Kapitel 16-Vem är Mercedes, slavarnas befriare? Del2

Precis som de flesta människor jag mött under mitt sökande, med några få undantag, behandlade Mercedes mig först med en viss misstro och distans. Nästan som om hon hade sagt: "Kom du hit för att slösa min tid?". Sittandes på sitt kontor visade hon mig en hög med mappar som var de ärenden som väntade på att bli upphämtade. "Ser du den högen? Ja, den är full av folk som kom, lämnade sina uppgifter och kom aldrig tillbaka. De fick mig att leta helt i onödan! Alla vill bli räddade, men ingen vill ta ansvar över sina liv! Jag ska också berätta en annan sak för dig, det är kö, vilket innebär att du lämnar din födelseattest nu men det kommer att ta flera månader innan jag har hittat något."Det verkade som att det var en lång kö för att genomföra undersökningen. Många människor kom till hennes kontor med sina födelseattester, så Mercedes hade mycket att göra. Jag förklarade för henne att jag kom från Sverige, att jag filmade en dokumentär och att så fort jag hade en mapp med all information om de möjliga mödrarna jag behövde besöka, skulle jag självklart göra det, annars skulle dokumentärteamet döda mig. Det här handlade inte längre bara om mig. Jag satt där ensam, men jag kom med ett helt team som följde med mig. Det här var inte bara ett spontant initiativ, jag var på uppdrag. För, om det var en sak jag förstått under åren vi filmat dokumentären, så var det att försäljningen av barn fortfarande är lika vanlig nu som den var då och vi som söker är så många, och det sociala samtycket är fortfarande så stort, att det som från början bara var ett sökandet efter min biologiska identitet gradvis blev ett större uppdrag, nämligen att göra något synligt som verkar osynligt för de flesta människor.
Mercedes förklarade många saker för mig, en av dem var att det jag varit med om inte är en olaglig adoption, eftersom en adoption alltid sker lagligt. Vid en adoption finns ett dokument där det står vem mamman är och när och var barnet föddes. I mitt fall handlar det om ett Identitetsbyte. Det vill säga, jag hade en identitet vid födseln, som helt och hållet raderades och byttes till en ny. Att växa upp med människor som inte var mina biologiska föräldrar påverkade mitt psyke på samma sätt som för vem som helst som inte växt upp med sin biologiska familj, oavsett anledning. Men, sa hon, att vara med om ett identitetsbyte lämnar en särskild eftersmak, som kommer från sammanhanget där det sker. Vid en laglig adoption finns det en respekt för det nyfödda barnets historia och för mamman som fött det, en respekt som försvinner vid identitetsbyten. Det nyfödda, helt oskyddade barnet, är en produkt som är till salu. Mamman som födde barnet det saknar oftast alla rättigheter eller beslutsmakt.Medvetet eller omedvetet vet personer med identitetsbyte detta.
Mercedes förklarade allt detta och mer för mig. Hon hjälpte mig att sätta ord på känslor och emotioner som jag haft i kroppen så länge, utan att egentligen veta vad det handlade om. Vi pratade också om den stora skillnaden som den familj vi växte upp med kan göra, och hur mycket det påverkar oss hur dessa föräldrar hanterade sanningen om vårt ursprung och sin egen ångest.
Mot slutet av den resan år 2018, utifrån förståelse för vår speciella situation, gjorde Mercedes en lista på fjorton kvinnor som vi skulle besöka. Ja, inte en, inte två, inte fem. Det var fjorton. Tillsammans med Simón, baserat lite på hur mycket jag kunde stå ut rent emotionellt, kom vi fram till att det skulle bli fjorton dagar att besöka mödrar, plus några vilodagar däremellan. Det skulle innebära att vår vistelse skulle förlängas med nästan en månad till, och vi hade inte budgeten för att stanna så mycket längre i Argentina. Vi skulle inte hinna göra det på den resan, så jag sa till Mercedes att vi var tvungna att planera om och komma tillbaka så snart som möjligt. Hon tittade på oss misstänksamt när jag sa det, men samtidigt visste hon att det fanns en dokumentär som spelades in, där ett produktionsbolag var involverat, så att avbryta sökandet var inte ett alternativ.
Men som jag brukar säga, jag kan alltid räkna med mitt liv, för att få se mina planer förstörda. Det var då, samma år, 2018, efter resan till Argentina, som mitt tretton år långa förhållande med min partner, långsamt men säkert tog slut. Med flyttar och sorg däremellan hade jag inte pengar att resa till Argentina år 2019, så jag och Simon organiserade en crowdfunding-kampanj för att kunna resa tillbaka så snart som möjligt. Den 15 februari 2020 hade vi ett event där jag spelade mina låtar med mitt band och mellan låtarna visade Simon bilder på det vi hade filmat. Eventet var en total succé och vi fick in tillräckligt mycket med pengar för att resa. Vi planerade att göra det i maj 2020, men vi räknade inte med vad som skulle sätta världen i karantän mindre än en månad efter konserten. Vi räknade inte med den påstådda soppa av dåligt kokta fladdermöss. Vi räknade inte med att hela världen skulle hamna i dvala under de kommande åren, eller att Argentina skulle vara ett av länderna med den längsta och strängaste lockdown.
