendeväckande anletsdrag eller känslouttryck – men utan bestämd anknytning till någon särskild person.

Trots de lustiga hattarna och den genomgående potatisnäsan är det alltså inte främst det som utmärker Rembrandt vi ser i Henrik Jonssons skulpturer. Utan Rembrandt som anonym, som vem som helst, du eller jag. Det utmärkande här är snarare hans drivkraft, det han vigde sitt liv åt och lyckades med kanske bättre än någon annan, någonsin: att gestalta liv.

Den brittiske författaren och konstkritikern John Berger (1926-2017), som också var en driven tecknare, har beskrivit hur till synes klumpigt Rembrandt behandlar rumsliga förhållanden i sitt måleri – till skillnad från teckningarna, som är mästerliga i samma avseende. Det är nämligen en annan, konkurrerande rumslighet som Rembrandt vill uttrycka i måleriet, förklarar Berger. Inte den arkitektoniska, eller euklidiska, utan den levande, mänskliga kroppens. En rumslighet som öppnar sig för oss, på ett annat sätt än centralperspektivets illusoriska rymd.

När Hendrickje kliver ned i vattnet, i den lilla målningen "Badande kvinna" från 1654, är vi där med henne, inuti särken hon lyfter undan; inte som kåta voyeurer utan i känslan av flodens fukt och värmen från hennes hud.

Inför Rembrandts konst "minns åskådarens kropp sin egen, inre erfarenhet", skriver Berger. Vi känner igen oss, som levande varelser. Som vem som helst, av kött och blod.

Vem som helst – men inte en maskin, kunde Ulf Danielsson inflika här. "Om vi någonsin hittar ett sätt att skapa ett artificiellt medvetande liknande en människas", skriver han i Världen själv, så "krävs det att det också sitter samman med en kropp som vår".

Utan en kropp och de sinnen som är så djupt inbäddade i den – i vilken värld skulle detta medvetande befinna sig? Vad skulle det vara medvetet om? Och vad skulle det inte kunna ta sig till med sådana kroppar som det, i så fall, skulle stå fullständigt främmande inför? Och inte bara dem – själva livet skulle vara det djupt likgiltigt.

Föreställningen om ett medvetande bortom kroppen har djupa rötter, inte minst religiösa. Där vår odödliga själ förr siktade mot himmelriket hoppas dagens teknikentusiaster att vi en vacker dag ska kunna ladda upp våra medvetanden i någonting beständigare än våra skröpliga kroppar.

Det är förstås en hägring. Det enda odödliga vi kan ta vår tillflykt till är nog faktiskt konsten. 1958, i portalverket Människans villkor, beskriver Hannah Arendt (1906-1975) konstverk som "de beständigaste och därmed de världsligaste av alla ting". Konstverk förbrukas inte som andra saker, och får därmed en helt avgörande betydelse för vår förmåga att skapa en värld, där vi kan känna oss hemma.

"Det är", skriver Arendt, "som om det varaktiga i världen blev transparent i konstverkets fortbestånd och som om det gav en vink om en möjlig odödlighet – inte själens eller livets, utan det människoskapades odödlighet".

Vad Rembrandt ansåg om sin egen odödliga själ vet vi inte, men hans förmåga att återge lekamlig skröplighet är oöverträffad. Det gäller inte minst de sena självporträtten, som är så förbluffande fria från all självbespegling, allt poserande inför en tänkt publik – eller ens sig själv.

Motivet är en man som på alla sätt sett bättre dagar; som förlorat sin ställning, sitt hus och sina pengar, två kvinnor och en älskad son. Men som fortsätter att måla sig själv med just den kompromisslösa trohet mot naturen som blivit så ofashionabel i 1660-talets Amsterdam: "stödd mot en vag förhoppning, en intuition", skriver John Berger, "att andra senare skulle komma att se på honom med en medkänsla han själv inte kunde tillåta sig".

Så nej. Att låta en maskin göra grovjobbet var nog inget alternativ för Henrik Jonsson. Den hade helt enkelt inte känt igen sig.

Mårten Arndtzén
marten.arndtzen@sr.se