Kapitel 21-Hur var det att knacka på de där dörrarna?

I maj 2018, tack vare Paola Klechman och Lorena Quiroga – även de med utbytta identiteter och sålts av doktorn Bartucca – ledde mig tillslut till kontoret för mänskliga rättigheter, som ligger vid folkbokföringsmyndigheten i Buenos Aires.
Som jag redan berättat hade Lorena och Paola vid det laget sökt i flera år, så tack vare deras tidigare arbete kom jag i kontakt med Mercedes Yañez.

Kontoret för mänskliga rättigheter var, åtminstone då, litet. Vid ett bord satt Mercedes och vid det andra Cecilia, som efter att Mercedes gått i pension tog över hennes roll.
Det är där man arbetar med återställandet av biologisk identitet. Det vill säga, man kan komma till deras kontor med sitt födelsebevis, och utifrån det – samt berättelsen man hört om hur adoptionen gick till – gör de en undersökning som leder till ett antal möjliga biologiska mödrar som man sedan åker och besöker.
I princip, utifrån läkarens namn och den adress som står i födelsebeviset, drar de slutsatser om på vilket sjukhus man kan ha fötts – om det inte redan står där.
Därifrån fortsätter sökandet i folkbokföringens arkiv, där de granskar födelseattester runt det datum som anges som födelsedatum i dokumentet, vilket ofta är falskt.
De handlingar som väcker uppmärksamhet är de där unga, ogifta mödrar förekommer, samt sådana där det står att barnet dog kort efter födseln av okända orsaker.
De noterar också fall där barnet helt enkelt försvinner ur registren – barn som inte längre finns upptagna någonstans.
Det är som att leta efter en nål i en höstack.
Men Mercedes, och senare Ceci, använder sin erfarenhet och intuition för att bland all dess data hitta mödrar som för många år sedan födde barn på ett kommunalt sjukhus i Buenos Aires.

Så i maj 2018 gav Mercedes mig en lista med femton kvinnor som jag skulle åka och besöka. Tillsammans med listan fick jag mycket noggranna instruktioner om hur jag skulle närma mig dessa mödrar, baserat på många års erfarenhet av att knacka dörr hos de möjliga biologiska mödrarna.
Hon betonade att det var oerhört viktigt att följa proceduren till punkt och pricka, eftersom framgången i mötet berodde på det.

Förfarandet var följande: När man fått adressen till mamman måste man åka dit personligen. Man ska knacka på dörren ensam, utan sällskap.
Om det inte är mamman själv som öppnar, ska man hitta på en historia som ursäkt för att be att få träffa henne – det är mycket viktigt att inte berätta för någon annan än mamman varför man kommit dit.
Man kan till exempel säga: ”Jag har ett personligt meddelande från min mamma, som nyligen gick bort, och som var skolkamrat till fru X.”

Man måste komma ihåg att mamman kanske aldrig berättat för någon om det barn hon fick för mer än fyrtio år sedan.
Dottern kan till exempel vara ett resultat av en våldtäkt som hon aldrig talat om, eller av en otrohet som hon fortfarande skäms över.
Det är mycket möjligt att mamman har byggt upp ett nytt liv och att det barnet är en del av ett mycket avlägset förflutet.
Man måste närma sig med känslighet – därför den lilla lögnen.
När mamman visar sig försöker man först se om det finns något fysiskt likhetstecken, och sedan berättar man att man söker sin biologiska identitet och därför kommit till hennes adress.
Man kan också förklara hur man hittade till henne och betona att hennes kontaktuppgifter är konfidentiella.
Med mycket tur kan någon gå med på att göra ett DNA-test, men de flesta kommer inte att göra det.

Och till sist, mycket viktigt: man får aldrig någonsin ringa.
När man gjort det har mödrarna nekat och aldrig svarat igen, och därmed har alla chanser gått förlorade att åtminstone se om det finns någon fysisk likhet.

Femton kvinnor, femton adresser, femton dörrar, femton historier, femton möten.

Under den resan, år 2018, hann vi inte göra dessa besök.
Simon, min dåvarande partner och jag bestämde oss för att återvända till Sverige, samla oss, omorganisera oss och återvända i september.
Men september kom, och min partner och jag hade påbörjat vår separation.
Sedan kom februari, och jag hade inte en krona.
I maj 2019 hade jag fortfarande inte kommit på fötter, och i slutet av 2019 bestämde Simon och jag oss för att starta en Crowdfunding-kampanj för att samla ihop pengar och resa tillbaka så snart som möjligt.
Resan var planerad till maj 2020.
I februari, tack vare våra vänners stöd, hade vi samlat ihop tillräckligt för biljetter och boende, så vi var redo att åka.
Men i mars 2020 stängdes världen – och förblev stängd till mars 2022.
Flera gånger försökte vi resa, men restriktionerna i Argentina var så stränga att vi inte kunde riskera en 15-dagars karantän, eftersom vår budget bara räckte för en tre veckors vistelse.
Så vi väntade tills vi slutligen kunde resa i juni 2022.

Vid det laget hade Mercedes redan gått i pension, så vi tog upp kontakten med Cecilia, som granskade vårt ärende och kom fram till att av de 15 fallen var det egentligen bara 5 som var realistiska.
Av dessa 5 försökte vi nå 4, och av de 4 kunde jag träffa 3.

När jag berättar den här delen av historien kommer alltid frågan: ”Hur var det?”
Jag blir tyst och försöker hitta ord som kan beskriva det.
”Hur var det?”, upprepar jag alltid, och ser allt som hände framför mig.
Som om det vore en film, som om det aldrig hade hänt mig.
Tills min kropp börjar känna den smärta jag egentligen inte vill minnas.
Men där finns allt, och väntar på att få komma ut.

Livet i all sin rikedom – med sitt ljus och sitt mörker, kärleken och vreden, maktlösheten och längtan, hoppet och tomheten, de oåterkalleliga åren och det tidlösa, ett universum som flyter intuitivt bakom varje rörelse i verkligheten och samtidigt den argentinska verkligheten – okuvlig och obarmhärtig.
En oböjlig vilja, oföränderlig motståndskraft, och samtidigt en längtan efter att allt bara skulle få ta slut en gång för alla.
Ett stumt skrik i min hals, ett hjärta som vägrade förhärdas, ödmjukhet inför mitt öde och protest inför det som stod framför mig.
Ett djupt behov av att någon skulle bära mig i sina armar och ge mig tröst – och samtidigt vissheten om att den här vägen var bara min att gå.
Dörrarna – det var bara jag som kunde knacka på dem.
Allt fanns inom mig. Allt på samma gång.
I denna själ, i denna kropp.
Jag trodde att jag någon gång skulle gå sönder, men det gjorde jag inte.
Inom mig fanns, visade det sig, mycket mer styrka än jag någonsin trott att jag hade.