Precis som för många andra var det dags att omorganisera sig, ta tid för introspektion, väntan, medan världen anpassade sig till pandemin. I Sverige kändes knappt begränsningarna. Social distansering fanns redan innan pandemin, så jag tyckte inte att det var särskilt mycket skillnad. Live event så som konserter ställdes in, men inför den nya verkligheten slog budskapet hårt mot människor om att detta liv är skört, att det kan ta slut när som helst. Så i motsats till vad jag förväntat mig, hade jag som musikproducent nu många jobbuppdrag. Alla ville uppfylla sin dröm om att spela in sina låtar. Som om alla plötsligt insåg att det är i detta liv som man måste försöka uppfylla sina drömmar, för det finns ingen del två till den här filmen.
Nyheter från Argentina nådde mig genom min pappa, som olyckligtvis föll ner för trapporna hemma år 2021, vilket snabbt försämrade hans hälsa. Argentina hade det väldigt svårt. Pandemin gjorde allt som redan var komplicerat innan, ännu mer komplicerat. I Stockholm frågade de mig hur det gick i Buenos Aires, hur människorna överlevde. Och jag svarade dem vad jag har sagt sedan jag flyttade till Sverige: "Argentinarna är vana vid kriser. De har utvecklat den otroliga förmågan att gå vidare på sätt som man härifrån aldrig skulle kunna föreställa sig".Precis så som jag senare fick höra, att trots allt som hände, hade många andra personer med identitetsbyte organiserat sig och fortsatt kämpa för rätten till sin biologiska identitet. Med andra ord hade många människor, precis som jag, tröttnat på att ingen hjälpte dem och som nu kämpade för den rätt vi alla har att känna till vår genetiska och kulturella arv, våra föräldrar och omständigheterna vid vår födelse.Det hade faktiskt lagts fram ett lagförslag i kongressen som innebar att en skulle kunna få hjälp från regeringen i sin sökning efter sin biologiska identitet.Den 21a april 2022, godkändes slutligen i senaten i Buenos Aires lagen om biologisk eller ursprunglig identitet. En lagstiftning som syftar till att vara ett verktyg för dem som har tvivel kring sin biologiska härkomst.Syftet med denna lag är att säkerställa att människor, utan kostnad, ska få tillgång till all information relaterad till deras ursprungliga identitet, som finns i olika register hos offentliga myndigheter i alla provinser, och för detta ändamål måste staten tillhandahålla nödvändiga resurser.Med andra ord har Mercedes arbete, som enbart utfördes i huvudstaden Buenos Aires, omvandlats till ett lag som successivt håller på att godkännas i alla provinser i Argentina.Som jag sa tidigare är vi lyckligtvis ämnade att utvecklas.
När vi återvände i juni 2022, efter pandemin, hade Mercedes redan gått i pension, så istället gick vi till kontoret för mänskliga rättigheter för att prata med Cecilia, hennes efterträdare. Precis som Mercedes tog Cecilia sig tid att förklara varje fall för oss och vi kunde ställa alla möjliga frågor. Med tålamod och envishet hjälpte Ceci oss så mycket som hon kunde, och följde utredningen till sista fallet.Jag träffade Mercedes sista dagen innan vi åkte tillbaka till Sverige. Som vanligt var det en hård men varm välkomst. Vi träffades på ett kafé i centrala Buenos Aires, tillsammans med Simon som filmade mötet. Vilken glädje att se henne, jag hade så mycket att berätta för henne! Och hon hade så mycket att berätta för mig! Hon svor som alltid över regeringen och landets korruption och krävde att människor måste ta ansvar över sina liv och sluta skylla på alla andra för allting. Hon pratade som vanligt om Mormödrarna på Plaza de Mayo och berättade återigen om sin egen historia och försvinnandet av hennes bror före militärdiktaturen år '76. Mercedes själv har överlevt så mycket. Vi grät tillsammans, skrattade tillsammans, och innan jag gick sa jag: "Vill du inte adoptera mig istället?" med hänvisning till att min födelseattest ändå är falsk. Jag ville inte gå. Om det finns någon person i världen som förstår vad jag har gått igenom, hur mycket det har kostat mig, vad jag har burit på och tomheten inuti, så är det Mercedes. Men tiden är en flyktig vän, så jag var tvungen att säga adjö och fortsätta min väg.Mercedes är en outtröttlig kraft som inte ger upp. Den typen av människor jag beundrar djupt, som utan att söka uppmärksamhet gjorde vad som behövdes, för att det var det rätta att göra. Men vart kom kallelsen ifrån? Varför ägnade hon all denna tid och energi åt dem med identitetsbyte, åt dem som ingen brydde sig om? Innan jag gick lyckades jag fråga henne, och svaret var lika vackert som Mercedes själv. Det var ungefär så här: "Någon måste göra det. Det kan bara inte fortsätta på det här sättet."Jag kommer ihåg när hon berättade historien om sitt namn "Mercedes" för mig. "Vet du vad det betyder?" sa hon. "Slavarnas befriare".
Djupt inom henne brinner önskan om rättvisa starkt. Kanske har det alltid varit hennes öde att vara den hon är?Tack Mercedes, och tack Cecilia, för att ni befriar oss alla från vårt tomrum, slavar av vår egen sökning.